Socialdemokratin går kräftgång och precis som sin föregångare utsätts Juholt för hård granskning. Vänsterpartiets ofta irrelevanta detaljlösningar lika så. När det kommer till Miljöpartiet är det dock tyst. Mycket tyst. Blotta ordet miljö har blivit ett alibi som skyddar mot den mesta granskning. Inte ens filosofen Roger Scruton verkade ta tillfället i akt att tvåla till Maria Wetterstrand under deras möte på Engelsbergsseminariet för några veckor sedan. Borgerligt sinnade måste stå upp mot vänsterekologismen, sluta flirta med Miljöpartiet och börja utveckla en egen trovärdig miljöpolitik.
I grunden har Miljöpartiet två problem. Miljöpolitiken är det ena. All övrig politik det andra. Låt oss ta avstamp i ideologin, då partiet precis som hela den ekologiska rörelsen, ideologiskt står på mycket osäker grund. Den mossigare filosofiska termen ”ekologism” används inte i miljöpartiets partiprogram, vilket istället är titulerat ”grön ideologi – ett krav på handling”, vilket låter fräsigare. Vad innehåller då denna ideologi?
Partiprogrammet fastslår att solidaritet med djur, natur, kommande generationer, ja, varenda levande varelse är grunden. Dessa givetvis lovvärda men mycket luddiga målsättningar kan givetvis innebära vad som helst. För en utomstående finns det all anledning att höja på ögonbrynen. För det första för att det används till absurda filosofiska slutsatser. Partiprogrammet fastslår exempelvis att i ett gott samhälle har djuren rätt att få utlopp för sina naturliga beteenden. Att våra nyttodjur och till viss del även vi själva står på denna meny måste bli en bitter upptäckt. Det andra problemet är det realpolitiska. De politiska ståndpunkter partiet härleder ur sitt fundament hänger mycket illa ihop med de ideologiska punkter de härleds ur. En närmare titt på partiet visar tydligt en miljöpolitik grundad på extrema lösningar, kontraproduktiva förslag och segrar uttagna i förskott.
Låt oss börja med partiets ekonomiska politik. Partiet profilerar sig gärna som småföretagarvänligt, men för den som tagit sig tiden att läsa partiprogrammet blir frågorna snart många. Med medgrundare som t.ex. Per Gahrtons bakgrund hade en sådan glidning kanske varit naturlig redan från början, men partiets ekonomiska politik är tydlig marknadsfientlig. Partiet är emot tillväxt! Borgerlig floskel, säger någon, inte ens vänsterpartiet är emot tillväxt! Faktum är dock att Miljöpartiet här är helt unikt i svensk politik. Redan i första avsnittet i partiprogrammet hyllas vad man kallar ”kretsloppsekonomi”. Vägledda av detta konstaterar man att vi anser därför att tillväxt i konventionell mening varken är möjlig eller eftersträvansvärd.
Hur detta ekonomiska system skulle fungera är oklart och en googling på temat bjuder mest på mysiga citat från indianhövdingar eller spekulation om utopier. Man kan undra varför miljöpartiet så ivrigt förespråkar entreprenörskap och småföretagande när risken är överhängande att dessa just genererar tillväxt? Entreprenörskap tillför något nytt till marknaden; kretslopp betyder att inget nytt kan tillföras. Men bara entreprenörskapet är grönt, säger någon. Vad detta fina begrepp är vet dock ingen, och att staten antagligen förväntas skjuta till enorma medel i ”satsningar” får vara osagt. Varför gör man så här? Kanske känns retoriken ny och fräsch? Kanske är den ett tillfälle att pola med borgarna? Antagligen skall vi vara glada att Sveriges riksdags tredje största parti inte tar hårdare på sitt partiprogram.
Energipolitiken sedan. Här hävdar miljöpartiet att man leds av försiktighetsprincipen, vilket ju låter trevligt. Slutsatserna partiet drar av detta är dock djupt orimliga. Till skillnad från Alliansen som vill testa alla energilösningar vill Miljöpartiet redan idag upprätta sitt ”försiktiga” uranfria utopia. Man vill omedelbart bränna alla broar till kärnkraften och enbart förlita sig på förnyelsebara källor. Att de i denna fråga befinner sig på månen är tydligt. Varför det är mer miljötänk att täcka hela vårt land med rätt anskrämliga snurrande master och lägga halva Norrland under vatten, än att aktivt utveckla och förnya några få kärnkraftsanläggningar, är oklart. Försörjningsfrågan är man uppenbart inte heller intresserad av och en eskalering av elpriserna om kärnkraften lades ned skulle komma som ett brev på posten. Att importen av energi tillverkad genom t.ex. kol förbränning i Tyskland kan väl knappat vara en bättre lösning? För den som lever i 2000-talets Sverige är det tydligt; en ansvarstagade energipolitisk cocktail måste innehålla kärnkraft.
