Archive for the 'Ekonomi & Näringsliv' Category

Ökad lönespridning – ja, tack!

SACO-ordföranden Göran Arrius står för månadens verbala harakiriförsök när han i en debattartikel i SvD förespråkar ökad lönespridning. I den sammanpressade lönestrukturens Mecka, jantelagens förlovade land, Sverige är det inget man gör ostraffat.

Ett förslag och dess kritiker

Snabbt får han mothugg. Akademiker i allmänhet och Arrius i synnerhet utmålas som giriga egoister som smider planer på ett råkapitalistiskt klassamhälle, sargat av sociala problem, brottslighet och misär. Andra fokuserar på de potentiella kostnaderna och påföljande skattehöjningarna om horder av offentligt anställda akademiker skall få enorma lönelyft. Sa inte karlen att lärare skall tjäna 60 papp i månaden? Naturligtvis gnisslar också feministerna tänder. Ännu återstår några futtiga procentenheter till den statistiska lönejämställdheten, och så kommer SACO dragande med ökade klyftor igen.

Få av dessa kritiker gör sig dock besväret att försöka förstå vad Arrius säger, ja faktiskt får man intrycket att de verkligen anstränger sig för att missförstå. Detta kan man ju i och för sig förstå. Ställd inför ett bra förslag man ogillar är det ju lättare att missförstå det för att sedan såga sin nidbild av förslaget.

SACO-ordförande Göran Arrius har stuckit handen i getingboet

Arrius säger mycket riktigt att det bör löna sig bättre att utbilda sig, att akademikernas löner i relation till övriga gruppers borde vara högre. Detta borde inte vara så dramatiskt, om man betänker att svenska akademiker sannolikt är de i världen som har sämst utväxling för sin investering i studier. Det är inte Arrius som är extrem här, det är Sverige och den svenska modellens försvarare som är extrema, som försvarar en ytterlighet.

Men det Arrius framförallt säger är att det bör löna sig, oavsett yrke, att göra ett bra jobb. Vad han säger är alltså att den lärare, eller ingenjör, eller snickare, eller vårdbiträde som gör sitt jobb bra, som tar ansvar, som levererar resultat skall ha mera i betalt än den kollega med samma yrkestitel och samma utbildning som gör samma jobb med en klackspark, som inte är lämpad för sitt yrke, och som inte får något gjort. Den som tycker att rättvisa är att den som inget åstadkommer skall få åka snålskjuts på den produktive, och som tror att motivationen att engagera sig i sitt arbete blir bättre av att prestationer inte belönas anser naturligtvis att detta förslag är åt skogen.

Invändning mot invändningarna

Men för oss andra låter det faktiskt ganska rimligt. Jag skulle också vilja hävda att de invändningar som rests faller ganska platta. För den som bryr sig om kollektivet kvinnor (vilket inte jag gör – jag bryr mig om individer) kan det vara intressant att fundera över det faktum att akademiker inom offentlig sektor, vilka mest är kvinnor, generellt har ganska dåligt betalt, faktiskt sämre än många arbetaryrken. Tar man dessutom hänsyn till livslönen, inkomsten över ett helt arbetsliv ser det ännu bistrare ut för många akademiker.

Den undersköterska som väljer bort att vidareutbilda sig till sjuksköterska får tre extra år att tjäna pengar, slipper sedan betala av på studiemedlen och får inte särskilt mycket lägre månadslön. I slutändan är det tveksamt om sjuksköterskan, som sedan får ett mera stressigt och ansvarsfyllt arbete, ens får tillbaka sin investering. Verkat det rimligt? Nej det tycker inte jag. Självklart måste det löna sig att utbilda sig och att ta ökat ansvar.

Farhågorna om en skattechock tror jag också är överdrivna. Om alla offentliganställda akademiker skall gå från löner på drygt 20 000 i månaden till 60 000 blir det naturligtvis dyrt. Men det är faktiskt inte det han föreslår! Vad Arrius säger är att den som är duktig i sitt yrke i slutändan skall kunna nå sådana lönenivåer. Ingångslönen kan nog ofta vara snäppet lägre. Trots allt är erfarenhet en inte oviktig förutsättning för att göra ett bra jobb. Sedan får ju tiden utvisa vad var och en levererar.

Jag har svårt att tro att mer än en bråkdel kommer att nå de allra högsta nivåerna. De flesta kanske efter 30 års karriär skulle landa på en lönenivå som är runt 10 000 högre per månad, och under hela vägen dit alltså ha en ökad lönenivå som är ännu mindre. En del kanske inte alls skulle få mer, och ett fåtal till och med mindre. Den totala lönesumman behöver inte ens bli större (även om jag skulle förespråka att den får bli det), bara fördelas ojämnare mellan individer och mellan olika skeden i en och samma individs karriär.

Fördelen med lönespridning

Lönespridning - ett riktigt tabu i Sverige

Jag tror inte på några enorma löneskillnader, kanske inte ens mer än vad som är vanligt i resten av EU, men det måste löna sig att prestera. Det är rättvisa för mig, inte att alla skall ha lika. Det är också bra för samhället. Vi kan tycka vad vi vill om det, men det är faktiskt så att materiella belöningar är viktiga signaler. De sporrar folk att plugga, att arbeta, och att prestera. Inte minst så är det viktiga signaler för att leda människor in på de spår där de har störst förmåga att göra det mesta av sin potential.

Vi har i Sverige massor av dåliga lärare, programmerare, kockar och förskollärare. Det är personer som av olika skäl valt fel bana, yrken som de helt enkelt inte passar för. Den dåliga läraren kanske istället hade blivit en utmärkt programmerare, den dåliga programmeraren en lysande kock o.s.v. Problemet är att de sällan tar detta kliv. På en arbetsmarknad där man får ungefär samma löneutveckling om man gör ett uselt eller ett lysande arbete har man få incitament att pröva något nytt. Inte blir det bättre av att LAS-reglerna uppmuntrar feghet.

Men säg att det istället vore så att den usle läraren också fick en usel löneutveckling. Kanske vore detta precis den signal hon hade behövt för att omskola sig till programmerare (eller vad som nu passar bättre). Om det sedan visar sig att detta yrke passade hennes intresse och färdigheter mycket bättre ja då blir löneutvecklingen därefter, och det visar sig med facit i hand ha lönat sig att byta spår.

Men vår f.d. lärare blir inte den enda vinnaren. Hennes elever slipper en dålig lärare och får förhoppningsvis en som bättre passar för det yrket. Vår nyomskolade programmerares arbetsgivare får en produktiv medarbetare de annars gått miste om, och samhället som helhet blir mera produktivt. Arbetsmarknaden kommer också att befolkas av färre deprimerade och misslyckade yrkesmänniskor till förmån för fler glada och lyckliga människor som gör något de trivs med och som gör det bra.

Låt mig avslutningsvis problematisera begreppet egoist. Varför är en duktig och driftig person som vill behålla frukterna av sitt eget arbete en egoist, medan en inkompetent eller lat person som vill lägga vantarna på frukterna av andras arbete inte är det? Är det inte dags att återerövra detta och andra begrepp (rättvisa, solidaritet, jämlikhet, demokrati o.s.v.) från vänsterns ideologer?

