Den svenska neutralitetsmyten

Det kanske mest utmärkande draget i den officiella svenska självbilden är vår neutralitet. Följer man den officiella historieskrivningen så har Sverige i snart 200 år medvetet gått in för att hålla oss utanför militära allianser och neutrala i krig, vilket också resulterat i en unikt lång fredsperiod. I denna bild finns även, i alla fall i vissa politiska läger och särskilt under vissa tider, en föreställning om en värderingsmässig neutralitet, att Sverige och svenskarna inte identifierat sig mer med en part i en konflikt, utan betraktat dem båda som lika goda kålsupare.

Den dolda alliansen - Beordrad läsning!

Problemet är bara att denna mytbildning är en lögn. Det finns goda skäl att denna mytbildning kommit att få fäste, och det finns starka intressen som vinner på att så sker, men icke desto mindre är det en lögn. En värdefull bok för de som vill skåda bakom socialdemokratins neutralitetskulisser är Mikael Holmströms ”Den dolda alliansen” som berör det kalla krigets epok, den tid under vilken den svenska neutralitetsmyten varit som starkast. För den som är intresserad av svensk 1900-talspolitik är Holmströms bok ett måste. Den gör det jobb neutralitetsutredaren Ekéus borde ha gjort, när han istället valde att försöka förvara myten med alla medel.

Holmströms bok rör perioden 1945-90, men den svenska neutralitetsmyten har sin källa mycket längre bakåt i tiden, i början av 1800-talet. Inte på så sätt att man på 1800-talet upprätthöll en sådan myt, men på så sätt att när denna myt stadfästes i mitten av 1900-talet kom även denna tidigare period att retroaktivt inkluderas i den svenska neutralitetspolitiken.

Svensk neutralitet under 1800-talet

1815 samlades de europeiska makterna till Wien för att bringa ordning i det europeiska statssystemet efter Napoleons härjningar. Deras ansträngningar kom att bli för europeiska förhållanden ovanligt framgångsrika. I hundra år slapp kontinenten storkrig, om än inte ett antal mindre bataljer. De krig som utkämpades hade till stor del sin grund i olika nationalistiska strävanden där splittrade stater enades, eller minoriteter ville slita sig loss, vilket skedde främst i Central- och Östeuropa. Nordvästra Europa var i huvudsak ett stabilt område. Häri ligger huvudförklaringen till att Sverige förskonades från krig under denna period.

Brittiska flottan angriper Bomarsund på Åland 1854

Vid tre tillfällen under 1800-talet kom Sveriges närområde att beröras av pågående krig, i samband med den konflikt mellan västmakterna och Ryssland på 1850-talet som kom att kallas Krimkriget, men som även utkämpades i Östersjön, och under det dansk-preussiska krigen 1848-50 och 1864. Sverige stod utanför dessa krig, men den som tror att detta beror på svensk neutralitet bör nog läsa på lite mer.

Låt oss börja med Krimkriget. Från första stund låg de svenska sympatierna hos de allierade. Ryssland var vår arvfiende, vilken bara 45 år tidigare hade slitit ifrån oss vår östra rikshalva. Självklart ville Sverige se Storbritannien och Frankrike besegra ryssarna. I Sverige rasade debatten om huruvida vi skulle ansluta oss till alliansen i syfte att återerövra Finland, eller åtminstone Åland. Mot slutet av kriget slöt också Sverige en traktat med västmakterna där de utlovade militärt bistånd till Sverige om Ryssland skulle angripa. Något svenskt beslut om aktivt deltagande i kriget kom dock inte innan kriget tog slut, varför resultatet i fredsuppgörelsen för Sveriges del blev blygsamt. Åland demilitariserades, men förblev, liksom Finland, i ryska händer.

I mitten av 1800-talet blommade Skandinavismen

Söderut pyrde en annan konflikt. Konflikten stod mellan Preussen och dess tyska förbund å ena sidan och Danmark å den andra. Konflikten gällde överhögheten över grevskapen Slesvig och Holstein. Vid två tillfällen under 1800-talets mitt blossade konflikten upp i krigshandlingar. Inte heller denna gång rådde något tvivel om vilken sida som hade Sveriges sympatier. Detta var under den tidsperiod då skandinavismen stod som starkast i Norge, Danmark och Sverige. Danmarks sak var vår.

