20 JULI OCH DET NYA EUROPA
Överste Claus von Stauffenberg (1907-1944).
20 juli är en av de viktigaste dagarna i 1900-talets historia. Det är dagen för det mordförsök på Adolf Hitler som utfördes i Varglyan 1944 av Claus von Stauffenberg, och som har populariserats exempelvis genom filmen Valkyria (2008). Attentatet misslyckades, men det som 20 juli-männen ville har präglat det nya Tyskland och därmed det nya Europa. Det kostade stora offer. Nästan alla, som hade någon förbindelse med attentatet, avrättades. Också familjerna drabbades.
Somliga har kallat detta för ett konservativt attentat. Så vad var det 20 juli-männen ville? För att förstå det, behöver man se på Tysklands utveckling efter 1918. I Tyskland före 1918 hade rättsmedvetandet stått på en höjdpunkt. Staten var grundad på rättsprinciper, som ingen politisk makthavare förfogade över. Till dessa rättsprinciper var den enskilde också förpliktad. Det innebar också att man hade respekt för den enskildes samvete. Den nya författningen efter Tysklands sammanbrott 1918 öppnade vägen för en annan syn. Nu var allt grundat på majoritet. Något högre än ett majoritetsbeslut kunde inte tänkas. Det fanns inte heller några gränser för vad en majoritet kunde besluta. Detta medförde att hela samhället politiserades. Tidigare hade statliga tjänster tillsatts efter klara rättsregler. Det var duglighet och erfarenhet, som var avgörande. Efter 1918 kom den politiska hemhörigheten att bli viktigare. Under åren före 1933 var t.ex. Berlins polismästare en fackföreningsledare utan någon som helst polisiär erfarenhet. Sådan var partistaten. Den politiska nyttan och godtycket kom att tränga undan rättvisan. Detta fick dramatiska konsekvenser, när Hitler fick majoritet. Mot partistaten satte 20-julimännen rättsstaten. Deras första mål var att återupprätta den tyska rättsstaten.
Det som 20-julimännen kallade rättsprinciper och rättsstat har i det nya Tyskland och det nya Europa ofta kallats naturrätt. Förbundsrepubliken är liksom EU grundad på naturrätten, övertygelsen om att det finns det som är rätt och det som är fel, oavsett majoriteter. Det innebär också att människan som människa har rättigheter, som står över parlamentariska beslut. Dit hör äganderätten, yttrandefriheten och föräldrarätten. För att skydda dessa rättigheter har Förbundsrepubliken en författningsdomstol och EU en Europadomstol. Båda kan upphäva beslut av myndigheter, även då de grundar sig på gällande lag; en gällande lag kan nämligen vara olaglig i den meningen att den strider mot naturrätten. I Sverige har Högsta Domstolen börjat fungera på samma sätt, t.ex. i fallet Åke Green.
I Tredje riket hade familjen slagits sönder genom nedmontering av äktenskapslagstiftningen och främjande av att barn föddes utom äktenskapet. I sin regeringsdeklaration skriver 20-julimännen: ”…lyckliga familjer, hållbara äktenskap och friska barn finns bara där man bygger på ansvaret inför evigt giltiga lagar.” Det var just dessa ”evigt giltiga lagar” – t.ex. äganderätt, föräldrarätt och yttranderätt – som hade brutits ned i Tredje riket. I det nya Tyskland och det nya Europa återupprättades de.
Hos Adolf Hitler fanns inget medvetande om att varje makt begränsas av evigt giltiga lagar. Därför saknade han också respekt för den enskildes samvete. Det var han, som hade makten genom riksdagsmajoritet, och de statsanställda skulle lyda utan att fråga. Ett samtal mellan Hitler och 20-julikretsens ledande man, generalöverste Beck, visar detta. 1938 frågade Beck direkt, om Hitler avsåg att börja krig. Hitler svarade att krigsmakten är ett redskap för politiska beslut, och den skall lyda utan att diskutera. Beck svarade: ”Denna ståndpunkt är oacceptabel för mig som chef för generalstaben. Jag kan inte ta ansvar för beslut, som jag inte kan godkänna.” Därmed begärde han sitt avsked och vägrade att vidare beträda sitt ämbetsrum.
Många av 20-julimännen var övertygade kristna. En av dem, general Hans Oster, uttryckte det så: ”Vi fruktar inget utom Guds vrede.” Medvetandet om det yttersta ansvaret gjorde möjligheten till framgång till en andraplansfråga. Även om attentatet misslyckades fick syftet bakom det större genomslag än någon kunde ana: rättsstaten återupprättades i hela Europa. Det innebär för oss ett ansvar att också försvara den.
Christian Braw är präst, författare och docent vid Åbo akademi. Hemsida: www.christianbraw.se.
Tradition & Fason 
En av de viktigaste artiklarna på T & F i år. Attentat ändrar sällan på någonting om motståndaren är tyranni. 20-juli 1944 var emellertid en viktig markering. Winston Churchill tänkte vid krigsslutet i samma tankebanor som attentatsmännen. Varför inte sluta fred på västfronten och sätta in de tyska trupper som frigjordes mot Sovjetunionen. Men planen blev aldrig godtagen.
Betydelsefullt är också artikelns nämnande av synen på naturrätten i Tyskland, som skiljer sig från den svenska. I Sverige dominerar rättspositivismen enligt vilken människan knappast har några mänskliga rättigheter, åtminstone inte hemma i Sverige. Särskilt inom (s) har synen på mänskliga rättigheter varit ett föraktets syn.
Man kan bara hoppas att skribenter på T & F ägnar mer tid åt kritik av rätts-
positivismen här, inte bara jurister.
gautic01
Ett i sanning utmärkt och synnerligen läsvärt inlägg från docent Braw.
Docent Braw fäster här uppmärksamheten på vikten av rättstat och naturrätt som övergavs vid de olycksaliga revolutionerna år 1918. Dessa revolutioner, tillsammans med revolutionen i Ryssland 1917, banade väg för de mest förfärliga regimer som mänskligheten någonsin skådat genom tyrannerna Hitler och Stalin.
Nämnas bör ock att 20-julimännen tänkte sig att återupprätta Monarkin i Tyskland och på detta sätt ge samhället tillbaka den kontiniutet och stadga som så obetänksamt raserades 1918. Såsom statschef i Tyskland var tanken att utse Prins Louis Ferdinand, Prins av Preussen, och sonson till Kejsar Vilhelm.
När det gäller personer som tidigt genomskådade tyrannen Hitler må ock nämnas den nyligen hädangångne Ärkehertig Otto av Österrike, vilken Hitler kallade till sig för att få med i sitt smutsiga värv att underkuva Österrike, men som avspisade tyrannen och istället på alla sätt verkade för att bevara Österrikes frihet med risk för eget liv.
Tyvärr är det inte riktigt så. Med parlamentariska beslut plundrar man dem som man tycker att har för mycket egendom eller inkomster. Människorna har inte rätt till det de lagligen äger, redligen förvärvar och genom arv mottar av sina anförvanter. I dagens värld är avundsjukan lika omhuldad och okränkbar som rätten att besitta gods och ägodelar. Återupprättandet av rättsstaten är långt ifrån fullbordad.