Archive for the 'Högerhistoria' Category

Hans Järta – en svensk Burke?

Hans Järta (1774-1847)

Misstror man som traditionalist den som varit radikal i sin ungdom, bör inte Hans Järta (1774-1847) tas med i det urval som här har gjorts. Han var tidigt nackstyv och höll på sin åsikt. Järtas fall är samtidigt speciellt. Han blir med tiden en trovärdig och sansad liberalkonservativ. Omvändelsen går hos Järta knappast blixtlikt utan i det stegvisa växandets och den djupnande erfarenhetens tecken. Av renegatens renlärighet och behov att dölja eller förklara bort sitt förflutna har det hos Järta aldrig funnits ett spår.

Vi möter hos Hans Järta tvärtom en man med stark politisk känsla för vilken den juridiska skolningen samtidigt stödde hans känsla och respekt för det tidsprövade. Järta var efter Uppsalastudier kunnig i både teologi, latin och statsrätt, och fick god användning för samtliga dessa ämnen. Han hade sina rötter såväl hos svenska lantadliga officerare som, på mödernet, hos den uppåtsträvande (så brukar det heta) stockholmska handels- och politikersläkten von Plomgren. Järta fördes redan som levnadsglad ung ämbetsman in i huvudstadens tongivande litterära och politiska kretsar, han stod för övrigt den krets nära där avsättningen av Gustav IV Adolf förbereddes. Han sökte som många ivriga unga litteratörer utlopp i dikt för hur han kände inför tidens stora omvälvningar med franska revolutionen i täten. Som vän till Kellgren och medlem av den så kallade juntan misstänktes han tidvis för jakobinska tänkesätt, något som dock drabbade många begåvade men oförutsägbara personer med egna åsikter i en av misstänksamhet och politiskt spioneri präglad småstat som Sverige.

Hans tidige biograf Hans Forssell betonar att Järta inte tillhörde dem som kategoriskt avvisade de nya borgerliga friheterna, men anser att han heller inte rycktes med av den revolutionära yran utan tog avstånd både från utopierna och skräckväldet. Det som för Järta tedde sig fast och utvecklingsbart var svensk lag, och den därmed förbundna frihetstraditionen. Häri märks i hans livsbana en tydlig kontinuitet.

En självständig frihetsivrare

Sin första skrift avfattade Järta, liksom hans engelske åsiktskollega Burke, i satirisk stil. I Några tankar om sättet att upprätta den urgamla franska monarkien från 1799 lekte han med den fruktan som revolutionen hade framkallat, och framlade olika äventyrliga ekonomiska förslag i förbudsivrares och frihandelsbekämpares anda. Han driver med den stela ämbetsmannastilen och militarismen, och gör utfall mot den sittande svenska akademien. Ironin är påtaglig, stilen behärskad, och själva satiren blir verkningsfull då den inte överdrivs. Liksom Burkes skrift ”A vindication of natural society” väckte Järtas opus förbryllade reaktioner. Var upphovsmannen verkligen en reaktionär, eller en engagerad framstegsvän? I det osäkra europeiska läge som rådde kan dess förslag ha tett sig mindre orimliga än de på tidsavstånd verkar. Den franska inramningen lät antyda att måltavlan trots allt var Sverige där det så kallade ”trycktvånget” och ”yppighetsförbudet” liksom andra problem i rättsväsendet just då var känsliga teman.

Tidigt visar Järta den för honom typiska självständigheten och oböjligheten i åsikter. Den tog sig först det anmärkningsvärda uttrycket att han utan att ha någon ny försörjning tog avsked från utrikestjänsten där han en tid verkat. Att han i stället valde att fördjupa sina juridiska kunskaper gynnade samtidigt hans fortsatta bana. Detsamma gäller om de positiva intryck han vann ur ekonomen och frihandlaren Adam Smiths skrifter, en påverkan vi också möter hos Burke. Järta medarbetade med smärre inlägg i politiska och litterära tidskrifter och skaffade sig snart anseende som en oppositionspolitiker med breda vyer och skarpt omdöme. Han stödde till exempel kravet på att riksdagen skulle ges rätt att ta del av underlaget till de beslut som den hade att fatta, liksom kravet att riksdagen för en begränsad tid skulle åta sig bevillning, alltså godkänna extra skatteuttag. Hans Järta bidrog i centrala frågor konstruktivt till att utforma ståndpunkter och mynta formuleringar, som underströk riksdagens självständighet och samtidigt ifrågasatte en kungamakt oberoende av riksdagen. Även här påminns vi om Burke som bekämpade det kungliga godtycket i England.

Principfast och vältalig politiker

Järtas skrivna ställningstaganden (så kallade memorial) och muntliga inlägg präglas genomgående av klokhet, skarp vältalighet och konsekvens. Med emfas framhöll han exempelvis att svenska folket, som godkänt en ganska hög upplåning, också behövde få veta hur dessa medel använts och i vad mån skulden avbetalats. Han vände sig likaså emot att riksgäldskontorets verksamhet sedan 1790-talets början bedrevs under sekretess, och framhöll betydelsen av riddarhusets självständighet, men fick vid tiden inget gehör för någondera synpunkten ens hos lantmarskalken. Hans Järta var en av de fem ledamöter som i sin vrede över riddarhusets osjälvständighet avsade sig ledamotskapet i ridderskapet och adeln för att under resten av sitt liv verka som ”ofrälse parvenue”. Den förre friherren Hierta blev därmed stamfader för den ofrälse släkten Järta.

Efterhand insåg dock flera av dem som avsagt sig sitt adelskap att de förgäves kastat bort den självständiga roll som adeln intagit gentemot den enväldiga kungamakten. Ty nu fortsatte Gustav IV Adolf sin olyckliga politik, och först när denna lett till vägs ände, kunde Järta och hans meningsfränder göra sig gällande. Den principfaste och temperamentsfulle Järta hade inte svårt att avstå sina ståndsrättigheter, då han var stark motståndare till privilegier. Hans beslut hängde också samman med hans kritiska syn på den dåvarande svenska aristokratins svagheter. Detta var över huvud taget en tid då svenska elitgrupper såg misstänksamt på varandra, och då personliga tvister ofta fördes inför domstol där de i sin tur gav upphov till utdragna förhandlingar och bittra paragrafstrider. Med Järtas kunskaper och skarpa omdöme kom han ofta att verka som advokat och försvarare av personer som motarbetades av kungapartiet.

Hans Järta kunde liksom från parkett nu betrakta ”enväldets fortgående självupplösning” (Hans Forssell), allt medan ett alternativt statsskick med den oberoende riksdagen och rättssamhället som grund tog form i hans tankar. Järta sågs av en del som en given ledare vid en statsvälvning, men han ägde knappast den naturliga hänsynslöshet i utförandet som detta skulle ha fordrat. Däremot var han starkt medveten om vilken kris som det svenska styresskicket hade råkat i och likaså väl skickad att intellektuellt utveckla grunderna för ett konstitutionellt statsskick. Järta mindes själv den fasa som de lössläppta folkliga lidelserna i Frankrike kort tidigare hade väckt. Att han anklagades för överdriven försiktighet brydde han sig inte om. I själva hans önskan om att förändra den svenska statsstyrelsens former låg därför kravet, att själva förändringen måtte ske i ordnade former.

Sveriges egen ”ärorika revolution”

Hans Järta sökte verkligen, utan att använda termen, ”förändra genom att bevara”. Det är nästan som om Burkes egen anda hade svävat över den det svenska statsskickets ”ärorika revolution” som skulle bli så nära förknippad med Järta. Järta avstyrde kategoriskt förslag om väpnade insatser, och han sökte likaså påverka som han ansåg omdömesgilla högre förvaltningstjänstemän att verka för en fredlig förändring, till exempel genom att vidta en ämbetsstrejk i protest mot den otillräknelige kungen. Vid ett kritiskt tillfälle gav sig Järta med milt våld tillträde till det hus, där en grupp sammansvurna hade samlats för att dryfta en plan att gripa kungen, då han var på väg till Haga slott. Med lugnande tal fick Järta intrigmakarna att avstå från sin plan. Det har av somliga hävdats att om Järta inte härigenom bidragit till att skjuta upp förändringen, kunde statsstyrelsen väl ha återvunnit sitt fasta grepp och Finland ha kunnat räddas. Hade kungen däremot kommit att gripas, kunde det som andra framhållit mycket väl ha slutat i ett kungamord. På feghet eller följsamhet tydde i varje fall inte Järtas handlingssätt.

När omvälvningen av det svenska statsskicket verkligen inleddes, sökte Järta efter förmåga verka dämpande och medlande på hur det förlöpte. Sin centrala insats gjorde han när den nya författningen arbetades fram, och detta i ett tempo, vilket som vi vet blev ovanligt högt. Han ingick i en förberedande författningskommitté, och då kungen avsatts och riksdagen tagit itu med att skapa en ny författning kom Järta att ingå i det för denna uppgift ansvariga utskottet. Det är i inledningen till detta utskotts berömda förslag, som vi finner den moderna svenska författningshistoriens säkert mest bekanta vägledande text – det berömda ”vördsamma memorialet”. Här möter vi Järta då han är som bäst. Hans ideal, tanken om två varandra uppvägande statsmakter, utvecklas på ett språk vars utsökta klarhet och lugna, en smula om Montesquieu påminnande stil, inte röjer att den skrevs på en enda natt. Det står där bland annat: ”Utskottet har sökt att bilda en styrande makt, verksam inom bestämda former, med enhet i beslut och fullkraft i medlen att dem utföra; en lagstiftande makt, visligt trög till verkning, men fast och stark under lagarna, men ej självhärskande över dem. Det har vidare sökt att rikta dessa makter till inbördes bevakning, till inbördes återhåll, utan att dem sammanblanda, utan att lämna den återhållande något av den återhållnas verkningsförmåga. På dessa huvudgrunder av statskrafternas särskilda bestämmelser och ömsesidiga motvikt skall den statsförfattning vila, som utskottet föreslagit.”

Regeringsformen 1809 var till stor del Hans Järtas verk. Den var Sveriges grundlag fram till 1974.

Järta övergav inte detta sitt verk då det stadfästs. Han vakade över det och räknades snart till dem som sökte hindra att den nya författningen (RF 1809) sattes ur spel vilket kunde medfört att den förhatliga säkerhetsakten återinfördes. ”I detta stycke var Järta orubbligt hängiven sitt verk” fastslår Forssell kort. Av den misstänkte jakobinen hade det till sist blivit en samhällsbevarande, låt vara juridiskt förtänksam och konstitutionellt präglad, konservativ.

Utom att vaka över den ömtåliga balans som den nya författningen infört fick monarkiskeptikern Järta nu, till synes motstridigt, då så krävdes försvara den mer kringskurna kungamakten och dess självständighet enligt den nya grundlagen. Han bjöd även riksdagens krav på nya befogenheter stången, både vad gällde rätten att revidera statsverkets räkenskaper och kravet på folkig insyn i dess verksamhet. Starka krafter hade satts i rörelse på alla centrala politiska områden, och uppgiften att förhindra splittring och dämpa misstro var, fastän primärt negativ, samtidigt vital för att nå ett harmoniskt beslutsfattande. Här kunde svårigheter skapas. Det föll bl.a. på Järtas lott att i majestätets namn ta bondeståndsledamöterna i upptuktelse för deras vildsinta uppträdande i riksdagens plena. Även om hans tale- och sekreterarkonst rör sig inom den juridiskt präglade ämbetsprosan, har den mitt i sitt lilla format och just genom denna finstilta besinningsfullhet en republikansk fläkt och även ett kärvt behag som nog inte ens förbigår dagens läsare.

Den utmanande landshövdingen

Efter en konflikt med kronprins Karl Johan utsågs Järta år 1812 till landshövding i Kopparberg. Från sin nya hemstad Falun verkade han lika ivrigt som han förr slagits för grundlagen nu i stället för sitt läns och för dalkarlarnas intressen. Han insamlade och kommenterade uppgifter om landsdelens ekonomi men markerade också, då han ansåg att dess innebyggare agerat egensinnigt och utan nog hänsyn till den gemensamma nyttan. Utan problem fortgick inte Järtas arbete, och en del tvister byggda på olika tolkning av ämbetsverks respektive en landshövdings befogenheter förmörkade hans tid i Falun. Han såg en rad goda drag hos dalkarlarna, men beklagade ibland deras envishet. ”Dalkarlen fördrager intet våld, men tål ej heller någon efterlåtenhet; han straffas och tiger, när han känner sig brottslig, men förlåter aldrig ett slag som orättvisan utdelt.”

Till Järtas kända principfasthet och hetsighet kom med åren en ökad svartsyn och misstänksamhet, som ibland övergick i rent rättshaveri. Så kunde det till exempel låta, i vändningar vars stilistiska flykt genljuder av bister vrede:

”Är det ett fel att älska det gamla Sverige; att icke vilja medverka till en radikal förstöring av den styrelseordning, som Carl XI och hans män upprättat; att icke med råd och dåd befrämja de välmenta, men därför icke lika säkert välbetänkta förslagen, att, i stället för en drömt aristokrati av ämbetsmän, som i en kedja från den högsta till den lägsta lyda konungen, bilda en verklig av ministrar, som skola utöva konungens makt, och av deras chefs de bureau, ämbeten vilka ej med något svenskt ord kunna betecknas; – är detta ett fel, då erkänner jag mig vara skyldig därtill och berättigar publicisterna att mig det tillvita. Men den dag kommer, då det visar sig, om mitt tänkesätt häröver är det allmänna eller icke, och då man finner, om mitt nit för de prövade svenska inrättningarnas bestånd syftat till min enskilda nytta eller till Eders kongl. Maj:ts och fäderneslandets.”

När något går Järta emot, talar han ”med lugn undergivenhet under mitt öde.” Han kan även likna sig vid ”en köpman, vars egendom sjunkit under en storm på havet.” Järta utmanar en helt ny grupp av makthavare, nämligen publicisterna, och besvär dem att komma till Dalarna för att från Tuna och Mora kyrkvallar upprepa de beskyllningar som de har vågat yppa i Stockholm: ”Det är denna självinvigda makt, nämligen en tillfällig opinions, som de sig kallande publicisterna strävar att uppresa. Den är en samhällsmakt, ty utom samhället har icke opinionen någon varelse, och kan följaktligen icke uppresas därhän, att ingen makt skulle finnas över henne, icke lagarnas, icke de gamla sedernas, icke det stadiga vettets. […] Det var visserligen denna samma makt, som dömde Aristides till landsflykt, som Sokrates och Kristus till döden; det var med en av den självinvigda opinionens lustbarheter, som Henrik den fjärdes bröllop firades; det var hennes vishet, som ledde trollrannsakningarna i Sverige; det var hennes energi, som mördade greve Fersen.”

Järta angriper i samma anda ”folkledares och folkhopars lösa meningar för dagen” och försvarar mot dessa kungamakten, enligt den nya författningen, som han anser inte står i strid med utan är förenad med folkets tänkesätt och åtnjuter svenskarnas ”livliga tacksamhet”. Järta försvarar inte minst kungens rätt att stå opinionsmakten emot, och angriper dem som naiva som hävdat att kungen kan skyddas genom att fråntas all befattning med den högsta maktutövningen. Åsikter som dessa bör inte ha varit den förre marskalken Bernadotte misshagliga.

Den åldrande konservative publicisten

Riksarkivets utmärkelse Hans Järtas medalj för framstående insatser till förmån för arkiven

Sin sista period ägnade Järta åt icke-politiska sysslor, han blev chef för riksarkivet och spelade även en viktig roll som fri konservativ publicist. Från att ha haft duster med kungen blev han under trycket av radikalare strömningar dennes försvarare. ”Den sanna måttstocken för all verkande kraft är verkets varaktighet.” Järta gör även upprepade, vältaliga utfall mot de i hans ögon naiva politiska materialisterna och liberalerna. Han ikläder sig belåtet ibland till och med rollen som den gustavianska periodens försvarare. Hos Gustav, fastslår han, fanns ”en kärleksfull vördnad för hjältedygder”. ”Gustav den tredje såg vinningslystnaden och det klyvande förståndets tidevarv inträda, och han framstod för att rädda därifrån det svenska lynnets ädelhet och förena svenska sinnen.” Även hos de tidigare fienderna bland göter och fosforister fann Järta nu vänner och stödjare.

