Konservatismen vs. fascismen och nazismen

Italiens Benito Mussolini och Tysklands Adolf Hitler, två fascistledare som också själva formulerade sin lära.

PÅ DJUPET | På T&F har tidigare publicerats ideologiskt utredande artiklar om konservatismens relation till liberalismen, de radikala huvudideologierna liberalismen och socialismen (här och här), anarkismen, kristdemokratin och miljörörelsen. På motsvarande sätt tänkte vi i följande artikel jämföra konservatismen med fascismen och nazismen.

Under 1930-talet uppstod strömningar som sökte förena konservativt och fascistiskt tankegods (särskilt i Frankrike, t.ex. Charles Maurras). På samma sätt som andra strömningar ett tiotal år dessförinnan hade sökt förena konservatism och anarkism (särskilt i Tyskland, t.ex. Ernst Jünger). I efterhand har det funnits en stor debatt om huruvida nazismen för sin del egentligen var höger eller vänster. (Se t.ex. denna artikel om högerextremism vs. vänsterextremism respektive denna externa ideologiska utredning av fascismen och nazismen) Som vi ser det utgör detta inom idépolitiken början på insikten om att den urgamla höger-vänster-skalan är otillräcklig i vår tid för att klassificera både vissa ideologier och partier.

För att jämförelsen mellan konservatismen och fascismen ska kunna göras på ett relevant sätt bör rimligen utgångspunkten tas för konservatismens del i lärofadern Edmund Burke och det som därefter utvecklats som konservatismens ideologiska mittfåra, och för fascismens och nazismens del i Benito Mussolinis respektive Adolf Hitlers doktrin. Det politiska fokus vi här anlägger är synen på staten, människan och samhällsutvecklingen.

Fascismens idégrund och samhällssystem

Den fascistiska rörelsen tog sin början på initiativ av den f.d. socialisten Benito Mussolini i Italien år 1919. Det var dock inte förrän på 1930-talet som han gjorde en ansats att tillsammans med filosofen Giovanni Gentile systematisera den fascistiska ideologin. Som idéhistorikern Sven-Eric Liedman förklarar i sin bok Från Platon till kommunismens fall kretsar inte det fascistiska tänkandet kring teorier om ekonomiska, sociala och politiska relationer och deras inbördes betydelse så som de tre stora huvudideologierna liberalism, konservatism och socialism gör. Fascismen utgår istället från den s.k. ledarprincipen, d.v.s. så mycket makt som möjligt i handen på en enväldig ledare (duce eller Führer), och denne ledares personliga vilja och förmåga till maktutövning. Fascismen förordar en centraliserad, allomfattande och allsmäktig (totalitär) statsmakt. Det ligger inte heller för fascismen att vilja övertyga folket om den egna politikens förträfflighet genom intellektuella resonemang – fascismen handlar om att visa överlägsenhet genom attityd och handling, och få med sig folket genom känslorus och myter.

Det sistnämnda står i bjärt kontrast till konservatismen, som ju för sin del betonar vikten av hänsyn till tiden och rummet, liksom visst undertryckande av människans känslor till förmån för moral, erfarenhet och visdom. Fascismens framhävande av ledaren är också någonting helt annat än konservatismens (och liberalismens) sätt att vörda de individuella initiativen och framhålla dess betydelse för samhällsutvecklingen. Konservatismen förespråkar detta synsätt utigenom hela samhället, vilket därmed är en av flera faktorer som motverkar just centralisering av makten i samhället och i viss mån även cementeringen av maktstrukturerna. Konservatismen motsätter sig överhuvudtaget maktkoncentration och en alltför omfattande och ingripande statsmakt, istället vill man ha en liten men stark stat.

Man brukar säga att konservatismen förordar en organisk samhällsutveckling som handlar om att det gamla lever vidare som del av det nya, vilket står i motsats till social ingenjörskonst och strömlinjeformande av människorna. Fascismen för sin del ser den sociala ingenjörskonsten som ett grundläggande politiskt verktyg för att centralisera makten, och strömlinjeformandet av människorna som vägen att bibehålla och öka makten. Enligt fascismen ska alla dåliga delar hos människorna bort, medan konservatismen förordar hjälp till självhjälp. I konsekvens med denna samhällssyn ser konservatismen samhället som en helhet av samverkande delar. Fascismen och nazismen för sin del vill genom social ingenjörskonst få samhällets invånare att fungera som delar i samhällssystemet, vilket är en mera mekanisk än organisk samhällssyn, och där staten snarare än människorna står i fokus. Även konservatismen framhåller betydelsen av att människorna verkar för någonting högre än dem själva, men med detta avser konservatismen högre värden grundade i moral och historisk erfarenhet (alternativt tro och religion) snarare än statsmakten och dess godtycke.

