Ett drygt decennium efter att statskyrkan avskaffades tar nu moderaterna de logiska konsekvenserna av detta, och beslutar att inte som parti ställa upp i kyrkovalet. Bättre sent än aldrig får man väl säga. Det är nämligen ett klokt beslut som alla partier (som inte redan gjort det) borde följa. Politikerna borde eftersträva att ge civila samhället, dit de religiösa samfunden hör, större spelrum, och där bör naturligtvis borgerliga partier vara föredömen.
Det politiska inflytandet över Svenska kyrkan bör helt upphöra, och det bör vara upp till de aktiva ute i församlingarna att själva besluta om hur de vill organisera sig. I den mån man vill ha valda representanter inom verksamheten kan och bör man utse dessa helt utan inblandning av statsapparaten och partierna. Har man nu väl slopat statskyrkan bör man vara konsekvent och göra det fullt ut. Svenska kyrkan förtjänar en chans att åter bli ett kristet samfund vars uppgift det är att förkunna Guds ord, inte en politisk vindflöjel vars uppgift det är att förkunna den heliga majoritetens ord.
Svenska kyrkan har i accelererande takt blivit mer en politisk än en religiös organisation, och dess ställningstaganden allt mer uttalat vänstervridna. Inrikespolitiskt tar man ställning mot alliansregeringens jobblinje och uttalar stöd för civil olydnad riktad mot totalförsvaret, utrikespolitiskt deltar man i hetsjakten på demokratin Israel, i teologiska spörsmål låter man politiska beställningsjobb som homovigslar gå före den kristna tron.
För oss borgerligt sinnade kristna har det senaste decenniet varit en utdragen plåga. Många har lämnat, andra står som jag i begrepp att göra det. Att så många uthärdat så länge tror jag enbart är en följd av den kvarvarande lojaliteten med den gamla statskyrkan, och att Svenska Kyrkan trots allt upplevs ha en särställning för oss svenska kristna. Detta håller nu på att klinga av, och det tror jag är sunt. Moderaternas beslut är ännu ett steg i den riktningen.
Vart Svenska kyrkan tar vägen i framtiden är inte lätt att veta. Strängt taget är det heller inte längre en politisk fråga. Det är en fråga för dess medlemmar. Det enda vi kan vara säkra på är att i takt med att Svenska kyrkan blir mer som ett samfund bland andra, så kommer det att bli allt svårare att låna en stor majoritet av svenskarnas legitimitet för att framföra politiska budskap som många av dem känner sig främmande för.
Patrik Magnusson
Artikeln ursprungligen publicerad på Esse Non Videri
Tradition & Fason 
Patrik,
”… Svenska kyrkan förtjänar en chans att åter bli ett kristet samfund vars uppgift det är att förkunna Guds ord, inte en politisk vindflöjel vars uppgift det är att förkunna den heliga majoritetens ord…”
Hear, hear!
Mvh,
Thomas
Är inte en statskyrka ett konservativt värde? Åstadkommer inte en statskyrka stabilitet? Har inte statskyrkan bevisat sitt värde genom en mångsekeldiger historia?
Erik Rune,
Statskyrkan var på många sätt bra, och jag tillhör de som sörjde över dess avskaffande. Nu är dock saken som den är, och jag tror inte det är realistiskt att tro att statskyrkan kommer tillbaka. Konservatism – om du trodde det – handlar inte om att till varje pris krampaktigt klamra sig fast vid det förflutna, eller att försöka återskapa det.
Det handlar om att hitta rimliga sätt att hantera verkligheten sådan som den är, att förändra varsamt i syfte att värna högre värden och skapa stabilitet. Många av de ideal vi konservativa försvarar är inspirerade av kristen tro, men det är många aktörer i ett samhälle, religiösa och andra, som kan bära dem vidare. Det måste inte vara en statskyrka.
Givet förutsättningen att statskyrkan är borta, så uppfattar jag det som den bästa lösningen att den politiska sektorn helt backar ur från den kyrkliga. Det handlar delvis om att vara konsekvent (antingen har man en statskyrka eller så har man det inte – det går inte både äta kakan och ha den kvar), men det finns ur mitt perspektiv fler fördelar.