I sin tidskrift Odalmannen uttryckte Järta från 1823 sin åsikt om den aktuella politiken. Han hade redan kring 1815 kritiserat den bakåtsträvande handels- och finanspolitiken, men började nu mer systematiskt formulera sin syn på samhället. För Järta var staten inte en politisk mekanism, utan en organiskt utbildad gemenskap som påverkas av människans ande. I vändningar som återigen ligger Burke nära skriver han: ”Nej, staten är något högre än ett försäkringsbolag, som endast efter betingade föreningsstadgar lämnar för vissa rättigheter värn emot yttre våld, något ädlare än ett förlagskontor, som försträcker för att vinna… Biet och myran kunna ej såsom människan utbilda sina släkten till högre fullkomlighet…. Men de söka dock icke att isolera sig, såsom rovdjuren; de känner vad de ej begriper, de känner och lyder en oemotståndlig dragningskraft till samhälleligt och ömsesidigt bistånd.” etc. Bland statens viktigaste behov är att bereda utlopp för denna anda, i litteratur och dikt. I dikten bör främst innehållet beaktas. Järta skriver: ”Till statens fullkomligare utbildning verkar skalden icke blott genom de stora och sanna idéer, åt vilka han ger en hänförande eller angenämt intagande åskådlighet, utan förnämligast genom väckelsen av det sinne, som allena kan fatta statens inre väsende och vårda dess helgd. Det är detta sinne för det sköna och det ädla, som bildar den i en aktiv bemärkelse frie mannen, och män, fria av en egen inre kraft, behöver människosamfunden mer än annat.”

Carl Johan Ljungberg

Annonser

Esaias Tegnér – humanist med konservativa drag

Esaias Tegnér (1782-1846)

PORTRÄTT | Esaias Tegnér hör till de geniförklarade. Men få verk av honom tillhör ännu vår levande litteraturskatt, fastän diktutdrag och tänkespråk kan höras i tal eller vid konfirmationer. En del Tegnér-strofer brukar äldre citera ur minnet. Det kan vara ut ”Frithiofs saga”, ”Det eviga”, kanske ”Nattvardsbarnen”, ”Hjälten” och ”Nyåret 1816”, ”Skaldens morgonpsalm”, eller något ur de akademiska festdikterna. En och annan minns en galant brevformulering, och många är stolta över att minnas den bekanta vändningen ”Vad du ej klart kan säga vet du ej…” ur ”Epilogen” från 1820.

Det finns en sida hos Tegnér som borde tilltala de flesta. Det är hans starka verbala energi, som säger oss att viljan räknas och det är bättre att handla illa än inte handla alls. Denna sida tillhör skaldens ungdom och handlar om symboliska men också om verkliga krig och drabbningar, allt i göticismens respektive Napoleon-krigens stormiga tecken. Tegnérs bildspråk är samtidigt ofta passé genom att det är så pass fornnordiskt:

Drick märg i benen, broder/ drick mod uti din själ!/ En skål för hjältars moder! en skål för Sveas väl!” Eller: ”Nu skiftas svärdshugg dryga,/ och dråpslag hagla nu,/ och bägges sköldar flyga/ på samma gång itu./ De kämpa utan tadel/ stå dock i kretsen fast./ Men skarpt bet Angurvadel,/ och Atles klinga brast.” ”Mulna hopar/ skaka fädrens spjut./ Stridslur ropar,/ lösen flyga ut./ Svärdsklingor springa och blodströmmar vandra,/ härarna famna i vrede varandra.

I sin kända Frithiofs-gestalt har Tegnér sökt rymma in denna djärvhet och klarsyn i en särskild gestalt. Avsikten har nog varit att fånga ”svenska” egenskaper. Meningarna har varit delade, huruvida detta har lyckats då den ridderlighet parat med kraft, trots och svårmod som Frithiof uttrycker tycks allmänmänskliga och vi nog inte riktigt heller blir kloka på Frithiof som karaktär,

Det yvigt brusande i diktrader som de just citerade kan gå igen också då Tegnér behandlar kristna eller ljust visionära motiv. Då blir resultatet ofta mer åskådligt:

Ja, helig, helig Han, som skapat världen!
Han kastar himlen som en mantel kring sig,
och vår, som blommar, är hans andedräkt.
Sjustjärnorna, sju solar, sätter Han
som gyllne ringar på sitt skaparfinger,
Han hänger svärdet i Orions bälte,
och fästets Lyra klingar på hans arm.

Den samhällsbevarande nyhumanisten

Att Tegnér i första hand förstod sin kallelse som diktare är självklart. Var han då konservativ i politiskt-ideologisk mening, eller mera en humanist och bildningsförsvarare? Svaret är inte givet. Som ung hade Tegnér lockats av Voltaire och den franska upplysningen. Då kallade han sig ännu ”jakobin” och hyllade Napoleon som den odödlige tyrannbekämparen. I detta skulle han ändra sig. Att Tegnér personlighetsmässigt var en så utpräglad melankoliker, som inte sällan skrev under trycket av svår misantropi, gör att han har kommit att stämplas som konservativ eller reaktionär. Men det är bara en sida av saken. Politiskt blev han klart alltmer ”rabulistfientlig” (Böök) och var misstrogen mot dåtidens svenska liberaler. I sin åskådning närmade han sig efterhand det samhällsbevarande lägret och Karl XIV Johan. Någon utveckling likt den då vännen Geijer övergav sin konservatism genomgick Tegnér inte. Geijers anglosaxiska, liberala tankar slog inte an på Tegnér vars biograf Fredrik Böök ändå tillskriver honom ett slags dubbelt synsätt: ett ”konservativt patos”, som innehöll kärleken till den klassiska bildningen, och ett ”liberalt patos” vari låg tron på de begåvade undantagsmänniskornas rätt gentemot de mer vanestyrda. Längre kommer vi kanske inte, fast man kan tillägga att mycket i Tegnérs yttranden ter sig som maningar att låta det djärva och äventyrliga uppvägas av eftertanke och återhållsamhet.

Tegnér var alltså nyhumanist med tyska förebilder. Man brukar ju säga att nyhumanismen förnyade den stelnade latinkulturen och i personlighetsfrämjande syfte frigjorde den estetiska upplevelsen från det språkliga och filologiska intresset. Det gällde nu att finna det bästa, det förebildligt mänskliga, i olika tiders och länders kulturyttringar. Tegnér tog intryck av en rad samtida eller något tidigare tyskar som Jacobi, Herder och Jean Paul. Hos Tegnér tar alltså en sorts syntes form. Han visar flera för nyhumanismen typiska drag: människointresset och det estetiska skådandet, som inspirerar och stödjer våra etiska val och självbildning. I ett tal säger Tegnér: ”Bildade äro vi, icke i den mån vi äro lärde, utan i den mån som en självständig, genomgripande, inom sig själv sluten och överensstämmande utveckling av människans ädlaste anlag gått för sig inom oss.” Från olika erfarenhetskretsar än de tyska idealisternas hämtar han samtidigt sådant som han kunde använda: från orientens dess yppiga fantasi, från Norden dess djup och allvar, från romantiken innerligheten, från den nya tiden dess idédjup och psykologiska insikt.

Att med Tegnérs ord utvecklas ”genomgripande” och lyda höga förebilder, är nyhumanismen i ett nötskal. Den framhäver värdet av ”inre arbete”, med den sene nyhumanisten Irving Babbitts ord. Men förebilder räcker inte. På ett sätt som pekar mot Viktor Rydberg säger Tegnér, att det som hindrar världen från kaos och undergång är viljan: ”Erövrar det onda all världen till slut,/ så kan du det rätta dock vilja”. I denna vilja rör det sig inte om det råa, spontana begäret, utan om den skolade vilja som för till vår bestämmelse som personer. För Tegnér spelar dock ännu den humanistiska och platonska tanken roll, att mot den synliga världen svarar en idévärld, som ger oss förebilder och stöd.

Fast han väl kände den poetiska guldåldern är det riktigt, som Gunnar Rudberg har hävdat, att Tegnér värdesatte den klassiska arvet och poesin i den mån dessa stödjer människans självutveckling. Det är som pedagog och förkunnare han lånar ur det hellenska arvet; han återger vad han mottagit ur den stora människokunskapen och tecknar färgstarka, snabbt avlösande bilder. Hos klassikerna ser han chansen att lära av ”den klassiska forntidens frisinnade ande, av dess reda och bestämdhet, dess skönhetskänsla och sinnesstyrka”. Som inte minst Tegnérs danske biograf, Georg Brandes, i sin studie har påpekat, närmast dränker Tegnér läsaren i liknelser som ändå har både lekfullhet och praktisk insikt.

Tegnér levde på ingivelser. Bilderna trängde sig på honom som i ett rus. Han tvangs att sovra bland dem – för ”i begränsningen visar sig mästaren”. Tegnér insåg i sin mest otyglade fantasi väl, vad vi just här i Norden är grekerna skyldiga, nämligen känsla för mått och urskillning. Han skriver: ”bättre och renare smak ibland oss är… en grekisk koloni.” Därför måste vi lära känna ”vår hyfsnings stamfäder”. Tegnér ville rycka upp och förändra sina läsare, inte göra de klassiska språken och dikten till värden i sig.

Tegnér och kristendomen

I ljuset av hans antikintresse blir frågan om Tegnérs kristendom svår. På vilket sätt var han kristen? Var han det alls? Många har ställt frågorna. Han tillhörde ändå den svenska kyrkan och blev med tiden biskop. En rättrogen lutherdom väntades han ha. Tegnér påpekade skämtsamt att han var biskop i Växjö stift och inte på den hedniska parnassen (de grekiska gudarnas berg). Han förstod nog Kristus som uppenbarelse, men som han tänkte sig uppenbarelsen är den som Rudberg påpekar ”mångsidig, oändlig, ej logiskt eller tidsligt begränsad”. Att anden är med blir avgörande. I ett av sina tal säger Tegnér om den uppenbarade: ”Han går igenom världen, han är världens liv, egentligen gör han icke levande, utan han är livet; vad som är utan ande, det är dött, är massa och förstelning”. Samma tanke möter i de välkända orden: ”Skalden, tänkaren och hjälten,/ allt det härliga på jorden/verkar blint som Anden vill”.

Med den utgångspunkten blir det legitimt att låta klassiskt och kristet smälta ihop, som här i ett typiskt tegnerianskt Gustav III-porträtt:

Och högt på tronen sitter i sin ära
En apollinisk, evigt ung gestalt.
Hans blick är mild som en försoningslära,
hans stora ande sammanbinder allt.

Läsaren kapitulerar för det lätta anslaget, fast han samtidigt undrar om han ställts inför en kröningstavla eller en Apollonstaty. Den djärve krigaren, statsmannen och konstmecenaten Gustav III:s verk är för Tegnér ytterst sett ett enda. Allt beror på om Anden närvarar, i ”den tanke, varigenom hjälten vinner fältslaget, eller statsmannen omskapar världens utseende för århundraden, eller den vise spränger en ny port till sanningen, eller konstnären förtjuser och förskönar sitt tidevarv” (Rudberg).

Eftersom Tegnér kände de mörka stunderna i sitt liv måste man fråga om han tänkte bort denna verklighet i sin kristna övertygelse. Var finns hos Växjöbiskopen den plågade Kristus, var finns lidandets väg till uppståndelsen? Var är det ”Hjälplöshetens evangelium” som exempelvis Hjalmar Ekström talar om? Insikten om att en hand leder oss även i förtvivlans dagar? Att det som skall ändras kräver en hjältekraft, som Tegnér tror, d.v.s. att något gudomligt rör sig i varje aktiv personlighet på jorden, är en sak. Tegnér vill åter till de höga rymderna. Han talar om ”det blåa landet” som är själarnas urhem. Uttrycker detta land kristendom eller uppståndelselära? Fast Kristus (enligt ett Tegnér-tal 1836) ”födes av Jungfrun…blöder, försonar och dör” känns det knappast som om frälsaren blivit människa, utan Kristus förblir en abstrakt idé.

Tegnér var inte forskare eller systematiker. Det gick ut även över hans syn på teologerna. Några kända Tegnérord talar om teologin som ”en dödskalle stjälpt över en lilja”. I brev kan han vara rent smädande mot detta yrkes utövare, som då han skriver: ”De så kallade teologerna äro dövstumma väktare av trons mysterier, karyatider, som bär tempelbyggnaden, Hezekiels keruber med oxhuvuden, men utan vingar: de är så okunniga som de voro överhovpredikanter och så fördomsfulla som sutte de i Svenska akademien.” Hans misstro mot teologerna svarar mot det förakt han inom humaniora visade filologerna.

Få svenska skalder har som Tegnér sökt gripa inspirationens glädje och känt sorgen över dess frånvaro. För honom var den klassiska inspirationen inte bara ett mytförråd eller ett bildspråk. Han skriver: ”Men väl har jag erfarenhet av en högre livlighet och verksamhet i alla självförmögenheter, fantasi, associationsgåva, förstånd.”

Intressant nog förbinder Tegnér samtidigt inspirationen med svalka. Georg Brandes skriver: ”Graeciteten hade för honom tidigt blivit liktydig med självbehärskning i konsten”. I ”självbehärskning” ligger också en önskan att sovra och begränsa det diktade stoffet. Honnörsord är fattning, måtta och klarhet. Tegnér värderar hos en diktare både ingivelsen och de strama tyglarna. Han söker för egen del tillämpa båda. Det grekiska i den meningen märks hos Tegnér även då han gestaltar fornnordiska motiv. Det är ingen slump att hans version av Frithiofs saga skiljer sig från sin isländska förlaga just genom att inslag av våld, råhet och burleskeri tagits bort, och harmoni och försoning framhävs så pass att man nästan får tala om en anakronism (otidsenlighet). Vreden och hämndlystnaden har bannlysts. När Frithiof till exempel ser balderstemplet brinna, vill han genast släcka elden. Och när detta inte går, sörjer och gråter han.

En reformvänlig vurmare för historiens erfarenheter

Tegnér (till vänster) under en doktorspromotion i Lund 1829.

Tegnérs humanism går igen i hans roll som skolman och skolreformator. John Landquist som har sökt bestämma Tegnérs position i tidens skol- och bildningsdebatt menar, att han där företrädde en närmast opolitisk åsikt med personlig utveckling i centrum, medan Geijer klart lät nyhumanismen underordna sig den politiska strävan att ”höja” de breda samhällsskikten. I skolkommittén stödde Tegnér – fastän idealist – lundaprofessorn Agardhs både radikala och realistiska program. Men i Tegnérs utbildningstanke låg ju inbegripet att den inte skall begränsas till vissa klasser eller yrken, inte heller bara till språk och humaniora. Att flera fick del av bildning och kunskap var ett riksintresse. I en drastisk formulering skrev han: ”I ett land som vårt, där menigheten deltar i lagstiftningen och statens högsta angelägenheter, är råheten grundlagsvidrig och okunnigheten en landsförrädare.” Orden antyder varför han ville förändra skolsystemet. Tegnér var påverkad av dåtida tyska reformer. Han talade för goda kunskaper i läsning, skrivning och räkning, samt månade om kristendomskunskapen och litteraturstudiet, allt viktigt för att eleverna skulle kunna tillägna sig högre kunskaper. Skolan borde drivas med statliga anslag. Att skolan däremot skall ge mer än grundkunskaper ansåg Tegnér diskutabelt. Detta kunde skapa en halvmesyr utan kvalitet. Med tiden lade Tegnér starkare tonvikt på de klassiska studierna som motvikt till tidens liberala krav, något som fjärmade honom t.ex. från den praktiske och reformsociale biskopskollegan Agardh.

Frågan om vad som är evigt respektive tidsbundet var för Tegnér vital. Han erkände att historiens erfarenheter och omprövningar också utvecklar synen på det sköna och på hur dikten skall utformas. ”Det gives”, skriver Tegnér, ”poetiska förträffligheter, varom grekerna ej hade eller kunde ha någon aning.” Mänskliga händelser anser han, som den historicist han är, för uppenbarelsen vidare. Nya insikter tar form som ”de gamla” inte kände till. Av motsvarande skäl prisar han Martin Luther (vid 1817 års reformationsjubileum) för att han med sitt nytänkande gav kristendomen en ny blomstring.

Tegnér insåg vilka värden vi måste skydda. Hans kritiska blick förstod lika snabbt, vad som inte längre klarade nya tiders prövning. I dikten ”Asatiden” heter det:

I höga minnen, i hävderna än stån,
som tomma harnesk, dem ingen kan fylla på jorden.
Den slappa tiden skygger med skräck därifrån,
Och hjältelivet är endast en saga i Norden.

Inte bara tar han därför avstånd från den utbredda fornnordiska nostalgi som kallades göticismen, utan tillstår att många omhuldade uttryckssätt och värderingar blir ”passerade”. ”Sov roligt, forntiden” heter det till exempel. Tegnér såg inte kunskap om den klassiska antiken som ett egenvärde. Han studerade den men för att påverka och berika fantasin och med sikte på nuet. Klassikernas kraft att påverka och förädla var viktigare än att läsa dem av ren pietet.

Samtiden, jämlikheten och friheten

Tegnér ville först se till samtidens behov. ”Vantrons långa dröm är faren,/ giv den vakna jorden ro” skriver han. Vad detta innebar försköts dock med åren, i traditions- och institutionsbejakande riktning. Som ung hade han halvt på skämt kallat sig ”jakobin”. Det bör mer ses som en reaktion mot reaktionära drag i tiden. I allmänna åsikter liksom i skolkommittén lade han däremot ökad vikt vid att bevara, mindre vid experiment, som inte minst 1831 års skoltal visar.

