En konservativ syn på välfärdssamhället (VI)

MÅSTE VÄLFÄRDEN VARA DYR?

Grunden för den mänskliga tillvaron är att kunna försörja sig själv så långt man kan, och att därutöver få stöd av sin omgivning eller gå under. Så har det varit sedan vi började bygga samhällen, och det ligger i våra instinkter. På det viset är välfärdssamhället på samma sätt som demokratin en naturlig följd av civilisationens utveckling, och manifesterar en hög grad av civilisation. Välfärdsstaten kan sålunda motiveras i moraliska termer. Det är dock viktigt att förstå att detta ingalunda innebär att alla slags välfärdssamhällen är av godo, och inte heller att ett samhälle som det svenska där staten i praktiken både omfattar, reglerar och styr allt i välfärdens namn skulle vara bättre än ett samhälle där den offentliga välfärden är mindre omfattande.

Förutom den moraliska motiveringen för ett välfärdssamhälle kan man även säga att det finns en teknisk motivering för en välfärdsstat (OBS att jag använder två olika begrepp härvidlag) givet levnadsformen i det moderna samhället. Denna levnadsform går ut på att vi först inte arbetar under ca 20 år innan yrkeslivet tar vid, och inte heller ca 25 år därefter. Däremellan jobbar vi under 40-45 år, och det är då vi åstadkommer de skatteintäkter som krävs för att överhuvudtaget kunna leva på något annat sätt än genom komplett självförsörjning direkt från naturen (vilket de allra flesta i västvärlden idag föredrar). Detta innebär att var och en av oss tillbringar ungefär lika lång tid utanför yrkeslivet som i det – och då blir det helt enkelt nödvändigt att vi håller oss med en statlig administration som tillhandahåller vissa grundförutsättningar som i sin tur medför att ekvationen går ihop för alla medborgare.

Mera konkret ser detta i Sverige ut på följande sätt: innan man börjar jobba betalar staten både grundskola, gymnasium och eventuella högre studier. När man slutar jobba får man pension, en försörjning som för de flesta (men absolut inte alla!) motsvarar den lön man haft under huvuddelen av sin yrkesverksamma tid. Under hela livet står staten dessutom för hälsovård, bidrag m.m. Redan i dessa fundamentala detaljer skiljer den svenska formen av välfärdsstat sig från en hel del andra. Det är nämligen långtifrån alla västerländska stater som håller sig med offentlig hälsovård, gratis högskola, eller ett lika omfattande bidragssystem som Sverige. Kort och gott finns det olika syn på välfärd än den svenska socialdemokratiska redan hos andra länder inom vår kultursfär. Är inte det ett skäl så gott som något att försöka lyfta på en hel del stenar ifråga om vad som egentligen ÄR välfärd? Jag tycker det, och det är från min horisont oförklarligt att svensk socialdemokrati har ett så betonggjutet monopol på att definiera välfärd. Nu på 2000-talet har den borgerliga Alliansregeringen gått in för att visa att borgerligheten är bättre på att leverera välfärd än socialdemokratin – men än så länge verkar man utgå från socialdemokratiska definitioner och problemformuleringar snarare än att försöka låta en socialkonservativ åskådning ta över. Min utsträckta artikelserie om en konservativ syn på välfärden, som här föreligger i sin sjätte del, går ut på att försöka skapa förutsättningarna för en fruktsam debatt av det slaget.

Så länge som välfärden förblir en socialdemokratiskt definierad fråga kommer allt som Alliansregeringen gör att ses som felaktigt av socialdemokraterna – hur socialdemokratisk politik Alliansregeringen än för. Det är bara att konstatera. Och då kommer en debatt om KOSTNADEN för välfärden att vara inmålad i ett hörn där alla nedskärningar blir liktydiga med att förstöra det goda, som även de minst politiskt intresserade medborgarna vid det här laget har lärt sig är värt att bevara. Men i ljuset av en egen, borgerlig syn på välfärd – som den blir en sådan diskussion både relevant, och dessutom ett sätt att väcka den breda allmänhetens intresse. För i grunden vill ju alla mer än någonting annat ha så mycket som möjligt för så lite insats som möjligt, även det är en mycket framträdande del i människans natur.

Frågan om vad som egentligen är en rimlig kostnad för välfärden dras med problemet att det egentligen skulle behöva besvaras genom ett långt och uttömmande forskningsprogram. Detta skulle sedan behöva smältas i den politiska debatten ett bra tag innan nya slagkraftiga argument för genomgripande reformer i välfärdsapparaten kan börja vinna val. Men vi har helt enkelt inte råd att sitta och vänta på att något slags borgerlig Messias ska nedstiga i svensk politik och göra jobbet åt oss. På något vis verkar den allmänna svenska mentaliteten fungera ungefär så nuförtiden just med anledning av att Staten har tagit så mycket ansvar ur händerna på oss och försett oss så länge med det mesta av det viktigaste i tillvaron. Vi måste själva börja ta tag i detta nu, bit för bit. Jag tänkte därför i det följande rota lite i denna viktiga fråga, alltså om välfärd verkligen MÅSTE kosta jordens högsta skatter.

I min senaste artikel i denna serie visade jag att mycket av det som idag sköts i offentlig regi inte bara kan skötas lika bra i privat regi. Det kan dessutom skötas BÄTTRE i privat regi, och sådana lösningar kan leverera mer välfärd till medborgarna. Dels är det en fråga om att konkurrens ökar den allmänna kvaliteten, dels innebär det att man håller nere kostnaderna för staten, och dels genererar den ökade ekonomiska aktiviteten i den privata sektorn mer skattepengar till staten, som därmed kan använda skattepengarna bättre till det som staten gör bäst (för sådana områden finns det tveklöst). En hel del sådana tjänster skulle alltså hela samhället må bra av om de bröts ut ur statens grepp.

Bidragssystemet är ett annat stort område som skulle kunna reformeras i grunden och lyckas bättre med syftet att hålla de behövande under armarna, än vad nuvarande system gör. Faktum är att det enda system som Sverige i en internationell jämförelse kan berömma sig av är sitt bidragssystem, som är mera omfattande men också dyrare än hos något annat land i västvärlden. Skillnaden gentemot de övriga västländerna andra välfärdsfrågor är mest en gradfråga. Europas stater förser numera sina medborgare med i stort sett samma mått av social trygghet som Sverige. Men det svenska bidragssystemet står ut, det är en enorm apparat och det finns knappast någon familj i Sverige som inte någon gång går på bidrag av något slag. Denna ordning bottnar i socialdemokratiska reformer under 1970-talet som gick ut på att man skulle ta död på den då mycket utbredda uppfattningen att det var ”fult” att få bidrag. Bidrag är självfallet en rejäl minuspost i statens räkenskaper, både sett till de enorma utbetalningarna och till den administration inom offentliga sektorn som ska sköta allt detta. Men vad som än kan bli föremål för nedskärningar i Sverige, så förblir just bidragen tydligen heliga. T.o.m. kärnområden som sjukvård och skola får drabbas innan man sänker bidragsnivåerna. Som exempel kan nämnas att nivåerna år 2006 var sådana att av de pengar som staten tog från medborgarnas löner, gick 43% till bidrag, och enbart 27% till sjukvård och omsorg. Vore det då inte bättre om bidrag enbart utgår till de mest behövande, frågar sig vän av ordning? Och är det inte ännu bättre att man inför ett system där så många som möjligt istället kan göra avdrag på den skatt man betalar, istället för att staten hela tiden ska ta in och ut alla pengar, fram och tillbaka och hålla på att fördela allting? Ett utbyggt system för skatteavdrag hade inte bara inneburit att minusposten i statens räkenskaper hade minskat drastiskt, det hade också inneburit en mindre stat eftersom färre hade behövt arbeta i statens ekonomiska administration. På det hela taget hade detta både inneburit ökad frihet för medborgarna och mer pengar i plånboken eftersom det då bleve ännu färre tjänster i den offentliga sektorn att finansiera genom skatter.

Saken är uppenbarligen den att den socialdemokratiskt formade statsmakten vill kontrollera alla pengakanaler i alla led och i alla riktningar, och allra helst reglera och utöva makt så att allt rörande pengar och välstånd i samhället sker helt i enlighet med de riktlinjer som fastslagits politiskt av socialdemokraterna genom deras ojämförliga dominans av den förda politiken i ett förment demokratiskt land. En av de största skillnaderna mellan en socialdemokratisk och en konservativ syn på välfärden är att enligt konservativ uppfattning är välståndets utbredning en essentiell del av välfärden och den konservative vet härvidlag att alltför mycket regleringar hämmar välståndet. Man behöver absolut inte vara liberal eller emot välfärdsstaten för det.

Med en mindre och effektivare offentlig sektor (läs gärna min tidigare artikel Sanera maktens hus) skulle vi kunna få både mer frihet och högre välstånd i Sverige – och samtidigt ett bättre välfärdssamhälle än det vi har idag. Sett för sig är detta ett gammalt utnött borgerligt påstående som vänstern är vana att ryggmärgsreflexmässigt avfärda som nonsens. Men se bara på de idéer, visioner och förutsättningar som jag redogjort för i denna artikelserie så blir det rätt tydligt att det ligger väldigt mycket i det påståendet. Som jag tidigare varit inne på i artikel 2 är ett av de stora problemen med alltför höga skatter är att det begränsar medborgarnas frihet, och den friheten är i de flesta fall själva grundförutsättningen för att skapa mer välstånd. Ett tydligt exempel på detta som är av avgörande betydelse för att förstå hur vi får pengar till välfärden, är frågan om hur lätt det är att starta nya företag. Faktum är ju att den privata sektorn försörjer den offentliga, så det borde onekligen ligga i ”allmännyttans” intresse att den privata sektorn blommar. I själva verket är det så att allt välstånd härrör från det som skapas av företagen och entreprenörerna. Men socialdemokratin bestämde sig tidigt för att driva idén mycket långt att företagarna istället stjäl från det allmänna, och att alla pengar som går ner i ”kapitalisternas” fickor är stöld. Genom detta synsätts dominans över den politik som direkt och indirekt berör det svenska näringslivet har vårt land gått från att inneha världsrekord i antal startade multinationella storföretag t.o.m. första halvan av 1900-talet, till att i stort sett inte ha startat ett enda sådant under andra halvan av 1900-talet. Det är sällsynt krångligt i Sverige att starta och driva företag, och då är det inte konstigt att välståndet inte ökar i Sverige – sedan 70-talet har vi sjunkit en bra bit ner i den s.k. välståndsligan från att ha legat i toppen. Och det var inte Socialdemokraterna som tog oss till den toppen, även om de alltid velat ta åt sig äran för det. Nej, det var dels liberala och konservativa reformer under 1800-talet (läs Anders Edwardssons bok ”En annorlunda historia”) i kombination med att vi stod utanför de två världskrigen och därmed hade våra industrier intakta medan hela Europa skrek efter varor.

Staten i socialdemokratisk regi har sålunda tagit på sig själv rollen som samhällsekonomins motor, fastän den i realekonomiska termer inte alls fyller den funktionen – det gör å ena sidan marknaden, och å andra sidan de enskilda människornas kreativitet. Men när allt gott kommer från staten skapas lydiga medborgare, och det är också baktanken med det socialdemokratiska välfärdsstatsbygget. I detta sammanhang lyfter jag gärna in den folkpartistiska finansministern från 1990-talet Ann Wibbles uttalade vision att var och en ska kunna ha en årslön på banken som ekonomisk buffert. Det är ett riktigt välfärdsmål i konservativ mening. Det förutsätter ett någorlunda lågt skattetryck, med allt vad det innebär i termer av frihet och ökad aktivitet i ekonomin – och det får välståndet att breda ut sig i samhället. För den enskilde innebär detta högst märkbar personlig välfärd såtillvida att man vet att man själv kan lösa mycket av vardagslivets utmaningar och svårigheter, och dessutom en sådan sak som att arbetstagaren har möjlighet att säga Nej till dåliga arbetsvillkor. Men än idag är skatterna så höga att folk inte har råd att spara, och 20 år och två borgerliga mandatperioder senare har fortfarande inget nämnvärt hänt härvidlag.

