Tyskland beroende av flytande ryska kärnkraftverk

Samtidigt som man i Tyskland har beslutat sig för en radikal avveckling av den egna kärnkraften blir landet allt mer beroende av gas från Ryssland. Gas som ryssarna nu ska utvinna med hjälp av ett stort antal nybyggda flytande kärnkraftverk.

Just nu färdigställs i S:t Petersburg den första i en lång serie av flytande kärnkraftverk. De två reaktorerna som ska finnas på standardmodellen ska kunna leverera tillräckligt med energi för att försörja 200 000 hushåll. Kärnkraftverken byggs på pråmar som ska bogseras till sina destinationer där de ska leverera energi. För rysk del har kärnkraftspråmarna två primära användningsområden. De ska kunna leverera energi till avlägsna befolkningscentra och ge den energi som krävs för att utvinna den idag svåråtkomliga gasen som krävs för att fullfölja kontrakten med Gazproms kunder. Gasfält som man tror finns i Arktis och som man vet finns i Ryssland.

Vi har alltså den smått bisarra situationen att Tyskland med sitt kärnkraftsbeslut gör sig allt mer beroende av rysk naturgas. Naturgas som man endast kan få ta del av om/när Ryssland har byggt ut sina kärnkraftverk för att kunna utvinna denna gas.

Dubbelfel av kolossalformat
Det är inte svårt att se att Tyskland här begår ett dubbelfel av kolossalformat.  Den tyska kärnkraftsnedläggningen är ett slag i luften när samtidigt en granne en bit österut bygger ut sina verk som en konsekvens av den tyska nedläggningen. Politiskt är det svårt att hitta ord till det Tyskland nu håller på med. Medvetet manövrerar man sig in i en situation där man blir allt mer beroende av energi från Ryssland. Ju mer beroende man blir desto större påtryckningsmöjligheter från Moskva på Berlin.

Det nya återförenade Tyskland är viktigt för Europa. Det är viktigt för EU och det är viktigt för NATO. Hur självständigt detta Tyskland i framtiden kan vara när det är Ryssland som bestämmer om landet ska få tillräcklig med energi till hushåll och till industri återstår att se. Redan har vi kunnat se hur Tyskland i sina utrikes- och säkerhetspolitiska ställningstaganden tar hänsyn till vad man tycker i Moskva.

Dubbla syften med kärnkraftspråmar
Det är svårt att inte se hur man från rysk sida tänker utnyttja de nya flytande kärnkraftspråmarna. Dessa blir en direkt fortsättning på gasledningspolitiken.

Ett 50-tal kärnkraftspråmar lär täcka det nuvarande behovet i Ryssland. Men det finns också ett utländskt intresse för dessa. Enligt den ryska kärnkraftsmyndigheten Rosatom ska ett 15-tal länder vara intresserade av att köpa eller hyra ryska kärnkraftspråmar. Här finns det anledning att komma ihåg en av Vladimir Putins doktriner.  Nuvarande premiärministern och tidigare presidenten har slagit fast när det gäller rysk energiförsäljning att ”All rysk energiexport ska användas för att öka Rysslands inflytande i omvärlden”. När det gäller Tyskland har det varit lätt. Tyskarna har själv manövrerat sig in i ett beroende av Ryssland. Framtiden får visa vilket priset blir.

Med en export av flytande kärnkraftverk följer ett starkt ryskt inflytande. Vad kommer med som följdavtal?  När gasledningen i Östersjön blev en realitet fick vi veta från president Putin att den ryska Östersjöflottan fått en ny uppgift. Får den ryska flottan fler nya uppgifter och med uthyrningen av kärnkraftspråmarna? Länder i Latinamerika, Asien och Afrika är spekulanter. Risken är uppenbar att antalet icke-demokratiska länder med tillgång till kärnkraft ökar. Ryssland tvekar inte att sälja (eller hyra ut) sina produkter till regimer som inte är demokratier eller vägrar respektera de mänskliga rättigheterna.

Vad säger Sverige?
Ryssland går med sina flytande kärnkraftverk ytterligare ett steg i att utnyttja energin som ett vapen för ökat politiskt inflytande i världen. Ett steg som innebär ökad osäkerhet, påtagliga miljörisker och en grå zon när det gäller kontroll av världens kärnkraftverk.

En officiell kommentar från den svenska regeringen borde vara på sin plats. Dessa flytande kärnkraftspråmar ska bogseras genom Östersjön, förbi svenska kuster och möjligen genom Öresund.  Vilka är riskerna under transporterna? Hur ser den ryska beredskapen ut? Krävs det utbyggd svensk beredskap? Detta en svensk angelägenhet. Detta är frågor  som måste få svar nu. Inte när kärnkraftsbogseringen har börjat.

Rolf K Nilsson

Den svenska neutralitetsmyten

Det kanske mest utmärkande draget i den officiella svenska självbilden är vår neutralitet. Följer man den officiella historieskrivningen så har Sverige i snart 200 år medvetet gått in för att hålla oss utanför militära allianser och neutrala i krig, vilket också resulterat i en unikt lång fredsperiod. I denna bild finns även, i alla fall i vissa politiska läger och särskilt under vissa tider, en föreställning om en värderingsmässig neutralitet, att Sverige och svenskarna inte identifierat sig mer med en part i en konflikt, utan betraktat dem båda som lika goda kålsupare.

Den dolda alliansen - Beordrad läsning!

Problemet är bara att denna mytbildning är en lögn. Det finns goda skäl att denna mytbildning kommit att få fäste, och det finns starka intressen som vinner på att så sker, men icke desto mindre är det en lögn. En värdefull bok för de som vill skåda bakom socialdemokratins neutralitetskulisser är Mikael Holmströms ”Den dolda alliansen” som berör det kalla krigets epok, den tid under vilken den svenska neutralitetsmyten varit som starkast. För den som är intresserad av svensk 1900-talspolitik är Holmströms bok ett måste. Den gör det jobb neutralitetsutredaren Ekéus borde ha gjort, när han istället valde att försöka förvara myten med alla medel.

Holmströms bok rör perioden 1945-90, men den svenska neutralitetsmyten har sin källa mycket längre bakåt i tiden, i början av 1800-talet. Inte på så sätt att man på 1800-talet upprätthöll en sådan myt, men på så sätt att när denna myt stadfästes i mitten av 1900-talet kom även denna tidigare period att retroaktivt inkluderas i den svenska neutralitetspolitiken.

Svensk neutralitet under 1800-talet

1815 samlades de europeiska makterna till Wien för att bringa ordning i det europeiska statssystemet efter Napoleons härjningar. Deras ansträngningar kom att bli för europeiska förhållanden ovanligt framgångsrika. I hundra år slapp kontinenten storkrig, om än inte ett antal mindre bataljer. De krig som utkämpades hade till stor del sin grund i olika nationalistiska strävanden där splittrade stater enades, eller minoriteter ville slita sig loss, vilket skedde främst i Central- och Östeuropa. Nordvästra Europa var i huvudsak ett stabilt område. Häri ligger huvudförklaringen till att Sverige förskonades från krig under denna period.

Brittiska flottan angriper Bomarsund på Åland 1854

Vid tre tillfällen under 1800-talet kom Sveriges närområde att beröras av pågående krig, i samband med den konflikt mellan västmakterna och Ryssland på 1850-talet som kom att kallas Krimkriget, men som även utkämpades i Östersjön, och under det dansk-preussiska krigen 1848-50 och 1864. Sverige stod utanför dessa krig, men den som tror att detta beror på svensk neutralitet bör nog läsa på lite mer.

Låt oss börja med Krimkriget. Från första stund låg de svenska sympatierna hos de allierade. Ryssland var vår arvfiende, vilken bara 45 år tidigare hade slitit ifrån oss vår östra rikshalva. Självklart ville Sverige se Storbritannien och Frankrike besegra ryssarna. I Sverige rasade debatten om huruvida vi skulle ansluta oss till alliansen i syfte att återerövra Finland, eller åtminstone Åland. Mot slutet av kriget slöt också Sverige en traktat med västmakterna där de utlovade militärt bistånd till Sverige om Ryssland skulle angripa. Något svenskt beslut om aktivt deltagande i kriget kom dock inte innan kriget tog slut, varför resultatet i fredsuppgörelsen för Sveriges del blev blygsamt. Åland demilitariserades, men förblev, liksom Finland, i ryska händer.

I mitten av 1800-talet blommade Skandinavismen

Söderut pyrde en annan konflikt. Konflikten stod mellan Preussen och dess tyska förbund å ena sidan och Danmark å den andra. Konflikten gällde överhögheten över grevskapen Slesvig och Holstein. Vid två tillfällen under 1800-talets mitt blossade konflikten upp i krigshandlingar. Inte heller denna gång rådde något tvivel om vilken sida som hade Sveriges sympatier. Detta var under den tidsperiod då skandinavismen stod som starkast i Norge, Danmark och Sverige. Danmarks sak var vår.

När det första kriget om Slesvig-Holstein bröt ut 1848 förlade Sverige snabbt en reservstyrka om 5000 man till Fyn för att ingripa om Danmarks kärnområde hotades i striderna. Dessutom deltog drygt 200 svenska frivilliga med regeringens goda minne i striderna på dansk sida. Under upptakten till det andra kriget försökte Sverige formera en allians med Storbritannien och Frankrike till stöd för Danmark, men misslyckades. I detta krig deltog över 400 svenska frivilliga, återigen med regeringens goda minne. Däremot ingrep aldrig Sverige officiellt denna gång, även om de tyska ledarna i sitt beslutsfattande tvingades ta hänsyn till vad Sverige kunde tänkas tolerera utan att ingripa.

