Mer respekt eller mer konflikt i borgerlig idépolitik?

Roland Poirier Martinsson och Johan Norberg.

För en månad sedan blossade det upp ännu en debatt om debatten inom borgerligheten. Närmare bestämt en debatt om likheter och olikheter mellan liberaler och konservativa, och om detta är vägen till ett fördjupat samarbete eller bort från det samarbete som kännetecknat både svensk och västerländsk politik i ca 60 år. Ett av flera uttryck för detta var det seminarium i Almedalen som jag recenserade den 15 juli.

Den tändande gnistan denna gång verkar ha varit Timbros nya bok ”Borgerlig framtid” (red Håkan Tribell), där ett tiotal liberaler tillsammans med den icke-liberale Thomas Idergard och den konservative Fredrik Haage ger sina perspektiv på ämnet. En vinklad framställning av det slaget bidrar väl på sitt sätt till en sådan debatt, men grundproblemet som även sammansättningen skribenter i denna skrift ger uttryck för är ju just att konservativt tänkande och opinion ständigt hålls tillbaka inom borgerligheten.

Detta pekar i alla fall tydligt i riktning mot hur viktigt det är att bidra till denna debatt från konservativt håll genom att åtminstone kommentera den analytiskt på T&F såhär i semestertider. Det finns tre inlägg i debatten som jag här vill uppmärksamma: Johan Norbergs, Sanna Raymans och Roland Poirier Martinssons. På ett tillspetsat sätt kan man väl säga att de representerar liberalismen, det allmänborgerliga intresset, respektive konservatismen. Så långt allt väl, men det behövs mycket mer.

Debatten om den borgerliga debatten

Norberg är alltid bra på att formulera liberal ideologi på ett slagkraftigt sätt i debatten, och jag ska strax återkomma till hans artikel. Rayman försvarar i polemik mot Norberg den borgerliga enheten och bredden och kritiserar den separationslust som förekommer i både de liberala och konservativa lägren. Det finns dock rätt så goda skäl för detta, som Norberg också för sin del är inne på, nämligen att det gamla politiska samarbetet mellan liberaler och konservativa har lett till en situation idag då både liberal och (särskilt!) konservativ idéutveckling hämmas. Och detta måste verkligen uppmärksammas, hur lovvärt det än är att partier med anknytning till liberal och konservativ idétradition idag samarbetar i regeringsställning.

Poirier Martinsson går i sin kolumn in på de förutsättningar för en inomborgerlig korsbefruktning som följer i spåren av borgerligt regeringsinnehav. Etablissemanget tolkar denna utmaning som att hitta de gemensamma borgerliga värdena – och det är ju också viktigt, förstås – men Poirier Martinsson påpekar också det stora behovet av renodling för att på så vis kunna hitta de bästa fröna att låta gro inför framtiden. Det handlar helt enkelt om att kunna visa respekt för oliktänkande inom borgerligheten, något som ingen ungdomsförbundare under de senaste 40 åren är uppvuxen med och därför ytterst få partipolitiker idag är vana vid. Enligt honom är det som egentligen håller ihop liberaler och konservativa inte så mycket gemensamma ”liberalkonservativa värderingar” som den gemensamma motståndaren socialismen. Poirier Martinsson har i grunden rätt, det är ju faktiskt inte så att borgerlighetens kärna utgörs mer eller mindre liberala värderingar – det har bara blivit så sedan Gunnar Hökmark tog över som MUF-ordförande och Ulf Adelsohn som Moderaternas partiledare i början av 1980-talet. Men få idag har det historiska perspektivet klart för sig ens gällande tilldragelser i modern tid. Huruvida Johan Norberg har eller inte har detta vet jag inte, men hans Expressen-artikel ger till synes uttryck för en hel del bristande liberal självinsikt av detta slag.

Norberg och sprickorna i den borgerliga gemenskapen

Norberg skriver om att man som liberal inte längre har särskilt mycket att hämta hos den s.k. borgerliga regeringen. Han förfasar sig över hur ”idéboxen” har krympt och talar om behovet av en borgerlig skilsmässa. Sent ska syndaren vakna, säger jag. I nära nog ett halvt sekel har vi konservativa befunnit oss i denna situation under liberalernas interna maktutövning i vårt eget moderparti Moderaterna. Trots att konservativa kunnat kämpa sig kvar under alla år har det i regel funnits både krav på större lojalitet mot partiet än mot de egna värderingarna, och ett glastak för alla som är mera övertygat konservativa. Detta har nu, omvittnat sedan flera år, drabbat även liberalerna när Reinfeldt & C:o går in för en mer pragmatisk politisk inställning. Det är dock mycket viktigt, menar jag, att förstå hur det kunde bli såhär – och vilken skuld liberalerna har i sammanhanget. Nu får de alltså smaka sin egen medicin, och Norberg för i det här läget faktiskt hela borgerlighetens talan i det att han spottar och grimaserar åt hur illa det smakar. Norberg skriver:

    ”Förr eller senare måste en sådan period ta slut. I ett förhållande där man inte får vara sig själv är det lätt att bli bitter. Särskilt när relationen inte längre erbjuder en ljusare framtid.”

Det är lätt att hålla med, konservatismen kan inte längre låta sig köras över av den förmenta vännen liberalismen som bara tagit och tagit utan att ge tillbaka i detta förhållande. Norberg klagar också på att Roland Poirier Martinsson inte är tillräckligt beredd att ta öppen strid för sina åsikter, som om Poirier Martinsson vore i stort sett hela konservatismen i Sverige. Visst, när åsiktsutbytet mellan herrarna Norberg och Poirier Martinsson kommit att bli en mediaföljetong under flera års tid kan man väl förlåta den förre för att hänvisa till den senare på detta vis. Men Poirier Martinsson ÄR inte den ende konservative tyckaren och tänkaren på fältet, och vill Norberg ha en riktig dust ska han kanske gå i svaromål mot även andra. Norberg igen:

    ”Frågan är om borgerligheten som idé-gemenskap överlever en sådan brytning.”

