Ylva Thörn
Ingerö tecknar en bra bild av de senaste årens intima organisatoriska relationer mellan S och LO (för ytterligare perspektiv läs denna artikel). Han biter ifrån, och skrockar ett par gånger över att det inte verkar spela någon roll vad TCO och Saco själva tycker.
Men faktum är att socialdemokratin har sin egen inre logik, som går ut på att man ska ta sig in i och helst ta över alla delar av samhället. Närmast innan detta förslag om facklig partisekreterare läste jag att socialdemokraternas evige försvarare i religionsfrågor Ulf Bjereld anklagade Moderaterna för att abdikera från kyrkopolitiken när dessa beslöt sig för att inte ställa upp i kommande kyrkoval (läs mer här om det ogudaktiga kyrkovalet). Enligt Bjerelds utsago är det viktigt att politikerna engagerar sig i civilsamhället – d.v.s. tar över det istället för att låter det vara just ett civilsamhälle.
Förslagets maktmöjligheter
I det senaste fallet med den biträdande partisekreteraren för fackliga frågor tror jag därför att det handlar om att socialdemokratin vill ta ett samlat grepp om fackrörelsen. Resultatet kan såvitt jag förstår bli två olika. Det första alternativet är att TCO och Saco väljer att ingå i löpande förhandlingar med den nya S-partisekreteraren, i syfte att visa att man inte är partipolitiskt bundna till borgerligheten. Följden av det blir att socialdemokratin ökar sin kontroll över TCO och Saco, från nära noll till att få en kontinuerlig dialog och dessutom vara ensamt parti om att kunna centralstyra sina politiska relationer med dessa fackförbund. Det andra alternativet är att TCO och Saco inte vill ha med denna nya S-partisekreterare att göra. Följden av det blir förstås att socialdemokratin kan skälla ut TCO och Saco för att inte vara partipolitiskt neutrala (att LO absolut inte är partipolitiskt neutralt spelar ingen roll i socialdemokratiska ögon), vilket i sin tur leder till att fackrörelsen totalt sett framstår som alltmer partipolitiskt uppdelat.
Ifråga om alternativ två skulle den nya S-partisekreteraren bli en kampanjfunktion för socialdemokraterna som ohämmat kan ösa klasskampsretorik ur den marxistiska ungdomskällan. Det vore ett sätt för partiet att profilera upp sig rejält utan att S-hövdingen Håkan Juholt själv behöver stå för den moraliska upprustningen bland kärnväljarna utan istället kan inrikta sig mer på att bredda partiet med en mera statsmannamässig retorik (om han klarar av det är en annan fråga, men åtminstone från Göran Perssons tid och framåt har S hållit sig med externa PR-byråer och charmkurser, oaktat att man kontinuerligt har skällt på M för att göra detta). Omvänt skulle det första alternativet innebära en mera undanskymd tillvaro vid förhandlingsborden för sagde nye partisekreterare. Frågan är därför om det inte i själva verket är det andra alternativet som socialdemokratin nu hoppas på.
Klassisk socialdemokrati i modern förpackning
Av precis dessa skäl spelar det heller ingen roll vad TCO och Saco själva tycker om att en särskild partisekreterarfunktion inrättas inom S ”för deras skull”. Och om fackfrågorna kommer upp på den rikspolitiska agendan på ett sätt där det inte är S utan borgerligheten som står i skamvrån, så vrider det inte bara ett vapen ur händerna på Alliansen (som än så länge trots kritik aldrig har använt det vapnet). Det skulle dessutom kunna innebära att alltfler går med i ett fack igen för att engagera sig i dessa frågor, och fackrörelsen i stort får därmed en ny vår istället för att som idag sakta men säkert krympa och förlora den makt som genom LO bl.a. sägs garantera uppemot 40% av de socialdemokratiska riksdagsmandaten. Fromma förhoppningar alltså inom S-partistyrelsen, men även klurigt makttänkande i den högre skolan.
Denna idé luktar omisskännligt av klassisk socialdemokrati anpassad till 2000-talets realpolitiska förutsättningar. Just därför lär den nog bli av. För hugade läsare som vill förkovra sig ytterligare i hur socialdemokratin tänker i sådana här banor, hur man tidigare har gått tillväga för att ta över olika samhällssektorer och närmare om vilka de socialdemokratiskt dominerade samhällssektorerna i dagens Sverige är, vill jag rekommendera min bok Betongväldet (Empron 2007).
Jakob E:son Söderbaum
Tradition & Fason 
Söderbaum,
Jag vet inte om man verkligen ska ta till brösttoner mot detta egentligen. Det är väl lite som att ett företag kan tillsätta en ”Key Account Manager” (som det heter på svenska nu för tiden) för en potentiell kund utan att fråga denne om lov? Vill sossarna avsätta en av sina höjdare till att prata med SACO och TCO så är det väl deras sak, eller? Därmed inte sagt att du har fel i antagandet om vilka (osunda) tankefigurer som ligger bakom.
Om SACO och TCO är lite offensiva kan de enkel slå ihjäl detta också. Det är bara att snabbt skapa ett fackligt samarbetsorgan som ska ansvara för en gemensam kontakt med den politiska makten. Naturligtvis ska LO bjudas in att delta. Detta organ ska sedan klart uttalat hålla kontakten med dels relevant departement och dels relevant riksdagsutskott, men lika uttalat INTE ha direktkontakt med enskilda partier. (Man kan anklaga detta förslag för att lukta korporativism eftersom det skulle ge de stora fackförbunden inflytande på politiken. Jag säger inte emot utan skulle snarare vilja påstå att det i så fall är en god korporativism.)
Populisten:
Ja, det finns säkert en välvillig baktanke som motiverar att vederbörande ska ha en månadslön på 90,000 kr/mån. Ungefär som när socialdemokraterna införde stadsdelsnämnderna i Göteborg i syfte att demokratisera Göteborg. Resultatet blev att socialdemokraterna stärkte sitt grepp om Göteborgs utveckling markant. Men så gäller ju också formeln att det goda = socialdemokrati i deras tankevärld. Det kan man väl rycka på axlarna åt, för ungefär så resonerar alla partier. Däremot bör det påpekas att socialdemokratisk politik syftar till att infiltrera och ta över alla delar av samhället, medan borgerlig politik i egentlig mening handlar om att rulla tillbaka politikernas makt från civilsamhället och människors vardagsliv. Och detta sosse-förslag har med största sannolikhet inte tänkt att leda i borgerlig riktning. I själva verket argumenterar ju Ylva Thörn för att det är ett ”problem” att fackrörelsen håller på att förlora sin politiska koppling.
Personligen är jag helt emot den korporativistiska samhällsmodellen. Det är Mussolinis uppfinning, och jag tycker överhuvudtaget inte den hör hemma i en demokrati.
Den dag som SACO så mycket som andas om minsta form av organiserat samarbete med socialdemokraterna kommer jag direkt säja upp mitt medlemskap i det SACO-förbund jag tillhör.
…nu tror jag dock inte risken är speciellt stor då socialdemokraterna i denna fråga verkar vara ute på mycket djupt och grumligt vatten.