Stefan Olssons nya ”Handbok i konservatism”

I anslutning till min recension i Västerviks-Tidningen den 25 augusti av Stefan Olssons nyligen utkomna ”Handbok i konservatism” (Atlantis 2011), vill jag ge en mera omfattande kommentar där jag analyserar den bild Olsson ger av konservatismen. Medan jag i min recension givit min helhetsbild tänkte jag här sätta tänderna i de frågetecken som ju i regel uppstår vid en granskande genomläsning av ett alster inom ett område där man själv är ganska påläst. Olsson har också själv på sin hemsida om boken (besök den!) efterlyst kritiska kommentarer.

Stefan Olsson är alltså statsvetare från Uppsala, och jag känner honom lite grann genom den konservativa studentföreningen Heimdal. Hans doktorsavhandling rör den svenska högerns anpassning till demokratin, och han är därmed också expert på Moderata Samlingspartiets historia. I boken skriver Olsson att han började sitt politiska intresse genom att läsa in sig i de olika lägrens åskådningar och argumentationslinjer, och kom därigenom först att slå rot som liberal och medlem i Liberala Ungdomsförbundet/Folkpartiet. Med tiden började han dock inse en viss naivitet inom liberalismen samtidigt som han märkte att konservatismen verkade mera balanserad och realistisk.

”Handbok i konservatism” är något så ovanligt som en kvalitetsbok om konservatism på svenska skrivet av en författare som själv sympatiserar med konservatismen och som presenterar en systematisk översyn av ideologin på ett både lättläst och pedagogiskt sätt. Själva boken är snyggt inbunden i stadiga pärmar och tryckt på utmärkt papper, vilket dels visar på att konservatismen väcker stort intresse i dagens Sverige och dels visar att Atlantis ambition med denna bok är att den länge och väl ska stå med i alla sakkunniga bokhyllor. Det är en lovvärd ambition, som jag också tycker att innehållet till stor del lever upp till. Detta är en bok för alla som är intresserade av konservatismen, och kommer definitivt att så förbli under lång tid framöver. Inte minst därför känner jag mig manad att, på samma sätt som Olsson skriver att han vill att boken betraktas som ett debattinlägg, i det följande ge mitt eget bidrag till den viktiga debatt som Olsson med sin bok initierar.

Allmän översikt av boken

Olssons bok är unik i det att en svensk konservativt sinnad själv formulerar en systematisk bild av konservatismen. Det finns en tidigare liknande bok skriven av Vänsterpartiet Kommunisternas tidigare chefsideolog Torbjörn Tännsjö, vars sakframställning dock enligt mig och de flesta konservativa jag mött som har tagit del av boken betraktar såsom någonting fullständigt väsenskilt från det som de flesta uppfattar som ideologisk konservatism. Redan tidigt i ”Handbok i konservatism”, och därefter ytterligare ett par gånger, hänvisar dock Olsson reservationslöst till Tännsjö. Detta är chockerande, och ett både allvarligt och märkligt misstag för en statsvetare till höger om mitten som Olsson ändå är. Lyckligtvis ter sig Olssons systematiska genomgång av konservatismen mycket mera förankrad i den egentliga konservativa idétraditionen än vad Tännsjös bok är.

I sin idéförklaring lyfter Olsson fram vad han betraktar som konservatismens tre viktigaste principer: försiktighetsprincipen, försvaret av traditioner och det hävdvunna, och försvaret av de eviga värdena. Försvaret av de naturliga gemenskaperna – också det centralt i konservatismen – berörs indirekt när han talar om familjens och nationens betydelse. Enligt Olsson är konservatismen inte bara en attityd, vilket vissa hävdar – utan en ideologi. Olsson drar upp tydliga gränser mot socialismen, och hans kritik mot liberalismen är utmärkt.

Olssons förklaring av konservativ politik (alltså till skillnad från konservativ ideologi) är träffande och går i riktning mot att den tvärtemot liberalismen är för statlig styrning – så länge som det inte rör sig om socialistisk styrning. Han förklarar på ett bra sätt att konservatismens härvidlag företräder lagstyre, medan socialismen för sin del utsträcker statens kontrollmöjligheter till mycket mer än så och förordar politikernas aktiva ingrepp i alla delar av samhället där ”orättvisor” anses finnas.