När det första kriget om Slesvig-Holstein bröt ut 1848 förlade Sverige snabbt en reservstyrka om 5000 man till Fyn för att ingripa om Danmarks kärnområde hotades i striderna. Dessutom deltog drygt 200 svenska frivilliga med regeringens goda minne i striderna på dansk sida. Under upptakten till det andra kriget försökte Sverige formera en allians med Storbritannien och Frankrike till stöd för Danmark, men misslyckades. I detta krig deltog över 400 svenska frivilliga, återigen med regeringens goda minne. Däremot ingrep aldrig Sverige officiellt denna gång, även om de tyska ledarna i sitt beslutsfattande tvingades ta hänsyn till vad Sverige kunde tänkas tolerera utan att ingripa.

Världskrigen

Om 1800-talet var ett förhållandevis lugnt århundrade, så bjöd 1900-talet på desto större dramatik. 1914-18 utkämpades vad som kom att kallas för det första världskriget. Detta var kanske den modernas konflikt där Sverige bäst levde upp till beskrivningen neutral. Förvisso fanns det röster som förespråkade ”modig uppslutning på Tysklands sida” i syfte att återerövra Finland, men på det stora hela var opinionen neutral. Sverige hjälptes också i sina strävanden att stå utanför kriget av att norra Europa förblev ett strategiskt bakvatten under kriget. På så sätt testades aldrig vår vilja och förmåga att förbli neutrala. Undantaget var det finska frihetskriget i världskrigets slutskede då Sverige tydligt gav sitt stöd till den vita sidan, och även skickade trupp till Åland.

Svenskt J8-plan i finsk skrud 1940 - En tredjedel av sveriges jaktflyg sattes in i Vinterkriget

Under det andra världskriget var förutsättningarna helt annorlunda. Norra Europa stod tidvis i centrum för händelseutvecklingen, och stor press sattes på Sverige av de krigförande. I och med att det var ett ideologiskt krig så kom också det svenska folkets sympatier för de olika krigförande att färgas av den egna ideologiska kompassen. Kommunisterna stödde såklart Sovjetuniuonen, vilket i sin tur innebar att man 1939-41 sympatiserade med Hitlers Tyskland, för att efter 1941 lika tydligt vända sig mot nazisterna. De fåtal nazisterna stödde med samma självklarhet Tyskland.

För demokraterna – socialdemokrater, liberaler och konservativa – var sympatierna inte så givna som man med facit i hand kan tro. Ideologiskt drogs de flesta redan från början mot västmakterna, men kulturellt och historiskt fanns starka band till Tyskland, liksom inledningsvis en viss naiv beundran för de framgångar Hitler onekligen kunde visa upp inledningsvis. I takt med att krigslyckan vände, och de nazistiska illdåden blev kända kom de spår av tyska sympatier som fanns att smälta bort helt.

Den svenska politiken var knappast någon gång under kriget neutralt neutral. Under Finlands vinterkrig brydde sig inte ens Sverige om att beteckna sig som neutral, utan valde istället begreppet ”icke krigförande” för att beskriva sin status. Sverige gav betydande stöd till Finland, inklusive stora delar av vårt flygvapen, luftvärn och pansarvärn, samt övriga vapen och ammunition och tusentals frivilliga. Den tyska invasionen av Danmark och Norge inledde en period av protysk neutralitet. Sveriges militära svaghet i kombination med vårt strategiska läge, isolerade i Hitlers intressesfär, gav oss inget annat val än att göra avsteg från neutraliteten på en rad områden som Tyskland ställde krav på. Mest känt är permittenttrafiken och transiteringen av division Engelbrecht midsommaren 1941, men på en rad andra områden fick tyskarna fördelar.

Norska trupper ilastar amerikanskt flyg i Luleå för transport till nyligen befriade Nordnorge

Dessa avsteg gjordes inte av fri vilja utan under ett överhängande hot, och under ständigt spjärnande emot från svensk sida. Från allierat håll har efter kriget framförts att man var förvånade över att Sverige lyckades hålla emot så pass bra som man faktiskt gjorde. I takt med att den svenska styrkan växte, samtidigt som den tyska krympte så höjde svenskarna svansföringen. Under 1943 sades t.ex. transiteringsavtalet upp. Samtidigt inleddes ett gradvis allt intensivare samarbete med västmakterna, och denna gång handlade det om ett villigt samarbete, inte ett man påtvingats under hot.