Världskrigen

Om 1800-talet var ett förhållandevis lugnt århundrade, så bjöd 1900-talet på desto större dramatik. 1914-18 utkämpades vad som kom att kallas för det första världskriget. Detta var kanske den modernas konflikt där Sverige bäst levde upp till beskrivningen neutral. Förvisso fanns det röster som förespråkade ”modig uppslutning på Tysklands sida” i syfte att återerövra Finland, men på det stora hela var opinionen neutral. Sverige hjälptes också i sina strävanden att stå utanför kriget av att norra Europa förblev ett strategiskt bakvatten under kriget. På så sätt testades aldrig vår vilja och förmåga att förbli neutrala. Undantaget var det finska frihetskriget i världskrigets slutskede då Sverige tydligt gav sitt stöd till den vita sidan, och även skickade trupp till Åland.

Svenskt J8-plan i finsk skrud 1940 - En tredjedel av sveriges jaktflyg sattes in i Vinterkriget

Under det andra världskriget var förutsättningarna helt annorlunda. Norra Europa stod tidvis i centrum för händelseutvecklingen, och stor press sattes på Sverige av de krigförande. I och med att det var ett ideologiskt krig så kom också det svenska folkets sympatier för de olika krigförande att färgas av den egna ideologiska kompassen. Kommunisterna stödde såklart Sovjetuniuonen, vilket i sin tur innebar att man 1939-41 sympatiserade med Hitlers Tyskland, för att efter 1941 lika tydligt vända sig mot nazisterna. De fåtal nazisterna stödde med samma självklarhet Tyskland.

För demokraterna – socialdemokrater, liberaler och konservativa – var sympatierna inte så givna som man med facit i hand kan tro. Ideologiskt drogs de flesta redan från början mot västmakterna, men kulturellt och historiskt fanns starka band till Tyskland, liksom inledningsvis en viss naiv beundran för de framgångar Hitler onekligen kunde visa upp inledningsvis. I takt med att krigslyckan vände, och de nazistiska illdåden blev kända kom de spår av tyska sympatier som fanns att smälta bort helt.

Den svenska politiken var knappast någon gång under kriget neutralt neutral. Under Finlands vinterkrig brydde sig inte ens Sverige om att beteckna sig som neutral, utan valde istället begreppet ”icke krigförande” för att beskriva sin status. Sverige gav betydande stöd till Finland, inklusive stora delar av vårt flygvapen, luftvärn och pansarvärn, samt övriga vapen och ammunition och tusentals frivilliga. Den tyska invasionen av Danmark och Norge inledde en period av protysk neutralitet. Sveriges militära svaghet i kombination med vårt strategiska läge, isolerade i Hitlers intressesfär, gav oss inget annat val än att göra avsteg från neutraliteten på en rad områden som Tyskland ställde krav på. Mest känt är permittenttrafiken och transiteringen av division Engelbrecht midsommaren 1941, men på en rad andra områden fick tyskarna fördelar.

Norska trupper ilastar amerikanskt flyg i Luleå för transport till nyligen befriade Nordnorge

Dessa avsteg gjordes inte av fri vilja utan under ett överhängande hot, och under ständigt spjärnande emot från svensk sida. Från allierat håll har efter kriget framförts att man var förvånade över att Sverige lyckades hålla emot så pass bra som man faktiskt gjorde. I takt med att den svenska styrkan växte, samtidigt som den tyska krympte så höjde svenskarna svansföringen. Under 1943 sades t.ex. transiteringsavtalet upp. Samtidigt inleddes ett gradvis allt intensivare samarbete med västmakterna, och denna gång handlade det om ett villigt samarbete, inte ett man påtvingats under hot.

Symptomatiskt för den självspäkande svenska historikerkåren så har den första halvan av krigets eftergifter till Tyskland kartlagts noggrant, medan samarbetet med de allierade närmast förtigits. Viktiga undantag är de verk av Lars Gyllenhaal (Slaget om Nordkalotten samt Tyskar och allierade i Sverige – Svensk krigshistoria i nytt ljus) som utkommit på senare tid, och som artikelförfattaren också varmt rekommenderar. Faktum är att det svenska samarbetet med de allierade under åren 1943-45 gick mycket längre än det med Tyskland under åren 1940-43.

Svenskt flygspaningsfoto av tyska raketprovplatsen Peenemünde, taget under kriget och vidarebefordrat till britterna

Sverige hade ett omfattande underrättelsesamarbete med Storbritannien och USA, stödde motståndsrörelserna i Norge och Danmark, tillät överflygningar av allierade bombplan och underlättade repatriering av allierade som tvingats nödlanda i Sverige. Danska och Norska trupper sattes upp, utrustades och utbildades i Sverige för att kunna sättas in i befrielsen av sina hemländer. Ett amerikanskt transportflygförband transporterade också in norska trupper i Nordnorge från sin bas på svenska Kallax, medan kriget fortfarande pågick. Svenska trupper stod vid krigsslutet redo att marschera in i Norge och Danmark om tyskarna där inte hade kapitulerat, vilket de dock gjorde. På samma sätt som Sverige 1940 var icke krigförande på Finlands sida, så var vi det under de sista krigsåren på allierad sida, och sannolikt gjorde vi mer nytta i den rollen än vad vi kunnat göra som krigförande fullt ut.

Kalla kriget

Svensk Catalina nedskjuten av Sovjet 1952 - men Svenska plan spionerade på Sovjet för NATO:s räkning

Så till det kalla kriget. Den officiella historieskrivningen säger att Sverige gjorde ett försök att knyta till sig Norge och Danmark i ett neutralt försvarsförbund, och när det misslyckades så valde vi alliansfrihet. Stödda på ett starkt försvar gjorde vi oss beredda att försvara oss på egen hand och mot båda stormaktsblocken. Borgerliga politiker som dristade sig till att förespråka närmare samarbete med väst brännmärktes. Den svenska neutraliteten var total och fick inte ifrågasättas. Problemet är bara att allt var en lögn.

Som Holmström visar i sin bok så fanns på område efter område ett omfattande, om än informellt, samarbete med NATO. Inom underrättelsetjänstens område var samarbetet som djupast. Här delades på praktiskt taget allting. Genom utbildning i väst, och täta kontakter mellan politiker och militärer skapades ett finmaskigt nätverk att falla tillbaka på i krig. Sverige var en så viktig bricka i NATO:s strategi att vi ofta fick tillgång till central amerikansk teknologi före många NATO-länder, och det fanns under praktiskt taget hela det kalla kriget en de facto amerikansk säkerhetsgaranti för Sverige, vilket även inkluderade ett kärnvapenparaply. Både NATO:s och Sveriges operationsplaner visar att båda parter räknade med att kämpa tillsammans mot den gemensamma fienden, Sovjetunionen. För NATO:s del innebar detta bland annat att försvaret av Norge byggde på den förutsättningen att Sverige skulle skydda huvuddelen av Norges gräns, och att anflygningsvägarna för det allierade bombflyget på väg mot mål i centrala Sovjetunionen gick över Sverige.

RAF:s kärnvapenbestyckade Vulcanplan hade sin anflygningsväg mot Sovjet genom svenskt luftrum

För Sveriges del innebar det att inga trupper avsattes för försvar av nordligaste Sverige. Det förväntades NATO ta hand om. Framförallt baserades hela försvarsfilosofin på tanken att försvaret skulle hålla ut i dagar, eller värsta fall veckor, till dess hjälp västerifrån kunde anlända. Någon förväntning om att Sverige, ens med det starka försvar vi hade på 50- och 60-talen, på egen hand skulle kunna nedkämpa ett sovjetiskt angrepp, eller ens hålla ut under någon längre tid, fanns inte, för att inte tala om det allt svagare svenska försvar som på 70- och 80-talen skulle möta en under 70-talet kraftigt upprustad röd armé.

Denna artikel skulle kunna göras nästan hur lång som helst på de exempel som Holmström tar fram ur skuggan, men för den som vill fördjupa sig mer är det nog hur som helst bäst att köpa boken själv och läsa. Jag övergår istället till några slutsatser man kan dra av vad som framkommit för vår egen tid.

Neutralitetsmytens konsekvenser för dagens säkerhetspolitik

Sedan kalla krigets slut har Sverige anslutit sig till EU, NATOS: partnerskap för fred, samt antagit en solidaritetsdoktrin som innehållsligt är ungefär så icke-neutral man kan bli. Samtidigt har vi rustat ned vårt försvar till obetydlighet. Den krigsplanering för mottagande av hjälp utifrån som vi hade under kalla kriget är borta, av den enkla anledningen att vi inte längre har någon krigsplanering alls.

Vad vi dock inte gjort är att formellt ansluta oss till NATO. För ett sådant steg är den svenska neutralitetsmyten ännu allt för stark. Kanske är det så att de ledande socialdemokrater som så länge spelade ett dubbelspel till sist själva började tro på sin egen myt, att man tror att neutralitet har varit och fortfarande är ett realistiskt alternativ. Problemet är att det krampaktiga upprätthållande av myten, ännu 20 år efter att de rimliga skälen till dimridåerna försvann i och med att Sovjet förpassades till historiens skräphög, står i vägen för en rationell analys av Sveriges säkerhetspolitiska vägval.

Inte ens när vår militära styrka på 50-talet var som störst var neutralitet ett realistiskt alternativ. Den svenska alliansfriheten var en pragmatisk lösning på ett säkerhetspolitiskt dilemma, om man så vill det bästa sätt på vilket vi ansåg oss kunna bidra till den fria världens försvar, men i praktiken fanns bara ett alternativ om helvetet brakat lös, att kämpa tillsammans med, att stå och falla med, de övriga västerländska demokratierna.

Tittar man bortom neutralitetsmyten finns bara en realistisk politik för Sverige - NATO-medlemskap

Idag är neutraliteten än mer en utopi. Dagens Sverige är genom ekonomiska och politiska band mera sammanflätat med övriga Europa än någonsin. Det går inte föreställa sig en situation där våra europeiska grannar utkämpade en strid på liv och död där Sverige skulle stå neutrala vid sidan. NATO kommer för överskådlig tid att vara den organisation inom vars ram de västliga demokratierna organiserar sitt gemensamma försvar. För mig är det en självklarhet att även Sverige skall vara fullvärdiga medlemmar där.