Olssons analys landar i att det finns två konservativa partier i Sverige: Moderaterna och Kristdemokraterna. Men analysen om att M fortfarande är ett konservativt parti menar jag är felaktig. Det räcker inte att M:s västerländska konservativa systerpartier också har anammat liberalismen för att detta ska anses medföra att M fortfarande kvalificerar som ett konservativt parti, alltså där politiken är förankrad i konservativa ideologiska principer på det sätt som Olsson i ett annat avsnitt definierar konservatismen som en ideologi. Det räcker inte heller att M:s partiprogram av idag – där man rensat ut alla konservativa ståndpunkter – liknar t.ex. Tories partiprogram. Ett parti ÄR inte sitt partiprogram, och två ganska olika partier kan för en period ha lika partiprogram där det ena verkligen är ganska konservativt medan det andra kommer in från ett annat håll. Thatcher tog på sin tid Tories in i en modern liberalkonservativ tid, vilket lett fram till den modernt socialkonservative Cameron av idag. M har gått en helt annan utveckling till mötes. I Sverige var det Gösta Bohman som i likhet med Thatcher åstadkom ett fruktbart samarbete mellan konservativa och liberaler. Men därefter har M först liberaliserats och därefter helt avideologiserats – aldrig har konservatismens idéer hittat tillbaka till vare sig partitoppens retorik, partiprogrammet eller till partiets karriärstege.

Olsson visar dock att de som i USA kallar sig konservativa motsvarar betydande delar av M och KD, med skillnaden att det i USA är självklart att kalla sig konservativ om man hör till endera av dessa liberal-konservativa respektive social-konservativa sidor. Omvänt uttryckt är endast gräsrötter i Sverige benägna att kalla sig konservativa inom dessa läger, medan partierna själva inte tar ställning för konservatismen alls. (jfr även min artikel om skillnaden mellan europeisk och amerikansk höger) Dessutom visar Olsson på ett förtjänstfullt att både M och KD – även om de inte vill kalla sig konservativa – driver sin politik i frihetlig respektive värdebaserad riktning indirekt för just konservativa syften. Det stora problemet i svensk debatt, som indirekt också bekräftas av detta, är att alltför få har koll på vad konservatism är och innebär.

Den ”grundläggande politiska hållning” som Olsson presenterar på s. 101 som sin personliga är klockren, och förtjänar att citeras:

    ”Jag anser att varje vuxen människa ska ha rätt att utforma sitt liv efter eget huvud, men att det måste finnas beprövade livsmönster att ta efter. Varje människa ska ha frihet att bestämma över sitt eget liv men ska inte lämnas utan hjälp att orientera sig i tillvaron. Det finns mer än ett sätt att utforma sitt liv, men alla är inte lika bra. Det finns gott och ont i världen, och det gäller att undvika det onda. Tidigare generationer har brottats med samma problem och funnit sina lösningar. Dessa lärdomar ska inte kastas på sophögen bara för att de är ’förlegade’ utan ska vårdas som ett bibliotek.

    Ingen ska vara tvungen att kopiera sina föräldrars liv, men att blicka bakåt är inte något som begränsar våra valmöjligheter utan något som utökar dem. Det förflutna är en källa till kunskap och om vi inte föraktar denna källa kommer vi att ha större möjligheter att utforma våra liv efter eget huvud. Följaktligen bör vi tillsammans, med statens hjälp, försvara det som tidigare generationer genom seklerna har byggt upp. Annars beskär vi vår frihet. Det centrala är att kunna få bestämma själv, men att kunna göra det bra.

    Men samtidigt måste försvaret av det hävdvunna ske med moderation, för all statlig inblandning är sannerligen inte av godo. Hotet att tidigare generationers samlade kunskap ska gå till spillo kommer sällan från allmänheten själv, utan från olika maktägande eliter som tror att just de är historiens mest upplysta församling och därför ständigt vill omdana samhället enligt sina nyss påhittade modeteorier. Det är lätt hänt att staten orsakar fler problem än den löser.”