Patrik Magnusson

Annonser

En unken fläkt av DDR

Vill man återuppleva en grådaskig öststatsmentalitet så kan man med fördel lyssna på ett gäng svenska trafikforskare som i SvD skriver om behovet av att bekämpa lyxvaran bilen. Det hela vore skrattretande, om det inte vore för den överhängande risken att dessa kommandoekonomer en dag får sin vilja genom. Ett olyckligt valresultat och en av dem skulle kunna vara vår trafikminister.

Kvintetten bakom artikeln vill drastiskt minska privatbilismen och förordar därför kraftigt höjda skatter på bilinköp och bilresor. Förslaget i sig är knappast bra, men det jag främst reagerar på är argumentationen och vad den säger om de värderingar som ligger bakom.

Storebror vet bäst

Bl.a. skriver artikelförfattarna:

” Människor i allmänhet kommer inte att fara illa av att minska sitt bilresande”

Och

”Ansvariga politiker måste våga gå emot en stor opinion av allmänhet, representanter för fordonsindustrin och motorjournalister genom att avsevärt höja skatterna för privatbilismen”

I sann socialistisk anda menar man alltså att den enskilde medborgaren, till skillnad från den upplyste ideologen/vetenskapsmannen, inte vet sitt eget bästa. Att allmänhetens vilja klart och tydligt pekar i en riktning får inte hindar politikerna att marschera i den rakt motsatta. Demokrati handlar inte om att folkets vilja skall råda, utan att nomenklaturan skall besluta vad den anser att folket borde vilja.

Varför köra BMW när det räcker med en Trabant?

Ungefär samma förhållningssätt går igen när man ifrågasätter de grunder på vilka bilägarna grundar sina konsumtionsbeslut:

”Om bilen bara uppfattades som ett transportmedel, varför köper då människor bilar med prestanda som vida överskrider vad som krävs? Det går inte att bortse från att bilen för många människor är en konsumtionspryl.”

Världen är full av ”konsumtionsprylar”. Vi har TV-apparater, espressomaskiner, segelbåtar, märkeskläder, fritidshus, ja, hus överhuvudtaget. Är dessa strängt taget nödvändiga? Varför är det just bilen som står i skottgluggen för dessa forskare? Varför inte allt det andra? Eller så kanske det faktiskt är så att det är all konsumtion utöver det absolut nödvändiga som kvintetten anser att vi skall avstå.

Planekonomins välsignelser

Vad som är absolut nödvändigt blir då naturligtvis upp till en statlig kommitté att fastställa. Vad gäller boendet så blir det naturligtvis miljonprogram för oss alla, fördelade enligt en statlig norm för hur många kvadratmeter varje person behöver, och med ett läge som kommittén beslutar utifrån vilka behov man har, främst var man anvisats sin arbetsplats. Kläder behöver man naturligtvis, så vi behöver ännu en statlig kommitté som beslutar om hur det optimala klädesplagget som alla skall bära får se ut, och vad det skall tillverkas av. Får man tid över kanske man i kommittén rent av gör behovsanalyser av geografiskt betingade skillnader i behov och beslutar om en tilläggskvot av vinterkläder för norrlänningar, eller så struntar man helt enkelt i det och förväntar sig att norrlänningarna skall dra den logiska slutsatsen av klimatet och bosätta sig strategiskt – innan för tullarna. På samma sätt kan man hantera livsmedel och…ja frågan är om en människa egentligen behöver något mer.

Konsumtionsbehovskommittén träffas för att besluta vad du och jag egentligen behöver

Visst, en och annan kommer naturligtvis att behöva en bil. Det insåg till och med det gamla DDR. Vem som har det behovet avgör naturligtvis ännu en statlig kommitté, liksom de även tar fram de exakta prestanda som den enda nödvändiga bilmodellen – låt oss kalla den Trabant – behöver.

Sedan kommer det naturligtvis att krävas en del generella undantag. Alla dessa kommittéer som skall besluta om vad folk i gemen behöver kommer ju att ha ett hästjobb med alla möten, analyser, utvärderingar och inte minst administration av miljontals människors konsumtionsbeslut. Risken är överhängande att vi för denna grupp av människor – vi kan kalla dem nomenklaturan – behöver en alldeles särskild norm för deras behov.

De behöver naturligtvis rejält tilltagna villor på behörigt avstånd från vanligt folks kaserner, så att de inte i sitt beslutsfattande påverkas allt för mycket av ovidkommande faktorer, som verkligheten. De behöver snabba och kraftfulla bilar som färdas i särskilda gräddfiler, så att deras effektivitet inte nedgår. Deras slitsamma och ansvarsfulla arbete berättigar dem naturligtvis till särskilda förmåner vad gäller materiella behov i övrigt så att de kan koppla av.

Den som tror att jag sitter och diktar ihop och att forskarna inte i sin artikel menar att det är politiker som skall avgöra vilka bilresor som är nödvändiga eller ej bör begrunda följande citat ur artikeln:

”Men varför diskuterar politiker i så fall inte vad som ska betraktas som nödvändiga bilresor? ”

”Det går att minska bilresandet genom samhällsplanering och en medveten strategi beträffande vad som är nödvändiga bilresor.”

Sic!

Farväl till landsbygden

I ärlighetens namn skall sägas att gruppen faktiskt har insikt om att tunnelbanan inte går fram till varje hem och hus i vårt avlånga land

”Visst finns det utsatta grupper som för sin rörlighet och för att klara sin vardag är beroende av bilen. I glesbygd och på obekväma tider saknas ofta godtagbara alternativ.”

Ingenstans framgår dock riktigt hur de tänker sig att dessa grupper skall skonas från konsekvenserna av deras skattehöjningsförslag. Redan idag är kostnader för bilinnehav och bensin en gigantisk utgiftspost för många boende på landsbygden. Kanske ligger hoppet för oss i att tidigare nämnda statliga kommitté i sin nåd skall klassa vissa av våra resor som ”nödvändiga” och bevilja något slags undantag. För luttrade landsbygdsbor som är van att politiker tar deras pengar i skatter för att sedan erbjuda dem kommunal service i någon avlägsen centralort i utbyte torde dock förhoppningarna vara lågt ställda.

Vad forskarna faktiskt tänkt sig skiner nog genom i en annan formulering i artikeln:

”…människor med begränsad tillgång till bil anpassar sig genom att bosätta sig strategiskt.”

Före...och efter - om politrukerna får bestämma

När landsbygdens folk får ytterligare fördyringar på sitt resande så att det inte längre blir möjligt för dem att använda bilen så ”anpassar de sig genom att bosätta sig strategiskt”, med andra ord de tvingas flytta från hus och hem för att bosätta sig i Staden. För en professor som anser att individens preferenser är oväsentliga och som anser att dennes behov går att fastställa vetenskapligt är detta kanske inte så dramatiskt, men för en människa av kött och blod, som älskar landsbygdens frid och ro och naturens grönska lika mycket som hon avskyr betongdjungeln, neonljusen och stressen i storstaden är detta inte bara en fråga om rationella kalkyler, utan om livskvalitet i dess djupaste mening.

Subventioner?

Visst kan det låta bestickande att det är fel att det offentliga skall subventionera dessa preferenser med kostsamma vägbyggen och annan infrastruktur som stödjer bilismen, men det ekar lite tomt när man i samma andetag med självklarhet hävdar att det offentliga skall subventionera, och öka subventionerna till, kollektivtrafiken.