Genom att sluta låtsas att det finns ett neutralitetsalternativ kan vi också konstruera vårt försvar efter de förutsättningar det faktiskt skall verka i. Vi behöver inte lägga ut en massa pengar på konstruktioner som bara syftar till att upprätthålla myten om vår alliansfrihet (en myt som för övrigt varken NATO eller ryssarna trodde på för en sekund). Istället kan vi när vi återuppbygger vår försvarsförmåga, redan från början göra det på ett sådant sätt att vi optimerar förmågan att tillsammans med våra allierade, främst Finland och Norge, försvara norra Europa. På så sätt får vi mera pang för pengarna.

Tage Erlander (s) - hade full koll på vilka våra vänner och fiender var. Annat är det i hans parti av idag.

Avslutningsvis vill jag ge ett erkännande till det kalla krigets sossar. Lyssnar man på deras retorik från den tiden blir man djupt bedrövad, både för dess naivitet och för dess totala brist på förmåga att ta ställning när demokratiska värden ställs mot diktatoriska. Tittar man bakom kulisserna visar det sig dock att ledare som Tage Erlander och Sven Andersson både hade en realistisk insikt om den situation vi befann oss i, och en stark känsla för vikten att hamna på rätt sida om läget blivit skarpt. Man gjorde vad som kunde förvänta sig av en ansvarsfull riksledning. Man såg till att skaffa Sverige de livförsäkringar via NATO vi behövde.

Förvånande nog tycks även en så radikal agitator som Olof Palme innerst inne burit på insikten om värdet av våra västkontakter. Samtidigt som han sågade USA i talarstolen såg han till att samarbetet med NATO fortsatte, och i vissa avseenden intensifierades. Att sossarna på detta sätt var betydligt mer ansvarsfulla än deras yttre gav sken av borde egentligen ligga i sossarnas eget intresse att det kommer fram i ljuset. Frågan är dock om de själva har kvar den insikten man hade då, och därmed förstår värdera vad deras föregångare faktiskt gjorde. Risken är överhängande att man blivit sin egen myts fångar, och att man idag skäms över det samarbete man borde vara stolt över. Att man nuförtiden i samverkan med kommunisten Ohly kräver evakuering av amerikanska baser världen över tyder dessvärre på detta.

Patrik Magnusson

 

Artikeln även publicerad på Esse Non Videri

Europa efter Pax Americana

Cecil Rhodes - Vid hans död 1902 verkade det brittiska imperiets hegemoni ohotat och evigt

1900-talet var det amerikanska århundradet, på samma sätt som 1800-talet var det brittiska. För praktiskt taget alla nu levande européer har USA, vare sig man insett det eller ej, gillat det eller ej, utgjort den yttersta garanten för vår samhällsordnings fortlevnad. Det finns dock mycket som tyder på att det amerikanska århundradet lider mot sitt slut, att nya tider stundar. För oss Européer kommer detta att innebära en grundläggande omprövning av vår säkerhetspolitik.

Ett antal händelser under de senaste halvåret illustrerar tydligt vad som sker. Vi börjar i Washington. Under våren har en politisk strid förs om den amerikanska budgeten. USA har ju ett notoriskt budgetunderskott, och de två stora partierna, republikanerna som kontrollerar representanthuset och demokraterna som har majoritet i senaten är oense om vad och hur mycket som skall sparas. Detta har lett till att man tidvis endast haft en tidsbegränsad provisorisk budget. Med endast timmar tillgodo lyckades man i mars nå en kompromiss, och därmed förhindra att den federala regeringen blivit utan pengar för sina löpande utgifter.

Den amerikanska regeringen var således timmar från att tvingas ställa in sina betalningar. Nu låter detta kanske mera dramatiskt än vad det var. Detta berodde ju på en politisk låsning snarare än att landet var konkursmässigt på riktigt. Tittar man bakom kulisserna ser det dock på sikt rätt allvarligt ut. Den kompromiss man till sist nådde innebar besparingar i storleksordningen 40 miljarder dollar, detta i en budget som ursprungligen låg med ett prognostiserat underskott på ofantliga 1600 miljarder dollar (och nej, detta är inte Bush och Irakkrigets fel – innan Obama tog över rodret var underskottet aldrig mer än en fjärdedel av dagens). Av underskottet har man nu lyckats göra sig av med 2,5%. Återstår då 97,5%.

Obama - Sedan hans tillträde har USA:s budgetunderskott skenat bortom all kontroll

Lite mera sifferexercis. Den amerikanska statsskulden uppgår till omkring 14 340 miljarder dollar, vilket skulle motsvara ungefär 90% av landets BNP, d.v.s. ungefär i linje med de Kalle Anka ekonomier vid Medelhavet vi nu har fullt sjå att rädda. Årets amerikanska handelsunderskott närmar sig 700 miljarder dollar, varav hälften är i handeln med Kina. År 1953 stod USA för 45% av världens samlade produktion. Sedan dess har dess andel minskat (1960: 26%, 1980: 22%, 2000: 20%, prognos 2020: 19% ).

Under det kalla krigets tid stod USA för en oproportionellt stor andel av den fria världens samlade försvarsansträngningar. Av världens samlade militära utgifter stod USA för omkring 30-37%, ungefär lika mycket som ärkerivalen Sovjetunionen. Västeuropas motsvarande andel låg i storleksordningen 15-20%. USA byggde upp ett nät av allierade och baser runt om världen. 300 000 till 400 000 amerikanska soldater var ständigt stationerade i Västeuropa, främst i Tyskland. Ytterligare drygt 100 000 återfanns i Japan eller Sydkorea. Under kortare perioder hölls ytterligare 100 000-tals soldater i enskilda länder, såsom Korea och Vietnam.

Amerikanska trupper på vakt mot WP i Tyskland under kalla kriget

Utöver detta hade USA trupper i praktiskt taget vartenda hörn av jordklotet utanför kommunistblocket. Det kunde röra sig om flygbaser, marinbaser, stationer för underrättelseinhämtning, specialförband, eller bara rådgivare och utbildare. 1988 hade USA fler än 100 militärer i vardera Australien, Filippinerna, Thailand, Sydkorea, Japan, Belgien, Tyskland, Grekland, Grönland, Island, Italien, Nederländerna, Norge, Portugal, Spanien, UK, Bahrain, Diego Garcia, Egypten, Saudiarabien, Turkiet, Bermuda, Canada, Cuba (Guantanamo), Honduras och Panama.

Kalla krigets slut innebar reduktioner i de amerikanska styrkorna, och närvaron utomlands. Kriget mot terrorn vände dock den trenden och snart var de amerikanska militärutgifterna uppe på samma nivå som under det kalla kriget. Antalet baser utomlands växte än mer, och tidvis har USA hållit stora numerärer trupp främst i Irak och Afghanistan. Nu stundar sannolikt andra tider.

Det finns, i alla fall i länder med ett medieklimat liknande det svenska, en stark föreställning om att det råder ett starkt samband mellan USA:s militära åtaganden i allmänhet och kriget i Irak i synnerhet, och de enorma budgetunderskotten. Detta är inte helt sant. Visst har USA stora militära utgifter (nästan 5 % av BNP), men inte större än vad de med lätthet klarade under det kalla kriget. Dagens budgetunderskott är också 2,5 gånger så stort som hela USA:s försvarsbudget, så något annat måste också kosta för mycket.

Även om myten om det av rustningar nedtyngda USA inte riktigt stämmer, så torde det inte råda något tvivel om att även den militära sektorn kommer att få känna på hårda åtstramningar. Med så stora underskott som USA dras med kommer nog inget område undan, och man får komma ihåg att det är den amerikanska vänstern som styr landet, så någon positiv särbehandling torde inte de grönklädda kunna räkna på. Kostsamma välfärdsreformer torde gå före. När nu USA äntligen fått fatt i ärkefienden Bin Laden, så öppnas också möjligheter för att trappa ned kriget mot terrorn – och ändå med viss trovärdighet deklarera sig som segrare.

Avgående försvarsministern Gates om NATO:s framtid: "Dim, if not dismal"

Tydliga signaler om vart USA är på väg kom nyligen från den avgående amerikanske försvarsministern Robert Gates. I ett tal till sina NATO-allierade kritiserade han de europeiska NATO-ländernas friåkande på det säkerhetspolitiska området. Han utmålade en dyster framtid för NATO-alliansen om inte de Europeiska länderna tog sig samman och började bära sin del av lasset. Han påminde om att det inte är självklart att USA i framtiden finner investeringen i Europas försvar värt kostnaderna.

Det är svårt att hävda att Gates har fel. Man behöver bara titta på hårda fakta, så konstaterar man att Europa allt sedan Hitlers dagar åkt snålskjuts på USA, och att detta friåkande accentuerades efter Sovjetunionens sammanbrott. Det borde inte komma som en överraskning att USA nu ledsnar på att betala notan för sin snåla och otacksamma europeiska kusin. För inte nog med att vi låter USA betala, vi tackar för hjälpen med ständig kritik av det amerikanska samhället och allt vad USA tar sig för.

Ett exempel som illustrerar det europeiska beroendet av storebror men också USA:s svalare attityd är insatsen i Libyen. Högst motvilligt lät USA sig släpas till den av Frankrike och Storbritannien initierade insatsen. Under insatsens första två veckor nådde koalitionen tydliga framgångar. Gadaffis styrkor trycktes tillbaka på alla fronter och tycktes ett tag nära sammanbrott. Sedan drog sig USA ur det aktiva deltagandet i insatsen.

Nu blev det upp till det fåtal europeiska länder, bl.a. Storbritannien, Frankrike, Norge, Danmark och Belgien, som faktiskt tillåtit sina flygplan att angripa Gadaffis styrkor att bära upp insatsen. På bara några dagar återtog nu Gadaffis styrkor förlorad mark varefter ett mera låst läge inträdde. Koalitionen utan USA visade sig helt enkelt inte ha kapacitet att trycka tillbaka de förhållandevis obetydliga styrkorna från ett tämligen efterblivet land med en befolkning mindre än Sveriges. Än värre blev det efter en tid när det visade sig att förråden av precisionsbomber snabbt började ta slut för många mindre länder.

