Intellektuella fransmän, del 5 – François-René de Chateaubriand

PORTRÄTT | Historiker har en vurm för att kalla alla tider för ”en brytningstid”. Men är det någon period som med råge lever upp till detta är det Frankrike under 1800-talet. I denna artikel skall vi bekanta oss med den första i T&Fs serie om intellektuella fransmän som haft sin gärning innan 1900-talet. Författaren, diplomaten och kanske också den konservative filosofen; François-René de Chateaubriand. Att hans namn för svenskarna är mest bekant som en maträtt, för fransmännen som romantisk författare och för hans samtida som politiker – säger sannerligen något om denna mans kontrasrikedom.

Född 1768 i Saint Malo, den underbart vackra bretonska sjöstaden; vars stenmurar två gånger om dagen håller det väldiga tidvattnet ute. Uppväxtåren tillbringas på släktgodset Combourg, en medeltidsborg från 1000-talet, där pojken ensam bodde högt uppe i slottets tornrum. Fadern är sjöofficerare samt adelsman. Chateaubriands slitningar mellan frihetslängtan och lojalitet, som skall komma att prägla hela hans gärning, bär han med sig från vaggan.

Han går i faderns fotspår, blir sjökadett och den franska revolutionens fasor slipper han undan genom resor i Amerika. Han besöker det ännu unga Baltimore och fascineras av Niagarafallen. Efter de sorgelösa resorna får han dock dela de lyckligt lottade i den franska aristokratins öde; att leva under knappa och förödmjukande former i Storbritannien. Han återvänder till Frankrike 1800 när revolutionen ebbat ur och verkar som diplomat under Napoleon. Efter att tidigare ha utforskat väst får han nu tillfälle att besöka öst. Det Osmanska riket och det Heliga landet. Hans adliga bakgrund utestänger honom dock från att avancera inom byråkratin och han inleder under denna period sin mest produktiva fas som författare. Han färdigställer nu de två romantiska portalverken Atala (1801) och René (1802). Med en för Frankrike aldrig tidigare skådat sensualism skildrar han den fiktiva undergångsromansen mellan en fransk äventyrare och en indianprinsessa djupt inne i Amerikas outforskade skogar. Romantiken hade etablerat sig i Frankrike. Han skriver även under denna period det apologetiska verket ”Genie du Christianisme” där han på romantikens grund försvarar kristendomens sanningsanspråk ur estetisk [sic!] synvinkel. Genomslaget är stort och spelar en ickeförsumbar roll i kristendomens återetablering i Frankrike efter revolutionsåren.

Förändringens vindar blåser dock snabbt och Napoleons dagar är snart till ända. När den bourbonska monarkin återupprättas 1814 utnämns han till ambassadör till Sverige. Han gör en lysande diplomatisk och politisk karriär där kronan på verket blir utnämning till utrikesminister 1822. Gärningen som utrikesminister blev förhållandevis lyckosam men är dömd att glömmas bort i en tid där konungar byttes över en natt. I och med kung Ludvig XVIII:s död 1824 börjar hans stjärna dala. Trots sin stora professionella integritet kan hans frihetsideal inte förenas med den hårdföre konungabroderns och efterträdarens Charles X:s program. Efter en förödmjukande pensionering drar han sig tillbaka på landet och ägnar sin tid åt skrivandet. När även den bourbonska regimen faller, 1830, och den s.k borgarmonarkin under Louis-Philippe utropas förväntar sig många att han ska återinträda i politiken. Chateaubriand är ju avgjort motståndare till republik men med viss sympati för de första trevande revolutionsstegen. En tjänstman som såg Napoleon som det minst illa och var kritisk lojal mot den senaste bourbonska kungen. Många sätter sin tro till att den nya monarkin skall bli kvintessensen av alla sina föregångare. Chateaubriands indignation inför den nye monarken, en usurpator och mammonsdyrkare, är dock total. I det som annalkas ser han varken frihet eller auktoritet. Han viger istället den resterande delen av sitt liv åt att redigera sina monumentala memoarer, ”Memoire d’outre tombe” (1849-1845).

