Vikingarna, normanderna och Erik den helige

Vikingatiden anses ha slutat med slaget vid Hastings 1066, här illustrerat på den samtida s.k. Bayeux-tapeten.

HISTORIA | Sveriges äldsta historia anses politiskt inkorrekt, och i samband med min tidigare artikel om Beowulf kommenterade en läsare t.o.m. detta påstående skeptiskt utifrån att alla har väl läst om stenålder, bronsålder och järnålder i skolan? Javisst. Och det är också den bilden av Sverige som visas på Historiska muséet i Stockholm. Enligt den politiskt korrekta synen på Sveriges historia är detta det viktigaste som hänt innan socialdemokratin kom till makten 1921. Men enligt mitt synsätt är det snarare rikets historia, hur Sverige blev till Sverige och de politiska skeenden som lett fram till idag, som är det allra viktigaste. Och jag har på känn att rätt många andra delar denna min uppfattning.

Det är därför dags för nästa del i min mini-artikelserie vars syfte är att både sätta nya perspektiv på och odla intresset för Sveriges äldsta, legendomsusade historia. Denna gång handlar det om den tid några hundra år efter Beowulf som kommit att kallas för vikingatiden. Det var en tid då de skandinaviska folken inte nöjde sig med att sitta och lyssna på spännande sagor framför eldhärden hemmavid – vad som uppstod var något av en folkrörelse för att själva medverka i hjältedåd och upptäcka världen bortom horisonten. Alltför lite källmaterial finns tyvärr bevarat från denna tid, vilket är anledningen till att vi aldrig fått se den sorts kopplingar som jag här kommer att göra i den konventionella undervisningen om denna tidsepok. Men det finns såväl legender som kvalificerade antaganden rörande dessa skeenden, och den följande texten bygger på en mängd pusselbitar som andra har diskuterat genom årens lopp. Mig veterligt har dessa dock aldrig sammanfogats till en historieskrivning som den här föreliggande (om någon läsare känner till någonting liknande så tipsa gärna i kommentarsfältet!).

Vikingarna skövlade – och grundade flera nya riken

Den anarkistiske lärofadern Pjotr Kropotkin (1842-1921) var rysk furste av Ruriks hus, och stammade följaktligen från en svensk vikingaätt.

Vikingatiden varade cirka 790-1066. Vanligen framhålls vikingarnas destruktiva aktioner i andra länder som röveri, mordbränder och våldtäkter. Berömda är bönerna från kontinentens munkkloster ”gode Gud bevara oss från nordmännens raseri”, om rädslan för vikingasegel vid horisonten följt av vilda härjningar. Detta är sant, för det finns det flera källor på. Men det finns även källor på att vikingar också ägnade sig åt mera konstruktiv verksamhet. På 800-talet hade exempelvis sveahövdingen Rurik (ca 800-879) från Roslagen begett sig i österled och grundat kungadömet Kiev. Namnet Rurik går igen både i folknamnet ruser och i det kungarike som så småningom fick namnet Ryssland. Det var också Ruriks dynasti som regerade Ryssland fram till 1598, och faktum är att Ruriks ätt lever kvar än idag och innehar rysk furstlig värdighet. Anarkismens lärofader Piotr Kropotkin hörde t.ex. till denna ätt.

Rurik var absolut inte ensam i sina riksgrundande ansatser i fjärran land. Under början av 900-talet invaderade vikingar den del av norra Frankrike som sedermera kom att kallas för Normandie (”nordmännens land”), och efter att under ett antal år ha plundrat Paris erkändes från år 911 deras rätt till området av franske kungen på villkor att deras hövding svor trohet till honom. Vikingahövdingen som sedermera blev hertig av Normandie var Gånge-Rolf (855-932). Han kom också att gifta sig med franske kungens dotter Gisela. Rolf kom på franska att kallas för Rollo, och hans grav finns kvar än idag.

Gånge-Rolfs grav i Normandie.

Det är inte klarlagt varifrån i Skandinavien som normanderna kom. Däremot vet man att Gånge-Rolf innan erövringen av Normandie hade blivit förklarad fredlös, d.v.s. det var någon form av politiska motsättningar i Skandinavien som låg bakom erövringen av Normandie. Vid denna tid fanns 6 st kungariken i Skandinavien: Danmark, Norge, Ranrike, Svealand, Västergötland och Östergötland. Nämnda Ranrike låg i nuvarande Bohuslän, och vikingar från Jorvik i Ranrike anses ha namngivit staden York i England som de anföll och ockuperade 866-954 – det finns numera en Jorvik Vikinga-festival i York (namnet New York hänger f.ö. ihop med York, och i förlängningen alltså även med bohusländska Jorvik). Man vet att Gånge-Rolf och normanderna kom från södra Skandinavien, och en relativt etablerad uppfattning är att de kom från det område som sedermera kom att kallas Skåne.

Skånes historia vid denna tidpunkt är mycket dunkel, men den danske kungen Harald Blåtand (940-986) erövrade Skåne ett par decennier efter att Gånge-Rolf begett sig söderöver. Det verkar också ha varit politisk press från Danmarks och/eller Norges kungar som på ett eller annat sätt lg bakom att Gånge-Rolf med följe begav sig mot Frankrike. Vad gäller Skåne så kom de under vikingatiden också att bilda ett eget kungarike, genom utbrytning från Danmark. Den legendomsusade adelsätten Svarte-Skåning spelade i dessa skeden en så viktig politisk roll att de framåt 1300-talet fick gå under jorden och försvinna spårlöst för att aldrig komma tillbaka i historien.

Ytterligare erövringar och korståg

Rikard Lejonhjärta (1157-1199), korsfarare och vikingaättling.