I en svunnen tid fanns ett blomstrande samarbete mellan konservativa och liberaler inom ett och samma parti.

Nej, det tycker jag är en felaktig frågeställning. Frågan är snarare om borgerligheten som idégemenskap överhuvudtaget existerar i Sverige idag. Den finns som värdegemenskap, men för att idégemenskapen ska finnas måste det ju finnas en levande debatt mellan liberaler och konservativa. Man får gå tillbaka till Gösta Bohmans dagar för att hitta en sådan inom rikspolitiken, och man kan även hitta den på en studentförening som Heimdal i Uppsala – men alla som någon gång har besökt Heimdal vet att det är en unik plats i svensk politik. Att Norberg försöker dra en lans för att uppmärksamma detta stora interna problem i borgerligheten är ett viktigt steg.

Avslutningsvis kan jag konstatera att både den liberala och den konservativa sidan här verkar överens om att Alliansens framgång i två val har öppnat upp för både en tilltagande borgerlig idébildning och ett ökat intresse för densamma – samtidigt som partipiskorna gör allt för att hålla röstboskapen tyst och stilla. Just DÄRFÖR måste debatten fortsätta. Både liberaler och konservativa har allt att vinna på det.

Jakob E:son Söderbaum

16 Responses to “Mer respekt eller mer konflikt i borgerlig idépolitik?”


  1. 1 Patrik Magnusson augusti 2, 2011 kl. 19:32

    Överlag tycker jag att alliansen, som rent taktiskt har varit mycket framgångsrik, har lagt en våt filt över borgerlig idédebatt. Det har blivit så viktigt att uppvisa enighet, att det självständiga tänkandet har dött ut. Nu handlar det bara om förhandlingar bakom lyckta dörrar och sedan partipiska, eller t.o.m. blockpiska.

    Jag förstår förvisso att man måste kunna göra överenskommelser mellan partier och sedan kunna lita på att de står vid sitt ord, alltså att partiets företrädare stödjer den överenskommelse man gjort. Det jag aldrig har förstått är att man helt måste utplåna sin profil. Istället för att låtsas att man är överens om allting kunde man väl vara öppen med att man i vissa fall har olika uppfattningar, och att man ibland faktiskt röstar mot dessa uppfattningar för att man har kompromissat, och förhoppningsvis fått något annat i gengäld.

    Som Söderbaum skriver så har vi konservativa länge tvingats verka i ett klimat där våra idéer skjutits bort inom det parti som historiskt varit vårt, till förmån för liberala idéer. Sedan moderaterna blev det nya arbetarepartiet får nu även liberalerna känna på hur det känns att bli marginaliserade i sitt eget parti. Kvar är nu bara en lättsocialdemokratisk taktisk politik utan större spår av borgerlighet.

    Ironiskt nog kanske detta kan bli början på en ny vital borgerlig idédebatt och ett nytt fruktbart äktenskap mellan liberaler och konservativa. Kanske börjar liberalerna efter 5 års inre exil inse att de inte är vinnare på sakernas nuvarande tillstånd, och känna ett behov av att profilera sig gentemot de partiapparater som nu är liberala mest till namnet, på samma sätt som vi konservativa redan börjat göra. I det spänningsfält som kan komma att uppstå när liberaler och konservativa samtidigt försöker staka ut en ny vision för ett borgerligt Sverige kan intressanta saker hända.

    Kanske kommer ur detta att växa fram en ny liberalkonservativ allians som kan utmana den socialliberala hegemonin. För mig som alltid betraktat mig som en tämligen liberal konservativ är detta naturligtvis önskvärt. Men skall det bli en framgångsrik allians måste den bygga på ett jämbördigt förhållande där båda parter ger och tar, och där man tillåter sig att renodla sina respektive idéer, och inte kräver att man skall överge dem bara för att man i praktisk politik tvingas kompromissa.

    Det är inte säkert att vare sig liberaler eller konservativa är riktigt redo för detta ännu. I min generation konservativa är det nog många som minns 80-talets utrensningar i MUF där nyliberalerna ofta var drivande i häxprocesserna. Dessa sår kan nog sitta djupt hos många. För liberalerna gäller nog också att de ännu är långt ifrån lika utestängda från maktens värme som de konservativa. Mentalt kan det därför vara svårt för liberalerna att vänja sig med tanken att betrakta de konservativa som en jämbördig partner. Ännu.

  2. 2 Thomas augusti 4, 2011 kl. 12:33

    Patrik Magnusson m fl,

    ”… I min generation konservativa är det nog många som minns 80-talets utrensningar i MUF där nyliberalerna ofta var drivande i häxprocesserna. Dessa sår kan nog sitta djupt hos många…”

    Får jag fråga varför inte detta ledde till ett mer definitivt ställningstagande, som ex ett uttåg ur detta till synes vidriga MUF, och därefter ett bildande av ett nytt konservativt parti?

    Varför har det dessutom inte hänt något substantiellt fram till idag i denna riktning, dvs varför har inte de utrensningar som gjordes för ett kvartssekel sedan inom MUF lett till någon djupgående reaktion?

    Varför måste alla ‘hålla sams’ inom borgerligheten, och alla tycka lika?

    Varför går det inte att en gång för alla öppet fastslå att även om liberaler och konservativa har en gemensam politisk fiende i socialismen, är det ändå tal om två helt olika politiska ideologier?

    Varför bildas inte ett nytt konservativt parti, alldeles oavsett vad det får för konsekvenser för Alliansen?

    Varför görs ingenting?

    Varför?