Slutligen, natur- och djurskyddspolitiken. Miljöpartiet talar sig både i sitt partiprogram men också i retoriken varma om både decentralisering och lokalanknytning. I partiprogrammet talas om direktdemokrati och egenproduktion. Märkligt är att dessa principer enbart gäller när det kommer till andra frågeställningar än just miljöfrågorna. Helt främmande är man t.ex. inför Roger Scrutons tankar om att appellera till medborgarna kärleken till hembygden och lokalbefolkningens naturliga instinkt att skydda sin närmiljö. På frågan om vem som är mest lämpad att bestämma om det skall finnas varg i Norrlands skogar är Miljöpartiets svar enkelt. Det är de kloka beslutfattarna i Stockholms uppgift! Samma sak gäller politiken kring strandskyddet där tomtägaren inte ses som kapabel att sköta sin egen gräsmatta. I frågan om säljakten är linjen samma. Och slutligen; vad skall göras med alla landsortsbor som ofelbart kommer att protestera när deras skog och mark fylls med vindkraftverk och täcks med artificiella vattenkraftssjöar?
Dessa tre nog så viktiga politikområden visar tydligt på partiets positioneringar. En ekonomisk politik tvärs emot det egna fundamentet, eller ännu värre, ett väl inlindat förakt mot marknadsekonomin. Detta toppat med en energipolitik som skulle få katastrofala konsekvenser för landets elkonsumenter. Och slutligen en vurm för centralisering och beslutsfattande över huvudet på dem som berörs av miljöfrågorna. Listan på varför borgerligt flirtande med Miljöpartiet är vansinne kan göras längre. Säkerligen finns många borgerligt sinnade även i detta hägn men detta kan aldrig tas som intäkt för partiet som helhet. Nu behövs andra tag. Det är dags för svensk borgerlighet att än mer profilera en fungerande, effektiv och lokalbefolkningsvänlig miljöpolitik!
Hugo Fiévet
Tradition & Fason 
Och dessa vill Reinfeldt ha in i regeringen…nån kritisk granskning från journalisternas håll ska man nog fetglömma,,man kritiserar inte den man sympatiserar med.
Bra med en kritisk granskning av miljöpartiet. De tycks altid komma så lindrigt undan. Det beror säkert på att de i sitt sällskap (främst då Ohly & Co) framstår som ganska harmlösa och smågulliga, men också på det faktum som Anders antyder, nämligen att journalistkåren är extremt oproportionellt gröna i sina sympatier.
Tittar man lite närmare på deras politik framstår de dock som riktigt insnöade 68:or, med en politik som om den fick genomföras fullt ut skulle innebära en katstrof inte bara för ekonomin, utan faktiskt även för ekologin.
”Röd politik för en grön miljö” stod det en gång i tiden klottrat på en cykelbro i Umeå (om jag inte vore så städad människa hade jag kanske fallit tillföga för ingivelsen att lägga till: ”Se bara på Sovjet”). I praktiken är det denna lögn som Miljöpartiet lever. Med röd politik i grön förpackning skall väljarna vinnas. Och det funkar. Huga!
Min favorit är annars det faktum att de fortfarande har med i sitt partiprogram att de eftersträvar ett samhälle utan ränta. Eller för att citera sidan 19 i programmet:
”Vi arbetar för en skatt på valutatransaktioner. Vi vill också ha en ökad samhällelig kontroll över pensionsmedel för att trygga goda investeringar som kan ge jobb och bidra till en ekologiskt, socialt och ekonomiskt hållbar utveckling. Vårt långsiktiga mål är en ekonomi utan ränta.”
Klicka för att komma åt file_82014.pdf
Miljöpartiet är ekonomiska idioter helt utan förståelse för de mest elementära ekonomiska principerna som man gör bäst att i varje fall vara medveten om innan man kokar ihop sin politik. Ränta är kostnaden för risken att låna ut pengar och den förlust man gör i genom att förskjuta resurserna in i framtiden. En bil om 10 år är ju uppenbart mindre intressant för mig än en bil idag. Vill man det kan man det är miljöpartiets melodi, sedan behöver man inte konsekvensanalysera mera.