Detta kan också uttryckas som så att konservatismens syn på ”samhällskroppen” baserar sig på hävd och fri kreativitet inom civilsamhällets och lagens ramar, där de naturliga gemenskaperna utgör kroppsdelarna. De fascistiska ideologierna anknyter snarare till Thomas Hobbes Leviathan där ett ”samhällshuvud” styr hela ”samhällskroppen”, där samhällsutvecklingen utgår från huvudet och där de naturliga gemenskaperna har en underordnad roll till makten. För fascismen är inte civilsamhället önskvärt, istället ska människornas vilja i den mån den är av intresse för statsmakten kanaliseras genom ett korporativism, d.v.s. genom medlemsbaserade centralorganisationer i direkt förbindelse med statsmakten. (Intressant i sammanhanget är att medan fascisterna i Italien misslyckades med att genomföra ett korporativt samhällssystem så var tvärtom socialdemokraterna i Sverige mycket framgångsrika med detta.)

Mussolini gör Caesar-hälsning inför en enorm folkmassa.

Fascismen rankar människor utifrån hur starka de är, och förespråkar den starkes rätt som allmän rättviseprincip. Konservatismen betonar människors olikheter och ser detta som en fördel, samtidigt som man förordar ett socialt skyddsnät för de svagaste. För konservatismen är detta ett viktigt verktyg för att undvika revolution. Fascismen för sin del motsätter sig att de sämre lottade överhuvudtaget ligger de starkare till last. Det är kampen inom samhället (jfr socialismen) som står i centrum för samhällsutvecklingen i fascistisk samhällssyn, medan konservatismen för sin del betonar att människorna i sin olikhet är till för att komplettera och stötta varandra. Enligt fascismens synsätt styr ledaren samhällsutvecklingen utifrån sin egen vilja, med den totalitära statsapparaten och den sociala ingenjörskonsten som verktyg. I konservatismen pågår samhällsutvecklingen kontinuerligt, och behöver bara kulturellt betingade ramar och riktlinjer samt erfarenhetsbaserad lagstiftning för att bli bra. Konservatismen motsätter sig också idén om att en människa, hur klok och vis hon än må vara, någonsin kan formulera en modell eller utopi som är bra för alla människor. Konservatismen ser var och en människa som ofullkomlig, och att människor tillsammans kan åstadkomma någonting som är bättre än om alla skulle behöva klara sig helt på egen hand. Fascismen för sin del delar in människor i övermänniskor och undermänniskor och menar att övermänniskorna har rätt att utnyttja undermänniskorna.

Av stor betydelse för den fascistiska idébildningen var modernismen. Allteftersom modernismen bredde ut sig i kölvattnet av de radikala ideologiernas (särskilt fascismens och socialismens) starka framfart under 1900-talets första decennier, började många betrakta konservatismen som alltför tillbakablickande. Den s.k. futurismen med sitt totala avståndstagande från det gamla var en av den italienska fascismens inspirationskällor, och en av modernismens hetsigaste förkämpar var Tysklands Adolf Hitler som förordade att historien skulle få en ny början. Och lika mycket som Hitler först begick en statskupp och sedermera genomförde en regelrätt revolution av det tyska samhället under sin tid i regeringsställning, var revolutionen ett av de slagord som Mussolini använde i sin propaganda för Italiens krigsinträde i första världskriget. Dessa tankar om det politiska systemet omsatte de italienska fascisterna även i praktik, i form av gatustrider med socialisterna, lönnmord på politiska motståndare och slutligen maktövertagandet i samband med marschen mot Rom. Även Hitler genomförde lönnmord på politiska motståndare – också inom sitt eget parti.

Nazismens idégrund och samhällssystem

Som berörts är nazismen en variant av fascism, med mera specifik inriktning. Utöver fascismens ledarprincip och syn på samhället och människorna, står den egna rasens överhöghet i fokus för nazismens världsbild. Medan fascismen bygger på Friedrich Nietzsches idéer om övermänniskor, lade nazismens lärofader Adolf Hitler för sin del till ”undermänniskorna” i denna åskådning. I enlighet med fascismens grundprincip gällde sedan den starkes rätt i allmänhet, och rätt att utnyttja ”de svagare” i termer av hela folkslag. Inställningen att de svagare inte får stå i vägen för de starkare togs också ett steg längre: till politiska massmord och organiserat folkmord.

Låt oss här inta ett idéhistoriskt perspektiv. Konservatismen begynte alltså sin idébildning i reaktion mot franska revolutionen 1789. Lärofadern Edmund Burke motsatte sig såväl omfattande maktanspråk från statsmaktens sida som att ett folk ska styra över ett annat folk. Det är rätt tydligt att nazismen för sin del härstammar i rakt nedstigande led från kolonialtidens rashierarkier och den franska revolutionens giljotiner, via imperialisten Napoleon och de konflikter mellan europeiska kejsardömen som placerade det nyligen enade Tyskland som hackkyckling efter att hela den gamla världen hade gått i krig under Första världskriget. I de gamla imperiernas ruiner trädde de olika utopiska ideologierna fram som nya bärare av statsmakten, med vilket följde det blodigaste seklet i mänsklighetens historia: 1900-talet. I likhet med de radikala huvudideologierna socialismen och liberalismen, liksom deras underideologi anarkismen, är fascismen och nazismen såväl radikala som utopiska ideologier. Konservatismen, som jämförelse, motsätter sig både politisk radikalism och utopier för samhällets utveckling.