    Mvh

  3. 3 Patrik Magnusson augusti 4, 2011 kl. 12:54

    Thomas: ”Får jag fråga varför inte detta ledde till ett mer definitivt ställningstagande, som ex ett uttåg ur detta till synes vidriga MUF, och därefter ett bildande av ett nytt konservativt parti?”

    För min egen del ledde det till att jag lämnade MUF och senare även Moderaterna. Istället sökte jag mig till Kristdemokraterna som jag upplevde ha potential att bli ett riktigt bra konservativt parti. Det hoppet har nu falnat. Jag tror mig veta att rätt många gick ungefär samma väg. Andra lämnade politiken och gick vidare med sitt eget liv (politik är ju inte allt här i världen).

    Ytterligare några blev kvar. En del kämpar säkert fortfarande för sina ideal inom parti och ungdomsförbund, andra har anpassat sina åsikter till det gångbara och kanske till och med säkrat ett plats i makthierarkin i sveriges nya statsbärande parti. Makt korrumperar – som bekant.

    ”Varför bildas inte ett nytt konservativt parti, alldeles oavsett vad det får för konsekvenser för Alliansen?”

    Det finns massor med skäl till detta. Att bilda parti och verkligen slå sig in på banan på riktigt är inte lätt. Det kräver en oerhörd mängd arbete och oddsen att lyckas är ändå mycket små. Så här långt har nog de flesta gjort bedömningen att oddsen att lyckas påverka inifrån (ehuru små) varit bättre än via egen partibildning.

    Det skulle inte förvåna mig om detta kommer att ändras. Att få alliansen omvald tror jag var väldigt viktigt för många konservativa. Det skulle på allvar bryta det socialdemokratiska maktmonopolet och göra dem till ett ”vanligt parti”, istället för en integrerad del i statsapparaten. Att få alliansen omvald en andra gång är också viktigt, men att få till ett verkligt borgerligt skifte i svensk politik är viktigare.

    Det tror jag innebär att konservativa, allmänborgerliga, och t.o.m. högerliberala, grupperingar kommer att vara beredda att ta betydligt större risker inför detta val för att få genomslag för sin politik. Vad är det egentligen värt att ha borgerlig regering om den inte för borgerlig politik? Kanske kommer detta till och med att innebära att ett konservativt parti bildas. Vi får väl se…

  4. 4 Thomas augusti 4, 2011 kl. 13:29

    Patrik,

    Tack för din respons! Jag respekterar verkligen ditt uttåg ur MUF efter häxjakterna på er konservativa! Synd att inte samtliga värde- och socialkonservativa inom MUF gick samma väg!

    Synd även att Kristdemokraterna bangade ur från den konservativa fåran så som skedde!

    Jag har respekt för att det är mycket svårt att bilda ett nytt parti. Trots detta, kommer det kanske att ske förändringar, inte minst när S idag är så försvagade. Det är förmodligen lättare att skapa en ny konservativ samling idag, än under perioder då vänstern är riktigt stark, eftersom denna nybildning i bästa fall kan ske utan att S automatiskt växer sig stark.

    Det ska bli intressant att se vad som händer framöver i svensk politik, om nu något händer, för som du påpekar går det verkligen att fråga sig vad det egentligen är värt att ha borgerlig regering om den inte för borgerlig politik?

    Mvh

  5. 5 Allianspartisten augusti 4, 2011 kl. 19:21

    ”Sedan moderaterna blev det nya arbetarepartiet får nu även liberalerna känna på hur det känns att bli marginaliserade i sitt eget parti. Kvar är nu bara en lättsocialdemokratisk taktisk politik utan större spår av borgerlighet.”

    Nu är du väl ändå lite orättvis. En av de viktigaste borgerliga kärnvärdena är att det ska löna sig att arbeta. Genom jobbskattepolitiken har Alliansen drivit en politik tvärt emot en fortsatt socialistisk/socialdemokratisk bidragsskapande skattehöjar politik. Detta är inte någon ”lättsocialdemokratisk politik”. För mig är detta en djupt ideolgisk fråga som också har med eget ansvar att göra.

    Jag säger inte att Moderaterna och Alliansen gjort allt rätt men nog drar man väl ändå på flera områden i en annan riktning än socialdemokraterna.

    Till detta kommer att Alliansen drivit en mycket ansvarsfull ekonomisk politik som inte heller den är ”lättsocialdemokratisk”. Jag vågar inte tänka på vilket budgetunderskott vi skulle haft om socialdemokraterna fått styra under krisen. Ekonomiskt ansvar i en socialdemokratisk regering där den i ekonomiska frågor mycket lättfotade kamraten Ohly hade ingått är en omöjlighet.

  6. 6 Patrik Magnusson augusti 4, 2011 kl. 22:40

    Allianspartisten:

    Här vet jag ju sedan tidigare att vi inte riktigt ser det på samma sätt. Ja, när det gäller den ekonomiska politiken tycker jag regeringen får godkänt, men på praktiskt taget alla områden tycker jag det mera lutar åt underkänt. Visst är ekonomi viktigt, men det är inte allt. Ett av de stora problemen med regeringen syn på tillvaron är dock att att de tycks helt fixerade vid bara ekonomi. I övrigt köper man mer eller mindre den flumradikala smörjan vänstern pådyvlat oss de senaste 50 åren. Det imponerar inte på mig!

  7. 7 Allianspartisten augusti 5, 2011 kl. 10:43

    ” Ja, när det gäller den ekonomiska politiken tycker jag regeringen får godkänt, men på praktiskt taget alla områden tycker jag det mera lutar åt underkänt.”

    Min poäng är att jobbskatteavdraget står för något mer än enbart ekonomisk politik. Vad det är frågan om är, genom att ge människor ett ökat ansvar, att flytta gränsen för vad som är samhällets ansvar och vad som är den enskildes ansvar. Det har under hela det socialdemokratiska maktinnehavet varit en strategi att, bit för bit, lägga allt mer under samhällets ansvar. Samhällets ”flumradikala” pekpinnar blir i detta samhälle mycket betydelsefulla. Det är denna utvecklig som nu börjar att brytas och detta är fundamentalt och viktigt.