Boken avslutas med att reda ut populära missuppfattningar om konservatismen. Bl.a. visar Olsson på att kommunismen som ideologi ligger betydligt närmare det reaktionära tänkandet än konservatismen (!), vilket är både lustigt och övertygande förklarat. I denna del för Olsson också ett resonemang om huruvida konservatismen är förnuftsfientlig eller vilken ideologi som egentligen har förnuftet på sin sida. Olsson menar att det finns två sorters förnuft: det erfarenhetsmässiga nedärvda och det logiskt påhittade, och denna senare variant är knappast överlägsen den förra som konservatismen står för. ”Om akademiskt förvärvad kunskap också vore den enda värdefulla formen av kunskap skulle vi knappt kunna kliva ur sängen på morgnarna” skriver Olsson träffande. Andemeningen i hans resonemang är att det förmodligen inte heller är en önskvärd tillvaro att till punkt och pricka följa en akademiskt fulländad och normerande livsstilsmanual för vardagen, när vanor både kan vara goda och medge att individens energi läggs på annat än att följa en dylik manual. Dessutom är samhällsvetenskaplig forskning sällan opartisk eller oomtvistad inom det aktuella forskningsfältet. Detta avsnitt är briljant.

Bokens styrkor

Stefan Olsson, konservativ tänkare.

Utigenom sina 250 sidor är ”Handbok i konservatism” överlag riktigt bra, inklusive genuint läsvärda fotnoter. Den har sina allra största förtjänster dels i att den behandlar konservatismen på ett förklarande och exemplifierande sätt såsom den tredje huvudideologi den är jämte liberalismen och socialismen, och med fokus på huvudideologiernas demokratiska sidor. Dels i att den är skriven på ett sådant sätt att vem som helst skulle kunna läsa den och tycka att det är givande läsning – såväl politiskt okunniga och politiska motståndare som mer eller mindre belästa konservativa har definitivt utbyte av denna s.k. handbok. Låt mig sätta lite perspektiv på dessa saker.

Olssons grundtes att konservatismen är en ideologi är en utdragen debatt såväl bland konservatismens motståndare som dess sympatisörer, och de som motsäger sig detta menar att konservatismen är mer av en åskådning och ett förhållningssätt. Denna debatt har onekligen haft en hämmande inverkan på den konservativa idébildningen i Sverige, och därmed både på det borgerliga tänkandet som sådant, och i förlängningen givetvis på borgerlighetens förmåga att formulera en framgångsrik politik i polemik mot den dominanta socialdemokratin. Olsson kullkastar denna hämmande debatt – och hjälper därmed handfast till att öppna dörren för konservativ idébildning i Sverige – genom att klargöra att konservatismen bygger på principiellt grundade argument snarare än en rädsla för nymodigheter eller annan typ av känslobaserad reaktion mot förändring och därmed otvivelaktig uppfyller grundkriteriet för en regelrätt politisk ideologi.

Genom att inrikta sig på huvudideologiernas demokratiska sidor kan Olsson föra en både sansad och bred diskussion om konservatismens relevanta idéinnehåll ur modern politisk synvinkel. På detta sätt kan man undvika helt onödiga frågor kring de auktoritära inriktningar av dessa ideologier som bara är alltför lätt att tappa den viktiga grundläggande förståelsen ifråga om. Diktaturer har förekommit av allehanda slag, men att ifrågasätta den demokratiska socialismen (socialdemokratin) utifrån den auktoritära socialismens brott mot mänskligheten är i realiteten irrelevant eftersom även socialdemokraterna under 1900-talet har tagit ställning mot kommunismen. Den auktoritära högerns förehavanden under 1900-talet är lika tvivelaktiga, men också lika irrelevanta för en diskussion om såväl modern konservatism som modern liberalism.