Som tidigare antytts motsätter sig inte konservatismen allting nytt, men eftersträvar att det gamla ska leva vidare som en del av det nya. Där konservatismen förordar historiemedvetenhet som utvecklingens ledstjärna förordar fascismen viljan hos en ledare med förmåga att förändra på djupet – med en både modernistisk och historierevisionistisk grundinställning. Den nazistiska uppfattningen om historia och kultur, manifesterad genom idéerna om arisk härkomst och swastikan som politisk symbol för vit makt, var nazisternas egna idékonstruktioner utan historisk grund. Hitlers politik var både revolutionär, totalitär, imperialistisk och nazisterna gjorde bruk av massans sämsta sidor som en aktiv del i sitt utopiska samhällsprojekt.

Partidagarna i Nürnberg var ett av nazisternas sätt att använda massans sätt att fungera i syfte att påverka den enskilde människan på djupet.

En av nazismens politiska målsättningar var att skapa en ny människa. Den enskilda människan och den kontext som format henne – centrala delar i konservatismens samhällssyn – är för nazismen endast intressant som potentiellt hot mot den nazistiska samhällsvisionen. Religion är fel, familjer är ointressanta annat än i den mån de kan producera just sådana barn som statsmakten önskar, och rättsväsendets enda värde är att kunna förse staten med ett folk som är perfekt anpassat för statsmaktens imperialistiska syften. Det enda värde nazismen tillmäter människan som sådan är det värde som följer av att vara en del av någonting större – del av en ras eller en samhällsgrupp. Dessa kollektiv utgör spelpjäserna på statsmaktens schackbräde. De svaga och skadliga grupperna eller individerna måste rensas ut, och alla måste inse att vilka individuella offer som helst är acceptabla för att göra den av statsmakten utsedda eliten ännu starkare. Denna politik både berättigar och påbjuder mord och tortyr, i statens och framstegets namn. Konservatismens värnande av människovärdet står i bjärt kontrast till detta.

Avslutning

Någonting mer okonservativt än nazismen är svårt att föreställa sig. Fastän anarkismen i sitt totala avståndstagande från normer och ordning också är ytterst okonservativ, så finns här ändå den likheten att människornas frihet är ett centralt värde. Konservatismen lägger till att det personliga ansvaret är viktigt (jfr Burkes ”frihet under ansvar”) och förordar en statsmakt som stöttar människorna i detta. Men omformandet av en hel befolkning för den centraliserade statsmaktens syften är någonting som fascismen och nazismen inte delar med konservatismen – däremot med socialismen. Det är en helt annan sak än att förvalta det som är långsiktigt bra, som konservatismen i likhet med miljörörelsen förordar. Människosynen att den enskilde människan alltid kan offras för statsmaktens syften är en annan faktor som fascismen och nazismen delar med socialismen, och som står i motsats till den klassiska konservatism som härstammar från Burke. För konservatismen är politiken alltid till för människorna sådana de ÄR, och dessa saker utgör avgörande skiljelinjer mellan konservatismen å ena sidan och de radikala ideologierna å den andra.

Jakob E:son Söderbaum
Patrik Magnusson

24 Svar to “Konservatismen vs. fascismen och nazismen”


  1. 1 Simon juni 30, 2011 kl. 17:03

    Jag ser att min första kommentar försvann. Artikelförfattarna uppvisar en skrämmande okunskap.

    ”Utöver fascismens ledarprincip och syn på samhället och människorna, står den egna rasens överhöghet”

    Rasens överhöghet är central i nazismen ja.

    ”I enlighet med fascismens grundprincip gällde sedan den starkes rätt i allmänhet, och rätt att utnyttja ”de svagare” i termer av hela folkslag. ”

    Nej.

    ”Religion är fel, familjer är ointressanta annat än i den mån de kan producera just sådana barn som statsmakten önskar, och rättsväsendets enda värde är att kunna förse staten med ett folk som är perfekt anpassat för statsmaktens imperialistiska syften.”

    Vad är detta för trams? Staten och ledaren finns till för att tjäna det ariska folket, inte tvärtom. Det centrala i nazismen är den vita rasens, och då i synnerhet den germanska grenens överlevnad och tillväxt. Samt en allmän förbättring av människomaterialet. Nazismen var imperialistisk i den mån att den hade till syfte att säkra livsrum för kommande generationer. Men någon önskan att lägga under sig hela världen existerade aldrig hos Hitler. Att människor inte har något värde stämmer inte heller. Hitler menade sig företräda det tyska folket och verka för det tyska folkets intresse. Varje individ är värdefull men vid en konflikt mellan individ och allmännytta får individen ge vika.