    Om inte gränsen mellan samhälleligt ansvar och den enskildes ansvar flyttas blir dessvärre hela diskussionen om vänstern ”flumradikala smörja” mer av akademiskt intresse. Ges medborgarna däremot större utrymme, genom att gränsen flyttas, kommer alla samhällets ”flumradikala” pekpinnar att minska.

  8. 8 Thomas augusti 5, 2011 kl. 12:29

    Allianspartisten m fl,

    ”… En av de viktigaste borgerliga kärnvärdena är att det ska löna sig att arbeta. Genom jobbskattepolitiken har Alliansen drivit en politik tvärt emot en fortsatt socialistisk/socialdemokratisk bidragsskapande skattehöjar politik. Detta är inte någon ‘lättsocialdemokratisk politik’. För mig är detta en djupt ideolgisk fråga som också har med eget ansvar att göra…”

    Som jag ser det, är jobbskatteavdraget en dålig politik, oavsett färg på regeringen. Detta av flera anledningar:

    – Det är den enda politiken. Utöver detta har denna Alliansregeringen inget att komma med. Den har inte kunnat sätta igång med nödvändiga, större, infrastrukturella projekt under den näst värsta finanskrisen sedan Wall Street kraschen (om staten inte ska satsa på dylikt under en sådan kris, när fan ska den då göra det?!). Alliansen har vidare inte kunnat hantera arbetslösa, a-kasseberoende, sjukskrivna väl. Tvärtom är det skandallöst hur dessa grupper har behandlats!

    – Med jobbskatteavdraget går det bara att påverka sin inkomst om du är yrkesverksam. Inte om du har jobbar färdigt som pensionär. Inte om du är fullt arbetsför, verkligen arbetsvillig, men är en av de som står utanför jobb helt enkelt pga att det alltid står en massa människor utan arbete i ett socialistiskt land som Sverige.
    Ett land där det alltid skapas mindre jobb än i kapitalistiska länder.
    I och med att Alliansen inte har sänkt bolagsskatten, inte sänkt arbetsgivaravgifterna, inte uppluckrat arbetsrätten, inte sänkt värdens högsta kapitalskatter (där inte minst dubbelbeskattningen på aktieutdelningar är förödande för småföretagare som driver sin firma i aktiebolagsform, ej har råd att ta ut någon lön och försöker leva på aktieutdelningarna osv), är det fortfarande ett socialistiskt land med världens högsta skattetryck.
    Att i ett sådant land enbart sänka skatten för de som har jobb, inte sällan boende i mer urbaniserade regioner i mellan- och sydsverige är ett rent hån mot de utan arbete.

    Det märks att Reinfeldt och Borg bara har suttit på skolbänken, resp varit anställd inom offentliga sektorn. Bortsett från ev sommarjobb etc, har ingen av dem varit anställd i näringslivet så vitt jag förstår, och deras oförståelse inför företagandets villkor är bara alltför pinsam och uppenbar.
    Det är knappast någon tillfällighet att det bakom kulisserna förefaller vara någon slags skarp konflikt mellan Alliansen och organisationer likt Svenskt Näringsliv, Företagarna osv.

    Vad Alliansen skulle ha gjort medan den var i majoritet mellan 2006 och 2010, är att införa platt skatt. Då hade det automatiskt lönats sig bättre att jobba än att inte jobba, utan att arbetslösa, sjuka och pensionärer hade behövt ha en högre skattesats än övriga, och på det sättet straffas i någon närmare moralisk bemärkelse.

    Rent nationalekonomiskt, såväl som moraliskt, hade det även varit mycket bra med en platt skatt. Detta hade gjort att Skatteverket hade haft mycket lättare att få in sina skatter, eftersom avdragen i princip försvann.

    Det hade gått att göra under Alliansens smått unika borgerliga riksdagsmajoritet förra mandatperioden, inte minst då statsfinanserna en längre tid varit så utmärkta som de varit.
    Det hade gått att göra nödvändiga infrastrukturella satsningar som i alla fall måste göras om politikerna inte har tänkt att stora delar av landet ska gå åt helvete. Vägar, järnvägar kunde ha byggts och förbättrats, mögelsjuka offentliga fastigheter kunde ha sanerats och handikappanpassats.
    Läget för hemlösa, och psykiskt sjuka – som tvingas till ett eget boende de ej klarar av – kunde Alliansen ha börjat åtgärda på allvar.
    Situationen för de arbetslösa och sjuka behövde inte ha försämrats så dramatiskt som denna regering gjort.
    Möjligheten för att alla arbetsvilliga, i hela landet, att få jobb hade kraftigt kunnat förbättras genom att uppluckra arbetsrätten, sänka företagsskatter, införa platt skatt m m.

    Det finns mycket som denna Allians kunde ha gjort för att verkligen särskilja sig från mindre förtjänstfulla socialistiska och socialliberala politiska ansatser.
    Alliansen kunde ex ha valt att vara mer distinkt borgerlig på en rad områden, inklusive familjepolitikens, där besluten om homoäktenskap och homoadoptioner, speciellt det senare, verkligen kan ifrågasättas.
    Den kunde ha infört grövre straff för grova kriminella, och gett mer resurser åt såväl rättsväsende som försvar.
    Alliansen kunde ha gjort den kommunala skolan statlig, återinfört disciplinen och kunsapsorienteringen mycket mer än vad som har skett, tillsett att lärarna alltid bestämmer i skolmiljön, och tillåtit relegering av hopplösa elever.

