Statsministern och masken

I sitt kanske sista tal som partiledare, i Gnesta, valde Lars Ohly att bl.a. annat kritisera Fredrik Reinfeldt för sitt bristande engagemang i samband med massakern i Norge. Vid sidan av det ganska uppenbara faktumet att Ohly är synnerligen olämplig att tala om massakrer och dess motiv, med tanke på hans ambivalenta relation till Sovjetunionen och fortsatt reservationslösa stöd för allskönes vänsterdespoter, kan vi inte fly från tesen i hans argumentation. Karln har rätt.

Fredrik Reinfeltds mer osynliga ledarstil än sin företrädare, den allestädes närvarande Göran Persson, är förknippade med uppenbara brister. Att en borgerlig politiker varken leker superpappa, är tjänixen med hela folket eller tror sig sitta inne med lösningen på just dina privata problem är givetvis i sin ordning. Men någonstans i denna diskretion har det personliga brustit. Reinfeldts reaktioner, både i ord och uppförande i samband med terrorattacken i Stockholm och massakern i Norge är anmärkningsvärda. Ja de är faktiskt när de kommer från en statsminister – stötande.

Att kalla ett terrordåd i det egna landets huvudstad, misslyckat visserligen, för ”oönskat” kan aldrig vara lagom. Försiktiga kondoleanser kan aldrig bli tillräckligt när ett brödrafolk utsatts för det värsta övergreppet sedan Andra Världskriget. Kontrasten mot hur andra statschefer har hanterat liknande situationer är minst sagt bjärt. Vi behöver inte ens nämna Jens Stoltenberg. Rösten, minspelet, gesterna; i allt framgår budskapet. Eller bara tänka på George W. Bush uppträdande under 9/11 eller vid begravningarna för amerikanska soldater i Irak. Inte ens den tämligen strame Bush kunde hålla tårarna tillbaka.

Vad försöker jag säga med detta? Den hårdkokte pr-konsulten skulle kunna peka på de uppenbara fördelarna med att visa känslor och sin sorg offentligt; men här handlar det om något mycket mer grundläggande. De politiskt sakkunniga skulle kunna varna för farorna med otydlighet i fördömandet av internationell eller inhemsk terror; men det är inte i första hand detta som stör. Det handlar om att visa ett känslomässigt deltagande. Att visa att statsmannen inte är en känslokall byråkrat, en inskränkt person utan intresse för personliga öden utanför regeringskansliet. Skall det vara så svårt att ta av sig masken?

Det kan påpekas hur många gånger som helst att emotionellt engagemang inte manar hem döda eller kan användas som valuta i ett återställningsarbete. Men statsmannaskap är inte synonymt med sakpolitik. Skall en statschef ge minsta uttryck av att vara såsom en fader för sina landsmän; måste detta korrelera med det personliga beteendet. Om grannen på gatans barn blev massakrerade av en vettvilling – vem skulle kalla erbjudan om lite hjälp att se till att det inte händer igen samt några korta statements från den egna balkongen för tillräckligt?

För den som har ambitioner att bli en fadersgestalt, och visst har Reinfeldt möjligheter att bli den första högerpatriarken sedan Arvid Lindmans dagar, krävs mer. Trots välskötta finanser och gott anseende i Europa kan man inte komma hela vägen om man bortser från det allra viktigaste. Den gamla psalmen ”blott en dag” säger det mer poetiskt än vad undertecknad kan uttrycka. Vad som behövs om någon skall kunna bli som en fader, är någon ”som bär för mig en faders hjärta”. Det börjar bli dags för Fredrik Reinfeldt att ta av sig masken.

Hugo Fiévet

Annonser

12 Responses to “Statsministern och masken”


  1. 1 Rune augusti 14, 2011 kl. 18:49

    En iskall person som Reinfeldt måste ha mycket svårt för känslomässiga nyanser?
    Mitt intryck av karln är att han är hårt självkontrollerad, spänd som en fiolsträng, och iskall. Vi får hoppas att han håller ihop och inte gör något dumt.

  2. 2 Populisten augusti 14, 2011 kl. 21:01

    Vad finns det som talar för att det är en mask?

  3. 3 Viereck augusti 15, 2011 kl. 9:14

    Nu tycker jag att Reinfeldt fick oförtjänt mycket kritik för hur han agerat i fråga om Norge-attentaten. Han var faktiskt en av de första att framföra sina kondoloeanser.

    Däremot håller jag med om att hans fördömande av Sthlms-bombaren var otillräckliga. Att kalla ett attentatsförsök i den skalan för ”oacceptabelt” är lamt.

    Hans osynlighet är också slående, om man nu kan formulera sig så.

    Saken är väl den att Reinfeldt nog inte *har* särskilt mycket av empati. Han är en kylig och distanserad administratör och skulle nog passa bättre i en bolagsstyrelse än som statsminister och landsfader.

    Borgerligheten av idag är reducerad till en obildad borgerlighet med ekonomokrater i spetsen. Det finns ingen som öppet talar om behovet av kultur, bildning, värderingar inom Alliansen. Det enda man talar om är ersättningsnivåer och tillväxt. En sådan borgerlighet har, förhoppningsvis, ingen framtid.

    Politik kan inte bara handla om det försiktiga administrerande av ett lands ekonomiska tillgångar. Ledande politiker måste också ha idéer om vilka värderingar man vill framföra, vad som är viktigt för samhället annat än i termer av ekonomi.

    Det är en olycka att en konservativ/borgerlig kritik av frimarknadsradikalismen i stort sett uteblivit i debatten.