Tegnér ägde allmän känsla för att tiden skapar värden, han hyllade ”de store gamle” och gav som tänkare och diktare prov på sin traditionskänsla. Närmast i tänkaren Burkes anda heter det:

Ej allt är fördom, som vi nu fördömme,
på mången grund, som nu är plöjd och harvad,
ha mänsklighetens bästa blommor växt.

Tegnér talade visserligen med oro och litet förakt om hur ”dagens infusionsdjur leka frihet i tanklöst vimmel”. Han beskrev ”jämkningsanden,” ”som bortskär höjderna och fyller djupen/ och icke tål att något mänskobarn / får bli ett huvud högre än de andra.” Från den liberala pressen i landet fick han efter detta höra många kritiska ord. Genom sådan kritik blev det svårt för honom att i debatten förhålla sig balanserat eller medlande. Han drevs, har det sagts, av själva motsättningen att inta mer utrerade positioner än han annars skulle ha gjort.

Klart är att Tegnér samtidigt upprördes av frihetsinskränkningar på olika områden. Det kunde gälla hans eget privata uppträdande, vilket han inte gärna ville ändra på, men lika gärna om storpolitiska händelser. Den ryske tsarens övergrepp fick sålunda hans humör att jäsa ”över breddarne”. Gick han i sådana saker till överdrift? Man undgår inte frågan om Tegnérs karaktär och psykiska hälsa. Hans väninna Martina von Schwerin kallade honom en gång ”lättsinnig, flyktig och fylld av fördomar”. En annan vän noterade ”ett självsvåld… och… ett samtalsspråk, som var lättsinnigare och slipprigare än vad jag då ännu hört på något studentrum.” I grunden låg utan tvivel personlig otillfredsställelse. Han sörjde över ett äktenskap, som saknade genuin förtrolighet makarna emellan. Sådana stämningar färgade andra händelser. I vissa brev tycks hans ton närmast paranoid: ”Jag är omgiven av idel nedrighet, idel småaktighet och lömsk avund och svartsjuka. Det är skvallrets stenskvättor som hoppa omkring mig, det är lögnens brevdragare som gå från hus till hus, det är skändlighetens spioneri på mitt enskilda liv som uppretar och förstör mig…” I den berömda självkarakteristiken i ”Den döde” kallade sig Tegnér ”en rörlig själ som gjorde själv sin plåga/ och slutligt nedbrann i sin egen låga”. Man kan lägga Tegnér mycket till last, men knappast att i onödan ha dolt sina svagheter och sorger.

För Tegnér var friheten i första hand personlig. Han talar nästan aldrig om friheter kollektivt eller som lagstiftaren formar dem. Ofta antar friheten hos Tegnér konturen av en större, överpersonlig process, bakom vilken står ”frihetens höga genius”. Han tycks mindre ha tänkt sig ett yttre, mätbart framsteg än en inre, historisk fördjupning eller arbetsdelning vars börda delas av generationerna. Han skriver: ”Världshistorien är dock genetisk, hon känner intet språng, endast en fortgående kedja, en oavbruten utveckling… Uppenbarelsen är icke en död månsten, fallen med knall ur skyn, utan den är ett levande träd, utbildat och mognat med tiden, ehuru dess frö är fällt av himmelens fåglar”. Här hörs tonfall, som skulle komma att utvecklas av kommande historicister. Några utförligare citat får belysa detta:

”Sådan som denna frihetsande redan länge uppenbarat sig i Europa, förtränges han numera icke, varken med våld eller list, varken med sofismer eller besvärjningar. Obekymrad går han sin lugna gång och nersparkar det förmultnande och lägger hörnstenar till sina tempel. Det är här ingalunda frågan om en uppbrusande pöbelyra, som kastar tronens spillror ibland altarets och firar sina ursinniga högtider på statens och ordningens ruiner. Det är icke frågan om frihetens missbruk utan om dess bruk. Det är frågan om folkens eviga rätt, sådan som förnuftet lär den, det är frågan om staternas djupaste och väsentligaste grundvalar”.

Här möter en sorts modernare, icke-hegeliansk historicism, med en delvis friare syn också mot det lärokristna, påtaglig i ord som dessa:

”För mig är nationernas öden den mänskliga frihetens verk; hur de sammanhänger med en högre nödvändighet, begriper jag icke, och tycker att i detta avseende grekernas eller turkarnas fatalism kan vara en även så god förklaringsgrund som munkarnes och ortodoxernas concursus divinus.”

Med skarp adress till samtida legitimister tillägger han: ”Man gläder sig, att revolutionen är slutad och den gamla ordningen änteligen återställd. Men man bedrar sig; ty revolutionen är ingalunda slutad. Endast hennes yrsel är slutad; hon har sovit ruset av sig, och med full sansning och lugna blickar går hon ännu fram genom historien.”

Är detta inte en god bild för – evolutionen? Vännen Geijers bekanta ord vid Tegnérs grav om att ”föryngringsprocessen i historien var honom förborgad” ter sig om svaret är jakande som en viss överdrift.

En strävan efter det avvägda

Två statyer över Esaias Tegnér.

Tegnérs store 1900-talsbiograf Fredrik Böök anser Tegnérs trotsiga överdåd förenligt med hans praktiska sinnelag. Böök hävdar att diktaren ägde inre balans. Hos Tegnér fanns menar Böök ”en prestabiliserad harmoni mellan hans poetiska inspiration och hans ljusa praktiska förstånd”. Men Böök har samtidigt inte glömt Tegnérs oroande självkarakteristik: ”Jag vill ha ordning och skick överallt – utom hos mig själv.” Orden rymmer en prognos för hans fortsatta, tunga levnad. Under krisåret 1825 skriver Tegnér: ”Min inbillning, redan förut lättrörlig, är nu som en vattenvirvel, vilken söndermal och kringdriver allt som råkar in däri.” ”Mitt sinne är okristligt, ty det har ingen sabbat.” Tegnér tecknade träffande den medfött rastlöses svåra uppgift så: ”Den vises bestämmelse är att bli allt mer och mer – sköldpadda.”

Liksom hos Goethe är hos Tegnér ändå strävan efter det rofyllda och avvägda centralt, och liksom hos Goethe är det tillkämpat. Tegnér ser allt framträda så klart och överskådligt, men uppenbarligen också i ett sådant rasande tempo att det blir en plåga för honom. Psykiatrin har sina namn på detta. Vännen Geijer kallade honom ”ögonblickets varelse”. Tegnér lämnade, i all sin rastlösa subjektivitet, samtidigt ett vitalt klassiskt arv vidare till Heidenstam, Lagerkvist, Malmberg, Gullberg och andra.

Tegnér dyrkade solen och ljuset, fattade i idell mening. Hans gudomlighet var jämte den kristna Apollon, vars tillbehör är lyran men också bågen. Den apollinska bågens pilar sårar. Den som vill få något sagt i Sverige, helst vidröra den svåråtkomliga sträng som både är insikten och pliktkänslans, måste själv uttrycka sig lika lätt och självklart som Tegnér brukade göra, han den siste gustavianen och den förste historicisten.

Carl Johan Ljungberg

Svenska konservativa tidskrifter under 100 år

Vi har tidigare hävdat i olika sammanhang att innan T&F har det inte funnits en seriös publikation för konservativ idébildning, opinionsbildning och nyhetsbevakning i Sverige på många år. Men vad menar vi då med ”seriös konservativ” respektive ”många år”? I den här artikeln tänkte vi i anslutning till den tidigare publicerade historiken över svensk konservatism sätta perspektiv på de viktigaste konservativa publikationerna som funnits i Sverige under de senaste 100 åren.

Svensk Tidskrift (1911-2004)
Efter att ha existerat från 1865 under olika närliggande namn och slutligen lagts ner 1895 med anledning av dåvarande redaktören Harald Hjärnes allt större tidsbrist jämte all annan publicering, tog Eli Heckscher och Gösta Bagge initiativet att återuppliva tidskriften under namnet Svensk Tidskrift som en mera intellektuell och välavvägd motvikt mot den radikalnationalistiska tidskriften Det nya Sverige. Heckscher är nog mera känd som den ene av upphovsmännen till det nationalekonomiska Heckscher-Ohlin-teoremet, och Bagge för sin del som partiledare för högern från 1935-1944. Bagge var också känd för sin uppskattning av Edmund Burke. Han ersattes som redaktör av Ivar Anderson, statsvetare och f.d. chefredaktör för Östgöta-Correspondenten. En annan prominent redaktör för tidskriften var Gunnar Heckscher (son till Eli Heckscher, professor i statskunskap, Högerpartiledare och ambassadör i Indien och Japan). Bland andra framstående medarbetare märks också Gunnar Unger. Svensk Tidsskrift kom med tiden att fungera alltmer som idéorgan för Högerpartiet / Moderaterna och följde under åren generellt partiets ideologiska inriktning. Detta kan man säga gör diskussionen om ”hur länge var Svensk Tidsskrift konservativ?” identisk med den lika viktiga som omdebatterade frågan ”hur länge var Moderaterna konservativa”. Någon gång under 1970-talet skedde i alla fall brytpunkten då tidskriften kom att bli mera utpräglat liberal om än ytterligare ett par decennier med vissa konservativa inslag. Trots tidskriftens höga kvalitet och anrika förflutna lades den ner år 2004. Den har dock sedermera återuppstått som nättidskrift, denna gång utan partipolitiska kopplingar och med ett allmänborgerligt innehåll som närmast kan jämföras med Svenska Dagbladets ledarsida.

Svensk Lösen (1916-1918)
Tidsskriften Svensk Lösen var ett teoretiskt organ för en krets av högerintellektuella akademiker som under första världskriget i huvudsak sympatiserade med det kejserliga Tyskland och ville skapa en fred i väster så att Västeuropa gemensamt kunde vända sig mot Ryssland. Den ideologiska inriktningen kan betecknas storsvenskt nationalkonservativ och antikapitalistisk. Läs gärna Saggitarius-artikeln som berör frågan om högersympatier för Tyskland under första världskriget.

Obs! (1944-1955)
Från 1944 till 1955 utgavs kulturtidskriften Obs!, som var uttalat nationalkonservativ. Grundare var Arvid Fredborg, T.G. Wickbom och Gunnar Unger. Under åren 1944-47 var Arvid Fredborg redaktör, och 1947-55 Gunnar Unger. Redaktionen bestod av studiekamrater från Uppsala, däribland flera före detta SNF-medlemmar. Obs! kom att bli ett viktigt idéorgan för högern under perioden, och rönte inledningsvis betydande publika framgångar. Tidsskiften var emellertid inte uteslutande politisk utan hade ett stort inslag av opolitiskt kåseri och artiklar om vardagsföreteelser, för att göra tidsskriften intressant för en bredare publik.

Tidskriften Heimdal (1962 – idag)
Den konservativa studentföreningen Föreningen Heimdal i Uppsala ger sedan 1962 ut Tidskriften Heimdal (fram till mitten av 1965 hette tidskriften dock Hornstötar respektive Heimdals Hornstötar), med varierande ämnen inom framför allt konservativ och liberal idébildning och opinionsbildning. Dessa skrivs i första hand av studenter, i andra hand av politiker. De borgerliga partiledarna har en tradition att publicera artiklar i tidskriften under valåren. Sedan 1980-talet är tidskriftens inriktning allmänborgerlig.

Contextus (1997-1999)
Under åren 1997-1999 gav det Heimdal-relaterade Konservativa Sällskapet ut tidskriften Contextus. Man var tydliga med att sällskapet som sådant inte uttalar några åsikter i eget namn utan endast tjänar som arena för människor med likartade värderingar. Konservativa Sällskapet förenade moderater och kristdemokrater kring de konservativa värdena, och öppnade därmed också upp för att det konservativa förhållningssättet och värdegrunden också kan finnas inom kretsar utanför den traditionella ”högern” – moderaterna – vilket också bevisades. Med Contextus fick den svenska konservativa idébildningen och opinionsbildningen ett kvalificerat organ av ett länge efterlängtat slag där en mängd framstående skribenter visade på en förnyad intellektuell spänst för svensk konservatism. Redaktion bestod av: Patric R Rylander, Anders Broberg, Johan Andersson Sundeen, Fredrik Haage och Martin Tunström.

Samtidsmagasinet Salt (1999-2002)
1999 bildades Samtidsmagasinet Salt, med Jonas De Geer och Per-Olof Bolander som redaktörer. De inriktade sig inte specifikt mot några partier, utan försökte inledningsvis förena de konservativa tendenser som fanns på olika håll runtom i Sverige. Tidskriften började som en ”populärkonservativ” satsning, i fyrfärgstryck och med provokativ kritik mot såväl det politiska som sociala och ekonomiska etablissemanget. Konservativa och delvis nationalistiska åsikter varvades med bl.a. historiska betraktelser, angrepp på ”pöbelväldet” och politisk humor. Många kända konservativa debattörer publicerade sig i de första numren. Efter att i det femte numret ha publicerat en intervju med förintelseförnekaren David Irving utvecklades tidskriften i snabb takt till ett renodlat forum för politisk inkorrekthet och oblygt flirtande med högerextremismen. Först i nr 8 gick De Geer ut med att han inte är konservativ. Den skada som på detta vis tillfogades den sedan årtionden relativt svaga svenska konservatismen var enorm.

Axess magasin (2002 – idag)
Kulturkonservativ tidskrift för upplysning och opinionsbildning kring kulturfrågor, utifrån allmänna västerländska perspektiv. Tidskriften ägnar sig endast i begränsad utsträckning åt politisk samhällsdebatt, men genom recensioner av böcker och tänkares ståndpunkter i olika frågor lyfts såväl en del konservativa filosofer som viktiga delar av den konservativa idébildningen fram och diskuteras. Tidskriften är inriktad mot en intellektuell läsekrets, och dess höga kvalitet och djuplodande artiklar spelar på så vis särskilt under chefredaktören Johan Lundbergs aktiva deltagande i samhällsdebatten en märkbar roll för den konservativa åskådningens intellektuella framsteg i Sverige idag.

Jakob E:son Söderbaum

 

Winston Churchill – historiens ljus i det moderna tomrummet

Winston Churchill (1874-1965)

PORTRÄTT | Det finns en konservatism, som inte är förenlig med, utan rentav tar skarpt avstånd från tanken att små barn ”härdas” eller blir ”bättre människor” genom att som mycket små sändas till en avlägsen inackorderingsskola där de i kalla vintermorgnar vaknar upp i utkylda sovsalar och tvättar sig i iskallt vatten, innan de förhörs på citat om det galliska kriget och i allt lyder en bister skolas seder och bestämmelser.

Winston Churchill är ett bevis för detta. Han berättar i sin memoar Min ungdom vad som hände den gång då han som nyanländ elev till St. James’ skola oskyldigt frågade vad man har för nytta av att på latin kunna säga ”O, bord”. Läraren svarade, som den sentida Dickens-gestalt han förmodligen var: ”Om du är näsvis, kommer du att bli straffad och mycket strängt straffad, kom ihåg det”. Churchill konstaterar uppgivet:

”Klassföreståndarens yttrande om straff var på intet sätt obefogade i St. James’ skola. Aga med björkriset enligt bruket i Eton var ett mycket framträdande drag i uppfostran. Men jag är säker på att ingen Etonpojke och säkert ingen Harrowpojke på min tid fick så grym aga, som denne rektor brukade ge de små pojkar, som var i hans vård och våld. Den överträffade i hårdhet vad som skulle tolereras i någon av de korrektionsanstalter, som sorterar under inrikesdepartementet.

Min läsning senare i livet har givit mig några möjliga förklaringar till hans temperament. Två eller tre gånger i månaden fick hela skolan tåga in i biblioteket, och en eller flera brottslingar släpades iväg av de två äldsta gossarna till ett angränsande rum och pryglades tills de blödde ymnigt, medan de övriga satt darrande och lyssnande till deras skrik… Hur jag hatade denna skola och vilket liv fyllt av ängslan jag levde där i mera än två år! … Jag blev klen till hälsan i St. James skola, och slutligen efter en allvarlig sjukdom tog mina föräldrar mig därifrån.”

Den unge Churchill kom lyckligt nog snart till en bättre skola med vänlig atmosfär, där hans intresse för historieläsning och sport fick spelrum. Hans barndomsskildring ger ändå en bitter eftersmak, av en tid då skolor var ett utdraget ont, byggt på en rigid latinkunskap, och skoltiden främst tycks ha syftat till att avslöja elevens okunnighet. Churchill fick åtminstone en fördel, nämligen att som svag i latin utsättas för desto mer engelskundervisning, vilken senare blev honom till ovärderlig nytta. Han skriver: ”Naturligt nog håller jag styvt på att pojkar skall lära sig engelska. Jag skulle låta dem lära sig engelska allesammans: och sedan skulle jag låta de begåvade lära sig latin som en utmärkelse och grekiska som ett nöje. Men det enda jag skulle klå dem för att inte kunna vore engelska. Det skulle jag klå dem grundligt för”.

