Ökad lönespridning – ja, tack!

SACO-ordföranden Göran Arrius står för månadens verbala harakiriförsök när han i en debattartikel i SvD förespråkar ökad lönespridning. I den sammanpressade lönestrukturens Mecka, jantelagens förlovade land, Sverige är det inget man gör ostraffat.

Ett förslag och dess kritiker

Snabbt får han mothugg. Akademiker i allmänhet och Arrius i synnerhet utmålas som giriga egoister som smider planer på ett råkapitalistiskt klassamhälle, sargat av sociala problem, brottslighet och misär. Andra fokuserar på de potentiella kostnaderna och påföljande skattehöjningarna om horder av offentligt anställda akademiker skall få enorma lönelyft. Sa inte karlen att lärare skall tjäna 60 papp i månaden? Naturligtvis gnisslar också feministerna tänder. Ännu återstår några futtiga procentenheter till den statistiska lönejämställdheten, och så kommer SACO dragande med ökade klyftor igen.

Få av dessa kritiker gör sig dock besväret att försöka förstå vad Arrius säger, ja faktiskt får man intrycket att de verkligen anstränger sig för att missförstå. Detta kan man ju i och för sig förstå. Ställd inför ett bra förslag man ogillar är det ju lättare att missförstå det för att sedan såga sin nidbild av förslaget.

SACO-ordförande Göran Arrius har stuckit handen i getingboet

Arrius säger mycket riktigt att det bör löna sig bättre att utbilda sig, att akademikernas löner i relation till övriga gruppers borde vara högre. Detta borde inte vara så dramatiskt, om man betänker att svenska akademiker sannolikt är de i världen som har sämst utväxling för sin investering i studier. Det är inte Arrius som är extrem här, det är Sverige och den svenska modellens försvarare som är extrema, som försvarar en ytterlighet.

Men det Arrius framförallt säger är att det bör löna sig, oavsett yrke, att göra ett bra jobb. Vad han säger är alltså att den lärare, eller ingenjör, eller snickare, eller vårdbiträde som gör sitt jobb bra, som tar ansvar, som levererar resultat skall ha mera i betalt än den kollega med samma yrkestitel och samma utbildning som gör samma jobb med en klackspark, som inte är lämpad för sitt yrke, och som inte får något gjort. Den som tycker att rättvisa är att den som inget åstadkommer skall få åka snålskjuts på den produktive, och som tror att motivationen att engagera sig i sitt arbete blir bättre av att prestationer inte belönas anser naturligtvis att detta förslag är åt skogen.

Invändning mot invändningarna

Men för oss andra låter det faktiskt ganska rimligt. Jag skulle också vilja hävda att de invändningar som rests faller ganska platta. För den som bryr sig om kollektivet kvinnor (vilket inte jag gör – jag bryr mig om individer) kan det vara intressant att fundera över det faktum att akademiker inom offentlig sektor, vilka mest är kvinnor, generellt har ganska dåligt betalt, faktiskt sämre än många arbetaryrken. Tar man dessutom hänsyn till livslönen, inkomsten över ett helt arbetsliv ser det ännu bistrare ut för många akademiker.

Den undersköterska som väljer bort att vidareutbilda sig till sjuksköterska får tre extra år att tjäna pengar, slipper sedan betala av på studiemedlen och får inte särskilt mycket lägre månadslön. I slutändan är det tveksamt om sjuksköterskan, som sedan får ett mera stressigt och ansvarsfyllt arbete, ens får tillbaka sin investering. Verkat det rimligt? Nej det tycker inte jag. Självklart måste det löna sig att utbilda sig och att ta ökat ansvar.

Farhågorna om en skattechock tror jag också är överdrivna. Om alla offentliganställda akademiker skall gå från löner på drygt 20 000 i månaden till 60 000 blir det naturligtvis dyrt. Men det är faktiskt inte det han föreslår! Vad Arrius säger är att den som är duktig i sitt yrke i slutändan skall kunna nå sådana lönenivåer. Ingångslönen kan nog ofta vara snäppet lägre. Trots allt är erfarenhet en inte oviktig förutsättning för att göra ett bra jobb. Sedan får ju tiden utvisa vad var och en levererar.