I avsnittet om välfärdspolitik sätter Olsson bra perspektiv på konservatismens i grunden positiva inställning till social välfärd som samtidigt vänder sig mot socialisternas sätt att missbruka välfärdsstaten i syfte att åstadkomma allt mer ingripande statlig kontroll. Olssons summering av konservatismens synsätt i slutet av detta kapitel är lysande och lyfter boken ytterligare ett snäpp i vad jag uppfattar som kvalitet: ideologisk igenkänning och klara, tydliga resonemang med konkret förankring i exempel ur verkligheten.

Titeln ”Handbok i konservatism” indikerar att detta är en bok som man kan läsa för grundförståelse av konservatismen och i efterhand slå upp olika avsnitt i boken för att förstå hur konservatismen fungerar respektive ser på olika saker. Olssons sätt att svara upp mot titeln är att undvika filosofi och istället inrikta sig på ett mera ytligt beskrivande. I avsaknaden av fördjupande argumentation tycker jag nog att boken lite grann missar vad titeln utlovar, samtidigt som jag tror att just denna ansats gör att även politiskt okunniga sannolikt kan läsa boken utan att tröttna – och det är verkligen en viktig styrka att framhålla. Boken är skriven på ett resonerande sätt, där Olsson ”väger” rimligheten i konservatismen med verkligheten och de andra ideologierna i den andra vågskålen, och i förhållandet till verkligheten kommer Olsson gång på gång fram till att det råder god balans. På så vis illustrerar han de filosofiska grundsatserna att konservatismen är anti-utopisk, att konservatismen motsätter sig skrivbordskonstruerade samhällsmodeller vilket sammanhänger med en annan konservativ grundsats att människan är ofullkomlig och därmed bl.a. aldrig kan få tillräcklig insikt om världens komplexitet för att åstadkomma någonting som är ”det bästa för alla”. Att utveckla och förklara på ett logiskt sammanhängande sätt hur den konservativa filosofin ter sig hade helt klart varit svårare att ta till sig för de (det stora flertalet!) som inte är speciellt insatta i den ideologiska sidan av politiken.

Det är också viktigt att framhålla att Olsson har en bra begreppsapparat: t.ex. ”konventionerna fungerar som samhällets trafiksignaler”, och boken är full av tydliggörande exempel. Den är också lättillgängligt skriven, t.ex. ”en politik som vill styra över människornas fria val kallas i den politiska teorins värld för paternalistisk”. Olsson är ingen demagog som drar skarpa linjer och delar ut verbala smockor. Han för ett lättillgängligt, klart och tydligt resonemang och levererar sina slutsatser som självklarheter. Detta hör också till bokens betydande styrkor.

Kritik av bokens innehåll

Att boken är skriven på ett ytligt beskrivande sätt som torde tilltala även politiskt okunniga minskar samtidigt i viss grad bokens relevans för de mer ideologiskt bevandrade läsarna. ”Handbok i konservatism” misslyckas absolut inte i att bibringa även mig som en av dessa ideologiskt bevandrade både ett läsintresse och spännande nya perspektiv, vilket alltså är tvärtemot min erfarenhet av Torbjörn Tännsjös ”föregångare”. Men boken innehåller ett antal påståenden om konservatismen som inte bara får dem som tycker att konservatismen inte är en ideologi att rynka på näsan, utan även sådana som jag som håller med Olsson om att konservatismen är en ideologi att tycka att han ibland tar saker för givet som det råder delade meningar om bland de stora konservativa lägren (socialkonservativa och liberalkonservativa). Emellanåt är han också inne på en linje som inte utan vidare stöds av något av de stora konservativa lägren. T.ex. driver Olsson åsikten att en modern konservatism behöver vara genusmedveten och anamma feminismens grundläggande tankegods medan feminismens radikala sida fortsatt kan lämnas åt just radikalerna/vänstern. Det är naturligtvis i grunden alldeles feltänkt, eftersom feminismens ideologiska kärna är kamp mellan samhällsgrupper och feministerna utgörs å ena sidan i dem som hatar män och å andra sidan i dem som vill att kvinnor ska vara precis som män. Detta gör feminismen till en genuint radikal ideologi som står i motsats till konservatismen vars kärna är att människor är till för att komplettera varandra i en organisk samhällsgemenskap. F.ö. är gentlemannaandan att kvinnor alltid ska gå före och ha det bättre en gammal hederlig konservativ grundprincip som vi alls inte bör skämmas för, snarare verka för att återupprätta i polemik mot feministerna. Olsson förespråkar också kvotering till politiska församlingar i samma veva som han slår fast att M är konservativa just för att de länge har varit emot detta… Men det finns både en meritokratisk kritik mot kvotering från konservativt håll, och en kritik mot den individualiserande syn som kvotering bottnar i. Istället för att anamma den liberala individualismen kan konservatismen tillföra svensk samhällsdebatt en välbehövlig icke-socialistisk individualismkritik. Möjligen återspeglar Olssons entydiga ställningstagande för individualismen, och likaså hans uppskattning av feminismen, hans personliga liberala bakgrund.