Symptomatiskt för den självspäkande svenska historikerkåren så har den första halvan av krigets eftergifter till Tyskland kartlagts noggrant, medan samarbetet med de allierade närmast förtigits. Viktiga undantag är de verk av Lars Gyllenhaal (Slaget om Nordkalotten samt Tyskar och allierade i Sverige – Svensk krigshistoria i nytt ljus) som utkommit på senare tid, och som artikelförfattaren också varmt rekommenderar. Faktum är att det svenska samarbetet med de allierade under åren 1943-45 gick mycket längre än det med Tyskland under åren 1940-43.

Svenskt flygspaningsfoto av tyska raketprovplatsen Peenemünde, taget under kriget och vidarebefordrat till britterna

Sverige hade ett omfattande underrättelsesamarbete med Storbritannien och USA, stödde motståndsrörelserna i Norge och Danmark, tillät överflygningar av allierade bombplan och underlättade repatriering av allierade som tvingats nödlanda i Sverige. Danska och Norska trupper sattes upp, utrustades och utbildades i Sverige för att kunna sättas in i befrielsen av sina hemländer. Ett amerikanskt transportflygförband transporterade också in norska trupper i Nordnorge från sin bas på svenska Kallax, medan kriget fortfarande pågick. Svenska trupper stod vid krigsslutet redo att marschera in i Norge och Danmark om tyskarna där inte hade kapitulerat, vilket de dock gjorde. På samma sätt som Sverige 1940 var icke krigförande på Finlands sida, så var vi det under de sista krigsåren på allierad sida, och sannolikt gjorde vi mer nytta i den rollen än vad vi kunnat göra som krigförande fullt ut.

Kalla kriget

Svensk Catalina nedskjuten av Sovjet 1952 - men Svenska plan spionerade på Sovjet för NATO:s räkning

Så till det kalla kriget. Den officiella historieskrivningen säger att Sverige gjorde ett försök att knyta till sig Norge och Danmark i ett neutralt försvarsförbund, och när det misslyckades så valde vi alliansfrihet. Stödda på ett starkt försvar gjorde vi oss beredda att försvara oss på egen hand och mot båda stormaktsblocken. Borgerliga politiker som dristade sig till att förespråka närmare samarbete med väst brännmärktes. Den svenska neutraliteten var total och fick inte ifrågasättas. Problemet är bara att allt var en lögn.

Som Holmström visar i sin bok så fanns på område efter område ett omfattande, om än informellt, samarbete med NATO. Inom underrättelsetjänstens område var samarbetet som djupast. Här delades på praktiskt taget allting. Genom utbildning i väst, och täta kontakter mellan politiker och militärer skapades ett finmaskigt nätverk att falla tillbaka på i krig. Sverige var en så viktig bricka i NATO:s strategi att vi ofta fick tillgång till central amerikansk teknologi före många NATO-länder, och det fanns under praktiskt taget hela det kalla kriget en de facto amerikansk säkerhetsgaranti för Sverige, vilket även inkluderade ett kärnvapenparaply. Både NATO:s och Sveriges operationsplaner visar att båda parter räknade med att kämpa tillsammans mot den gemensamma fienden, Sovjetunionen. För NATO:s del innebar detta bland annat att försvaret av Norge byggde på den förutsättningen att Sverige skulle skydda huvuddelen av Norges gräns, och att anflygningsvägarna för det allierade bombflyget på väg mot mål i centrala Sovjetunionen gick över Sverige.

RAF:s kärnvapenbestyckade Vulcanplan hade sin anflygningsväg mot Sovjet genom svenskt luftrum

För Sveriges del innebar det att inga trupper avsattes för försvar av nordligaste Sverige. Det förväntades NATO ta hand om. Framförallt baserades hela försvarsfilosofin på tanken att försvaret skulle hålla ut i dagar, eller värsta fall veckor, till dess hjälp västerifrån kunde anlända. Någon förväntning om att Sverige, ens med det starka försvar vi hade på 50- och 60-talen, på egen hand skulle kunna nedkämpa ett sovjetiskt angrepp, eller ens hålla ut under någon längre tid, fanns inte, för att inte tala om det allt svagare svenska försvar som på 70- och 80-talen skulle möta en under 70-talet kraftigt upprustad röd armé.

Denna artikel skulle kunna göras nästan hur lång som helst på de exempel som Holmström tar fram ur skuggan, men för den som vill fördjupa sig mer är det nog hur som helst bäst att köpa boken själv och läsa. Jag övergår istället till några slutsatser man kan dra av vad som framkommit för vår egen tid.