    Så det här är nog den mest okunniga smörja jag någonsin läst på T&F. Man anar starka känslomässiga sentiment och ett illa dolt hat mellan raderna.

  2. 2 Söderbaum juni 30, 2011 kl. 17:38

    Simon: Din första kommentar togs bort därför att den inte bidrog med någonting av intresse för diskussionen.

    ”Nej.”

    Jo. Nazismen ansåg/anser att den egna rasen har rätt att utnyttja ”svagare” folkslag efter sitt eget gottfinnande, och under Hitlers tid vid makten kom detta som allom bekant till många vedervärdiga uttryck.

    ”Vad är detta för trams?”

    Jag kan inte se att din utläggning här skulle motsäga våran i något väsentligt avseende. Du känner säkert också till, appropå vad du citerar om rättssystemet från vår artikel, att rätten användes i regimens syften utan att särskilt mycket behövde ändras. T.ex. kom Bürgerliches Gesetzbuch (den tyska civilrätten) att omtolkas så att tillämpningen skedde i enlighet med nazistisk ideologi.

    ”någon önskan att lägga under sig hela världen existerade aldrig hos Hitler.”

    Hitler ansåg sitt folk stå högst i rang i världen, och under Andra världskriget försökte nazisterna både lägga under sig västvärldens kolonier samt med axelmakternas hjälp upprätta en dominerande fascistisk världsordning.

    ”Hitler menade sig företräda det tyska folket och verka för det tyska folkets intresse. Varje individ är värdefull men vid en konflikt mellan individ och allmännytta får individen ge vika.”

    Hitler var en katastrof för det tyska folket, vad han än ”menade sig” företräda. Att Hitler skulle ha ansett att ”varje individ” är värdefull är ett lika förbluffande som löjeväckande påstående. Förutom massmord och folkmord på människor som inte passade in i hans åskådning ansåg ju Hitler på slutet att hela tyska folket hade visat sig oförtjänt att leva vidare.

    Både i ditt sätt att skriva och i ditt sätt att gå i svaromål anar jag en osympatisk tendens.

  3. 3 Simon juni 30, 2011 kl. 18:46

    Nej, vi är nog inte oense om så mycket just i denna fråga. Jag kan fortfarande dock inte låta bli att känna att hela texten innehåller en så förenklad beskrivning att den i det närmaste är vilseledande. Att Hitlers mentala hälsa följde en exponentiell försämring under de senare åren av hans liv vet alla. Ursprungligen hade han nog däremot goda intentioner, och även om det ledde till helvetet så tycker jag inte man behöver framställa det som att det var tanken redan från början.

    För övrigt vet jag inte ens vad syftet med mina kommentarer på denna artikel är.

  4. 4 essenonvideri juni 30, 2011 kl. 19:43

    Simon,

    Det är ju en svidande kritik du levererar angående vår artikel, svidande i bemärkelsen fylld av nedlåtande med osakliga värderingar som ”okunnig smörja”, ”trams” och ”skrämmande okunskap”. Däremot innehåller kritiken väldigt lite sakliga argument. Om jag tolkar dig rätt så är det främst tre saker i vår framställning som du stör dig på:

    1) Nazism och fascism sätter den starkes rätt före den svages
    2) Nazismen är imperialistisk
    3) I en nazistisk stat saknar individen egenvärde – den är bara ett redskap för regimen

    Det första påståendet bemöter du med det enda ordet ”nej”. Jaha det var ju upplysande. Då vet vi vad du tycker, men du förväntar dig väl ändå inte att det faktum att du påstår detta skall räcka som bevisning för ditt påstående?

    Så till imperialismen. Vi hävdar att nazismen till sin natur var imperialistisk. Detta accepterar du delvis om jag tolkar dig rätt (Lebensraum), men avfärdar delvis med motiveringen att Hitler inte skulle ha eftersträvat världsherravälde. Jag vill här upplysa dig om att vi inte i artikeln påstått att Hitler eftersträvade världsherravälde, eller att imperialism som begrepp förutsätter strävan att erövra hela världen. Här går alltså egentligen din kritik ut på att vi använder ett begrepp på det sätt som är allmänt vedertaget och inte så som du definierar det. Mycket imponerande.

    Sedan kan man naturligtvis diskutera i vilken utsträckning Hitler faktiskt eftersträvade världsherravälde. Någon seriös ambition att färga hela världskartan Tysklandsbrun hade han knappast när han tog makten. Att skapa ett av Tyskland dominerat Europa (om än inte nödvändigtvis i sin helhet ockuperat) och att kolonisera de stora landområdena österut för ”herrefolkets” räkning torde däremot ha varit i hans kort långt före maktövertagandet.

