Belgien – ett regeringslöst land mitt i EU:s hjärta

EU-PERSPEKTIV | Belgien är på många sätt ett speciellt land. Det bildades 1830 som en utbrytning ur Nederländerna i kölvattnet av Wien-kongressen 1815, för att Europas övriga stormakter annars tyckte att Nederländerna skulle bli alltför mäktiga. Innan 1815 hade även Frankrike gjort anspråk på territoriet, som inbegriper en betydande franskspråkig befolkning. En tysk furste sattes som kung över det nya landet Belgien, vars namn hade historiska rötter. Att på så vis bilda ett land som en kompromiss mellan andra parter än de berörda är ett minst sagt okonservativt tillvägagångssätt.

I vår tid har landets huvudstad Bryssel kommit att få tjänstgöra också som hela Europas huvudstad, i och med att EU har förlagt sitt parlament och sin kärnverksamhet dit. Att placera EU:s huvudstad i ett land skapat av Europas stormakter snarare än hos en av de historiska stormakterna har givetvis varit en neutralitetsfråga. Men det bidrar ytterligare till bilden av landet Belgien som ett europeiskt projekt snarare än som ett demokrati för befolkningen själv.

Idag har också den belgiska demokratin stora problem med att hålla ihop. I själva verket har landet i över ett års tid nu varit utan regering – det är alltså längre än Irak. Variationen av partier i kombination med språkskillnaderna mellan det flamländska norr och det franskspråkiga söder har medfört denna besynnerliga situation. Kanske har problemen som antytts även historiska rötter, vilket gör dem mera djupgående än att vara rent dagspolitiska. Lösningen såhär långt har hur som helst varit att en interrimregering hanterar de akuta ärendena fall för fall i mycket nära samarbete med parlamentet.

Ett land utan regering låter i de flestas öron som ett land i kris och kaos. Men Belgien är absolut inte detta. Affärer och myndigheter rullar på, och livet går sin gilla gång. Ingenting verkar utgöra något större problem med den förevarande situationen, och några egentliga konstigheter för samhällets del märks heller inte av enligt några belgiska vänner som jag talade med nu i helgen. Att den belgiska interrimregeringens huvudförhandlare opererat sina stämband och för en period varit bokstavligen röstlös har inte heller inneburit några märkbara komplikationer, hur märkligt även detta än kan te sig.

Bra med en regeringslös stat?

Allt detta borde kunna väcka rätt mångas intresse för Belgien i dessa dagar. En tanke som en hel del liberalt sinnade politiska bedömare lär ägna sig åt torde vara: varför ska man överhuvudtaget ha en regering, om det funkar bra förutan? Och låter det inte toppen att ett slags ”verkställande utskott” i parlamentet gör allting i enlighet med parlamentets vilja? Sådana frågor ska man givetvis inte backa för, de angår i allra högsta grad inte bara belgarna utan alla som tror på eller berörs av liberalismens tankevärld. Kort och gott: alla västerlänningar, och många andra utanför vår civilisations gränser.

Som konservativ förstår man att gränser är av avgörande betydelser för att människor ska kunna fungera bra ihop, vilket inte liberalerna godtar. Man förstår också som konservativ att medborgarna behöver frihet inom ramen för dessa gränser för att samhället ska må riktigt bra, vilket inte socialisterna för sin del tror på. Följaktligen är staten en essentiell del i konservativ politik, och konservativa sjunger inte med liberalerna i melodin ”Jag hatar staten”. Ett statslöst samhälle är helt enkelt inte bra även om det fungerar på kort sikt.

Den andra frågan handlar om hur bra eller dåligt det är med ett samhälle utan politisk styrning. Här närmar vi oss gemensamma intressen mellan liberaler och konservativa, för vi konservativa önskar ju ett samhälle utan stora politiska projekt och med så lite politisk klåfingrighet som möjligt. Det konservativa svaret på frågan beror dock på hur samhället ser ut, och på hur invånarna uppfattar detta. I Sverige anser de flesta till höger om mitten (och för all del säkert också somliga en bit ut till vänster) att det samhälle som socialdemokraterna byggt, under sitt för demokratiska länder världsrekordlånga regeringsinnehav på 65 år, är ett helt annat samhälle än det som vi vill ha. Detta krackelerade socialistiska system som lappats ihop med socialliberalism är inte någonting som vi vill förvalta. Vi vill reformera detta samhälle genomgripande.