Jag har svårt att tro att mer än en bråkdel kommer att nå de allra högsta nivåerna. De flesta kanske efter 30 års karriär skulle landa på en lönenivå som är runt 10 000 högre per månad, och under hela vägen dit alltså ha en ökad lönenivå som är ännu mindre. En del kanske inte alls skulle få mer, och ett fåtal till och med mindre. Den totala lönesumman behöver inte ens bli större (även om jag skulle förespråka att den får bli det), bara fördelas ojämnare mellan individer och mellan olika skeden i en och samma individs karriär.

Fördelen med lönespridning

Lönespridning - ett riktigt tabu i Sverige

Jag tror inte på några enorma löneskillnader, kanske inte ens mer än vad som är vanligt i resten av EU, men det måste löna sig att prestera. Det är rättvisa för mig, inte att alla skall ha lika. Det är också bra för samhället. Vi kan tycka vad vi vill om det, men det är faktiskt så att materiella belöningar är viktiga signaler. De sporrar folk att plugga, att arbeta, och att prestera. Inte minst så är det viktiga signaler för att leda människor in på de spår där de har störst förmåga att göra det mesta av sin potential.

Vi har i Sverige massor av dåliga lärare, programmerare, kockar och förskollärare. Det är personer som av olika skäl valt fel bana, yrken som de helt enkelt inte passar för. Den dåliga läraren kanske istället hade blivit en utmärkt programmerare, den dåliga programmeraren en lysande kock o.s.v. Problemet är att de sällan tar detta kliv. På en arbetsmarknad där man får ungefär samma löneutveckling om man gör ett uselt eller ett lysande arbete har man få incitament att pröva något nytt. Inte blir det bättre av att LAS-reglerna uppmuntrar feghet.

Men säg att det istället vore så att den usle läraren också fick en usel löneutveckling. Kanske vore detta precis den signal hon hade behövt för att omskola sig till programmerare (eller vad som nu passar bättre). Om det sedan visar sig att detta yrke passade hennes intresse och färdigheter mycket bättre ja då blir löneutvecklingen därefter, och det visar sig med facit i hand ha lönat sig att byta spår.

Men vår f.d. lärare blir inte den enda vinnaren. Hennes elever slipper en dålig lärare och får förhoppningsvis en som bättre passar för det yrket. Vår nyomskolade programmerares arbetsgivare får en produktiv medarbetare de annars gått miste om, och samhället som helhet blir mera produktivt. Arbetsmarknaden kommer också att befolkas av färre deprimerade och misslyckade yrkesmänniskor till förmån för fler glada och lyckliga människor som gör något de trivs med och som gör det bra.

Låt mig avslutningsvis problematisera begreppet egoist. Varför är en duktig och driftig person som vill behålla frukterna av sitt eget arbete en egoist, medan en inkompetent eller lat person som vill lägga vantarna på frukterna av andras arbete inte är det? Är det inte dags att återerövra detta och andra begrepp (rättvisa, solidaritet, jämlikhet, demokrati o.s.v.) från vänsterns ideologer?

Patrik Magnusson

4 Responses to “Ökad lönespridning – ja, tack!”


  1. 1 Rune september 9, 2011 kl. 18:51

    Lönespridning kan ju vara bra om man eftersträvar rättvisa löner efter kvalifikationer. Men är det huvudsaken att det är olika löner så vete sjutton om det inte är bättre att gå efter tjänsteår.
    På det företag som jag arbetade på så var lönerna högre på arbetsplatser som var beläget närmast chefens kontor. Detta på grund av chefen oftare samtalade med dem och fick mera insyn i deras arbete.
    En annan grupp som låg mycket bra till lönemässigt var de fackliga funktionärerna. Som man heller inte hade så stora krav på arbetsprestationer från.
    Som sagt lönespridning kan vara bra om man kan göra tydligt hur man kan kvalificera sig till högre lön. Om man nu vill ha det?
    Och om de lönesättande cheferna eftersträvar rättvis lön efter kvalifikation.
    På mitt företag var det huvudsaken att alla hade olika lön och då var det gott och väl från de högre cheferna.
    Alla system har en baksida. Även lönespridning.
    Rune

