Det tillstrulade

UTBILDNING | På facebook, i bloggosfär och bland studenterna har det slagit ned som en bomb. Svenskt Näringslivs rapport ”Konsten att strula till ett liv”. Att humanioran kommer upp till diskussion är alltid positivt. Reaktionerna kring rapporten har varit upprörda, och speciellt hätska har reaktionerna varit över den påstådda ambitionen att sänka studiemedlet för humaniorastudenter. Seminariet om rapporten som hölls i Almedalen 3 juli var fullsatt. Vad handlar då denna rapport, samt den tillkommande diskussionen, om? Och vilka förutsättningar har humanioraämnena i dagens Sverige?

Rapporten i sig är en nätt lunta på trettiofem sidor vilken tar sin utgångspunkt i de svenska studenternas situation i utbildningsvärlden och därefter. På många områden är rapporten välkommen borgerlig läsning. Problemet med proppar i utbildningsväsendet och dålig kontakt mellan högre utbildning och näringsliv är i Sverige ett reellt problem. Den generella politiska situationen i landet får också sin släng av sleven. Den skenande ungdomsarbetslösheten, de skyhöga marginalskatterna och den långvariga användningen av universitetsplatser som metod för regeringar att dölja arbetslöshetssiffror. Inget egentligt nytt. Dessa problem är väl kända sedan tidigare. De mer kontroversiella idéerna rör istället studiemedlen, vilket för en ekonomiskt utsatt grupp som studenterna är livsavgörande. Ett av förslagen som framläggs är:

Höj bidragsdelen för studiemedel till utbildningar som ger hög ekonomisk avkastning, exempelvis leder till kvalificerat arbete. Sänk bidragsdelen för utbildningar som inte leder till kvalificerade arbeten, exempelvis s.k. hobbykurser. (sid 4)

Det kan alltså konstateras att någon rekommendation att generellt sänka bidragen för alla ämnen inom humanistisk fakultet aldrig framlagts. Kanske är det tvärtom vissa studentföreträdare som själva läst in sina egna ämnens arbetsmässiga hopplöshet i formuleringen? En stor del av ilskan från studenthåll måste alltså kallas obefogad och förhastad. Vad ett förslag som detta dock säger är tyvärr oklar. Svenskt Näringsliv är en viktig borgerlig aktör men inte ett departement. Rapportskrivaren gör uppenbarligen inte skillnad på utbildning (program?) och kurs. Ingen utbildning består enbart av ”hobbykurser” och inget program innehåller enbart rena ämnesstudier. Är verkligen humaniorans viktigaste uppgift att röja väg för kvalificerat arbete? Tjänsterna som museiintendent är som känt begränsade.

Rapporten ”Konsten att strula till ett liv” har allvarliga brister. Att diskussionen mellan Svenskt Näringslivsfolk och studenter utmynnat i munhuggning om en Harry Potter-kurs’ vara eller icke vara är både onödigt och ovärdigt. Frågan om humaniorans roll förtjänar mer än att reduceras till ”hobbykurser” och studier med ”nedsatt anställningsbarhet”. I rapporten diskuteras eller utreds aldrig de större frågorna kopplade till humanioran. Vad är humaniora? Vad är den bra för? Går dess värde verkligen att beräkna i reda pengar? Pr-mässigt är det ostrategiskt av en borgerlig aktör att framstå som bildnings- och kulturfientliga. Man bekräftar negativa stereotyper av borgerligheten som penninga- och nyttofixerad, bortvänd och likgiltig inför allt vad som finns bortom siffror och tillväxt. Skall borgerligheten på allvar kunna utmana de strukturer och problem som finns i och kring den svenska högre utbildningen är en bra början att inte alienera landets studenter.

Så vad är humaniorastudiet till för? Svaret beror givetvis på vem man frågar. Oavsett vem som tillfrågas kommer svaret inte i första hand vara anställningsbarhet. Vi kommer få svar som fokuserar på generalistkunskap, kritiskt tänkande och bildningsbegreppet. Att Svenskt Näringsliv inte har ställt sig dessa frågor går igenom i hela rapporten. Tydligast framgår det kanske när anslagssystemet till Universitet diskuteras.