Lyfter man blicken från de egna intressena till samhällsnivå är det lätt att se att det alltid kommer att finnas partier som vill reformera, medan andra vill förvalta – liksom partier som vill bådadera men på olika sätt. Så ser den demokratiska verkligheten ut, och konservatismen är bara en av flera krafter som vill reformera samhället. Så det hela kokar ner till att det belgiska exemplet med en välfungerande regeringslös stat å ena sidan är högintressant ur studiesyfte, men å andra sidan knappast någon modell att eftersträva – åtminstone inte i Sverige. I jämförelse med Sverige har också Belgien ett starkt regionalt styre, vilket vi saknar efter 65 år av socialdemokratisk centraliseringspolitik. Regionalt styre är normalt bra ur konservativ synpunkt, men samma tänkande går även igen på den nivån. Så jag tänkte inte gå in djupare på det perspektivet här mer än att jag konstaterar just att belgarna har och verkar tycka bra om regionalt styre. Det speglar också en skepsis mot Belgien som stat, i det att Belgien också har en stark socialdemokratisk tradition (exempelvis är flertalet belgiska dagstidningar socialistiska till följd av socialisternas politiska dominans i landet).

Kan och bör Belgien hållas samman?

Vid sidan om denna diskussion på övergripande politisk principnivå, är förstås lika viktigt att diskutera vad som är eftersträvansvärt för ett land som Belgien med sin speciella bakgrund och speciella nutidspolitiska situation. Är det rätt att hålla ihop ett sådant land under sådana förutsättningar? Givetvis är denna fråga upp till folket att avgöra, men det är inte heller självklart att det är folket som kommer att fälla avgörandet om detta.

Belgiska kvällstidningar har under en längre tid lyft frågan om att landet eventuellt kommer att styckas upp som en följd av den pågående regeringskrisen. Det torde vara uppenbart för alla och envar att läget i Europa idag definitivt inte är detsamma som vid tiden för Wien-kongressen, och de behov av maktdelning i Europa som då fanns har förändrats i grunden sedan dess. En logiskt rimlig möjlighet är i så fall att den flamländska delen går ihop med Nederländerna och den franska delen med Frankrike. För att bibehålla Bryssels relativa neutralitet som huvudstad i EU skulle man antingen kunna låta staden och dess närområde bli en mini-stat ungefär som Luxemburg, eller en stat inom gränserna för en annan sta ungefär som Vatikanstaten. Detta skulle också fungera väl ihop med det faktum att Bryssel-regionen är den enda region i Belgien som är officiellt tvåspråkigt, resten av Belgien är tydligt uppdelat mellan flamländska och franska (plus en liten region i öster som är tyskspråkig).

Bland de påtagliga hindren för detta utfall är dels att Belgien är en monarki, och monarkier har en tendens också i vår moderna tid att hålla samman folk helt enkelt genom att de är populära. Dessutom uppgår Belgiens statsskuld till 97% av BNP, vilket är den tredje högsta i Europa. Vid sidan om detta spelar EU:s bedömning av de sammanlagda faktorerna stor roll, och stabilitet i hjärtat av EU är givetvis ett för EU-administrationen överordnat mål. Så även om jag tror att en uppdelning som den ovannämnda vore att föredra ur konservativ synpunkt, tror jag att även i detta kommer utomstående aktörer att forma Belgiens framtid utifrån externa hänsyn snarare än interna. I vilket fall lever debatten om en eventuell delning av landet kvar i den belgiska kvällspressen, och under alla omständigheter kommer det förbli intressant att följa utvecklingen i Belgien framöver.

Post Scriptum

T&F:s redaktörer utanför EU-parlamentet.