Det fanns ändå ljusa inslag. Churchill skriver: ”Vi brukade … få höra föreläsningar av framstående personer över naturvetenskapliga eller historiska ämnen. Dessa gjorde djupt intryck på mig. Att få en spännande historia berättad för sig av någon som är en verklig auktoritet, i synnerhet om han har en laterna magica, är för mig det bästa sättet att lära mig någonting… Det förvånar mig, att man inte oftare har sådana föredrag. Man kunde gott ha ett var fjortonde dag, och efteråt skulle alla pojkarna sättas att skriva för det första vad de kom ihåg av det och för det andra vad de tänkte om det.”

Utsatt uppväxt i aristokratfamilj

Churchill tycks inte likna Benjamin Disraeli i så mycket. Uppvuxen i en ledande familj, med tillgång till de kretsar där Englands öden formades, tycks han befinna sig långt ifrån Disraeli, sonen till en begåvad judisk privatlärd och utan många fördelar i dåtidens sociala tävlan. Men det finns kontaktytor. Disraeli, outsidern som skapade sin egen identitet och blev en insider. Churchill, insidern som mötte sådan märklig hårdhet och oförstående, och vars övergivenhet som barn spräckte varje illusion om att vägen till ansvar och berömmelse är lätt. Han fick som andre son inte ärva sin fars titel, blev under sin skoltid sedd över axeln; och kom först vid tredje försöket in vid militärakademin Sandhurst. Churchill som kompenserade sig genom fleråriga, äventyrliga eskapader i imperiets utkanter skulle säkert ha förstått Disraeli, och skapade liksom denne en egensinnig värld genom att läsa, tänka och handla mot strömmen.

Oavsett vad som annars skiljer den viktorianska tiden från vår egen tid så präglades den förra av en säkerhet, som man i dag nästan kan betrakta med saknad. Churchill skriver: ”Jag var ett barn av den viktorianska eran, då vårt land tycktes fast uppmurat, då det i sin ställning som handels- och sjömakt var utan medtävlare, då uppfattningen av vårt väldes storhet och vår plikt att bevara det växte sig allt starkare. På den tiden var de maktägande i Storbritannien mycket säkra på sig själva och på sina doktriner. De trodde, att de kunde lära världen härskandets konst och ekonomins vetenskap. Det var övertygade om att de ägde herraväldet till sjöss och att de följaktligen var säkra hemma … De var trygga i övertygelsen om sin makt och sin säkerhet. Hel olika ter sig vår nuvarande oroliga och ovissa tid.” Hur olik tycks då vår egen tid: ”Jag undrar ofta, om någon annan generation har bevittnat så häpnadsväckande omvälvningar i fråga om fakta och värden, som dem vi har genomlevat. Knappast någonting väsentligt eller bestående, som jag uppfostrades till att anse vara permanent och nödvändigt, har bestått. Allt jag med visshet trodde eller lärde mig tro vara omöjligt har inträffat.” Dessa ord skrevs ändå så tidigt som 1930.

Hade Churchill vuxit upp i någon skyddad medelklassfamilj, skulle han inte givet ha utvecklat denna mörka och realistiska syn på tillvaron. Men nu föddes han i en familj, som trots sina privilegier var utsatt. Fadern hyste misstro mot sonens möjligheter att hävda sig, och utkämpade som politiker hårda strider i ett parlament som i sig dessa år utgjorde en hänsynslös, ja förbittrande miljö. Att dessa tunga lärdomar lyhört upptogs av unge Churchill är självklart. ”Jag visste mycket väl, att det ’Gamla gänget’ inom det konservativa partiet hade hans [lord Randolph Churchill] personliga stridbarhet och hans upplivande av torydemokratien att tacka för sina långa regering, och att de vid hans första misstag – ett allvarligt sådant – hade visat sig fullkomligt i avsaknad av generositet och tacksamhet.” Churchill anade vari faderns hemlighet bestod, den syfilis som stegvis berövade honom omdöme och arbetsförmåga. När Randolph Churchill som följd härav miste omdömet och felbedömde stämningarna inom partiet belystes indirekt något av det viktigaste i allt ledarskap: det förtroende som när det fattas kan utlösa tragedier.

Churchill själv var på många sätt romantiker. Han var det till och med inför kriget, då det utkämpas mellan styrkor med självdisciplin. Churchill talar på ett ställe om den vändning i än mer förråande riktning som kriget tog, då det kom under demokratins och industrialismens inflytande. Han påminner om den avund som jämnåriga officerare visade de kolleger som skaffat stridsvana. Det var ännu ont om sådan under den ganska lugna period som avslutade drottning Viktorias regeringstid. Churchill raljerar över hur människor, inte minst damerna, före det första världskriget uppskattade de officerare som prövat på fronttjänstgöring. Det är som om han själv, fastän viktorian, redan öppnat dörren till en värld där krigarbedrifter snarast väcker beklagande.

”Bristen på möjlighet till krigstjänst kändes … starkt av mina samtida i de kretsar, där jag nu skulle leva mitt liv. Ödet hade bestämt, att denna möjlighet skulle komma att yppa sig och att alla våra önskningar i den vägen skulle mer än uppfyllas. Faran, vilken då föreföll så verklig – så såg subalternen på saken – för att liberala och demokratiska regeringar skulle omöjliggöra kriget, skulle snart visa sig vara en illusion. Fredens tidsålder var förbi. Det skulle inte komma att bli någon brist på krig. Det skulle bli nog för alla. Ja, nog och övernog… De små provbitar på strid, som den indiska gränsen och Sudan snart skulle erbjuda, fördelades genom tur och ynnest, och man kivades våldsamt om dem i hela engelska armen. Men boerkriget skulle komma att anta dimensioner, som fullt tillfredsställde vår lilla armes behov. Och efter detta skulle ytterligare syndafloden komma!”

En enastående retoriker

Det har talats om Churchills särpräglade ledarskap, hans okonventionella metoder, hans tjurnackade uthållighet, hans nästan övermänskliga beslutskapacitet och om hans personliga känsla av att vara utvald att leda den psykologiska och militära kampen mot ett av 1900-talets mörka genier så att denna kamp fick drag av personlig envig eller blodig duell.

På ett märkligt sätt avspeglas många av dessa drag i hans tal. Dessa har som bekant beundrats, också sedan segern vunnits. De spelas upp, de finns att köpa på kassetter och i utskrifter. De anförs ofta – jämte de Gaulles, Martin Luther Kings eller Roosevelts s k brastal– som exempel på bästa 1900-talsretorik. Vari består då Churchill-talens lockelse? Syftar de till att skapa stöd för hans mål, att göra lyssnarna eniga och indignerade, är de uttryck för ett demokratiskt uppviglande? Delvis, men egentligen ganska litet. Man kan säga att Churchill helt försmår den möjlighet som ligger i att i de stora talen ställa de allierades demokratiska värden mot diktaturen i Hitlerväldet. Kanske är skälet att han, som nyss antyddes, var demokrat men en skeptisk sådan, och att han (i likhet med Walter Lippmann) oroades av demokratiers sätt att föra krig. Som ung, år 1901, hade Churchill i parlamentet uttalat: ”Demokratin är mer hämndlysten än kabinettsstyren. Folkens krig kommer att bli hemskare än kungarnas”. Detta sades innan man hade någon direkt erfarenhet av detta, men orden kom att väl bekräftas genom 1900-talens krig.

De värden Churchill vill åberopa mot Tyskland var utom demokratin enbart den västerländska friheten i dess bästa bemärkelse: individers, familjers och fria sammanslutningars rätt att åtnjuta historiskt framvuxna fri- och rättigheter. Det var statens uppgift att bevara lagen och i övrigt lämna medborgarna ifred. Churchill omfattade en snarast gammalliberal åskådning, som dock förenades med en konservativ tanke nämligen att det måste finnas människor som genom talang och uppfostran förmår leda och inspirera sitt folk. Ändå uttrycker sig Churchill inte så som en bildad viktorian – t.ex. en Disraeli eller en Salisbury – skulle ha gjort. Fast Churchills språk oftast är enkelt och osmyckat, synpunkterna modernt praktiska, har hans idévärld mycket gemensamt med 1700-talspolitikens, t.ex. Edmund Burke.

Churchill och en ung drottning Elisabeth II.

Tonen, anklangen, har samtidigt och osökt ett 1900-talsdrag. Churchill talar som den som har sett mörkret sänka sig över Europa, en som har upplevt en nästan outsäglig förlust. Det är, vågar man gissa, upplevelsen av det första världskriget, hela den långa fredserans vindlande tragiska väg mot det sammanbrott, som också blev så många gamla väldens ruin, denna den europeiska statsordningens i dåtida ögon oförklarliga kollaps, allt återljuder som en dov förstämning men också i en tonart av tyglat trots, i hans tal.

Churchill kastades i enrum säkert mellan tvivel och visshet om att den stora kampen för Englands och de allierades del skulle sluta väl. Men i talen möter vi en ofrivillig osäkerhet, som är krigslägets, vändningarna återger ett slags heroiskt böljande, där än det som utmärker den egna sidans, än fiendesidans kraft tecknas. Det har sagts att Churchill som en effekt, eller på grund av sparsamma underrättelser, spelar med dunkelhet och antydningar. Men det är samtidigt uttryck för hans livssyn: han anger då och då ting som aldrig kan vetas, som har prägel av möjlighet eller förmodan. Ibland är det förstås också taktik, en hänsyn till sekretessen. Han räknar ofta upp sådant som är känt; tal, som anger militärstyrkors storlek, antalet döda, tillfångatagna; likaså uppgifter om avstånd, styrkeförhållanden och annat. ”Vi har under juli månad tack vare våra vänner på andra sidan Atlanten skeppat över denna oerhörda mängd krigsmateriel av alla slag, kanoner, gevär, kulsprutor, patroner och granater, och alltsammans har förts i land i säkerhet utan förlust av så mycket som ett vapen eller en patron. Produktionen vid våra egna fabriker, som arbetat som de aldrig gjort förut, har vällt ut till trupperna. Vi har aldrig haft arméer som dessa på vår ö i krigstid.”

Uppräknandet skänker tillförsikt. Och bara detta sätt att tala om”vår ö”. Det är givetvis något mer än geografi. Lyssnaren liksom införs i materielverkets och stabshögkvarterets prosaiska och sällsamma vardag, i dess på en gång dramatiska och enformiga atmosfär av ljus och dunkel, där sparsamt ljus lyser över nötta kartor, där telegraf- och telefonmeddelanden utbyts i kodade repliker på knastrande linjer, allt medan de vakthavandes trötta samtal irrar i tobaksröken och instörtande nyheter väcker krav på beslut. Churchill tycks själv dragen till denna sömnlösa, militärt stereotypa vakt- och rapportvärld. Han höjer den, är dess mästare och tolkare, talar på en gång frimodigt bekännande och nyktert redogörande inför sina uppdragsgivare, samtidigt som han håller kontakt med den historia som både är hans inspiration och hans arbetes mål. Han spelar med aningar och förhoppningar, han gör antydningar, han låter en liten religiös eller historiefilosofisk anspelning stärka en eljest nykter dagsrapport. Underförstått ingår hela hans erfarenhet, alla de tankar han haft om Englands storhet och styrka, alla hans ungdoms deltagande i strider vid Imperiets gränser, all hans kunskap om hur människor brukar uppträda under tryck, all vetskap han kunnat samla om tyskarna och deras tillvägagångssätt, i den kunskap som behövs för att hjälpa förnuftet och mana viljan till beslut. Den djupare dramatiken i talen består i detta växelspel mellan de dagliga rapporterna, de taktiska bedömningarna och den engelska historien där Marlborough, Nelson och Wellington i sin himmel vakar över sina soldater och sin krigsledning.

Skulle Churchill bara ha stått och målat historiska bilder, hade lyssnarna snart insett att han fastän välvillig hade varit lika långt borta från verkligheten som den galne motståndaren i sin bunker. Här finns en realism, en torrt pragmatisk syn på taktiska och strategiska möjligheter under operationernas förlopp, som gör Churchill till realist och som gör dessa tal till en sorts drivna översikter, som ger en känsla av det avslutades distans, trots att vi vet att utgången av förloppet, när orden fälls, ännu är oviss. Churchill växlar mellan telegramsnabba angivelser av fakta, eller korta uppradanden av motgångar, till ingående redogörelser för livsmedelsläget och motsvarande prognoser på någon av de många krigsteatrarna: ”Vi skall göra vårt bästa för att uppmuntra uppbyggandet av livsmedelsreserver över hela världen, så att Europas folk, inberäknat – jag säger detta fullt överlagt – de tyska och österrikiska folken, alltid skall ha för ögonen förvissningen om att krossandet av nazisternas makt omedelbart skall betyda föda, frihet och fred för dem alla.”

Den åldrande Churchill.

Churchill skänker inte bara åhöraren trygghet och lugn, han låter honom träffas av blek fasa när han kallt ritar upp det värsta scenariot, men svänger lika snabbt om perspektivet och låter förstå vad som faktiskt kan och måste hindra detta scenario från att bli verklighet. Det märkliga är att när man läser dessa tal, över femtio år efter det att de hölls, är det knappast en förmodan, knappast ett ord, som ter sig överdrivet, naivt, eller ogrundat. Talen har i nästan kuslig grad behållit sin relevans, sin djupa realism, sin mänsklighet. ”För egen del betraktar jag när jag ser ut över framtiden, denna utveckling utan oro. Jag skulle inte kunna hejda den om jag ville. Ingen kan hejda den. Liksom Mississippi väller den bara vidare. Låt den välla. Låt den välla fram med full kraft, obönhörligt, oemotståndligt, välgörande, mot större vidder och bättre tider.” Det är ingen tillfällighet att symbolen han valt är Mississippi – Amerikas stora flod, hoppets flod, Tom Sawyers flod. Genom allt Churchills sagt går också denna tråd – ett modernt krig är gemensamt, ett öde. Det förenar de båda engelsktalande folken. Det kan samtidigt inte ens dess ledare ensamma vinna, ”de djupa leden vinner det åt honom”.

Efterkrigstidens syn på Churchill

Churchills rykte har förändrats sedan slutet av det krig vars förlopp han så starkt kom att avgöra. Ännu på 1980-talet framträdde historiker med kritik, medan 1990-talet medfört ny insikt om hans betydelse. Det beror delvis på att Sovjetväldets fall också har avslöjat hur svagt detta välde var. Därmed har troligen också värdet av att, som Churchill gjorde, så principfast ha stått Hitlerstaten emot uppvärderats. Churchill insåg 1940 farorna med att genom eftergifter för Hitler beträda ”den hala utförslöpan”. Det har rentav kallats för krigets viktigaste vändpunkt. Att fransmän, belgare och holländare avskydde Hitler är självklart. Men deras åsikt färgades, begripligt nog, av rädsla. Churchill bedömde honom hela tiden kallt. Han såg att Hitler med sin järnvilja inte bara hade rest Tyskland ur förnedringen, utan att han höll på att kasta om förhållandet mellan första världskrigets segrare och besegrade. Churchill hyste däremot respekt för det tyska folket, och han anade att regimen inte bara var en ”ny medeltid” byggd på tvång, utan att den skapade behövlig folklig sammanhållning. Att Hitler avskydde, ja direkt hatade Churchill är logiskt, då denne var den av de allierade regeringscheferna som tidigt och fördomsfritt såg vad den tyske ledaren gick för. Redan 1940 anses Churchill ha insett att efterkrigstidens Europa om ingen utmanade de krafter som ledde i den riktningen, skulle komma att styras endera av Stalin eller av Hitler. Hans agerande då har senare betecknats som ett spel med hög insats.

Churchill såg historien, livet ”som en renässansprocession” har Isaiah Berlin sagt. Andra har kallat hans nyckelegenskaper ”energi och poesi”. Man har sökt hävda att Churchills speciella framsynthet kanske var mer historisk än politiskt-analytisk. Det fanns spår av hans historiska studier men också hans egen erfarenhet av politisk-militära konflikter. Han tänkte sannolikt mycket över vad det krävs för att bjuda motstånd mot en tung angripare. I sin bok om Sudankampanjen, Kriget vid floden, skriver Churchill: ”Jag hoppas, att om ondskans dagar någon gång skulle drabba vårt land och den sista armé som ett sammanfallande imperium skulle förmå sätta in för att försvara London mot invasionshären slogs sönder och samman, att det då skulle träda fram några – till och med i dessa sista av dagar – som inte vore beredda att godta en sådan ny tingens ordning och lamt acceptera att klara sig igenom en så förödande händelse.”