    Vissa av de beskrivna åtgärder skulle tvivelsutan kosta ordentligt med pengar, och det är möjligt det hade blivit för mycket även för dagens starka statsfinanser, men dels kunde befintliga pengar ha använts till dessa sannolikt verkligt samhällsnyttiga åtgärder, dels kunde statens finanser ytterligare ha förbättrats genom att ta bort två gigantiska hål i statsbudgeten genom följande:

    Att gå ur den patetiska klubb som kallas EU, skulle spara mellan 20 och 25 miljarder årligen.

    Att upphöra med den vansinniga massinvandringen, kan vissa spara uppåt 200 miljarder årligen.
    Alliansen kunde ha sagt att vi har tagit emot så många flyktingar och invandrare under så många år, att vi har en skyldighet att satsa på att de som redan är här kan få en dräglig tillvaro, och snabbast möjliggast kommer in i det svenska samhället.
    Alliansen kunde ha infört, i princip, invandringsstopp ett stort antal år, förutom ett uppfyllande av FN-kvoten flyktingar.
    Alliansen kunde ha klargjort att vi fr o m nu slutar att betrakta Sverige som en socialbyrå för världens alla problem, problemområden och problemmänniskor, och att svenska materiella resurser allra främst ska satsas på Sverige och svenskarna.
    Alliansen kunde ha beslutat att Sverige ska sluta ta emot så många från kulturer som inte har ett smack med en nordisk och svensk kultur.
    Sverige skulle ha slutat att ta emot folk som inte snabbt kan antas bli ekonomiskt självgående (vilket gäller för Kanada m fl länder).
    Slutat att ta emot papperslösa, och Alliansen bör omedelbart riva upp beslutet om att papperslösa – dvs illegala, invandrare – har rätt till full sjukvård och att driva företag!

    Framförallt bör Alliansen, Reinfeldt och Borg sluta med all förbannade vidrig arrogans mot alla svenskar som vill ha en ansvarig, fungerande invandringspolitik – och dessa är som bekant betydligt fler än de 5,7 procent som gav Sverigedemokraterna sina röster i riksdagsvalet – och snarast upphöra med alla vansinniga påståenden om att mångkulturalismen fungerar!

    Att det ser ut som det gör, är knappast konstigt, ty Reinfeldt och Borg är inte speciellt borgerliga, de är inte konservativa, och de är definitivt inte nationalkonservativa. Snarare tämligen världsfrånvända, inte sällan helt sekulära, socialliberaler, med allt vad det innebär.

    Jag har inget hopp om att denna Allians ska kunna komma med någonting speciellt bra i framtiden.
    Inget.

    Mvh

  9. 9 Patrik Magnusson augusti 5, 2011 kl. 13:37

    ”Min poäng är att jobbskatteavdraget står för något mer än enbart ekonomisk politik. Vad det är frågan om är, genom att ge människor ett ökat ansvar, att flytta gränsen för vad som är samhällets ansvar och vad som är den enskildes ansvar.”

    Det ifrågasätter jag inte. Jag håller med om att detta är viktigt. Men det räcker inte. Det ger oss inte ett starkt försvar, det stärker inte familjerna, sätter inte bovarna inom lås och bom, bevarar inte vårt kulturarv, ökar inte bildningen hos den uppväxande generationen, och gör inte upp med fjäskandet för särintressen med pk-status som feministerna, hbt-lobbyn, klimatalarmisterna, biståndskramarna och fackföreningarna.

    Ok, det går inte att förändra allt inom alla områden över en natt, och det vore strängt taget inte önskvärt, men lite förändringar i rätt riktning även på andra områden än skatteområdet tycker jag man borde ha rätt att förvänta sig av en regering som kallar sig borgerlig, till att börja med åtminstone förstärkningar av försvaret, hårdare straff för våldsbrott och stopp för kvoteringar. Skola och bistånd är områden där det verkar gå i rätt riktnining dock.

  10. 10 Patrik Magnusson augusti 5, 2011 kl. 14:20

    Thomas:

    ” Som jag ser det, är jobbskatteavdraget en dålig politik”

    Nja, så hård tycker jag inte man behöver vara. Visst hade jag också förordat platt skatt hellre än jobbskatteavdraget, men att detta avdrag inneburit ett stort steg i rätt riktning mot mer av ekonomiskt oberoende för en stor del av befolkningen går inte komma ifrån.

    ”Den har inte kunnat sätta igång med nödvändiga, större, infrastrukturella projekt …”

    Även där tycker jag nog regeringen på det hela taget hanterat krisen bra. Visst finns det säkert investeringar i infrastruktur som är nödvändiga, men samtidigt är det viktigt att ha sunda statsfinanser, och risken är stor när paniken slår till i en lågkonjunktur att man investerar fel, att man genomför investeringar som inte är lönsamma på sikt bara för att det skall se ut som man ”gör något”.

    ” Alliansen har vidare inte kunnat hantera arbetslösa, a-kasseberoende, sjukskrivna väl.”

    Alliansen har inte hanterat opinionsbildningen kring arbetslösa, a-kasseberoende och sjukskrivna väl. Förändringarna i skenande välfärdssystem var helt nödvändiga, men som alltid när sådant görs hamnar enskilda i kläm, och där har man måhända varit fyrkantiga ibland, men framförallt har man inte kunnat stå emot den mediekampanj som sossarna och andra vänstermegafoner lanserat i frågan, och på ett bra sätt försvarat och motiverat den förda politiken.

    ” …att Alliansen inte har sänkt bolagsskatten, inte sänkt arbetsgivaravgifterna, inte uppluckrat arbetsrätten, inte sänkt värdens högsta kapitalskatter…”

    Här pekar du däremot på ett antal underlåtelser i alliansens politik som är rent av pinsamma.