Sammantaget tecknas en bild av ett USA som nu snabbt börjar hinnas ifatt av verkligheten, ett USA som nu börjar komma till insikt om att de inte längre har resurser att vara den enda supermakten, utan kommer att tvingas till smärtsamma besparingar för att få balans i sin skenande ekonomi, besparingar som oundvikligen kommer att innebära att delar av det världsomspännande nät av militära baser och åtaganden som USA skapat måste monteras ned.

Tornados från RAF Marham lufttankar på väg att avfyra sina Storm Shadows mot Libyen

Samtidigt tecknas bilden av ett Europa som i decennier vant sig vid att åka snålskjuts på USA när det gäller militärt försvar, vars bantande och splittrade krigsmakter är så tandlösa att de inte ens förmår näpsa en tredjerangens diktator på Europas egen bakgård, utan att behöva massivt amerikanskt stöd.

Det torde knappast behövas en särskilt vass spåkula för att inse att den amerikanska militära närvaron i, och stödet till, Europa kommer att drastiskt reduceras. Av alla USA:s globala åtaganden torde detta framstå som ett av de minst angelägna att upprätthålla. Europa är en otacksam vän som egentligen inte behöver hjälp, utan har resurser att hjälpa sig själv om man bara ville. Det stagnerande Europa framstår också strategiskt som allt mindre viktigt ställt i relation till det dynamiska Stillahavsområdet.

Den bistra verklighet Europa har att förhålla sig till är således att vi inom en snar framtid kommer att tvingas ta itu med decennier av försummelser på det militära området. Den tid då de europeiska försvarsplaneringarna kunde bygga på föreställningen att ”någon annan” skulle kompensera de egna försummelserna och gripa in som en räddande ängel när krisen kommer är förbi. Detta må kanske ha fungerat när ”någon annan” var USA, men när ”någon annan” är ett annat Europeiskt land som slarvat lika mycket med försäkringspremien som en själv, då ligger man risigt till.

Jag måste medge att jag inte är helt optimistisk inför de europeiska ländernas förmåga att anta utmaningen. Allt för länge har Europas stater vant sig vid en bekväm tillvaro där man inte behöver ta särskilt stort ansvar, utan är fri att unna sig tämligen kostsamma sociala satsningar. Detta har resulterat i att Europas ekonomiska dynamik urholkats, och i många av kontinentens länder är ekonomin knappast i bättre skick än den amerikanska.

NATO-ordförande Anders Fogh Rasmussen - magister för en klass notoriska skolkare

Hittills har EU visat sig bättre på att enas om detaljregleringar av sådant som de ärligt talat inte har med att göra, än att enas om verkligen viktiga saker som faktiskt kräver samarbete. Utrikes- och säkerhetspolitik är definitivt ett område som kännetecknats mer av splittring än samverkan. Med tanke på att det kommer att krävas både betydligt mera av samverkan och samarbete, och omfattande tillskott av ekonomiska resurser om Europa skall få ett hållbart försvar, så är jag rädd att min pessimism inte är ogrundad.

Vad som torde behövas för att låsa upp alla de knutar av byråkratisk hämning och revirpinkande är en kraftfull extern chock. Om ett totalt amerikanskt tillbakadragande från Europa skulle vara en tillräckligt kraftfull chock låter jag vara osagt, men det är inte utan att tanken slår mig att den största tjänst USA kunde göra oss européer, när de uppenbarligen inte längre har lust eller råd att försvara Europa, skulle vara att genomföra sin reträtt så raskt, så totalt, och under så mycket buller och bång, att inte ens europeiska toppolitiker kan undgå att se vad som händer.

Patrik Magnusson

 

Inlägget även publicerat på Esse Non Videri

Än slank han hit, och än slank han dit….

Håkan Juholt (s) - Vad vill han egentligen?

UTRIKESPOLITIK | Att sossarnas nya partiledare har bestämda åsikter om spritpriserna i Turkiet tycks stå klart. Hur det förhåller sig med frågor av lite mera tyngd för den svenska statsskutan är mindre klart. På det område där en stabil och trovärdig linje är mer betydelsefull än kanske något annat område, inom utrikespolitiken, har Juholt tvärtom satt en ära i att vackla fram och tillbaka, och att gödsla med märkliga utspel.

Nu har han igen, för jag vet inte vilken gång i ordningen, bytt linje rörande insatsen i Libyen. När FN till allas förvåning kom till skott och ordnade en flygförbudszon, och uppmanade medlemsstaterna att ingripa för att skydda den libyska befolkningen från dess herres vrede, så stod Juholt på barrikaderna för ett svenskt ingripande. Den synnerligen eftertänksamma alliansregeringen fick utstå hård (och välförtjänt) kritik från vänster för sin senfärdighet. Medan vi fortfarande grubblade och väntade så föll redan bomberna från våra nordiska grannars flygplan mot Gaddafis mördarband.

Sedan hände något. Sent omsider började regeringen samla sig till ett beslut. I takt med att det började stå allt mer klart att regeringen signalerat till NATO att man var beredd att delta i insatsen, och att man nu sökte stöd hos oppositionen för att kunna skicka ut de svenska trupperna med bred enighet bakom sig, så svalnade sossarnas entusiasm. Nu började Juholt rycka i nödbromsen istället. Ett tag såg det osäkert ut om regeringen skulle få det breda stöd (i praktiken från sossarna) man önskade, och när uppgörelsen till slut blev klar, så var det en ganska urvattnad historia.

Till skillnad från t.ex. Danmark och Norge, kom Sverige nämligen att sätta upp ganska snäva operativa begränsningar för vårt deltagande. Socialdemokraterna hade nämligen ställt som villkor för att stödja insatsen, att de svenska planen endast skulle få upprätthålla flygförbudszonen, och alltså inte ingripa med vapenmakt för att hindra Gaddafis trupper att begå övergrepp på civilbefolkningen. Juholts något märkliga motiv för denna begränsning var rädsla för att drogade barnsoldater skulle löpa risken att få en GBU-49 i huvudet. En annan begränsning var att insatsen tidsbegränsades till den sista juni. En förlängning kräver alltså ett nytt beslut.

Spaningsfoto från FL01

Med beslutet väl fattat så var de svenska planen snart på plats på Sicilien. Eftersom det libyska flygvapnet i stort var utslaget, eller stod parkerat på marken, så kom behovet av jaktinsatser för att upprätthålla flygförbudszonen att bli begränsat. Vad som i stort återstod för de svenska piloterna var spaningsuppdrag. Detta må inte förringas. Behovet av spaningsresurser var stora, och de svenska Gripenplanen har internationellt sett mycket god förmåga på området. Det sägs att Sverige står för ungefär en tredjedel av den internationella styrkans spaningskapacitet.

Men som sagt, förbandets mandat är tidsbegränsat. Nu är hög tid att fatta beslut om eventuell förlängning, och regeringen har mycket riktigt börjat sonderingarna för att få parlamentariskt stöd till en förlängning. Dags således för nästa kursändring för Socialdemokraterna. Nu meddelar Juholt att han inte alls är beredd att stödja en förlängning av insatsen, utan vill ta hem de svenska planen. Återigen är motiveringen tämligen vacklande. Insatsen är förmodligen slut 1 juli, eller vi har gjort vårt, nu får ”någon annan” ta vid, som om inte den svenska insatsen redan från början tack vare Juholt & Co byggt på att ansvaret läggs hos denne ”någon annan”.

Sossarnas inställning har fått hård kritik, även från de egna leden. Den praktiska politiken skär sig ordentligt med den officiella linjen präglad av starkt stöd för FN och för internationell solidaritet. Det dröjde därför inte många veckor innan Juholt svängt kappan än en gång i Libyenfrågan (jag får det till tredje kursändringen på mindre än två månader). Förvisso vidhåller han att JAS-planen skall hem, men nu öppnar han för en marin insats istället. Istället för stridsflyg skall Sverige bistå med örlogsfartyg som kan upprätthålla vapenembargot mot Libyen.

Förvisso finns säkert behov av örlogsfartyg i den internationella styrkan. Den libyska regimen har både beskjutit sjöfart i Syrtenbukten, och utnyttjat egna fartyg för att bekämpa mål vid kusten. Med tanke på Libyens geografi (nästan all befolkning bor vid kusten) så kan också koalitionsfartyg bekämpa en hel del av de förband som utför övergrepp på civila. Nu förefaller det väl inte troligt att svenska fartyg skulle tillåtas utföra så blodiga uppgifter, utan det lär väl mest handla om att övervaka vapenembargot i den utsträckning det nu behövs. Gaddafi lär redan ha alla vapen han någonsin behöver och lite till.

Ett problem med en svensk marin insats är att det enligt uppgift skulle ta minst tre månader från beslut till svenska fartyg kan vara på plats. Kanske har vi här förklaringen till att en marin insats utövar sådan lockelse på Juholt. Trots allt finns det ju en chans att Gaddafis regim hinner falla samman innan de svenska fartygen kommer fram, och då har ju sossarna lyckats med konststycket att framstå som solidariska och hjälpvilliga utan att behöva åstadkomma ett dugg.

I ljuset av de senaste manövrerna börjar teorierna, att den tidiga socialdemokratiska entusiasmen för en insats inte var något annat än en inrikespolitisk bluff som slog slint, framstå som obehagligt trovärdiga. Kan det vara så att sossarna drog en rövare, och hoppades att regeringen aldrig skulle komma till skott med en insats? Med den kalkylen som grund kunde man driva på för en insats och själva framstå som driftiga och empatiska, medan regeringen fick framstå som veliga och osolidariska.

När sedan regeringen ”synade bluffen” och beslutade om insats, så stod man plötsligt där med ett ganska nesligt val. Ställa sig bakom en insats man egentligen inte ville ha, eller gå emot och få sin trovärdighet utraderad. Man valde en kompromiss. Ställa sig bakom insatsen, men bakbinda den så att den skulle bli så betydelselös som möjligt. Kanske fanns redan då tanken att det skulle gå lätt att ta hem flygplanen efter tre månader, när det visat sig att de inte gör så stor nytta med de operativa begränsningar de påtvingats.