I Storbritannien finns en mängd statyer över Churchill. Till vänster en turistfavorit, och till höger en i Washington D.C. där han gör sitt berömda segertecken.

Är detta detsamma som att överskatta vad eliter betyder? Men även Tocqueville framhöll att demokratiska historiker lägger för mycket tonvikt vid allmänna strömningar i samhället, och tonar ned vilka egenskaper som eliten har. En del har givetvis sett Churchill som en reaktionär tory, om än ovanligt uthållig, en senviktorian som var känslobunden vid monarkin och imperiet liksom vid den tid då aristokrater styrde det. Sådana påståenden är både sanna och missvisande. Självfallet såg han goda sidor hos denna epok, och han var av det skälet kritisk till Roosevelt som röst för den amerikanska antikolonialismen. Men Churchill var en mera rörlig iakttagare än denne, kapabel exempelvis att tänka djärvt kring de villkor som kan råda i en rent demokratisk värld. Redan innan Stalin hade avlidit lät även Churchill förstå, att de som vid 50-talets början var i sina aktiva år troligen skulle få uppleva det kommunistiska väldets fall.

Som en kuriositet uttalade sig Churchill en gång om vad som kunde ha skett, om de anglosaxiska länderna tidigare hade formaliserat sin samverkan, kanske även mer än vad som sedan skett inom samväldet. Säkert underskattade han innebörden av att den anglosaxiska, protestantiska eliten i efterhand USA fått medtävlare. Han lekte icke desto mindre med tanken på att en närmare anglosaxisk samverkan måhända kunnat mildra eller förhindra de bägge världskrigen. 1955, när han för sista gången höll ett större tal, tillät han sig – utan att någonsin ha varit särskilt religiöst lagd – för övrigt reflektionen att det kunde bli besvärligt i framtiden, ”if God wearied of mankind”.

Carl Johan Ljungberg

Benjamin Disraeli och den sköra identiteten

Benjamin Disraeli (1804-1881)

PORTRÄTT | Vem kan tänka sig en svensk riksdagsledamot klädd i grön rock, lavendelblå byxor, kanariegul väst med guldkedjor i fickorna och med en svart sidenhalsduk runt halsen? En person vars tal mer utgörs av små excentriska enmansföreställningar och där budskapet guppar fram på en porlande flod av lustigheter, självförtjusta iakttagelser, och inströdda försmädligheter om motståndarna?

En sådan gestalt var tydligen vad de engelska väljarna önskade sig, eller i varje fall med viss förundran var beredda att acceptera, på 1840-talet. Mannen i fråga var naturligtvis Benjamin Disraeli, den unge dandyn och politiske uppstickaren. Disraeli var son till en excentrisk privatlärd vid namn Isaac d’Israeli som tillhörde en judisk venetiansk släkt, invandrad till England på 1700-talet. Disraeli själv var uppvuxen i londonstadsdelen Bloomsbury (innan den nått sitt rykte som hemvist för radikala bohemer) och valdes vid några å trettio år till medlem av parlamentet efter en rekordkort kampanj i valkretsen Maidstone. Unge Disraeli skulle med sin provokativa och kvicka stil komma att göra många häpna och en del rasande. Ändå kom han snart att vinna erkänsla för sin skicklighet som politisk taktiker och sammanjämkare. I dag betraktas han som en av Englands verkliga statsmän.

Omdömena om Disraeli beror nog mycket på hur bedömaren själv anser att en politiker bör vara. En del håller hårt på realpolitikern Disraeli, andra lika hetsigt på hans reformliberale och gudfruktige motståndare Gladstone. De båda antagonisterna satte båda djupa spår i den viktorianska epoken. Den omvände labour-mannen och Gladstone-anhängaren Paul Johnson tecknar i sin detaljspäckade bok Det modernas födelse ett kritiskt porträtt av Disraeli med tonvikt på hans äventyrligheter i media- och förlagsbranschen, och redogör även med föga överseende för hans spekulationer i sydamerikanska gruvaktier.

Uppenbart agerade den ärelystne unge Disraeli ofta på gränsen till det bedrägliga och olagliga. Samtidigt kände han uppriktigt för de socialt utsatta. Politikern Disraelis insats bestod bland annat i trygghetsreformer som stadfäste fackets rätt att agera och som begränsade arbetstiden. Disraeli sökte även bredda och modernisera det konservativa partiet. Utrikespolitiskt räknas hans förhandlingsinsats vid 1878 års Berlin-kongress som en obestridd triumf.

Skeva äldre svenska uppfattningar

I svenska bedömningar tar man fasta på äventyraren eller på den förment tillbakablickande romantikern. Hans insatser erkänns, men den politiska visionen bakom dem framställs mer som en samling tillfälliga hugskott av en filosofisk drömmare och en författningsmässig amatör. I sin (på många sätt oinformerade och fördomsfulla) bok De konservativa idéerna från 1939 påpekar t.ex. Herbert Tingsten att Disraeli sökte föra det gamla samhällets solidariska och chevalereska anda vidare in i industrins och folkstyrets tidsålder. Det tänkte han skulle ske genom en ’naturlig aristokrati’ av begåvade och ideellt sinnade förnyare, stödda av en kungamakt som kunde säkra den politiska kontinuiteten, men också genom ett överhus som kunde agera mindre partitaktiskt och bjuda särintressena stången.

Tingsten tar i sin livfulla karakteristik nog miste, inte minst vad gäller Disraelis syn på vad som konstituerar moget politiskt handlande. Redan det faktum att denne alls åberopar traditionen tycks enligt den svenske professorn göra Disraeli suspekt. Sant är att han (liksom Burke, de Maistre och flera andra) är skeptisk till abstrakta och formallogiska resonemang då de drivs utan hänsyn till omständigheterna eller tidigare händelser. Varje situation är enligt Disraeli unik – därav hans vid första anblicken cyniska tal om politik som ”det möjligas konst”. Men Disraeli skulle enligt Tingsten tydligen sky systematiskt tankearbete över huvud taget: ”Det icke genomtänkta anses på ett särskilt sätt naturligt och äkta” skriver han. Någon sådan åsikt har dock Disraeli veterligen aldrig hyst. Han framstår tvärtom som en medveten, reflekterande person, som mitt i sina traditionsidéer bär tydliga inslag av klarhetssträvande upplysningsman – men som till skillnad från Gladstone söker hålla huvudet kallt.

Tingsten måste sägas beträda spekulationens gungfly när han skriver: ”Överhuvud visar inte Disraeli något intresse för speciella ekonomiska och sociala frågor, och det finns inte anledning att anta, att han i någon punkt drivit mera djupgående studier”.

Inte ”i någon punkt”? Sådana ord om den engelske politikern är direkt vilseledande, ja förolämpande. Denne arbetade ju ingående med frågor som rörde hur praktiska, partiella reformer borde se ut. Att visa ointresse för ”speciella ekonomiska och sociala frågor” skulle i rådande tidsläge nog ha varit tanklöst och en inbjudan till politiskt självmord. Reformer får dock inte göra mer skada än nytta. Här kom upplysningsmannen in i bilden. Disraeli studerade även ingående vad som i det alltmer historiemedvetna England fanns av politik- och författningshistoria. Hans bedömningar befann sig i bredd med tidens bästa vetande, och var i vissa fall snarast nydanande. Nog begagnade sig Disraeli av vetenskapen, men han insåg den formella logikens gränser. Han sökte främst använda det historiska förnuftet, väglett av fantasi och konkret erfarenhet. Därför var han inte på minsta vis fiende till klart eller okonventionellt tänkande.

Den mångsidige Disraeli

Benjamin Disraeli During His Maiden Speach to Parliament. Målning av Rainer Paul.

Disraeli var som person både mångsidig, begåvad och sammansatt. Hans själsliv saknade inte spänningar. Det är frestande och lätt att förenkla bilden av hans personlighet. Man kan se honom som den viktorianske machiavellisten, beredd att uppoffra långsiktiga värden för ögonblickets segrar. Än ter han sig romantiskt sensibel och medkännande, än lika självhävdande och äregirig. Ytterst är kanske historien om Disraelis liv berättelsen om hur en sårad, jagupptagen romantiker övervinner sig själv och förmår arbeta för helheten. Genom att med närmast självterapeutisk verkan driva ett skönlitterärt författarskap hittade den forne dandyn så småningom en livsuppgift. Han öppnade sitt liv för ett personligt ansvar. Med den erfarenheten kunde han i sina regeringar bidra till att forma det moderna England.

En sak som Tingsten förbiser är hur annorlunda Disraeli redan genom sin judiska identitet måste ha upplevt sin tids homogena och fördomsfulla England. Synpunkten finns däremot med i Georg Brandes Disraeli-bok. Några plågsamma episoder från hans skolgång bär syn för sägen. Hans känsliga och introspektiva natur och hans stora behov av bekräftelse – drag som nog primärt formats i upplevelsen av en kylig och avvisande mor – blev i sin tur en hjälp att förstå t.ex. de arbetargrupper som då ännu levde i anonym misär. Klart är att Disraeli under flera år i den sena tjugoårsåldern kände en livsångest som inte stod de romantiska diktarnas efter. Han visade även den för narcissisten typiska oförmågan till äkta vänskap och inlevelse. I perioden före sin politiska karriär genomled Disraeli än en personlig kris (med spår av vad man numera kallar långvarig stress) och detta hämmade honom från mer aktiva arbetsinsatser. Disraeli tog till skönlitteraturen, primärt med traumat som drivkraft och för att nå klarhet om sin egen personlighet, men givetvis också för att åskådliggöra sina politiska avsikter. Hans romaner utgör ett slags dramatiserade politiska långtidsprogram.

Genom sin kamp för en psykologisk identitet förstod Disraeli som sagt tidigt, vilken betydelsefull roll företeelser som självbild och bekräftelse spelar i det sociala och politiska umgänget, ja även på nationernas plan. Kan vi mot bakgrund av hans eget psykologiska drama då enbart se de historiska och symboliska dragen i hans politik som teater och retorik? Sannolikt inte. Han blev på detta område något av en pionjär. Den känsla för engelsk tradition som exempelvis Tingsten anser vara tanklös nostalgi eller bekväm konvention var för Disraeli en sak av livsavgörande vikt. Han insåg att politik före allting annat är symbolskapande. Han anade hur de utestängda kände det i det starkt klassindelade England, och kanske än mer bakom de murar som den urbana finansrikedomen börjat skapa. Disraeli myntade i den insikten sitt odödliga uttryck ”de två nationerna”.

I sin törst efter identitet anade Disraeli nog också att de som i goda avsikter strävar till politisk och social rättvisa riskerar att göra våld på en ärvd kulturell ordning. Deras ingrepp kan slita av vitala känslofästen utan att erbjuda några i deras ställe. Frågor kring detta upptar bland annat Disraelis romangestalter. Även angreppen på tidens nyttoliberaler får ses i det synfältet. Disraeli var inte likgiltig för reformer. Hans skepsis och agg gäller dem som framtvingar reformer utan att inse de berördas centrala behov av identitet och självrespekt.

Tänkaren och politikern

För Disraeli är inte samhället bara ett materiellt faktum. Det är en skapelse av vår aktiva, symbolskapande fantasi. Människorna är inte bundna av sina traditioner, men stöds av dem i ett arbete med en öppen horisont. I Disraelis ögon är tiden den stora värdeskaparen. Som han skriver: ”Tiden och dess följeslagare, tanken och lidelsen”. Med Burke skulle Disraeli ha kunnat kalla samhället ett verk av ”man’s slow genius”.

I dagens rörliga värld med växande befolkningsrörelser anser vi på nytt detta symbol- och identitetsskapande viktigt och anser de problem som det väcker som seriösa. (För att ta ett exempel, Murray Edelmans bok From art to politics: How artistic creations shape political conceptions, 1995). Klockan tickar lika obarmhärtigt i dessa frågor som då det gäller att mätta hungrande eller mäkla fred i ett inbördeskrig.

Men Disraeli ser också fantasins roll för politiken i stort. Inga planer eller projekt i världen kan enligt honom genomföras utan att först ha tagit form i fantasin. En lyhörd författare blir därmed en lagstiftare med drag av profet. Disraelis romaner blev ett sätt att med lätt anslag föra ut livsstilsvisioner till mottagliga läsare, och att vidga gränsen för det ”politiskt möjliga”. En typgestalt för detta slags skönlitterär spekulation är den vise juden och världsvane rådgivaren Sidonia i Tancred, lika skicklig på att skärskåda hjärtan som att ana sociala stämningar och använda sig av maktens subtila instrument. Sidonia är nog också den typgestalt med vilken Disraeli främst identifierar sig själv.

Drottning Victoria och Benjamin Disraeli på en målning av Theodore Blake Wirgman.

En avigsida hos Disraeli politikern möter vi i en viss form av ytlighet. Disraeli gillade inte det trägna arbetet med att förbereda sina framträdanden och beslut – men stod ändå hjälpligt ut med detta. Som resultat blev hans politiska löften storslagna men i förstone något suddiga. Han fick när han skulle beskriva dem något av välövad skådespelare över sig. Men världen vill låta sig bedras, och en gest i rätt ögonblick, en accent som vädjar till fantasin kan i en viss fas av reformarbetet vinna större respekt än ett troget uppradande av torra fakta. Detta förstod Disraeli.

Om insikten om politikens symboliska sida först var Disraelis egen, började den mot 1800-talets slut också prägla presentationen av den engelska kungamakten och imperiet. Väldet tycktes liksom evigt och oövervinneligt, redan genom de symboler och den speciella sorts prakt varmed det nu började framträda.

I Disraelis litterära skildringar märks föga av de konkreta målsättningar som upptog hans samtid: framsteget, nyttan, den breddade utbildningen. Romanerna utspelas ofta bortom de jäktade, trista industrimiljöer som präglade tidens England. Som kontrast till dess jäkt och jakt på vinster företer romanerna något så exotiskt som orientalisk livsklokhet. Hur deras upphovsman än kan tyckas fly realiteterna fanns där, som Todd Endelman har betonat, alltid en tanke med direkt adress till samtiden:

”Hur skenbart förvirrade Disraelis åsikter än var, var hans avsikter allvarliga. Hans budskap var tvåfaldigt: för det första var den engelska civilisationen med dess framstegsdyrkan, dess falska upphetsning, dess sjudande förnyelsesträvan och dess rastlösa iver, trött och artificiellt; dess politiska liv mållöst och futtigt; för det andra borde det för att rädda sig och finna inspiration, fantasi och tro rikta blickarna mot Asien, mot Främre Orienten, religionens och värdenas källa. En stor tanke lik den som tidigare utgått från berget Sinai, från Galiléens byar och från Arabiens öknar skulle kunna vitalisera England och dess människor; den skulle kunna omskapa alla dess institutioner, förbättra dess handlingsprinciper och gjuta ny ande i hela dess livsvärld”.

Disraeli såg bara alltför tydligt det livsvacuum som framsteget och förändringarna efterlämnade. Som upplysnings- och samtidsman ville han samtidigt inte bara gå tillbaka till den förindustriella tidens samhälle eller enande principer. Som alla verkliga reformmän bar han ett ”janusansikte”. Viljan och fantasin behöver anlitas för att ge samhället nya, eller ”nytraditionella” former. Främst fann Disraeli ideer som lockade honom i orientaliskt och judiskt liv. Han talar i romanen Tancred om ”Asiens ande”.

Dessa idéer utgår dock hela tiden mer från den måttfulla moderniseringens ande än konkreta traditionsbruk, exempelvis de mosaiska som hans släkt ju frångått genom att låta döpa sig. Någon fundamentalist är alltså inte Disraeli, tvärtom arbetar han med dagens behov som ledstjärna och den konstruktiva fantasin som redskap. Avgörande är känslo- och identitetsbehoven hos samtida människor.

Disraeli fångar först in de långsiktiga, historiskt-psykologiska problemen. Han uppehåller sig gärna vid tidiga brytningsskeden i Englands historia – den normandiska erövringen, tiden för parlamentets uppkomst, reformationen, och den ärorika revolutionen. Dessa moment antas ge nycklar för att lösa dagens dilemma. Disraeli bryr även sina tankar med verkan av de berömda s.k. whiglordernas politiska inflytande och med andra maktbalansfrågor.

Livsverket och dess betydelse

Att Disraeli som var skeptisk till lärdomspedanteri ogärna hänvisar till de forskare han läst har fått somliga att tro att han inte skulle ha behärskat dessas verk, vilket i dag får anses vederlagt. Disraeli hade inte legat i Cambridge eller Oxford men hade ivrigt fördjupat sig i sin fars omfattande bibliotek, och var väl inläst även på den relevanta historiska och konstitutionella litteraturen. Hans intellektuella smak var utpräglat fransk. Från 1840-talet tillhörde han för övrigt det franska historiska sällskapet. En central slutsats av Disraeli som i förstone kan te sig konspiratorisk – att de brittiska tories historiskt blivit påtvingad det liberala whigväldet av en inflytelserik minoritet – förefaller mot bakgrund av ny forskning i själva verket fullt rimlig.

