Moderat adjö till konservatismen

Moderaterna har kommit med ett förslag till nytt idéprogram (se även SvD:s kommentar). Jag har läst det och jag är besviken. Besviken men inte förvånad. I ett par år har förre partisekreteraren Schlingman varslat om vad som komma skulle: ett partiprogram där ideologi inte finns med. Och med en sannolikhet som gränsar till visshet blir det också antaget på partistämman i oktober.

Moderaterna / Högerpartiet / Allmänna Valmansförbundet har varit det konservativa partiet i Sverige. Med tiden kom partiet att i sin politik kombinera den konservativa värdegrunden med en liberal frihetssyn. I program och idéförklaringar kunde vi läsa om ett konservativt parti med liberala inslag. Det gick så långt att partiets ideologi beskrevs som liberal-konservativ. Liberala-konservativ fungerade ganska bra. Såväl för konservativa som höger-liberaler. Och partiet kunde göra skäl för ordet ”samlings” i sitt namn. Det var accepterat att vara konservativ, det var accepterat att vara liberal. Och det blev allt mer accepterat att vara nyliberal.

Så länge jag kan minnas har det alltid varit en kamp mellan liberaler och konservativa inom moderaterna. På 1970-talet blev det en hel del protester när Moderata Ungdomsförbundets tidning Moderat Debatt på förstasidan hade endast ett textbudskap ”Jag är liberal – därför är jag moderat”.

I slutet på 1970-talet fanns det en ideologiskt levande debatt inom moderata ungdomsförbundet. Att majoriteten i det styrande skiktet hörde hemma bland liberalerna torde det inte råda någon tvekan om. Men ute i distrikten såg det inte likadant ut. Det fanns konservativa krafter som gjorde mer eller mindre lyckat motstånd. En sådan kraft var Konservativt Idéforum som bildades, eller snarare återbildades, i början på 1980-talet – till förbundsledningens förtvivlan och ilska. Det var ingen bra tid att vara konservativ i MUF. Var man det i sin ensamhet och lite diskret gjorde det inte så mycket. Men absolut inte tillsammans med andra och absolut inte i manifesterad form.

Den verkliga uppbrottet mot det gamla som tidigare varit kom med dåvarande förbundsordföranden Gunnar Hökmarks bok ”En ny giv för Sverige” 1980. Hökmark presenterade nya idéer. Idéer som idag lätt kan identifieras som nyliberala. Då pratade vi mer om libertarianer.

Nyliberaler, fostrade och kläckta i Fria Moderata studentförbundet, fick under Carl Bildts och Bo Lundgrens partiledarskap allt större inflytande i den moderata rikspolitiken. På tjänstemannasidan plockades unga, pålästa och karriärsugna nyliberaler in på nyckelpositioner. Och när vi fick en moderatledd regering 1991 blev de departementsanställda och fick ännu större inflytande. Med Bo Lundgren som partiledare nådde nyliberalerna kulmen på sitt inflytande. Med Fredrik Reinfeldt som ny partiledare försvann de mest  högljudda nyliberalerna från sina inflytelsepositioner. I mångt blev Fredrik Reinfeldt en reaktion mot Bo Lundgrens förda politik. Själv välkomnade jag i mina ledare i Gotlands Allehanda den nye partiledare och kunde identifiera en rad socialkonservativa inslag i de Reinfeldtska uttalandena och programförklaringarna. Men det varade inte länge.

Att Reinfeldt ville förnya moderaterna välkomnades av de flesta. En förnyelse behövdes. Men det visade sig vara mer än en förnyelse som satte igång. Förnyelsearbetet övergick raskt till att bli ett förändringsarbete. Många gamla sanningar förkastades, andra gjordes om. Det blev plötsligt svårt att veta vad moderaterna tyckte i olika frågor. Den raka linjen från idégrund till praktisk politik tunnades ut. Den raka linjen fanns inte längre.

För inte så länge sedan fick vi veta att de nya moderaternas mål är att bli ett ”statsbärande” parti. Redan här uppstår tveksamheter. Att bli ett statsbärande parti är att begära, eller ta, en plats i samhället som inget parti bör ha i en demokrati. Statsbärande partier hör hemma i diktaturer eller i inskränkta demokratier. I det nya programförslaget är ”statsbärande” smakligt nog omskrivet till ”samhällsbärande”. Men syftet tycks ändå luddigt. Det är mindre politik i vardagslivet som är värt att eftersträva. Inte ett parti som har till syfte att genomsyra hela samhället. Under socialdemokraternas långa, oavbrutna maktinnehav i Sverige fick vi se exempel på hur ett parti som ikläder sig rollen som statsbärande agerar. Partiboken blev ett av de viktigaste karriärinstrumenten.