Återigen blir det här naturligt att komma in på familjens betydelse för den personliga välfärden i samhället (jfr artikel 3). Det är i och genom familjerna som de allra flesta medborgarna lever sina liv, och familjer utgör i praktiken också ekonomiska enheter. I ett samboförhållande är det förstås möjligt att ha separata ekonomier, även om det kan sättas ifråga hur pass vanligt detta egentligen är. Men i en familj där makarna är gifta har dessa enligt lag ett gemensamt ansvar för ekonomin, och hushållets medlemmar ingår i en och samma hushållsekonomi där inkomster och utgifter och skatt slås ut jämnt över hushållets samlade resurser. Mot bakgrund av detta borde sambeskattning för familjer och sambos överhuvudtaget vara, om inte det normala, så åtminstone en självklar möjlighet. Situationen idag att den samlade skatten blir högre för en familj där exempelvis den ena försörjaren t.ex. tjänar 45,000 kr/mån och den andra 15,000 kr/mån än för en familj där båda försörjarna tjänar 30,000 kr var, är direkt stötande: den totala inkomsten för båda hushållen är ju densamma! Ändå finns inte möjligheten till sambeskattning i Sverige, den avskaffade socialdemokraterna 1971. Och på alla sätt och vis har socialdemokratin snarare än att stötta familjerna gått in för att motarbeta, reglera och bryta upp dem. Man erkänner förstås inte detta när det läggs fram på ett så kritiskt sätt. Men i vänsterns ögon är det t.ex. mera ”välfärd” att ha sina barn på dagis än att själva kunna vara med sina barn under deras uppväxt om man så önskar. Dessvärre fungerar det så i Sverige att den stora kostnaden för barnomsorgen betalar sig genom att alla föräldrar måste jobba, men baksidan av det myntet är just att alla föräldrar MÅSTE jobba. Därmed blir det omöjligt att klara sig på bara en lön, och möjligheten att kunna göra det är i praktiken en betydande fråga om personlig välfärd för både föräldrar och barn (läs mer om problematiken med svensk barnomsorg i artikel 4)

Grunden för ett liv i det moderna samhället måste alltid vara å ena sidan att var och en själv tar så mycket eget ansvar som möjligt (läs min artikel om den sociala betydelsen av personligt ansvar), och å andra sidan att det finns ett skyddsnät tillhandahållet av staten som gör att vi inte måste arbeta precis hela livet. Men man ska inte förledas att tro att det går på ett ut att försörja sig själv genom yrkesarbete i ungefär halva livet och bli försörjd av staten i ungefär halva livet, som jag beskrev i inledningen. Faktum är att det kostar mindre för samhället att försörja en medborgare under dennes barndom och ungdom än under dennes pension – eftersom föräldrarna normalt sett försörjer sina barn under sin yrkestid. Detta borde man visa betydligt större respekt för än vad som görs i dagens Sverige, där gemene mans ekonomiska frihet under föräldraåldern är oerhört liten. Sedan borde vi definitivt inte, som t.o.m. den nuvarande Alliansregeringen gör, tala om pensionärerna i termer av vad de ”kostar” samhället – dels har de många gånger om betalat genom skatter för den pension de får, och dessutom betalar även pensionärer skatt i Sverige. Vi måste lyfta blicken högre – så ser vi att kostnaderna för välfärdssamhället inte alls behöver vara så kolossala som alla verkar tro att de måste vara. Vad gäller pensionerna borde vi faktiskt satsa på ett system där de yrkesarbetande betalar till sin egen framtida pension, istället för som idag att de yrkesarbetande betalar pensionärernas uppehälle. Även detta fungerar därmed som en form av kil ägnad att skapa konflikt snarare än sämja mellan generationerna, om man bara tänker på saken. Anledningen till att vi har det pensionssystem vi har är att socialdemokratin raserade det gamla, och förstörde en hel generations pensionsbesparingar genom expropriation från tjänstemän till arbetare, inflationspolitik och att ta pensionspengar till att betala budgetunderskott år efter år. Att så kunde ske och knappt har blivit debatterat alls, är för att den socialdemokratiska välfärdsstaten är så ineffektiv och oöverskådlig att den i många år kallats för ”det svarta hålet” av svensk borgerlighet – allting går in, men knappt någonting kommer ut. Forskning visar dock på att så gick det till (se vidare min artikel om detta).

Det är verkligen på tiden att vi sparkar ut Marx ur vårt stolta välfärdssamhälle. Det kan inte bara existera utan tveklöst klara sig bättre utan honom. Det sociala skyddsnätet ska vara till för dem som har det sämst ställt och som inte kan stå på egna ben – andra ska ha stort utrymme att forma sin egen välfärd, med så lite intervention som möjligt från staten. Så kan vi åstadkomma en alldeles utmärkt välfärdsstat utan att den styr speciellt mycket av vanliga människors vardagsliv, och utan att den behöver kosta mer än en bråkdel av vad den gör idag. I själva verket vore det t.o.m. en bättre välfärdsstat än den vi har idag – sett till såväl resursanvändning som ifråga om det upplevda personliga välståndet.

Gå gärna med i Facebook-gruppen Borgerliga för ett bättre välfärdssamhälle.

Tidigare delar i denna artikelserie:
• En konservativ syn på välfärdssamhället (V)
• En konservativ syn på välfärdssamhället (IV)
• En konservativ syn på välfärdssamhället (III)
• En konservativ syn på välfärdssamhället (II)
• En konservativ syn på välfärdssamhället (I)

Jakob E:son Söderbaum

Stefan Olssons nya ”Handbok i konservatism”

I anslutning till min recension i Västerviks-Tidningen den 25 augusti av Stefan Olssons nyligen utkomna ”Handbok i konservatism” (Atlantis 2011), vill jag ge en mera omfattande kommentar där jag analyserar den bild Olsson ger av konservatismen. Medan jag i min recension givit min helhetsbild tänkte jag här sätta tänderna i de frågetecken som ju i regel uppstår vid en granskande genomläsning av ett alster inom ett område där man själv är ganska påläst. Olsson har också själv på sin hemsida om boken (besök den!) efterlyst kritiska kommentarer.

Stefan Olsson är alltså statsvetare från Uppsala, och jag känner honom lite grann genom den konservativa studentföreningen Heimdal. Hans doktorsavhandling rör den svenska högerns anpassning till demokratin, och han är därmed också expert på Moderata Samlingspartiets historia. I boken skriver Olsson att han började sitt politiska intresse genom att läsa in sig i de olika lägrens åskådningar och argumentationslinjer, och kom därigenom först att slå rot som liberal och medlem i Liberala Ungdomsförbundet/Folkpartiet. Med tiden började han dock inse en viss naivitet inom liberalismen samtidigt som han märkte att konservatismen verkade mera balanserad och realistisk.

”Handbok i konservatism” är något så ovanligt som en kvalitetsbok om konservatism på svenska skrivet av en författare som själv sympatiserar med konservatismen och som presenterar en systematisk översyn av ideologin på ett både lättläst och pedagogiskt sätt. Själva boken är snyggt inbunden i stadiga pärmar och tryckt på utmärkt papper, vilket dels visar på att konservatismen väcker stort intresse i dagens Sverige och dels visar att Atlantis ambition med denna bok är att den länge och väl ska stå med i alla sakkunniga bokhyllor. Det är en lovvärd ambition, som jag också tycker att innehållet till stor del lever upp till. Detta är en bok för alla som är intresserade av konservatismen, och kommer definitivt att så förbli under lång tid framöver. Inte minst därför känner jag mig manad att, på samma sätt som Olsson skriver att han vill att boken betraktas som ett debattinlägg, i det följande ge mitt eget bidrag till den viktiga debatt som Olsson med sin bok initierar.

Allmän översikt av boken

Olssons bok är unik i det att en svensk konservativt sinnad själv formulerar en systematisk bild av konservatismen. Det finns en tidigare liknande bok skriven av Vänsterpartiet Kommunisternas tidigare chefsideolog Torbjörn Tännsjö, vars sakframställning dock enligt mig och de flesta konservativa jag mött som har tagit del av boken betraktar såsom någonting fullständigt väsenskilt från det som de flesta uppfattar som ideologisk konservatism. Redan tidigt i ”Handbok i konservatism”, och därefter ytterligare ett par gånger, hänvisar dock Olsson reservationslöst till Tännsjö. Detta är chockerande, och ett både allvarligt och märkligt misstag för en statsvetare till höger om mitten som Olsson ändå är. Lyckligtvis ter sig Olssons systematiska genomgång av konservatismen mycket mera förankrad i den egentliga konservativa idétraditionen än vad Tännsjös bok är.

I sin idéförklaring lyfter Olsson fram vad han betraktar som konservatismens tre viktigaste principer: försiktighetsprincipen, försvaret av traditioner och det hävdvunna, och försvaret av de eviga värdena. Försvaret av de naturliga gemenskaperna – också det centralt i konservatismen – berörs indirekt när han talar om familjens och nationens betydelse. Enligt Olsson är konservatismen inte bara en attityd, vilket vissa hävdar – utan en ideologi. Olsson drar upp tydliga gränser mot socialismen, och hans kritik mot liberalismen är utmärkt.

Olssons förklaring av konservativ politik (alltså till skillnad från konservativ ideologi) är träffande och går i riktning mot att den tvärtemot liberalismen är för statlig styrning – så länge som det inte rör sig om socialistisk styrning. Han förklarar på ett bra sätt att konservatismens härvidlag företräder lagstyre, medan socialismen för sin del utsträcker statens kontrollmöjligheter till mycket mer än så och förordar politikernas aktiva ingrepp i alla delar av samhället där ”orättvisor” anses finnas.

Olssons analys landar i att det finns två konservativa partier i Sverige: Moderaterna och Kristdemokraterna. Men analysen om att M fortfarande är ett konservativt parti menar jag är felaktig. Det räcker inte att M:s västerländska konservativa systerpartier också har anammat liberalismen för att detta ska anses medföra att M fortfarande kvalificerar som ett konservativt parti, alltså där politiken är förankrad i konservativa ideologiska principer på det sätt som Olsson i ett annat avsnitt definierar konservatismen som en ideologi. Det räcker inte heller att M:s partiprogram av idag – där man rensat ut alla konservativa ståndpunkter – liknar t.ex. Tories partiprogram. Ett parti ÄR inte sitt partiprogram, och två ganska olika partier kan för en period ha lika partiprogram där det ena verkligen är ganska konservativt medan det andra kommer in från ett annat håll. Thatcher tog på sin tid Tories in i en modern liberalkonservativ tid, vilket lett fram till den modernt socialkonservative Cameron av idag. M har gått en helt annan utveckling till mötes. I Sverige var det Gösta Bohman som i likhet med Thatcher åstadkom ett fruktbart samarbete mellan konservativa och liberaler. Men därefter har M först liberaliserats och därefter helt avideologiserats – aldrig har konservatismens idéer hittat tillbaka till vare sig partitoppens retorik, partiprogrammet eller till partiets karriärstege.

Olsson visar dock att de som i USA kallar sig konservativa motsvarar betydande delar av M och KD, med skillnaden att det i USA är självklart att kalla sig konservativ om man hör till endera av dessa liberal-konservativa respektive social-konservativa sidor. Omvänt uttryckt är endast gräsrötter i Sverige benägna att kalla sig konservativa inom dessa läger, medan partierna själva inte tar ställning för konservatismen alls. (jfr även min artikel om skillnaden mellan europeisk och amerikansk höger) Dessutom visar Olsson på ett förtjänstfullt att både M och KD – även om de inte vill kalla sig konservativa – driver sin politik i frihetlig respektive värdebaserad riktning indirekt för just konservativa syften. Det stora problemet i svensk debatt, som indirekt också bekräftas av detta, är att alltför få har koll på vad konservatism är och innebär.

Den ”grundläggande politiska hållning” som Olsson presenterar på s. 101 som sin personliga är klockren, och förtjänar att citeras:

”Jag anser att varje vuxen människa ska ha rätt att utforma sitt liv efter eget huvud, men att det måste finnas beprövade livsmönster att ta efter. Varje människa ska ha frihet att bestämma över sitt eget liv men ska inte lämnas utan hjälp att orientera sig i tillvaron. Det finns mer än ett sätt att utforma sitt liv, men alla är inte lika bra. Det finns gott och ont i världen, och det gäller att undvika det onda. Tidigare generationer har brottats med samma problem och funnit sina lösningar. Dessa lärdomar ska inte kastas på sophögen bara för att de är ’förlegade’ utan ska vårdas som ett bibliotek.

Ingen ska vara tvungen att kopiera sina föräldrars liv, men att blicka bakåt är inte något som begränsar våra valmöjligheter utan något som utökar dem. Det förflutna är en källa till kunskap och om vi inte föraktar denna källa kommer vi att ha större möjligheter att utforma våra liv efter eget huvud. Följaktligen bör vi tillsammans, med statens hjälp, försvara det som tidigare generationer genom seklerna har byggt upp. Annars beskär vi vår frihet. Det centrala är att kunna få bestämma själv, men att kunna göra det bra.

Men samtidigt måste försvaret av det hävdvunna ske med moderation, för all statlig inblandning är sannerligen inte av godo. Hotet att tidigare generationers samlade kunskap ska gå till spillo kommer sällan från allmänheten själv, utan från olika maktägande eliter som tror att just de är historiens mest upplysta församling och därför ständigt vill omdana samhället enligt sina nyss påhittade modeteorier. Det är lätt hänt att staten orsakar fler problem än den löser.”

