Archive for the 'Konservatism' Category

En konservativ syn på välfärdssamhället (VI)

MÅSTE VÄLFÄRDEN VARA DYR?

Grunden för den mänskliga tillvaron är att kunna försörja sig själv så långt man kan, och att därutöver få stöd av sin omgivning eller gå under. Så har det varit sedan vi började bygga samhällen, och det ligger i våra instinkter. På det viset är välfärdssamhället på samma sätt som demokratin en naturlig följd av civilisationens utveckling, och manifesterar en hög grad av civilisation. Välfärdsstaten kan sålunda motiveras i moraliska termer. Det är dock viktigt att förstå att detta ingalunda innebär att alla slags välfärdssamhällen är av godo, och inte heller att ett samhälle som det svenska där staten i praktiken både omfattar, reglerar och styr allt i välfärdens namn skulle vara bättre än ett samhälle där den offentliga välfärden är mindre omfattande.

Förutom den moraliska motiveringen för ett välfärdssamhälle kan man även säga att det finns en teknisk motivering för en välfärdsstat (OBS att jag använder två olika begrepp härvidlag) givet levnadsformen i det moderna samhället. Denna levnadsform går ut på att vi först inte arbetar under ca 20 år innan yrkeslivet tar vid, och inte heller ca 25 år därefter. Däremellan jobbar vi under 40-45 år, och det är då vi åstadkommer de skatteintäkter som krävs för att överhuvudtaget kunna leva på något annat sätt än genom komplett självförsörjning direkt från naturen (vilket de allra flesta i västvärlden idag föredrar). Detta innebär att var och en av oss tillbringar ungefär lika lång tid utanför yrkeslivet som i det – och då blir det helt enkelt nödvändigt att vi håller oss med en statlig administration som tillhandahåller vissa grundförutsättningar som i sin tur medför att ekvationen går ihop för alla medborgare.

Mera konkret ser detta i Sverige ut på följande sätt: innan man börjar jobba betalar staten både grundskola, gymnasium och eventuella högre studier. När man slutar jobba får man pension, en försörjning som för de flesta (men absolut inte alla!) motsvarar den lön man haft under huvuddelen av sin yrkesverksamma tid. Under hela livet står staten dessutom för hälsovård, bidrag m.m. Redan i dessa fundamentala detaljer skiljer den svenska formen av välfärdsstat sig från en hel del andra. Det är nämligen långtifrån alla västerländska stater som håller sig med offentlig hälsovård, gratis högskola, eller ett lika omfattande bidragssystem som Sverige. Kort och gott finns det olika syn på välfärd än den svenska socialdemokratiska redan hos andra länder inom vår kultursfär. Är inte det ett skäl så gott som något att försöka lyfta på en hel del stenar ifråga om vad som egentligen ÄR välfärd? Jag tycker det, och det är från min horisont oförklarligt att svensk socialdemokrati har ett så betonggjutet monopol på att definiera välfärd. Nu på 2000-talet har den borgerliga Alliansregeringen gått in för att visa att borgerligheten är bättre på att leverera välfärd än socialdemokratin – men än så länge verkar man utgå från socialdemokratiska definitioner och problemformuleringar snarare än att försöka låta en socialkonservativ åskådning ta över. Min utsträckta artikelserie om en konservativ syn på välfärden, som här föreligger i sin sjätte del, går ut på att försöka skapa förutsättningarna för en fruktsam debatt av det slaget.

Så länge som välfärden förblir en socialdemokratiskt definierad fråga kommer allt som Alliansregeringen gör att ses som felaktigt av socialdemokraterna – hur socialdemokratisk politik Alliansregeringen än för. Det är bara att konstatera. Och då kommer en debatt om KOSTNADEN för välfärden att vara inmålad i ett hörn där alla nedskärningar blir liktydiga med att förstöra det goda, som även de minst politiskt intresserade medborgarna vid det här laget har lärt sig är värt att bevara. Men i ljuset av en egen, borgerlig syn på välfärd – som den blir en sådan diskussion både relevant, och dessutom ett sätt att väcka den breda allmänhetens intresse. För i grunden vill ju alla mer än någonting annat ha så mycket som möjligt för så lite insats som möjligt, även det är en mycket framträdande del i människans natur.

Frågan om vad som egentligen är en rimlig kostnad för välfärden dras med problemet att det egentligen skulle behöva besvaras genom ett långt och uttömmande forskningsprogram. Detta skulle sedan behöva smältas i den politiska debatten ett bra tag innan nya slagkraftiga argument för genomgripande reformer i välfärdsapparaten kan börja vinna val. Men vi har helt enkelt inte råd att sitta och vänta på att något slags borgerlig Messias ska nedstiga i svensk politik och göra jobbet åt oss. På något vis verkar den allmänna svenska mentaliteten fungera ungefär så nuförtiden just med anledning av att Staten har tagit så mycket ansvar ur händerna på oss och försett oss så länge med det mesta av det viktigaste i tillvaron. Vi måste själva börja ta tag i detta nu, bit för bit. Jag tänkte därför i det följande rota lite i denna viktiga fråga, alltså om välfärd verkligen MÅSTE kosta jordens högsta skatter.

I min senaste artikel i denna serie visade jag att mycket av det som idag sköts i offentlig regi inte bara kan skötas lika bra i privat regi. Det kan dessutom skötas BÄTTRE i privat regi, och sådana lösningar kan leverera mer välfärd till medborgarna. Dels är det en fråga om att konkurrens ökar den allmänna kvaliteten, dels innebär det att man håller nere kostnaderna för staten, och dels genererar den ökade ekonomiska aktiviteten i den privata sektorn mer skattepengar till staten, som därmed kan använda skattepengarna bättre till det som staten gör bäst (för sådana områden finns det tveklöst). En hel del sådana tjänster skulle alltså hela samhället må bra av om de bröts ut ur statens grepp.