I idéprogrammet som moderaterna använt sedan 2001 finns en hel del konservativa grundtankar. Men allt eftersom ”nya moderaterna” blivit varumärke för moderata samlingspartiet har partiet distanserat sig från detta program. I det ännu gällande handlingsprogrammaet kan man läsa ”Moderat politik bygger på de liberala och konservativa idéer…”. För att fylla varumärket ”Nya moderaterna” tycks detta vara en belastning som nu ska förpassas in i partiets historiearkiv.

Det nya idéprogrammet är inte vad jag skulle beskriva som ett idéprogram. Det är ett program för en praktisk politik som tillförs för tiden politiskt korrekta åsikter, inlindade i en allmänt välvillig ordmassa. Det blir en sammanblandning av allmän välvilja, idéer, mål och metoder. Om programmet tilltalar många är svårt att sia om. Däremot är det inte speciellt många som kan uppröras eller motsätta sig det. Önskan om röstmaximering tycks ha fått gå före en ideologisk bas och grundläggande värderingar. Från den grupp som arbetat fram förslaget till nytt idéprogram har vi fått höra att gamla värderingar inte längre hör hemma hos moderaterna.

Vad som till stor del kännetecknar ett idébaserat parti, som ”gamla” moderaterna var, är att man utan att behöva läsa en mångfald av program med mycket stor säkerhet vet vad partiet ska tycka. Detta eftersom det fanns en gemensam idégrund och gemensamma värderingar som man står för och som man tror på. Idag är det osäkert var moderaterna står, eller ska stå, innan partiledningen talat om det. Ju mindre ideologi, ju färre grundvärderingar som ett parti har, desto nödvändigare blir centralstyrningen och ”ledningen” uppifrån när det gäller vad man ska tycka, vilka åsikter man ska ha som aktiv partipolitiker. Detta tror jag är fel väg att gå.

Utan ideologi, utan gemensam värdegrund blir partiet lätt populistiskt. Åsikterna hämtas inte i en övertygelse om vad som är rätt eller fel. Åsikterna, de politiska uppfattningarna, hämtas från vad väljarna för tillfället tycker eller vad de inom en kort framtid kommer att tycka. Partierna blir kampanjorganisationer för en grupp människor som söker politiska uppdrag – inte för idéer, värderingar och det man tror är rätt. Jag tror att det är fel väg att gå.

Med det nya idéprogrammet kastar moderaterna av sig det ideologiska arvet, den ideologiska kompassen, den ideologiska känslan för vad som är rätt politik att driva. Istället är risken överhängande att det blir tillfälliga opinioner och politisk korrekthet som får styra. Omvärderingarna som ”nya moderaterna” gjort i en rad frågor har varit varningssignaler inför vad som nu är framlagt till beslut på partistämman hösten 2011.

Moderaterna som naturlig hemvist för Sveriges konservativa är borta. Detta innebär att moderaterna lämnar ett vakuum efter sig som redan andra krafter försöker muta in som sitt område. Signalerna från Sverigedemokraterna om att partiet ska bli det socialkonservativa alternativet i svensk politik skrämmer. Inte för att jag tror att dragningskraften på Sveriges konservativa blir speciellt stor. Men risken är att Sverigedemokraterna med sin politik förstör det konservativa ”varumärket” för lång tid. Det finns många motståndare till konservatismen som med glädje klistrar den konservativa etiketten på Sverigedemokraterna. Verkligt konservativa blir misskrediterade och vi får ett konstruerat ”bevis” för vad de gamla moderaterna egentligen stod för.

Förhoppningsvis får vi se någon form av institution, stiftelse eller annan konstellation som tar upp den fallna fanan och vårdar det konservativa arvet. Det behövs en traditions- och idébärare av svensk konservatism.

Hur ställer man sig då som varande konservativ och aktiv inom moderaterna till de nya moderaternas ideologilöshet? Hur ställer man sig som konservativ väljare som i alla år gett sin röst till moderaterna?
Ja, så länge den moderata sakpolitiken är den som man finner mest tilltalande bland landets politiska partier borde det inte vara några problem att även i fortsättningen arbeta för partiet eller ge det sin röst. Så länge de politiska programmen är sådana att man kan ställa sig bakom kraven och så länge man har förtroende för de moderata företrädarna är det inte fel att satsa på ett fortsatt engagemang. Däremot får man vara beredd på att det kan bli snabba omkast, att lojaliteten till ideologin inte längre finns kvar.
Resultatet lär bli att det blir vanligare med politiker som byter parti och ännu mer vanligare att väljare röstar olika från val till val. Den livslånga lojaliteten med ett parti och dess värderingar finns inte längre. Men det finns inget som säger att detta är för evigt…

Rolf K Nilsson

Annonser

9 Responses to “Moderat adjö till konservatismen”


  1. 1 Mörklblå september 24, 2011 kl. 8:37

    Mycket bra skrivet!