Trafiksystem, liksom annan infrastruktur, kommer alltid – vare sig det handlar om system för kollektiv eller privat trafik – att till sin natur vara offentligt finansierad. I den meningen är den naturligtvis subventionerad. Om privatbilismen är kraftigare subventionerad än busstrafik eller tågtrafik vill jag låta vara osagt. Det är ju t.ex. inte alltid lätt att skilja på om en väg är avsedd för bil eller buss.

-Älskling, jag måste åka nu. Idag jobbar jag i Botsmark och det är ju 4 mil dit. -ok, tar du tunnelbanan eller?

Så långt skulle jag dock vilja gå som att påstå att den subvention jag som bilägare i det inre av Norrland åtnjuter knappast kan vara särskilt stor. Om man ställer skicket på de vägar som i mina trakter finns mot de skatter jag och mina grannar betalar direkt på vårt resande (fordonsskatt, bensinskatter m.m.) har jag svårt att i det avseendet se mig som en stor belastning på statskassan.

Varför detta hat mot bilen?

Vad är det som gör att bilen intar en sådan central plats på betongsocialisternas hatlista? Kanske är det dess miljöskadliga effekter. Men även om man tror på klimatlobbyns teorier så kommer man inte förbi det faktum att personer som de bakom den här kommenterade artikeln uttryckligen motsätter sig ambitionen att göra bilresande mera miljövänligt. Det är bilresandet i sig man vill åt.

Kanske är det ett sting av avund och grämelse över att bilindustrin är ett av de mera tydliga exemplen på marknadsekonomins överlägsenhet att skapa produkter av god kvalitet och med en variationsrikedom som tillgodoser många skiftande preferenser? Man behöver ju bara jämföra de bilar som DDR, Sovjetunionen och Polen frambringade med de tillverkade i BRD, Sverige och Japan för att detta skall framgå med all önskvärd tydlighet. Inte heller det känns dock övertygande. För personer som överhuvudtaget vill slippa bilar borde ju inte planekonomins misslyckande i detta avseende ses som någon allvarlig plump i protokollet.

Nej, jag tror att pudelns kärna ligger i själva bilismens natur. Bilen skapar stor frihet för den enskilde. Det är var och en som beslutar var, när och varför man reser någonstans, inte en statlig kommitté eller en femårsplan. Ett sådant system måste kännas oerhört hotfullt och stötande för personer som anser att vanligt folk inte inser sitt eget bästa, och därför bör ställas under förmyndarskap från de som vet bättre – förslagsvis radikala forskare, tjänstemän och politiker. Snyft. Ulbricht och Honecker, var tog ni vägen?

Patrik Magnusson

Ursprungligen publicerad på Esse Non Videri

Europa efter Pax Americana

Cecil Rhodes - Vid hans död 1902 verkade det brittiska imperiets hegemoni ohotat och evigt

1900-talet var det amerikanska århundradet, på samma sätt som 1800-talet var det brittiska. För praktiskt taget alla nu levande européer har USA, vare sig man insett det eller ej, gillat det eller ej, utgjort den yttersta garanten för vår samhällsordnings fortlevnad. Det finns dock mycket som tyder på att det amerikanska århundradet lider mot sitt slut, att nya tider stundar. För oss Européer kommer detta att innebära en grundläggande omprövning av vår säkerhetspolitik.

Ett antal händelser under de senaste halvåret illustrerar tydligt vad som sker. Vi börjar i Washington. Under våren har en politisk strid förs om den amerikanska budgeten. USA har ju ett notoriskt budgetunderskott, och de två stora partierna, republikanerna som kontrollerar representanthuset och demokraterna som har majoritet i senaten är oense om vad och hur mycket som skall sparas. Detta har lett till att man tidvis endast haft en tidsbegränsad provisorisk budget. Med endast timmar tillgodo lyckades man i mars nå en kompromiss, och därmed förhindra att den federala regeringen blivit utan pengar för sina löpande utgifter.

Den amerikanska regeringen var således timmar från att tvingas ställa in sina betalningar. Nu låter detta kanske mera dramatiskt än vad det var. Detta berodde ju på en politisk låsning snarare än att landet var konkursmässigt på riktigt. Tittar man bakom kulisserna ser det dock på sikt rätt allvarligt ut. Den kompromiss man till sist nådde innebar besparingar i storleksordningen 40 miljarder dollar, detta i en budget som ursprungligen låg med ett prognostiserat underskott på ofantliga 1600 miljarder dollar (och nej, detta är inte Bush och Irakkrigets fel – innan Obama tog över rodret var underskottet aldrig mer än en fjärdedel av dagens). Av underskottet har man nu lyckats göra sig av med 2,5%. Återstår då 97,5%.

Obama - Sedan hans tillträde har USA:s budgetunderskott skenat bortom all kontroll

Lite mera sifferexercis. Den amerikanska statsskulden uppgår till omkring 14 340 miljarder dollar, vilket skulle motsvara ungefär 90% av landets BNP, d.v.s. ungefär i linje med de Kalle Anka ekonomier vid Medelhavet vi nu har fullt sjå att rädda. Årets amerikanska handelsunderskott närmar sig 700 miljarder dollar, varav hälften är i handeln med Kina. År 1953 stod USA för 45% av världens samlade produktion. Sedan dess har dess andel minskat (1960: 26%, 1980: 22%, 2000: 20%, prognos 2020: 19% ).

Under det kalla krigets tid stod USA för en oproportionellt stor andel av den fria världens samlade försvarsansträngningar. Av världens samlade militära utgifter stod USA för omkring 30-37%, ungefär lika mycket som ärkerivalen Sovjetunionen. Västeuropas motsvarande andel låg i storleksordningen 15-20%. USA byggde upp ett nät av allierade och baser runt om världen. 300 000 till 400 000 amerikanska soldater var ständigt stationerade i Västeuropa, främst i Tyskland. Ytterligare drygt 100 000 återfanns i Japan eller Sydkorea. Under kortare perioder hölls ytterligare 100 000-tals soldater i enskilda länder, såsom Korea och Vietnam.

Amerikanska trupper på vakt mot WP i Tyskland under kalla kriget

Utöver detta hade USA trupper i praktiskt taget vartenda hörn av jordklotet utanför kommunistblocket. Det kunde röra sig om flygbaser, marinbaser, stationer för underrättelseinhämtning, specialförband, eller bara rådgivare och utbildare. 1988 hade USA fler än 100 militärer i vardera Australien, Filippinerna, Thailand, Sydkorea, Japan, Belgien, Tyskland, Grekland, Grönland, Island, Italien, Nederländerna, Norge, Portugal, Spanien, UK, Bahrain, Diego Garcia, Egypten, Saudiarabien, Turkiet, Bermuda, Canada, Cuba (Guantanamo), Honduras och Panama.

Kalla krigets slut innebar reduktioner i de amerikanska styrkorna, och närvaron utomlands. Kriget mot terrorn vände dock den trenden och snart var de amerikanska militärutgifterna uppe på samma nivå som under det kalla kriget. Antalet baser utomlands växte än mer, och tidvis har USA hållit stora numerärer trupp främst i Irak och Afghanistan. Nu stundar sannolikt andra tider.