Problemet med miljöpartiet är ju att de väsentligen är vänsterliberaler som ligger till höger om (s) när det gäller t.ex. arbetsrätt och skatter* samtidigt som de är ytterst extrema i kulturfrågor, en slagsida som stämmer ganska bra överens med journalisternas.
*Bortsett från en mycket uttalad förmyndarsyn på ekonomin där den upplysta goda klassen ska fatta beslut åt oss andra grottmänniskor.
Allehanda gammaldags socialister, samt mer dagsaktuella – och förutom inställningen till kärnkraft – alltigenom flum-relativistiska, ultragröna socialister, skrämmer mig. Skrämmer mig ordentligt.
:-O
Jag tillhör dem som anser att miljöproblemen måste tas på allvar och att klimatproblematiken inte får viftas bort. När det gäller miljöpartiet är dock min slutsats att dess politik i förlängningen får en rakt motsatt effekt.
Om man med begreppet ideologi menar en väl genomtänkt och sammanhållen värdegrund är det nästan att nedvärdera begreppet ideologi att tillskriva miljöpartiet en sådan. Den ”ideologi” som miljöpartiet står för är en ”misch-masch” av ogenomförbara utopiska idéer blandat med diverse ”motvalls-kärring”-lösningar (…inom partiet brukar ”alternativa lösningar” användas för detta fenomen) som inte hänger ihop med verkligheten.
Det miljöpartiet inte förstår är att tillväxt, viljan att sträva efter något bättre, är något som varit kännetecknande för hela mänsklighetens historia. Det är denna som drivit utvecklingen framåt och att tro att detta, som näst intill kan betraktas som en naturlag, skulle kunna stoppas av den, i det stora perspektivet, obetydliga generation som råkar leva nu är helt befängt.
En konsekvens av partiets tillväxtfientlighet, som man talar mycket tyst om, är att man dömer alla de människor runt om i vår värld som lever undersvåra förhållanden till evig fattigdom. Historien känner nämligen inga andra medel än tillväxt för att skapa bättre förhållanden för människor.
Sedan är det givetvis så att tillväxten måste kombineras med ett ansvar för miljön. Hållbarhet är här ett viktigt begrepp som inte får kidnappas av vänsterkrafter och gröna flummare. I detta är energiförsörjningen en nyckelfråga. Här är, som tydligt beskrivs av artikeln ovan, miljöpartiet svurna motståndare till varje form av realistiskt alterntiv. Inte bara kärnkraften, som är det enda substantiella alternativ som finns idag, förkastas utan också tekniska lösningar som syftar till att lösa koldioxidutsläpp vid kolförbränning.
Det som måste ske är att miljöpartiet tas ned från sitt flummande på molnfri höjd till den verklighet som finns här och nu, en verklighet där det fortfarande finns en ofattbar fattigdom i världen och där det finns ett behov av energi.
Som konservativ och engagerad i MP måste jag säga att både artikelförfattaren och flera av kommentatorerna missförstått eller övertolkat vad MP står för. En ordagrann läsning av partiprogrammet ger onekligen upphov till flertalet lustiga citat, där många är motstridiga eller inkompatibla med varandra. Detta är också känt inom partiet och den stora partiprogramsrevideringen som pågår fram till 2012 skall presentera ett nytt partiprogram.
Vad gäller den praktiska politiken är dock Miljöpartiet tämligen odogmatiska, en egenskap som jag uppskattar mycket. De fåtal dogmatiska miljöaktivisterna är i obetydlig minoritet och främst representerade i ungdomsförbundet.
För att förstå partiet måste man alltså förstå skillnaden som finns mellan partiprogrammet och den praktiska politiken. Ett exempel är tillväxten; knappast någon förnekar att Afrika eller Kina skall få ha tillväxt för att lyfta sig ur fattigdom, men det man vänder sig emot är tillväxt som överordnat mål, där all tillväxt är bra oavsett vad som orsakar den. För Miljöpartiet likaväl som det borde vara för konservativa är tillväxt och utveckling inget mål i sig utan endast är önskvärd när den bidrar med något. Att växla över till förnybar energi är något som skulle genera tillväxt i landet, men det betyder ju inte att det skulle vara ett problem för MP.
Det MP kan bidra med i alliansen är alltså något konservativt: att göra skillnad på ”bra” och ”dålig” utveckling. Den ”bra” utvecklingen är sådant som gagnar mänskligheten, exempelvis hållbar energi, medan ”dålig” utveckling är den som orsakar skador på människa och natur.
I sann konservativ anda bör Reinfeldt snarast bjuda in Romson och Fridolin för samtal om hur man kan bygga upp en grön-konservativ-liberal regering för att hålla kommunister och rasister borta från makten.