Bidragssystemet är ett annat stort område som skulle kunna reformeras i grunden och lyckas bättre med syftet att hålla de behövande under armarna, än vad nuvarande system gör. Faktum är att det enda system som Sverige i en internationell jämförelse kan berömma sig av är sitt bidragssystem, som är mera omfattande men också dyrare än hos något annat land i västvärlden. Skillnaden gentemot de övriga västländerna andra välfärdsfrågor är mest en gradfråga. Europas stater förser numera sina medborgare med i stort sett samma mått av social trygghet som Sverige. Men det svenska bidragssystemet står ut, det är en enorm apparat och det finns knappast någon familj i Sverige som inte någon gång går på bidrag av något slag. Denna ordning bottnar i socialdemokratiska reformer under 1970-talet som gick ut på att man skulle ta död på den då mycket utbredda uppfattningen att det var ”fult” att få bidrag. Bidrag är självfallet en rejäl minuspost i statens räkenskaper, både sett till de enorma utbetalningarna och till den administration inom offentliga sektorn som ska sköta allt detta. Men vad som än kan bli föremål för nedskärningar i Sverige, så förblir just bidragen tydligen heliga. T.o.m. kärnområden som sjukvård och skola får drabbas innan man sänker bidragsnivåerna. Som exempel kan nämnas att nivåerna år 2006 var sådana att av de pengar som staten tog från medborgarnas löner, gick 43% till bidrag, och enbart 27% till sjukvård och omsorg. Vore det då inte bättre om bidrag enbart utgår till de mest behövande, frågar sig vän av ordning? Och är det inte ännu bättre att man inför ett system där så många som möjligt istället kan göra avdrag på den skatt man betalar, istället för att staten hela tiden ska ta in och ut alla pengar, fram och tillbaka och hålla på att fördela allting? Ett utbyggt system för skatteavdrag hade inte bara inneburit att minusposten i statens räkenskaper hade minskat drastiskt, det hade också inneburit en mindre stat eftersom färre hade behövt arbeta i statens ekonomiska administration. På det hela taget hade detta både inneburit ökad frihet för medborgarna och mer pengar i plånboken eftersom det då bleve ännu färre tjänster i den offentliga sektorn att finansiera genom skatter.

Saken är uppenbarligen den att den socialdemokratiskt formade statsmakten vill kontrollera alla pengakanaler i alla led och i alla riktningar, och allra helst reglera och utöva makt så att allt rörande pengar och välstånd i samhället sker helt i enlighet med de riktlinjer som fastslagits politiskt av socialdemokraterna genom deras ojämförliga dominans av den förda politiken i ett förment demokratiskt land. En av de största skillnaderna mellan en socialdemokratisk och en konservativ syn på välfärden är att enligt konservativ uppfattning är välståndets utbredning en essentiell del av välfärden och den konservative vet härvidlag att alltför mycket regleringar hämmar välståndet. Man behöver absolut inte vara liberal eller emot välfärdsstaten för det.

Med en mindre och effektivare offentlig sektor (läs gärna min tidigare artikel Sanera maktens hus) skulle vi kunna få både mer frihet och högre välstånd i Sverige – och samtidigt ett bättre välfärdssamhälle än det vi har idag. Sett för sig är detta ett gammalt utnött borgerligt påstående som vänstern är vana att ryggmärgsreflexmässigt avfärda som nonsens. Men se bara på de idéer, visioner och förutsättningar som jag redogjort för i denna artikelserie så blir det rätt tydligt att det ligger väldigt mycket i det påståendet. Som jag tidigare varit inne på i artikel 2 är ett av de stora problemen med alltför höga skatter är att det begränsar medborgarnas frihet, och den friheten är i de flesta fall själva grundförutsättningen för att skapa mer välstånd. Ett tydligt exempel på detta som är av avgörande betydelse för att förstå hur vi får pengar till välfärden, är frågan om hur lätt det är att starta nya företag. Faktum är ju att den privata sektorn försörjer den offentliga, så det borde onekligen ligga i ”allmännyttans” intresse att den privata sektorn blommar. I själva verket är det så att allt välstånd härrör från det som skapas av företagen och entreprenörerna. Men socialdemokratin bestämde sig tidigt för att driva idén mycket långt att företagarna istället stjäl från det allmänna, och att alla pengar som går ner i ”kapitalisternas” fickor är stöld. Genom detta synsätts dominans över den politik som direkt och indirekt berör det svenska näringslivet har vårt land gått från att inneha världsrekord i antal startade multinationella storföretag t.o.m. första halvan av 1900-talet, till att i stort sett inte ha startat ett enda sådant under andra halvan av 1900-talet. Det är sällsynt krångligt i Sverige att starta och driva företag, och då är det inte konstigt att välståndet inte ökar i Sverige – sedan 70-talet har vi sjunkit en bra bit ner i den s.k. välståndsligan från att ha legat i toppen. Och det var inte Socialdemokraterna som tog oss till den toppen, även om de alltid velat ta åt sig äran för det. Nej, det var dels liberala och konservativa reformer under 1800-talet (läs Anders Edwardssons bok ”En annorlunda historia”) i kombination med att vi stod utanför de två världskrigen och därmed hade våra industrier intakta medan hela Europa skrek efter varor.

Staten i socialdemokratisk regi har sålunda tagit på sig själv rollen som samhällsekonomins motor, fastän den i realekonomiska termer inte alls fyller den funktionen – det gör å ena sidan marknaden, och å andra sidan de enskilda människornas kreativitet. Men när allt gott kommer från staten skapas lydiga medborgare, och det är också baktanken med det socialdemokratiska välfärdsstatsbygget. I detta sammanhang lyfter jag gärna in den folkpartistiska finansministern från 1990-talet Ann Wibbles uttalade vision att var och en ska kunna ha en årslön på banken som ekonomisk buffert. Det är ett riktigt välfärdsmål i konservativ mening. Det förutsätter ett någorlunda lågt skattetryck, med allt vad det innebär i termer av frihet och ökad aktivitet i ekonomin – och det får välståndet att breda ut sig i samhället. För den enskilde innebär detta högst märkbar personlig välfärd såtillvida att man vet att man själv kan lösa mycket av vardagslivets utmaningar och svårigheter, och dessutom en sådan sak som att arbetstagaren har möjlighet att säga Nej till dåliga arbetsvillkor. Men än idag är skatterna så höga att folk inte har råd att spara, och 20 år och två borgerliga mandatperioder senare har fortfarande inget nämnvärt hänt härvidlag.