    Denna typ av målsättningar är inte heller statiska. De kan förändras i takt med att förutsättningarna gör det. När de tyska vapnen var som mest framgångsrika torde Hitlers mål ha varit betydligt mera ambitiösa än före kriget.

    Din tredje invändning är mot vårt påstående att individen i nazismens ögon saknar egenvärde. Även denna invändning är dock märkligt svag när man granskar den. Du medger ju själv att vid konflikt mellan individ och allmännytta får individen ge vika. Vad är det om inte ett underkännande av individens egenvärde?

    Exakt hur lite värde individen tillmättes inser man när man studerar hur den nazistiska regimen behandlade barn med handikapp, judar, zigenare, homosexuella, folk i ockuperade områden, politiska motståndare, och människor tillhörande massvis med andra grupper som inte passade in i den ideologiska mallen.

    Men i en sak skall jag ge dig rätt. Viss t finns det känslor av hat bakom texten. Nazismen är en vederstygglig ideologi, vars ondska bara kommunismen kan mäta sig med, och det är sannerligen en förkastelsedom.

  5. 5 Allianspartisten juni 30, 2011 kl. 20:08

    ”Det sistnämnda står i bjärt kontrast till konservatismen, som ju för sin del betonar vikten av hänsyn till tiden och rummet, liksom visst undertryckande av människans känslor till förmån för moral, erfarenhet och visdom.”

    Och i just denna pragmatism ligger storheten i ett konservativt förhållningssätt som skiljer det från de utopiska ”ismerna” där man tror att samhället är något som kan konstrueras vid ett ritbord utan hänsyn till den mänskliga naturens komplexitet och oförutsägbarhet.

    ”Den s.k. futurismen med sitt totala avståndstagande från det gamla var en av den italienska fascismens inspirationskällor, och en av modernismens hetsigaste förkämpar var Tysklands Adolf Hitler som förordade att historien skulle få en ny början.”

    Även om det finns likheter futurismen går det, som jag ser det, inte att gå så långt som att sätta ett likhetstecken mellan denna och facism/nazism. På konstens och arkitekturens område är det nog tveksamt om den misslyckade vykortsmålaren Hitler kan betecknas som futurist. Ett av Hitlers största intressen var arkitektur där han ägnade både tid och resurser åt den framtida omdaningen av Berlin till ”världshuvudstaden Germania”. Germania, av vilken Hitlers arkitekt Speer skapade storstilade modeller, var en stad fylld av kupoler och triumfbågar som mer för tankarna till det gamla ”världshuvudstaden Rom” än till futuristisk arkitiektur.

    En del byggnader kom också till stånd i verkligheten av vilken en av de få bevarade, Görings luftfartsministerium, idag huserar Tysklands finansministerium som för den arkitekturintressarde kan vara väl värd att titta på om man besöker Berlin.

  6. 6 essenonvideri juni 30, 2011 kl. 21:11

    Allianspartisten:

    Du har helt rätt i att det inte går att sätta likhetstecken mellan facsism/nazism och futurism. Detta av flera orsaker. Futurismen var i första hand en kulturell riktning, inte politisk – även om många av dess företrädare drogs till fascismen.

    En annan uppenbar reservation är att futurismen väldigt mycket var en italiensk rörelse, så kopplingne till fascism är betydligt tydligare än till nazism. Slutligen så var det inte bara fascister som drogs till futurismen. Även många kommunister och anarkister hade ett gott öga till futurismen.

    Modernism är ett bredare begrepp, och omfattar alla strävanden, såväl kulturella som politiska och sociala, att ersätta det gamla med det nya, moderna. Det är definitivt applicerbart även på nazisterna (men också på t.ex. socialister och vissa liberaler).

    Både fascism och nazism kännetecknades av en splittrad inställning till modernism. På många sätt omfamnade man den, men inte i alla dess former och på alla områden. I vissa fall var man rent reaktionära, i många andra tämligen pragmatiska. Inom områden där man inte hade starka ideologiska dogmer (och det var ganska många områden) och där det fanns ett starkt folkligt stöd för traditionella institutioner var man inte främmande för att omfamna dessa, även om man innerst inne helst skulle ha sluppit.

    Detta gäller särskilt den betydligt svagare fascistregimen i Italien, som ju inte mäktade med att på allvar ge sig på vare sig monarkin eller kyrkan, trots att man rent ideologiskt föraktade dem båda.

  7. 7 Populisten juni 30, 2011 kl. 21:34

    Det är förvisso en bra artikel men jag lutar åt att det är fel att alls betrakta nazismen som en ideologi. Hermann Rauschning menade att nazismens innersta kärna är den rena nihilismen där det enda målet är den starkes råa makt över den svage vilket ska åstadkommas genom en ständigt pågående revolution. Jag tror att han har rätt och jag kan över huvud taget inte föreställa mig nåt mer skrämmande samhällssystem än detta.