Inspirerad av Rousseaus bekännelser beskriver han här de turbulenta åren han och Frankrike genomlevt samt sina egna andliga slitningar. När han slumrar in juli 1848 har han även hunnit se julimonarkin falla några månader tidigare och ersättas med den andra republiken. Under ett enda människoliv har han levt under sex olika regimer och varit verksam under en av Europas stormigaste epoker.

Chateaubriands politiska gärning har passerat nästan obemärkt. Inom litteraturen hyllas han dock fortfarande som en av de största franska författarna. Skriftställaren som förde in Romantiken i Frankrike innan andra ens hade börjat teoretisera om det. Vad är det då som är så eggande i denna gåtfulla och motsägelsefulla livsgärning? Det har sagts att alla franska tänkare är antingen lärjungar till René Descartes eller Blaise Pascal. Chateaubriand byggde inga system och naturvetenskapen intresserade honom inte alls. Hans läggning är avgjort pascaliansk och i « Genie du Christianisme » skriver han ”il n’est rien de beau, de doux, de grand dans la vie, que les choses mystérieuses.” (Bok 1, kap.2) « Det finns inget så vackert, behagligt och stort i livet som det mystiska ». I sitt författarskap lyfter han på ett mycket kärnfullt sätt fram de mänskliga villkorens paradoxer men låter oss även ana vad, eller för den troende vem, som döljer sig därbortom.

På litteraturens område innebär detta framförallt hans mycket kärnfulla brottning med hela romantikens paradox. Det individuella känslorusets ögonblicksinsikt jämte den mystiska naturen och de storslagna ruinerna som påminner om det förgångna. För en man med en bakgrund och ett liv som Chateaubriand är näringen till motiven närmast oändlig. Det vilda havet vid Bretagnes karga kuster och sjöfarandet som en symbol för den ensammes kamp mot det egna jaget. Den bastanta familjeborgen som för alltid länkar familjen till dess jord och plikter, och som med sina tinnar och torn pekar upp mot de gångna generationernas strävan. Chateaubriands litterära produktion fortsätter att fascinera in i våra dagar.

Denna paradox har givetvis också en ideologisk dimension. En slitning som kanske kan kallas den konservativa ideologin viktigaste. Spänningspunkten mellan frihet och auktoritet. För Chateaubriand själv i resorna på havet, passionen långt bort i obrutna länder och individualismens anspråk. Samtidigt ryms i hans världsbild den ändlösa lojaliteten. De obrytbara banden med den franska monarkin, trots dess brister, och den oändliga hängivenheten till Jesus Kristus. Rent ideologiskt får detta givetvis konsekvenser och söker de smärtsamma demarkationslinjerna. Ett frihetsideal måste acceptera den enskildes rätt att själv söka dygden, skönheten och sanningen. Ett auktoritetsideal måste utkristalliseras i något som fyller timmarna med mening, skapar banden människor och tider emellan och agerar en yttersta garant för allt det tidigare nämnda. I pragmatismens era kan dessa frågor diskuteras i lugn och ro vid ett förhandlingsbord, i 1800-talets Frankrike kastade minsta gränsförflyttning och slirning år av politiskt arbete över ända. Avgjort är dock att för varje politiker av god vilja är det i denna konflikt som den första ideologiska reflektionen börjar.

En drömmare var han, Chateaubriand, men mer än så. En man som genom sitt liv visar på den eviga brottningen mellan frihetsdröm och lojalitetsband. I politiken må hans gärning i det långa loppet varit ett nederlag, men genom sitt författarskap visar han på att hans kamp inte var fruktlös utan är evigt ung.

Hugo Fiévet

0 Responses to “Intellektuella fransmän, del 5 – François-René de Chateaubriand”



  1. Kommentera

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s





Organisationer & information


Konservativt Forum samlar klassiskt konservativa runtom i Sverige till diskussion och arrangerar bl.a. en årlig konferens.



Emprons informationsportal Konservatism.se har utmärkta sammanfattningar och fördjupningsmaterial om konservatism på svenska.


Föreningen Heimdal i Uppsala är Sveriges största och äldsta politiska studentförening. Föreningen verkar sedan 1891 för en reformvänlig konservatism.



Sprid ordet... stöd Tradition & Fason på Facebook!

Antal besökare

  • 928,732 träffar
Bloggtoppen.se

Politik bloggar