Boken avslutas med att reda ut populära missuppfattningar om konservatismen. Bl.a. visar Olsson på att kommunismen som ideologi ligger betydligt närmare det reaktionära tänkandet än konservatismen (!), vilket är både lustigt och övertygande förklarat. I denna del för Olsson också ett resonemang om huruvida konservatismen är förnuftsfientlig eller vilken ideologi som egentligen har förnuftet på sin sida. Olsson menar att det finns två sorters förnuft: det erfarenhetsmässiga nedärvda och det logiskt påhittade, och denna senare variant är knappast överlägsen den förra som konservatismen står för. ”Om akademiskt förvärvad kunskap också vore den enda värdefulla formen av kunskap skulle vi knappt kunna kliva ur sängen på morgnarna” skriver Olsson träffande. Andemeningen i hans resonemang är att det förmodligen inte heller är en önskvärd tillvaro att till punkt och pricka följa en akademiskt fulländad och normerande livsstilsmanual för vardagen, när vanor både kan vara goda och medge att individens energi läggs på annat än att följa en dylik manual. Dessutom är samhällsvetenskaplig forskning sällan opartisk eller oomtvistad inom det aktuella forskningsfältet. Detta avsnitt är briljant.

Bokens styrkor

Stefan Olsson, konservativ tänkare.

Utigenom sina 250 sidor är ”Handbok i konservatism” överlag riktigt bra, inklusive genuint läsvärda fotnoter. Den har sina allra största förtjänster dels i att den behandlar konservatismen på ett förklarande och exemplifierande sätt såsom den tredje huvudideologi den är jämte liberalismen och socialismen, och med fokus på huvudideologiernas demokratiska sidor. Dels i att den är skriven på ett sådant sätt att vem som helst skulle kunna läsa den och tycka att det är givande läsning – såväl politiskt okunniga och politiska motståndare som mer eller mindre belästa konservativa har definitivt utbyte av denna s.k. handbok. Låt mig sätta lite perspektiv på dessa saker.

Olssons grundtes att konservatismen är en ideologi är en utdragen debatt såväl bland konservatismens motståndare som dess sympatisörer, och de som motsäger sig detta menar att konservatismen är mer av en åskådning och ett förhållningssätt. Denna debatt har onekligen haft en hämmande inverkan på den konservativa idébildningen i Sverige, och därmed både på det borgerliga tänkandet som sådant, och i förlängningen givetvis på borgerlighetens förmåga att formulera en framgångsrik politik i polemik mot den dominanta socialdemokratin. Olsson kullkastar denna hämmande debatt – och hjälper därmed handfast till att öppna dörren för konservativ idébildning i Sverige – genom att klargöra att konservatismen bygger på principiellt grundade argument snarare än en rädsla för nymodigheter eller annan typ av känslobaserad reaktion mot förändring och därmed otvivelaktig uppfyller grundkriteriet för en regelrätt politisk ideologi.

Genom att inrikta sig på huvudideologiernas demokratiska sidor kan Olsson föra en både sansad och bred diskussion om konservatismens relevanta idéinnehåll ur modern politisk synvinkel. På detta sätt kan man undvika helt onödiga frågor kring de auktoritära inriktningar av dessa ideologier som bara är alltför lätt att tappa den viktiga grundläggande förståelsen ifråga om. Diktaturer har förekommit av allehanda slag, men att ifrågasätta den demokratiska socialismen (socialdemokratin) utifrån den auktoritära socialismens brott mot mänskligheten är i realiteten irrelevant eftersom även socialdemokraterna under 1900-talet har tagit ställning mot kommunismen. Den auktoritära högerns förehavanden under 1900-talet är lika tvivelaktiga, men också lika irrelevanta för en diskussion om såväl modern konservatism som modern liberalism.

I avsnittet om välfärdspolitik sätter Olsson bra perspektiv på konservatismens i grunden positiva inställning till social välfärd som samtidigt vänder sig mot socialisternas sätt att missbruka välfärdsstaten i syfte att åstadkomma allt mer ingripande statlig kontroll. Olssons summering av konservatismens synsätt i slutet av detta kapitel är lysande och lyfter boken ytterligare ett snäpp i vad jag uppfattar som kvalitet: ideologisk igenkänning och klara, tydliga resonemang med konkret förankring i exempel ur verkligheten.

Titeln ”Handbok i konservatism” indikerar att detta är en bok som man kan läsa för grundförståelse av konservatismen och i efterhand slå upp olika avsnitt i boken för att förstå hur konservatismen fungerar respektive ser på olika saker. Olssons sätt att svara upp mot titeln är att undvika filosofi och istället inrikta sig på ett mera ytligt beskrivande. I avsaknaden av fördjupande argumentation tycker jag nog att boken lite grann missar vad titeln utlovar, samtidigt som jag tror att just denna ansats gör att även politiskt okunniga sannolikt kan läsa boken utan att tröttna – och det är verkligen en viktig styrka att framhålla. Boken är skriven på ett resonerande sätt, där Olsson ”väger” rimligheten i konservatismen med verkligheten och de andra ideologierna i den andra vågskålen, och i förhållandet till verkligheten kommer Olsson gång på gång fram till att det råder god balans. På så vis illustrerar han de filosofiska grundsatserna att konservatismen är anti-utopisk, att konservatismen motsätter sig skrivbordskonstruerade samhällsmodeller vilket sammanhänger med en annan konservativ grundsats att människan är ofullkomlig och därmed bl.a. aldrig kan få tillräcklig insikt om världens komplexitet för att åstadkomma någonting som är ”det bästa för alla”. Att utveckla och förklara på ett logiskt sammanhängande sätt hur den konservativa filosofin ter sig hade helt klart varit svårare att ta till sig för de (det stora flertalet!) som inte är speciellt insatta i den ideologiska sidan av politiken.

Det är också viktigt att framhålla att Olsson har en bra begreppsapparat: t.ex. ”konventionerna fungerar som samhällets trafiksignaler”, och boken är full av tydliggörande exempel. Den är också lättillgängligt skriven, t.ex. ”en politik som vill styra över människornas fria val kallas i den politiska teorins värld för paternalistisk”. Olsson är ingen demagog som drar skarpa linjer och delar ut verbala smockor. Han för ett lättillgängligt, klart och tydligt resonemang och levererar sina slutsatser som självklarheter. Detta hör också till bokens betydande styrkor.

Kritik av bokens innehåll

Att boken är skriven på ett ytligt beskrivande sätt som torde tilltala även politiskt okunniga minskar samtidigt i viss grad bokens relevans för de mer ideologiskt bevandrade läsarna. ”Handbok i konservatism” misslyckas absolut inte i att bibringa även mig som en av dessa ideologiskt bevandrade både ett läsintresse och spännande nya perspektiv, vilket alltså är tvärtemot min erfarenhet av Torbjörn Tännsjös ”föregångare”. Men boken innehåller ett antal påståenden om konservatismen som inte bara får dem som tycker att konservatismen inte är en ideologi att rynka på näsan, utan även sådana som jag som håller med Olsson om att konservatismen är en ideologi att tycka att han ibland tar saker för givet som det råder delade meningar om bland de stora konservativa lägren (socialkonservativa och liberalkonservativa). Emellanåt är han också inne på en linje som inte utan vidare stöds av något av de stora konservativa lägren. T.ex. driver Olsson åsikten att en modern konservatism behöver vara genusmedveten och anamma feminismens grundläggande tankegods medan feminismens radikala sida fortsatt kan lämnas åt just radikalerna/vänstern. Det är naturligtvis i grunden alldeles feltänkt, eftersom feminismens ideologiska kärna är kamp mellan samhällsgrupper och feministerna utgörs å ena sidan i dem som hatar män och å andra sidan i dem som vill att kvinnor ska vara precis som män. Detta gör feminismen till en genuint radikal ideologi som står i motsats till konservatismen vars kärna är att människor är till för att komplettera varandra i en organisk samhällsgemenskap. F.ö. är gentlemannaandan att kvinnor alltid ska gå före och ha det bättre en gammal hederlig konservativ grundprincip som vi alls inte bör skämmas för, snarare verka för att återupprätta i polemik mot feministerna. Olsson förespråkar också kvotering till politiska församlingar i samma veva som han slår fast att M är konservativa just för att de länge har varit emot detta… Men det finns både en meritokratisk kritik mot kvotering från konservativt håll, och en kritik mot den individualiserande syn som kvotering bottnar i. Istället för att anamma den liberala individualismen kan konservatismen tillföra svensk samhällsdebatt en välbehövlig icke-socialistisk individualismkritik. Möjligen återspeglar Olssons entydiga ställningstagande för individualismen, och likaså hans uppskattning av feminismen, hans personliga liberala bakgrund.

En gammal knäckfråga inom konservativ filosofi är huruvida det finns endast en god moral (den kristna) som är giltig för alla människor i alla länder i alla tider, eller huruvida moral baseras på religion som det ju bevisligen finns flera olika av runtom i världen. Inom konservativ filosofi finns företrädare för bägge inriktningarna, men utan att diskutera denna viktiga vattendelare slår Olsson fast att uppfattningen om (den kristna) moralens allmängiltighet är någonting centralt för ”de eviga värden” som konservatismen förespråkar. Olssons försvar av objektiv moral bottnar sannolikt i att han – som han själv påpekar – tar sin ideologiska utgångspunkt i engelsk konservatism. Storbritannien har som bekant fram tills ganska nyligen varit ett världsimperium, och mycket av engelsk konservatism har givetvis utvecklats inom en sådan ram. Men konservatismen som ideologi är anti-imperialistisk, redan Burke förordade både Indiens och USA:s frigörelse från det brittiska imperiet.

Olsson i en paneldebatt om moderaternas konservativa arv vid Konservativt Forums sommarkonferens 2007.

Idén om att den västerländska synen på moral skulle vara lika giltig utanför västvärlden är förstås imperialistisk, och inom politiken företräds den idag framför allt av den grupp som kallar sig själva för ”neokonservativa”. Neokonservatismens politiske banerförare var George W. Bush, som Olsson kallar för konservativ fastän stor oenighet råder om huruvida neokonservatismen hör hemma inom konservatismen snarare än att vara en imperialistisk variant av liberalism. Denna debatt borde Olsson känna till mycket väl. Än en gång anar jag att Olssons dragning åt det neokonservativa är ett rop från hans liberala bakgrund. (Detta ska inte uppfattas som en anklagelse, jag vill bara försöka förstå och förklara den analys som Olsson gör. Han är absolut inte ensam bland konservativa om att ha kommit in från ett annat håll, och de flesta av hans idéer och ställningstaganden omhuldas också av många andra som kallar sig för konservativa. Det betyder dock inte att man inte kan diskutera vissa idéer och ståndpunkter som idag florerar inom konservatismen såsom mer eller mindre konservativa till sin essens. I själva verket är det någonting ganska viktigt för att kunna föra idédebatten framåt, och det mest ideologiskt renläriga behöver inte heller vara varken det mest populära eller det politiskt lämpligaste.)

I avsnittet där Olsson vänder sig emot att konservatismen skulle vara ett uttryck för de besuttnas intressen missar han helt att påpeka att det finns stark konservatism hos arbetarklassen, särskilt i USA men också i Sverige (se t.ex. dessa artiklar av Henrik Barvå, Andreas Braw, Torbjörn Kvist, Stig-Björn Ljunggren, och av undertecknad). I slutet av boken skriver Olsson att en förnuftig människa bedömer en politisk idé utifrån dess innehåll snarare än utifrån vem som uttalar den. Här tycker jag att det med fördel hade kunnat påpekas att svensk samhällsdebatt normalt fungerar precis tvärtom, d.v.s. man gör inte skillnad på person och sak och en idé kan utan vidare anses dålig för att fel person uttalar den medan samma idé kan anses utmärkt om rätt person uttalar den. Vilket är ett allmänt stort demokratiskt problem i Sverige som inte bara konservativa utan de allra flesta utanför den socialdemokratiska världsåskådningen berörs av, och vilket hämmar samhällsdebattens möjligheter att utvecklas på ett rimligt och vettigt sätt. Olssons bok har ju ändå som ett av sina primära syften att förbättra den svenska samhällsdebatten, och att utöka både dess yttre gränser och dess inre dimensioner.

Metodologiska och framställningstekniska svagheter

Jag vill också peka på några metodologiska och framställningstekniska svagheter. Fastän Olsson säger sig jämföra med demokratisk socialism/socialdemokrati, så återkommer han gång på gång till hur det var i Sovjet. Detta är en ”självpåtagen” svaghet i boken – Sovjet är alltid ett bra och avskräckande exempel på hur man som konservativ verkligen inte vill ha det, som alla svenskar kan förstå. Det finns också goda skäl ur konservativ synpunkt både att kritisera socialdemokratin och att lyfta fram dess förtjänster. I svensk samhällsdebatt är det gynnsamt att åtminstone välja hur man ska förhålla sig till socialdemokratin som ju har varit så dominerande i 100 års tid. Därför kunde Olsson, precis som han föresätter sig, gott och väl ha lämnat Sovjet därhän tillsammans med Tredje Riket och andra totalitära samhällssystem och fokuserat på den demokratiska konservatismen å ena sidan och socialdemokratin och liberalismen å den andra. Han hade förstås också kunnat göra tvärtom, d.v.s. gått in för att jämföra konservatismen med liberalismen och socialismen utifrån deras relevanta ideologiska och politiska skillnader, och använt socialdemokrati och Sovjet som tydliga exempel som alla svenskar sedan länge förstår. Men nu blir det konstigt när han inte gör så som han säger att han ska göra.