Neutralitetsmytens konsekvenser för dagens säkerhetspolitik

Sedan kalla krigets slut har Sverige anslutit sig till EU, NATOS: partnerskap för fred, samt antagit en solidaritetsdoktrin som innehållsligt är ungefär så icke-neutral man kan bli. Samtidigt har vi rustat ned vårt försvar till obetydlighet. Den krigsplanering för mottagande av hjälp utifrån som vi hade under kalla kriget är borta, av den enkla anledningen att vi inte längre har någon krigsplanering alls.

Vad vi dock inte gjort är att formellt ansluta oss till NATO. För ett sådant steg är den svenska neutralitetsmyten ännu allt för stark. Kanske är det så att de ledande socialdemokrater som så länge spelade ett dubbelspel till sist själva började tro på sin egen myt, att man tror att neutralitet har varit och fortfarande är ett realistiskt alternativ. Problemet är att det krampaktiga upprätthållande av myten, ännu 20 år efter att de rimliga skälen till dimridåerna försvann i och med att Sovjet förpassades till historiens skräphög, står i vägen för en rationell analys av Sveriges säkerhetspolitiska vägval.

Inte ens när vår militära styrka på 50-talet var som störst var neutralitet ett realistiskt alternativ. Den svenska alliansfriheten var en pragmatisk lösning på ett säkerhetspolitiskt dilemma, om man så vill det bästa sätt på vilket vi ansåg oss kunna bidra till den fria världens försvar, men i praktiken fanns bara ett alternativ om helvetet brakat lös, att kämpa tillsammans med, att stå och falla med, de övriga västerländska demokratierna.

Tittar man bortom neutralitetsmyten finns bara en realistisk politik för Sverige - NATO-medlemskap

Idag är neutraliteten än mer en utopi. Dagens Sverige är genom ekonomiska och politiska band mera sammanflätat med övriga Europa än någonsin. Det går inte föreställa sig en situation där våra europeiska grannar utkämpade en strid på liv och död där Sverige skulle stå neutrala vid sidan. NATO kommer för överskådlig tid att vara den organisation inom vars ram de västliga demokratierna organiserar sitt gemensamma försvar. För mig är det en självklarhet att även Sverige skall vara fullvärdiga medlemmar där.

Genom att sluta låtsas att det finns ett neutralitetsalternativ kan vi också konstruera vårt försvar efter de förutsättningar det faktiskt skall verka i. Vi behöver inte lägga ut en massa pengar på konstruktioner som bara syftar till att upprätthålla myten om vår alliansfrihet (en myt som för övrigt varken NATO eller ryssarna trodde på för en sekund). Istället kan vi när vi återuppbygger vår försvarsförmåga, redan från början göra det på ett sådant sätt att vi optimerar förmågan att tillsammans med våra allierade, främst Finland och Norge, försvara norra Europa. På så sätt får vi mera pang för pengarna.

Tage Erlander (s) - hade full koll på vilka våra vänner och fiender var. Annat är det i hans parti av idag.

Avslutningsvis vill jag ge ett erkännande till det kalla krigets sossar. Lyssnar man på deras retorik från den tiden blir man djupt bedrövad, både för dess naivitet och för dess totala brist på förmåga att ta ställning när demokratiska värden ställs mot diktatoriska. Tittar man bakom kulisserna visar det sig dock att ledare som Tage Erlander och Sven Andersson både hade en realistisk insikt om den situation vi befann oss i, och en stark känsla för vikten att hamna på rätt sida om läget blivit skarpt. Man gjorde vad som kunde förvänta sig av en ansvarsfull riksledning. Man såg till att skaffa Sverige de livförsäkringar via NATO vi behövde.

Förvånande nog tycks även en så radikal agitator som Olof Palme innerst inne burit på insikten om värdet av våra västkontakter. Samtidigt som han sågade USA i talarstolen såg han till att samarbetet med NATO fortsatte, och i vissa avseenden intensifierades. Att sossarna på detta sätt var betydligt mer ansvarsfulla än deras yttre gav sken av borde egentligen ligga i sossarnas eget intresse att det kommer fram i ljuset. Frågan är dock om de själva har kvar den insikten man hade då, och därmed förstår värdera vad deras föregångare faktiskt gjorde. Risken är överhängande att man blivit sin egen myts fångar, och att man idag skäms över det samarbete man borde vara stolt över. Att man nuförtiden i samverkan med kommunisten Ohly kräver evakuering av amerikanska baser världen över tyder dessvärre på detta.

Patrik Magnusson

 

Artikeln även publicerad på Esse Non Videri