En gammal knäckfråga inom konservativ filosofi är huruvida det finns endast en god moral (den kristna) som är giltig för alla människor i alla länder i alla tider, eller huruvida moral baseras på religion som det ju bevisligen finns flera olika av runtom i världen. Inom konservativ filosofi finns företrädare för bägge inriktningarna, men utan att diskutera denna viktiga vattendelare slår Olsson fast att uppfattningen om (den kristna) moralens allmängiltighet är någonting centralt för ”de eviga värden” som konservatismen förespråkar. Olssons försvar av objektiv moral bottnar sannolikt i att han – som han själv påpekar – tar sin ideologiska utgångspunkt i engelsk konservatism. Storbritannien har som bekant fram tills ganska nyligen varit ett världsimperium, och mycket av engelsk konservatism har givetvis utvecklats inom en sådan ram. Men konservatismen som ideologi är anti-imperialistisk, redan Burke förordade både Indiens och USA:s frigörelse från det brittiska imperiet.

Olsson i en paneldebatt om moderaternas konservativa arv vid Konservativt Forums sommarkonferens 2007.

Idén om att den västerländska synen på moral skulle vara lika giltig utanför västvärlden är förstås imperialistisk, och inom politiken företräds den idag framför allt av den grupp som kallar sig själva för ”neokonservativa”. Neokonservatismens politiske banerförare var George W. Bush, som Olsson kallar för konservativ fastän stor oenighet råder om huruvida neokonservatismen hör hemma inom konservatismen snarare än att vara en imperialistisk variant av liberalism. Denna debatt borde Olsson känna till mycket väl. Än en gång anar jag att Olssons dragning åt det neokonservativa är ett rop från hans liberala bakgrund. (Detta ska inte uppfattas som en anklagelse, jag vill bara försöka förstå och förklara den analys som Olsson gör. Han är absolut inte ensam bland konservativa om att ha kommit in från ett annat håll, och de flesta av hans idéer och ställningstaganden omhuldas också av många andra som kallar sig för konservativa. Det betyder dock inte att man inte kan diskutera vissa idéer och ståndpunkter som idag florerar inom konservatismen såsom mer eller mindre konservativa till sin essens. I själva verket är det någonting ganska viktigt för att kunna föra idédebatten framåt, och det mest ideologiskt renläriga behöver inte heller vara varken det mest populära eller det politiskt lämpligaste.)

I avsnittet där Olsson vänder sig emot att konservatismen skulle vara ett uttryck för de besuttnas intressen missar han helt att påpeka att det finns stark konservatism hos arbetarklassen, särskilt i USA men också i Sverige (se t.ex. dessa artiklar av Henrik Barvå, Andreas Braw, Torbjörn Kvist, Stig-Björn Ljunggren, och av undertecknad). I slutet av boken skriver Olsson att en förnuftig människa bedömer en politisk idé utifrån dess innehåll snarare än utifrån vem som uttalar den. Här tycker jag att det med fördel hade kunnat påpekas att svensk samhällsdebatt normalt fungerar precis tvärtom, d.v.s. man gör inte skillnad på person och sak och en idé kan utan vidare anses dålig för att fel person uttalar den medan samma idé kan anses utmärkt om rätt person uttalar den. Vilket är ett allmänt stort demokratiskt problem i Sverige som inte bara konservativa utan de allra flesta utanför den socialdemokratiska världsåskådningen berörs av, och vilket hämmar samhällsdebattens möjligheter att utvecklas på ett rimligt och vettigt sätt. Olssons bok har ju ändå som ett av sina primära syften att förbättra den svenska samhällsdebatten, och att utöka både dess yttre gränser och dess inre dimensioner.