Jag tycker också att bokens allra sista stycke, där Olsson liksom för att anknyta till sin egen doktorsavhandling talar om att de konservativa idag gynnas av det demokratiska system som de en gång var emot, känns som en riktigt dålig avslutning. Även detta rimmar mycket illa med att han i bokens början säger sig fokusera de tre huvudideologiernas demokratiska sidor. Det känns också häpnadsväckande att han ansluter sig till denna seglivade vänstermyt, när det helt klart fanns konservativa redan under demokratidebatten för 100 år sedan som stod upp för demokratin. En av dem var högerledaren Arvid Lindman. En annan av dem var den framstående konservative tänkaren Harald Hjärne. Och Sveriges ”egentlige” svar på Edmund Burke, Hans Järta, stod precis som Burke upp för maktdelning innan demokrati i annan bemärkelse hade fått något nämnvärt fotfäste i västvärlden. I egenskap av statsvetare borde Olsson känna till detta mycket väl, och såsom själv varandes konservativ borde han inte vilja framhålla högerns demokratikritik jämte dess – oftast tendensiöst förbisedda – betydelsefulla bidrag till den demokratiska utvecklingen i Sverige. Efter Järtas, Hjärnes och Lindmans tid har ju högerns kritik mot det odemokratiska i det socialdemokratiska samhällsbygget varit en följetong. Oavsett om vänstern genomgående har likställt högerns kritik mot socialdemokratin för kritik mot demokratin.

Avslutning

I dagens informationssamhälle, och med den för all del unikt välutbildade svenska befolkningen, borde det faktiskt finnas en mycket god grogrund både för att slå hål på socialdemokratins gamla myter och dessutom odla en kritik mot såväl skrivbordspolitik utan förankring i människors vardag som mot social ingenjörskonst. Och då gäller det att inte missa några goda chanser. Frågan är då hur man praktiskt ska gå tillväga för att få svenska folket att inse att frihet och trygghet i en sund och konstruktiv kombination är bra för alla, att det inte behöver kosta jordens högsta skatter utan snarare befrämjas av skattesänkningar (ner till en viss nivå), och att alla både kan och bör stå på egna ben mer än idag? Ett sätt som länge försummats i Sverige är att högerns intellektuella konservativa formulerar sina idéer, så att hela det borgerliga spektrat – inte enbart det liberala och ekonomiska tänkandet – kan blomma. Svensk konservatism har alltför länge befunnit sig i skymundan i samhällsdebatten, och detta har gjort svensk debatt sällsynt hämmad, fantasilös och underutvecklad för ett demokratiskt land i västvärlden. Olsson öppnar med sin bok dörren för alla övertygade demokrater att i och med konservatismen hitta inspiration till en bättre framtid genom en utökad och fördjupad samhällsdebatt. Stefan Olssons bok är på många sätt en frisk fläkt framåt och samtidigt ett välbehövligt genomblåsande av den alltför igendammade svenska politiska debatten.

”Handbok i konservatism” har sina brister, som det många gånger finns förståeliga och på andra vis motiverade skäl för. Men de står inte i vägen för den i övrigt utmärkta framställningen. I huvudsak är det dock en både bra och betydelsefull bok, och den bör läsas av alla konservativa. Köp den på nätet eller i närmaste bokhandel.

Jakob E:son Söderbaum

Mer respekt eller mer konflikt i borgerlig idépolitik?

Roland Poirier Martinsson och Johan Norberg.

För en månad sedan blossade det upp ännu en debatt om debatten inom borgerligheten. Närmare bestämt en debatt om likheter och olikheter mellan liberaler och konservativa, och om detta är vägen till ett fördjupat samarbete eller bort från det samarbete som kännetecknat både svensk och västerländsk politik i ca 60 år. Ett av flera uttryck för detta var det seminarium i Almedalen som jag recenserade den 15 juli.

Den tändande gnistan denna gång verkar ha varit Timbros nya bok ”Borgerlig framtid” (red Håkan Tribell), där ett tiotal liberaler tillsammans med den icke-liberale Thomas Idergard och den konservative Fredrik Haage ger sina perspektiv på ämnet. En vinklad framställning av det slaget bidrar väl på sitt sätt till en sådan debatt, men grundproblemet som även sammansättningen skribenter i denna skrift ger uttryck för är ju just att konservativt tänkande och opinion ständigt hålls tillbaka inom borgerligheten.

Detta pekar i alla fall tydligt i riktning mot hur viktigt det är att bidra till denna debatt från konservativt håll genom att åtminstone kommentera den analytiskt på T&F såhär i semestertider. Det finns tre inlägg i debatten som jag här vill uppmärksamma: Johan Norbergs, Sanna Raymans och Roland Poirier Martinssons. På ett tillspetsat sätt kan man väl säga att de representerar liberalismen, det allmänborgerliga intresset, respektive konservatismen. Så långt allt väl, men det behövs mycket mer.

Debatten om den borgerliga debatten

Norberg är alltid bra på att formulera liberal ideologi på ett slagkraftigt sätt i debatten, och jag ska strax återkomma till hans artikel. Rayman försvarar i polemik mot Norberg den borgerliga enheten och bredden och kritiserar den separationslust som förekommer i både de liberala och konservativa lägren. Det finns dock rätt så goda skäl för detta, som Norberg också för sin del är inne på, nämligen att det gamla politiska samarbetet mellan liberaler och konservativa har lett till en situation idag då både liberal och (särskilt!) konservativ idéutveckling hämmas. Och detta måste verkligen uppmärksammas, hur lovvärt det än är att partier med anknytning till liberal och konservativ idétradition idag samarbetar i regeringsställning.

Poirier Martinsson går i sin kolumn in på de förutsättningar för en inomborgerlig korsbefruktning som följer i spåren av borgerligt regeringsinnehav. Etablissemanget tolkar denna utmaning som att hitta de gemensamma borgerliga värdena – och det är ju också viktigt, förstås – men Poirier Martinsson påpekar också det stora behovet av renodling för att på så vis kunna hitta de bästa fröna att låta gro inför framtiden. Det handlar helt enkelt om att kunna visa respekt för oliktänkande inom borgerligheten, något som ingen ungdomsförbundare under de senaste 40 åren är uppvuxen med och därför ytterst få partipolitiker idag är vana vid. Enligt honom är det som egentligen håller ihop liberaler och konservativa inte så mycket gemensamma ”liberalkonservativa värderingar” som den gemensamma motståndaren socialismen. Poirier Martinsson har i grunden rätt, det är ju faktiskt inte så att borgerlighetens kärna utgörs mer eller mindre liberala värderingar – det har bara blivit så sedan Gunnar Hökmark tog över som MUF-ordförande och Ulf Adelsohn som Moderaternas partiledare i början av 1980-talet. Men få idag har det historiska perspektivet klart för sig ens gällande tilldragelser i modern tid. Huruvida Johan Norberg har eller inte har detta vet jag inte, men hans Expressen-artikel ger till synes uttryck för en hel del bristande liberal självinsikt av detta slag.

Norberg och sprickorna i den borgerliga gemenskapen

Norberg skriver om att man som liberal inte längre har särskilt mycket att hämta hos den s.k. borgerliga regeringen. Han förfasar sig över hur ”idéboxen” har krympt och talar om behovet av en borgerlig skilsmässa. Sent ska syndaren vakna, säger jag. I nära nog ett halvt sekel har vi konservativa befunnit oss i denna situation under liberalernas interna maktutövning i vårt eget moderparti Moderaterna. Trots att konservativa kunnat kämpa sig kvar under alla år har det i regel funnits både krav på större lojalitet mot partiet än mot de egna värderingarna, och ett glastak för alla som är mera övertygat konservativa. Detta har nu, omvittnat sedan flera år, drabbat även liberalerna när Reinfeldt & C:o går in för en mer pragmatisk politisk inställning. Det är dock mycket viktigt, menar jag, att förstå hur det kunde bli såhär – och vilken skuld liberalerna har i sammanhanget. Nu får de alltså smaka sin egen medicin, och Norberg för i det här läget faktiskt hela borgerlighetens talan i det att han spottar och grimaserar åt hur illa det smakar. Norberg skriver:

”Förr eller senare måste en sådan period ta slut. I ett förhållande där man inte får vara sig själv är det lätt att bli bitter. Särskilt när relationen inte längre erbjuder en ljusare framtid.”

Det är lätt att hålla med, konservatismen kan inte längre låta sig köras över av den förmenta vännen liberalismen som bara tagit och tagit utan att ge tillbaka i detta förhållande. Norberg klagar också på att Roland Poirier Martinsson inte är tillräckligt beredd att ta öppen strid för sina åsikter, som om Poirier Martinsson vore i stort sett hela konservatismen i Sverige. Visst, när åsiktsutbytet mellan herrarna Norberg och Poirier Martinsson kommit att bli en mediaföljetong under flera års tid kan man väl förlåta den förre för att hänvisa till den senare på detta vis. Men Poirier Martinsson ÄR inte den ende konservative tyckaren och tänkaren på fältet, och vill Norberg ha en riktig dust ska han kanske gå i svaromål mot även andra. Norberg igen:

”Frågan är om borgerligheten som idé-gemenskap överlever en sådan brytning.”

I en svunnen tid fanns ett blomstrande samarbete mellan konservativa och liberaler inom ett och samma parti.

Nej, det tycker jag är en felaktig frågeställning. Frågan är snarare om borgerligheten som idégemenskap överhuvudtaget existerar i Sverige idag. Den finns som värdegemenskap, men för att idégemenskapen ska finnas måste det ju finnas en levande debatt mellan liberaler och konservativa. Man får gå tillbaka till Gösta Bohmans dagar för att hitta en sådan inom rikspolitiken, och man kan även hitta den på en studentförening som Heimdal i Uppsala – men alla som någon gång har besökt Heimdal vet att det är en unik plats i svensk politik. Att Norberg försöker dra en lans för att uppmärksamma detta stora interna problem i borgerligheten är ett viktigt steg.

Avslutningsvis kan jag konstatera att både den liberala och den konservativa sidan här verkar överens om att Alliansens framgång i två val har öppnat upp för både en tilltagande borgerlig idébildning och ett ökat intresse för densamma – samtidigt som partipiskorna gör allt för att hålla röstboskapen tyst och stilla. Just DÄRFÖR måste debatten fortsätta. Både liberaler och konservativa har allt att vinna på det.

Jakob E:son Söderbaum

GÄSTKRÖNIKA: Christian Braw

20 JULI OCH DET NYA EUROPA

Överste Claus von Stauffenberg (1907-1944).

20 juli är en av de viktigaste dagarna i 1900-talets historia. Det är dagen för det mordförsök på Adolf Hitler som utfördes i Varglyan 1944 av Claus von Stauffenberg, och som har populariserats exempelvis genom filmen Valkyria (2008). Attentatet misslyckades, men det som 20 juli-männen ville har präglat det nya Tyskland och därmed det nya Europa. Det kostade stora offer. Nästan alla, som hade någon förbindelse med attentatet, avrättades. Också familjerna drabbades.

Somliga har kallat detta för ett konservativt attentat. Så vad var det 20 juli-männen ville? För att förstå det, behöver man se på Tysklands utveckling efter 1918. I Tyskland före 1918 hade rättsmedvetandet stått på en höjdpunkt. Staten var grundad på rättsprinciper, som ingen politisk makthavare förfogade över. Till dessa rättsprinciper var den enskilde också förpliktad. Det innebar också att man hade respekt för den enskildes samvete. Den nya författningen efter Tysklands sammanbrott 1918 öppnade vägen för en annan syn. Nu var allt grundat på majoritet. Något högre än ett majoritetsbeslut kunde inte tänkas. Det fanns inte heller några gränser för vad en majoritet kunde besluta. Detta medförde att hela samhället politiserades. Tidigare hade statliga tjänster tillsatts efter klara rättsregler. Det var duglighet och erfarenhet, som var avgörande. Efter 1918 kom den politiska hemhörigheten att bli viktigare. Under åren före 1933 var t.ex. Berlins polismästare en fackföreningsledare utan någon som helst polisiär erfarenhet. Sådan var partistaten. Den politiska nyttan och godtycket kom att tränga undan rättvisan. Detta fick dramatiska konsekvenser, när Hitler fick majoritet. Mot partistaten satte 20-julimännen rättsstaten. Deras första mål var att återupprätta den tyska rättsstaten.