  8. 8 Allianspartisten juni 30, 2011 kl. 22:30

    essenonvideri:
    ”Modernism är ett bredare begrepp, och omfattar alla strävanden, såväl kulturella som politiska och sociala, att ersätta det gamla med det nya, moderna. Det är definitivt applicerbart även på nazisterna (men också på t.ex. socialister och vissa liberaler).”

    Inställningen till modernism måste helt klart, precis som du säger, betecknas som ”splittrad”. Inom framförallt bildkonsten använde nazisterna flitigt begreppet ”entartete Kunst” , som i princip innefattande all modern konst som beskrevs med begrepp som ”otysk”, ”judiskt pervers” och ”boljevistisk”. 1937 tog Goebbles initiativet till en utställning ”i avskräckande syfte” under just namnet ”Entartete Kunst” med storheter som Nolde, Chagall, Picasso, Matisse och Van Gogh.

    …utanför diskussionen måste jag väl också erkänna, att jag mitt konservativa förhållningssätt i många frågor till trots, är en beundrare av just modernistisk konst.

  9. 9 Christian Delhage juli 1, 2011 kl. 21:38

    Tack för en välskriven artikel! Dock så får man i svenska skolan lära sig att fascism/nazism är delar av den konservativa rörelsen 😉

  10. 10 Patrik Magnusson juli 2, 2011 kl. 11:03

    Christian Delhage: ”Dock så får man i svenska skolan lära sig att fascism/nazism är delar av den konservativa rörelsen”

    Upprörande! Tjänstefel!

    Men jag blir i och för sig inte förvånad. Det finns allt för många vänstervridna lärare, och de tycks ofta vara av den uppfattningen att det inte bara är deras rättighet, utan skyldighet, att försöka indoktrinera sina elever i den ”rätta läran”. Vill påminna om detta praktexemplar från folkrepubliken Skellefteås kommunala skola:

    https://traditionochfason.wordpress.com/2009/11/03/socialdemokratisk-undervisning/

    Jag tror dock ändå att detta handlar om ett fåtal ruttna ägg i korgen, snarare än en regel. Min erfarenhet är ändå att de flesta lärare kan skilja på dessa motpoler och har intellektuell hederlighet nog att hålla isär begreppen. Men jag kan ju ha fel förstås… 😦

  11. 11 Simon juli 4, 2011 kl. 17:33

    Ser man på genuint konservativa partier som t.ex. Jobbik i Ungern så ligger de trots allt närmare fascism och nazism än liberalism, eller förklädda socialliberaler från alliansen, CDU, Conservatives och liknande.

  12. 12 Simon juli 4, 2011 kl. 17:34

    I vissa frågor, missade jag att skriva.

  13. 13 Simon juli 4, 2011 kl. 17:47

    För att klargöra;

    Det jag uppfattar som konservativt, och själv är anhängare av, är några väldigt enkla grundprinciper: Det starka civilsamhället, den (med vissa begränsningar) fria företagsamheten, människans ofullkomlighet (men även möjligheten för individer att övervinna delar av denna ofullkomlighet), det organiska samhället med familjen och släkten som grund, det ekologiska ansvaret, samt ansvaret att förvalta tidigare generationers arv till de kommande.

    Dessa torde täcka det viktigaste även om listan kunde vara längre. Poängen är att det inte spelar någon roll alls hur bra man försvarar de flesta principerna, så länge man står bakom en massinvandring som på 100 års tid skulle komma att byta ut 50% av det svenska folket mot etniska och kulturella främlingar. I ljuset av den risken är det helt irrelevant vilka skattesatser man har, eller hur starkt civilsamhället är. Här gör KD sitt största misstag. Beröringsskräck för den etniska frågan gör att allt annat i slutändan saknar betydelse.

    T.o.m. med Danmarks invandringspolitik, som ju ses som rena nazzzismen på många håll i Sverige, så kommer de etniska danskarna att vara i minoritet om 40-50 år. Det kan aldrig vara konservativt att så drastiskt förändra demografin i ett land.

    Det är också därför många konservativa väljare röstar på SD. Att Sverige finns klar är prioritet nr 1. Den ekonomiska politiken kan man bråka om senare.

  14. 14 Söderbaum juli 4, 2011 kl. 18:25

    Simon:

    Det finns säkert konservativa väljare som röstar på SD av de skäl du anger. Men det gör inte rasismen till konservativ (den är radikal), vilket du verkar anse med tanke på att du också kallar Jobbik för konservativa. Jobbik är uniformerade extremnationalister som lastar zigenarna för de flesta av landets problem och som har en egen beväpnad milis.

    Den klassiska konservatismen är framstående i Ungern både politiskt genom Fidesz som har egen majoritet i parlamentet, och intellektuellt genom organisationer som Institute for Political Science. Enligt mina vänner där är Jobbik en uppdaterad version av den gamla pilkorsrörelsen, som ju var nazistisk.