  2. 2 essenonvideri september 24, 2011 kl. 8:51

    Sverige skulle behöva ett konservativt parti – ett där vi konservativa inte ständigt behöver vara spottkoppar för liberaler, kristdemokrater eller nationalister. Det finns många vettiga moderater, men tyvärr trängs de undan allt mer i sitt parti – ett parti som helt sålt ut sina ideal för att få sitta vid makten.

  3. 3 Populisten september 24, 2011 kl. 9:41

    Rolf K Nilsson får ursäkta klarspråket, men en utmärkt artikel avslutas med en helt genomusel slutsats. Om man inte tar sin hatt och går nu, så var drar man då egentligen gränsen? Förstår inte Nilsson att man genom fortsatt engagemang och röstande bidrar till att legitimera den nya inriktningen?

    Argumentet att det vore värre om ”den andra sidan” kom tillbaka håller inte. Det är som att i en bil på väg mot ett stup fokusera på att köra i 70 km/h istället för 90 km/h, när rätt strategi uppenbart istället är att vrida på ratten.

  4. 4 Leif karlsson september 24, 2011 kl. 10:29

    Så typiskt räddhågsna kaviarkonservativa att inte våga ”skita ned” sig själva och rädda för vad diverse politiska motståndare ska tycka. Om det nu är så att SD står för det du står för så får du väl helt enkelt vara man nog att lägga din röst där också.

  5. 5 essenonvideri september 24, 2011 kl. 12:52

    Leif Karlsson,

    När skall det gå in i skallen på dig och dina vänner i SD att ni inte står för den politik vi konservativa efterlyser. Anledningen till att jag, artikelförfattaren och många med oss inte engagerar oss i SD eller ger partiet vår röst är att vi helt enkelt inte gillar deras politik.

    Problemet med att vara konservativ i Sverige idag är att ingen står för vad vi anser. Det finns ingen bra att rösta på. Så då får det bli minst dåliga alternativet. En del tycker att SD är det minst dåliga, andra moderaterna, eller kd. Själv röstade jag sist på Folkpartiet, som jag egentligen inte heller tycker är särskilt bra. Men vad göra? Just då var de minst dåliga alternativet för mig, bättre än SD. Hur det ser ut 2014 har jag ingen aning om.

  6. 6 Anders september 24, 2011 kl. 13:18

    Jag hade gärna läst om vad som skiljer ‘er’ typ av konservatism från Sverigedemokraternas. Sedan förstår jag inte hur ni kan få konservatism till någon sorts internationalistisk idéströmning, se nya högern t.ex.

  7. 7 Söderbaum september 24, 2011 kl. 13:25

    Anders:

    Vi har skrivit en hel del om vad som skiljer vår ”typ” av konservatism från den idégrund och politik som Sverigedemokraterna har. Det är bara att söka på ”Sverigedemokrarterna” eller ”SD” i sökmotorn i högermenyn.

  8. 8 Nils Tenmann september 28, 2011 kl. 13:49

    Söderbaum:
    Hur kan du rekommendera Anders att läsa SD-material när frågan var ställd till ”er”. Det viktiga måste väl vara att läsa hur och på vilka ideologiska fundament och dagspolitiska pkt ni distanserar er från SD, Kd, M, C, Fp, S, V, Mp, Fi, Pp o.s.v Jag skulle också vilja läsa argumenten som talar för konservatismen som en internationalistisk idéströmning skild från det man betecknar som ”den nya högern”. Nå, är jag ärligt intresserad får jag väl ta mer aktiv del i det ni skrivit och inte bara begära att bli serverad svar på mina frågor. Men SDs högerpopulistiska tyckanden lämnar jag därhän. Det räcker så väl med deras mentala grodor i etern.

  9. 9 Söderbaum september 29, 2011 kl. 8:05

    Nils Tenmann:

    Du läste nog inte vad jag skrev. Jag skrev att det bara är att söka här på T&F:s hemsida på önkskade söktermer, så hittar både han och du massor av sådana artiklar ni efterfrågar.

    Min senaste artikel om skillnaderna mellan SD:s ideologi och den konservatism vi företräder på T&F publicerades på Newsmill, och rekommenderas också: http://www.newsmill.se/node/33257


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s





Organisationer & information


Konservativt Forum samlar klassiskt konservativa runtom i Sverige till diskussion och arrangerar bl.a. en årlig konferens.



Emprons informationsportal Konservatism.se har utmärkta sammanfattningar och fördjupningsmaterial om konservatism på svenska.


Föreningen Heimdal i Uppsala är Sveriges största och äldsta politiska studentförening. Föreningen verkar sedan 1891 för en reformvänlig konservatism.



Sprid ordet... stöd Tradition & Fason på Facebook!

Antal besökare

  • 963,743 träffar
Bloggtoppen.se

Politik bloggar