    ” Alliansen kunde ha gjort den kommunala skolan statlig, återinfört disciplinen och kunsapsorienteringen mycket mer än vad som har skett, tillsett att lärarna alltid bestämmer i skolmiljön, och tillåtit relegering av hopplösa elever. ”

    Här går det i alla fall åt rätt håll, men jag håller med om att mycket mer behövs. Detta är också det område, tillsammans med skatteområdet, där verklig skillnad mot oppositionen finns – till regeringens fördel. Med de rödgröna blir det mer av flum.

    ” Att gå ur den patetiska klubb som kallas EU, skulle spara mellan 20 och 25 miljarder årligen.”

    Här tror jag du är rejält ute och cyklar. Visst kostar EU-medlemskapet en del, och visst finns det tokigheter i det EU gör, men det finns både ekonomiska skäl (handel/tillväxt) och andra (inte minst säkerhetspolitiska) för att vara en del av det europeiska samarbetet. Jag tycker definitivt att vi skall stanna kvar i EU och göra vårt bästa för att det utvecklas i rätt riktning, d.v.s. smalare men vassare.

    ” Att upphöra med den vansinniga massinvandringen, kan vissa spara uppåt 200 miljarder årligen…”

    Detta är ett politikområde som alltid tenderar att få för stort utrymme i debatten, och jag tänker inte bidra till detta, mer än att konstatera att det säkert finns en hel del angelägna reformer att göra på detta område, men att man nog skall vara väldigt försiktig med att dra några tvärsäkra slutsatser kring kostnader för, och möjligheter till snabba besparingar på, ett område som faktiskt är ganska komplext.

    Jag tycker det är viktigt och riktigt att komma med konstruktiv kritik till Alliansen, men också att inte låta den gå till överdrift. Det finns saker som den gör riktigt bra, saker den gör dåligt, och det mesta finns däremellan. Även de medelmåttiga och svaga prestationerna är också regelmässigt bättre än vad de rödgröna haft att erbjuda. Detta är viktigt att komma ihåg även i besvikelsens stund.

  11. 11 Thomas augusti 5, 2011 kl. 15:47

    Patrik m fl,

    Det är helt rätt att det för att skapa en verkligt borgerlig – och definitivt en konservativ – politik krävs mycket mer än blott ett jobbskatteavdrag. Även om detta avdrag symboliserar något mer än enbart ekonomisk politik.

    Detta avdrag, och Allianspolitiken i stort, har ju – som du ytterst värdefullt påpekar – rakt inte gett oss ett starkt försvar, ej stärkt familjerna, icke satt bovar inom lås och bom i någon högre utsträckning än när de röd-gröna regerade, verkligen inte bevarat vårt kulturarv utan snarare ökat på distansen/fientligheten mot Sverige och landets kultur (!), ej ökat bildningen hos den uppväxande generationen, och sannerligen inte gjort upp med ”fjäskandet för särintressen med pk-status som feministerna, hbt-lobbyn, klimatalarmisterna, biståndskramarna och fackföreningarna”.

    Det är också – precis som du framhåller – högst rimligt att förvänta sig åtminstone lite, och i förlängningen självfallet mer djupgående, förändringar i ovannämnda, sunda, riktning, dvs åt det mer traditionella och uttalade konservativt-borgerliga hållet.
    Detta oavsett jobbskatteavdras etc.
    Hur vi än förväntar oss dylika mer påtagliga förändringar åt det mer traditionella hållet av denna Allians, verkar vi (konservativa) dock vänta förgäves,

    Detta fruktlösa väntande lär dock ha en naturlig orsak. Fredrik Reinfeldt är inte – vilket lär gälla även de övriga inom regeringen – andlig eller konservativ. Åtminstone inte så att det märks i politiken eller retoriken. Statsministern har gått ur Svenska kyrkan utan att gå in i något annat samfund, så vitt jag vet. Reinfeldt jobbar vidare – efter vad han sa i en intervju för något år sedan – för att Moderata samlingspartiet inte ska ingå i distinkt konservativa grupperingar inom Europaparlamentet, utan tycks istället göra allt för att moderaterna ska närma sig liberala grupperingar, och överlag bli så socialliberala som möjligt. Socialliberala och ingenting annat.

    I stort förvånar det icke om statsministern hyser rena aversioner mot konservativa, och mot konservativt kristna.

    Mvh

  12. 12 Thomas augusti 5, 2011 kl. 15:57

    Patrik,

    ”… Jag tycker det är viktigt och riktigt att komma med konstruktiv kritik till Alliansen, men också att inte låta den gå till överdrift. Det finns saker som den gör riktigt bra, saker den gör dåligt, och det mesta finns däremellan. Även de medelmåttiga och svaga prestationerna är också regelmässigt bättre än vad de rödgröna haft att erbjuda. Detta är viktigt att komma ihåg även i besvikelsens stund.”

    Här tror jag att du rejält är ute och cyklar… :=D Jag är fullt medveten om att jag tog i så att det visslade i mitt inlägg, och det fanns en avsikt. Jag tänker mig att om ingen någonsin riktar kritik mot Alliansen, och absolut inte några bredsidor, kan det ju faktiskt finnas ett värde i att så sker emellanåt.

    Dessutom tycker jag ju det jag framför i mitt inlägg, innebärande att jag vill ha en mjukare behandling av de som har det svårt, vill gå ur EU, tror att Sverige klarar sig utanför EU tack vara EES-avtal m m, hade velat se mycket mer infrastrukturella satsningar under finanskrisen osv.

    Vad gäller ditt respons på mitt inlägg i övrigt, är det beundransvärt med vilken gentlemannamässighet du uttrycker dig trots våra märkbara skillnader i synen på hur Alliansen hanterat olika områden. :=)

    Mvh

  13. 13 Allianspartisten augusti 5, 2011 kl. 18:24

    ”Det ifrågasätter jag inte. Jag håller med om att detta är viktigt. Men det räcker inte. Det ger oss inte ett starkt försvar, det stärker inte familjerna, sätter inte bovarna inom lås och bom, bevarar inte vårt kulturarv, ökar inte bildningen hos den uppväxande generationen, och gör inte upp med fjäskandet för särintressen med pk-status som feministerna, hbt-lobbyn, klimatalarmisterna, biståndskramarna och fackföreningarna.”