Man vill inte tro att partitaktiken skall tillåtas styra sådana viktiga beslut som in internationell insats med svenska trupper för att skydda civila, men om man lägger det filtret på sossarnas alla kovändningar i frågan, framstår ett mera konsekvent mönster. Då blir en politik som för en betraktare som förväntar sig säkerhetspolitisk logik framstår som velig och inkonsekvent, plötsligt logisk. Om man betraktar den socialdemokratiska Libyenpolitiken som ett försök att framstå som solidariska (och helst mera solidariska än regeringen) samtidigt som man smiter undan från allt vad verkligt ansvarstagande heter och lämpar över på andra att göra grovjobbet, så kanske Juholt inte är en vingelpelle i alla fall, bara en hycklare.

Patrik Magnusson

För lite, för sent

Idag lyfter de första svenska stridsflygplanen mot sitt kommande operationsområde i Medelhavet. Tillsammans med en bred koalition av västerländska demokratier skall de upprätthålla en av FN sanktionerad flygförbudszon syftande till att hindra diktatorn Gaddafi att mörda sin egen befolkning. De gör det med en för svenska förhållanden osedvanligt bred parlamentarisk majoritet i ryggen. Så långt allt väl. Det går dock inte att komma ifrån två viktiga förhållanden som skiljer vår insats från den som många andra länders, t.ex. Frankrikes, Storbritanniens, Danmarks och Norges.

JAS39 - Äntligen på väg

För det första kommer vår insats anmärkningsvärt sent. För ett land som talar sig så varm för internationell solidaritet och FN-samarbete är Sverige märkligt senfärdiga. Medan våra grannländer Danmark och Norge inom ett par dagar beslutat delta i operationerna, och efter ytterligare ett par dagar hade flygplan i luften ovanför Libyen, så tog det Sverige två veckor att fatta beslut, och kanske ytterligare en vecka innan våra förband är i gång.

För det andra så begränsas det svenska förbandets mandat till att övervaka flygförbudszonen, d.v.s. att bekämpa flygplan ur Gaddafis redan utplånade flygvapen, medan både danska och norska flygplan även får utföra attackuppdrag mot markförband som beskjuter civila, d.v.s. den typ av uppdrag som gör verklig skillnad. Svenska piloter som bevittnar övergrepp på marken skall enligt den nye s-ledaren Juholts mening snabbt åka därifrån utan att ingripa. I och med att han är av den uppfattningen så har också regeringen som ju är i minoritet, och i alla händelser ville ha en bred enighet, inte kunnat ge våra flygare friare händer än så.

Att uppdraget fick så begränsad omfattning kan man således lasta oppositionen för, den opposition som vitt och brett talat om sin vilja att ingripa och klagat på regeringen för passivitet, och som nu när det kommer till kritan visat att det gamla talesättet ”tomma tunnor skramlar mest” fortfarande håller måttet. Det är av flera skäl olyckligt att den svenska insatsen blev en halvmesyr. Det cementerar bilden av Sverige som de ryggradslösas land, som låter andra göra grovjobbet och sedan själv står vid sidan av och klagar på de som gör det, och framförallt förtar det en stor del av det faktiska värdet av vår insats.

Att beslutet om insats dröjde så länge kan däremot knappast oppositionen lastas för. Här har regeringen agerat synnerligen stelbent och oengagerat. Medan andra länder på eget initiativ svarat på FN:s uppmaning att skicka flyg, så har den svenska regeringen fått för sig att man behöver en särskild inbjudan från NATO för att delta, och presterat den ena krystade förklaringen efter den andra varför ledningsförhållanden är för oklara för Sverige. På så sätt förhalade man beslutet i två veckor.

Som om inte detta vore nog, så har man knappast utnyttjat tiden mellan flygförbudszonens skapande och gårdagens Riksdagsbeslut särskilt effektivt. I väntan på beslut borde naturligtvis det aktuella flygförbandets beredskap ha höjts, förberedelser gjorts, och förbandet kunde till och med ha framgrupperats till Italien eller Grekland, så att det första uppdraget kunde ha flugits redan igår. Istället har vad jag förstår Försvarsmakten haft strikta instruktioner att absolut inga förberedelser fick ske innan det formella beslutet om insats togs.

Juholt (s) - uttalar ett kraftfullt och bestämt "kanske"

Denna långsamhet indikerar i mina ögon att regeringen knappast varit särskilt angelägen att delta i Libyen. Med undantag för folkpartiledaren Björklund, tycks inte regeringens upprördhet över de begränsningar sossarna påtvingat förbandet vara särskilt stor. Frågan är om man inte i många fall är lättade över dessa begränsningar, och tacksam att det blev sossarna som fick ta ansvaret för dem.

Var är Tolgfors som var så stolt över sin solidaritetsdoktrin, och som skrutit så över det snabbt gripbara svenska försvaret? Är det måhända så att det luftslott som ”tomhylsan” snickrat på inte riktigt är den tiger han vill få oss att tro, utan snarare en liten mus? Jag måste erkänna att jag inte begriper vad man sysslat med i regeringen. Bättre chans än denna att visa att Sverige är beredda att ställa upp internationellt med kort varsel, och att förbandsslakten de senaste 20 åren åtminstone gett oss en användbar liten leksaksarmé går bara inte få.

Vänsterns märkliga vacklande

Den traditionella bilden har varit att allianspartierna har varit övervägande proamerikanska, sossarna neutralt avvaktande, och miljöpartiet och vänsterpartiet fientliga till allt som har med USA att göra och således tämligen glada i alla skurkstater som hatar USA, och där platsar ju Libyen med lätthet. Västmaktsintervention i Mellanöstern för att stoppa diktatorer har av de sistnämnda brännmärkts som korståg och imperialism. Dess svenska anhängare fick öknamnet ”bombhöger”.

För bara ett och ett halvt år sedan bedrevs en stor flygövning i Norrbotten, där Sverige bjudit in en rad NATO-länder. Scenariot gick i stort ut på att en galen diktator lät anställa folkmord på sin befolkning, och de övande förbanden skulle skydda denna befolkning bl.a. genom att upprätthålla en flygförbudszon. Exakt var de som gjorde detta scenario hade hittat sina kristallkulor vet jag inte, men uppenbarligen var de av hög kvalitet, för just precis detta sker nu i Libyen. Behöver jag tillägga att (v) och (mp) var mäkta förgrymmade över att NATO fick komma hit och leka krig.

När sedan orosmolnen tornade upp sig i Libyen överraskade inte bara sossarna utan även vänstern och miljöpartiet med sitt engagemang och sin aktivism. Nu var det vänsterblocket som drev på och ville se svensk insats mot diktatorn. Samtidigt som man anklagade regeringen för passivitet så glömde man bekvämt nog bort att om man själv hade fått styra Sverige de senaste fyra åren så hade det svenska försvaret haft ännu sämre resurser att bidra med, och vi hade sannolikt inte överhuvudtaget varit samövade och beredda för uppgiften. Hycklare är vad de är. Lite för de tankarna till alla de försvarshatare som under 20- och 30-talet såg till att ställa Sverige försvarslöst, för att sedan efter kriget gorma om den svenska eftergiftspolitiken under kriget.

Exakt vad som fått kamraterna till vänster att överge sin broder från Libyen är också ett mysterium. Från sitt maktövertagande 1969 till början av 2000-talet hade han närmast idolstatus. Möjligen står förklaringen att finna i hans politiska omsvängning efter 9/11. När kriget mot terrorn tog fart insåg Gaddafi vad klockan var slagen. Med hans imponerande CV som terrorist krävdes det knappast stor fantasi för att inse hur lockande måltavla för amerikanarnas vrede han utgjorde.

Broder Gaddafi - Nu även i Vänsterns kikarsikte

Som den överlevare Gaddafi är insåg han att nu var det dags att ligga lågt, mycket lågt. Hans program för massförstörelsevapen skrotades, och dryga skadestånd till hans offer betalades ut. Istället för en antiimperialistisk diktator, blev Gaddafi blott en diktator. Här tror jag vår svenska vänsters känslor svalnade. Troligen blev de inte bättre av att Gaddafi tycktes finna ny vänskap hos ingen mindre än Italiens Berlusconi. Man får nog heller inte underskatta det romantiska skimret hos en folklig revolution. Sådant slår an strängar djupt nere i själen hos en sann kommunist. Det faktum att USA visat sig så motvilliga att ingripa kan också ha stärkt vänstern i sin övertygelse. Om USA tvekar måste det väl vara ett tecken på att rebellerna är goda.

Nu tycks det dock som ett visst mått av normalitet återinträtt. I och med att regeringen synade oppositionens engagemang så har de tvingats bekänna färg, och framstår åter som de fega och passiva. Kanske kan spelet med oppositionen också vara en möjlig förklaring till regeringens senfärdighet. Kanske var regeringens passivitet enbart en taktik för att lura ut främst sossarna ur buskarna, och få dem att göra utfästelser som de sedan inte kunde backa ur. Hade regeringen drivit på för en svensk insats finns alltid risken att sossarna satt sig på tvären och utnyttjat situationen för att beskriva regeringen som krigshetsare i USA:s ledband.

Varför insats i Libyen?

Så långt har jag i artikeln som ett axiom utgått från att ett svenskt deltagande i den internationella insatsen i Libyen är önskvärd. Men är det egentligen självklart att det är så? Ett av våra Riksdagspartier, och flertalet politiska grupperingar utanför parlamentet, inklusive fredsrörelsen, är ju mot en insats, och flera andra länder, t.ex. Tyskland och Finland har ju valt att avstå.