Efter ca 150 år tyckte normanderna att ”det var bättre förr”, och beslöt sig för att erövra England. Och Normandie låg ju så bra till vid Frankrikes norra kust att det bara var att ta båten över kanalen. England var vid denna tid för all del redan vana vid vikingaplundring och beskattning av främmande folk från Skandinavien, så den normandiska ockupationen var inte unik men förstås betydligt mera omfattande. Normanderna erövrade England och gjorde slut på vikingaplundringarna där i och med slaget vid Hastings år 1066, vilket också anses markera slutet för vikingatiden. Men istället för att befria folket från den skatteupptäckt som de danska vikingarna i åratal hade ålagt engelsmännen – den s.k. danagälden – övertog normanderna den istället för eget bruk. Normandisk härförare under erövringen och sedermera engelsk kung var Wilhelm Erövraren (1027-1087). Han var sonsonsonsonson till Gånge-Rolf, och kom att bli morfars farfar till den berömde korstågskungen Rikard Lejonhjärta (1157-1199).

Ytterligare 70 år efter detta fortsatte normanderna ”i fädernas spår” och erövrade delar av södra Italien i samband med vilket det normandiska kungariket Sicilien bildades år 1130. Normanderna deltog därefter också i flera korståg, och flera av de kristna kungariken som bildades som resultat av dessa var normandiska däribland Det Heliga Landet, Mindre Asien och Kanarieöarna.

Vilken var Erik den heliges bakgrund?

Efter Beowulfs tid lades genom krig och giftermål grunden för det politiska samarbete mellan Svealand, Västergötland och Östergötland som fr.o.m. Olof Skötkonung (980-1022) kom att ha en och samma kung. 100 år efter detta grundades kungariket Sverige, av Erik den helige (död ca 1160). I samband med detta ledde Erik den helige också det första korståget mot Finland, år 1155.

Staty föreställande Erik den helige i Uppsala domkyrka.

Erik den helige hette egentligen Erik Jedvardsson och var son till den mer eller mindre mytiske Jedvard Bonde och sveakungen Blot-Svens (död ca 1087) dotter Cecilia. Namnet Jedvard är detsamma som engelskans Edward, och mycket tyder på att Erik var son till en invandrare från England. Eftersom namnet Edward är angliskt, så torde alltså Jedvard ha varit en man av högbördig anglisk börd, som anlände till Sverige och lyckades gifta in sig i den gamla svenska kungaätten – vilket i sin tur gjorde hans son till tronpretendent. Kanske var Edward en anglisk prins som flydde undan den normandiska ockupationen, som ju hade inletts år 1066? Jedvard Bonde var i alla fall inte vilken bonde som helst. Varför han begav sig till just Svealand är höljt i historiens dimmor, men vid denna tid hade som sagt formandet av det som skulle bli Sverige redan börjat med svearnas successiva ockupation av götaländerna (se boken Götarnas riken av Mats G Larsson). D.v.s. politisk instabilitet och möjlighet till stor makt fanns vid den här tiden i det gamla Svealand för den som hade lite själv på fötterna och kunde spela sina kort rätt. I och med vikingaräderna från olika håll av västra Skandinavien till England är det inte orimligt att anta att det kan ha funnits kunskap i England vid tidpunkten ifråga om det politiska läget i Uppsala (då rikets huvudstad och sedan urminnes tider Skandinaviens religiösa centrum). Under alla omständigheter visste Jedvard att han inte begav sig till en öde skog när han sökte sig till Svealand, och trots sin utländska härkomst lyckades gifta in sig i kungafamiljen.

Den siste kungen av eriksätten på Sveriges tron var Erik den heliges sonsonson Erik Läspe och Halte (1216-1250). Dennes syster Ingeborg (död 1254) var gift med Birger Jarl (1210-1266) och med deras son Valdemar Birgersson (1240-1302) påbörjades folkungaättens innehav av den svenska tronen. Valdemars bror Magnus Ladulås (ca 1241-1290) övertog tronen efter en maktkamp.

Natt och Dag (t.v.) och Bielke (t.h.) är de äldsta fortlevande svenska adelsätterna, bägge kända vid tiden för frälsets införande 1280 och därmed sannolikt riktiga vikingaättlingar.

År 1280 inrättade Magnus Ladulås det svenska adelskapet genom Alsnö stadga. Med tanke på att Sverige var ett ganska fattigt bondeland är det ett ganska rimligt antagande att många av de första adelsmännen var ättlingar till vikingarna, som hade fått med sig rikedomar hem från fjärran länder och därigenom kunde uppställa det krav på rusttjänst som ställdes för frälse/skattebefrielse – d.v.s. att kunna undvara en häst och beväpnad ryttare utan att det hotade den egna familjens överlevnad. De egentliga vikingarna var ju aldrig mer än en bråkdel av Sveriges befolkning, och Sveriges rikaste män på 1280-talet måste ha fått sina pengar någon annanstans ifrån än genom jordbruk. T.ex. genom räder, handel i främman länder eller som rikligt belönade hemvändande livvakter åt kejsaren i Konstantinopel (dåvarande huvudstad i Östrom, nuvarande Istanbul i Turkiet). Att kejsaren höll sig med vikingar som sina personliga livvakter har man också hittat historiska bevis för, bl.a. runorna i Hagia Sofia.

Runor i den f.d. domkyrkan i Konstantinopel Hagia Sofia, vilka anses vara klotter av kejsarens vikinga-livgarde.