Det som 20-julimännen kallade rättsprinciper och rättsstat har i det nya Tyskland och det nya Europa ofta kallats naturrätt. Förbundsrepubliken är liksom EU grundad på naturrätten, övertygelsen om att det finns det som är rätt och det som är fel, oavsett majoriteter. Det innebär också att människan som människa har rättigheter, som står över parlamentariska beslut. Dit hör äganderätten, yttrandefriheten och föräldrarätten. För att skydda dessa rättigheter har Förbundsrepubliken en författningsdomstol och EU en Europadomstol. Båda kan upphäva beslut av myndigheter, även då de grundar sig på gällande lag; en gällande lag kan nämligen vara olaglig i den meningen att den strider mot naturrätten. I Sverige har Högsta Domstolen börjat fungera på samma sätt, t.ex. i fallet Åke Green.

I Tredje riket hade familjen slagits sönder genom nedmontering av äktenskapslagstiftningen och främjande av att barn föddes utom äktenskapet. I sin regeringsdeklaration skriver 20-julimännen: ”…lyckliga familjer, hållbara äktenskap och friska barn finns bara där man bygger på ansvaret inför evigt giltiga lagar.” Det var just dessa ”evigt giltiga lagar” – t.ex. äganderätt, föräldrarätt och yttranderätt – som hade brutits ned i Tredje riket. I det nya Tyskland och det nya Europa återupprättades de.

Hos Adolf Hitler fanns inget medvetande om att varje makt begränsas av evigt giltiga lagar. Därför saknade han också respekt för den enskildes samvete. Det var han, som hade makten genom riksdagsmajoritet, och de statsanställda skulle lyda utan att fråga. Ett samtal mellan Hitler och 20-julikretsens ledande man, generalöverste Beck, visar detta. 1938 frågade Beck direkt, om Hitler avsåg att börja krig. Hitler svarade att krigsmakten är ett redskap för politiska beslut, och den skall lyda utan att diskutera. Beck svarade: ”Denna ståndpunkt är oacceptabel för mig som chef för generalstaben. Jag kan inte ta ansvar för beslut, som jag inte kan godkänna.” Därmed begärde han sitt avsked och vägrade att vidare beträda sitt ämbetsrum.

Många av 20-julimännen var övertygade kristna. En av dem, general Hans Oster, uttryckte det så: ”Vi fruktar inget utom Guds vrede.” Medvetandet om det yttersta ansvaret gjorde möjligheten till framgång till en andraplansfråga. Även om attentatet misslyckades fick syftet bakom det större genomslag än någon kunde ana: rättsstaten återupprättades i hela Europa. Det innebär för oss ett ansvar att också försvara den.

Christian Braw är präst, författare och docent vid Åbo akademi. Hemsida: www.christianbraw.se.

Det tillstrulade

UTBILDNING | På facebook, i bloggosfär och bland studenterna har det slagit ned som en bomb. Svenskt Näringslivs rapport ”Konsten att strula till ett liv”. Att humanioran kommer upp till diskussion är alltid positivt. Reaktionerna kring rapporten har varit upprörda, och speciellt hätska har reaktionerna varit över den påstådda ambitionen att sänka studiemedlet för humaniorastudenter. Seminariet om rapporten som hölls i Almedalen 3 juli var fullsatt. Vad handlar då denna rapport, samt den tillkommande diskussionen, om? Och vilka förutsättningar har humanioraämnena i dagens Sverige?

Rapporten i sig är en nätt lunta på trettiofem sidor vilken tar sin utgångspunkt i de svenska studenternas situation i utbildningsvärlden och därefter. På många områden är rapporten välkommen borgerlig läsning. Problemet med proppar i utbildningsväsendet och dålig kontakt mellan högre utbildning och näringsliv är i Sverige ett reellt problem. Den generella politiska situationen i landet får också sin släng av sleven. Den skenande ungdomsarbetslösheten, de skyhöga marginalskatterna och den långvariga användningen av universitetsplatser som metod för regeringar att dölja arbetslöshetssiffror. Inget egentligt nytt. Dessa problem är väl kända sedan tidigare. De mer kontroversiella idéerna rör istället studiemedlen, vilket för en ekonomiskt utsatt grupp som studenterna är livsavgörande. Ett av förslagen som framläggs är:

Höj bidragsdelen för studiemedel till utbildningar som ger hög ekonomisk avkastning, exempelvis leder till kvalificerat arbete. Sänk bidragsdelen för utbildningar som inte leder till kvalificerade arbeten, exempelvis s.k. hobbykurser. (sid 4)

Det kan alltså konstateras att någon rekommendation att generellt sänka bidragen för alla ämnen inom humanistisk fakultet aldrig framlagts. Kanske är det tvärtom vissa studentföreträdare som själva läst in sina egna ämnens arbetsmässiga hopplöshet i formuleringen? En stor del av ilskan från studenthåll måste alltså kallas obefogad och förhastad. Vad ett förslag som detta dock säger är tyvärr oklar. Svenskt Näringsliv är en viktig borgerlig aktör men inte ett departement. Rapportskrivaren gör uppenbarligen inte skillnad på utbildning (program?) och kurs. Ingen utbildning består enbart av ”hobbykurser” och inget program innehåller enbart rena ämnesstudier. Är verkligen humaniorans viktigaste uppgift att röja väg för kvalificerat arbete? Tjänsterna som museiintendent är som känt begränsade.

Rapporten ”Konsten att strula till ett liv” har allvarliga brister. Att diskussionen mellan Svenskt Näringslivsfolk och studenter utmynnat i munhuggning om en Harry Potter-kurs’ vara eller icke vara är både onödigt och ovärdigt. Frågan om humaniorans roll förtjänar mer än att reduceras till ”hobbykurser” och studier med ”nedsatt anställningsbarhet”. I rapporten diskuteras eller utreds aldrig de större frågorna kopplade till humanioran. Vad är humaniora? Vad är den bra för? Går dess värde verkligen att beräkna i reda pengar? Pr-mässigt är det ostrategiskt av en borgerlig aktör att framstå som bildnings- och kulturfientliga. Man bekräftar negativa stereotyper av borgerligheten som penninga- och nyttofixerad, bortvänd och likgiltig inför allt vad som finns bortom siffror och tillväxt. Skall borgerligheten på allvar kunna utmana de strukturer och problem som finns i och kring den svenska högre utbildningen är en bra början att inte alienera landets studenter.

Så vad är humaniorastudiet till för? Svaret beror givetvis på vem man frågar. Oavsett vem som tillfrågas kommer svaret inte i första hand vara anställningsbarhet. Vi kommer få svar som fokuserar på generalistkunskap, kritiskt tänkande och bildningsbegreppet. Att Svenskt Näringsliv inte har ställt sig dessa frågor går igenom i hela rapporten. Tydligast framgår det kanske när anslagssystemet till Universitet diskuteras.

Svenskt Näringsliv förespråkar ett reformerat anslagssystem till högskolor och universitet där det vägs in hur många studenter som får ett kvalificerat jobb efter examen. Idag styrs anslagen efter dels hur många studenter som är registrerade på utbildningarna, dels hur många studenter som tar sina poäng. Kvantitet råder framför kvalitet. (sid. 31)

Det nuvarande systemet är givetvis gravt bristfälligt och premierar, precis som rapporten visar, ofullbordat och slappt studerande. Den övergång som i rapporten föreslås skulle visserligen kunna få fart på universiteten, men skulle inte innebära något paradigmskifte från kvantitet till kvalitet. Utbildning och bildning är helt enkelt inte samma sak. Man är även inne på behovet att universitetens band till staten måste kapas. Detta givetvis gott – men återigen med motiveringen ”effekt”. Att universiteten tvivelsutan kan implementera och driva projekt snabbare om detta sköts lokalt är en självklarhet, men frågan kvarstår; vad skall ett universitet göra? Privatisering av universitet skulle bara leda till privatisering av problemet. Kritiskt tänkande och kulturellt kapital är ibland inte varor alls, och när de är det, har de ett mycket svårdefinierat pris. Humanioran befinner sig i en kris och denna kris är allvarlig. Dels ur konkurrenssynpunkt. Den humanistiska bildningen tas inte till vara och leder ofta till lågstatusyrken. Dels ur medborgaresynpunkt. Bildningsidealet är nödvändigt för att upprätthålla ett levande kulturliv och en demokrati i ordets mest bokstavliga bemärkelse.

Humaniorans kris kan alltså kallas dubbel. Lösningarna måste sättas in från två håll. Humanioran måste dels uppvärderas: språkfärdighet, kritiskt tänkande, historiemedvetande och kulturellt kapital är ovärderligt och behövs i alla sammanhang. Här skall humanisterna ställa krav på sin omgivning! Låter detta abstrakt?

Ser vi oss om internationellt är det på detta område Sverige som är unikt. I länder som Frankrike och Tyskland förväntas alla högre funktionärer och chefer vara väl bevandrade i landets historia, kulturskatt och givetvis kunna uttrycka sig mer än korrekt i tal och skrift. I samma länder undervisas latin- och gammalgrekiska i gymnasieskolan medan vi i Sverige med nöd och näppe kan hålla våra latininstitutioner på universiteten uppe. Humanistiska skolar som ”Ecole des Chartes” och ”Ecole Normale Supérieure” är ytterst prestigefulla och deras inträdestester förskräckande selektiva. Var finns minsta tillstymmelse till sådana institutioner i Sverige?

För att detta skall kunna ske måste även ett paradigmskifte till skott. Här ser jag två avgörande nycklar. Så länge nihilism och kulturrelativism tillåts härska inom humanioran kommer statusen på ämnet aldrig att öka. Våga definiera kanon, våga fokusera på Västerlandet och Sverige, våga prata bra och dålig konst! Postmodernismens har visat sig odugliga att besvara ens de mest grundläggande mänskliga frågorna. Det andra är att göra upp med åldershysterin – i dubbel bemärkelse. Medan klassikerna, de verk som överlevt tidens prövningar, anses som mer robust litteratur eller konst än nymodigheterna är för fransmannen självklart. I Sverige betraktas fortfarande all konst från innan 1800-talet med skepsis. Antagligen är det samma noja som har skapat ungdomshysterin bland människor. En gedigen kunskap och förtrogenhet med ett hantverk, yrke eller arv kräver många långa år av arbete. Att allt yngre medelåder förväntas inom arbetslivet, politiken och kulturen, ja vad det än gäller, är inget sundhetstecken.

Den andra lösningen som måste till, ligger i vad som kan verka som den rakt motsatta strävan. Att ta ned ämnet på jorden. Universitetsledningar talar sig gärna varma om näringslivsanknytning, men när det kommer till de enskilda humanistiska institutionerna blir det ofta kalla handen. Kritiskt tänkande och studium ses som vardande i olöslig konflikt med allt vad näringsliv och sekiner heter. Läraryrkets återupprättande är ett steg i rätt riktning. Men arbetsmarknaden måste på ett mer konkret sätt kopplas till humanioran. En beröringsskräck har funnits och finns från humanisternas sida och detta är problematiskt. Problemet är dock ännu djupare. Humanisterna måste själva ta sig sin plats i debatten och samhället. Var finns de unga humanisterna i de politiska ungdoms- och studentförbunden? Det vimlar av statsvetare, jurister och ekonomer – men var är humanisterna? Bland många humanister, eller kulturarbetare, odlas en öppen acceptans av att hellre går i arbetslöshet än att de ta ett jobb med annan inriktning än man tänkt sig. Denna offermentalitet, gödd av dåliga självkänsla eller dåliga förebilder måste få ett slut. Den är helt enkelt inte värdig universitetens viktigaste ämnen!

En förnyad diskussion om studenterna och humanisternas roll är välkommen, ständigt, och där måste både de kvantitativa och kvalitativa frågorna få luftas. Svenskt Näringslivs rapport ger goda fingervisningar av kvantitativ sort men ännu mera pockande är att de kvalitativa frågorna behandlas. I en vilsen tid av snabba förändringar är det uppenbart att är det något som kommer att önskas är det generella kunskaper istället för fackidioti, interkulturell förståelse istället för blindhet och ett historiskt och kulturellt medvetande som sträcker sig längre än till gårdagen.

Hugo Fiévet

Axess TV om konservatismen vs. liberalismen

Axess TV presenterar ett seminarium som arrangerades under årets Almedalsvecka på temat huruvida det äktenskap mellan konservatismen och liberalismen som pågått sedan Reagan och Thatcher ska fortsätta. I panelen sitter den konservative statsvetaren Johan Tralau, den konservatism-vänlige liberale ledarskribenten för SvD Per Gudmundson och den icke konservatism-vänlige nyliberale redaktören för Neo Mattias Svensson. Moderator är Paulina Neuding. Programmet pågår i ungefär en timme, och publiken ser faktiskt väldigt intresserad ut.