T&F:s redaktörer har under den gångna helgen själva besökt Bryssel. Det var med stor häpnad vi konstaterade att vår sprillans nya turistkarta inte hade med EU-parlamentet någonstans. Efter mycket om och men lyckades vi komma fram till området kring Place de Luxembourg där det ligger tillsammans med en mängd andra EU-institutioner. Varken på vägen dit, när vi närmade oss eller ens när vi var framme fanns det några som helst skyltar om EU-parlamentet och var detta är beläget. Det borde faktiskt ligga i hela EU:s intresse att intresserade turister hittar till EU-parlamentet och tar med sig hem den positiva känslan av att ha hittat vad de sökt. Det borde vara lika viktigt för marknadsföringen av EU-projektet på gräsrotsnivå som det är farligt att intresserade turister tvingas ge upp och blir sura över att inte ens ha kunnat hitta EU-parlamentet när de väl tagit sig till Bryssel. De allra flesta hyser ju också någon form av kritik mot EU för att inte ta tillräcklig hänsyn till de olika folken i EU, och att då hålla sig borta från vanligt folk att ens hitta till EU-parlamentet lär kunna underblåsa denna kritik ännu mer. Denna tanke verkar dock inte ha fallit EU-administrationen in. Detta måste verkligen ändras på, allra senast i samband med att frågan om Belgiens egen framtid löses.

Jakob E:son Söderbaum

14 Responses to “Belgien – ett regeringslöst land mitt i EU:s hjärta”


  1. 1 Allianspartisten juli 13, 2011 kl. 10:55

    ”Regionalt styre är normalt bra ur konservativ synpunkt…”

    Själv blir jag ”mörkrädd” när jag i vårt land ser ivern att bygga regioner. Regioner som blir ytterligare en arena för ”klåfingriga” politiker att utöka sina domäner på. Erfarenheterna från mastodontregionen Västra Götland är knappast enbart av positiv slag.

    Min bild är att vi i vårt land inte behöver mer regionalt styre utan mer lokalt styre. Med kommunreformerna i början av 70-talet skapades många stora kommuner. Följden blea att besluten, och därigenom delaktighet och ansvar, kom mycket längre bort från medborgarna. Genom kommunernas storlek kan dessa hantera mycket av de ”regionala” behoven enskilt och i samverkan med andra kommuner.

    Nya stora ”makthungriga” regioner kommer endast att fortsätta utveckling att föra de politisk beslut som påverkar människors vardag längre bort. T.ex. finns det ingen som helst anledning att ”klumpa ihop” Småland och Östergötland till en region vilket vissa, även borgerliga politker, ivrar för.

    Skall vi göra något i vårt land tror jag det är att ta bort den mellanliggande nivån av regioner/landsting (länen som en statens regionala instans och närvaro måste givetvis finnas kvar men kanske bör göras fler) och förstärka den kommunala nivån. I stora kommuner bör en lokal nivå, med fastare och större ansvar än den ur demokratisk synpunkt märkliga konstruktionen med kommundelar, för att säkerställa medborgarnas närhet till och delaktighet i den lokala nivåns beslut.

  2. 2 Söderbaum juli 13, 2011 kl. 11:19

    Allianspartisten:

    Jag förstår och delar din synpunkt. För tydlighets skull använder jag alltid begreppet ”region” i bemärkelsen en naturlig geografisk gemenskap. ”Lokalt” styre är givetvis målsättningen, och den geografiska avgränsningen bör vara regionvis underförstått i naturligt framvuxna regioner. I dagens Sverige används ”region” också som beteckning på sammanslagna landsting, men detta är alltså någonting annat. I Sverige är landskapen rent naturliga gemenskaper och regioner i den bemärkelse jag menar när jag använder begreppet. Samma sak med t.ex. Svealand, och jag även att man kan använda beteckningen ifråga om t.ex. ”regionen Norrland” och då avse de likheter som finns mellan de norrländska landskapen i kontrast till t.ex. ”regionen Mellansverige” där den större delen av befolkningen bor.

    Sammanslagningen av landstingen är jag för, liksom jag tycker att man borde slå ihop även kommunerna med landstingen. Det finns absolut inget vettigt skäl att behålla dessa två olika skattenivåer.