Det finns faktiskt också goda skäl till tveksamhet. Insatsen saknar en hållbar långsiktig strategi. Det enda sättet att långsiktigt skydda befolkningen i Libyen hade varit att störta Gaddafi. Det är långt ifrån säkert att oppositionen klarar detta på egen hand, även med flygunderstöd. Resultatet riskerar således att bli ett utdraget inbördeskrig, eller i bästa fall ett delat Libyen där diktatorn sitter kvar i väster och oppositionen tar över i öster. Så långt sträcker sig dock inte FN:s mandat, eller de deltagande ländernas vilja.

Det är heller inte helt orimligt att hysa vissa tvivel på oppositionens demokratiska meriter. Många företrädare för oppositionen är oskrivna kort, vissa är avhoppare från regimen. Det är ju frestande att tänka sig att vi har en god sida fylld av övertygade demokrater, och en annan fylld av galna islamister som förläst sig på Gaddafis lilla gröna. Sannolikt är det mera komplicerat.

Libyen är ett klansamhälle. Delar av de motsättningar som nu blossat upp handlar sannolikt om att klaner som missgynnats under Gaddafi gör uppror, medan hans egna närstående försvarar sina privilegier. Här är upplagt för långa och bittra strider och kanske ombytta roller när nya klaner får styra, och de gamla kuvas. Även i Libyen har funnits en undertryckt islamistisk strömning. Säkert finns bland de oppositionella även företrädare för dessa. Att Libyen efter Gaddafi skulle bli en stabil demokrati är därför ingen självklar slutsats.

Inte heller arabförbundets agerande ingjuter förtroende. Till en början var de kraftigt pådrivande för en flygförbudszon, och mot Gaddafis regim. Nu när flygförbudszonen är etablerad har man ändrat sig. Nu när det visar sig att de internationella styrkorna inte kan lösa sitt uppdrag utan att sätta in vapen mot Libyska mål, och då civila libyer riskerar att träffas, vill man inte vara med längre. Det är inte utan att man upplever dem som en smula otacksamma. Först skriker de på att väst skall komma och reda ut soppan åt dem, när väst till slut gör det, så klagar man.

Ändå vill jag hävda att det här helt rätt att Sverige deltar i insatsen. Till skillnad från Finland som har ett eget försvar, och Tyskland som är fullvärdiga medlemmar av NATO, så har Sverige ett stort behov av att samla på sig internationella pluspoäng för visad solidaritet. Vår egen säkerhet vilar idag på den bräckliga skapelse som kallas solidaritetsdoktrinen. Tanken är att vi skall hjälpa andra i nöd, och att de skall hjälpa oss i motsvarande läge. Att då backa ur när vi förväntas bistå med ganska blygsamma medel vore knappast att bädda för en generös inställning den dag vi själva behöver hjälp.

Även om insatsen som sådan baseras på en bräcklig strategi förefaller den politiskt klok. I en värld där det finns oroande tecken på ständigt återkommande kriser i relationerna mellan västvärlden och den muslimska världen, har vi här en chans att när arabförbundet ber om hjälp visa att vi faktiskt ställer upp, och att vi gör det på ett sådant sätt att vi låter libyerna själva vinna sin frihet, inte genom att vi går in och påtvingar dem västlig administration.

Gaddafis regim hör också till de lyckligtvis numera ganska få som är så vedervärdiga att man svårligen kan tänka sig att det kan bli värre. Även om man kan hysa farhågor om vad det skall bli av Libyen efter Gaddafi, så förefaller det sannolikt att det i alla fall blir bättre. Rent mänskligt är det rätt att hjälpa de som terroriseras av hans regim. Ur det perspektivet har vi allt att vinna och inget att förlora.

Inget av det som sagts om de märkliga begränsningarna i Sveriges insats, eller den oklara situationen i Libyen skall placera någon skugga över de svenska kvinnor och män som nu åker ned till Medelhavet för att göra en insats. Jag är säker på att de kommer att ge oss anledning att vara stolta över dem och deras insatser, och jag önskar dem all lycka till.

Patrik Magnusson

Försvaret: Krigsmakt eller genusprojekt?

I en debattartikel i SvD lyfter kristdemokraterna Ebba Busch och Christian Carlsson en angelägen fråga. Är det rimligt att vid rekrytering särbehandla vissa sökande på grund av kön? Svaret borde rimligen vara nej. Ändå är det precis vad man avser göra vid försvarsmaktens rekrytering. I syfte att få in mer kvinnor i Försvarsmakten tänker man sig tydligen införa lägre antagningskrav för kvinnor.

Mitt Beslut i stort: Inledningsvis sänker vi kraven, därefter kvoterar vi, och slutligen får jag hämta ut min genusmedalj av 1:a graden.

Jag tillhör de som tidigare applåderade beslut om att öppna upp fler yrken för kvinnor, bl.a. inom försvarsmakten. Självklart skall man inte hindras från att utöva ett yrke bara för att man är kvinna (eller man). Detta handlar både om individens rätt att så långt möjligt få chans att förverkliga sina ambitioner, men också om de olika arbetsgivarnas möjlighet att få de allra bäst lämpade personerna i sina organisationer genom att maximera urvalet.

Dock har jag alltid i denna inställning haft den reservationen att en sådan reform som att öppna upp nya yrken för kvinnor aldrig får leda till att man i syfte att nå vissa procentmål vad gäller de rekryterades sammansättning börjar tumma på de krav man ställer på de anställda, eller att man gör urvalet efter andra kriterier än vem som faktiskt är bäst lämpad för det. I så fall har man förfelat hela reformen. I så fall ersätter man en orättvisa med en annan, och per definition så förfelar man ambitionen att de bäst lämpade skall anlitas. Är det den vägen vi skall gå hade det varit bättre att behålla den gamla orättvisan. Då hade vi åtminstone haft bättre soldater.

Tyvärr inskränker sig inte detta problem bara till försvarsmakten (även om jag nog vill se det som det mest allvarliga exemplet). Andra yrken där god fysik är centralt, såsom polis och räddningstjänst, har också tendenser att tumma på antagningskrav i syfte att rekrytera fler kvinnor och att få pluspoäng hos statsfeminismens överstepräster.

Den fråga vi måste ställa oss är varför vi har ett försvar. Är det för att försvara landet, eller för att genomdriva genusideologiska utopier? Om det är det senare är vi på rätt spår. Är det däremot det förstnämnda är vi ute och cyklar. Inte så att jag vill förorda att t.ex. försvarsmakten åter utestänger kvinnor. Däremot skall de krav som ställs vara utformade utifrån den uppgift man förväntas lösa, och den skall självklart vara densamma för alla, oavsett etnicitet, kön, eller andra irrelevanta bakgrundskaraktäristika.

Även publicerad på Esse Non Videri

Patrik Magnusson

Försvaret måste få kosta mer

Den traditionella Folk & Försvar-konferensen i Sälen i början av januari lämnade inget direkt lugn efter sig. Snarare har oron för det svenska försvaret förstärkts.

Det finns två bilder av det svenska försvaret idag. En som säger att vi inte har något försvar värt namnet och en annan som försvarsminister Tolgfors förmedlar ständigt, ständigt, ständigt och det är att vi har ett försvar som är bättre än vad det någonsin varit. Sanningen ligger väl någonstans mittemellan. De reformer som har gjort har varit nödvändiga. Men det är bara ett första steg. Det svenska försvaret behöver efter 2014 mer pengar. Fler miljarder till försvarsbudgeten. Det går inte att använda försvarskostnaderna som budgetregulatorer längre.

ÖB – befriande tydlig

ÖB Sverker Göransson var i Sälen tydlig och mycket rak i sitt anförande. Försvaret kostar pengar – försvaret behöver pengar. Pengar för ny utrustning, utrustning som ska underhållas och utrustning som ska bytas ut. Och detta bara för att underhålla den nuvarande storleken på försvaret. Det svenska nationella försvaret har försummats. Det går inte att säga på något annat sätt. Nu håller det på att återhämta sig. Det är bra och det är nödvändigt. Men vad vi har i kvalité saknar vi i kvantitet. Att det militära försvaret endast har precis vad som behövs i material, flygplan, fartyg, fordon med mera räcker inte. Och jag ställer mig synnerligen tvivlande till att det antal som anses vara tillräckligt för behoven verkligen är tillräckligt. Vi behöver mer av allt och vi behöver reserver.

Något som borde var uppenbart och som man måste räkna med är att en eventuell militär motståndare lyckas förstöra, skjuta sönder eller på annat sätt skada den materiel vi har. Och plötsligt har vi då mindre av ”vad som behövs”. Jag har aldrig hört någon beslutsfattare som försvarar den minimalistiska linjen ta upp denna uppenbara risk och sanningen att också vi svenskar skulle kunna drabbas av förluster. Att det som vi saknar i kvantitet vägs upp av kvalitet är en sanning med kraftfull modifikation. Antal soldater, antal flygplan, antal fartyg, antal stridsvagnar har en avgörande betydelse. Och givetvis har det betydelse var i landet militär finns stationerad. Att Gotland inte längre är garnisonsort är ansvarslöst, att Skåne riskerar bli av med P7 i Revinge är både militärt och politiskt fel.

Vi behöver svensk försvarsindustri

Varför vi inte har en diskussion om – eller ens en plan för – reserver, påfyllnad, nybyggnad eller nyutbildning är för mig obegripligt. Om vårt försvar behöver x antal flygplan, y antal fartyg och z antal stridsvagnar för att klara sina uppgifter är det väl bra att vi räknat ut detta. Men om sedan en okänd faktor kommer in och gör flygplan, fartyg och stridsvagnar obrukbara så står vi där utan tillgång till ersättningsresurser.
Tankarna att svensk försvarsindustri ska konkurrera med andra länders försvarsindustrier är i grunden en bra tanke. Men den saknar förankring i dagens verklighet. Men vad ligger bakom dessa tankegångar? Det kan vara en olycklig blandning av en nästan religiös övertro till marknadsekonomin och ett typiskt svenskt behov att vara bäst i klassen.
”Att köpa från hyllan” talades det mycket om för ett par år sedan. Att vi i Sverige skulle bortse från att militär utrustning tillverkades i vårt land, nu skulle vi istället köpa färdigt från utlandet. Nu skulle det vara slut med kostsamma utvecklingskostnader i Sverige. ”Vi kan köpa det vi behöver billigare” var slagordet för dagen.