Det finns, i alla fall i länder med ett medieklimat liknande det svenska, en stark föreställning om att det råder ett starkt samband mellan USA:s militära åtaganden i allmänhet och kriget i Irak i synnerhet, och de enorma budgetunderskotten. Detta är inte helt sant. Visst har USA stora militära utgifter (nästan 5 % av BNP), men inte större än vad de med lätthet klarade under det kalla kriget. Dagens budgetunderskott är också 2,5 gånger så stort som hela USA:s försvarsbudget, så något annat måste också kosta för mycket.

Även om myten om det av rustningar nedtyngda USA inte riktigt stämmer, så torde det inte råda något tvivel om att även den militära sektorn kommer att få känna på hårda åtstramningar. Med så stora underskott som USA dras med kommer nog inget område undan, och man får komma ihåg att det är den amerikanska vänstern som styr landet, så någon positiv särbehandling torde inte de grönklädda kunna räkna på. Kostsamma välfärdsreformer torde gå före. När nu USA äntligen fått fatt i ärkefienden Bin Laden, så öppnas också möjligheter för att trappa ned kriget mot terrorn – och ändå med viss trovärdighet deklarera sig som segrare.

Avgående försvarsministern Gates om NATO:s framtid: "Dim, if not dismal"

Tydliga signaler om vart USA är på väg kom nyligen från den avgående amerikanske försvarsministern Robert Gates. I ett tal till sina NATO-allierade kritiserade han de europeiska NATO-ländernas friåkande på det säkerhetspolitiska området. Han utmålade en dyster framtid för NATO-alliansen om inte de Europeiska länderna tog sig samman och började bära sin del av lasset. Han påminde om att det inte är självklart att USA i framtiden finner investeringen i Europas försvar värt kostnaderna.

Det är svårt att hävda att Gates har fel. Man behöver bara titta på hårda fakta, så konstaterar man att Europa allt sedan Hitlers dagar åkt snålskjuts på USA, och att detta friåkande accentuerades efter Sovjetunionens sammanbrott. Det borde inte komma som en överraskning att USA nu ledsnar på att betala notan för sin snåla och otacksamma europeiska kusin. För inte nog med att vi låter USA betala, vi tackar för hjälpen med ständig kritik av det amerikanska samhället och allt vad USA tar sig för.

Ett exempel som illustrerar det europeiska beroendet av storebror men också USA:s svalare attityd är insatsen i Libyen. Högst motvilligt lät USA sig släpas till den av Frankrike och Storbritannien initierade insatsen. Under insatsens första två veckor nådde koalitionen tydliga framgångar. Gadaffis styrkor trycktes tillbaka på alla fronter och tycktes ett tag nära sammanbrott. Sedan drog sig USA ur det aktiva deltagandet i insatsen.

Nu blev det upp till det fåtal europeiska länder, bl.a. Storbritannien, Frankrike, Norge, Danmark och Belgien, som faktiskt tillåtit sina flygplan att angripa Gadaffis styrkor att bära upp insatsen. På bara några dagar återtog nu Gadaffis styrkor förlorad mark varefter ett mera låst läge inträdde. Koalitionen utan USA visade sig helt enkelt inte ha kapacitet att trycka tillbaka de förhållandevis obetydliga styrkorna från ett tämligen efterblivet land med en befolkning mindre än Sveriges. Än värre blev det efter en tid när det visade sig att förråden av precisionsbomber snabbt började ta slut för många mindre länder.

Sammantaget tecknas en bild av ett USA som nu snabbt börjar hinnas ifatt av verkligheten, ett USA som nu börjar komma till insikt om att de inte längre har resurser att vara den enda supermakten, utan kommer att tvingas till smärtsamma besparingar för att få balans i sin skenande ekonomi, besparingar som oundvikligen kommer att innebära att delar av det världsomspännande nät av militära baser och åtaganden som USA skapat måste monteras ned.

Tornados från RAF Marham lufttankar på väg att avfyra sina Storm Shadows mot Libyen

Samtidigt tecknas bilden av ett Europa som i decennier vant sig vid att åka snålskjuts på USA när det gäller militärt försvar, vars bantande och splittrade krigsmakter är så tandlösa att de inte ens förmår näpsa en tredjerangens diktator på Europas egen bakgård, utan att behöva massivt amerikanskt stöd.

Det torde knappast behövas en särskilt vass spåkula för att inse att den amerikanska militära närvaron i, och stödet till, Europa kommer att drastiskt reduceras. Av alla USA:s globala åtaganden torde detta framstå som ett av de minst angelägna att upprätthålla. Europa är en otacksam vän som egentligen inte behöver hjälp, utan har resurser att hjälpa sig själv om man bara ville. Det stagnerande Europa framstår också strategiskt som allt mindre viktigt ställt i relation till det dynamiska Stillahavsområdet.

Den bistra verklighet Europa har att förhålla sig till är således att vi inom en snar framtid kommer att tvingas ta itu med decennier av försummelser på det militära området. Den tid då de europeiska försvarsplaneringarna kunde bygga på föreställningen att ”någon annan” skulle kompensera de egna försummelserna och gripa in som en räddande ängel när krisen kommer är förbi. Detta må kanske ha fungerat när ”någon annan” var USA, men när ”någon annan” är ett annat Europeiskt land som slarvat lika mycket med försäkringspremien som en själv, då ligger man risigt till.

Jag måste medge att jag inte är helt optimistisk inför de europeiska ländernas förmåga att anta utmaningen. Allt för länge har Europas stater vant sig vid en bekväm tillvaro där man inte behöver ta särskilt stort ansvar, utan är fri att unna sig tämligen kostsamma sociala satsningar. Detta har resulterat i att Europas ekonomiska dynamik urholkats, och i många av kontinentens länder är ekonomin knappast i bättre skick än den amerikanska.

NATO-ordförande Anders Fogh Rasmussen - magister för en klass notoriska skolkare

Hittills har EU visat sig bättre på att enas om detaljregleringar av sådant som de ärligt talat inte har med att göra, än att enas om verkligen viktiga saker som faktiskt kräver samarbete. Utrikes- och säkerhetspolitik är definitivt ett område som kännetecknats mer av splittring än samverkan. Med tanke på att det kommer att krävas både betydligt mera av samverkan och samarbete, och omfattande tillskott av ekonomiska resurser om Europa skall få ett hållbart försvar, så är jag rädd att min pessimism inte är ogrundad.

Vad som torde behövas för att låsa upp alla de knutar av byråkratisk hämning och revirpinkande är en kraftfull extern chock. Om ett totalt amerikanskt tillbakadragande från Europa skulle vara en tillräckligt kraftfull chock låter jag vara osagt, men det är inte utan att tanken slår mig att den största tjänst USA kunde göra oss européer, när de uppenbarligen inte längre har lust eller råd att försvara Europa, skulle vara att genomföra sin reträtt så raskt, så totalt, och under så mycket buller och bång, att inte ens europeiska toppolitiker kan undgå att se vad som händer.

Patrik Magnusson

 

Inlägget även publicerat på Esse Non Videri

Reformera mera!

Sjömanshustrun som oroligt men tålmodigt väntar på att hennes käre make ska komma hem. Välkänd staty i Göteborg.