Inledningsdelen är helt klart bäst, och mycket goda förutsättningar byggs upp. Jag tycker faktiskt att nyliberalen Mattias Svensson gör ett både sakligt och bra inlägg om sin skeptiska syn på saken. Hans analys landar i slutsatsen att det är på ekonomins område som konservativa och liberaler kan samarbeta. I sitt öppningsanförande intar han inte alls någon konfrontativ inställning, vilket också den efterföljande talaren Johan Tralau uppmärksammar såsom någonting både märkvärt och positivt.

Tralau håller ett lika bra anförande där han driver tesen att konservatismen och liberalismen behöver varandra, framför allt att liberalismen behöver konservatismen. Han menar att liberaler idag i allmänhet missförstår John Stuart Mill, och betonar att liberalismen är beroende av vissa sociala konventioner vilket även denne liberale tänkare ansåg även om han allt som oftast citeras på ett sätt där denna aspekt helt förbises.

Per Gudmundson ägnar sitt anförande åt att lyfta frågan om det dödshot mot honom som instämts i, skrattats åt och nyligen avfärdats som satir av JK. Gudmundson verkar också ta avstamp i det här sammanhanget i det faktum att Mattias Svensson har skrattat med vänstern i detta. Hans slutsats är att yttrandefriheten hotas när liberalerna går i säng med socialister, och därmed borde de hålla sig till den konservativa sidan av politiken – varifrån Gudmundson sett att han fått allt stöd som visats honom i samband med detta.

Debatten totalhavererar dessvärre efter att Gudmundson tagit upp sitt case, vilket jag för all del tycker han har all rätt till när han står i TV i Almedalen direkt efter händelserna. Men det är synd, eftersom panelen är bra, och diskussionerna hade börjat i helt rätt ände innan de kom på avvägar.

Efter Gudmundsons öppningsanförande tar Svensson vid med att försvara sin ståndpunkt att det är helt OK att skriva i tryckt skrift att Per Gudmundsson bör skjutas, och att det dessutom kan vara roligt. (Han går t.o.m. så långt som att säga att om inte den här sakens yttranden får förekomma så kan INGENTING sägas – och bortser uppenbarligen från att OM detta får sägas så kan det innebära att den utsattes yttrandefrihet blir inskränkt av blotta obehaget att behöva utsätta sig för den sortens personangrepp för att man vågar diskutera samhällsproblem på ett sätt som få andra gör.)

Debatten fortsätter på Gudmundson-spåret via hans liberala kritik mot invandringsrelaterade samhällsproblem, till huruvida alla människor oavsett medborgarskap ska ha rätt till Sveriges välfärd. Svensson angriper därefter halmdockan att konservatismen är en känsla och ett förhållningssätt snarare än en ideologi, för de konservativa han mött har talat på det viset. Detta bemöts inte ens av Tralau, så jag vill passa på att inflika här att självklart är det så att de flesta konservativt sinnade utgår ifrån en känsla av att någonting är rätt eller fel snarare än att de har läst en bok som talar om vad de ska tycka eller tänka. Ingen liberal är heller född med Locke, Mill eller Rand inprogrammerad i huvudet sedan födseln. Intellektuella liberaler som Mattias Svensson gör därför bättre i att diskutera konservatismens tankevärld och idéinnehåll med intellektuella konservativa, än med personer som uppenbarligen inte kan ge en mer principgrundad analys eller motivering till konservativa ståndpunkter.

Den röda tråden i fortsättningen av Axess-debatten är i alla fall skillnader mellan liberaler som lutar antingen åt vänster eller åt konservativt håll. Jag tycker det är synd, och faktiskt svagt av moderatorn Paulina Neuding, att inte under åtminstone programmets andra halvtimme kunna leda in debatten igen på huvudämnet som är förutsättningarna för ett framtida samarbete mellan konservatism och liberalism. För precis som alla tre debattörerna är inne på är konservatism och liberalism två olika huvudideologier, jämte socialismen som är den tredje huvudideologin. Liberalismens framtid lär diskuteras vitt och brett på andra håll, men en debatt som den förevarande borde ha fokuserat på det ideologiska innehållet i konservatismen och liberalismen snarare än om liberaler blir gladare eller mer sympatiska i väljarnas ögon av att samarbeta med socialister eller konservativa.

I slutet av programmet får dock var och en debattör ge sitt korta svar på ursprungsfrågan, och alla tre drar slutsatsen att konservatismen och liberalismen bör gå skilda vägar i det nya politiska sammanhang som nu tornar upp sig i världen med anledning av att de ekonomiska frågorna har hamnat mer i skymundan i den internationella politiska debatten.

Programmet är framför allt sevärt för debattens utmärkta koncept, och för de första 22 minuterna. Men Per Gudmundsons historia är definitivt både viktig och sevärd för sig själv, och han förtjänar allt moraliskt stöd. Så se gärna hela programmet och fundera över Mattias Svenssons perspektiv på Gudmundsons case som definitivt är representativt för hur vänstern tänker kring det här med att skoja om att deras meningsmotståndare ska dö. Gudmundson är absolut inte ensam, utan bara det senaste exemplet i raden och jag tycker det är viktigt att man tar sig en funderare på att detta är en realitet som vi tydligen ska behöva leva med i Sverige på 2000-talet. Efter att vi just lämnat det blodigaste seklet i mänsklighetens historia bakom oss, där miljoner människor har mördats av politiska skäl och för sina åsikter. Att ge uttryck för att vilja döda sin politiske motståndare tycker jag absolut inte är någonting som bör tolereras, just precis därför att vi har yttrandefrihet i det här landet.

Jakob E:son Söderbaum

Konservatismen vs. fascismen och nazismen

Italiens Benito Mussolini och Tysklands Adolf Hitler, två fascistledare som också själva formulerade sin lära.

PÅ DJUPET | På T&F har tidigare publicerats ideologiskt utredande artiklar om konservatismens relation till liberalismen, de radikala huvudideologierna liberalismen och socialismen (här och här), anarkismen, kristdemokratin och miljörörelsen. På motsvarande sätt tänkte vi i följande artikel jämföra konservatismen med fascismen och nazismen.

Under 1930-talet uppstod strömningar som sökte förena konservativt och fascistiskt tankegods (särskilt i Frankrike, t.ex. Charles Maurras). På samma sätt som andra strömningar ett tiotal år dessförinnan hade sökt förena konservatism och anarkism (särskilt i Tyskland, t.ex. Ernst Jünger). I efterhand har det funnits en stor debatt om huruvida nazismen för sin del egentligen var höger eller vänster. (Se t.ex. denna artikel om högerextremism vs. vänsterextremism respektive denna externa ideologiska utredning av fascismen och nazismen) Som vi ser det utgör detta inom idépolitiken början på insikten om att den urgamla höger-vänster-skalan är otillräcklig i vår tid för att klassificera både vissa ideologier och partier.

För att jämförelsen mellan konservatismen och fascismen ska kunna göras på ett relevant sätt bör rimligen utgångspunkten tas för konservatismens del i lärofadern Edmund Burke och det som därefter utvecklats som konservatismens ideologiska mittfåra, och för fascismens och nazismens del i Benito Mussolinis respektive Adolf Hitlers doktrin. Det politiska fokus vi här anlägger är synen på staten, människan och samhällsutvecklingen.

Fascismens idégrund och samhällssystem

Den fascistiska rörelsen tog sin början på initiativ av den f.d. socialisten Benito Mussolini i Italien år 1919. Det var dock inte förrän på 1930-talet som han gjorde en ansats att tillsammans med filosofen Giovanni Gentile systematisera den fascistiska ideologin. Som idéhistorikern Sven-Eric Liedman förklarar i sin bok Från Platon till kommunismens fall kretsar inte det fascistiska tänkandet kring teorier om ekonomiska, sociala och politiska relationer och deras inbördes betydelse så som de tre stora huvudideologierna liberalism, konservatism och socialism gör. Fascismen utgår istället från den s.k. ledarprincipen, d.v.s. så mycket makt som möjligt i handen på en enväldig ledare (duce eller Führer), och denne ledares personliga vilja och förmåga till maktutövning. Fascismen förordar en centraliserad, allomfattande och allsmäktig (totalitär) statsmakt. Det ligger inte heller för fascismen att vilja övertyga folket om den egna politikens förträfflighet genom intellektuella resonemang – fascismen handlar om att visa överlägsenhet genom attityd och handling, och få med sig folket genom känslorus och myter.

Det sistnämnda står i bjärt kontrast till konservatismen, som ju för sin del betonar vikten av hänsyn till tiden och rummet, liksom visst undertryckande av människans känslor till förmån för moral, erfarenhet och visdom. Fascismens framhävande av ledaren är också någonting helt annat än konservatismens (och liberalismens) sätt att vörda de individuella initiativen och framhålla dess betydelse för samhällsutvecklingen. Konservatismen förespråkar detta synsätt utigenom hela samhället, vilket därmed är en av flera faktorer som motverkar just centralisering av makten i samhället och i viss mån även cementeringen av maktstrukturerna. Konservatismen motsätter sig överhuvudtaget maktkoncentration och en alltför omfattande och ingripande statsmakt, istället vill man ha en liten men stark stat.

Man brukar säga att konservatismen förordar en organisk samhällsutveckling som handlar om att det gamla lever vidare som del av det nya, vilket står i motsats till social ingenjörskonst och strömlinjeformande av människorna. Fascismen för sin del ser den sociala ingenjörskonsten som ett grundläggande politiskt verktyg för att centralisera makten, och strömlinjeformandet av människorna som vägen att bibehålla och öka makten. Enligt fascismen ska alla dåliga delar hos människorna bort, medan konservatismen förordar hjälp till självhjälp. I konsekvens med denna samhällssyn ser konservatismen samhället som en helhet av samverkande delar. Fascismen och nazismen för sin del vill genom social ingenjörskonst få samhällets invånare att fungera som delar i samhällssystemet, vilket är en mera mekanisk än organisk samhällssyn, och där staten snarare än människorna står i fokus. Även konservatismen framhåller betydelsen av att människorna verkar för någonting högre än dem själva, men med detta avser konservatismen högre värden grundade i moral och historisk erfarenhet (alternativt tro och religion) snarare än statsmakten och dess godtycke.

Detta kan också uttryckas som så att konservatismens syn på ”samhällskroppen” baserar sig på hävd och fri kreativitet inom civilsamhällets och lagens ramar, där de naturliga gemenskaperna utgör kroppsdelarna. De fascistiska ideologierna anknyter snarare till Thomas Hobbes Leviathan där ett ”samhällshuvud” styr hela ”samhällskroppen”, där samhällsutvecklingen utgår från huvudet och där de naturliga gemenskaperna har en underordnad roll till makten. För fascismen är inte civilsamhället önskvärt, istället ska människornas vilja i den mån den är av intresse för statsmakten kanaliseras genom ett korporativism, d.v.s. genom medlemsbaserade centralorganisationer i direkt förbindelse med statsmakten. (Intressant i sammanhanget är att medan fascisterna i Italien misslyckades med att genomföra ett korporativt samhällssystem så var tvärtom socialdemokraterna i Sverige mycket framgångsrika med detta.)

Mussolini gör Caesar-hälsning inför en enorm folkmassa.

Fascismen rankar människor utifrån hur starka de är, och förespråkar den starkes rätt som allmän rättviseprincip. Konservatismen betonar människors olikheter och ser detta som en fördel, samtidigt som man förordar ett socialt skyddsnät för de svagaste. För konservatismen är detta ett viktigt verktyg för att undvika revolution. Fascismen för sin del motsätter sig att de sämre lottade överhuvudtaget ligger de starkare till last. Det är kampen inom samhället (jfr socialismen) som står i centrum för samhällsutvecklingen i fascistisk samhällssyn, medan konservatismen för sin del betonar att människorna i sin olikhet är till för att komplettera och stötta varandra. Enligt fascismens synsätt styr ledaren samhällsutvecklingen utifrån sin egen vilja, med den totalitära statsapparaten och den sociala ingenjörskonsten som verktyg. I konservatismen pågår samhällsutvecklingen kontinuerligt, och behöver bara kulturellt betingade ramar och riktlinjer samt erfarenhetsbaserad lagstiftning för att bli bra. Konservatismen motsätter sig också idén om att en människa, hur klok och vis hon än må vara, någonsin kan formulera en modell eller utopi som är bra för alla människor. Konservatismen ser var och en människa som ofullkomlig, och att människor tillsammans kan åstadkomma någonting som är bättre än om alla skulle behöva klara sig helt på egen hand. Fascismen för sin del delar in människor i övermänniskor och undermänniskor och menar att övermänniskorna har rätt att utnyttja undermänniskorna.