Återigen blir det här naturligt att komma in på familjens betydelse för den personliga välfärden i samhället (jfr artikel 3). Det är i och genom familjerna som de allra flesta medborgarna lever sina liv, och familjer utgör i praktiken också ekonomiska enheter. I ett samboförhållande är det förstås möjligt att ha separata ekonomier, även om det kan sättas ifråga hur pass vanligt detta egentligen är. Men i en familj där makarna är gifta har dessa enligt lag ett gemensamt ansvar för ekonomin, och hushållets medlemmar ingår i en och samma hushållsekonomi där inkomster och utgifter och skatt slås ut jämnt över hushållets samlade resurser. Mot bakgrund av detta borde sambeskattning för familjer och sambos överhuvudtaget vara, om inte det normala, så åtminstone en självklar möjlighet. Situationen idag att den samlade skatten blir högre för en familj där exempelvis den ena försörjaren t.ex. tjänar 45,000 kr/mån och den andra 15,000 kr/mån än för en familj där båda försörjarna tjänar 30,000 kr var, är direkt stötande: den totala inkomsten för båda hushållen är ju densamma! Ändå finns inte möjligheten till sambeskattning i Sverige, den avskaffade socialdemokraterna 1971. Och på alla sätt och vis har socialdemokratin snarare än att stötta familjerna gått in för att motarbeta, reglera och bryta upp dem. Man erkänner förstås inte detta när det läggs fram på ett så kritiskt sätt. Men i vänsterns ögon är det t.ex. mera ”välfärd” att ha sina barn på dagis än att själva kunna vara med sina barn under deras uppväxt om man så önskar. Dessvärre fungerar det så i Sverige att den stora kostnaden för barnomsorgen betalar sig genom att alla föräldrar måste jobba, men baksidan av det myntet är just att alla föräldrar MÅSTE jobba. Därmed blir det omöjligt att klara sig på bara en lön, och möjligheten att kunna göra det är i praktiken en betydande fråga om personlig välfärd för både föräldrar och barn (läs mer om problematiken med svensk barnomsorg i artikel 4)

Grunden för ett liv i det moderna samhället måste alltid vara å ena sidan att var och en själv tar så mycket eget ansvar som möjligt (läs min artikel om den sociala betydelsen av personligt ansvar), och å andra sidan att det finns ett skyddsnät tillhandahållet av staten som gör att vi inte måste arbeta precis hela livet. Men man ska inte förledas att tro att det går på ett ut att försörja sig själv genom yrkesarbete i ungefär halva livet och bli försörjd av staten i ungefär halva livet, som jag beskrev i inledningen. Faktum är att det kostar mindre för samhället att försörja en medborgare under dennes barndom och ungdom än under dennes pension – eftersom föräldrarna normalt sett försörjer sina barn under sin yrkestid. Detta borde man visa betydligt större respekt för än vad som görs i dagens Sverige, där gemene mans ekonomiska frihet under föräldraåldern är oerhört liten. Sedan borde vi definitivt inte, som t.o.m. den nuvarande Alliansregeringen gör, tala om pensionärerna i termer av vad de ”kostar” samhället – dels har de många gånger om betalat genom skatter för den pension de får, och dessutom betalar även pensionärer skatt i Sverige. Vi måste lyfta blicken högre – så ser vi att kostnaderna för välfärdssamhället inte alls behöver vara så kolossala som alla verkar tro att de måste vara. Vad gäller pensionerna borde vi faktiskt satsa på ett system där de yrkesarbetande betalar till sin egen framtida pension, istället för som idag att de yrkesarbetande betalar pensionärernas uppehälle. Även detta fungerar därmed som en form av kil ägnad att skapa konflikt snarare än sämja mellan generationerna, om man bara tänker på saken. Anledningen till att vi har det pensionssystem vi har är att socialdemokratin raserade det gamla, och förstörde en hel generations pensionsbesparingar genom expropriation från tjänstemän till arbetare, inflationspolitik och att ta pensionspengar till att betala budgetunderskott år efter år. Att så kunde ske och knappt har blivit debatterat alls, är för att den socialdemokratiska välfärdsstaten är så ineffektiv och oöverskådlig att den i många år kallats för ”det svarta hålet” av svensk borgerlighet – allting går in, men knappt någonting kommer ut. Forskning visar dock på att så gick det till (se vidare min artikel om detta).

Det är verkligen på tiden att vi sparkar ut Marx ur vårt stolta välfärdssamhälle. Det kan inte bara existera utan tveklöst klara sig bättre utan honom. Det sociala skyddsnätet ska vara till för dem som har det sämst ställt och som inte kan stå på egna ben – andra ska ha stort utrymme att forma sin egen välfärd, med så lite intervention som möjligt från staten. Så kan vi åstadkomma en alldeles utmärkt välfärdsstat utan att den styr speciellt mycket av vanliga människors vardagsliv, och utan att den behöver kosta mer än en bråkdel av vad den gör idag. I själva verket vore det t.o.m. en bättre välfärdsstat än den vi har idag – sett till såväl resursanvändning som ifråga om det upplevda personliga välståndet.

Gå gärna med i Facebook-gruppen Borgerliga för ett bättre välfärdssamhälle.

Jakob E:son Söderbaum

Stefan Olssons nya ”Handbok i konservatism”

I anslutning till min recension i Västerviks-Tidningen den 25 augusti av Stefan Olssons nyligen utkomna ”Handbok i konservatism” (Atlantis 2011), vill jag ge en mera omfattande kommentar där jag analyserar den bild Olsson ger av konservatismen. Medan jag i min recension givit min helhetsbild tänkte jag här sätta tänderna i de frågetecken som ju i regel uppstår vid en granskande genomläsning av ett alster inom ett område där man själv är ganska påläst. Olsson har också själv på sin hemsida om boken (besök den!) efterlyst kritiska kommentarer.

Stefan Olsson är alltså statsvetare från Uppsala, och jag känner honom lite grann genom den konservativa studentföreningen Heimdal. Hans doktorsavhandling rör den svenska högerns anpassning till demokratin, och han är därmed också expert på Moderata Samlingspartiets historia. I boken skriver Olsson att han började sitt politiska intresse genom att läsa in sig i de olika lägrens åskådningar och argumentationslinjer, och kom därigenom först att slå rot som liberal och medlem i Liberala Ungdomsförbundet/Folkpartiet. Med tiden började han dock inse en viss naivitet inom liberalismen samtidigt som han märkte att konservatismen verkade mera balanserad och realistisk.