    Vi får den politik och de politiker vi förtjänar.

  4. 4 Allianspartisten augusti 15, 2011 kl. 16:43

    Med all respekt, men unionen med Norge upplöstes 1905. Inte så att vi alla inte ska visa vårt allra djupaste deltagande med Norge MEN den svenska statsledningen kan inte och skall inte agera som den norska statsledningen av det enkla skälet att uppgifterna är olika. Varje jämförelse mellan Reinfelt och Stoltenberg leder därför fel i denna situation.

    Det kamraten Ohly, och en del andra, försöker sig på är att använda de fruktansvärda illdåden i Norge som slagträ i inrikespoltiskt syfte och med målet att misskrediera Reinfelt. Inte är det väl någon som på allvar kan påstå att inte Reinfelt, likt många många andra, känner största sympati för Norge.

    Detta är FEL fråga att skapa en inrikespolitisk debatt kring.

  5. 5 Patrik Magnusson augusti 15, 2011 kl. 21:12

    Själv gillar jag faktiskt Reinfeldts lågmälda och sansade sätt, och hans för politiker ovanliga egenhet att inte ha ett behov av att synas och höras överallt, alltid.

    Med detta sagt förstår jag att inte alla tilltalas av detta. Väldigt många föredrar faktiskt mera utåtriktade ledare, och det har jag full respekt för. Olika ledarstilar passar också olika väl i olika situationer, och jag kan hålla med om att de terrordåd som nu både Sverige och Norge drabbats av är en situation när en mera närvarande och mera känslosam ledare hade gjort sig bättre än Reinfeldt.

    Däremot tror jag att man skall akta sig för att dra allt för långtgående slutsatser om vår statsministers empatiförmåga. Den lilla kontakt jag hade med den unge Reinfeldt på 80-talet gav mig en bild av honom som både djupt engagerad och djupt empatisk, men det är något som finns där under den lugna ytan. Jag upplever inte att Reinfeldt är sprickfärdig av undertryckta känslor, bara en person som inte är av naturen yvig.

    Slutligen vill jag instämma i allianspartistens ståndpunkt att det är en smula osmakligt av Ohly att försöka göra inrikespolitik av tragedin i Oslo.

  6. 6 robert Stenkvist augusti 17, 2011 kl. 5:00

    ”Det kamraten Ohly, och en del andra, försöker sig på är att använda de fruktansvärda illdåden i Norge som slagträ i inrikespoltiskt syfte och med målet att misskrediera Reinfelt. Inte är det väl någon som på allvar kan påstå att inte Reinfelt, likt många många andra, känner största sympati för Norge.”

    Jag lägger mig inte i denna diskussion men detta är ju fel. Wolodarski gick ut och kritiserade Reinfeldt långt innan ”kamrat Ohly” gjorde det. Wolodarski hör knappast till Ohlys beundrarskara.

    Självklart skall inte Reinfeldt agera som om detta skulle ha hänt i Sverige, men det måste finnas en skala mellan den position Stoltenberg intog och den Reinfeldt intog. En skala som är ungefär tio ljusår.

  7. 7 robert Stenkvist augusti 17, 2011 kl. 5:05

    ”Själv gillar jag faktiskt Reinfeldts lågmälda och sansade sätt, och hans för politiker ovanliga egenhet att inte ha ett behov av att synas och höras överallt, alltid.”

    Men…lågmäld och sansad är ju inte samma sak som i det närmaste osynlig, var är alla nyanser här? Jouranlisten Anita Kratz har ju följt Reinfelt i över 10 år. Hon beskriver en ytterst kontrollerad och spänd man, som nästan framstår som inbunden och hämmad, nästan på ett skrattretande sätt. Alltså man kan ju säga att alla som har Aspergers syndrom också är sansade och lågmälda, det är bara ett annat sätt att tolka verkligheten på.

    Men som sagt, inte min diskussion detta, var bara tvungen att komma med ett par snabba reflexioner.

  8. 8 Populisten augusti 18, 2011 kl. 19:24

    @Robert Stenkvist

    ”inte min diskussion detta”

    Jaså inte? Reinfeldt är väl också din statsminister…

  9. 9 robert Stenkvist augusti 20, 2011 kl. 10:46

    Nä, jag röstade på en annan partiföreträdare.

  10. 10 Populisten augusti 20, 2011 kl. 20:57

    Är man svensk medborgare så är Reinfeldt ens statsminister vare sig man gillar det eller inte.

    Jag röstade blank i riksdagsvalet, men regeringen är min regering och riksdagern är min riksdag ändå.

  11. 11 robert Stenkvist augusti 21, 2011 kl. 9:53

    Jag förstod redan innan vad du menade och du borde ha förstått att jag redan förstått och enkom retades en smula med dig.

  12. 12 Populisten augusti 24, 2011 kl. 8:56

    Då rodnar jag av skam. Att jag ska gå på sånt, jag som själv är proffsretsticka…


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s





Organisationer & information


Konservativt Forum samlar klassiskt konservativa runtom i Sverige till diskussion och arrangerar bl.a. en årlig konferens.



Emprons informationsportal Konservatism.se har utmärkta sammanfattningar och fördjupningsmaterial om konservatism på svenska.


Föreningen Heimdal i Uppsala är Sveriges största och äldsta politiska studentförening. Föreningen verkar sedan 1891 för en reformvänlig konservatism.



Sprid ordet... stöd Tradition & Fason på Facebook!

Antal besökare

  • 963,753 träffar
Bloggtoppen.se

Politik bloggar