Det civila samhällets självständighet i relation till statsmakten är ett konservativt värde som egentligen strider mot existensen av en statskyrka. Sett ur det perspektivet kan man säga att statskyrkan tack vare att den främjade stabilitet och konservativa värden gillades av de konservativa dess principella problem till trots. Dessa fördelar har dock enligt min mening klingat av, inte minst till följd av att kyrkan på grund av sin nära relation till staten politiserats och gått vilse.
Allt detta är dock bara mina personliga reflektioner. Jag vet att det bland oss konservativa finns olika meningar om statskyrkans vara eller inte.
Ett utmärkt svar. Och jag håller med om att kyrkans politisering fört henne ut på villovägar.
Även jag håller med om att den gode Patriks svar, och utläggning av sina tankar, var utmärkt. Alldeles utmärkt.
När det sedan gäller kyrkans politisering, måste vi vara mentalt blinda för att inte se hur denna villfarelse fört ut henne långt, långt på villovägar. Samt hur svårt det är att se hur hon ska hitta tillbaka till den distinkt, evangeliska, huvudfåran igen.
Det senare faktumet fyller ju knappast våra hjärtan med jubel och sång direkt. Snarare depression, och kanske rentav vrede.
Det går väl kanske lite försiktigt, att fundera på om inte Svenska kyrkan – sannolikt en längre period vid det här laget – befunnit sig i en förgörande osund symbios med det alltmer sekulär-progressiva, liberal-dekadenta samhället. Här går det visserligen att komma till henens försvar, och hävda att kraften i detta samhälles dekadenta utveckling distinkt torde ha bidragit till Svenska kyrkans värdemässiga degenerering och allmänna liberalisering.
Det går ju dock även att undra, om inte denna process även har fungerat åt andra hållet. Det vill säga, Svenska kyrkan kan ju – ofrivilligt eller frivilligt – mindre förtjänstfullt ha bidragit till den höga farten i den dekadenta liberaliseringen av det svenska samhället. Detta genom att Kyrkan – som en institution som historiskt-traditionellt borde ha haft en utmärkt plattform att vara en sund, traditionalistisk, motkraft mot liberalernas härjningar – valde att lägga sig platt, alternativt nära samarbeta med uttalade liberala intressen.
Idag hyser jag inga som helst förhoppningar om att de ska komma något långsiktigt gott ur vare sig sekulär-liberala hägn, eller den alltmer sekulär-liberalt orienterade Svenska kyrkan.
Tyvärr.
Mvh
I anslutning till Thomas: jag betraktar svenska kyrkans liberal-dekadenta utveckling som så långt gången att kyrkan saknar existens i en kristen eller teologisk mening.
Erik,
Jag har svårt att säga emot. I själva verket har jag under en längre tid funderat på vad en närmast sekulär organisation – som ju Svenska kyrkan närmast förvandlats till – egentligen har för existensberättigande. Ett spontant, om än brutalt, försök att besvara denna fråga, kunde var något i stil med följande.
Svenska kyrkan av idag tycks tyvärr fungera främst som en talesorganisation för olika minoritets- och särintressen. Intressen som inte nödvändigtvis handlar om traditionella och djupt troende kristna, vilka alltid försöker hålla evangeliernas budskap centralt i sina liv osv.
Istället verkar Svenska kyrkan inrikta sig på att vara en politiskt korrekt megafon för intressen och grupperingar som allsköns liberala skönandar, muslimer, hbtq-personer, och kanske till och med rent sekulära individer.
Den som tvivlar på detta, kan ju ta del av alla de insändare som seriöst troende präster inom Svenska kyrkan skrivit och fortsätter skriva, där dessa präster uttrycker den djupaste oro för Svenska kyrkans framtid.
Dessutom lär det väl ha förekommit en hel den avhopp av djupt troende personal från Svenska kyrkan, men dessa avhopp vill naturligtvis denna progressiva, liberal-dekadenta organisation tysta ned.
Mvh
Från min ståndpunkt sett kan det finnas en hel del politiska intressen i svenska kyrkan som jag delar men i så fall tycker jag att det är bättre att lägga ned kyrkan eller lämna och engagera sig ärligt i rörelser som officiellt står för dessa intressen. Då uppstår en chans att kyrkan kan bli kyrka igen, det vill säga i det här fallet lutherskt evangelisk.