”Handbok i konservatism” är något så ovanligt som en kvalitetsbok om konservatism på svenska skrivet av en författare som själv sympatiserar med konservatismen och som presenterar en systematisk översyn av ideologin på ett både lättläst och pedagogiskt sätt. Själva boken är snyggt inbunden i stadiga pärmar och tryckt på utmärkt papper, vilket dels visar på att konservatismen väcker stort intresse i dagens Sverige och dels visar att Atlantis ambition med denna bok är att den länge och väl ska stå med i alla sakkunniga bokhyllor. Det är en lovvärd ambition, som jag också tycker att innehållet till stor del lever upp till. Detta är en bok för alla som är intresserade av konservatismen, och kommer definitivt att så förbli under lång tid framöver. Inte minst därför känner jag mig manad att, på samma sätt som Olsson skriver att han vill att boken betraktas som ett debattinlägg, i det följande ge mitt eget bidrag till den viktiga debatt som Olsson med sin bok initierar.

Allmän översikt av boken

Olssons bok är unik i det att en svensk konservativt sinnad själv formulerar en systematisk bild av konservatismen. Det finns en tidigare liknande bok skriven av Vänsterpartiet Kommunisternas tidigare chefsideolog Torbjörn Tännsjö, vars sakframställning dock enligt mig och de flesta konservativa jag mött som har tagit del av boken betraktar såsom någonting fullständigt väsenskilt från det som de flesta uppfattar som ideologisk konservatism. Redan tidigt i ”Handbok i konservatism”, och därefter ytterligare ett par gånger, hänvisar dock Olsson reservationslöst till Tännsjö. Detta är chockerande, och ett både allvarligt och märkligt misstag för en statsvetare till höger om mitten som Olsson ändå är. Lyckligtvis ter sig Olssons systematiska genomgång av konservatismen mycket mera förankrad i den egentliga konservativa idétraditionen än vad Tännsjös bok är.

I sin idéförklaring lyfter Olsson fram vad han betraktar som konservatismens tre viktigaste principer: försiktighetsprincipen, försvaret av traditioner och det hävdvunna, och försvaret av de eviga värdena. Försvaret av de naturliga gemenskaperna – också det centralt i konservatismen – berörs indirekt när han talar om familjens och nationens betydelse. Enligt Olsson är konservatismen inte bara en attityd, vilket vissa hävdar – utan en ideologi. Olsson drar upp tydliga gränser mot socialismen, och hans kritik mot liberalismen är utmärkt.

Olssons förklaring av konservativ politik (alltså till skillnad från konservativ ideologi) är träffande och går i riktning mot att den tvärtemot liberalismen är för statlig styrning – så länge som det inte rör sig om socialistisk styrning. Han förklarar på ett bra sätt att konservatismens härvidlag företräder lagstyre, medan socialismen för sin del utsträcker statens kontrollmöjligheter till mycket mer än så och förordar politikernas aktiva ingrepp i alla delar av samhället där ”orättvisor” anses finnas.

Olssons analys landar i att det finns två konservativa partier i Sverige: Moderaterna och Kristdemokraterna. Men analysen om att M fortfarande är ett konservativt parti menar jag är felaktig. Det räcker inte att M:s västerländska konservativa systerpartier också har anammat liberalismen för att detta ska anses medföra att M fortfarande kvalificerar som ett konservativt parti, alltså där politiken är förankrad i konservativa ideologiska principer på det sätt som Olsson i ett annat avsnitt definierar konservatismen som en ideologi. Det räcker inte heller att M:s partiprogram av idag – där man rensat ut alla konservativa ståndpunkter – liknar t.ex. Tories partiprogram. Ett parti ÄR inte sitt partiprogram, och två ganska olika partier kan för en period ha lika partiprogram där det ena verkligen är ganska konservativt medan det andra kommer in från ett annat håll. Thatcher tog på sin tid Tories in i en modern liberalkonservativ tid, vilket lett fram till den modernt socialkonservative Cameron av idag. M har gått en helt annan utveckling till mötes. I Sverige var det Gösta Bohman som i likhet med Thatcher åstadkom ett fruktbart samarbete mellan konservativa och liberaler. Men därefter har M först liberaliserats och därefter helt avideologiserats – aldrig har konservatismens idéer hittat tillbaka till vare sig partitoppens retorik, partiprogrammet eller till partiets karriärstege.

Olsson visar dock att de som i USA kallar sig konservativa motsvarar betydande delar av M och KD, med skillnaden att det i USA är självklart att kalla sig konservativ om man hör till endera av dessa liberal-konservativa respektive social-konservativa sidor. Omvänt uttryckt är endast gräsrötter i Sverige benägna att kalla sig konservativa inom dessa läger, medan partierna själva inte tar ställning för konservatismen alls. (jfr även min artikel om skillnaden mellan europeisk och amerikansk höger) Dessutom visar Olsson på ett förtjänstfullt att både M och KD – även om de inte vill kalla sig konservativa – driver sin politik i frihetlig respektive värdebaserad riktning indirekt för just konservativa syften. Det stora problemet i svensk debatt, som indirekt också bekräftas av detta, är att alltför få har koll på vad konservatism är och innebär.

Den ”grundläggande politiska hållning” som Olsson presenterar på s. 101 som sin personliga är klockren, och förtjänar att citeras:

    ”Jag anser att varje vuxen människa ska ha rätt att utforma sitt liv efter eget huvud, men att det måste finnas beprövade livsmönster att ta efter. Varje människa ska ha frihet att bestämma över sitt eget liv men ska inte lämnas utan hjälp att orientera sig i tillvaron. Det finns mer än ett sätt att utforma sitt liv, men alla är inte lika bra. Det finns gott och ont i världen, och det gäller att undvika det onda. Tidigare generationer har brottats med samma problem och funnit sina lösningar. Dessa lärdomar ska inte kastas på sophögen bara för att de är ’förlegade’ utan ska vårdas som ett bibliotek.

    Ingen ska vara tvungen att kopiera sina föräldrars liv, men att blicka bakåt är inte något som begränsar våra valmöjligheter utan något som utökar dem. Det förflutna är en källa till kunskap och om vi inte föraktar denna källa kommer vi att ha större möjligheter att utforma våra liv efter eget huvud. Följaktligen bör vi tillsammans, med statens hjälp, försvara det som tidigare generationer genom seklerna har byggt upp. Annars beskär vi vår frihet. Det centrala är att kunna få bestämma själv, men att kunna göra det bra.