Idag har finansminister Anders Borg (M) presenterat vårbudgeten. ”Nådiga luntan”, som den kallas lite mera populärt, är alltid en stor händelse i svensk politik. Denna gång är den dock något av en sensation – redan året efter valet infriar nämligen Alliansen samtliga sina vallöften. På frågan hur han ser på den återstående mandatperioden svarar Borg att tid enkommer ägnas åt att ”vårda de reformer som genomförts”. Det låter inte bra. Det låter som att man inte vill leverera mer än vad man lovat, en inställning som ofta rynkas på näsan åt inom den privata sektorn där en borgerlig regering traditionellt har större delen av sina väljare.

Från vänsterhåll hörs redan spydigheter om att de borgerliga har slut på idéer. Samtidigt kan man ju konstatera att den gångna valrörelsen med facit i hand måste ha varit väl tunn, när det både handlade om två förhållandevis socialdemokratiska regeringsalternativ som ställdes mot varandra och Alliansen dessutom vann på vallöften som skulle visa sig avklaras på bara ett drygt år. Hur slut på idéer var då inte de rödgröna i jämförelse?

Nu har i och för sig de samhällsekonomiska förutsättningarna – för vilka Anders Borg ska ha mycket av äran – visat sig sällsynt goda. Detta är också den huvudsakliga anledningen till att det s.k. reformutrymmet för regeringen blivit så stort så fort. Men just precis därför är det viktigt att Alliansen inte bara nöjer sig med vad man lovade i valmanifestet.

För borgerligheten har sannerligen inte slut på idéer. Alldeles oavsett Alliansregeringens önskan att visa sig bättre på att förvalta det socialdemokratiska samhällsbygget än sossarna själva. Det handlar bara om att Alliansens spejare högst upp i masten ska vända sig mot det borgerliga idélandskapet och utbrista ”land i sikte!”. Inte minst på det konservativa fältet är det rentutav frodigt med både idéer, visioner och reformförslag – se bara Newsmills pågående artikelserie om nykonservatismen.

En borgerlig regering bär i sig med sig löftet om en borgerlig politik, i kontrast till socialdemokratisk dito. Och på den grunden borde Alliansen nu slå fast sina bopålar innan de på allvar blir akterseglade. Läget är nu, vi har inga oceaner av tid att vänta på nästa chans att börja bygga ett mera borgerligt Sverige. Den stora risken är att sossarna bara tar över rodret 2014, och tackar för skattkistan.

Några exempel på önskvärd borgerlig politik med konservativa förtecken är följande:

  • Satsa på familjerna – inför möjligheten till sambeskattning.
  • Satsa på civilsamhället – inför avdragsrätt för gåvor till välgörenhet och ideell verksamhet.
  • Satsa på företagandet – minska regelkrånglandet för småföretagare avsevärt.
  • Satsa på personlig ekonomisk trygghet – skapa incitament i skattesystemet så att det stora flertalet har möjlighet att spara ihop en årslön på bankkontot.
  • Satsa på ett försvar som inte bara kan försvåra – rusta upp.
  • Stärk rättsäkerheten – öka antalet poliser och bygg ut domstolsväsendet så att fler lagförs och färre brott hinner preskriberas.
  • Driv arbetslinjen fullt ut – sänk skatten på arbete.
  • Sluta straffa högre utbildning – ta bort värnskatten.
  • Avskaffa fastighetsskatten och TV-avgiften – att behöva betala för att använda någonting man äger är löjligt.
  • Gör om pensionssystemet så att man betalar till sin egen pension – istället för att vara beroende av dem som jobbar och hamna i kläm för att andelen välmående pensionärer växer.

Sitt inte bara stilla i båten. Gå i land nu. Kom hem.

Jakob E:son Söderbaum

Kvoterat och historielöst när Riksbanken tar fram nya sedlar

De sedlar vi använder idag börjar ha omkring 25 år på nacken. Att Riksbanken börjat arbetet på att ta fram nästa generation sedlar är därför fullt begripligt. Nyligen presenterades vilka motiv som skall pryda de nya sedlarna. Detta kan tyckas vara en bagatell, en politisk icke-fråga, men tänker man efter så är det nog inte riktigt så. Sedlarna är nationella symboler. På dessa vill man självfallet lyfta fram personer och företeelser som betytt mycket för vårt samhälle. Sedlarna säger en hel del om vilka vi är, och inte minst hur vi vill framstå för vår omvärld.

Mot den bakgrunden tvingas jag dessvärre konstatera att Riksbanken levererat en rejäl dikeskörning. Med bara sex sedelvalörer att spela med är det naturligtvis ingen enkel uppgift att välja kandidater bland alla de personer som genom seklerna gjort viktiga insatser för Sverige. De personer man slutligen fastnade för var:

• 20 kronor – Astrid Lindgren
• 50 kronor – Evert Taube
• 100 kronor – Greta Garbo
• 200 kronor – Ingmar Bergman
• 500 kronor – Birgit Nilsson
• 1000 kronor – Dag Hammarskjöld

Givet de kriterier Riksbanken hade satt upp har man väl gjort ett hyfsat jobb. Det man framförallt kan ha synpunkter på är dock utformningen av dessa kriterier.

”Riksbanksfullmäktige har valt personer som gjort positiva och viktiga kulturella insatser under 1900-talet. Vi tror att de nya motiven på ett positivt och representativt sätt speglar det svenska kulturarvet och olika delar av Sverige”, säger Johan Gernandt och Leif Pagrotsky, ordförande respektive vice ordförande i riksbanksfullmäktige. ”En jämn fördelning mellan kvinnor och män har varit en självklar utgångspunkt.” (…)Vid valet av motiv har riksbanksfullmäktige utgått från att personerna ska ha haft sin verksamhet under 1900-talet, de ska ha en folklig förankring och gärna ett internationellt anseende. Dessutom ska de representera olika delar av Sverige.

Låt oss bena ut detta. Fokus ligger alltså på kulturella insatser. Inget ont om kultur, men kunde man inte tänka sig att det även finns andra områden som är värda att lyfta fram. Jag tänker t.ex. på områdena vetenskap, entreprenörskap, och statsmannaskap.

För det andra har man alltså dragit en gräns drygt hundra år bakåt i historien. I det historielösa Sverige kommer detta kanske inte som en överraskning, men nog känns det ändå som en träff i solarplexus, att de århundraden av bedrifter som faktiskt i huvudsak format Sverige inte skall räknas, utan endast ungefär den epok som sammanfaller med det socialdemokratiska partiets.

Linné - Borde definitivt ha en plats på sedeln

För det tredje har man alltså kvoterat in kvinnor på sedlarna. Här tror jag vi också har förklaringen till att fokus lagts på 1900-talet och på kulturens område. Oavsett vad man kan tänkas ha för åsikter om detta, så är det ett faktum att den manliga dominansen bland de som gjort viktiga insatser är betydligt större inom vetenskap än kultur, och naturligtvis under alla tidigare epoker än förra århundradet. Detta genusperspektiv på vår monetära framtid ligger naturligtvis helt i tiden.