Svenska kyrkan bör snarast inleda ett omfattande arbete för att förändra sig, så att hon i hela sin verksamhet mer eller mindre strikt utgå från Bibeln, eller lägga ned sig själv. Tvivelsutan så.
Mvh
Erik,
Med risk för att avslöja min fördomsfulla sida måste jag säga att din inställning förvånar mig. Jag hade nog av en vänsterpartist väntat mig antingen A: Religion är opium för folket och kyrkan bör läggas ned därför, eller B: Kyrkan har bra åsikter och därför är det bra att den får forsätta hålla på som den gör.
Jag hade inte väntat mig att du skulle efterlysa en återfödd Luthersk-Evangelisk kyrka vars budskap rimligen borde ligga ganska långt från Vänsterpartiets i de flesta fall. Kanske är det min cyniska läggning som ibland får löpa alldeles fritt. Din ståndpunkt i frågan tycker jag hedrar dig, inte så mycket för att jag råka tycka likadant, men för att det är en intellekuellt hederlig ståndpunkt.
Är du säker på att du inte egentligen är smygkonservativ? 😉
Vår Svenska Kyrka är en omistlig del av vårt samhälle och har betytt oerhört mycket allt sedan kristnandet. Ett samhälle får icke rädas att ha en värdegrund varför jag anser det sorgesamt att Statskyrkan avvecklats.
Dock medförde ju icke avskaffandet av Statskyrkan en minskning av politiseringen. Tvärtom har liberalteologer, vilka låter sig styras av tidens nycker och icke den lära som den Heliga Skrift uttrycker, fått allt mer utrymme och förspråkandet av villoläror är dessvärre inget undantag. Den emot den Heliga Skrift direkt stridande synen på homosexualitet och sodomi är blott ett exempel där det alldeles gått utför.
Kyrka behöver ett reningsbad och åter ledas in i den sanna evangeliska läran. Läran kan aldrig och får aldrig bestämmas av lismande politiker som reagerar på varje nyck, utan måste ta sin grund i den Heliga Skrift. Passar icke denna lära så får liberalteologerna och de lismande politikerna söka sig någon annanstans. Det är hög tid att vi återtar våra Fäders Kyrka och i detta är det alltfort min fasta övertygelse att en Statskyrka har en roll.
Hej, Patrik. Du ställer bra frågor. Först religionen och opiet.
Religionen kan vara förtryckande eller befriande. I båda fallen tas den på allvar. Upproriska fattiga under tyska bondekriget på 1500-talet tog sin tro på allvar liksom Luther gjorde som ville slå ned upproret. Det är svårt att se var Svenska kyrkans homovigslar kommer in i ett sådant läge av skärpt klasskamp.
Sedan att kyrkan har bra åsikter.
Ja, det tycker jag ofta att kyrkan har. Men då bör hon omändras till ett politiskt parti och inte förfalska kristendomen. Äkta vara vill jag ha (i detta fall återställd luthersk evengelisk kyrka) vilket leder till äkta enighet och äkta oenighet.
Hoppas att du blev nöjd med svaret.
Om jag är smygkonservativ? Hmmm. Det finns ett förhållningssätt i konservatismen som är attraktivt, tror jag. Och det går alltid bättre att diskutera med konservativa än med liberaler.
Fältmarskalken,
”… Kyrka behöver ett reningsbad och åter ledas in i den sanna evangeliska läran. Läran kan aldrig och får aldrig bestämmas av lismande politiker som reagerar på varje nyck, utan måste ta sin grund i den Heliga Skrift. Passar icke denna lära så får liberalteologerna och de lismande politikerna söka sig någon annanstans. Det är hög tid att vi återtar våra Fäders Kyrka och i detta är det alltfort min fasta övertygelse att en Statskyrka har en roll.”
Väl talat!
Erik Rune,
”… Om jag är smygkonservativ? Hmmm. Det finns ett förhållningssätt i konservatismen som är attraktivt, tror jag. Och det går alltid bättre att diskutera med konservativa än med liberaler.”