Också den liberala vanföreställningen (delad av en svensk som Tingsten) att det fanns en tory-elit vars hårda intressepolitiska grepp kunde brytas först tack vare en bred folklig offensiv ledd av Gladstone har punkterats. Ny forskning visar att Gladstone snarare talade för nya merkantila intressen, som ofta var ensidiga och opportunistiska, medan tories (vilket Disraeli hävdat) speglade bredare skikt av det viktorianska samhället, inklusive dess ”tysta majoritet” om man så vill. Att frånta överhuset makt och skänka underhuset mer makt var som bekant ett liberalt krav, men underhuset präglat av den nya medelklassen var avgjort inte representativt för folket som helhet.

Två statyer över Benjamin Disraeli har rests i England.

Disraeli fångade med sin politiska lyhördhet upp denna egenhet i det dåtida parlamentet. Han vädjade till djupt rotade föreställningar om olika samhällsgruppers oberoende. Han framhävde värdet av patriotism och rojalism, och drev även en rättvisekamp mot höga skatter, den växande statsmakten och byråkratin. Liksom hos Burke var denna vision av det engelska samhället i sin radikalitet fullt förenlig med att godta en etablerad kyrka, en social hierarki och respekt för regionala särdrag.

Anser man det uppenbart att landets gamla grupper (naturligtvis inbegripet de jordägande grupperna) med historiens logik måste ge plats för rent kommersiella intressen och för en fri finansmarknad kommer Disraelis roll i skeendet att ses som fördröjande och förrädisk. Han blir föga mer än en bromskloss, ett tynande språkrör för en på sikt dödsdömd intresseminoritet. Men så profilerad var enligt nyare forskning knappast gränsen mellan dåtidens klassgrupperingar. Situationen hade inslag av osäkerhet, många kände inför den sociala rörligheten vacklan och rådvillhet. De nya lojaliteterna hade inte utbildats. Ingen visste egentligen hur ett ”fritt” samhällsskick bör se ut. Det var en modernitet på prov. Nya politiska roller väntade på sina uttolkare. Partierna var löst sammanfogade plattformar, intressena oartikulerade och överlappande. En del brukar självsäkert hävda att 1832 års rösträttsreform skapade ett öppet och mer representativt maktsystem. Men politiken var dessförinnan på god väg att förnyas, ej minst genom tillkomsten av nya klubbar, medier och andra kanaler mellan ombud och väljare. Den vid tiden företagna utvidgningen av överhuset (antalet ledamöter fördubblades i princip) gjorde också att betydelsen av valreformen blev begränsad.

I Disraeli möter oss en skicklig homo novus som snart överger rebellens roll och blir det etablerade Englands uttolkare och företrädare. Han ger oss exemplet av en konservativ strävan som (kanske mot vanan) låter reflektion och social medkänsla sätta igång den historiska fantasin och skapa psykologiskt bärande gemenskapssymboler. I det rättighetsbundna folkstyrets annaler måste Disraelis insatser te sig både aktningsvärda och pionjäraktiga. Värdet av hans verk betygas av att de problem som han den gången urskilde alltjämt tvingar sig på oss. I en ”postmaterialistisk” tid blir Disraeli en levande och vägvisande gestalt.

Carl Johan Ljungberg

Svensk konservatism – en historik

INTELLEKTUELL KONSERVATISM I SVERIGE

HÖGERHISTORIA | Den svenska idékonservatismens historia går tillbaka över 200 år. För att ge en god överblick tecknas här dess huvuddrag mot bakgrund av den politiska historiens utveckling. Av detta skäl har också en mängd detaljer uteslutits som finns samlade i ett 27 sidor långt outgivet manus av artikelförfattaren, och som täcker in samtliga delar av svensk konservatism genom tiderna. Artikelförfattaren vill rikta ett särskilt tack till Bertil Häggman för betydande bidrag till denna artikel. En engelsk version av densamma har tidigare publicerats i den paneuropeiska konservativa tankesmedjan Center for European Renewals nyhetsbrev The European Conservative nr 4 2010. Timbro har två gånger erbjudits bokprojektet men visat obefintligt intresse.

Genom historien har Sverige varit relativt isolerat från Europa, fastän landet kristnades från kontinenten under 1000–talet och blev ett av de första protestantiska länderna under 1500–talet. Denna isolering började brytas under industriella revolutionen på 1800–talet, och under 1900–talet stöptes Sverige om till en socialistisk (socialdemokratisk) stat. Men vi har också en historia som en av Europas stormakter mellan 1600– och 1800–talen, med Finland som östra rikshalva och med provinser runtom Östersjön såväl som kolonier i Nordamerika, Karibien och Afrika.

Svensk konservatism har mycket av sina rötter i den nationalism som under 1800–talet följde på den svenska stormaktens nedgång, och hänger likaså intimt samman med rojalismen – något som kan te sig lite märkligt för andra européer där konservatismen mer betraktas konservatismen som ett utflöde av adelns maktsträvanden mot en alltför centraliserad kungamakt. För Sveriges del hänger det samman med att vi utigenom större delen av vår historia har haft självägande bönder med sin egen parlamentariska representation jämsides adel, präster och borgare. I detta avseende är Sverige unikt: vi har inte haft något slaveri eller livegenskap sedan 1335. Som en konsekvens av detta har kungen alltid varit ”folkets kung”. [En artikel på detta tema kan läsas här]

Det är socialdemokratins uppgång och övertagande av både de politiska församlingarna och akademierna (dess första statsminister Hjalmar Branting valdes 1921) tillsammans med de faktum att konservatismen var populär före Andra världskriget och att modernismen gjorde sitt intåg under 1930–talet, som har medfört att den fasats ut ur både det politiska och intellektuella livet efter 1950–talet. Icke desto mindre har den svenska intellektuella konservatismen en historia som går tillbaka till 1700–talet, och den har aldrig blivit helt utrotad som i kommunistländerna. Föreningen Heimdal, den välkända studentföreningen i Uppsala, har sin ringa storlek till trots spelat en avgörande roll när det gäller att hålla konservatismen vid liv under 1900–talet. Detta samtidigt som Högerpartiet/Moderata samlingspartiet (som officiellt påstås vara vårt ”konservativa parti”, fastän detta knappast är korrekt idag) varken har varit kapabla eller ens intresserade av att bevara konservatismens legitimitet i svensk samhällsdebatt.

Sent 1700–tal och tidigt 1800–tal

Peter Forsskål (1732-1763)

Sverige gjorde betydelsefulla bidrag till den protokonservativa filosofiska debatten vid 1700–talets mitt. 1759 publicerade Peter Forsskål (1732–1763) pamfletten ”De libertate civile”. Vid denna tidpunkt upprätthöll Sverige goda kontakter med det tyska universitetet i Göttingen, vilket internationellt betraktades som ett center för intellektuell kritik mot den radikala franska Upplysningen. Det förefaller faktiskt som att den konservativa idébildning som senare utmejslades av Edmund Burke har en tydligare koppling till idéer inom den tyska kultursfären än strömningar på andra håll. Det är fullt möjligt att det har funnits ett direkt inflytande av detta tyska tänkande på Burke själv, eftersom Göttingen vid denna tid var del av kungadömet Hannover som då var i allians med Storbritannien.

Genomslaget av Forsskåls ”De libertate civile” i debatten i Göttingen var betydande, och han utnämndes till korresponderande ledamot av Kungliga vetenskapssocieteten. De viktigaste beståndsdelarna för att kunna kallas en konservativ skrift finns där, inklusive fosterländskhet, försvar av civilsamhället och ”liberal arts”, vikten av moral, frihet under ansvar, förespråkandet av bildning, uppdelning mellan offentligt och privat ägande, förespråkande av samhällsgemenskap och perspektiv på ens egen roll i helheten, ofullkomlighetstanken och viss förnuftskritik. Forsskål var inte någon utopist, han var motståndare till revolution, han var emot imperiebyggande och kritiserade Karl XII (1682–1718) för att dennes krig lämnat Sverige utarmat på folk, livsmedel och pengar. Denna kritik mot imperialism och kungligt envälde, liksom mycket annat hos Forsskål, känns igen hos Burke. Forsskål var tydligt influerad av David Hume, och stod i nära idémässig anknytning till de samtida common sense–filosoferna i Skottland. Det har även gjorts gällande att Forsskål har influerat Immanuel Kant, som ju också betytt mycket för den konservativa idébildningens framväxt. [En fördjupande artikel om Forsskål kan läsas här]

Gustav III (1746-1792) sympatiserade med och stöttade Edmund Burke.

1772 genomförde Gustav III sin statskupp och återupprättade det kungliga enväldet. Likväl har många argumenterat för att detta ska betecknas som en delvis konservativ statskupp mot en radikal regim. Som regent fick Gustav III svensk kultur att blomma mer än någon annan kung. Han var stark motståndare till Franska revolutionen och deltog aktivt i kampen mot de nya, revolutionära makthavarna i Paris. Gustav III var händelsevis också en stor beundrare av Edmund Burke. Kungen läste själv dennes Reflektioner om franska revolutionen (recension här), och det är belagt att han delade Burkes syn på Europa före och under Upplysningstiden. Kungen gav t.o.m. Burke en mindre svensk statspension.

Burkes inflytande på praktisk svensk politik hänger annars i huvudsak samman med 1809 års regeringsform, som upprättades efter det kungliga enväldets avskaffande. Detta särskilt genom Hans Järtas (1774–1847) arbete, han betraktas som en av de allra första ideologiska konservativa svenskarna och har sagts vara det närmaste vi kommit en ”egen” Edmund Burke. Vid tiden för antagandet av 1809 års regeringsform hade också de första konservativa idéerna börjat slå rot i svensk samhällsdebatt. RF 1809 förblev vördad och älskad fram till dess att Socialdemokraterna ersatte den 1974 med en ny regeringsform som idag anses ha varit ett juridiskt hafsverk redan när den genomdrevs.

1809 gick Sverige in i det sista krig vi utkämpat, mot Danmark och Ryssland. Kriget slutade med att vi förlorade den östra rikshalvan till Ryssland (vad som sedermera blev Finland) och vann Norge (som varit i union med Danmark sedan 1300–talet). Unionen med Norge varade fram till 1905. Dessa händelser betydde väldigt mycket för formandet av den svenska nationella identiteten – och av svensk konservatism fram till Andra världskriget då allting kom att vändas upp och ner.

Svensk ”folkkonservatism” under 1800–talet

Svensk intellektuell konservatism hade sin första blomstringstid under 1800–talets första halva, och framför allt tre politiska filosofer företrädde konservativt orienterade läror: Nils Fredrik Biberg (1776–1827), Samuel Grubbe (1786–1853), och Christopher Jacob Boström (1797–1866). Dessa tre var i sin tur påverkade av konservativa strömningar i resten av Europa: Immanuel Kant, Johan Gottlieb Fichte och Friedrich von Schelling, liksom Adam Müller, Carl Ludwig von Haller, Friedrich Schleiermacher samt Friedrich Heinrich Jacobi.

Nils Fredrik Biberg var professor i praktisk filosofi vid Uppsala universitet från 1810 till sin död. Han verkade främst som statsteoretiker och företrädde en mera liberal konservatism. För Biberg framstod t.ex. sammhällsfördraget som positivt och han lade stor vikt vid individens frihet i förhållande till staten. Samuel Grubbe var i mycket Bibergs lärjunge och efterföljare. Liksom Biberg undervisade han som professor i filosofi vid Uppsala universitet. Mellan 1840 och 1844 var han chef för ecklesiastikdepartementet. Grubbe var till skillnad från de flesta konservativa teoretiker på den tiden inte någon anhängare av kungamakt. En republikansk statsform liksom den i Förenta Staterna, ansåg Grubbe vara idealisk.

Christopher Jacob Boström efterträdde Grubbe som professor i filosofi vid Uppsala universitet. Han var mycket beundrad och har kallats ”Sveriges störste filosof”. Boström utvecklade en syntes mellan Platon och Friedrich Hegel grundad på ortodox teism. Samhället var enligt Boström organiskt, och dess gemenskaper hade liksom individerna egna mål. Statens huvudmål var rättvisan – dess egen lag, och det åligger människorna att göra Guds gärningar på jorden till sina egna gärningar, menade han. P.g.a. Boström hade aldrig hegelianismen som sådan något genomslag i Sverige, istället var det Boströms Hegel–influerade idéer som debatterades.

Erik Gustaf Geijers (1783-1847) författarskap bidrog starkt till att popularisera konservativa idéer och värderingar i 1800-talets Sverige.

Av stor betydelse för den svenska konservatismens utveckling var historikern och diktaren Erik Gustaf Geijer (1783–1847). Som konservativ var Geijer påverkad av den tyske revolutionskritikern Adam Müller liksom av den historiska skolan. I likhet med den senare betraktade Geijer staten som en organism och försvarade de etablerade institutionerna. Influerad av Burke förstod han också samhällets etiska, rättsliga och konstnärliga värden som historiskt betingade. Som historiefilosof betonade Geijer å ena sidan traditionen, å andra sidan den fria viljan. Som diktare företrädde han i sin tidiga lyrik en stark patriotism. Han tog 1811 del i bildandet av Götiska förbundet, en organisation som sedan Sverige förlorat Finland försökte stärka den historiska känslan och de nationella sinnena. Geijer är emellertid idag mest känd för sitt avfall från konservatismen, och sina betydande bidrag till en utvecklad svensk liberalism.

Oskar II (1829-1907) på en högerpolitisk affisch kring sekelskiftet.

Med sitt skönlitterära författarskap och sin poesi var Geijer del av den s.k. romantiska skolan som med stor framgång bidrog till att göra konservativa och nationalistiska värden populära i 1800–talets Sverige. Två andra viktiga författare inom den romantiska skolan var Esaias Tegnér (1782–1846) och Erik Johan Stagnelius (1793–1823). Under 1800–talets andra hälft formligen blomstrade konservativa värderingar och idéer i det svenska samhället, jämsides nationalism och rojalism. Oskar II (1872–1907), Sveriges siste krönte kung, är alltjämt en välkänd symbol för svensk folkkonservatism under denna epok.

Det var också under denna period, närmare bestämt 1891, som den konservativa studentföreningen Heimdal grundades, ursprungligen som en politisk diskussionsförening bland högersinnade studenter i Uppsala. Efter en period som folkbildningsorganisation utvecklades Heimdal fr.o.m. 1910 till att bli en politisk studentförening bekännande sig till ”reformvänlig konservatism”. Sedan 1962 ger föreningen ut Tidskriften Heimdal (de tre första åren hette den dock Hornstötar respektive Heimdals Hornstötar), med varierande ämnen inom framför allt konservativ och liberal idébildning och opinionsbildning skrivet av studenter och politiker. De borgerliga partiledarna har en tradition att publicera artiklar i tidskriften under valåren. Många medlemmar av Föreningen Heimdal har blivit ledande konservativa intellektuella och politiker, däribland två av Högerpartiets partiledare. [Föreningen Heimdals hemsida]

Sekelskiftets stora konservatism–debatt

Runt sekelskiftet 1899–1900 vidtog en omfattande konservativ idédebatt. Flera olika konservativa läger formerades, och två huvudströmningar framträdde: en kring Harald Hjärne (1848–1922), och en annan kring Pontus Fahlbeck (1850–1923) och Rudolf Kjellén (1864–1922). Samtliga tre var professorer, och både Hjärne och Kjellén som sådana mycket framstående i sin samtid.

Harald Hjärne (1848-1922)

Harald Hjärne var professor i historia vid Uppsala universitet, och hedersledamot i Föreningen Heimdal. Från början liberal blev han 1902 invald i riksdagen som konservativ. I sitt tänkande förenade han idégodset från Edmund Burke, Benjamin Disraeli och Otto von Bismarck. Han hade en historicistisk åskådning där individerna stod i centrum för utvecklingen. De centrala begreppen i Hjärnes författarskap var rättvisa, kultur, stat och kristendom. Enligt Hjärne hade den svenska nationen ett arv att försvara, dess kulturella och civilisatoriska arv – fosterlandets intressen stod över partier, samhällsgrupper och individer. Vid denna tid ansågs Sverige ha en historisk mission som civilisationens yttersta utpost mot ett imperialistiskt och makthungrigt Ryssland. Sverige hade trots sin mycket mindre befolkning hållit Ryssland tillbaka i över 500 år – och Sverige var det enda land som lyckats inta Moskva (år 1610). Väl att märka var Hjärne av uppfattningen att det nationella intresset i sin tur bör underordnas mera allmänmänskliga ideal, och sålunda inte för den ”nationernas kamp” som kommit att känneteckna nationalismens ideologiska vagga. Symptomatiskt nog var Hjärne också anglofil, i ett Sverige där tyska influenser sedan 1870–talets industriella revolution varit starka. Idag skulle man kalla honom för socialkonservativt orienterad – han stod också upp för nödvändigheten av ekonomiska och sociala reformer för att uppnå större social rättvisa. Hjärne skrev inte många tjocka böcker, istället skrev han mängder av småskrifter.