Svenskt Näringsliv förespråkar ett reformerat anslagssystem till högskolor och universitet där det vägs in hur många studenter som får ett kvalificerat jobb efter examen. Idag styrs anslagen efter dels hur många studenter som är registrerade på utbildningarna, dels hur många studenter som tar sina poäng. Kvantitet råder framför kvalitet. (sid. 31)

Det nuvarande systemet är givetvis gravt bristfälligt och premierar, precis som rapporten visar, ofullbordat och slappt studerande. Den övergång som i rapporten föreslås skulle visserligen kunna få fart på universiteten, men skulle inte innebära något paradigmskifte från kvantitet till kvalitet. Utbildning och bildning är helt enkelt inte samma sak. Man är även inne på behovet att universitetens band till staten måste kapas. Detta givetvis gott – men återigen med motiveringen ”effekt”. Att universiteten tvivelsutan kan implementera och driva projekt snabbare om detta sköts lokalt är en självklarhet, men frågan kvarstår; vad skall ett universitet göra? Privatisering av universitet skulle bara leda till privatisering av problemet. Kritiskt tänkande och kulturellt kapital är ibland inte varor alls, och när de är det, har de ett mycket svårdefinierat pris. Humanioran befinner sig i en kris och denna kris är allvarlig. Dels ur konkurrenssynpunkt. Den humanistiska bildningen tas inte till vara och leder ofta till lågstatusyrken. Dels ur medborgaresynpunkt. Bildningsidealet är nödvändigt för att upprätthålla ett levande kulturliv och en demokrati i ordets mest bokstavliga bemärkelse.

Humaniorans kris kan alltså kallas dubbel. Lösningarna måste sättas in från två håll. Humanioran måste dels uppvärderas: språkfärdighet, kritiskt tänkande, historiemedvetande och kulturellt kapital är ovärderligt och behövs i alla sammanhang. Här skall humanisterna ställa krav på sin omgivning! Låter detta abstrakt?

Ser vi oss om internationellt är det på detta område Sverige som är unikt. I länder som Frankrike och Tyskland förväntas alla högre funktionärer och chefer vara väl bevandrade i landets historia, kulturskatt och givetvis kunna uttrycka sig mer än korrekt i tal och skrift. I samma länder undervisas latin- och gammalgrekiska i gymnasieskolan medan vi i Sverige med nöd och näppe kan hålla våra latininstitutioner på universiteten uppe. Humanistiska skolar som ”Ecole des Chartes” och ”Ecole Normale Supérieure” är ytterst prestigefulla och deras inträdestester förskräckande selektiva. Var finns minsta tillstymmelse till sådana institutioner i Sverige?

För att detta skall kunna ske måste även ett paradigmskifte till skott. Här ser jag två avgörande nycklar. Så länge nihilism och kulturrelativism tillåts härska inom humanioran kommer statusen på ämnet aldrig att öka. Våga definiera kanon, våga fokusera på Västerlandet och Sverige, våga prata bra och dålig konst! Postmodernismens har visat sig odugliga att besvara ens de mest grundläggande mänskliga frågorna. Det andra är att göra upp med åldershysterin – i dubbel bemärkelse. Medan klassikerna, de verk som överlevt tidens prövningar, anses som mer robust litteratur eller konst än nymodigheterna är för fransmannen självklart. I Sverige betraktas fortfarande all konst från innan 1800-talet med skepsis. Antagligen är det samma noja som har skapat ungdomshysterin bland människor. En gedigen kunskap och förtrogenhet med ett hantverk, yrke eller arv kräver många långa år av arbete. Att allt yngre medelåder förväntas inom arbetslivet, politiken och kulturen, ja vad det än gäller, är inget sundhetstecken.

