Huliganer – Demokratins parasiter

DEBATT | Huliganer är vår demokratis parasiter. De lever gott på att till det yttersta utnyttja alla de förmåner och friheter vårt system ger dem, samtidigt som de trampar ner alla andras rättigheter, och ofta kommer undan med det. De mer extrema använder till och med sina rättigheter i medvetna försök att störa eller kullkasta demokratin. I denna artikel tittar jag på vår ordningsmakts svårigheter att få bukt med fenomenet och ger några anspråkslösa förslag på hur man skulle kunna bekämpa det.

Demokrati och rättsäkerhet hör till vår västerländska civilisations främsta landvinningar. Tillsammans skänker de oss medborgare en historiskt sett unik frihet och trygghet. Detta är något som vi har en skyldighet att försvara och bevara så att kommande generationer också kan få åtnjuta det. Upprätthållande av allmän ordning och bekämpning av brott är en del i detta försvar, och en av statens allra viktigaste uppgifter.

Dessa uppgifter innehåller dock en av samhällets många målkonflikter, den mellan individens rätt till frihet, integritet och rättsäkerhet, och samhällets behov av att effektivt beivra brott och skydda allmänheten mot det fåtal individer som tar sig rätten att sätta sig över lagarna och hota sina medmänniskors liv och egendom. I ett samhälle allt mer präglat av individualism, egoism, ja till och med narcissism, har toleransen för inskränkningar i den egna friheten blivit allt mindre, och rättsväsendets befogenheter allt mer kringskurna.

Kläm åt fotbollshuliganerna

I spåren av detta har vi fått ett fenomen som vi kan kalla huliganism. Det finns många slags huliganer. Vissa går på idrottsevenemang för att puckla på folk med annan färg på halsduken och förstöra idrottsupplevelsen för de 99 % av publiken som faktiskt är där för att titta på matchen och som sköter sig. Andra sätter på sig rånarluvor och går bärsärk på gator och torg under någon obskyr politisk, gärna vänsterextrem, paroll. Butiker, partilokaler, bilar eller vilken annan egendom som helst är legitima mål. Politiska motståndares arrangemang våldgästas och deras företrädare utsätts för våld, liksom naturligtvis polisen.

Ytterligare andra bryr sig inte ens om att låtsas ha en agenda. De bara vandaliserar, rånar och plundrar rakt av. Inte ens ambulans och brandkår går säker för deras attacker. Detta är den typ av huliganism som platser som Rosengård brukar få uthärda, och den typ som nyligt hemsökt de brittiska storstäderna.

Vänsterhuliganer i aktion

Det finns dock även de som verkligen har en genuin agenda och som agerar mycket planerat och medvetet. Det kan vara miljö- eller fredsaktivister som inte kan acceptera eller respektera att demokratiska beslut går dem emot. Istället för att planlöst gå bärsärk, så genomför de aktioner mot riktade mål, t.ex. enskilda företagare eller försvarsinstallationer. Ofta följer man en uttalad icke-våldslinje, även om grov skadegörelse ofta ingår i aktionerna. Ibland slår det över till avsiktliga eller oavsiktliga angrepp på liv och hälsa.

Dessa demokratins parasiter lever gott på att utnyttja alla de fri- och rättigheter vi har till det yttersta, att utnyttja kryphål och svagheter som dessa rättigheter genererar, och de gör det för syften som inte alls har något med demokrati och individens rättigheter att göra, snarare tvärtom. Allt för ofta står det demokratiska samhället handfallna inför detta avskum, bakbundna av de regler som vi kringskurit dem med för att slippa känna oss övervakade och begränsade.

Huliganer – En polisiär utmaning

När man skall bekämpa huliganutbrott har man som polis ett antal problem att hantera. För det första är det ofta mycket folk i rörelse, varav många kan vara oskyldiga åskådare, andra inte fullt så oskyldiga sympatisörer till bråkmakarna som dock själva håller sig passiva, och så de aktiva bråkmakarna. Dessa tenderar att vävas samman med varandra och det blir ibland svårt att skilja ut dem från varandra.