Av stor betydelse för den fascistiska idébildningen var modernismen. Allteftersom modernismen bredde ut sig i kölvattnet av de radikala ideologiernas (särskilt fascismens och socialismens) starka framfart under 1900-talets första decennier, började många betrakta konservatismen som alltför tillbakablickande. Den s.k. futurismen med sitt totala avståndstagande från det gamla var en av den italienska fascismens inspirationskällor, och en av modernismens hetsigaste förkämpar var Tysklands Adolf Hitler som förordade att historien skulle få en ny början. Och lika mycket som Hitler först begick en statskupp och sedermera genomförde en regelrätt revolution av det tyska samhället under sin tid i regeringsställning, var revolutionen ett av de slagord som Mussolini använde i sin propaganda för Italiens krigsinträde i första världskriget. Dessa tankar om det politiska systemet omsatte de italienska fascisterna även i praktik, i form av gatustrider med socialisterna, lönnmord på politiska motståndare och slutligen maktövertagandet i samband med marschen mot Rom. Även Hitler genomförde lönnmord på politiska motståndare – också inom sitt eget parti.

Nazismens idégrund och samhällssystem

Som berörts är nazismen en variant av fascism, med mera specifik inriktning. Utöver fascismens ledarprincip och syn på samhället och människorna, står den egna rasens överhöghet i fokus för nazismens världsbild. Medan fascismen bygger på Friedrich Nietzsches idéer om övermänniskor, lade nazismens lärofader Adolf Hitler för sin del till ”undermänniskorna” i denna åskådning. I enlighet med fascismens grundprincip gällde sedan den starkes rätt i allmänhet, och rätt att utnyttja ”de svagare” i termer av hela folkslag. Inställningen att de svagare inte får stå i vägen för de starkare togs också ett steg längre: till politiska massmord och organiserat folkmord.

Låt oss här inta ett idéhistoriskt perspektiv. Konservatismen begynte alltså sin idébildning i reaktion mot franska revolutionen 1789. Lärofadern Edmund Burke motsatte sig såväl omfattande maktanspråk från statsmaktens sida som att ett folk ska styra över ett annat folk. Det är rätt tydligt att nazismen för sin del härstammar i rakt nedstigande led från kolonialtidens rashierarkier och den franska revolutionens giljotiner, via imperialisten Napoleon och de konflikter mellan europeiska kejsardömen som placerade det nyligen enade Tyskland som hackkyckling efter att hela den gamla världen hade gått i krig under Första världskriget. I de gamla imperiernas ruiner trädde de olika utopiska ideologierna fram som nya bärare av statsmakten, med vilket följde det blodigaste seklet i mänsklighetens historia: 1900-talet. I likhet med de radikala huvudideologierna socialismen och liberalismen, liksom deras underideologi anarkismen, är fascismen och nazismen såväl radikala som utopiska ideologier. Konservatismen, som jämförelse, motsätter sig både politisk radikalism och utopier för samhällets utveckling.

Som tidigare antytts motsätter sig inte konservatismen allting nytt, men eftersträvar att det gamla ska leva vidare som en del av det nya. Där konservatismen förordar historiemedvetenhet som utvecklingens ledstjärna förordar fascismen viljan hos en ledare med förmåga att förändra på djupet – med en både modernistisk och historierevisionistisk grundinställning. Den nazistiska uppfattningen om historia och kultur, manifesterad genom idéerna om arisk härkomst och swastikan som politisk symbol för vit makt, var nazisternas egna idékonstruktioner utan historisk grund. Hitlers politik var både revolutionär, totalitär, imperialistisk och nazisterna gjorde bruk av massans sämsta sidor som en aktiv del i sitt utopiska samhällsprojekt.

Partidagarna i Nürnberg var ett av nazisternas sätt att använda massans sätt att fungera i syfte att påverka den enskilde människan på djupet.

En av nazismens politiska målsättningar var att skapa en ny människa. Den enskilda människan och den kontext som format henne – centrala delar i konservatismens samhällssyn – är för nazismen endast intressant som potentiellt hot mot den nazistiska samhällsvisionen. Religion är fel, familjer är ointressanta annat än i den mån de kan producera just sådana barn som statsmakten önskar, och rättsväsendets enda värde är att kunna förse staten med ett folk som är perfekt anpassat för statsmaktens imperialistiska syften. Det enda värde nazismen tillmäter människan som sådan är det värde som följer av att vara en del av någonting större – del av en ras eller en samhällsgrupp. Dessa kollektiv utgör spelpjäserna på statsmaktens schackbräde. De svaga och skadliga grupperna eller individerna måste rensas ut, och alla måste inse att vilka individuella offer som helst är acceptabla för att göra den av statsmakten utsedda eliten ännu starkare. Denna politik både berättigar och påbjuder mord och tortyr, i statens och framstegets namn. Konservatismens värnande av människovärdet står i bjärt kontrast till detta.

Avslutning

Någonting mer okonservativt än nazismen är svårt att föreställa sig. Fastän anarkismen i sitt totala avståndstagande från normer och ordning också är ytterst okonservativ, så finns här ändå den likheten att människornas frihet är ett centralt värde. Konservatismen lägger till att det personliga ansvaret är viktigt (jfr Burkes ”frihet under ansvar”) och förordar en statsmakt som stöttar människorna i detta. Men omformandet av en hel befolkning för den centraliserade statsmaktens syften är någonting som fascismen och nazismen inte delar med konservatismen – däremot med socialismen. Det är en helt annan sak än att förvalta det som är långsiktigt bra, som konservatismen i likhet med miljörörelsen förordar. Människosynen att den enskilde människan alltid kan offras för statsmaktens syften är en annan faktor som fascismen och nazismen delar med socialismen, och som står i motsats till den klassiska konservatism som härstammar från Burke. För konservatismen är politiken alltid till för människorna sådana de ÄR, och dessa saker utgör avgörande skiljelinjer mellan konservatismen å ena sidan och de radikala ideologierna å den andra.

Jakob E:son Söderbaum
Patrik Magnusson

Om konservatismen på Engelsbergsseminariet

Avesta bruksherrgård i Dalarna.

Att den brittiske konservative filosofen Roger Scruton skulle till Sverige under andra veckan i juni kände jag till, han hade själv frågat om jag och Konservativt Forum ville arrangera ett eget seminarium med honom i samband med detta besök som skulle vara under några dagars tid. KF:s resurser är dock alltför begränsade i dagsläget, och vi behöver använda det vi har till årets konferens som kommer att äga rum den 10 september i Uppsala. Däremot var det en glad nyhet att det s.k. Engelsbergsseminariet denna gång skulle ta upp ett antal olika konservativa perspektiv.

Engelsbergsseminariet arrangeras sedan ett antal år tillbaka av Axel och Margaret Ax:son Johnsons stiftelse på Avesta bruksherrgård. Ämnet nu den 9-11 juni var ”Politik och ideologi” och handlade om ideologiernas betydelse för politiken. Programmet utgjordes i år av ett 30-tal europeiska och amerikanska föreläsare. Moderator var den välmeriterade Ulf Wickbom, numera politisk redaktör på Barometern-OT. Roger Scruton var som sagt en av de tillresta tänkarna, och ett av seminariets inslag var en debatt om miljön mellan Scruton och f.d. språkröret för miljöpartiet Maria Wetterstrand (här, här). Under denna debatt påtalade Wetterstrand att bevarande av naturen är en konservativ hållning, och att Miljöpartiet har konservativa drag!

Även den brittiske Tory-politikern Nicholas Boles diskuterade konservatismen under seminariet. Ett annat intressant inslag var ett föredrag om nationalkänslans betydelse för en positiv utvecklingen i samband med de aktuella arabiska revolterna.

Tidigare har Axess Play lagt ut filmklipp från Engelsbergsseminariet, låt oss hoppas att det dyker upp även denna gång. Jag lägger i så fall upp länken här i kommentarsfältet.

Fler intressanta rapporter kring Engelsbergsseminariet från Emils Tankar (ett antal finns samlade här), från Axess (här) och från Dick Erixon (här).

Avslutningsvis vill jag påpeka hur tråkigt det är att även ånämnda Emils Tankar nu har slut på sina ekonomiska resurser, och har meddelat att verksamheten upphör. Fram till slutet av juli kommer det material som hittills publicerats där att ligga ute. Å T&F-redaktionens vägnar vill jag rikta ett stort tack till Per Dahl, en av den svenska konservatismens nestorer, för sina insatser som redaktör för Emils Tankar.

Jakob E:son Söderbaum

Vänsterns kampanj mot barnfattigdom blundar för verkligheten

FATTIGDOM | De senaste veckorna har vänsterpolitiker påhejande av lösnummermedia försökt sätta ”barnfattigdom” i centrum. Många är de som påpekat det grundläggande felet i att mäta fattigdom utifrån andras rikedom snarare än i absoluta mått (se t ex här, här, här och här).

Men det som få vågar lyfta fram som är minst lika viktigt är att många av de låginkomsttagarhem där barn växer upp är ett resultat av aktiva val ifrån föräldrarna. Dessa kan grovt delas in i tre grupper:

1) De som inte klarar av att bilda familj
2) De som inte klarar av spriten
3) De som saknar utbildning

Den första gruppen är de ensamstående mammorna som många gärna vurmar för. Men sanningen är tyvärr den att de flesta ensamstående inte är det av en slump. Ytterst få föräldrar skiljs åt p.g.a. våld eller mobbing. De flesta skiljer sig för att de anser sig kunna få ut mer av livet om de inte är bundna till varandra. De väljer att inte investera i sina relationer och sin partner och får som ett resultat av det en svagare familj. Som ett resultat av att de väljer att ha två hem istället för ett och två skilda ekonomier får de högre levnadsomkostnader och har mindre möjligheter att arbetsdela. Det är förstås tråkigt och sorgset men att kompensera denna grupp ekonomiskt på bekostnad av andra barnfamiljer (som Rädda Barnen vill, det är innebörden av deras prat om att familjepolitiken blivit allt mindre omfördelande) skulle vara direkt orättvist.

Varför ska de som tar de aktiva valen att skapa en stark familj betala extra för det? Varför ska de extrabeskattas för att de skaffar sig lägre grundutgifter? Och vad skickar det för signaler att skapa skilsmässoincitament (d.v.s. bidrag som man bara får om man sliter sönder sin familj).

Är man genuint intresserad av att förstärka den ekonomiska situationen i dessa familjer skulle man satsa på att stärka äktenskap och framhålla vikten av det. Istället har socialdemokraterna under många år underminerat familjen, vilket svenska barn nu får betala priset för. Den andra gruppen är personer som sitter fast i ett beroende (behöver inte vara sprit, kan även var droger eller spel) och inte kan/vill ta sig ur det. Dessa personer hjälper inga bidrag i världen då problemet i grunden inte är bristen på pengar utan ett destruktivt levnadssätt.

Den tredje gruppen är personer som saknar utbildning som gör dem anställningsbara på den svenska arbetsmarknaden. De abnormt höga ingångslönerna i Sverige (t ex 16.000 kr i kommunal sektor) gör att lågproduktiva grupper permanent låses ute ifrån arbetsmarknaden. De finns inga arbeten där dessa personer producerar ekonomiska värden som motsvarar arbetsgivarens omkostnader och som ett resultat får de inga jobb.

Tanken i den svenska modellen har varit att dessa personer genom olika typ av AMS-insatser ska få förhöjd produktivitet, men verkligheten har allt som oftast visat på futiliteten i detta.
I SvD har Per Gudmundsson vågat lyfta diskussionen om låglönejobb (här och här) som har potentialen att bryta denna grupps utanförskap. Men så länge som facken är så starka som de är i Sverige kommer denna nödvändiga reform aldrig att få fäste.

Att behöva inse att barnfattigdom är ett komplicerat fenomen som beror på människor aktiva val är jobbigt. Det betyder att det inte finns några enkla och snabba sätt att lösa problemen på. Inga mirakelkurer eller reformer som kan lösa problemet.

Per Lagerqvist

Etienne Gilson – nythomistisk historiker

Étienne Gilson (1884-1978)

KRISTDEMOKRATI | Återigen presenterar Tradition & Fason en översättning av en av de filosofer som under mellankrigstiden aktualiserade thomismen och personalismen – de idémässiga grunderna för den kristdemokratiska rörelsen. Denna gång är det den franska filosofen och historikern Etienne Gilson som har översatts. Tidigare har här översättningar av Jacques Maritain och Emmanuel Mounier presenterats.

Vårt syfte med att uppmärksamma den moderna kristdemokratins filosofiska grunder är att hjälpa den nutida kristdemokratiska rörelsen i Sverige att förstå sitt politiska sammanhang och sin ideologiska kontext.

Precis som i fallen med Maritain och Mounier är det Hugo Fiévet som översatt texten av Etienne Gilson. Den presenteras nedan med ett förord av Fiévet.

Mycket nöje!