    Du har helt rätt i att den pågående utvecklingen av ”stor-landsting” som kallas för ”regioner” handlar om att ge mer makt åt politikerna än att förbättra de demokratiska förutsättningarna för lokalbefolkningen. Som jag alltid brukar säga måste man alltid bygga bottom-up snarare än top-down för att resultatet ska kunna kallas demokratiskt.

    Frågan är då om det kanske är bättre att använda ett annat begrepp än ”region”. T.ex. ”naturlig region”, ”subkulturell region” eller någonting liknande…? Förslag? Ingenting är ju viktigare i politiken än att använda ett genomtänkt språkbruk.

  3. 3 Stefan Karlsson juli 13, 2011 kl. 15:02

    Jag håller med om att Belgien bör delas. Bryssel bör dock ges till Frankrike eftersom de flesta i Bryssel är franskspråkiga idag och eftersom det skulle kunna innebära att Frankrike skulle kunna gå med på att sluta hålla vissa EU-parlamentsmöten i Strasbourg, något som är kostsamt för hela Europa. Å andra sidan bör de tyskspråkiga områderna mot gränsen till Tyskland tillfalla Tyskland i stället för Frankrike.

  4. 4 Allianspartisten juli 13, 2011 kl. 16:27

    ” I Sverige är landskapen rent naturliga gemenskaper och regioner i den bemärkelse jag menar när jag använder begreppet. Samma sak med t.ex. Svealand, och jag även att man kan använda beteckningen ifråga om t.ex. ”regionen Norrland” och då avse de likheter som finns mellan de norrländska landskapen i kontrast till t.ex. ”regionen Mellansverige” där den större delen av befolkningen bor.”

    Landskapsgemenskapen är naturlig och om man vill försöka sig på en ”makroskopisk” indelning av denna blir kanske resultatet Norrland, Svealand, Götaland, Skåne och Gotland. Här skiljer naturgeografi en del, här finns vissa skillnader i vad som utgör den ekonomiska basen och längre tillbaka finns även historiska och kulturella skillnader.

    Dock tror jag inte dessa ”naturliga regioner” behöver några politiska instanser som ”styr och ställer”. Behövs politisk samverkan bör denna kunna hanteras av de ingående kommunerna. Den stora potentialen för samverkan i dessa ”naturliga regioner” tror jag finns utanför politiken i form av både ekonomisk och kulturell samverkan som drivs underifrån av de verkliga behov som finns eller ”bottom-up” för att använda ditt ”klockrena” uttryck för hur utveckling bör ske.

  5. 5 Rune juli 13, 2011 kl. 19:04

    Varför regioner överhuvudtaget?
    Lyft bort län och landsting och låt kommunerna fritt samarbeta om sjukvård länstrafik och annat!

  6. 6 Castalia juli 15, 2011 kl. 18:41

    Märklig diskusion. Belgien ska självklart splittras OM någon av folkgrupperna med historiska anspråk på var sin del av territoriet (flamländare/valoner) föredrar fullständigt självstyre framför dagens federation. Vad vi tycker är ointressant.
    Argument som ”För att bibehålla Bryssels relativa neutralitet som huvudstad i EU skulle man antingen kunna låta staden och dess närområde bli en mini-stat ungefär som Luxemburg, eller en stat inom gränserna för en annan sta ungefär som Vatikanstaten.” är skrämmande ur konservativ synvinkel. Vilken rätt har moderna EU att ta en stad i anspråk som historiskt byggdes av flamländare?
    En territoriell folkgrupp har rimligtvis det tyngsta orden när det kommer till frågan om hur de ska styras. Om det är ekonomiskt hållbart och finns tydliga historiska gränser så är självstyre en självklar möjlighet. I andra fall kanske det är tillräckligt med autonomi i viss utsträckning.

  7. 7 Söderbaum juli 16, 2011 kl. 10:21

    Castalia:

    Givetvis är det upp till belgarna själva att bestämma hur de vill styras, någonting annat vore mig främmande. Detta är också andemeningen i huvudinlägget ovan, och jag ger bara ett konservativt försvar till de diskussioner som redan figurerat en längre tid i belgisk kvällspress med anledning av att landet fortsätter och fortsätter att vara utan regering.