    Skillnaden mellan konservatismen å ena sidan, och fascismen och nazismen å den andra, är alltså föremålet för huvudinlägget ovan. Det förvånar mig att du mot denna bakgrund talar om Jobbik i termer av konservatism, när skillnaderna är så tydliga både i artikeln och inom Ungersk politik. Men jag förstår samtidigt att många inom den svenska nationalistiska rörelsen gärna skulle se att SD blev som Jobbik.

  15. 15 Simon juli 4, 2011 kl. 19:25

    Rasismen är en extrem, massinvandring och mångkultur en annan. Den bästa balansen hamnar således någonstans i mitten, vilket enligt mig blir en hållning där man är medveten om etnicitetens betydelse och slår vakt om etnicitetens betydelse utan att för den skull på förhand döma alla utifrån vilken folkgrupp de tillhör. Jag kan tycka att SD är det alternativ som ligger närmast i svensk politik. Jobbik må vara extrema, och inget förstahandsval. Men skulle jag välja mellan dem eller M så hade valet varit givet. Nu har Ungern dock en ganska sund politiskt sammansättning, och Fidesz är helt klart bättre än moderaterna eller KD.

  16. 16 Simon juli 4, 2011 kl. 19:28

    Och som sagt; att byta ut den egna befolkningen kan aldrig under några som helst omständigheter vara konservativt. Tycker man det så är man i själva verket liberal. Så om valet står mellan invandringsstopp eller dagens situation så ser jag valet som enkelt. Jag tror att de allra flesta av 1800-talet skarpa högerhjärnor hade varit helt med på den punkten. Men visst finns det bättre lösningar än att dra allt till sina extremer.

  17. 17 Populisten juli 5, 2011 kl. 10:03

    Om vi för en gång skull skulle försöka att debattera något annat än SD i kommentarsfältet så vore det kanhända intressant att reflektera över hur det kom sig att många tyska konservativa initialt ställde sig positiva till Hitler och nazismen, trots de rätt uppenbara skillnaderna i grundläggande värderingar som denna artikel belyser. Detta ställningstagande var illa nog på sin tid men har, tror jag, dessutom förgiftat synen på konservatismen alltsedan dess.

    Nu var ju läget sådant att, mer än att gilla nazismen, så var man rädd för kommunismen. Efter revolutionen i Ryssland visste hela Europa vad den radikala socialismen var kapabel till och det blev naturligt att liera sig med en stark kraft som var tydligt antikommunistisk. Den som hade gjort sin hemläxa hade nog förmått se illavarslande tecken hos NSDAP, men få verkar ha gjort den läxan, istället kom man att hjälpa en man och hans rörelse till makten som var kommunismen jämbördig i ondska.

  18. 18 Allianspartisten juli 5, 2011 kl. 12:54

    ”Om vi för en gång skull skulle försöka att debattera något annat än SD i kommentarsfältet så vore det kanhända intressant att reflektera över hur det kom sig att många tyska konservativa initialt ställde sig positiva till Hitler och nazismen, trots de rätt uppenbara skillnaderna i grundläggande värderingar som denna artikel belyser.”

    Har inte Versaillesfreden en del i detta? Genom denna fred med landavträdelser och krigsskadestånd kände sig många tyskar kränkta. Detta var i en tid där avståndet till 1800-talets nationalsitiska rörelse och enandet av Tyskland inte var särskilt avlägset. Hitler spelade inledningsvis skickligt på dessa känslor, vilket nog är en ansenlig del av förklaringen till att han kunde få sympati även från de som stod för helt andra grundvärderingar än nazismens.

    I ett senare skede, tyvärr alldeles för sent, gick det mer och mer upp för var och en vad nazismen innebar. En del av dessa kom så småningom att agera i 20 juli attentatet 1944. Min bild är att många av förgrundgetalterna i detta attentat och den rörelse som låg bakom var just konservativa personer som genomskådat nazismen och som såg det som Tysklands enda räddning att det nazistiska maktinnehavet fick ett slut.

  19. 19 Patrik Magnusson juli 5, 2011 kl. 13:29

    Populisten tar upp ett intressant problem som det vore naivt att försöka sopa under mattan. Förhållandet till den tidiga nazismen är i mina ögon den mörkaste delen av konservatismens historia. Allt för många konservativa lät sig duperas på olika sätt av nazisterna.

    Versaillesfreden är definitivt en viktig faktor. En än viktigare tror jag är den tyska revolutionen vid första världskrigets slut, när kejsardömet kastades överända. En mera varsam reformpolitik som mynnat ut i en konstitutionell monarki hade sannolikt skapat större stabilitet och vunnit den gamla konservativa aristokratins lojalitet, något Wiemarrepubliken aldrig lyckades med.