    Men samtidigt måste försvaret av det hävdvunna ske med moderation, för all statlig inblandning är sannerligen inte av godo. Hotet att tidigare generationers samlade kunskap ska gå till spillo kommer sällan från allmänheten själv, utan från olika maktägande eliter som tror att just de är historiens mest upplysta församling och därför ständigt vill omdana samhället enligt sina nyss påhittade modeteorier. Det är lätt hänt att staten orsakar fler problem än den löser.”

Boken avslutas med att reda ut populära missuppfattningar om konservatismen. Bl.a. visar Olsson på att kommunismen som ideologi ligger betydligt närmare det reaktionära tänkandet än konservatismen (!), vilket är både lustigt och övertygande förklarat. I denna del för Olsson också ett resonemang om huruvida konservatismen är förnuftsfientlig eller vilken ideologi som egentligen har förnuftet på sin sida. Olsson menar att det finns två sorters förnuft: det erfarenhetsmässiga nedärvda och det logiskt påhittade, och denna senare variant är knappast överlägsen den förra som konservatismen står för. ”Om akademiskt förvärvad kunskap också vore den enda värdefulla formen av kunskap skulle vi knappt kunna kliva ur sängen på morgnarna” skriver Olsson träffande. Andemeningen i hans resonemang är att det förmodligen inte heller är en önskvärd tillvaro att till punkt och pricka följa en akademiskt fulländad och normerande livsstilsmanual för vardagen, när vanor både kan vara goda och medge att individens energi läggs på annat än att följa en dylik manual. Dessutom är samhällsvetenskaplig forskning sällan opartisk eller oomtvistad inom det aktuella forskningsfältet. Detta avsnitt är briljant.

Bokens styrkor

Stefan Olsson, konservativ tänkare.

Utigenom sina 250 sidor är ”Handbok i konservatism” överlag riktigt bra, inklusive genuint läsvärda fotnoter. Den har sina allra största förtjänster dels i att den behandlar konservatismen på ett förklarande och exemplifierande sätt såsom den tredje huvudideologi den är jämte liberalismen och socialismen, och med fokus på huvudideologiernas demokratiska sidor. Dels i att den är skriven på ett sådant sätt att vem som helst skulle kunna läsa den och tycka att det är givande läsning – såväl politiskt okunniga och politiska motståndare som mer eller mindre belästa konservativa har definitivt utbyte av denna s.k. handbok. Låt mig sätta lite perspektiv på dessa saker.

Olssons grundtes att konservatismen är en ideologi är en utdragen debatt såväl bland konservatismens motståndare som dess sympatisörer, och de som motsäger sig detta menar att konservatismen är mer av en åskådning och ett förhållningssätt. Denna debatt har onekligen haft en hämmande inverkan på den konservativa idébildningen i Sverige, och därmed både på det borgerliga tänkandet som sådant, och i förlängningen givetvis på borgerlighetens förmåga att formulera en framgångsrik politik i polemik mot den dominanta socialdemokratin. Olsson kullkastar denna hämmande debatt – och hjälper därmed handfast till att öppna dörren för konservativ idébildning i Sverige – genom att klargöra att konservatismen bygger på principiellt grundade argument snarare än en rädsla för nymodigheter eller annan typ av känslobaserad reaktion mot förändring och därmed otvivelaktig uppfyller grundkriteriet för en regelrätt politisk ideologi.

Genom att inrikta sig på huvudideologiernas demokratiska sidor kan Olsson föra en både sansad och bred diskussion om konservatismens relevanta idéinnehåll ur modern politisk synvinkel. På detta sätt kan man undvika helt onödiga frågor kring de auktoritära inriktningar av dessa ideologier som bara är alltför lätt att tappa den viktiga grundläggande förståelsen ifråga om. Diktaturer har förekommit av allehanda slag, men att ifrågasätta den demokratiska socialismen (socialdemokratin) utifrån den auktoritära socialismens brott mot mänskligheten är i realiteten irrelevant eftersom även socialdemokraterna under 1900-talet har tagit ställning mot kommunismen. Den auktoritära högerns förehavanden under 1900-talet är lika tvivelaktiga, men också lika irrelevanta för en diskussion om såväl modern konservatism som modern liberalism.

I avsnittet om välfärdspolitik sätter Olsson bra perspektiv på konservatismens i grunden positiva inställning till social välfärd som samtidigt vänder sig mot socialisternas sätt att missbruka välfärdsstaten i syfte att åstadkomma allt mer ingripande statlig kontroll. Olssons summering av konservatismens synsätt i slutet av detta kapitel är lysande och lyfter boken ytterligare ett snäpp i vad jag uppfattar som kvalitet: ideologisk igenkänning och klara, tydliga resonemang med konkret förankring i exempel ur verkligheten.

Titeln ”Handbok i konservatism” indikerar att detta är en bok som man kan läsa för grundförståelse av konservatismen och i efterhand slå upp olika avsnitt i boken för att förstå hur konservatismen fungerar respektive ser på olika saker. Olssons sätt att svara upp mot titeln är att undvika filosofi och istället inrikta sig på ett mera ytligt beskrivande. I avsaknaden av fördjupande argumentation tycker jag nog att boken lite grann missar vad titeln utlovar, samtidigt som jag tror att just denna ansats gör att även politiskt okunniga sannolikt kan läsa boken utan att tröttna – och det är verkligen en viktig styrka att framhålla. Boken är skriven på ett resonerande sätt, där Olsson ”väger” rimligheten i konservatismen med verkligheten och de andra ideologierna i den andra vågskålen, och i förhållandet till verkligheten kommer Olsson gång på gång fram till att det råder god balans. På så vis illustrerar han de filosofiska grundsatserna att konservatismen är anti-utopisk, att konservatismen motsätter sig skrivbordskonstruerade samhällsmodeller vilket sammanhänger med en annan konservativ grundsats att människan är ofullkomlig och därmed bl.a. aldrig kan få tillräcklig insikt om världens komplexitet för att åstadkomma någonting som är ”det bästa för alla”. Att utveckla och förklara på ett logiskt sammanhängande sätt hur den konservativa filosofin ter sig hade helt klart varit svårare att ta till sig för de (det stora flertalet!) som inte är speciellt insatta i den ideologiska sidan av politiken.