Metodologiska och framställningstekniska svagheter

Jag vill också peka på några metodologiska och framställningstekniska svagheter. Fastän Olsson säger sig jämföra med demokratisk socialism/socialdemokrati, så återkommer han gång på gång till hur det var i Sovjet. Detta är en ”självpåtagen” svaghet i boken – Sovjet är alltid ett bra och avskräckande exempel på hur man som konservativ verkligen inte vill ha det, som alla svenskar kan förstå. Det finns också goda skäl ur konservativ synpunkt både att kritisera socialdemokratin och att lyfta fram dess förtjänster. I svensk samhällsdebatt är det gynnsamt att åtminstone välja hur man ska förhålla sig till socialdemokratin som ju har varit så dominerande i 100 års tid. Därför kunde Olsson, precis som han föresätter sig, gott och väl ha lämnat Sovjet därhän tillsammans med Tredje Riket och andra totalitära samhällssystem och fokuserat på den demokratiska konservatismen å ena sidan och socialdemokratin och liberalismen å den andra. Han hade förstås också kunnat göra tvärtom, d.v.s. gått in för att jämföra konservatismen med liberalismen och socialismen utifrån deras relevanta ideologiska och politiska skillnader, och använt socialdemokrati och Sovjet som tydliga exempel som alla svenskar sedan länge förstår. Men nu blir det konstigt när han inte gör så som han säger att han ska göra.

Jag tycker också att bokens allra sista stycke, där Olsson liksom för att anknyta till sin egen doktorsavhandling talar om att de konservativa idag gynnas av det demokratiska system som de en gång var emot, känns som en riktigt dålig avslutning. Även detta rimmar mycket illa med att han i bokens början säger sig fokusera de tre huvudideologiernas demokratiska sidor. Det känns också häpnadsväckande att han ansluter sig till denna seglivade vänstermyt, när det helt klart fanns konservativa redan under demokratidebatten för 100 år sedan som stod upp för demokratin. En av dem var högerledaren Arvid Lindman. En annan av dem var den framstående konservative tänkaren Harald Hjärne. Och Sveriges ”egentlige” svar på Edmund Burke, Hans Järta, stod precis som Burke upp för maktdelning innan demokrati i annan bemärkelse hade fått något nämnvärt fotfäste i västvärlden. I egenskap av statsvetare borde Olsson känna till detta mycket väl, och såsom själv varandes konservativ borde han inte vilja framhålla högerns demokratikritik jämte dess – oftast tendensiöst förbisedda – betydelsefulla bidrag till den demokratiska utvecklingen i Sverige. Efter Järtas, Hjärnes och Lindmans tid har ju högerns kritik mot det odemokratiska i det socialdemokratiska samhällsbygget varit en följetong. Oavsett om vänstern genomgående har likställt högerns kritik mot socialdemokratin för kritik mot demokratin.

Avslutning

I dagens informationssamhälle, och med den för all del unikt välutbildade svenska befolkningen, borde det faktiskt finnas en mycket god grogrund både för att slå hål på socialdemokratins gamla myter och dessutom odla en kritik mot såväl skrivbordspolitik utan förankring i människors vardag som mot social ingenjörskonst. Och då gäller det att inte missa några goda chanser. Frågan är då hur man praktiskt ska gå tillväga för att få svenska folket att inse att frihet och trygghet i en sund och konstruktiv kombination är bra för alla, att det inte behöver kosta jordens högsta skatter utan snarare befrämjas av skattesänkningar (ner till en viss nivå), och att alla både kan och bör stå på egna ben mer än idag? Ett sätt som länge försummats i Sverige är att högerns intellektuella konservativa formulerar sina idéer, så att hela det borgerliga spektrat – inte enbart det liberala och ekonomiska tänkandet – kan blomma. Svensk konservatism har alltför länge befunnit sig i skymundan i samhällsdebatten, och detta har gjort svensk debatt sällsynt hämmad, fantasilös och underutvecklad för ett demokratiskt land i västvärlden. Olsson öppnar med sin bok dörren för alla övertygade demokrater att i och med konservatismen hitta inspiration till en bättre framtid genom en utökad och fördjupad samhällsdebatt. Stefan Olssons bok är på många sätt en frisk fläkt framåt och samtidigt ett välbehövligt genomblåsande av den alltför igendammade svenska politiska debatten.