    Även i några av dessa fall tror jag nog på sikt, att jobbskattepolitiken, har sin betydelse.

    Att frihetsgraden för en familjer ökar med bättre ekonomi och beroendet av bidrag och subsidier därigenom blir mindre är något som stärker familjerna.

    Vidare tror jag också, även om det är en andra ordningens effekt, att den påverkan som diverse (…ibland också direkt motstridiga) särintressen står för blir mindre. Idag har vi ett samhälle där ”det allmänna” skall ha ett ord med i det mesta. Om vi minskar den del av samhället där ”det allmänna” är inne och petar minskar vi också den arena som särintressena har att verka på. Här säger jag inte att jobbskatteavdraget är hela lösningen men en komponent är det genom att de enskildas frihetsgrad ökar och beroendet av ”det allmänna” minskar.

    Vad gäller de övriga frågorna i listan vill jag också med bestämdhet hävda att Alliansregeringen går åt rätt håll när det gäller ”bildningen hos den uppväxande generationen”. Vår utbildningsminister, som jag har stort förtroende för, är t.ex. av åsikten att grundkunskaper är något som måste läras ut av skickliga lärare och pedagoger och inte något som eleverna kan tillägna sig genom ”fritt gogglande”. Dessutom har betygsfrågan tagit steg i rätt riktning.

    Sedan kan jag bara hålla med om att försvarspoliken är det stora sorgebarnet.

    Utöver detta finns det givevis ett antal frågor där man helt klart skulle vilja ha en annan utveckling. I några av dessa, t.ex. värnskatt och fackets vetorätt i turordningsfrågor, är det nog också så att det mer är taktiska överväganden än ideologisk övertygelse som styr. Om detta kan man självklart ha åsikter men samtidigt tror jag det är klokt att inte ta alla strider på en gång. Säkrandet av ett fortsatt borgerligt regeringsalternativ är ändå en fundamentalt viktigt med tanke på det alternativ som finns med den velige kamraten Juholt och hans vapendragare i form av bl.a. den hårdföre kommunistiske kamraten Ohly.

  14. 14 Patrik Magnusson augusti 5, 2011 kl. 19:19

    Thomas,

    Det är säkert så som du säger att en liten bredsida då och då kan vara hälsosam. Jag vet med mig att även jag ibland uttryckt mig i mindre diplomatiska ordalag om vår regering, trots att det egentligen strider mot min försynta personlighet.

    Sakmässigt är det uppenbart att vi inte riktigt landar i samma slutsatser, främst i EU-frågan, och sannolikt rörande invandring, men det är alltid värdefullt att få nya perspektiv så man inte stelnar i sitt tänkande, särskilt om det kan ske på ett konstruktivt och gentlemannamässigt vis så som jag uppfattar utbytet med både dig och allianspartisten.🙂

    Allianspartisten:

    Minskad skatt är bra för familjens frihet. Kvoterad föräldraförsäkring och snedvridet stöd till olika barnpassningsformer är det inte. Att ta bort dessa socialistiska påfund är reformer som inte ens skulle kosta pengar att genomföra, men som regeringen av ideologiska skäl, eller för att man inte törs, har genomfört.

    Att trycka tillbaka staten till förmån för civilsamhället är definitivt bra, och minskar utrymmet för offentlig indoktrinering och särintressen. Att lägga sig i hur kyrkliga samfund skall definiera äktenskap är inte i linje med den målsättningen. Inte heller att lägga skattemedel på en massa feministisk och hbt opinionsbildning.

    När det gäller utbildningen är vi överens om att utvecklingen går åt rätt håll. Även jag har stort förtroende för Björklund. Kanske handlar det här mest om att ha tålamod till reformerna ger effekt (skolområdet är ju notoriskt segt att ändra), men det är viktigt att inte tappa farten, och att fortsätta förbättra. Större diversifiering av högstadium och gymnasium, samt oberoende institut för examination står högt på min önskelista. Här skall också betonas att jobbskatteavdraget på sikt kommer att ha positiv påverkan. Lönar det sig bättre att studera kommer det att öka motivationen hos ungdomarna.

    Jag inser också att det finns taktiska skäl till att man inte kan ge sig på allt på en gång, men lite mer tycker jag nog man kunde våga, inte minst reformer som sannolikt skulle vara ganska populära, t.ex. hårdare straff, och förbättrade villkor för företagande. Framförallt är jag förvånad att man inte rivstartade den nya mandatperioden med en rad reformer som man gjorde 2006. Det är nästan som om de själva togs med överraskning när de vann valet 2010 och inte hade förberett sig på vad man skulle göra då.

  15. 15 Allianspartisten augusti 5, 2011 kl. 20:25

    ”Kvoterad föräldraförsäkring och snedvridet stöd till olika barnpassningsformer är det inte. Att ta bort dessa socialistiska påfund är reformer som inte ens skulle kosta pengar att genomföra, men som regeringen av ideologiska skäl, eller för att man inte törs, har genomfört.”

    Ett av skälen till detta, där jag fullt och fast håller med dig i sakfrågan, var nog att detta var det ”pris” som betalades för införandet av vårdnadsbidraget. Men visst, här finns all anledning att stå på sig då kvotering i denna fråga (…och nog i de flesta andra frågor också) är ett mycket oacceptabelt förmynderi.