Jo, vi kan köpa om det är lugna tider, om freden är stark och inga konflikter ser ut att blossa upp någonstans. Men i händelse av oro, krig, ofred – då är varje land sig själv närmast. Militär utrustning, vilken den än må vara, går till det egna landet i första hand. I andra hand där den kan vara till nytta för det egna landet och i tredje och sista hand till en köpare som man inte har någon nytta av.
Alla länder, även det stora landet i väster som tror på och prioriterar konkurrens och marknadens krafter gynnar den egna inhemska industrin när det gäller försvarsmateriel. Varför ska Sverige vara ett undantag? Det enda utlandet tackar oss för är för att vi är korkade och lägger ner tillverkning som kanske är främst i världen och överlåter åt andra att tjäna pengar och erövra våra marknadspositioner. Något som helt tycks ha glömts bort är försvarsindustrin som en del av försvarsförmågan. En egen försvarsindustri är värt så mycket i så många olika sammanhang. Vi ska inte inbilla oss att det politiska hänsyn som till viss del fortfarande tas till Sverige inte hänger samman med vår försvarsindustri. Försvarsindustrin ger Sverige politisk styrka.

”Det stora onämnbara”

Bland många av våra politiska beslutsfattare fortsätter Ryssland vara det stora onämnbara. Den ryska nu pågående militära upprustningen ska uppenbarligen tigas ihjäl. Tror man den upphör då?
Fakta som ingen kan komma ifrån, vare sig vi tiger, blundar eller håller för öronen är att Ryssland har ökat sin försvarsbudget med mellan 50 och 60 procent fram till år 2015. Och fram till år 2020 ska 75 procent av de militära styrkorna ha fått nya moderna vapen. Vi har Iskandersystemet som byggs ut, vi har köp och bygge av Mistralfartyg. Vi har en enorm rysk militär satsning på Arktis. Tyskland och Italien förhandlar om försäljning av avancerad militär utrustning till Ryssland. Den ryska kilen rakt in i EU fungerar. Tyskland vågar inte annat än spela med Ryssland i skuggan av sitt energibehov och Berlusconi ser i Putin en vän. Grattis Ryssland! Strategin fungerar!

Det sker en rysk militär upprustning och modernisering över hela linjen. Det krävs ansträngning för att inte kunna se den. Det inte Ryssland klara med politisk övertalning eller militär överlägsenhet ordnas med omvärldens energibehov och ryska energileveranser. Snart är den ryska gasledningen i Östersjön färdig. Ytterligare ett ryskt grepp om Europa och påverkansmöjligheter rakt in i EU:s hjärta. Ryssland knyter allt fler länder till sig genom vapenexport och byteshandel – vapen mot råvaror. Den ryska vapenexporten är idag lika stor som när den var som mest från det gamla Sovjet. De ryska ledarna har lärt sig mycket av Sovjetunionens misstag. Idag blandas politik, militära hot och ekonomiska transaktioner i ett gemensamt syfte: ökat ryskt inflytande i omvärlden. Och just nu ser det ut att fungera alldeles utmärkt.

Splittra EU, bryta transatlantiska länken

Följer man rysk media någorlunda kontinuerligt är det inte svårt att upptäcka hur man från rysk sida gör vad man kan för att få till en splittring inom EU, undergräva den transatlantiska länken och erbjuda sig själv som Europas frälsare. I ett otal artiklar i rysk media kan vi ta del av budskapet hur USA och Kina ser på varandra som framtida samarbetspartners på Europas bekostnad. Från ryska sida pumpas budskapet att det endast är en tidsfråga innan USA helt ignorerar Europa och satsar sitt samarbete på Kina. Den ”logiska” slutsatsen i flertalet av dessa artiklar är att Ryssland finns där som en stark europeisk allierad – om bara EU vill. Ryssland är hungrigt.

Vi måste få igång en försvars- och säkerhetspolitisk debatt i Sverige. Strutspolitik och självgoda uttalanden förändrar inte verkligheten runt omkring oss.

Rolf K Nilsson

En grundlig och välbehövlig sågning

Professor Wilhelm Agrell

För en tid sedan avhölls den årliga Folk och Försvar konferensen i sälen. Politiker, militärer och akademiker var på plats för att diskutera säkerhetspolitik och det svenska försvaret. Konferensens mest lysande föredrag var det som hölls av professor Wilhelm Agrell, författare till boken ”fredens illusioner” som avhandlar den svenska försvarsmaktens sammanbrott sedan slutet av 80-talet.

I en saklig och resonerande ton levererar han något som inte kan betraktas som annat än en total sågning av 20 års svensk försvarspolitik. Föredraget är väl värt att se i sin helhet. Agrell beskriver en total nedmontering av det nationella försvaret, en nedmontering som skett utan debatt och utan att de centrala beslutsfattarna egentligen varit medvetna om vad de ställt till med. Den följande analysen är min egen, men jag tror Agrell skulle instämma i det mesta.

Det som började med en allmän eufori över den tillfälligt förbättrade strategiska situationen för Sverige, och en i grunden riktig insikt om behovet att reformera det ålderstigna och sedan länge underfinansierade svenska försvaret utmynnade i en total slakt på allt vad försvarsförmåga heter. Lärdomarna från Gulfkriget 1991 visade med all tydlighet att en stor teknologiskt underlägsen värnpliktsarmé hade mycket lite att sätta emot när en välutrustad stormakt svingade sin sabel.

Att Sveriges väpnade styrkor i början av 90-talet behövde skäras ned i omfattning för att kunna finansiera en kvalitativ uppryckning torde ha rått stor enighet kring bland både militärer och politiker. Under andra halvan av 90-talet började det dock spåra snett. I ett land som just genomlidit en svår ekonomisk kris, och där politikerna hellre flörtar med väljarna genom att sänka skatter eller, som i Sveriges fall, höja olika bidrag, än tar långsiktigt ansvar för rikets säkerhet blev frestelsen att göra stora besparingar på försvaret alltför stor när det visade sig att förfallet hos stormakten på andra sidan Östersjön fortsatte.

Redan här borde man ha insett vartåt det hela var på väg. Att reparera decennier av försvarspolitiska försummelser (grunden till haveriet lades egentligen på 60-talet när klyftan mellan resurser och uppgifter tilläts börja öka konstant) och att genomföra en genomgripande reform för att göra försvaret ”smalare men vassare”, samtidigt som man genomförde stora besparingar, kan bara inte för den någorlunda nyktre betraktaren ha tett sig som realistiskt.

Inte blev läget bättre av att försvarets medel till stor del var bundna i gamla materielbeställningar (militär verksamhet arbetar med enormt långa planeringshorisonter), vilket gjorde att neddragningarna föll ut med full kraft på övriga utgiftsposter, vilket innebar förbandsnedläggningar och indragna övningar. Nedläggningarna av förband och anläggningar i krigsorganisationen medförde i sin tur stora kostnader, både för att riva och sanera, men också för att flytta, bygga om, och bygga nytt. Detta i sin tur gjorde att ytterligare neddragningar krävdes för att få det hela att gå ihop. Av industripolitiska hänsyn gjordes också en del fortsatta materielbeställningar som inte var befogade ur försvarets synpunkt.

Till och med "Bagdad Bob" skulle ha svårt att säga något positivt om sveriges försvar

I detta läge protesterade många experter, och även glada amatörer som jag själv, högljutt. Neddragningarna var redan då så omfattande att invasionsförsvaret i praktiken upphört att existera annat än på papperet. Den politiska reaktionen på de protester som hördes försökte vara lugnande. Det är ingen fara. Vi skall bibehålla alla grundförmågor, och om situationen förvärras kan vi alltid återupprusta, lät det då. De riktiga olyckskorparna (dit jag återigen får räkna mig) svarade då att detta nog låter bra i teorin, men att i praktiken skulle aldrig politikerna ta sig samman och fatta ett sådant beslut hur tydliga signaler de än får. Dessa farhågor har ju tyvärr besannats under de senaste åren. Precis de varningssignaler som man då angav som grund för ett återtagande av svensk försvarsförmåga har på punkt efter punkt kommit, men inget har gjorts.

Vad som sedan skedde i början av 2000-talet (för övrigt ganska exakt som de ryska militärutgifterna åter började öka) var att de sista resterna av invasionsförsvaret i tysthet försvann in i glömskan. Utan något formellt politiskt beslut upphörde hela mobiliseringssystemet att existera. Att detta skett konstaterades i förbigående i en bilaga till en skrivelse från försvaret. Förband som under en tid bara existerat på papper försvann nu även i teorin. Samtidigt firade nyspråket nya triumfer i takt med att förskönande omskrivningar av vad som skedde presenterades.

Vid det här laget hade fokus helt skiftat till operationer i utlandet. All försvarspolitisk energi lades på att säkerställa förmågan att hålla trupp i Afghanistan. I det läget kom värnplikten, den sista påminnelsen om det nationella försvaret, i skottgluggen. För att hålla stora trupper utomlands måste man kunna kontraktsanställa soldater.

Här kliver så den borgerliga regeringen in och fullföljer den nedmontering som socialdemokraterna påbörjat. Av alla möjliga kombinationer av personalförsörjning väljer man en av de mest radikala. Värnplikten skrotas helt, och försvaret skall framöver helt utgöras av yrkessoldater. Man tillskapar tjänster med villkor som nog enklast kan beskrivas som usla, och sedan blir man förvånade när man har svårt att fylla rekryteringskvoterna.

Ett annat hinder för försvarets internationalisering är anställningskontrakten. Officerare har tidigare frivilligt kunna tjänstgöra internationellt, och även gjort så i allt ökande omfattning, men det har inte varit ett tvång och i ett krympande försvar blir det allt svårare att bemanna nyckelbefattningar utomlands på frivillig väg. Alltså inför man ett obligatorium att tjänstgöra utomlands. Detta görs med en sådan finkänslighet och finess att hundratals anställda vägrar skriva på och får sparken.