”Handbok i konservatism” har sina brister, som det många gånger finns förståeliga och på andra vis motiverade skäl för. Men de står inte i vägen för den i övrigt utmärkta framställningen. I huvudsak är det dock en både bra och betydelsefull bok, och den bör läsas av alla konservativa. Köp den på nätet eller i närmaste bokhandel.

Jakob E:son Söderbaum

9 Responses to “Stefan Olssons nya ”Handbok i konservatism””


  1. 1 Erik Rune september 2, 2011 kl. 11:51

    ”Bl.a. visar Olsson på att kommunismen som ideologi är betydligt mera reaktionär än konservatismen (!), ”

    Det ger en vinkel på en nyligen avslutad debatt på T & F. Jag kanske måste läsa denna handbok.

  2. 2 Gunnar september 2, 2011 kl. 13:24

    Jag blev också nyfiken på det som citeras ovan av Erik Rune. Kanske kan man få ett litet smakprov till? Är det behovet att kontrollera information alternativa sätt att tänka som åsyftas?

    Hur som helst. Den verkar ganska intressant, samtidigt är det svårt att ta en författare som kommer fram till att moderaterna representerar konservatismen på allvar…:/

  3. 3 Allianspartisten september 2, 2011 kl. 15:35

    ”…hänvisar dock Olsson reservationslöst till Tännsjö. Detta är chockerande, och ett både allvarligt och märkligt misstag för en statsvetare till höger om mitten som Olsson ändå är.”

    Tännsjö tillhör utan tvivel de kommunistiska galenpannornas skara. Så här uttryckte sig denne kommunistiske filosof 1975:

    ”Jag menar kort och gott att demokratin bör upphävas på sikt. Det har givetvis att göra med att jag ser demokratiska problem som problem om hur man bör handskas med maktojämlikhet. Om jag för ett ögonblick skulle släppa kravet om en naturalistisk definition skulle jag kunna tänka mig att definiera ”demokrati” som ett rättvist arrangemang av ojämlikheterna ifråga om makt. Och en optimistisk hypotes jag har om den historiska utvecklingen är att dagens fascistiska eller borgerligt demokratiska stater kommer att krossas och ersättas med proletära stater samt att dessa kommer att på sikt vittra bort i och med att de sociala klasserna upplöses och makten i samhället fördelar sig jämnt mellan alla människor.”

    Tännsjö har alltid väckt uppmärksamhet och exempelvis uttrycke sig Ingemar Hedenius, en person som man förvisso kan ha synpunkter på, på följande sätt om nämnde ”filosof”:

    ””Felet med dina filosofiska skriverier är ingalunda att du är kommunist, utan bara att du inte kan någon filosofi och sannolikt även är för dum för att lära dig någon sådan.”

    Således ord och inga visor men med det jag sett och hört om och av Tännsjö är jag fullt benägen att hålla med.

  4. 4 essenonvideri september 2, 2011 kl. 16:21

    Angående moderaterna och konservatismen är det ju som Gunnar skriver lite svårt att få ihop den liknelsen. Däremot är det ju onekligen så att bland de moderata politikerna fortfarande finns många som personligen hyser sunda åsikter – det visar inte minst de utfrågningar av kandidater som gjordes inför senaste valet.