Även om bråkmakarna sett till befolkningen i stort inte är så många, så är de i relation till polisens styrka på tok för många. De uppnår ibland en lokal överlägsenhet som gör att ordningsmakten helt enkelt inte har kapacitet att ingripa mot alla samtidigt. Detta gör att ordningsmakten stundtals lokalt tappar kontrollen över skeendet, och mobben kan härja fritt. Detta gör också att det blir svårt att i efterhand lagföra förbrytarna.

Så minns vänsterpöbeln sitt upplopp i Göteborg

En grundläggande princip i ett rättssamhälle är att var och en individuellt ansvarar för sina handlingar. Det innebär att för att en deltagare i denna typ av upplopp skall kunna fällas måste den individuellt knytas till en specifik brottslig gärning. I ett kaotiskt förlopp där polisen stundtals är i underläge, där gärningsmännen kan dölja sig i folksamlingar som delvis sympatiserar med dem och skyddar dem, och inte minst där gärningsmännen skyddar sin identitet med maskering, är det svårt att samla hållbara bevis mot enskilda.

Ytterligare ett problem är rättsväsendets släpphänta attityd till denna typ av brottslighet. Eftersom man är så överseende med huliganbrott så väntar inga kännbara straff även för den som trots allt lyckas åka dit. Det avskräcker ingen och det håller inte dessa brottslingar borta från gator och torg särskilt länge. I och med att de som regel släpps i avvaktan på rättegång så kan det i vissa fall, som längre kampanjer mot politiska toppmöten och militärövningar, vara så att en huligan som arresteras i början av en sådan aktion hinner med att återvända ut och fortsätta sin brottslighet under en och samma aktion.

Några anspråkslösa förslag

Det borde för var och en vara uppenbart att dessa tingens ordning inte är tillfyllest. Vi behöver ge ordningsmakten bättre verktyg för att bekämpa huliganerna och skydda hederliga medborgare till liv, hälsa och egendom. Frågan är bara hur man kan göra det på sådant sätt att man så långt möjligt undviker att inskränka rättstrygghet och frihet för folk i gemen?

Jag tror att man måste angripa detta från flera olika håll. En grundförutsättning är att vi behöver fler poliser i tjänst ute på våra gator när sådana utbrott av laglöshet sker. Detta kan åstadkommas på olika sätt, allt ifrån att anställa fler poliser, organisera ett system för reservpoliser, eller ändra på polisens prioriteringar och arbetsmetoder. Värt att notera är att många av dessa händelser inte kommer som någon överraskning, utan det är väl känt och i förväg annonserat att det kommer att ske och var. Ofta finns således möjlighet att kraftsamla och att kalla in reserver om man har sådana. Med fler poliser på plats minskar risken att pöbeln skall nå lokal överlägsenhet och ökar chansen att med kraft slå ned ett upplopp och gripa de skyldiga.

Förutsättningarna för att identifiera enskilda huliganer och knyta dem till brottsliga gärningar bör förbättras. Maskeringsförbud bör generellt råda, och i samband med upplopp bör maskering i sig vara belagt med kännbara straff. Möjligheten att utnyttja olika typer av elektronisk övervakning, t.ex. med kamera vid insatser mot upplopp bör ökas så att det blir lättare att knyta individuella brottslingar till platsen och till enskilda gärningar.

Reading the Riot Act

Straffen bör skärpas, liksom möjligheten att hålla gripna under upplopp i fängsligt förvar under den tid upploppet/aktionen pågår. Den som fälls för deltagande i denna typ av brottslighet bör kunna åläggas särskilda restriktioner efter avtjänat straff i syfte att förhindra dem att återuppta liknande verksamhet, t.ex. kan fotbollshuliganer bannlysas från fotbollsmatcher, eller våldsamma politiska aktivister underkastas någon form av anmälningsplikt i samband med olika politiska tilldragelser.