Läsare som inspireras av den eventuella historiska kopplingen mellan vikingarna och den svenska adeln rekommenderas att läsa Verner von Heidenstams fiktiva roman ”Folkungaträdet del 1”, som börjar med att vikingen Folke Filbyter bygger Bjälbo och grundar Folkungaätten. Och den som därefter vill följa den historiska utvecklingen i romanform hänvisas till Jan Guillous fyra böcker om tempelriddaren Arn, som tar vid där sagda bok av Heidenstam slutar och ger perspektiv på Erik den heliges grundande av Sverige. Heidenstams ”Folkungaträdet del 2” tar sedan vid i Folkunga-generationen efter Guillous ”Arvet efter Arn”. Heidenstams böcker är kortare, men ur skönlitterär synpunkt oändligt mycket bättre skrivna än Guillous för all del mycket läsvärda epos.

Jakob E:son Söderbaum

20 Responses to “Vikingarna, normanderna och Erik den helige”


  1. 1 Johannes augusti 27, 2011 kl. 18:24

    Jag älskar sån här historia… Vare sig den är sann eller inte (Även om jag hoppas på det förstnämnda)
    Så tack för, än en gång, intressant läsning. (Blev dessutom sugen på att läsa ”Röde Orm” igen efter denna läsning😉 )

  2. 2 Söderbaum augusti 27, 2011 kl. 18:41

    Johannes:

    Roligt att kunna inspirera!🙂 Jag har just lagt upp ett annat boktips i slutet av artikeln. Om du gillar ”Röde Orm” kommer du definitivt att älska Heidenstams ”Folkungaträdet”! De är helt klart jämförliga ur skönlitterär synpunkt.

  3. 3 Johannes augusti 27, 2011 kl. 18:56

    Söderbaum:

    Jag tar till mig boktipset med nöje.😀

  4. 4 Rune augusti 28, 2011 kl. 8:06

    Folkungaätten är en felaktig beteckning. Det rätta namnet på denna ätt borde vara Bjälboätten.
    Folkungarna var ju, om jag inte minns fel, en oppositionsrörelse mot Birger Jarl och som Birger besegrade i ett slag.
    Rune

  5. 5 Patrik Magnusson augusti 28, 2011 kl. 9:54

    Rune,

    Problemet med äldre svensk historia är ju att källäget är så svårt. Vi vet helt enkelt inte riktigt vad som hände på 1200-talet. Begrepp och benämningar tillhör sådant vars bakgrund kan vara höljt i dunkel. Bjälboätten är ett begrepp som används som synonymt med Folkungaätten men det senare är det inom historievetenskapen etablerade namnet, så där har Söderbaum helt rätt.

    Däremot har du också rätt i att det fanns en gruppering under 1200-talet som kallades Folkungar och som motsatte sig Birger Jarl och hans strävan att centralisera riket. Denna namnförbistring gör naturligtvis det hela lite rörigt.

  6. 6 Fältmarskalken augusti 28, 2011 kl. 11:18

    Det är i sanning lovvärt att herr Söderbaum värnar vår historia. Dock måste jag höja ett varningens finger när herr Söderbaum, för inhämtande av kunskap om vår historia, hänvisar till skönlitterära författare såsom skriftställarna Heidenstam och Guillou. Ingen av dessa, även om jag sätter Heidenstam långt över den våldsförhärligande och osympatiske Guilliou, har i sitt författarskap drivits av källkritik. Fritt fabulerande har fått gå före den historiska vetenskapen.

    Även om herr Söderbaum har ett gott syfte finner jag hans teorier något vidlyftiga. Att sägner och legender ibland har en kärna av sanning kan icke förnekas men att utifrån dessa dra långtgående slutsatser, som herr Söderbaum dristar sig att göra, synes mig vara högst vanskligt. Skall vi se sanningen i vitögat är de skriftliga källorna före 1100-talet synnerligen begränsade och detta särskilt vad gäller enskilda personer men också om de former som dåtidens statsbildningar hade.

    När det gäller de av herr Söderbaum anförda personerna Rurik och Gånge-Rolf torde källäget vara något lite bättre när det gäller Rurik. Främsta källan rörande Rurik är Nestorkrönikan Nestorskrönikan från Petjerskaklostret i Kiev. Dock nedtecknades denna på 1100-talet, 300 år efter det att nämnde Rurik anses ha verkat. Detta länder till största försiktighet i allt för detaljerade antagnanden.

    När det gäller Rollo eller Gånge-Rolf finns än större anledning att vara försiktig. Att Rollo är en historisk person torde vara ställt utom allt tvivel och främsta källan till detta är munken munken Dudo av Saint-Quentin som redan på 1000-talet, i verket ”Om de första normandiska hertigarnas seder och bragder” berättar om Rollo. Tidsavståndet här mellan nedtecknandet och Rollos död torde här vara knappa 100 år vilket ökar vederhäftigheten. Den i Dudos krönika förekommande uppgiften om ett ursprung från Danmark torde vara fullt möjlig vilket dock knappast gäller uppgiften om att Rollos släkt i tidigare generationer skulle földrivits från Troja till Danmark. Sistnämna uppgift torde vara en ren fantasi vilket pekar på det faktum att det i nämnda typ av krönikor förekommer en blandning av uppgifter som har en grund i historien och uppgifter som är påhittade, ofta i syfte att på olika sätt förhärliga den som krönikan berör.

    Gånge-Rolf menas, till skillnad från den med danskt ursprung försedde Rollo, ha haft ett norskt ursprung. Gånge-Rolf dyker upp i nordiska sagor på 1100-talet och 1200-talet, alltså 200 till 300 år efter det att Rollo verkat. Utifrån vad jag förstår anses därför Gånge-Rolf, av fachistorikerna, vara en ren sagofigur då Dudos uppgifter, såsom mera näraliggande både i tiden och rummet, anses mer vederhäftiga.