Den som tror att feministerna låter sig nöja med detta tar dock gruvligt fel. Redan har protester höjts mot att män generellt förekommer på högre valörer än kvinnor. Naturligtvis bortser man i denna kritik från att sedlar med lägre valör är vanligare, och att kvinnor därför torde förekomma både på fler sedlar, och på sedlar med sammanlagt större värde. Låt mig gissa att om fördelningen varit den omvända så hade vi fått indignerade föreläsningar om antalet sedlar istället. Somliga blir aldrig nöjda förrän de får vara missnöjda.

Gustav II Adolf - en gigant i svensk historia

För det fjärde har man, detta är inget uttalat mål men väl tydlig praktik och logisk konsekvens av andra kriterier, valt att inte ha några kungligheter på sedlarna. Tradition har ju annars tidigare varit att svenska sedlar pryds av en tidigare Svensk Konung. Detta är naturligtvis något som fått de svenska republikanerna att jubla, och givit dem blodvittring. Sverige är en monarki, och vår historia har, på gott och ont, till stor del varit våra Konungars. De borde ha en given plats på våra sedlar, tillsammans med andra viktiga personer ur vår historia.

Personligen hade jag föredragit en modell där en monark fått pryda sedelns framsida, och en annan person dess baksida. Utöver detta kunde man ha landskapsvyer, teman från våra kulturarv, och teman som anknyter till de personer som finns på sedlarna. Bland våra kungar hade jag nog valt ut Gustav II Adolf, Karl XIV Johan, och Gustav VI Adolf i en första omgång. Sedan blir det knepigare. Andra traditionella kandidater skulle kunna vara Karl XI, Gustav III, och Gustav I Vasa, men där kunde man kanske även tänka sig sådana som Karl IX, Karl X, och Gustav V som alternativ.

Ännu svårare blir det att välja baksida. Här finns ju betydligt fler kandidater. Självskriven tycker jag Carl von Linné är. Hans vetenskapliga gärning är känd över hela världen, något få svenskar uppnått. Linné har dock tre allvarliga fel i dagens ögon. Han var man. Han levde före August Palm. Han sysslade med vetenskap. Hans enda försonande drag är att han inte var kunglig, men till och med det solkades ju delvis ner i och med att han adlades. Att han gjorde en omätbar insats för botaniken, och på andra områden, väger lätt i dagens Sverige.

Alfred Nobel - En verkligt globalt känd svensk

Nästa kandidat jag vill framhålla är Alfred Nobel. Få svenskar torde ha satt så stort avtryck på vår samtid. Axel Oxenstierna är också en person vars insatser för Sverige förtjänar att uppmärksammas. Hammarskjöld är faktiskt ett val som skulle kunna hålla även i mera vida kriterier. Faktiskt kan man ifrågasätta om han egentligen platsar med Riksbankens kriterier. Det var knappast som kulturpersonlighet hans stora insatser gjordes. Ett näraliggande alternativ som i mina ögon kunde vara lika motiverat hade varit Raoul Wallenberg.

Ytterligare ett val som Riksbanken gjort som jag kunde ställa mig bakom är Astrid Lindgren. Hon är om någon folkkär, och även vida känd över världen. Att placera henne på 20-kronorssedeln känns också helt rätt, med tanke på att det är den sedel som barn tidigast och oftast lär komma i kontakt med. Skall man sticka ut hakan lite vore det kanske befogat att ha med Ansgar på en sedel. Han om någon har väl satt ett avtryck i vårt samhälle, såsom representant för kristendomen. Birger Jarl, J A Gripenstedt, Anders Celsius, Cristopher Polhem, eller John Ericson kunde väl också tänkas, liksom Strindberg, Moberg, Tegnér, Heidenstam, eller Lagerlöf.

Nåja, man får kanske vara glad att det inte blev Alva Myrdal, Olof Palme, Östen Undén, Ernst Wigforss, Gudrun Schyman, och Maj Wechselman.

Patrik Magnusson

GÄSTKRÖNIKA: Lars Gauden-Kolbeinstveit

HEGEL OCH DEN KONSERVATIVA SYNEN PÅ EKONOMI

Georg Wilhelm Friedrich Hegel (1770-1831)

PÅ DJUPET | Flera av författarna i Tradition & Fasons antologi Konservatism & kapitalism har skrivit om att en liberal syn på ekonomi är alltför ensidigt inriktad på ekonomiska värden och profit. En vanlig kritik mot den liberala marknadsekonomin är att den, trots sin framgångsrikedom, förtränger andra viktiga värden som t.ex. hållbar utveckling eller den etiska nivån i samhället. Jag hör också till dem som menar att en kritik av marknadsekonomin från en konservativ utgångpunkt är klart nödvändig. För marknadsekonomins anhängare är den kanske viktigaste utmaningen att dra nytta av en sådan kritik som likaså kommer från en i grunden marknadsvänlig ståndpunkt.

För att kunna ge fruktbara och kritiska synpunkter på negativa effekter av marknadsekonomin, måste man söka sig tillbaka till hur utvecklingen av liberal ekonomi har förhållit sig till tankar om individen och självförverkligande. Parallellt med utvecklingen av modern marknadsekonomi har också en moralfilosofisk utveckling ägt rum. Synen på individens självförverkligande i förhållande till att marknaden släpps fri, hänger för moralfilosofiska diskussioners vidkommande väsentligen samman med synen på marknadsekonomin. Jag vill i denna artikel ge en inblick i den tyske filosofen Georg Wilhelm Friedrich Hegels (1770-1831) tankevärld och hans sätt att närma sig ekonomiområdet från en socialfilosofisk utgångspunkt. Hegel utvecklade under sin tidliga period – i Jena i Tyskland – ett stort intresse för de framväxande ekonomiska teorierna. Det är Hegels kombination av socialfilosofi och ekonomisk teori som gör hans idébildning relevant för en konservativ kritik av en liberal syn på marknadsekonomin.

Hegels socialfilosofi

Hegel ansåg att människor i grunden (ontologiskt sett) är sociala varelser. Med detta som utgångspunkt utvecklar han sin teori om ”ömsesidigt erkännande” som en central del av individens självmedvetande. Det är när två individer ömsesidigt erkänner varandra som sådana, som de uppnår självmedvetenhet om sig själva. Den enskilda människan är alltså inte en fullt utvecklad och fri individ förrän hon får erkänsla från en annan individ. När individer ömsesidigt erkänner varandra – i den moderna sociala kontexten – realiseras den individuella friheten. Det ömsesidiga erkännandet är också nödvändigt för att uppnå den personliga karaktär och självständighet som behövs för att agera ansvarsfullt och moraliskt inom den sociala kontexten.

Idén om att individens frihet är relaterad till erkännandet präglar också Hegels syn på det ekonomiska utbytet. Så som jag tolkar Hegel är det väsentligt för honom att ekonomiskt utbyte inte betraktas som en egen sfär vid sidan om en struktur av ömsesidigt erkännande. Detta hänger samman med Hegel som systemfilosof och hans idé om ”Das Wahre ist das Ganze” (sanningen är helheten). Ett separerande av den ekonomiska sfären från en moralisk och social sfär är inte i samklang med Hegels filosofi. Detta leder till att Hegel får problem med att godta en onyanserad tolkning av Adam Smith, att individer som maximerar sitt egeninteresse inte samtidigt kan förena sitt självförverkligande med vad som är bäst för samhället. Enligt Hegel kan man det, under vissa förutsättningar.