    Jag antar att EU tog Bryssel i anspråk för sina ändamål enligt samma grundsyn som Europas stormakter bildade Belgien när det begav sig. Detta försvarar jag inte ur konservativ synvinkel, däremot är frågan om Bryssels framtid en stor fråga ur för EU och förändringen i detta avseende vore obetydlig för EU. Därmed är det ett lämpligt synsätt, och passar väl in i en konservativ argumentation.

  8. 8 Populisten juli 26, 2011 kl. 12:43

    Söderbaum,

    Intressant artikel, men jag tycker du hamnar lite snett i slutsatserna om den regeringslösa staten. Är det inte så att anledningen att det fungerar så bra är att vi för en gång skull får en situation där den lagstiftande och den exekutiva makten är separerade? Belgien står ju ingalunda utan politisk ledning eftersom det finns ett valt och fungerande parlament som faktiskt lyckats ta en del svåra beslut. Den lagstiftande makten fungerar med andra ord. Däremot är regeringen politiskt kastrerad som alla expeditionsministärer är och kan alltså inte lägga sig i lagstiftningen, däremot kan en expeditionsministär fullgöra sin verkställande funktion utan större problem. Antagligen kan den till och med göra detta bättre än en vanlig regering som har fullt upp att lägga sig i lagstiftningen. Slutsatsen blir väl i så fall att ett land fungerar bra med en i partimässig mening avpolitiserad regering? Personligen undrar jag om det inte är att föredra.

    Belgiens öde torde ju vara beseglat på sikt, men Bryssel är en svår nöt att knäcka. Centrala Bryssel är ju numer en franskspråkig enklav i det nederländskspråkiga Flandern. Området är inte större än att en tågbiljett köpt på flygplatsen har nederländsk text medan returbiljetten från centrum har fransk. Nu har det inte alltid varit så utan Bryssel var en nederländskspråkig stad innan Belgien delades vilket gör att flamländarna har en stark känslomässig låsning mot att släppa staden ifrån sig.

  9. 9 Populisten juli 26, 2011 kl. 12:44

    …innan Belgien bildades…

    ska det stå i den sista meningen så klart.

  10. 10 Söderbaum juli 27, 2011 kl. 10:37

    Populisten:

    Faktum är att jag för flera år sedan förespråkade just en administrativ regering som genomför det riksdagen lyckas komma överens om, till skillnad från idag när regeringen förelägger de förslag som riksdagen sedan röstar om. Men detta är en komplicerad fråga, och det är egentligen inte förrän nu i dagens Belgien som saken kommit att prövas i praktiken. Kanske att exemplet Belgien lär oss om möjligheterna och svårigheterna kring denna idé, och jag kommer att hålla ögon och öron öppna. Har du själv några fler utvecklade tankar i denna riktning? Fakta?

  11. 11 Populisten juli 27, 2011 kl. 21:11

    Söderbaum,

    Fakta har jag tyvärr inte mer än vad jag läst i media och att jag liksom du på plats kunnat konstatera att Belgien verkar fungera alldeles utmärkt. Den enda belgare jag i någon mening känner, en affärskontakt, verkar vara av den åsikten också även om det är tydligt när man pratar om detta att politikerföraktet ökat ett par snäpp. Hur som helst så har man ju onekligen lyckats hålla inte bara ekonomin flytande och administrationen igång utan även tagit ett potentiellt mycket svårt beslut om militär insats i Libyen.

    Om vi ser till Sverige så skulle det ju behövas en förändring både av regeringsform och politisk tradition för att få en situation där regeringen endast exekverade riksdagens beslut. Jag tror iofs att 1809 års regeringsform skulle kunnat stödja ett sådant system, lite beroende på hur den ”samfällda lagstiftningsmakten” (dvs den normala lagstiftningen då både riksdag och Konung måste gilla förslaget) hade hanterats, om HMK hade utsett partipolitiskt obundna statsministrar även efter demokratins genombrott. I strikt mening skulle detta heller inte varit oförenligt med parlamentarismen eftersom statsråden var juridiskt ansvariga inför riksdagen. Snarare skulle nog riksdagens granskning av regeringen bli bra mycket vassare om det inte fanns tydliga partikopplingar mellan dem.