    Dock finns det ju som bekant kamrater på den vänstra planhalvan, som tycker att dagens kvotering är alldeles otillräcklig och som vill dela hälften-hälften…

    Ändå är det så, i denna och i andra frågor, att det bästa sättet att gå vidare är att göra detta med den grund som Alliansen står på idag. Att allt inte är perfekt och att det finns många brister är jag den förste att skriva under på. Dock, vad det handlar om är stegvis förändring och förändring när tiden är mogen. Det finns en stor tröghet i ett skepp som i över 70 år tuffat på i riktning mot ett allt rödare hav där försåtliga strömmar drar mot förmynderi, kollektivism och konformism på nästan varje område. Kursändringen har nu bara börjat och visst är det kvar ytterligare några grader innan vi befinner oss på en mera säker kurs.

  16. 16 Thomas augusti 5, 2011 kl. 23:05

    Patrik Magnusson m fl,

    ”Thomas,

    Det är säkert så som du säger att en liten bredsida då och då kan vara hälsosam. Jag vet med mig att även jag ibland uttryckt mig i mindre diplomatiska ordalag om vår regering, trots att det egentligen strider mot min försynta personlighet…”

    Ingen av oss är perfekt, och ibland kan inlägg och allehanda texter bli lite väl bombastiska. Detta är väl en del av alla de imperfektioner vi människor tyvärr uppvisar.😉

    ”… Sakmässigt är det uppenbart att vi inte riktigt landar i samma slutsatser, främst i EU-frågan, och sannolikt rörande invandring, men det är alltid värdefullt att få nya perspektiv så man inte stelnar i sitt tänkande, särskilt om det kan ske på ett konstruktivt och gentlemannamässigt vis så som jag uppfattar utbytet med både dig och allianspartisten…”

    Gentlemannamässighet är någonting väldigt fint!🙂

    Vad gäller EU är jag inte total motståndare, men blir med jämna mellanrum oerhört trött på denna klubb, viket måhända märks i mina inlägg på olika forum.🙂

    Vad jag nog främst skulle vilja se hos denna organisation, är följande:

    För det första vill jag ha en ändring i stadgarna, innebärande att alla EU-länder snarast får gå tillbaka till egen riksbank och egen valuta. Så länge kravet finns kvar att alla länder – inklusive UK, Danmark och Sverige – ska med i det tredje steget i EMU, och ge upp den egna riksbanken (och därmed den egna finanspolitiken) samt den egna valutan (och därmed den egna valutapolitiken), kommer just kravet på detta att vara konstant, och dessutom accentueras av mindre klartänkta politiker på hemmaplan.
    Det senare kan exemplifieras av allas vår egen Allians, som oavsett hur uppenbart katastrofalt det än var att skapa EMU och eurosamarbetet, ska tvinga in Sverige i detsamma.
    Ytterst ogenomtänkt.

    För det andra, skulle jag vilja att EU blev mycket lösare till sina konturer, mycket mindre överstatligt, med mycket mindre betämmanderätt över medlemsländerna. Huvudområdena för samarbete bör främst vara militärt och polisiärt, sedan vete det tusan. Detta till skillnad från dagens läge där EU tycks breda ut sig mer och mer likt en hydra.
    Tala om en offentlig administration som visar tillväxt!

    När det sedan handlar om invandring, skulle jag vilja se en invandringspolitik som öppet och transparent var mer diskriminerande. Sverige skulle helt enkelt inte vara öppet för alla.
    Vi kunde säga att i kraft av goda statsfinanser, och arbetskraftsbehov, kunde vi åtminstone periodvis försöka göra lite extra för att hjälpa till hemskheter ute i världen som krig, terror, naturkatastrofer etc inträffat.
    Vi öppnar dock inte gränserna hur som helst, och här kunde Sverige ange att:

    Vi tar a) främst emot folk som kommer från områden som kulturellt och etniskt (är jag verkligen en rasist som nyttjar det ordet?) något så när liknar Norden och Sverige, i stil med Europa, UK, Ryssland, USA, och Israel (är jag verkligen en rasist som förespråkar denna begränsning?).

    Vi tar företrädesvis emot människor som är kristna alternativt sekulära (är jag verkligen en rasist som förespråkar denna begränsning?).

    Vi tar företrädesvis emot invandrare som utifrån olika kriterier kan förväntas bli ekonomiskt självförsörjande inom några års tid (är jag verkligen en rasist som förespråkar denna begränsning?).

    Vi kräver att invandrare ska assmilieras till den svenska kulturen i stort, och inte nöjer sig med att blott uppvisa någon grad av light-integration lite utifrån hur invandraren själv känner för (är jag verkligen en rasist som förespråkar detta krav?).

    Om dessa principer för invandringen till Sverige hade tillämpats systematiskt från 1970-talet och framåt, tror jag att Sverige hade kunnat ta emot verkligt betydande mängder invandrare årligen, och det hela hade kunnat bli ungefär samma framgång som 1960-talets arbetskraftsinvandring; som väl var just en stor framgång?

    Om mina tankar och värderingar i dessa avseenden gör mig till en otäck demon från hetare platser, må det vara så. Detta är i alla fall vad jag tror skulle fungera på detta område, t o m avseende verkligt stora invandringsvolymer – massinvandring om vi så vill – till skillnad från den katastrofala invandringspolitik som Sveriges riksdagspolitiker fört sedan mitten på 1970-talet.

    Jag hoppas att detta inlägg var gentlemannamässigt i tonen, trots de påtagligt kontroversiella åsikter jag oblygt framförde.

    Mvh


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s





Organisationer & information


Konservativt Forum samlar klassiskt konservativa runtom i Sverige till diskussion och arrangerar bl.a. en årlig konferens.



Emprons informationsportal Konservatism.se har utmärkta sammanfattningar och fördjupningsmaterial om konservatism på svenska.


Föreningen Heimdal i Uppsala är Sveriges största och äldsta politiska studentförening. Föreningen verkar sedan 1891 för en reformvänlig konservatism.



Sprid ordet... stöd Tradition & Fason på Facebook!

Antal besökare

  • 928,014 träffar
Bloggtoppen.se

Politik bloggar