Redaktionen

***

FÖRORD

Hugo Fiévet

Utanför den franska kulturkretsen är han idag till stor del bortglömd men hans gärning för att återpopularisera den tänkare han höll högst av alla bland de västerländska klassikerna står sig fortfarande. Den franske filosofen och historikern Etienne Gilson vigde hela sin akademiska livsgärning till att analysera, försvara och popularisera Thomas av Aquino.

Etienne Henri Gilson föddes 1884 i Paris i en varmt religiös familj. Efter examen vid det prestigefyllda gymnasiet ”Lycee Henri IV” påbörjar han sin filosofiska skolning vid Sorbonne och College de France. Han undervisas där av den på T&F tidigare omvända vitalistiske och antimaterialistiske filosofen Henri Bergson. 1913 framlägger han sin doktorsavhandling Friheten hos Descartes och teologin (fr. La Liberté chez Descartes et la théologie). Infallsvinkeln är ovanlig men typisk för Gilson. Han söker efter spår av den skolastiska metoden i René Descartes tänkande. Tankarnas genealogier skall bli något av hans framtida signum. Hans akademiska karriär är lysande. Han undervisar på bägge sina tidigare lärosäten och deltar i grundandet och utvecklandet av akademiska tidskrifter och det påvliga institutet för medeltidsstäder i Kanada. Hans karriär kröns med den högsta utmärkelsen 1946 då ha upptas i kretsen av ”de odödliga”; han väljs in i den Franska Akademien.
Etienne Gilsons angreppssätt när det kom till filosofin var oftast historikerns. Inte för att på reduktionistiskt manér förminska metafysikens giltighet, men de olika systemens framväxt och utveckling intresserade honom mycket. En av de system han kommer att viga mycket stor tid åt är just det thomistiska. Hans föga originella, om än excellenta, biograf står i viss kontrast till hans desto djärvare intellektuella produktion.

För Etienne Gilson är thomismen inte en form av skolastik. Den har visserligen sin grund i dessa miljöer men blir för Gilson genom sin objektiva och empiriska världsbild närmast ett uppror mot skolastikens spekulativa och rationalistiska synsätt. Tesen må idag vara att betrakta som tämligen vederlagd. De flesta historiker betraktar idag ofelbart thomismen som en skolastisk riktning; om än med sina unika drag. Situationen är dock idag radikalt annorlunda än under Gilsons dagar. Medeltiden som epok är idag en återupprättad period inom historieforskningen. Under 1800-talet pågick fortfarande en ideologiskt färgat förminskande av en av Europas viktigaste kulturepoker. Idag kan ingen akademiker längre använda termen ”Dark Age” utan att betraktas som vulgär – under Gilsons dagar var det en självklarhet. Gilsons märkliga vilja att skilja sitt hjärtebarn thomismen från dess tillkomstmiljö kan kanske förklaras av det utbredda medeltidsföraktet. Något ligger det ändå i Gilsons ansats. Samtidigt som dess tillkomst är tydligt betingad av sin tid vilar det något evigt över thomismen. Det är svårt att tänka sig att Descartes eller Kants tänkande skulle göra en storstilad comeback sisådär år 2300. Thomismen gjorde denna resa! Den kom tillbaka efter att till stor del ha slumrat under femhundra år.

Vari består då Etienne Gilsons gärning som gör honom värd att nämna på nytt? Likt få andra bidrog Etienne Gilson till arbetet att återföra Thomas av Aquinos tänkande till framkanten av det humanistiska arbetet. Från att en gång haft en mycket framstående position inom kyrka och akademi var Thomas under 1800-talet undanskymd i den förra och förtalad i den senare. För den som är intresserad av den kristdemokratiska rörelsens tänkande, är den parallella utvecklingen av nythomismen något som bara måste tas med i beräkningarna. Startskottet för bägge rörelserna skjuts nämligen av en och samma man, påve Leo XIII. Kristdemokratin genom encyclican Rerum Novarum 1891 och nythomismen genom Aeterni Patris 1879. Trots att den senare har ett mycket smalare syfte än man kanske kunnat tänka sig; modernisering av kurslitteraturen för prästkandidater, möts projektet av en sådan våldsam entusiasm även utanför de kyrkliga kretsarna att de nythomistiska svallvågorna skall gå höga en lång period framåt. Thomas av Aqunio är dock en viktig tänkare för oss alla. Hans utveckling av naturrätten och återintroducerande av Aristoteles har haft mycket stor påverkan på många senare tänkare. Men det allra viktigaste i hans tänkande förblir ändå syntesen, viljan att varken upphäva ett jota av det grekisk-romerska arvet eller den judeo-kristna uppenbarelsen, utan låta dem sammansmälta till en ny och än starkare enhet.

Thomas är en svårläst författare, det måste påtalas, och den tunga terminologin gör att man lätt tappar bort sig även i de mindre verken. Till vår hjälp har vi dock otaliga guider och sammanfattningar om honom och hans tänkande. Och ta verkligen chansen att bekanta Dig med honom käre läsare; för att utforska Thomas av Aquinos tänkande är sannerligen en otroligt befriande och fascinerande fräsch upplevelse i vår samtid som ju ibland filosofiskt kan tyckas helt försjunken i relativism, nihilism och navelskåderi.

Den översatta text som här föreligger är ett utdrag ur förordet till Etienne Gilsons bok Thomas d’Aquin från 1930. Flera fina biografier har skrivits över Thomas. Den här tidigare avhandlade Jacques Maritain har skrivit en, den för de mer anglosaxiskt inriktade bekante ”paradoxprinsen” G. K Chesterton en annan. Denna text har aldrig tidigare översatts till svenska.

Hugo Fiévet, Strasbourg, maj 2011

***
Förordet till biografin Thomas d’Aquin
Paris; 1930
Av Etienne Gilson (Översättning: Hugo Fiévet)

Född 1225 på slottet Roccasecca i grevefamiljen Aqunio lämnades han som femåring av sina föräldrar som oblat [översättarens anmärkning: klosterbarn] till det närliggande klostret Monte Cassino, där de hoppades att han skulle bli abbot och utöka familjens inflytande. Efter ett tiotal år i benediktinerklostret skickades han till universitetet i Napoli, där han även kom i kontakt med dominikanerorden och tog steget att inträda i den. Hans familj gjorde kraftigt motstånd mot detta tilltag helt emot deras planer – men till föga nytta. Thomas studerar vid universitetet i Paris från 1245 till 1248 under ledning av Albert den store, därefter i Köln 1248-1252 under ledning av densamme och kommer slutligen tillbaka till Paris 1252 där han examineras i teologi. Han undervisar där till 1259 och sedan från 1256 till 1268 i Italien, oftast vid den påvliga kurian, och reser sedan tillbaka till Paris för vidare undervisning 1268 till 1272. Kallad av påve Gregorius X att delta i konciliet i Lyon, insjuknar han på vägen och dör den 7 mars 1274 på cistercienserklostret Fossanova nära Terracina.

Vid sin död efter ett relativt kort liv vigt helt åt intellektuellt arbete lämnade Thomas en ansenlig produktion efter sig. En lång serie av kommentarer till Aristoteles viktigaste verk, varav utgivningen påbörjades 1265 och pågick ända fram till slutet av hans liv, ger oss möjlighet att närmare studera det teologiska innehållet i hans lärosystem. Verk som Scriptum super libros Sententiarium [översättaranmärkning: kommentarer till Peter Lombards famösa ”Sentenser”], Summa Contra Gentiles, Compendium Theologiae och Summa Theologica innehåller de systematiska utläggningarna av hans lära. Denna mycket rika produktion låter sig dock inte förklaras utan lyckliga omständigheter och ett extremt välreglerat arbetsliv.

Traditionen framställer honom som lång, korpulent, mycket fåordig och vi skall utifrån hans egen lära se att han betraktade det mänskliga ideallivet som ett präglat av oupphörlig kontemplation med undantag för de stunder av ro som behövs för att detta skall kunna fortgå utan avbrott. Men man har misstagit sig grundligt angående denne mans liv om man bortser från att den fasta punkt som närde honom var den religiösa. Han vigde hela sin tankekraft åt att utveckla ett djupgående system med den kristna läran och att visa på enhetligheten i detta tankesystem, som gav möjlighet att med samma ord tolka förnuftets koncept likaväl som trons sanningar. Samtidigt visste även Sankt Thomas att förbehålla mystiken den plats den krävde i hans teologiska system, och sättet på vilket han talade om detta överrensstämmer med vittnesbörden om hans liv på vilket han visste att tillämpa det. Man vet att kort innan sin död avbröt han arbetet med Summa Theologica till följd av en extas, och när man bad honom återuppta arbetet svarvade han bara ”jag kan inte längre, ty allt jag har skrivit verkar för mig som inte mer än hö”.

Samtidigt som det enda vi här skall bekanta oss med i detta enorma verk är etiken, skulle det vara helt fåfängt att studera dess karaktär utan koppling till verkets helhet. Det första villkoret för att förstå den thomistiska moralen är att förstå att det i thomismen inte finns någon särmoral; man kan inte förklara tanken som ligger bakom själva utläggningen utan att definiera thomismens hela väsen. För historikern som studerar Thomas verk för dess plats i det kristna tänkandets historia framstår två ting som särskilt uppenbara – thomismens otroliga nymodighet och hur snabbt den slog igenom trots den kritik som fanns mot den (och till viss del fortfarande finns). Om man försöker specificera vari denna läras nymodighet ligger, tänker man givetvis omedelbart på den enorma roll Aristoteles tänkande spelat för det thomistiska tankesystemet. Om vi håller oss inom etikens ram är det tydligt att Summa Theologica är det första verket av sin sort där boken Den Nichomakiska etiken har spelat en så avgörande roll. När vi tittar närmre på detta, kan vi inte annat än slås av den avgörande roll detta spelat för hela filosofins historia, inte bara den kristna utan även den humanistiska. Att ett verk som presenterar sig själv som den fullödiga sammansmältningen av de religiösa sanningar på vilken människan måste tro för att försäkra sig om sin frälsning genom Jesus Kristus samtidigt anser sig i sitt system integrera det helleniska livsidealet såsom Aristoteles hade frambragt det enbart genom förnuftets kraft – är för mig beviset att thomismen under 1200-talet lyckades att vidareutveckla hela civilisationens samlade kapital. Genom att ta detta steg gav Thomas oss på intellektuellt vis lösningen på ett problem av vilken det mänskliga tänkandet tidigare lidit mycket och genom vilket han initierade en mycket fruktbar framtid. Denna motsättning som sedan kristendomens ankomst drivit representanterna för den klassiska kulturen och bekännarna av den nya tron mot varandra, är en motsättning som inte bara hetsar den ena människan mot den andra, men som ännu mer och ännu oftare driver två personer inom samma individ mot varandra. Den ene som inte ser vägen till frälsning någon annanstans än i den kristna religionens radikala övernaturlighet och den som inte kan ge upp och förneka hellenismens livsideal och arv.

Denna fruktbara framtid är det som vi kallar Renässansen och hela den moderna civilisationen. Ja det var verkligen den grekiska stadsmänniskan, såsom i den Nichomakiska etiken, som återtog sin plats i Kristendomen och tog plats där utan att överge något av sina legitima behov. Man kan säga att de frågor om människosläktet som besvarats i det förgångna garanterar enhetligheten i dessa frågor långt senare. Men än mer, lösningen på denna fråga i den kristna läran var inte möjlig utan detta pris, och Sankt Thomas hade inte bara som sin avsikt att visa att den grekiska människan med perfekt precision kunde anpassa sig till Kristendomen med alla sina övernaturliga delar såsom tron och nåden, utan att den dessutom skulle komma att förverkliga hellenismens alla löften.

Detta är också anledningen till att koordinationen av aristotelismen med kristendomen inte gjorts hos Aquino som ett närmande av två heterogena realiteter, utan som ett infriande av naturens löfte om en nåd som upphöjer samma natur; en hellenismens oförväntade fulländning som inte blir helt fulländad förrän den går upp i Kristendomen. Detta är även slutligen anledningen till att Renässansen, när det kommer till dess första uttryck, växer fram på 1200-talet. Det är den rent estetiska renässansen och de uttryck som skulle resultera däri som skedde på 1400- och 1500-talet, och som var dess sista men absolut inte dess viktigaste uttryck.

Därför kan vi säga att när Guillaume Budé 1535 ställde sig frågan [om hellenismen och kristendomen] i De Transitu hellenismi ad christianismus hade redan Sankt Thomas teologi sedan länge gjort detta övergångsproblem överflödigt genom att placera hela kristendomen i det hellenistiska arvet. Om vi i ett ord skulle sammanfatta det första och mest urskiljande i den thomistiska moralen, skulle vi säga att det är en kristen humanism, och med detta vill inte sägas att den är ett godtyckligt blandande av humanism och kristendom, utan att den snarare uppvisar en välgrundad kristen identitet i vilken hela humanismen finns innesluten, en fullödig humanism som inte finner sitt fulla uttryck någon annanstans än just i kristendomen.

***