    När det så gäller forntida statsbildningar i Skandinavien låter herr Söderbaum deklarera att ”Vid denna tid fanns 6 st kungariken i Skandinavien: Danmark, Norge, Ranrike, Svealand, Västergötland och Östergötland.”. Denna deklaratrion förefaller mig något vågad i det att detta knappast var frågan om några kungariken utifrån vad vi idag lägger i detta begrepp. Vi vet icke ens att det rörde sig om enbart dessa statsbildningslika områden. Att det fanns statsbildningslika områden som styrdes av stormän och deras ätter torde de flesta historiker vara eniga om men när det gäller den mer detaljerade kunskapen torde vi dessvärre vara nödgade att inse att denna för alltid är förlorad.

    Vad jag vill säga är att all historik forskning måste ta källkritiken på största allvar. Det som saknas i källorna kan knappast återskapas av än så logiska resonemang och än mindre av skönlitterärt fabulerande. Vi måste därför ödmjukt konstatera att vi aldrig kommer att få någon detaljerad kunskap om den tid då skriftliga källor i princip saknas. Det som kan öka kunskapen är förvisso arkeologins framsteg, dock säger oss denna inte mycket om enskilda personer eller strukturen i forntida stasbildningar.

  7. 7 Rune augusti 28, 2011 kl. 18:33

    Patrik Magnusson skrev:
    ”Bjälboätten är ett begrepp som används som synonymt med Folkungaätten men det senare är det inom historievetenskapen etablerade namnet, så där har Söderbaum helt rätt.”
    —————————-
    Inte numera enligt Dick Harrisson. Han skriver att det är Bjälboätten som gäller för historikerna numera. Jag tittade som hastigast i hans ”Jarlens sekel” för en timme sen. Beteckningen ”Folkungaätten” skulle ha uppkommit av någon historieskrivare i Vadstena på fjortonhundratalet som hade rört till det för sig.
    Förövrigt besegrades Folkungarna för gott vid slaget vid Herrevadsbro av Birger Jarl och Biskop Kol 1251 och därmed var de ute ur historien.

  8. 8 Fältmarskalken augusti 28, 2011 kl. 18:55

    Herr Rune
    Folkungaätten är ett vederhäftigt genealogiskt begrepp vilket nyttjas av Riddarhuset. Således användes benämningen Folkungaätten i den av Riddarhuset utgivna skriften ”Äldre svenska frälseätter” vilket får anses vara det främsta refernsverket rörande medeltidens frälseätter. I detta verk förkommer följande grenar av Folkungaätten:
    – Folkungaättens lagmansgren
    – Folkungaättens oäkta gren
    – Folkungaättens Valdermarsgren

    Den kungliga grenen av Folkungaätten beskrivs i den likaledes mycket vederhäftiga skriften Svenskt Biografiskt Lexikon (SBL) under samma benämning.

    Att inom genealogin använda begreppet Folkungaätten är såldes inget som kan ifrågasättas vilket herr Rune nogsamt bör beakta.

  9. 9 Rune augusti 28, 2011 kl. 20:35

    Herr Fältmarskalk!
    Dick Harrisson skriver i ”Jarlens Sekel” på sidan 177:
    ”I svensk historisk litteratur från och med Johannes Messenius år 1616 har man brukat termen ‘folkungaätten’ om den kungliga dynasti som grep makten i Sverige 1250 och satt kvar på tronen till 1364.——– Släkten utgjorde Nordens i särklass mest framgångsrika persongruppering under det dramatiska 1300-talet.———–En sådan släkt vill man gärna ge ett namn, även om inget historiskt korrekt finns till hands. Det råkade på 1600-talet bli ‘folkungar’, det kunde lika gärna ha blivit något annat.
    Så mycket är numera alla historiker ense om, att detta är ett fullständigt felaktigt sätt att bruka historiska termer. Medlemmarna av kungaätten (Vidare sid 178) kan inte vid ett enda tillfälle bevisats ha kallat sig folkungar. Tvärtom. Faktum är att flera ättemedlemmar torde ha blivit ursinniga om någon använt benämningen om dem. Det fanns nämligen verkliga folkungar på 1200-talet, och dessa uppträdde inte sällan som dödsfiender till kungaätten.
    Huvudäran till att ha spräckt den kungliga folkungaballongen går till professor Sture Bolin i Lund, en av 1900-talets mest namnkunnige svenska historiker. Denne visade år 1936 att Messenius 1600-talsterminologi vilar på en varnhemsk senmedeltida klosteruppteckning som är känd från 1500-talsavskrifter.————–Sture Bolins och andra historikers forskning om senmedeltida källor raserade den traditionella ättebeteckningens hållbarhet.
    (Vidare sid 179) I beaktande av dessa rön har åtskilliga svenska historiker under de senaste decennierna tagit för vana att kalla kungaätten för Bjälboätten snarare än folkungaätten, om man överhuvudtaget kallar den för någonting.——-
    De verkliga folkungarna, de som på 1200-talet uppträdde under denna beteckning, var altså inte identiska med den ätt som år 1250 uppnådde kunglig värdighet.
    ……………………………………….
    Detta enligt Dick Harrisson som presenteras som Docent i historia vid Lunds Universitet. Jag undrar om han inte numera är Professor.
    Men Docent i historia är jag helt säker på slår Knekt, när ämnet är historia.

  10. 10 Fältmarskalken augusti 28, 2011 kl. 21:56

    Herr Rune,
    Vad jag talar om är att Folkungaätten är ett inom genealogin vedertaget begrepp. Inom genealogin står begreppet Folkungaätten för den ätt som utgår från stormannen Folke den tjocke.