Under senare år har jag alltmer kommit att tro, att en viss typ av traditionellt orienterade högersocialister faktiskt kan samtala riktigt konstruktivt med välfärdsivrande konservativa.
Om bara viljan finns.
Att däremot tala med liberaler, torde vara svårt för alla utom just liberaler.
Speciellt nobla vänsterliberaler.
Inte minst i de fall den icke-liberale behagar uppvisa avvikande åsikter. Då brukar den så berömda liberala toleransen vara försvunnen.
Hopplöst försvunnen.
Helt väck, i själva verket.
Det hela är ytterst besynnerligt, och har fått mig att misstänka, att den så omtalade, storsinta, liberala toleransen enbart existerar på papper.
Jag kan dock ha fel.
Mvh
Klokt talat, Thomas.
Välfärdsstatens fäder är såväl Maximilien Robespierre som Otto von Bismarck …
Och i likhet med dig har jag gjort erfarenheten av intoleranta liberaler. Jag tror att just liberalers nobelhet gör det svårt att ha med dem att göra, och då särskilt för oss som inte alltid är så ”fina” av oss i våra åsikter.
Erik Rune,
I mina politiska drömmar finns ett scenario där allt av svensk vänster kunde slänga sina nutida, påtagliga, liberala stråk överbord. Detta samtidigt som en modern, sund, generellt välfärdsivrande konservatism växte i styrka. Tänk vad vänsterliberalismen kunde utmanas då! 🙂
Mvh
Thomas, en tankeväckande och inspirerande dröm, det där. Jag misstänker för den delen att den mesta anti-vänsterliberalismen i vänstern för närvarande återfinns i KP – det som förut hette KPML(r). Det kunde vara värt en närmare granskning. Apropå det har jag själv någon gång beskyllts för just vänsterkonservatism. Och vad är för övrigt Håkan ”Konsum ska heta Konsum” Juholt? Nya konstellationer uppenbarar sig. Frukta månde liberalerna 😉
Verklighetsfrånvända, dekadenta, för samhället rejält destruktiva socialliberaler bör alltid, på alla vis, utmanas så mycket som möjligt. Ju fler partier och grupperingar i samhället – såväl det svenska som utländska samhällen – som vill och vågar utmana det socialliberala paradigmet, och den liberala hegemonin där sådan tyvärr existerar, desto bättre.
Absolut.
Vi har kommit till en punkt, där vi traditionalister förfärat ser sargade västerländska samhällen, blott en spillra av vad de en gång varit. Samhällen som uppenbarligen lider av en otillständig, allomfattande, normupplösning.
Det är sannerligen dags för uppbrott från detta mörker. Uppbrott från det dekadenta, dysfunktionella, normlösa paradigm vi känner som socialiberalism.
Dags för uppbrott.
I väntan på Svenska kyrkans andliga reformation vill jag pålysa om Missionsprovinsens existens. Missionsprovinsen betraktar sig som ett fristående stift inom Svenska kyrkans andliga tradition (alltså den ”riktiga” Sv Ky som förde och för Guds Ord ut till det svenska folket) och vårt mål är bl.a. att Svenska kyrkan ska andligen reformeras, så att Missionsprovinsen kan läggas ner. Under tiden arbetar vi för att
– på nytt förkunna evangelium i Sverige och Finland.
.
– förvalta den gudstjänst- och själavårdstradition som Svenska kyrkan respektive Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland varit bärare av.
.
-att ta vara på kallelser till tjänst i Kristi kyrka och genom prästvigning i apostolisk ordning bekräfta mäns kallelser till Guds ords tjänst.
.
-att bygga nya församlingar,
.
-att stödja Guds folk att leva ett bibliskt vardagsliv
Besök gärna vår hemsida: http://www.missionsprovinsen.se/
Till herr Linström vill jag framföra att jag har hyser all aktning och har stor respekt för Missionsprovinsen och dess integritet att stå emot tidens nycker och stå fast i den evangelisk-lutherska traditionen och den lära denna bygger på. Hoppet för den Kyrka vi fått att förvalta av våra fäder är således på inget sätt ute, något som med tiden kommer att bli uppenbart även för de lättsinniga liberalteologer, som ställt till den stora skada vi idag sorgesamt tvingas notera.