    I länder som inte är konstitutionella monarkier är det svårare eftersom president- eller premiärministerval ganska säkert blir partibesmittade.

    Rent praktiskt skulle riksdagens utskott vara tvungna att spotta upp sig betydligt eftersom det skulle vara i dessa som den praktiska politiken skulle utformas. Detta skulle också innebära att de skulle behöva få förfogande över en del av den opolitiska personal som idag finns på departementen. Å andra sidan skulle ju departementen inte längre behöva dessa eftersom utredningsarbetet skulle försvinna. Som en bieffekt skulle vi behöva bättre riksdagsmän.

  12. 12 Fältmarskalken juli 28, 2011 kl. 16:56

    De tankar som torgföres ovan är i sanning mycket intressanta då åtskiljandet av lagstiftande makt och verkställande makt är en nödvändighet för en sann rättstat. Den verkställande makten, som skall upprätthålla lagarna, måste vara oväld och kan icke vara i händerna på lismande politiker som ser till sina och de sinas särintressen.

    En modernisering av 1809 års regeringsform är en mycket bra utgångspunkt.

    – Verkställande makten, innebärande ansvaret för oväld myndighetsutövning, finnes hos Konungen. Här bör ock säkerställas att de som innehar rikets högre ämbeten icke samtidigt kan bekläda poster i politiska partier.

    – Folkstyret, innefattande lagstiftning och skattebeviljning, finnes hos och koncentreras till Riksdagen. Detta, om något, skulle innebära en välbehövlig vitalisering av vårt folkstyre.

    I 1809 års regeringsform är lagstiftningsmakten delad mellan Konung och Riksdag. Detta är ett uttryck för att icke oskäliga lagar tillkommer. Möjligen finns andra sätt att hantera denna problematik genom en författningsdomstol. Dock synes det mig som att även 1809 års regeringsform skulle kunna fungera även i detta avseende.

  13. 13 Populisten juli 29, 2011 kl. 11:19

    Fältmarskalken,

    Angående det delade lagstiftningsansvaret så säger §87 av 1809 års regeringsform följande:

    ”Riksens ständer äga gemensamt med konungen magt att stifta allmän civil- och kriminal- samt kyrkolag och att sådan förut stiftad lag förändra och upphäfva. Ej må konungen utan riksens ständers samtycke, och icke ständerna utan konungens, någon ny lag göra eller gammal afskaffa. Frågor härom må i ståndens plena kunna väckas och skola, sedan lagutskottet deröfver, efter den ordning 56 § i allmänhet stadgar, blifvit hördt, af riksens ständer afgöras. Öfverenskomma riksens ständer om någon ny lag eller om gammal lags upphäfvande eller förändring, aflemna de förslag derom genom talemännen till konungen, som inhemte statsrådets och högsta domstolens tanka deröfver, och, sedan han sitt beslut fattat, kalle riksens ständer på rikssalen att antingen emottaga dess samtycke till deras åstundan eller afhöra dess skäl att det vägra. Finner konungen godt någon lagfråga för riksens ständer framställa, äske han statsrådets och högsta domstolens yttranden deröfver, samt meddele riksens ständer sin proposition tillika med berörda yttranden. Riksens ständer infordre lagutskottets utlåtande häröfver, beslute sedan och öfverlämne konungen deras svar uppå rikssalen, om de bifallit konungens proposition, och skrifteligen genom talemännen, om de densamma afslagit. I alla dylika lagfrågor skall tre stånds mening utgöra riksens ständers beslut. Stanna två stånd emot två, förfaller frågan och förblifve vid det, som förut stadgadt varit.”

    Denna paragraf torde ha moderniserats under årens lopp, jag kan tyvärr inte hitta en version med ändringarna fram till 1974 på nätet, men andemeningen kvarstod säkert.

    Utifrån detta uppstod den praktik som också fortsatt in i 1974 års regeringsform nämligen att lagar vanligen stiftas baserade på propositioner från regeringen (innan 1974 i Kungl. Maj.s namn) och lagar stiftade på initiativ av riksdagen är ett undantag. Inget hade dock hindrat att den praktiska tillämpningen av lagtexten blivit det omvända. Nuvarande regeringsform och riksdagsordning tillåter f.ö. detta fortfarande både via utskottsinitiativ och motioner så om riksdagen skulle vilja ta tillbaka initiativet från regeringen så är det bara att göra det. Delvis ser vi ju detta då den samlade oppositionen kör över regeringen i vissa frågor.