    I början av 30-talet var den politiska situationen i Tyskland desperat för de demokratiskt lagda, klämda mellan växande nazism på ena sidan och växande komunnism på den andra. För många upplevdes nog situationen sådan att man tvingades välja mellan pest och kolera, och att en oprövad nazism i vart fall såg mer lovande ut än den kommunism som man ju fått se resultat av i Sovjet och i kortvarig skepnad i t.ex. Bayern.

    De konservativa krafter som faktiskt släppte fram Hitler till makten underskattade honom och nazisterna. Man trodde att man skulle kontrollera den fjantige korpralen och göra honom till sitt lydiga redskap. Det kunde man inte. Hitler visade sig vara mera förslagen och hänynslös än man anade.

  20. 20 Allianspartisten juli 5, 2011 kl. 14:51

    ”En än viktigare tror jag är den tyska revolutionen vid första världskrigets slut, när kejsardömet kastades överända. En mera varsam reformpolitik som mynnat ut i en konstitutionell monarki hade sannolikt skapat större stabilitet och vunnit den gamla konservativa aristokratins lojalitet, något Wiemarrepubliken aldrig lyckades med.”

    En mycket viktig aspekt som visar på att varje samhälle måste förändras organiskt och inte genom revolutioner. Vad jag vet finns det i världshistorien inte ett enda exempel på att en revolution någonsin lyckats. Med detta menar jag då revolutioner avsedda att förändra grundläggande samhällsstrukturer och inte våldsamt störtande av despoter som gjort sig omöjliga.

    När det gäller frågan om monarki var det nog så, om jag förstått det rätt, att de som stod bakom 20 juli attentatet tänkte sig upprättandet av en konstitutionell monarki med kejsarens sonson prins Louis Ferdinand som statsöverhuvud. Denne var vidtalad och förhördes även av Gestapo efter attentatet men lyckades klara sig undan.

  21. 21 Populisten juli 5, 2011 kl. 22:24

    Allianspartisten & Patrik Magnusson,

    Visst är Versaillesfreden en faktor. Framförallt innebar undertecknandet att ett nytt storkrig mellan Frankrike och Tyskland var oundvikligt egentligen oavsett politisk utveckling i de två länderna. Men fredsvillkoren bäddade naturligtvis också för Hitler genom att indirekt skapa den tyska hyperinflation som starkt bidrog till vanliga tyskars skepsis mot ett demokratiskt statsskick.

    Förutom att ödmjuka oss till att utan omsvep erkänna att inte ens en konservativ hållning är ett fullgott vaccin mot att bli medlöpare till ondskan, tror jag en diskussion om de konservativas del i Hitlers väg till makten kan ge oss lärdomar om vi betraktar de som istället omedelbart eller tidigt såg faran. För att ta några exempel:

    Rauschning har jag redan nämnt. Som nazistisk regeringschef i Freistadt Danzig (efter att NSDAP fått egen majoritet i ett fritt parlamentsval vilket de ju aldrig lyckades med i Tyskland) drog han öronen åt sig redan efter två år och blev istället en av nazismens tydligaste kritiker.

    Canaris var ju liksom många andra inom den reguljära militären motståndare, med den skillnad att han fullt ut verkar ha varit dubbelagent.

    Helmut von Moltke gjorde sin plikt mot fosterlandet genom sin tjänst inom Abwehr samtidigt som han gjorde motstånd både öppet (genom skrivelser där han t.ex påtalade att Tyskland bröt mot Genèvekonventionen) och i hemlighet men passivt genom att arrangera samtal om Tysklands återuppbyggnad efter nazismen.

    Om vi kan förstå vad dessa och andra motståndare såg, men medlöparna var blinda för, så kan vi nog minska risken att göra samma misstag som på 1930-talet.

  22. 23 Arne Strand. november 4, 2011 kl. 11:03

    Föresten – Konservatismen ordad om ovan står väl såvitt jag förstår inte i motsatts till följande i något anseende –

    http://debatt.passagen.se/show.fcgi?category=3500000000000012&conference=10500000000000129&posting=19500000005968729

    Arne Strand.

  23. 24 Anonym i Kostym juli 2, 2012 kl. 11:34

    Någon som har följt debatten i DN under våren? Hakelius gjorde ju bort sig rejält.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s





Organisationer & information


Konservativt Forum samlar klassiskt konservativa runtom i Sverige till diskussion och arrangerar bl.a. en årlig konferens.



Informationsportalen Konservatism.se har utmärkta sammanfattningar och fördjupningsmaterial om konservatism på svenska.


Föreningen Heimdal i Uppsala är Sveriges största och äldsta politiska studentförening. Föreningen verkar sedan 1891 för en reformvänlig konservatism.



Sprid ordet... stöd Tradition & Fason på Facebook!

Antal besökare

  • 1 061 274 träffar
Bloggtoppen.se

Politik bloggar