Det är också viktigt att framhålla att Olsson har en bra begreppsapparat: t.ex. ”konventionerna fungerar som samhällets trafiksignaler”, och boken är full av tydliggörande exempel. Den är också lättillgängligt skriven, t.ex. ”en politik som vill styra över människornas fria val kallas i den politiska teorins värld för paternalistisk”. Olsson är ingen demagog som drar skarpa linjer och delar ut verbala smockor. Han för ett lättillgängligt, klart och tydligt resonemang och levererar sina slutsatser som självklarheter. Detta hör också till bokens betydande styrkor.

Kritik av bokens innehåll

Att boken är skriven på ett ytligt beskrivande sätt som torde tilltala även politiskt okunniga minskar samtidigt i viss grad bokens relevans för de mer ideologiskt bevandrade läsarna. ”Handbok i konservatism” misslyckas absolut inte i att bibringa även mig som en av dessa ideologiskt bevandrade både ett läsintresse och spännande nya perspektiv, vilket alltså är tvärtemot min erfarenhet av Torbjörn Tännsjös ”föregångare”. Men boken innehåller ett antal påståenden om konservatismen som inte bara får dem som tycker att konservatismen inte är en ideologi att rynka på näsan, utan även sådana som jag som håller med Olsson om att konservatismen är en ideologi att tycka att han ibland tar saker för givet som det råder delade meningar om bland de stora konservativa lägren (socialkonservativa och liberalkonservativa). Emellanåt är han också inne på en linje som inte utan vidare stöds av något av de stora konservativa lägren. T.ex. driver Olsson åsikten att en modern konservatism behöver vara genusmedveten och anamma feminismens grundläggande tankegods medan feminismens radikala sida fortsatt kan lämnas åt just radikalerna/vänstern. Det är naturligtvis i grunden alldeles feltänkt, eftersom feminismens ideologiska kärna är kamp mellan samhällsgrupper och feministerna utgörs å ena sidan i dem som hatar män och å andra sidan i dem som vill att kvinnor ska vara precis som män. Detta gör feminismen till en genuint radikal ideologi som står i motsats till konservatismen vars kärna är att människor är till för att komplettera varandra i en organisk samhällsgemenskap. F.ö. är gentlemannaandan att kvinnor alltid ska gå före och ha det bättre en gammal hederlig konservativ grundprincip som vi alls inte bör skämmas för, snarare verka för att återupprätta i polemik mot feministerna. Olsson förespråkar också kvotering till politiska församlingar i samma veva som han slår fast att M är konservativa just för att de länge har varit emot detta… Men det finns både en meritokratisk kritik mot kvotering från konservativt håll, och en kritik mot den individualiserande syn som kvotering bottnar i. Istället för att anamma den liberala individualismen kan konservatismen tillföra svensk samhällsdebatt en välbehövlig icke-socialistisk individualismkritik. Möjligen återspeglar Olssons entydiga ställningstagande för individualismen, och likaså hans uppskattning av feminismen, hans personliga liberala bakgrund.

En gammal knäckfråga inom konservativ filosofi är huruvida det finns endast en god moral (den kristna) som är giltig för alla människor i alla länder i alla tider, eller huruvida moral baseras på religion som det ju bevisligen finns flera olika av runtom i världen. Inom konservativ filosofi finns företrädare för bägge inriktningarna, men utan att diskutera denna viktiga vattendelare slår Olsson fast att uppfattningen om (den kristna) moralens allmängiltighet är någonting centralt för ”de eviga värden” som konservatismen förespråkar. Olssons försvar av objektiv moral bottnar sannolikt i att han – som han själv påpekar – tar sin ideologiska utgångspunkt i engelsk konservatism. Storbritannien har som bekant fram tills ganska nyligen varit ett världsimperium, och mycket av engelsk konservatism har givetvis utvecklats inom en sådan ram. Men konservatismen som ideologi är anti-imperialistisk, redan Burke förordade både Indiens och USA:s frigörelse från det brittiska imperiet.

Olsson i en paneldebatt om moderaternas konservativa arv vid Konservativt Forums sommarkonferens 2007.

Idén om att den västerländska synen på moral skulle vara lika giltig utanför västvärlden är förstås imperialistisk, och inom politiken företräds den idag framför allt av den grupp som kallar sig själva för ”neokonservativa”. Neokonservatismens politiske banerförare var George W. Bush, som Olsson kallar för konservativ fastän stor oenighet råder om huruvida neokonservatismen hör hemma inom konservatismen snarare än att vara en imperialistisk variant av liberalism. Denna debatt borde Olsson känna till mycket väl. Än en gång anar jag att Olssons dragning åt det neokonservativa är ett rop från hans liberala bakgrund. (Detta ska inte uppfattas som en anklagelse, jag vill bara försöka förstå och förklara den analys som Olsson gör. Han är absolut inte ensam bland konservativa om att ha kommit in från ett annat håll, och de flesta av hans idéer och ställningstaganden omhuldas också av många andra som kallar sig för konservativa. Det betyder dock inte att man inte kan diskutera vissa idéer och ståndpunkter som idag florerar inom konservatismen såsom mer eller mindre konservativa till sin essens. I själva verket är det någonting ganska viktigt för att kunna föra idédebatten framåt, och det mest ideologiskt renläriga behöver inte heller vara varken det mest populära eller det politiskt lämpligaste.)

I avsnittet där Olsson vänder sig emot att konservatismen skulle vara ett uttryck för de besuttnas intressen missar han helt att påpeka att det finns stark konservatism hos arbetarklassen, särskilt i USA men också i Sverige (se t.ex. dessa artiklar av Henrik Barvå, Andreas Braw, Torbjörn Kvist, Stig-Björn Ljunggren, och av undertecknad). I slutet av boken skriver Olsson att en förnuftig människa bedömer en politisk idé utifrån dess innehåll snarare än utifrån vem som uttalar den. Här tycker jag att det med fördel hade kunnat påpekas att svensk samhällsdebatt normalt fungerar precis tvärtom, d.v.s. man gör inte skillnad på person och sak och en idé kan utan vidare anses dålig för att fel person uttalar den medan samma idé kan anses utmärkt om rätt person uttalar den. Vilket är ett allmänt stort demokratiskt problem i Sverige som inte bara konservativa utan de allra flesta utanför den socialdemokratiska världsåskådningen berörs av, och vilket hämmar samhällsdebattens möjligheter att utvecklas på ett rimligt och vettigt sätt. Olssons bok har ju ändå som ett av sina primära syften att förbättra den svenska samhällsdebatten, och att utöka både dess yttre gränser och dess inre dimensioner.