    Det jag i mitt stilla sinne kan undra över är hur länge dessa personer egentligen skall stå ut. När går det upp för dem att de numera representerar ett mittenparti (och nu är jag generös) och inte ett konservativt parti? Och vad drar de för slutsatser av det? Om inte moderaterna hittar tillbaka till sina rötter ganska snart kan jag inte se annat än att ett nytt konservativt parti måste bli följden.

  5. 5 Söderbaum september 2, 2011 kl. 16:58

    Vad gäller Olssons diskussion om vad som är reaktionärt är det riktigare att säga att han gör en poäng av att kommunismen som ideologi ligger betydligt närmare det reaktionära tänkandet än konservatismen. Så jag justerade i huvudinlägget, här är några citat ur hans resonemang om saken: (s. 236 f):

    ”Den konservativa färdriktningen är framåt, men med blicken i backspegeln. Den reaktionäre däremot vill vända bilen och åkta åt rakt motsatt håll. […] Den reaktionäre är utopist, d.v.s. en person som tror att det finns ett idealsamhälle, och att detta idealsamhälle är uppnåeligt. Den reaktionäre delar på så vis samma övertygelse som kommunisten, som också tror att det finns ett perfekt fungerande idealsamhälle. Den reaktionäre lever i tron att detta samhälle har funnits, medan kommunisten tror att detta samhälle ligger i framtiden. Båda tror dock att detta paradis verkligen är möjligt.”

    Köp boken!

  6. 6 essenonvideri september 2, 2011 kl. 19:17

    ”Köp boken!”

    Har redan gjort det!🙂

    Nu skall jag bara försöka hitta tid att läsa den….

  7. 7 Stefan september 9, 2011 kl. 22:55

    Jag hänvisar till Torbjörn Tännsjö på två ställen i boken, har jag för mig. Vid det ena tillfället kritiserar jag honom. Vid det andra tillfället tycker jag att han har rätt. Man är väl ingen kättare för det, eller? 🙂

  8. 8 Söderbaum september 12, 2011 kl. 11:56

    Stefan:

    Det jag reagerade på var att du redan tidigt i boken, på s. 45 och i andra fotnoten, hänvisar till att Torbjörn Tännsjö anser att konservatismen är ”trolös” och inte ens problematiserar det. Enkelt uttryckt står ju konservatismen upp för kulturella värden å ena sidan och även vissa grundidéer om en god samhällsordning (familjen som samhällets grund, starkt civilsamhälle, liten men stark stat m.m.) å den andra – och är på så vis inte alls ”trolös”.

    Senare i boken har jag för mig att du skriver att Tännsjö trots sin bakgrund som vänsterpartiets chefsideolog ger en ”generös beskrivning av konservatismen”. Så är det kanske, givet att vänstern i allmänhet brukar tillskriva konservatismen allt ont som de någonsin kan komma på, men det han beskriver är inte alls ideologisk konservatism utan på sin höjd ”en intellektuell vänstermans mest generösa förståelse” för konservatismen.

    På det vis du nämner Tännsjö framstår han som en auktoritet ifråga om vad konservatism är, och det anser jag absolut inte att han är. Tvärtom. Tännsjös bok skulle sannolikt förvirra de flesta om konservatismen, och bör därför avfärdas snarare än hänvisas till när man skriver om vad konservatism egentligen är och innebär. Anser jag, och även andra konservativa jag träffat genom åren som tagit del av hans bok.


  1. 1 ”Alltför få har koll på vad konservatism är” » Handbok i konservatism Trackback vid september 9, 2011 kl. 22:57

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s





Organisationer & information


Konservativt Forum samlar klassiskt konservativa runtom i Sverige till diskussion och arrangerar bl.a. en årlig konferens.



Emprons informationsportal Konservatism.se har utmärkta sammanfattningar och fördjupningsmaterial om konservatism på svenska.


Föreningen Heimdal i Uppsala är Sveriges största och äldsta politiska studentförening. Föreningen verkar sedan 1891 för en reformvänlig konservatism.



Sprid ordet... stöd Tradition & Fason på Facebook!

Antal besökare

  • 928,014 träffar
Bloggtoppen.se

Politik bloggar