Riot Act

Det fanns en gång i Storbritannien något som kallades för ”Riot Act”. Detta var en lag som tillät myndigheterna att upplösa folksamlingar på över 12 personer som uppträdde aggressivt. Efter att behörig myndighetsperson inför en folksamling läst upp kungörelsen om att denna lag skulle tillämpas hade de närvarande en timme på sig att upplösa folksamlingen:

Our Sovereign Lord the King chargeth and commandeth all persons, being assembled, immediately to disperse themselves, and peaceably to depart to their habitations, or to their lawful business, upon the pains contained in the act made in the first year of King George, for preventing tumults and riotous assemblies. God Save the King!

Därefter hade ordningsmakten fria händer att slå ned folksamlingen och straffet för alla som befanns bryta mot samlingsförbudet var döden. Förutom den sköna formuleringen i själva texten kan jag ibland känna att jag saknar någon sådan typ av lagstiftning i vårt land. Ok, straffsatserna var ju drakoniska och tillämpningen för godtycklig, så en modern svensk variant skulle ju behöva vara utformad helt annorlunda, men som princip tycker jag den är intressant.

Hellre än att tvingas välja mellan att generellt inskränka mötesfriheten eller låta pöbeln förstöra för sin omgivning kanske man bör titta på olika metoder att selektivt vid behov ändra på spelreglerna. Ge ordningsmakten mandat att i samråd med åklagare för en begränsad tid förklara ett visst område för en undantagszon. Det kan vara en idrottsarena med omgivningar, platsen för ett politiskt möte eller en militär övning.

En sådan klassificering av ett område skulle då ge ordningsmakten vissa utökade befogenheter just där och just då. Det skulle också initiera vissa förebyggande åtgärder, t.ex. att tillfälligt avlyssna, skugga eller omhänderta personer som tidigare orsakat problem vid liknande tillställningar, och med kamera och annan elektronisk utrustning övervaka den plats saken gäller. Med denna skulle också vissa tillfälliga straffansvarsbestämmelser inträda, t.ex. kännbara straff för olovlig maskering.

Ordningsmakten skulle också i det läget ges rätt att upplösa folksamlingar, och det skulle vara ett straffbart brott att inte hörsamma den uppmaningen, inte med dödsstraff som följd naturligtvis, utan snarare kännbara bötesstraff och registrering för framtida preventiva åtgärder. Den som väljer att stanna kvar i en upplöst folksamling bör också kunna hållas solidariskt ansvarig för all materiell skada som uppkommer i området och som ingen enskild kan fällas för. Utländska medborgare skall kunna utvisas för lång tid.

Tillämpningen bör vara sådan att yttrande-, mötes-, och demonstrationsfriheten så långt möjligt upprätthålls. Till exempel måste man se till att extrema grupper inte kan använda lagen för att störa och få sina motståndares legitima möten upplösta. Ett parti som har tillstånd för en politisk manifestation och som själva följer spelreglerna skall skyddas från motdemonstranter, och de senares samling upplösas innan de får en chans att ställa till med elände. Möten som inte har tillstånd bör tolereras så länge de går lugnt till och inte riskerar störa andra möten eller allmän ordning.

Jag inser att allt detta kan låta hårt och skoningslöst, men det är inga oskyldiga stackare vi har att göra med. Det här är kallhamrade våldsverkare som hänsynslöst utnyttjar vår demokrati och vårt rättssystem. Det är dags att ta av silkesvantarna.

Allt ovan sagt innebär dock inte på något vis att man inte kan arbeta med att långsiktigt förebygga att unga män (för det är mest unga män) glider in på denna väg. Tvärtom torde detta vara nog så viktigt. Men det är en annan historia och den får jag återkomma till en annan dag.

Patrik Magnusson

Inlägget ursprungligen publicerat på Esse Non Videri