Metodologiska och framställningstekniska svagheter

Jag vill också peka på några metodologiska och framställningstekniska svagheter. Fastän Olsson säger sig jämföra med demokratisk socialism/socialdemokrati, så återkommer han gång på gång till hur det var i Sovjet. Detta är en ”självpåtagen” svaghet i boken – Sovjet är alltid ett bra och avskräckande exempel på hur man som konservativ verkligen inte vill ha det, som alla svenskar kan förstå. Det finns också goda skäl ur konservativ synpunkt både att kritisera socialdemokratin och att lyfta fram dess förtjänster. I svensk samhällsdebatt är det gynnsamt att åtminstone välja hur man ska förhålla sig till socialdemokratin som ju har varit så dominerande i 100 års tid. Därför kunde Olsson, precis som han föresätter sig, gott och väl ha lämnat Sovjet därhän tillsammans med Tredje Riket och andra totalitära samhällssystem och fokuserat på den demokratiska konservatismen å ena sidan och socialdemokratin och liberalismen å den andra. Han hade förstås också kunnat göra tvärtom, d.v.s. gått in för att jämföra konservatismen med liberalismen och socialismen utifrån deras relevanta ideologiska och politiska skillnader, och använt socialdemokrati och Sovjet som tydliga exempel som alla svenskar sedan länge förstår. Men nu blir det konstigt när han inte gör så som han säger att han ska göra.

Jag tycker också att bokens allra sista stycke, där Olsson liksom för att anknyta till sin egen doktorsavhandling talar om att de konservativa idag gynnas av det demokratiska system som de en gång var emot, känns som en riktigt dålig avslutning. Även detta rimmar mycket illa med att han i bokens början säger sig fokusera de tre huvudideologiernas demokratiska sidor. Det känns också häpnadsväckande att han ansluter sig till denna seglivade vänstermyt, när det helt klart fanns konservativa redan under demokratidebatten för 100 år sedan som stod upp för demokratin. En av dem var högerledaren Arvid Lindman. En annan av dem var den framstående konservative tänkaren Harald Hjärne. Och Sveriges ”egentlige” svar på Edmund Burke, Hans Järta, stod precis som Burke upp för maktdelning innan demokrati i annan bemärkelse hade fått något nämnvärt fotfäste i västvärlden. I egenskap av statsvetare borde Olsson känna till detta mycket väl, och såsom själv varandes konservativ borde han inte vilja framhålla högerns demokratikritik jämte dess – oftast tendensiöst förbisedda – betydelsefulla bidrag till den demokratiska utvecklingen i Sverige. Efter Järtas, Hjärnes och Lindmans tid har ju högerns kritik mot det odemokratiska i det socialdemokratiska samhällsbygget varit en följetong. Oavsett om vänstern genomgående har likställt högerns kritik mot socialdemokratin för kritik mot demokratin.

Avslutning

I dagens informationssamhälle, och med den för all del unikt välutbildade svenska befolkningen, borde det faktiskt finnas en mycket god grogrund både för att slå hål på socialdemokratins gamla myter och dessutom odla en kritik mot såväl skrivbordspolitik utan förankring i människors vardag som mot social ingenjörskonst. Och då gäller det att inte missa några goda chanser. Frågan är då hur man praktiskt ska gå tillväga för att få svenska folket att inse att frihet och trygghet i en sund och konstruktiv kombination är bra för alla, att det inte behöver kosta jordens högsta skatter utan snarare befrämjas av skattesänkningar (ner till en viss nivå), och att alla både kan och bör stå på egna ben mer än idag? Ett sätt som länge försummats i Sverige är att högerns intellektuella konservativa formulerar sina idéer, så att hela det borgerliga spektrat – inte enbart det liberala och ekonomiska tänkandet – kan blomma. Svensk konservatism har alltför länge befunnit sig i skymundan i samhällsdebatten, och detta har gjort svensk debatt sällsynt hämmad, fantasilös och underutvecklad för ett demokratiskt land i västvärlden. Olsson öppnar med sin bok dörren för alla övertygade demokrater att i och med konservatismen hitta inspiration till en bättre framtid genom en utökad och fördjupad samhällsdebatt. Stefan Olssons bok är på många sätt en frisk fläkt framåt och samtidigt ett välbehövligt genomblåsande av den alltför igendammade svenska politiska debatten.

”Handbok i konservatism” har sina brister, som det många gånger finns förståeliga och på andra vis motiverade skäl för. Men de står inte i vägen för den i övrigt utmärkta framställningen. I huvudsak är det dock en både bra och betydelsefull bok, och den bör läsas av alla konservativa. Köp den på nätet eller i närmaste bokhandel.

Jakob E:son Söderbaum

Intellektuella fransmän, del 5 – François-René de Chateaubriand

PORTRÄTT | Historiker har en vurm för att kalla alla tider för ”en brytningstid”. Men är det någon period som med råge lever upp till detta är det Frankrike under 1800-talet. I denna artikel skall vi bekanta oss med den första i T&Fs serie om intellektuella fransmän som haft sin gärning innan 1900-talet. Författaren, diplomaten och kanske också den konservative filosofen; François-René de Chateaubriand. Att hans namn för svenskarna är mest bekant som en maträtt, för fransmännen som romantisk författare och för hans samtida som politiker – säger sannerligen något om denna mans kontrasrikedom.

Född 1768 i Saint Malo, den underbart vackra bretonska sjöstaden; vars stenmurar två gånger om dagen håller det väldiga tidvattnet ute. Uppväxtåren tillbringas på släktgodset Combourg, en medeltidsborg från 1000-talet, där pojken ensam bodde högt uppe i slottets tornrum. Fadern är sjöofficerare samt adelsman. Chateaubriands slitningar mellan frihetslängtan och lojalitet, som skall komma att prägla hela hans gärning, bär han med sig från vaggan.