Hegel skriver att förhållandet mellan den subjektiva egennyttan och allmännyttan är dialektisk . I det dialektiska samspelet mellan subjektiv egennytta och allmännytta erkänner individen det ömsesidiga beroende som uppstår mellan marknadsaktörerna. I ett produkstionssamhälle som är präglat av arbetsdelning, och folk som handlar med varor och tjänster på en marknad, är de subjektiva egeninteressena ömsesidigt sammanvävda i en allmännelighet: ”Denna allmännelighet innebär att vara erkänd, och det är det momentet som gör isolerade och abstrakta behov, medel och sätt att tilfredsstilla dessa på, konkreta och samhällsmässiga.”

Ett av ekonomiområdets mest berömda exempel på att det är egenintressena som utgör det ekonomiska utbytets drivkraft, är Smiths berömda exempel: ”Det är inte av … ölbryggarens eller bagarens välvilja som vi får vår middag, utan utifrån deras egeninteresse”. Enligt hegeliansk uppfattning är det fel att uppfatta bagaren och ölbryggaren som två isolerade individer som var för sig är upptagna av egenintressen.

Utövande av egenintresse ska inte förstås som någonting ensidigt egoistiskt. Detta var inte heller Smiths poäng. Utövandet av egenintressen handlar om att finna sina roller i samhället och att utföra det arbete som man är bra på – till fromma för både en själv och andra. När bagaren specialiserar sig på att baka bröd och ölbryggeren på att brygga öl, så uppstår en erkännandekultur vari bagaren erkänner ölbryggeren, deras ömsesidiga beroende av varandra och att de genom sin specialisering kompletterar varandra. Denna hegelianska uppfattning av arbetsdelningen är inte speciellt olik Smiths moralfilosofi och tankar om egenintressen. Olikheten mellan de två filosofierna har snarare uppstått p.g.a. att ekonomiområdet senare kommit att få ett alltför starkt fokus på egenintressen. Den ekonomiska doktrinens något ensidiga fokus på rationella aktörer vilka var för sig uppfyller sina egenintressen, har medfört onyanserade tolkningar av Adam Smith som på så vis aktualiserar Hegels tankar i vår tid som ett betydande komplement till Smith.

Individen och marknadsekonomin

Hegel (till höger) lyfter på hatten för Napoleon i Jena 1806.

Hegel relaterar frigörelsen av subjektet och individualiseringen av samhället till tre huvudströmningar i den moderna tiden: Reformationen, Upplysningstiden och marknadsekonomins framväxt. Det är Hegels oro för överdriven subjektivitet i den moderna ekonomin som gör honom intressant för en betraktelse om konservatismens relation till kapitalismen. I likhet med Adam Smith fruktade Hegel en marknadsutveckling där individen så att säga blir sig själv nog. Hegel varnar med eftertryck för en utveckling i riktning mot en marknadsekonomi driven av personer som är alltför ensidigt upptagna av sina egenintressen. I Rättsfilosofins grunddrag (1821) skriver han att ”Tendensen i samhällets utveckling går mot ett obestämt mångfaldigande och specificerande av behov, medel och njutning – d.v.s. lyx – där gränsen mellan naturliga behov och kultiverade behov försvinner”. Det Hegel här beskriver är en konsumtionskultur där strävandet efter omedelbar behovstilfredsställelse svårligen kan betraktas som civiliserat och människovärdigt. Hegel varnar för en ekonomi som bygger på en förbrukningkultur där kontinuerlig behovstillfredsställelse upphöjs till det moraliskt riktiga och blir själva drivkraften i ekonomin. Individen hamnar i obalans med sig själv och andra eftersom hon är alltför upptagen av de omedelbara behoven. I det sociala momentet ligger en frigörande aspekt, som befriar den enskilde från det ensidiga fokuset på omedelbar behovstillfredsställelse. Deltagandet i en social och erkännande kontext är i sig själv viktig, och får vid sidan om detta ytterligere mening i den konkurrenskultur som växer fram i samhället samtidigt med marknadsekonomin.

Individer som inte hör till en given samhällsgruppering eller korporation kommer att känna sig osäkra och isolerade enligt Hegel. Hegel skriver: ”hans isolation reducerar honom till fördärvets själviska sida, och han blir osäker på resultat och tillfredsställelse. Han måste då pröva att få erkännande via utvändiga tecken på personlig framgång. Men sådana uttryck vet inga gränser.” Hegels tankar om samhällsgrupperingar eller korporationer ska inte tolkas som ett reaktionert eller strukturkonservativt försvar av bestående klasskillnader eller enskilda gruppers privilegier. I ett politiskt sammanhang är han också väldigt kritisk till att kooperativ framhäver sina särinteressen. Det kommer att leda till kaos, menar Hegel.

Hegels försvar av individens rätt till självständighet och personliga val av samhällsgruppering, visar att han hade en god uppfattning om och stor känsla för den plats som subjektet skulle få i det moderna samhället. Individualiseringen bör likväl inte bli så ensidig att den enskilde människan inte förstår att hennes egenintressen måste ses i ett samspel med andras intressen och allmänintresset. Man ska dock inte göra misstaget att tolka Hegels kritiska hållning till egeninteressen i samband med sådana filosofiska strömningar som fördömmer utövandet av egeninteressen. Det är det återhållsamma och bildade utövandet av egenintressen som Hegel var anhängare av. Hegel intresserade sig för att ökade ekonomiska utbyten också hade en positiv samhällsmässig och social dimension. Ökad handel leder till utveckling, och enligt Hegel är detta också den bästa vägen till utveckling. Han säger också att nationer som strävar mot något stort strävar mot havet och de möjligheter till handel som havet och floderna ger.

Fastän Hegel är i grunden positivt inställd till den ekonomiska utvecklingen, finns det delar av den som oroar honom. Jag har redan nämnt de destabiliserande tendenser som en alltför individualistisk inställning till ekonomin kan medföra. En central faktor här är förlusten av det personliga erkännandet, vilket leder till en slösaktig konsumtion. En annan faktor är fattigdom. ”Den viktiga frågan om hur fattigdom ska bekämpas, skakar och plågar hela tiden det moderna samhället” skrev en av Hegels studenter i ett tillägg till § 244 i Rättsfilosofins grunddrag. För Hegel kan fattigdomsproblemet sägas motivera behovet av en offentlig sektor, men han säger samtidigt att det borgerliga samhället som sådant ombesörjer fattigdomsbekämpning utan att det samtidigt kränker individers självständighet och ära.

Hegel anser att det offentliga spelar en stor roll för att säkerställa allmännyttan. På frågan om hur grundläggande sociala uppgifter ska lösas, såsom att garantera människor deras dagliga bröd, har Hegel inte några entydiga svar. Hans tankar kring detta kännetecknas av en stor portion pragmatism. När det gäller den ekonomiska sidan av samhället, är huvudtanken att ett fritt näringsliv garanterar det bästa resultatet. Men detta bör samtidigt balanseras av det offentliga, som måste se till att näringslivets verksamhet inte går stick i stäv med det allmänna bästa. De fundamentala byggstenar som ger både staten och marknaden en etisk grund att stå på är å ena sidan familjen, å andra sidan civilsamhället.