    Så här beskriver professor Sten Carlsson problematiken i ”Äldre Svenska Frälseätter” utgiven av Riddarhusdirektionen [Band 1, häfte 1 s 39 under Folkungaättens lagmansgren]:

    ”Namnet Folkungar användes under 1200- och 1300-talen om den vid Gestrilen 1210 stupade Folke jarl samt dennes fränder och anhängare i flera släktled. Först senare har folkkunganamnet kommit att förknippas med den av Saxo omnämnde svenske stormannen Folke den tjocke, som var gift med kunung Knut den heliges dotter Ingegärd. DDet gängse bruket av Folkungaätten är alltså anakroniskt. Enligt vissa forskare, främst Sture Bolin ´(i Scandia 1935, s. 210ff), var Folke jarl inte ens av samma släkt som Folke den tjocke. Troligen var dock Folke jarl identisk med en i Heimkringla omnämnd Folke Birgersson, son till jarlen Birger Brorsa och sonson son till Folke den tjocke (jfr. S. Carlsson i PHT 1953, s. 73 ff och där anförd litteratur). Namnet Folkungaätten såsom en gemensam beteckning på Folke den tjockes ättlingar är i så fall fullt acceptabelt. Oavsett detta, torde det icke finnasnågon anledning att frångå den hävdvunna terminologin”.

    Bolins forskning, som professor Harrison framför, är som synes av äldre dato än professor Carlssons. Det synes mig oklart om professor Harrisson beaktat professor Carlssons forskning. Sedan torde det vara så att full visshet icke kan nås.

    Detta oaktat är och förblir Folkungaätten en vedertagen och hävdvunnen benämning inom genealogin. Denna benämning brukas ock av vårt lands främsta genealogiska institution Riddarhuset.

  11. 11 Johan augusti 28, 2011 kl. 22:18

    Svearna ockuperade alltså Götaland, det är ju högst tillspetsat. I så fall är det ju väldigt intressant att t.ex. folkungaätten också går under namnet bjälboätten, där ju Bjälbo som bekant ligger i Östergötland.Större delen av kungarna under samma tid har ju också inte så lite kopplingar till Götaland såväl som Svealand. Birger Jarl som ju genom flytten av huvudstaden till Stockholm är den som kanske gjort mest för att förskjuta *det enade Sveriges* maktcentrum till mälardalen är ju också som bekant begravd i Varnhem i Västergötland och hade också klar koppling till Götaland. Visst försköts makten från Götaland till mälardalen efterhand som de tre rikena knöts närmare till varandra, men det är ju knappast så att svearna erövrade Götaland, snarare flyttade ju makten i Götaland frivilligt till Svealand vilket ju givetvis sedan fick konsekvensen att när centralmakten fick mer kontroll över landet så tog sig detta till uttryck att de två Götalandsrikena underställdes makten i Svealand.

    Att hävda att Uppsala var skandinaviens religiösa centrum är ju också väl magstarkt. Självklart var det ju det centrumet i *mälardalen*, men det är ju inte samma sak som skandinavien. Ska vi diskutera ur kristen synvinkel är ju t.ex. västergötlands ursprungliga stift, Skara, klart äldre än Uppsala och kristnades tidigare. Det finns lämningar från fullt fungerade kristna församlingar här i Varnhemstrakten från 900-talet, vilket ju mycket väl kan vara landets äldsta fungerande församlingar, Symptomatiskt nog döptes ju också Olof Skötkonung vid Husaby som ju ligger på Kinnekulle i Västergötland. Ärkestiftet för Sverige låg ju också ursprungligen utanför Sverige, kanske ffa i Lund, som ju knappast var en mindre betydelsefull stad. Att tro att danskarna på något sätt skulle ha vallfärdat till Uppsala hela vikingaitden igenom snarare än ha haft ett eget religiöst centrum är ju också osannolikt. Som bekant var det ju också Danmark och inte Sverige som lyckades tvinga in de andra skandinaviska länderna i en union under medeltiden.

    Även om ämnet är intressant var jag bara tvunget att gnälla lite då jag som uppväxt i den äldsta kulturbygden i Västergötland blir lite grinig när allt bara handlar om Stockholm och Uppland. Bara för det inre av Västergötland och Östergötland idag inte är landets centrum är det inte samma sak som att de två stora jordbruksbygderna i Götaland var obetydliga under den svenska medeltiden. Man behöver inte ansluta sig till dårpippifalangen av västgötaskolan för att tycka det. Ärligt, lämna det där nybygget Göteborg en vända och res runt lite i det riktiga Västergötland som ju också är synnerligen vackert. Det kryllar av gamla lämningar från den här tiden du nu diskuterar här i trakten.

  12. 12 Söderbaum augusti 28, 2011 kl. 23:40

    Fältmarskalken:

    Jag har på intet vis hänvisat till vare sig Heidenstam eller Guillou ifråga om fakta. Redan i samma mening som jag nämner deras namn kallar jag deras verk för ”fiktiva romaner”. På samma sätt som Heidenstam och Guillou tar jag mig friheten att försöka öka intresset för denna del av Sveriges historia genom att sätta in olika fakta och legender i ett nytt och förhoppningsvis spännande ljus.