  2. 2 essenonvideri september 9, 2011 kl. 19:21

    Rune,

    Naturligtvis är det så med lönesystem som alla andra att de inte blir bättre än vad de som skall hantera det gör det till. Min erfarenhet av individuell lönesättning är kanske mer positiv än din. På de arbetsplatser jag jobbat har den individuella lönesättningen tvingat ledningen att verkligen fundera kring vad det är hos en anställd som skall motivera hög lön, och kommunicera detta till de anställda.

    Naturligtvis är det också så att individuell lönesättning leder till att vi får ”vinnare” och ”förlorare”, där de senare inte alltid delar ledningens uppfattning om sina kvaliteter. Jag har själv tidvis varit i den positionen att jag deltagit i lönesättning och måste säga att min bild är att de flesta på dessa platser i stort köpt motiveringarna och nivåerna.

    Det jag i den sitsen tycker har varit svårast att hantera är de riktigt duktiga medarbetarna. I det löneklimat som råder i Sverige, och med den ofta begränsade pott man har att fördela, är det svårt att ge de bästa den uppskattning de förtjänar.

    Bättre sätta ingångslönen lågt och sedan ha mer utrymme att belöna. Som det nu är måste man byta arbetsgivare för att få ett rejält lönelyft, och då är det lika förbaskat snack snarare än verkstad som avgör hur väl du lyckas. Är du duktig på intervjusituationen och tuff förhandlare kan du få ett rejält lyft, som du sedan lever gott på vare sig du levererar eller ej.

  3. 3 Allianspartisten september 10, 2011 kl. 9:56

    ”Den som tycker att rättvisa är att den som inget åstadkommer skall få åka snålskjuts på den produktive…”

    En ”klockren” definition av vänsterns rättvisebegrepp.

    ”Ingångslönen kan nog ofta vara snäppet lägre. Trots allt är erfarenhet en inte oviktig förutsättning för att göra ett bra jobb. Sedan får ju tiden utvisa vad var och en levererar.”

    En för hög ingångslön är i sig ett problem när det gäller att skapa förutsättningar för en rättvis och rimlig lönespridning. En arbetsgivare har alltid en begränsad plånbok att betala löneökningar med. När vissa individer kommer in på en för hög nivå innebär detta i praktiken att medel, som istället kunde användas för lönespridning, inte är tillgängliga.

  4. 4 essenonvideri september 10, 2011 kl. 10:28

    ” När vissa individer kommer in på en för hög nivå innebär detta i praktiken att medel, som istället kunde användas för lönespridning, inte är tillgängliga.”

    Exakt. En hög ingångslön innebär ju att i praktiken att man redan i förskott har premierat den nyanställde för förväntade framtida insatser, som kan bli av, eller utebli. Det verkar ju lika bisarrt som att ge fredspriset till en president som nyss tillträtt….


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s





Organisationer & information


Konservativt Forum samlar klassiskt konservativa runtom i Sverige till diskussion och arrangerar bl.a. en årlig konferens.



Emprons informationsportal Konservatism.se har utmärkta sammanfattningar och fördjupningsmaterial om konservatism på svenska.


Föreningen Heimdal i Uppsala är Sveriges största och äldsta politiska studentförening. Föreningen verkar sedan 1891 för en reformvänlig konservatism.



Sprid ordet... stöd Tradition & Fason på Facebook!

Antal besökare

  • 928,284 träffar
Bloggtoppen.se

Politik bloggar