Hegels aktualitet idag

Den enorma överkonsumtionen och västvärldens synbarligen omättliga aptit, visar att Hegel sätter fingret på en viktig fråga som uppkommer när marknadsekonomin blir alltför starkt förknippad med ensidig individualism. Överkonsumtionen har en moralisk sida och en miljömässig sida som hänger ihop med varandra. Faran med Hegels filosofi är att den reduceras till en ren social analys, utan några egentliga politiska lösningar. I den mån Hegels tankar så som här nämnts kan ligga till grund för politiskt reformarbete, kan det vara för att understödja en mer liberal ekonomisk politiks nödvändighet för att stärka civilsamhället. Daniel Bergström skriver i sin artikel i Konservatism & kapitalism om hur skattelättnader inte bara stärker individen och dennes rättigheter, utan tillsammans med en mindre offentlig sektor också kan stärka civilsamhället som sådant. Bergström skriver:

    ”En liten stat med låga skatter och stora incitament till ansvarstagande och arbete leder till självförsörjande och självständiga individer, vilket i sin tur leder till ett stärkt civilsamhälle. När staten och dess skyddsnät drar sig tillbaka så breder de naturliga, ursprungliga gemenskaperna som familjen och religionen ut sig.”

Hegels filosofi kan som synes stödja en del konservativa politiska argument. Men jag vill framhålla att hans socialfilosofi i första hand har en idépolitisk snarare än sakpolitisk relevans: om vad det innebär att vara en fri och rationellt självbestämmande individ. Hegels teorier om ömsesidigt erkännade och ekonomiskt utbyte visar att de mest individualistiska och liberala idéerna om ekonomi i praktiken undergräver individens möjlighet att leva fritt inom ramen för en struktur av ömsesidigt erkännande.

    (Översättning från norska av Ricky W. Karlsson och Jakob E:son Söderbaum)

    Lars Gauden-Kolbeinstveit är utbildad filosof med en master från Universitetet i Oslo. Han är verksam vid den norska liberala tankesmedjan Civita, och medlem i redaktionsrådet för den norska konservativa tidskriften Minerva.

Den rättroende Reinfeldt

I tisdags inledde både oppositionsledaren Mona Sahlin (S) och statsminister Fredrik Reinfeldt (M) sina respektive valturnéer i Göteborg. Sahlin på centralstationen och Reinfeldt på Volvo Personvagnars Torslandafabrik. I sitt 20 min långa tal beskrev Reinfeldt vad Göteborgs-Posten målande beskriver som hans ”bestämda industripolitiska trossats”:

    – Vi kan inte ha en ordning där vinster går till ägare, och där kostnader skjuts över på skattebetalarna, kostnader som är helt naturliga i ett företags levnadscykel.

Detta är ju fullständigt klockrent! Det är väldigt viktigt att förstå att ett företags storägare alltid kommer att försöka maximera sin egen vinst. De har all rätt att göra så, och det är inget fel i det – eftersom det är deras företag, de ger andra arbete och försörjning, och de medverkar genom sitt företagande till att föra både teknikutvecklingen och samhällsutvecklingen framåt. Men om staten går in och garanterar de vanliga arbetstagarna deras arbeten med skattepengar, så betyder det att de pengarna i princip går rakt ner i företagsledarnas fickor. Om det i de flestas ögon kan te sig stötande med alltför höga vinstutdelningar, så är det härvid som det blir vedervärdigt ur moralisk synpunkt.

Saken är ju den att ägarna aldrig ger sig själva mer pengar än vad som faktiskt kan genereras i företaget. Vilket även inkluderar statliga tillskott. Men det är i det läget som det faktiskt börjar likna korruption.

Om staten tvärtom inte ger några sådana subventioner, måste företagets ägare och ledare tänka mer på verksamheten, hur den fungerar och vad den behöver från dem. Det tvingar vilken affärsman som helst att anpassa sina planer, prognoser och vinstuttag utifrån de reella förutsättningarna. Vidare, eftersom de som ansvarar för företagets verksamhet vill maximera sin personliga vinst, kommer de inte att låta verksamheten dö ut. Istället kommer de att göra vad de kan för att den ska gå bra, och allra helst expandera. Gör inte de ledande direktörerna ett bra jobb så blir de inte långvariga, utan ersätts med andra som gör bättre insatser för företaget.

På det viset utkrävs ansvar för företaget utigenom hela verksamheten. Det fungerar sällan helt perfekt (för ingen människa är perfekt!), men alltid bättre än att ingen tar ansvar för verksamheten om den kan förvänta sig att ”gå på respirator” genom statligt ekonomiskt understöd. Detta är den stora fördelen med konkurrens i en marknadsekonomi: ett företag måste bära sig självt för att överhuvudtaget kunna överleva – och att det överlever är lika mycket i ägarnas som i arbetstagarnas ekonomiska intresse.

Så långt Reinfeldt och Nya Moderaterna. Socialdemokraterna för sin del är alltså FÖR subventioner till stora företag som går dåligt. Vad de uppnår med det är för det första att socialdemokratiskt sinnade väljare ser att skattepengar används i uttalat syfte för att skydda deras jobb, vilket givetvis väcker (s)ympatier. För det andra att klasskampen underblåses, i och med att arbetarna kan fortsätta hata arbetsgivarna för att dessa tar ut så stora vinster till synes utan att bry sig om de vanliga arbetstagarnas arbeten. Vilket förstås tjänar socialdemokratins syften betydligt bättre än om arbetstagarna respekterade arbetsgivarna för att de har arbeten och försörjning för sig själva och sina familjer.

I verkligheten måste ju arbetsgivare inte ta hänsyn till de vanliga arbetstagarnas intressen om dessa ändå får socialdemokratiska subventioner. De måste bara ta hänsyn till de vanliga arbetstagarnas intressen om dessa är företagets viktigaste resurs – och så är det ju, inget företag utan arbetstagare.

Tänkandet är sannolikt Anders Borgs och formuleringen Per Schlingmanns. Vad vi behöver i Sverige är fler duktiga företagare, inte fler skattesubventioner till arbetarstagare inom yrken med förkärlek för socialdemokratin. Men så kommer Reinfeldt aldrig att uttrycka det. Det bästa för alla arbetstagare är givetvis att det finns välmående företag i den privata sektorn där man kan jobba, och där jobben genererar de skattepengar som krävs för att driva den offentliga sektorn – där det finns andra arbetstagare. Jobben framför allt, det säger Reinfeldt. Och han står också för precis det, med stor trovärdighet. Detta uttalande av Reinfeldt känns verkligen uppfriskande.

Jakob E:son Söderbaum



Organisationer & information


Konservativt Forum samlar klassiskt konservativa runtom i Sverige till diskussion och arrangerar bl.a. en årlig konferens.



Emprons informationsportal Konservatism.se har utmärkta sammanfattningar och fördjupningsmaterial om konservatism på svenska.


Föreningen Heimdal i Uppsala är Sveriges största och äldsta politiska studentförening. Föreningen verkar sedan 1891 för en reformvänlig konservatism.



Sprid ordet... stöd Tradition & Fason på Facebook!

Antal besökare

  • 967,075 träffar
Bloggtoppen.se

Politik bloggar