    Rollo/Gånge-Rolf är ett typexempel på det jag uppfattar som det stora problemet med weibullianismen. Man vet inom den internationella forskningen att Rollo var en vikingahövding från södra Skandinavien, man är överens om att namnet Rollo är en modernare fransk uttolkning av namnet Rolf (i enlighet med äldre skandinavisk stavning), och det finns runstenar i södra Skandinavien som berättar att Gånge-Rolf grundade ett kungarike söderöver. Däremot förbjuder, som du här indirekt är inne på, den weibullianska historietolkningen ”seriösa” historiker att koppla ihop Gånge-Rolf med Rollo eftersom det inte finns flera oberoende källor som kopplar ihop Gånge-Rolf med just Normandie. Jag hör dock till dem som gärna pekar på historiska sannolikheter snarare än förtiger sannolika möjligheter, inte som något slags nytt forskningsresultat utan som uppmuntrande helgläsning för läsare som uppskattar intressanta spekulationer kring intressanta delar av vår historia. Du betonar vikten av att all historisk forskning tar källkritiken på största allvar. Självklart. Men det jag vill är alltså att öka intresset för sådant i vår historia som ingen annan talar om. Jag gör inga anspråk på att framlägga forskningsfakta, och det är jag tydlig med – det jag gör är att jag framlägger teser som är fullt möjliga att argumentera för. Och därför värda att tala högt om snarare än knipa ihop så mycket om att ingen där ute får någon som helst känsla för vad som kan ha hänt i vårt förflutna.

    – – –

    Johan:

    ”Att hävda att Uppsala var skandinaviens religiösa centrum är ju också väl magstarkt. Självklart var det ju det centrumet i *mälardalen*, men det är ju inte samma sak som skandinavien. Ska vi diskutera ur kristen synvinkel är ju t.ex. västergötlands ursprungliga stift, Skara, klart äldre än Uppsala och kristnades tidigare.”

    Det jag syftar på är förstås att Uppsala var skandinaviens religiösa centrum redan under luden hednatid. Där fanns hednatemplet, omskrivet av Snorre Sturlasson och utan motsvarighet i övriga Skandinavien, och där restes kungshögarna som får ses som Skandinaviens motsvarighet till pyramiderna. Detta var hundratals år innan kristendomens intåg i Sverige, och det var inte någon tillfällighet att Uppsala blev ärkestiftet när Sverige kristnades.

    F.ö. besökte jag för bara några veckor sedan Husaby kyrka och källan där Olof Skötkonung döptes, appropå din uppmaning att resa runt i vackra Västergötland.😉 Jag ska möjligen skriva några rader om det också.

  13. 13 Fältmarskalken augusti 29, 2011 kl. 17:21

    Herr Söderbaum,
    Jag förnekar icke det faktum att historiska romaner kan bidraga till det historiska intresset vilket i sig är ett vällovligt syfte. Dock finnes allt för många exempel på historiska romaner, av så kallade populärförfattare, som bidragit till felaktiga bilder av det historiska skeendet och där det funnits de som icke varit sena att utnyttja vrångbilderna för egna dunkla syften.

    Ett exempel på detta är skriftställaren Mobergs roman ”Rid i natt” vilken bibringade vrångbilden att ett bondeförtryck följde i spåren av 1600-talets så kallade adelsvälde, något som marxister icke varit sena att slå mynt av. Mobergs bok gav ock avtryck i historieundervisningen. Forskningens ståndpunkt idag är att frälsebönderna alls icke hade en sämre ställning än skatte- och kronobönderna, snarare, i vissa avseenden, tvärtom. Nu försvarar jag igenom detta på intet sätt den lättsinnighet som 1600-talets frikostiga förläningspolitik innebar, men detta är en annan fråga.

    Ett annat exempel är skriftställaren Guillou och hans, enligt mitt förmenande vämjeliga, ”kioskromaner” som förutom att de är fyllda med våldsförhärligande och övermänniskoideal dessutom har en tydlig politisk agenda i syfte att plädera för skriftställaren Guillous hållning i Palestinafrågan. Detta tema kan förövrigt identifieras i nämnde skriftställares, lika litterärt undermåliga, alster om övermänniskan Hamilton. Guillous romaner är därför i sanning ingen uppbygglig läsning utan bidrar istället till att skapa vrångbilder av historien. Vrångbilder som genom sin stora spridning i kombination med haveriet i skolans historieundervisning hotar allmänbildningen.

    Vidare är jag till skillnad från herr Söderbaum en varm anhängare av weibullianismen. Denna innebar, då den kom, ett reningsbad som rensade vår historia från en stor mängd rena fantasier.

    Ser vi på fallet med Rollo och Gånge-Rolf finns intet belägg i källorna att detta skulle vara samme person. Utifrån ett källkritiskt angreppsätt kan Rollo anses såsom en historisk person medan detta är mer tveksamt vad gäller Gånge-Rolf. Här skulle jag bli herr Söderbaum ett stort tack skyldig om han mer ville dela med sig om runinskrifterna om Gånge-Rolf vilka jag icke tidigare noterat. Min förmodan är att det är frågan om danska runstenar då Gånge-Rolf icke synes förekomma hos de svenska runstenar vars inskrifter är åtkomliga genom riksantikvarieämbetets register.

    Att jag intar en kritisk inställning till det herr Söderbaum nämner ”historiska sannolikheter” är delvis sprunget ur egen erfarenhet. Icke så att jag bedrivit någon forskning om forntiden dock har jag intresserat mig en del för senare tiders muntliga tradtioner. Det jag här ägnat mig åt är att jämföra traditionen med bevarat skriftligt källmaterial där våra fantastiska domböcker från 1600-talet ofta utgjort min referns. Det jag funnit, utan att göra anspråk på att det är allmängiltigt, är att traditionen oftast innehåller en kärna av sanning men att den ifråga om personnamn, tidpunkt, tidsförlopp och händelsens detaljer ofta är en icke obetydlig förvanskning av sanningen. I dessa fall talar vi om tidsförlopp på 2-300 år.

    Utifrån detta menar jag att det kan vara en fara att ställa upp allt för vidlyftiga teorier.

  14. 14 Söderbaum augusti 29, 2011 kl. 20:19

    Fältmarskalken:

    >>>>> Vidare är jag till skillnad från herr Söderbaum en varm anhängare av weibullianismen. Denna innebar, då den kom, ett reningsbad som rensade vår historia från en stor mängd rena fantasier.