Den andra lösningen som måste till, ligger i vad som kan verka som den rakt motsatta strävan. Att ta ned ämnet på jorden. Universitetsledningar talar sig gärna varma om näringslivsanknytning, men när det kommer till de enskilda humanistiska institutionerna blir det ofta kalla handen. Kritiskt tänkande och studium ses som vardande i olöslig konflikt med allt vad näringsliv och sekiner heter. Läraryrkets återupprättande är ett steg i rätt riktning. Men arbetsmarknaden måste på ett mer konkret sätt kopplas till humanioran. En beröringsskräck har funnits och finns från humanisternas sida och detta är problematiskt. Problemet är dock ännu djupare. Humanisterna måste själva ta sig sin plats i debatten och samhället. Var finns de unga humanisterna i de politiska ungdoms- och studentförbunden? Det vimlar av statsvetare, jurister och ekonomer – men var är humanisterna? Bland många humanister, eller kulturarbetare, odlas en öppen acceptans av att hellre går i arbetslöshet än att de ta ett jobb med annan inriktning än man tänkt sig. Denna offermentalitet, gödd av dåliga självkänsla eller dåliga förebilder måste få ett slut. Den är helt enkelt inte värdig universitetens viktigaste ämnen!

En förnyad diskussion om studenterna och humanisternas roll är välkommen, ständigt, och där måste både de kvantitativa och kvalitativa frågorna få luftas. Svenskt Näringslivs rapport ger goda fingervisningar av kvantitativ sort men ännu mera pockande är att de kvalitativa frågorna behandlas. I en vilsen tid av snabba förändringar är det uppenbart att är det något som kommer att önskas är det generella kunskaper istället för fackidioti, interkulturell förståelse istället för blindhet och ett historiskt och kulturellt medvetande som sträcker sig längre än till gårdagen.

Hugo Fiévet

6 Responses to “Det tillstrulade”


  1. 1 karlroos juli 17, 2011 kl. 23:18

    Fantastiskt bra – som vanligt!

  2. 2 Fredrik juli 18, 2011 kl. 8:40

    En bra artikel som lyfter humanioran (filosofin i det här fallet) på bekostnad av MBA-studier. Borde kanske SN ta till sig?

    Länk: http://m.theatlantic.com/magazine/archive/2006/06/the-management-myth/4883/

  3. 3 Johannes juli 18, 2011 kl. 13:51

    Mycket bra skrivet… Det var ord på mina tankar!

  4. 4 johan j juli 18, 2011 kl. 18:44

    Kan inte annat än instämma i ovanstående kommentarer. En mycket välskriven artikel!

  5. 5 Allianspartisten juli 18, 2011 kl. 18:56

    ”Ser vi oss om internationellt är det på detta område Sverige som är unikt. I länder som Frankrike och Tyskland förväntas alla högre funktionärer och chefer vara väl bevandrade i landets historia, kulturskatt och givetvis kunna uttrycka sig mer än korrekt i tal och skrift.”

    Är inte detta resultatet av årtionden och åter årtionden av socialdemokratisk universitets- och högskolepolitik, en politik där likriktade och generalla lösningar alltid gått före hänsynstagandet till specifika behovoch där kvantitet alltid gått före kvalitet?

    Humaniora är till sin beskaffenhet svårare att definiera ”kvalitetsmått” för än vad det är inom naturvetenskapen. Detta innebär dock inte att kvalitet skulle vara mindre viktigt inom humaniora. Däremot blir humaniora mycket känsligare för politikens nycker och agendor.

  6. 6 Richard Eriksson juli 19, 2011 kl. 23:10

    Jag kan inget annat än att berömma förnuftet att använda en bild på Sveriges finaste universitet!


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s





Organisationer & information


Konservativt Forum samlar klassiskt konservativa runtom i Sverige till diskussion och arrangerar bl.a. en årlig konferens.



Emprons informationsportal Konservatism.se har utmärkta sammanfattningar och fördjupningsmaterial om konservatism på svenska.


Föreningen Heimdal i Uppsala är Sveriges största och äldsta politiska studentförening. Föreningen verkar sedan 1891 för en reformvänlig konservatism.



Sprid ordet... stöd Tradition & Fason på Facebook!

Antal besökare

  • 928,543 träffar
Bloggtoppen.se

Politik bloggar