Som historiker var Hjärne något av ett geni. Han utvecklade nya metoder, och fostrade en hel generation av historiker. Till Hjärnes lärjungar kan räknas nationalekonomen Eli Heckscher (1879–1952, far till Gunnar Heckscher), rättsvetaren och politikern Karl Gustav Westman (1876–1944), historikern och politikern Samuel Clason (1867–1925) och historikern Nils Ahnlund (1889–1957). [Läs mer om Harald Hjärne här]

Vid sidan om Hjärne bildade alltså Pontus Fahlbeck och Rudolf Kjellén den andra huvudinriktningen inom det tidiga 1900–talets svenska konservatism. Av dem är det dock endast Kjellén som idag är någorlunda ihågkommen. Internationellt har Kjellén högt anseende medan hans namn i Sverige är något kontroversiellt. Pontus Fahlbeck var främst statistiker, också han professor. Politiskt var han protektionist, och han var den förste som utvecklade en omfattande kritik mot socialismen. Rudolf Kjellén för sin del är en av Sveriges främsta statsvetare genom tiderna och åtnjuter än idag internationellt stor respekt som grundare av geopolitiken som akademisk disciplin. Därigenom är han en av mycket få internationellt kända svenska filosofer överhuvudtaget. Jämte järnkanslern Bismarck konstruerade Kjellén idén om och modellen för välfärdssamhället. Det är också Kjellén som har myntat begreppet ”folkhemmet”. D.v.s. två av huvudpelarna i Socialdemokraternas politik under 1900–talet – men få minns idag Kjellén som dessas upphovsman. I egenskap av tänkare och riksdagsman för högern företrädde Kjellén en auktoritär patriotism, samtidigt som han ställde sig i huvudsak positiv till socialdemokratin och sympatiserade med Tyskland under Första världskriget. [Läs mer om Rudolf Kjellén här]

Sålunda stod svensk intellektuell konservatism vid denna tid på sin andra höjdpunkt, och enkelt uttryckt var det mycket högt i tak i debatten. Medan Hjärne inspirerade en generation av akademiker vann Kjellén högerungdomens av naturliga skäl mer radikala hjärtan. P.g.a. detta initierade Kjellén vad som skulle bli en politisk utveckling i högerextremistisk riktning inom den organiserade unghögern. Detta kom att gå ut över hans eftermäle i Sverige.

Decennierna närmast efter Andra världskriget

Den svenska idékonservatismens utveckling efter Andra världskriget har i huvudsak hängt samman med Högerpartiet, som blev alltmer liberalt och 1969 ändrade namn till sitt nuvarande: Moderata Samlingspartiet. Erik Anners (1916–1997) var den mest betydelsefulla partiideologen under denna period. Under många år ledde han arbetet med partiets politiska program i en liberalkonservativ riktning. Partiets politik under perioden var dock mer av pragmatisk och icke–ideologisk natur. Harald Hjärne och hans efterföljare försvann som referenspunkter in i historiens töcken, även om denna konservativa idéströmning hade märkbart inflytande på Högerpartiets politik fram till 1965 då Gunnar Heckscher (1900–1987) avgick som högerns partiledare.

I efterkrigstidens Sverige måste Gunnar Unger (1915–1976) framhållas som den mest betydelsefulla konservativa publicisten, även om han inte var någon ideolog och i många avseenden en reaktionär. Han var en upprörd och kvick kritiker av socialstatens avigsidor, kulturradikalismens vådor och 1968–revoltens tokigheter. Unger var samhällsbevararen som ville störta regeringen (då socialdemokratisk) och en stor försvarare av den skönhet och det historiska värde som fanns i gamla hus under en period då Socialdemokraterna med enorm omfattning och hastighet rev ner de svenska stadskärnornas äldre byggnader. I de personporträtt Unger skrev fick opportunister och maktsträvare vad de tålde – medan de plikttrogna, glömda och skapande människorna lyftes fram. Unger skrev i den borgerliga tidskriften Obs! liksom i Högerpartiets idéforum Svensk Tidskrift, och under ett tjugotal år i Svenska Dagbladet som då var väletablerat som den konservativa dagspressens flaggskepp. [Läs mer om och av Gunnar Unger här]

Tage Lindbom (1909-2001)

Den ende konservative filosofen efter 1960–talet som inte haft en direkt koppling till Moderata samlingspartiet är Tage Lindbom (1909–2001). Han började sitt politiska liv som aktiv socialist, och var åren 1938–1965 chef för Arbetarrörelsens Arkiv och Bibliotek (ARAB). Lindboms doktorsavhandling 1938 handlade också om fackföreningsrörelsens uppkomst och tidigaste historia. Under senare delen av sin tid vid ARAB intresserade han sig alltmer för religion och teologi, vilket först medförde att han blev konservativ och senare i livet att han konverterade till islam. 1962 tog Lindbom officiellt avstånd från socialismen med boken Sancho Panzas väderkvarnar. Därefter följde ett tiotal böcker med konservativa, traditionalistiska och antimodernistiska teman jämte andra med religionsfilosofiska och antidemokratiska teman. Hans bok Demokratin är en myt (1991) har översatts till engelska och publicerats med titeln ”The Myth of Democracy”. Framåt slutet av sitt liv fokuserade Lindbom sig på sina privata studier av islam. [Läs mer om Tage Lindbom här]

Konservativa organisationer efter 1970–talet

Från 1970–talets mitt till idag har den svenska idékonservatismens historia bestått av diverse försök att återupprätta konservatismens politiska legitimitet. Mot alla odds har dessa försök lyckats, och konservatism debatteras idag i betydande utsträckning i svenska medier. Men vägen hit har varit en lång och brant uppförsbacke full av hinder.

Med antologin Kämpande konservatism (1971) inleddes den moderna konservativa idédebatten i Sverige.

År 1971 grundades den konservativa tankesmedjan Konservativt Idéforum (KIF). Dess inspirationskällor var två böcker som utgivits samma år. För det första debattboken Kämpande konservatism där begreppet ”värdekonservatism” introducerades för att särskilja den konservativa idéströmningen från de populära missförstånd som länge funnits (och fortfarande finns) kring begreppet ”konservativ/konservatism”. ”Värdekonservatism” förstås här som att politiskt trygga de kulturella värden som har visat sig meningsfulla för folket genom historien. Den andra inspirationskällan för KIF var den nykonservativa rörelsen i USA, som introducerades för svenska läsare genom boken ”Nykonservatismen i USA” av Claes G. Ryn och Bertil Häggman som båda var aktiva medlemmar i KIF.

Ordförande för det ursprungliga KIF var riksdagsmannen och universitetsläraren Birger Hagård. Fram till 1979 publicerade KIF en serie böcker och småskrifter. Initiativet förnyades 1980 av medlemmar av Moderata Ungdomsförbundet, och därefter utvecklades den till en partipolitiskt oberoende organisation. Vid den nya organisationens konstituerande möte höll Tage Lindbom och professor Claes G Ryn var sitt anförande. Efter en kontrovers med det alltmer liberala Moderata Ungdomsförbundet 1981 började KIF att brytas ner. Men under ytterligare några år, fram till 1983, fortsatte organisationen att arrangera seminarier och publicera småskrifter. [Läs mer om Claes G. Ryn här]

Konservativa Sällskapet (KS) bildades av Heimdal–medlemmar 1992 i Uppsala, med fyra journalister i styrelsen. Syftet var att stimulera idédebatt på konservativ grund, sprida kännedom om konservativ idétradition samt diskutera aktuella frågor ur konservativt perspektiv. KS arrangerade seminarier, konferenser, middagar och publicerade ett mindre antal böcker. Efter att ha fått ett ekonomiskt bidrag gav de åren 1997–1999 ut tidskriften Contextus med aktuell konservativ idé– och samhällsdebatt. Genom KS förenades för första gången moderater och kristdemokrater kring de konservativa värdena, även om det skedde i en tämligen begränsad skala. Detta var ett betydande steg mot att visa att konservatismen är en bred och mångsidig idébildning, och att det konservativa förhållningssättet och värdegrunden också kan finnas inom kretsar utanför den traditionella ”höger” som t.o.m. Moderata samlingspartiet själva gjorde sitt bästa för att inte bli associerade med.

År 2000 publicerade en av KS–grundarna, Fredrik Haage, boken Nycklar till modern konservatism. Detta var viktigt, både för att den är en av mycket få böcker om konservatism på svenska som också skrivits av en konservativ, och för att den publicerades av den största borgerliga tankesmedjan i Sverige: Timbro. Haage medverkade 2003 också tillsammans med andra KS–anknytna skribenter i antologin Och sedan – den nya borgerliga idédebatten, med Per Dahl som redaktör. Denna bok kan sägas förorda en breddning av den svenska borgerliga idédebatten i konservativ riktning utan att betona ordet ”konservatism”.

Konservativt Forum (KF) grundades 2002 av tre studenter (däribland undertecknad) som vid tidpunkten ifråga var medlemmar i Moderata Ungdomsförbundet respektive Föreningen Heimdal. KF har blivit något av en arvtagare till KIF och KS, och upprätthåller kontakter med nyckelpersoner från båda organisationerna. KF började som ett nätverk för liberalkonservativa, socialkonservativa och värdekonservativa med en sluten Internet–community, och har sedan 2005 arrangerat årliga konferenser och seminarier med en mångfald framstående talare. De flesta inom KF är också medlemmar av Föreningen Heimdal, Moderata Ungdomsförbundet och Kristdemokratiska Ungdomsförbundet. År 2007 publicerade de KF–anknutna Carl Johan Ljungberg, Christian Swedberg och undertecknad boken Betongväldet som kritiserade svensk socialdemokrati och dess överväldigande inflytande på alla delar av svenskt samhällsliv. Denna bok nämns här inte för sin betydelse för svensk konservatism, utan snarare för att illustrera vad KF har lyckats åstadkomma trots sina magra ekonomiska resurser. Ljungberg, tidigare också KIF–medlem, har idag etablerat sig som Sveriges främste Edmund Burke–expert. Hans doktorsavhandling behandlade Burke, 1990 publicerade han Förnuft och inlevelse, Burke mellan upplysning och romantik tillsammans med Per Dahl, och 2009 publicerade han Edmund Burke på SNS förlag som är ett av Sveriges största bokförlag. [Konservativt Forums hemsida]

Det är också KF–anknutna skribenter som driver det konservativa e–magasinet Tradition & Fason (T&F), en blogg där konservativ idébildning och opinionsbildning publiceras av en liten grupp drivna skribenter och med handplockade gästskribenter. I april 2010 publicerade T&F antologin Konservatism och kapitalism som PDF-fil, med undertecknad som redaktör. I denna utvecklar liberalkonservativa och socialkonservativa skribenter sina olika perspektiv om konservatismens mångfacetterade relation till kapitalism och marknadsekonomi. Dessutom underhåller KF informationsportalen www.konservatism.se vars syfte är att sprida information om svensk konservativ idébildning, tänkare och politiker, allt skrivet av skribenter som själva är konservativa.

Jakob E:son Söderbaum

Svensk 1940-talskonservatism: Folke Leander

FOLKE LEANDER OM NATIONALISM OCH ROMANTIK

Högre allmänna läroverket i Norrköping (numera De Geer-gymnasiet) där filosofen Folke Leander, som lämnat viktiga bidrag till en intellektuell konservatism, var lektor 1946-75.

Filosofen Folke Leander skulle i år ha fyllt 100 år. Tradition & Fason har fått tillstånd att publicera en av hans texter, ursprungligen publicerad i tidningen Presens år 1945. Den diagnostiserar Västerlandets kris och riktar kritik mot såväl nationalism som internationalism. Vi har inbjudit professor Claes Ryn att skriva en inledning till artikeln. Ryn har tidigare förekommit på T&F (se här och här). Han är professor i statskunskap vid The Catholic University of America och styrelseordförande och grundare av National Humanities Institute. Inom kort utkommer hans bok The New Jacobinism: America as Revolutionary State som är en nyutgåva med ett omfattande nytt efterord till hans tidigare bok The New Jacobinism: Can Democracy Survive? Redaktionen vill redan inledningsvis tacka Staffan Andersson, som har möjliggjort allt detta och försett Leanders artikel med hela detta ramverk inför vår stolta nypublicering.

Folke Leander – en introduktion

Professor Claes G Ryn

Folke Leander (1910–1981) var en framstående filosof och litteraturkännare. Han disputerade i filosofi vid Göteborgs högskola 1937. Den internationellt ryktbare filosofen Ernst Cassirer, som flytt undan Hitler, hade fått en personlig professur vid högskolan, och han blev Leanders handledare. Leander beundrade Cassirer, om än med viktiga reservationer, och Cassirer å sin sida hade höga tankar om Leander. Det var dock positivism och värdenihilism, som vid denna tid och långt framåt dominerade svensk filosofi. Både Cassirer och Leander ifrågasatte denna intellektuella regim, fastän på delvis olika grunder. Leander hade tagit särskilt starka intryck av Irving Babbitt i USA och intresserade sig mycket för Benedetto Croce i Italien. Han kunde inte bli annat än en filosofisk dissident.

Som docent skrev Leander flera tungt vägande vetenskapliga arbeten, inklusive en bok om John Dewey och en om estetikens stora betydelse för kunskapsteorin. När en professur i filosofi skulle tillsättas i Uppsala 1946 kompetensförklarades Leander för den sökta tjänsten, som dock gick till en annan. Leander hade för länge sedan insett, att den i Sverige förhärskande filosofin skulle göra det nästintill omöjligt för honom att nå fram till en professur, och han avsåg med ansökan till professuren i Uppsala mest att meritera sig för en lektorstjänst på ett gymnasium. Sådana tjänster åtnjöt vid den tiden stort anseende och var mycket eftertraktade. De besattes ofta av lärare, som, särskilt med nuvarande mått, var synnerligen behöriga. Folke Leander blev lektor i filosofi och modersmål på gymnasiet vid Norrköpings högre allmänna läroverk, där han stannade till pensioneringen. Han blev en legendarisk lärare. Undervisningsbördan begränsade kraftigt utrymmet för författarskap, men Leander fortsatte att då och då ge ifrån sig vetenskapliga arbeten. Han utövade ett visst internationellt inflytande, särskilt i USA. Jag hade själv den stora förmånen att ha Folke Leander som lärare i filosofi under mitt sista gymnasieår. Vi blev med tiden nära bekanta. Vi kom att hålla kontakt och samarbeta i filosofiska frågor nästan fram till hans död. Jag övertog från Leander bland annat hans intresse för Babbitt och Croce, som han studerat med stor insikt.

Nedanstående artikel av Folke Leander är i sin allmänna människosyn och i uppfattningen av den moderna människans andliga belägenhet lika aktuell idag som när den skrevs, mot slutet av andra världskriget. Den innehåller perspektiv, som föregriper dagens problem och diskussionsämnen. Artikeln ger ett utmärkt prov på Leanders självständiga tillämpning av tankar och distinktioner från särskilt Babbitt. Leander skriver här om nationalismen mot bakgrund av det andra världskriget och de stämningar som dessförinnan uppammade krigiskhet. Det är viktigt att understryka, att ordet ”nationalism” kan användas på olika sätt. Leander avser med termen en överspänd, svärmisk, intolerant överskattning av det egna folket eller landet, ett speciellt olyckligt utflöde av den romantiska fantasivärld som ersatt kristna synsätt i västvärlden. Nationalism i denna mening kontrasterar bjärt mot sund uppskattning och rättmätigt hävdande av den egna kulturen. Man kan vara säker på att Leander i dagen historiska läge skulle ha kritiserat ett annat farligt romantiskt fenomen, den idealistiska internationalismen. Beträffande dagens Europa skulle han tvivelsutan ha framhållit behovet av förnyad odling av och skydd för folkens högre kulturarv och behovet av kritik mot inte bara romantiska enhetsdrömmar utan mot deras nära lierade, den teknokratiska utilitarismen.

Det känns i detta sammanhang naturligt att nämna min bok A Common Human Ground: Universality and Particularity in a Multicultural World (University of Missouri Press, 2003), som är ett försök att formulera de moraliska och kulturella förutsättningarna för fredlig samlevnad mellan folken och kulturerna. Boken kan till stor del ses som en bearbetning och vidareutveckling av tankar hos Babbitt, vars betydelse Leander tidigt insåg och synnerligen förtjänstfullt tolkade och kompletterade.

Claes Ryn, Washington D.C., november 2010

***

NATIONALISM OCH ROMANTIK

Av Folke Leander

Tidigare publicerad i: Presens Årg. 2, nr 1, 1945.