    Nyckelfrågan torde dock vara hur man får till en praktik där statsministern inte är partigängare. Så länge regeringsbildningen är talmannens ansvar kan detta svårligen ske.

    Den liberale bloggaren Lars-Erick Forslund har lyft fram regeringen Ullsten som ett exempel på en mycket välfungerande regering. Ullsten hade ju ett extremt svagt parlamentariskt stöd och alla beslut var därför tvungna att förhandlas i kammaren. På sätt och vis blev det kanske en slags expeditionsministär, jag tänker mig hur som helst att det blev en bra regering just p.g.a. det svaga stödet i riksdagen. Kanske borde man studera denna regering mer.

  14. 14 Fältmarskalken juli 29, 2011 kl. 12:07

    Populisten,
    ”Denna paragraf torde ha moderniserats under årens lopp, jag kan tyvärr inte hitta en version med ändringarna fram till 1974 på nätet, men andemeningen kvarstod säkert.”

    Icke heller jag har någon nyare skrivning av 87:e paragrafen för handen men min åsikt är att icke endast dess ”andemening” utan ock dess praktik gällde intill den 31 december 1974 i det att nya och förändrade lagar undetecknades och stadfästes av Konungen. Att Konungen sedan, åtminstone icke efter den så kallade paralmentarismens genombrott, agerat i strid med Riksdagen är en annan sak.

    De explicita förändringarna i paragrafen torde främst gälla konsekvensen av ståndsriksdagens avskaffande 1866 vilken dock icke i sak förändrade maktdelningsprincipen mellan Riksdag och Konung.

    Genom Konungens stadfästelse av lagar markerades lagens allmängiltighet, icke endast baserat på ett ofta mycket snävt majoritetsbeslut i Riksdagen, utan genom Konungen, som företräder varje medborgare. Den principiella betydelsen denna ordning är viktig och det är sorgligt att våra grundlagsfäder icke insåg detta.

    Märk här väl också att det är denna ordning som tillämpas i de flesta övriga europeiska monarkierna och där fungerar det väl.

    ”Nyckelfrågan torde dock vara hur man får till en praktik där statsministern inte är partigängare. Så länge regeringsbildningen är talmannens ansvar kan detta svårligen ske.”

    Detta är helt visst nyckefrågan och här borde skyndsamt ett intitiativ tas för en mindre förändring i Regeringsformen i syfte att åter lägga ansvaret för regeringsbildning på Konungen. Den nuvarande ordningen borde för övrigt även vara direkt anstötlig även för de som förfäktar parlamentarismen i det att det vid ett regeringsskifte i praktiken blir förlorande part som ansvarar för regeringsbildningsprocessen. Ny talman väljes icke förrän den nyvalda Riksdagen samlats vid vilket tillfälle regeringsbildningsprocessen oftast är avslutad.

    Sedan måste en mer genomgripande förändring av Regeringsformen till för att skilja verkställande och lagstiftande makt åt. I denna synes det vara naturligt att initiativet i lagstiftningsfrågor normalt kommer från Riksdagen. Dock måste det, även i denna förändrade Regeringsform, vara möjligt även för den verkställande makten att ta initiativ. Detta senare torde då främst gälla fall då det är frågan om att rätta anomalier i befintlig lagstiftning.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s





Organisationer & information


Konservativt Forum samlar klassiskt konservativa runtom i Sverige till diskussion och arrangerar bl.a. en årlig konferens.



Emprons informationsportal Konservatism.se har utmärkta sammanfattningar och fördjupningsmaterial om konservatism på svenska.


Föreningen Heimdal i Uppsala är Sveriges största och äldsta politiska studentförening. Föreningen verkar sedan 1891 för en reformvänlig konservatism.



Sprid ordet... stöd Tradition & Fason på Facebook!

Antal besökare

  • 928,014 träffar
Bloggtoppen.se

Politik bloggar