    Ja, och det håller jag helt med om är till weibullianismens förtjänst. Däremot rensade den också vår historia på en mängd sanna fakta om äldre tider, eftersom den krävde två oberoende källor för att ett påstående skulle anses sant och den där andra källan i de allra flesta fall hade gått upp i rök när slottet Tre Kronor brann. Vad jag pläderar för är alltså att man ska titta närmare på vissa av dessa källor och lyfta fram dem som potentiellt äkta i ljuset av logiska samband som vår övriga forskning kring den tiden ger vid handen. Jag tror att det skulle kunna bidra till att vi lär oss mer som är verkligt värt att lära sig, än när man fullständigt bortser från det mesta av det lilla material som finns bevarat från medeltiden och bakåt.

    Jag förnekar inte att weibullianismen fyller en funktion i att kunna presentera en annan bild än legenderna, som bevisligen bygger tydligt på fakta. Men weibullianismen har en tydlig brist i det att den också bortser från mycket sådan fakta som inte längre är känd. Och det betyder faktiskt att den weibullianska tolkningen inte alls nödvändigtvis skulle vara ett dugg närmare de verkliga skeendena. Ta detta exempel: Kalle i Utby har levt ett nästan löjligt hederligt liv, men vid ett läge döms han för stöld. 200 år senare finns inte ett enda spår kvar av Kalle mer än denna dom, en kyrkobok i Utby som bevisar att Kalle verkligen levde där och då samt en sång om att Kalle var jättefrom. Enligt weibullianismen ska Kalle då ihågkommas som kriminell, och det spelar ingen roll om det finns en legend att Kalle var from som ett lamm för det enda vi vet med säkerhet är att han levde och att han stal. Det jag menar är att om man förmodar att det finns en kärna av sanning i legenden om den fromme Kalle så kan man kanske se ett större mönster i Utby vid den tiden som t.ex. att det var ett laglöst samhälle och det finns 100 dommar på alla utom Kalle, eller att det var ett extremt fromt samhälle och Kalle blev förmodligen utstött därifrån efter sin enda stöld och legenden kan kanske kopplas samman (t.ex. genom speciella ordval) med att han kom till en laglös stad där han tvärtom blev ihågkommen som jättefrom och hederlig. Weibullianismen ställer sig dock i vägen för att kunna göra denna typ av tolkningar, som alltså är den sorts tolkningar jag här gör i dessa artiklar. Jag hävdar inte att min tolkning är korrekt, men den är kanske inte mer fel än den weibullianska. Och framför allt ger min sorts tolkning ett mer spännande sammanhang än weibullianismen tillåter.

  15. 15 Fältmarskalken augusti 30, 2011 kl. 19:35

    Herr Söderbaum,
    Låt mig med några exempel ur min egen erfarenhet från 30 år av forskningar i historiskt källmaterial förklara varför jag funnit att det finns fog för det weibullska förhållningsättet.

    Om vi börjar med en muntlig tradition som jag helt nyligen haft tillfälle att närmare studera så bestod denna uti att en kronans uppbudsman gjort sig skyldig till grova förskingringar, dömts från heder och ära samt tvingats från gård och grund. Det hela skulle inträffat under Konung Karl XII’s tid. Uppteckningen av denna muntliga tradition gjordes någon gång under förra seklets första år alltså storleksordningen 200 år efter händelsens inträffande.

    En undersökning i de skriftliga källorna, i detta fallet domböcker, ger vid handen att denne uppbördsmans redovisning varit föremål för en omfattande process under 1700-talets första år. Så långt finns en kärna i traditionen.

    Dock visar det sig att denna process drevs efter det att uppbördsmannen hastigt avlidit och snarare var relaterad till att arvingarna icke kunde redovisa den avlidne uppbörsmannens göranden och låtanden än till anklagelser om avsiktlig förskingring. Någon dom kom icke att falla i detta mål och arvingarna levde kvar på uppbördsmannes gård i högönsklig välmåga. I detta senare visar således tradition en starkt förvrängd bild av verkligheten.

    Ett annat faktum jag har flerfaldiga exempel på är att personer som varit döda i flera år ”stigit upp inför rätten” och begärt lagfart på inhandlade fastigheter. Genom kyrkböcker och arvskiften har jag här kunnat belägga att dessa personer verkligen varit avlidna. Förklaringen torde i detta fall vara att skrivarna försågs med orginalhandlingar i form av köpebrev kring vilka man sedan författade en schablonmässig skrivning i dombokens lagfartsprotokoll. Då skrivarna icke var förtrogna med lokala förhållanden visste man icke om någon omnämnd köpare var avliden vilket fick nämnda konsekvenser.

    Med ovanstående exempel vill jag mena att ett weibullskt förhållningsätt ock har sin plats vid forskningar i material från 1600- och 1700-tal, en period då källäget är oändligt mycket bättre än för medeltiden.

    Om risken är stor att stiga fel vid forskningar då källorna är relativt rikliga vad är då icke risken att förvilla sig i en tid då de skriftliga källorna är ytterligt sparsamt förekommande och dessutom, i fallet med krönikor, ofta författade 100 tals år efter händelsernas inträffande?

    Jag säger icke att ett weibullskt förhållningsätt ger hela bilden, dock ger det en bild av det som med någorlunda god sannolikhet faktiskt kan anses ha inträffat. Muntliga tradtioner må ock ha sin plats men måste, som mitt exempel ovan tydligt visar, behandlas med största försiktighet.