Även bland de som skriver på råder allt ökande grad av förstämning i takt med att försvarsledningen fortsätter att skämma ut sig som arbetsgivare, och går lös även på anställda som ställer upp på utlandstjänst, men har fräckheten att kräva att förändringarna skall genomföras på ett städat och civiliserat sätt. Överlag har försvarsledningen ofta, vid sidan av politikerna, spelat en nyckelroll i att rasera försvaret.

Idag står vi alltså med en beväpnad biståndsorganisation vars uppgifter är i Långtbortistan, med en till stora delar modfälld personal som saknar förtroende för sin ledning, och med gapande vakanser i organisationen. Något försvar, i betydelsen organisation vars syfte är att med vapenmakt försvara rikets suveränitet och territoriella integritet, existerar inte längre. Visst finns på papperet ett fåtal bataljoner vikta för nationellt försvar, men inte ens dessa är i praktiken gripbara under överskådlig tid, och någon försvarsplanering vare sig för att försvara Sverige på egen hand eller tillsammans med andra finns inte.

Leni Björklund (s) - En av försvarets ivrigaste dödgrävare

För den som vill ägna sig åt att leta skyldiga till den soppa vi hamnat i finns många att välja på. Det råder ingen tvekan om att socialdemokraterna får ta på sig huvudansvaret för skeendet. Det var sossarna som från 60-talet lät underfinansiera försvaret på ett sådant sätt att det i slutet av 80-talet var en koloss på lerfötter. Det var sossarna som i 1995/96 års försvarsbeslut genom sin spariver rationaliserade bort ”vassare” i den ursprungliga försvarsreformens slogan ”smalare men vassare”. Det var socialdemokraterna som under de kommande tio åren ansvarade för den totala nedmonteringen av det svenska försvaret, och det är sossarna som idag, samtidigt som man kritiserar regeringen för slapphet i försvarsfrågan, vill drämma till försvaret med ytterligare nedskärningar.

Men inte heller de borgerliga kan svära sig fria. Förvisso har man tidvis protesterat mot neddragningarna och efterlyst en djupare säkerhetspolitisk analys, men när man väl fick makten så gjorde man ingenting för att rätta till problemen. Endast det ryska anfallet på Georgien räddade försvaret undan ytterligare neddragningar, men några förstärkningar att tala om blev det inte. Sedan genomför Tolgfors & co en sällsynt dåligt underbyggd och dåligt förankrad reform av personalsystemet som raderar ut det sista av folkförankring som fanns och som verkar bli både mycket kostsamt och samtidigt oförmöget att leverera de blygsamma personalnumerärer som behövs.

En tredje bov i dramat är försvarsledningen. Med facit i hand tycks det som herrarna med eklöv på kragen visat sig vara synnerligen inkompetenta organisatörer, och mera mån om att säga vad deras politiska chefer vill höra än att säga vad de hade behövt höra. Förmodligen handlar det i deras fall, liksom i politikernas, om en kombination av önsketänkande och opportunism som styrt handlandet. För militärerna tillkommer sannolikt en dos desperation, och för politikerna ett genuint ointresse av försvarsfrågor. Däri ligger förklaringen att detta kunde ske, snarare än att någon egentligen ville att vi skulle hamna där vi nu är. Inte ens socialdemokraterna, med de gängse undantagen i dess vänsterflygel, hade nog tänkt sig att avskaffa försvaret.

Det är ofta av vikt att blicka tillbaka för att förstå varför något gått snett. Visst kan man även ägna sig åt att peka ut skyldiga och ställa dem till ansvar, och det har jag i detta fall faktiskt delvis gjort, men framförallt handlar det om att dra lärdomar, göra om, och göra rätt. Vi är där vi är nu. Den viktiga frågan är: Hur kommer vi ur denna soppa? Hur kan vi åter bygga upp en realistisk säkerhetspolitik, och ett försvar som förmår hantera de uppgifter denna säkerhetspolitik ålägger det? Åt detta tänkte jag ägna min nästa artikel.

Patrik Magnusson

Tomtar antastade och stal högvakts vapen

Natten till julafton blev en av högvakterna vid Stockholms slott misshandlad och bestulen på sin automatkarbin av två personer utklädda till tomtar! Förutom det smått komiska i händelsens detaljer är det fruktansvärt skrämmande. För självklart är tomteutstyrsel en perfekt förklädnad för både rånare och terrorister i juletid – ingen ser hur de egentligen ser ut, och de kan gå förklädda mitt i centrala stan utan att någon har en tanke på att dessa rödvita, skäggiga gestalter vill annat än väl. Det inträffade manar på många sätt till eftertanke.

Den stora frågan i sammanhanget är givetvis: hur kunde det ske? Den kungliga högvakten får försvara både sig själv, slottet och kungafamiljen. Även om det är ett stort steg att öppna eld mot en inkräktare som upplevs som ett hot kan man använda både pipan och kolven som tillhygge. Högvakten får visserligen öppna eld i särskilda fall, men förutom det mycket allvarliga i att göra det hade det – förstås – sett ännu mera absurt ut i pressen:

Högvakt sköt ner två tomtar utanför Stockholms slott. Båda vårdas nu på Karolinska sjukhuset. För den ene är läget fortfarande instabilt, den andres skador är allvarliga men inte livshotande. Den utpekade högvakten kommenterar: ”Jag kände mig hotad.”

Det är dock ett MYCKET stort säkerhetsproblem om det bara är att gå fram till en högvakt på Stockholms slott, övermanna honom (eller henne) och gå därifrån med en skarpladdad AK5:a under rocken. Vapnet innehåller i och för sig ”bara” fyra patroner – men dessa kan åstadkomma mycket stor skada. För att inte tala om att ammunitionen till AK5:an är standard i hela västvärlden och därmed borde vara relativt enkelt att komma över på svarta marknaden.

Att den stulna AK5:an kommer att användas på något sätt mot oskyldiga är tyvärr lika sannolikt som att förövarna inte kommer att hittas av polisen. Låt oss verkligen hoppas att den inte dyker upp i ett nytt terrordåd. Och låt oss hoppas att det nu vidtas åtgärder för kungliga högvakten som gör att de fullt ut kan freda sig själva, slottet, kungafamiljen och civilsamhället mot dylika övergrepp framöver! Väl att märka har dessa tomtar också statuerat exempel för andra kriminella. Detta är fullständigt oacceptabelt.

Jakob E:son Söderbaum

Vi har ingen aning om hur världen ser ut om tio år

> Även publicerad på emilstankar.se

HOTBILD | Försvarsmakten har de senaste åren genomgått en rad förändringar, motiverade av den nu förkastade tioårsdoktrinen. Sveriges försvar har blivit mindre och på många sätt svagare, men från politiskt håll försäkrar man att kompetensen har bevarats. Om det finns ett hot så kommer försvaret snabbt att anpassas därefter. Vilka åtgärder har vidtagits för att göra det svenska försvaret flexibelt och situationsanpassat och snabbmobiliserat?

Efter Rysslands oväntade invasion av Georgien 2008 kunde vi i Sverige se ett blygsamt försvarspolitiskt uppvaknande. Debatten ändrades fullständigt och plötsligt fanns ett visst intresse för det som tidigare var statens huvuduppgift, territoriellt beskydd. Retoriken har ändrats, och till viss del även politiken. Men vad har gjorts för att säkerställa att Sverige inte står utan försvar den dagen en internationell säkerhetspolitisk kris kommer?

I praktiken mycket litet. Förvisso kan man hävda ett det nya personalförsörjningssystemet gör att ett stort befälsunderlag finns den dagen vi behöver återinföra värnplikten. Det ska dock sägas att mobilisering och införande av värnplikt traditionellt ses som oerhört aggressiva åtgärder i ett krisläge. Hoppet står då till att beslutet tas i ett tidigt stadium, innan vi står mitt i en kris med världens ögon fästa vid vårt personalförsörjningssystem.

Samma sak gäller materielförsörjningen. Där gäller det ständigt att ligga minst tio år före i internationella upphandlingar. Förhandling, beställning, produktion och leverans tar tid. Den som tvivlar kan söka bevis i vår svenska beställning av helikoptern NH90 (HKP 14) från NHIndustries. Försvarsmateriel köps inte på varuhus, vapenindustrin är betydligt mer komplex än exempelvis byggsektorn. Det är inte bara att välja och vraka ens nu – under pågående kris blir det ännu svårare. Ingen vill sälja till ett neutralt land när varorna blir mer och mer eftertraktade. Hur gör våra försvarspolitiker i Riksdagen för att säkerställa att försvarsmakten har den materiel som behövs, inte bara nu, utan tio-tjugo år framöver? Sanningen är att det tar tjugo år att möta hot om tio år. Och vi har ingen aning om hur världen ser ut om tio år.

En eventuell upprustning är inte något som är enkelt att genomföra, och det är inte heller säkert att de politiska signalerna är enkla att tyda. Så sent som 1939 lades Göta Livgarde (I2) ner, trots tydliga signaler om att en kris var på väg. Året efter hade ett världskrig brutit ut och Göta Pansarlivgarde började sättas upp. Det dröjde fram till 1943 innan regementet hade börjat fungera som självständig enhet, och samma år som andra världskriget slutade kunde P1 flytta in i sina egna baracker i Enköping. Försvaret är av naturen en seg organisation och att sätta upp ett regemente kräver, tro det eller ej, mer politisk vilja än att öppna en vårdcentral. Vad kan man då göra för att försvaret ska bli mer flexibelt och snabbrustat?

Vi står i dag utan någon särskilt god helikopterberedskap. Av luftvärnet återstår bara en spillra, kapabel att försvara huvudstaden om det vill sig väl. Arméns materiel behöver ständigt förnyas. Flygvapnet är underbemannat och saknar underlag för rekrytering. Och i takt med att blicken har riktats utomlands har våra marina förmågor allt mer glömts bort.

Andreas Braw