Ernest Renan uttalade år 1871, att nationalitetskänslan inte är hundra år gammal. Däri ligger, trots reservationer som omedelbart tränga sig på var och en, en god portion sanning. Det är nämligen ett faktum, att nationalismen intensifierats oerhört under de sista 150 åren och fått sin speciella färg som del av den stora romantiska strömningen. För att förstå nationalismen måste man förstå den romantiska mentaliteten i alla dess varianter. Och denna kan blott förstås i samband med den stora sekulariseringsprocessen under nyare tid (”avkristningen”). Nationalismen är i själva verket en speciell form av religionssurrogat eller sekulariserad religion.

Romantik och livsåskådningskris

Arbetet på att utveckla en hållbar sekulariserad världsåskådning har pågått sedan renässansen, men den stora massan av dem, som frigjort sig från de äldre traditionerna, har endast ofullkomligt förmått tillgodogöra sig denna djupare livssyn i vardande. Dessa desorienterade och hemlösa andar kasta sig in i ensidiga fanatismer av skilda slag, vilka dock alla ha det gemensamt, att de framspringa ur en etiklös grundinställning till livet.

Frigörelsen från de kristna trosdogmer, som blivit omöjliga för flertalet tänkande människor, har nämligen också i största utsträckning betytt förlust av den etiska livsvisdom, som kristendomen inneslöt. Den sekulariserade människan har i allmänhet stora fordringar på livet, stora lyckokrav, men mycket små krav på sig själv. Hos den kristna människan hade det varit omvänt. Mycket lycka väntade man sig ej, ty jordelivet förmenades vara en jämmerdal; och känslan av egen ofullkomlighet kom människorna att känna sig ovärdiga lyckan. Resultatet blev, att den kristne ofta fann sig lyckligare än han väntat och förtjänat. Den sekulariserade människan med sina stora förväntningar på livet blir däremot lätt besviken. Hon är icke medveten om några större brister hos sig själv; och felet måste därför vara de andras, miljöns, samhällets. Och så börjar hon längta bort från den hämmande och förståelselösa miljön hän någon annanstans: det är den romantiska längtan. Hon kan längta efter naturbarnets spontanitet, efter odelad berusning i nuet, efter djurens instinktsäkerhet och växtlivets stilla ro. Hon drömmer om lycksalighetsland, där ogrumlad livsglädje råder, om naturtillstånd, som aldrig bort övergivas, om framtidssamhällen, där människorna äro spontana impulsvarelser, ohämmade av konvention och rationalitet. Sitt längtans land kan hon förlägga till alla tidsåldrar och alla land: Rousseau förlade det till förhistorisk tid, Hölderlin till Grekland, Stendhal och Snoilsky till Italien, Heidenstam till Orienten o.s.v. Medeltidssvärmeriet var blott en yttring bland många av samma tendens.

Dessa romantiker äro otillfredsställda människor, som ständigt projiciera ut fantasiföreställningar om den ogrumlade livsberusning de känna sig själva gå miste om. I sin syn på sin faktiska omgivning äro de emellertid bittra och satiriska naturalister. Romantik och naturalism äro komplementära företeelser: varje romantiker har en naturalist inom sig och tvärtom. Skillnaden är blott, att naturalisten ej längre tror på den romantiska lycksalighetsdrömmen; han är en desillusionerad romantiker. Våra vackraste drömmar äro för goda för denna världen, säger han; och därmed förkastar han all idealism, ty han ser ej, att det kan finnas en solidare idealism än den romantiska. Stundom mötas romantik och naturalism i samma diktverk, såsom den romantiska ironin visar. En eterisk stämning bygges upp, vars overklighet plötsligt avslöjas i ett abrupt fall till jorden.

Rationaliteten, verklighetssinnet förnimmes av romantikern som källan till allt ont. Det är rationaliteten, som avstänger honom från den extatiska berusning i nuet, som han så lidelsefullt åtrår. Det är rationaliteten, som ständigt vill tränga sig fram och avslöja overkligheten i de lycksalighetsvisioner han bygger upp. Rationaliteten är det ironiska, voltaireska skrattet åt allt, som för romantikern är heligt – därför bekämpar han den hos sig själv och andra. Rationalitet är slug och illfundig beräkning, fantasien är det goda och ädla i människan. Fantasi och känsla är ”Naturen” inom oss, medan rationalitetens utveckling var ett syndafall, ett fall från enheten med gudomen naturen.

De skilda utformningarna av dessa mångskiftande romantisk-naturalistiska själslägen intressera oss här ej så mycket som deras rot i individens psykologi. Den sekulariserade människans tendens att alltid känna sig missgynnad av livet förklarar nämligen ofantligt mycket av den värld vi leva i. Den är alls icke förbehållen en intellektuell elit, även om den naturligtvis intensivast uppleves av de intensivaste människorna. Den fortskridande sekulariseringen har skapat en bördig jordmån för falska livsåskådningars orkidéprakt. Värst blir det, då skickliga folkledare lyckas kanalisera det latenta grollet, det oroliga begäret efter ett rikt och fullt liv och samla det i någon förlösande pseudoreligion. Vad som sker är en identifieringsprocess: precis som åskådaren av en fotbollsmatch i fantasien kan göra sig till ett med det ena eller andra laget och känna dess framgångar som sina egna, så identifierar sig den enskilde med partiet, med partiledaren, med den nationella maktviljan och låter deras triumfer bli sina egna. I sin egen miljö känner han sig hämmad och instängd, men kan genom denna identifikation få en sorts vikarierande tillfredsställelse.

I äldre tider voro dessa problem ej så akuta. Kristendomen hjälpte människorna att bättre lösa sina individuella livsproblem. Den var en sporre till självrannsakan och ödmjukhet. Låt vara, att de flesta människor aldrig tagit sin religion alltför allvarligt, så fanns den där dock som ett ferment och gjorde sig påmind då och då. Några tveksamma beslut om bättring, vilka snabbt åter glömdes, var kanske enda resultatet. Men hos en sådan människa kom i alla fall medvetandet om egen ofullkomlighet att hälsosamt motväga kraven på oinskränkt livslycka och benägenheten att anklaga samhället och miljön för att ens liv icke blivit vad man drömt om.

Nationalism som krissymptom

Det är mer än en tillfällighet, att så många nationalister likt Mussolini börjat som anarkister. I själva verket är nationalismens inställning till den mänskliga solidariteten och den internationella rätten fullständigt identisk med den individualistiske anarkistens hållning gentemot alla lagar utan undantag. Det fordras blott den ovannämnda identifikationsprocessen, för att det ena skall glida över i det andra. D’Annunzio är ett utmärkt exempel. Här i Sverige kunna vi tänka på Heidenstams ohämmade individualism och hektiska livsfullhetslängtan i ”Vallfart och vandringsår” och den senare; irrationella nationalismen i ”Åkallan och löfte”. Som äldre exempel kunde man erinra om sambandet mellan Sturm und Drang och den tyska nationalismen.

Det är alltså samma vantrivsel i miljon, som hos så många tyska romantiker blivit Wanderlust, vilken i en annan riktning slår ut i aktivistisk kult av handlingen för handlingens egen skull, av för ändringen för förändringens. Det ligger något nervsjukt och hektiskt både i nazistisk och fascistisk dynamism; ett överspänt nietzscheanskt livsfullhetsideal präglar dessa människors fantasiliv. G. A. Borgese berättar i Svart tidsålder typiska exempel på den mentalitet, som låg bakom fascismens krigsföretag:

Guiseppe Antonio Borgese (1882-1952)

    ”Eftersom ingen nödvändighet eller lidelse utom en tom ärelystnad var den drivande kraften i dessa krigsbehov, behövde de icke ha något bestämt mål. Deras innersta mening hade en gång för alla sammanpressats i en rad, som d’Annunzio skrivit: ’Rusta skeppet och segla ut mot världen’, och världen fanns obestridligen överallt.”

    ”En ung löjtnant, som under världskriget var på ett officiellt uppdrag i Paris, strövade omkring under natten och stannade framför Vendômekolonnen, där han med dämpad röst sade till sin förvånade följeslagare: Hur underbart kommer det inte att bli, då allt detta är vårt!”

    ”Polerna och himlen voro de enda gränserna för den Endes maktvilja. Nobile, upptäcksresanden, som fyllde den eviga isens livlöshet med hetsig chauvinism, gjorde sitt bästa – med risk att förinta expeditionen – att släppa ned en segrande fascistflagga från sitt luftskepp exakt på nordpolen just den dag, då kanonsalut och hurrarop i Italien celebrerade minnet av Italiens inträde i världskriget. De vingar, som buro de Pinedo och andra flygare över oceanerna, förklarades vara symboler för de örnvingar, som skulle lyftas till flykt. Under tiden uppgjordes, under utvecklande av den mest skrupulösa noggrannhet i detaljerna, en invecklad plan att bryta sönder de existerande förhållandena i östra Europa. Blixtsnabba segrar och marscher, som skulle bli lika oemotståndliga som Alexanders, utlades på militära kartor, som voro praktfullare än firmamentet. På dem, men endast på dem, kastades legionerna fram under liktorernas tecken från Provence till Bayern, från Dalmatien till ”Wien, från Tunis till Mindre Asien. Ingen, inte ens kaptenen själv, visste vilken den första hamnen skulle bli under denna seglats mot världen, ej heller fanns det ett uns skämtsamhet i den bacchiska hälsning, som podestàn i Milano riktade till den avlägsne Il Duce i ett offentligt tal: ’Duce, säg oss mot vem vi skola marschera! Vi vilja!’”

Ofantligt mycket vore vunnet för den historiska klarsynen, om man mera allmänt såge, att allt detta är en sjuklig form av romantik – att det är en yttring av samma oroliga, otillfredsställda mentalitet, som ligger under så många andra varianter av den stora romantiska strömningen från 1700-talets slut ner till våra dagar. En djup världsåskådningskris sätter sin prägel på den moderna världen. Där tron på eviga värden en gång fanns, finns nu ett vakuum. Och intensiv åtrå efter njutning, makt och livfullhet projicierar ut sig i tusentals falska idealismer. Det vore ett stort misstag att tro sig kunna bota en variant av denna sjukdom utan att bota de andra. Ett visst symptom – och nationalismen är ej annat – kan ej botas i isolation från organismen som helhet.

Folken inte bättre än ledarna

Felet med den pacifism, som varit mest högröstad, är att den ställt en oriktig diagnos; och anledningen till detta är att den själv varit besmittad med samma sjukdom, som i en annan riktning tagit sig uttryck i nationalismen. Pacifismen har varit ineffektiv, därför att den inriktat sig på att utsprida känslor av folkförbrödring och humanitär kärlek till mänskligheten. Den har föreställt sig, att om man blott kunde odla dessa känslor med största möjliga drivhusvärme, så kommer den åtrådda folkförbrödringen av sig själv. Pacifismen har förbisett, att människorna måste göras om på ett mycket mera djupgående sätt än känslopropagandan kan åstadkomma. Man kan inte bygga ett hus med stenar av gips, därför att stenarna inte håller; och utan den rätta sortens människor kan man inte bygga upp en ordnad värld. Så mycket är i varje fall säkert, att om inte en andlig sanering äger rum inom den västerländska eliten, om inte ett allvarligare ethos lyckas gripa omkring sig, komma vi att få bevittna nya världskatastrofer av numera välkänd typ.

Det ligger i tingens eviga ordning, att en etiklös mänsklighet omöjligen kan hålla fred. Själen i den falska internationalismen är en osund människouppfattning, som bagatelliserar det etiska livet och tror att en stabil värld kan byggas upp det förutan. Historiskt kan denna illusion följas tillbaka till Rousseau och hans lära om människans ”naturliga godhet”. Aristokratien, som är djupt fördärvad av civilisation och förståndskultur, menade Rousseau, är orsak till alla olyckor här i världen. Men Folket är ofördärvat och sunt; det har icke avfallit från Naturen, som den korrumperade och maskstungna överklassen, utan har kvar sin naturliga godhet. En engelsk diktare uttryckte saken så, att ”kungar, adel och präster sitta på locket över den mänskliga godheten” och hindra den att strömma fram. Om blott folket kunde bli herre i eget hus, skulle det bli frid och folkförbrödring i världen. Ty folket vill inte och har aldrig velat krig. Det är stormännen som ordnat till krigen. Denna ytliga syn på krigsproblemet florerar alltjämt. Folken äro av naturen fredliga, heter det än i dag, och det är alltid bara några onda klickar, som äro ansvariga för krigen. Det kan vara rustningsindustrierna man skyller på, eller kapitalisterna i allmänhet, eller militärerna, eller nationalistgrupper. Säkert är, menar man, att Folket inte är ansvarigt för krigen. Men i verkligheten ha krigen mycket djupare rötter i folken än man inbillar sig. I sista hand är det folken, som sätta upp sina ledare, och ledarna äro tillsist blott talesmän för vad folken vilja. Ingen kan t.ex. förbise, att tyska folket är ansvarigt för Hitler, både den del därav som satte upp honom, och den del som kapitulerade inför den nya regimens ständigt intensivare tryck, och sist men icke minst alla de människor som positivt eller genom underlåtenhet bidrogo till att Weimardemokratien blev ett fiasko. I längden har varje folk den regering det förtjänar.

Falska och riktiga botemedel

När radion kom till...

En annan form av samma grundläggande illusion är den från 1700-talet härstammande tron, att ökad samfärdsel mellan folken automatiskt skulle medföra ökad förståelse och sympati. Man trodde rentav, att handelns och trafikmedlens utveckling småningom skulle göra krig mellan folken omöjliga. Den aktuella formen för denna illusion är att bygga stora förhoppningar på trafikflygets möjligheter att föra människorna i olika länder närmare varandra. Efter kriget komma vi alla att bli en stor familj, ropa man. Och samma optimistiska rop hördes, när radion kom till. Kan vi ej sitta i Stockholm och höra Rom eller Madrid, ha vi ej så att säga fått de skilda folken in i våra hem? Radion har skapat så intim kontakt, att hela världen blivit ett enda stort viskningsgalleri – men vad hjälper det, om de ord, som viskas, är ord av misstro och hat? Det borde vara en mycket elementär visdom, att någonting mer behövs för att människor skola dra jämt än att de ständigt ha med varandra att göra. Skolbarnsutbyten och sådana ting ha ingen reell betydelse för världsfreden. Inget folk har rest så mycket och känt sina grannar så väl som tyskarna, och inget har heller så systematiskt svartmålat dem alla. Kineserna å andra sidan ha aldrig blivit krigiska trots sin avspärrning från omvärlden. Den humanitära tron på i samfärdselns pacificerande betydelse är en naturlig konsekvens av tron på folkens naturliga godhet. Det är sådana illusioner, som stå i vägen för klarsyn över vårt verkliga läge.

Botemedlet mot nationalismen är inte vad den falska internationalismen tror. Vad som verkligen behövs är en ny kulturfilosofi bland de bildade skikten i de moderna länderna, en tillnyktring från de ovannämnda romantiska och humanitära illusionerna och bättre historisk klarsyn över hur det moderna krisläget uppkommit. Som konsekvens därav skulle följa en allvarligare etisk anda i de nya generationernas uppfostran.

[Rubrikerna i texten är tillagda av T&F:s redaktion.]

***

Efterord

För den som är intresserad att läsa mer av Folke Leander finns en bibliografi publicerad i hans Romantik och moral (1980). Boken är en festskriftsutgåva till Leanders sjuttioårsdag av skriften Nya synpunkter på romantiken (1944). Leanders böcker går f.ö. att hitta i Libris, med undantag för hans rara skrift The Inner Check (1974) som utkom i London i en mycket begränsad upplaga och aldrig nådde svenska bibliotek. Om denna bok, till vilken Russell Kirk författade förordet, skrev filosofen Robert Camponigri ”a sense of well-being and refreshment comes over one on perusing this little volume…..One breathes again the air of Socrates, of Plato, of Aristotle and the great moralists.” För den som är intresserad av att läsa mer om Folke Leander som person och författare finns Claes Ryns minnesteckning i Modern Age, Ryns inledning till Romantik och moral, liksom några sidor (210-24) i Svante Nordins och Jonas Hanssons Ernst Cassirer – The Swedish Years (2006).

Redaktionen och Staffan Andersson



Organisationer & information


Konservativt Forum samlar klassiskt konservativa runtom i Sverige till diskussion och arrangerar bl.a. en årlig konferens.



Emprons informationsportal Konservatism.se har utmärkta sammanfattningar och fördjupningsmaterial om konservatism på svenska.


Föreningen Heimdal i Uppsala är Sveriges största och äldsta politiska studentförening. Föreningen verkar sedan 1891 för en reformvänlig konservatism.



Sprid ordet... stöd Tradition & Fason på Facebook!

Antal besökare

  • 959,807 träffar
Bloggtoppen.se

Politik bloggar