    Den bild som historiska källor ger, särskilt när det gäller enskilda personer, är alltid fragmentarisk vilket tydligt framgår av herr Söderbaums exempel rörande mannen från Utby. Vill vi studera enskilda personer ur allmoge eller lägre borgerskap några hundra år tillbaka i tiden torde det vara så att den största möjligheten att finna personuppgifter finns i domböckerna. Dock, domböckerna beskriver i huvudsak, i detta avseende, främst händelser (vilka i ock för sig kan vara mycket utförligt beskrivna) relaterade till tvister och brottsmål, som i fallet med mannen från Utby. Detta räcker givetvis icke för att göra en heltäckande beskrivning av personen eller att värdera personens heder ur ett livsperspektiv. Dock, och det är hela min poäng, finns det oftast inga andra källor att tillgå varför vi måste acceptera att bilden är och förblir fragmentarisk.

    Reflekterar kring det ovan sagda och återgår till herr Söderbaums exempel anser jag icke att ett sant weibullskt förhållningssätt leder till slutsatsen: ”Enligt weibullianismen ska Kalle då ihågkommas som kriminell”.

    Med ett sant weibullskt förhållningsätt kan vi konstatera att nämnde Kalle dömts för stöld men gör i övrigt inga värderingar om Kalles heder i ett livsperspektiv. Med ett weibullskt förhållningsätt menar jag tvärtom att det är fel att dra långtgående slutsatser från en enda fragmentarisk, om än väldokumenerad, händelse.

    Att dra mer vidlyftiga slutsatser må vara ”spännande” och förvisso stimulerande. Dock är risken stor att vi far ut i fantasins riktning och skapar bilder av historiens som är missvisande. Bilder som sedan kan utnyttjas för syften som icke alltid är lovvärda.

  16. 17 Söderbaum september 1, 2011 kl. 10:36

    Fältmarskalken:

    ”Om risken är stor att stiga fel vid forskningar då källorna är relativt rikliga vad är då icke risken att förvilla sig i en tid då de skriftliga källorna är ytterligt sparsamt förekommande och dessutom, i fallet med krönikor, ofta författade 100 tals år efter händelsernas inträffande?”

    Man kanske ska använda sig av olika metoder, beroende på källäget?

    ”Dock, och det är hela min poäng, finns det oftast inga andra källor att tillgå varför vi måste acceptera att bilden är och förblir fragmentarisk.”

    Min poäng ligger ju rätt nära detta, nämligen att det kan finnas ett värde i att teckna en tydligare bild utifrån de fragment som finns i syfte att skapa ett större intresse kring ett område där såväl politiker som forskare gör allt för att hämma intresset.

    Jag vill också, återigen, understryka att jag aldrig har kallat dessa mina artiklar för forskning. Däremot skulle jag kunna tänka mig att längre fram skriva en bok om ”Sveriges mytiska förflutna” där jag redovisar allt källmaterial som pekar i riktning mot att de teser jag här framlagt skulle kunna ha fog för sig. Tiden får utvisa om det blir av.

    På sin SvD-blogg skriver historikern Dick Harrisson om äldre svenska kungar: ”Observera: när jag relegerar Ottar, Adils, Vanlande, Domalde och andra ynglingar till sagovärlden säger jag inte att de inte har funnits. Jag säger bara att vi inte kan uttala oss om dem, att källorna inte ger utrymme för att avgöra om de har existerat eller ej. Vi kan berätta sagor om dem, inte mer.”

    Det jag vill är att framhålla detta mytiska förflutna som en möjlighet, snarare än att lägga locket på om allt detta för att vi inte kan vara säkra på att de fragment vi har kvar säger någonting om vad som verkligen har förevarit.

  17. 18 Fältmarskalken september 1, 2011 kl. 18:34

    Herr Söderbaum,
    Skillnaden i vår syn i denna fråga torde icke bestå i värderingen av källorna som sådana utan fast mer hur vi skall taga till oss krönikor, legender och sagor, vars värde vi utifrån en källkritisk granskning icke vet och heller, med största sannolikhet, aldrig kommer att få veta. Jag medger gärna att dessa kan kittla våra sinnen och leda till intressanta teorier men då vi med stor säkerhet aldrig får veta vederhäftigheten är de, utifrån mitt perspektiv, allt för riskabla att grunda en bild av historien på.

    För ökad kunskap om den tidsperiod vi diskuterar sätter jag mitt hopp till arkeologin. Denna lär förvisso icke tala om namn på konungar och stormän eller detaljerna i organisationen hos dessas besittningar men det är ändå min fasta övertygelse att här fortfarande finns mycket att upptäcka. Exempelvis kan föremålsfynd av diverse slag göra bilden av mera långväga handelsförbindelser klarare. Ävenledes öppnar ny teknik ständigt upp möjligheter såväl vad gäller att analysera det som redan är funnit som att göra nya upptäckter.

    Med dessa rader sätter jag punkt och får tacka herr Söderbaum för en stimulerande diskussion kring vår äldre historia och källorna kring denna.

  18. 19 Carl Von Dussein december 25, 2013 kl. 0:49

    Man kanske kan säga att de Danska Vilkingatiden tog slut vid Hastings , Då den Skånska Vikingatiden tog vid.


  1. 1 Konservativ svensk historierevisionism om Skåne | Halsingen Trackback vid augusti 27, 2011 kl. 21:05

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s





Organisationer & information


Konservativt Forum samlar klassiskt konservativa runtom i Sverige till diskussion och arrangerar bl.a. en årlig konferens.



Emprons informationsportal Konservatism.se har utmärkta sammanfattningar och fördjupningsmaterial om konservatism på svenska.


Föreningen Heimdal i Uppsala är Sveriges största och äldsta politiska studentförening. Föreningen verkar sedan 1891 för en reformvänlig konservatism.



Sprid ordet... stöd Tradition & Fason på Facebook!

Antal besökare

  • 928,732 träffar
Bloggtoppen.se

Politik bloggar