Han går i faderns fotspår, blir sjökadett och den franska revolutionens fasor slipper han undan genom resor i Amerika. Han besöker det ännu unga Baltimore och fascineras av Niagarafallen. Efter de sorgelösa resorna får han dock dela de lyckligt lottade i den franska aristokratins öde; att leva under knappa och förödmjukande former i Storbritannien. Han återvänder till Frankrike 1800 när revolutionen ebbat ur och verkar som diplomat under Napoleon. Efter att tidigare ha utforskat väst får han nu tillfälle att besöka öst. Det Osmanska riket och det Heliga landet. Hans adliga bakgrund utestänger honom dock från att avancera inom byråkratin och han inleder under denna period sin mest produktiva fas som författare. Han färdigställer nu de två romantiska portalverken Atala (1801) och René (1802). Med en för Frankrike aldrig tidigare skådat sensualism skildrar han den fiktiva undergångsromansen mellan en fransk äventyrare och en indianprinsessa djupt inne i Amerikas outforskade skogar. Romantiken hade etablerat sig i Frankrike. Han skriver även under denna period det apologetiska verket ”Genie du Christianisme” där han på romantikens grund försvarar kristendomens sanningsanspråk ur estetisk [sic!] synvinkel. Genomslaget är stort och spelar en ickeförsumbar roll i kristendomens återetablering i Frankrike efter revolutionsåren.

Förändringens vindar blåser dock snabbt och Napoleons dagar är snart till ända. När den bourbonska monarkin återupprättas 1814 utnämns han till ambassadör till Sverige. Han gör en lysande diplomatisk och politisk karriär där kronan på verket blir utnämning till utrikesminister 1822. Gärningen som utrikesminister blev förhållandevis lyckosam men är dömd att glömmas bort i en tid där konungar byttes över en natt. I och med kung Ludvig XVIII:s död 1824 börjar hans stjärna dala. Trots sin stora professionella integritet kan hans frihetsideal inte förenas med den hårdföre konungabroderns och efterträdarens Charles X:s program. Efter en förödmjukande pensionering drar han sig tillbaka på landet och ägnar sin tid åt skrivandet. När även den bourbonska regimen faller, 1830, och den s.k borgarmonarkin under Louis-Philippe utropas förväntar sig många att han ska återinträda i politiken. Chateaubriand är ju avgjort motståndare till republik men med viss sympati för de första trevande revolutionsstegen. En tjänstman som såg Napoleon som det minst illa och var kritisk lojal mot den senaste bourbonska kungen. Många sätter sin tro till att den nya monarkin skall bli kvintessensen av alla sina föregångare. Chateaubriands indignation inför den nye monarken, en usurpator och mammonsdyrkare, är dock total. I det som annalkas ser han varken frihet eller auktoritet. Han viger istället den resterande delen av sitt liv åt att redigera sina monumentala memoarer, ”Memoire d’outre tombe” (1849-1845).

Inspirerad av Rousseaus bekännelser beskriver han här de turbulenta åren han och Frankrike genomlevt samt sina egna andliga slitningar. När han slumrar in juli 1848 har han även hunnit se julimonarkin falla några månader tidigare och ersättas med den andra republiken. Under ett enda människoliv har han levt under sex olika regimer och varit verksam under en av Europas stormigaste epoker.

Chateaubriands politiska gärning har passerat nästan obemärkt. Inom litteraturen hyllas han dock fortfarande som en av de största franska författarna. Skriftställaren som förde in Romantiken i Frankrike innan andra ens hade börjat teoretisera om det. Vad är det då som är så eggande i denna gåtfulla och motsägelsefulla livsgärning? Det har sagts att alla franska tänkare är antingen lärjungar till René Descartes eller Blaise Pascal. Chateaubriand byggde inga system och naturvetenskapen intresserade honom inte alls. Hans läggning är avgjort pascaliansk och i « Genie du Christianisme » skriver han ”il n’est rien de beau, de doux, de grand dans la vie, que les choses mystérieuses.” (Bok 1, kap.2) « Det finns inget så vackert, behagligt och stort i livet som det mystiska ». I sitt författarskap lyfter han på ett mycket kärnfullt sätt fram de mänskliga villkorens paradoxer men låter oss även ana vad, eller för den troende vem, som döljer sig därbortom.

På litteraturens område innebär detta framförallt hans mycket kärnfulla brottning med hela romantikens paradox. Det individuella känslorusets ögonblicksinsikt jämte den mystiska naturen och de storslagna ruinerna som påminner om det förgångna. För en man med en bakgrund och ett liv som Chateaubriand är näringen till motiven närmast oändlig. Det vilda havet vid Bretagnes karga kuster och sjöfarandet som en symbol för den ensammes kamp mot det egna jaget. Den bastanta familjeborgen som för alltid länkar familjen till dess jord och plikter, och som med sina tinnar och torn pekar upp mot de gångna generationernas strävan. Chateaubriands litterära produktion fortsätter att fascinera in i våra dagar.

Denna paradox har givetvis också en ideologisk dimension. En slitning som kanske kan kallas den konservativa ideologin viktigaste. Spänningspunkten mellan frihet och auktoritet. För Chateaubriand själv i resorna på havet, passionen långt bort i obrutna länder och individualismens anspråk. Samtidigt ryms i hans världsbild den ändlösa lojaliteten. De obrytbara banden med den franska monarkin, trots dess brister, och den oändliga hängivenheten till Jesus Kristus. Rent ideologiskt får detta givetvis konsekvenser och söker de smärtsamma demarkationslinjerna. Ett frihetsideal måste acceptera den enskildes rätt att själv söka dygden, skönheten och sanningen. Ett auktoritetsideal måste utkristalliseras i något som fyller timmarna med mening, skapar banden människor och tider emellan och agerar en yttersta garant för allt det tidigare nämnda. I pragmatismens era kan dessa frågor diskuteras i lugn och ro vid ett förhandlingsbord, i 1800-talets Frankrike kastade minsta gränsförflyttning och slirning år av politiskt arbete över ända. Avgjort är dock att för varje politiker av god vilja är det i denna konflikt som den första ideologiska reflektionen börjar.

En drömmare var han, Chateaubriand, men mer än så. En man som genom sitt liv visar på den eviga brottningen mellan frihetsdröm och lojalitetsband. I politiken må hans gärning i det långa loppet varit ett nederlag, men genom sitt författarskap visar han på att hans kamp inte var fruktlös utan är evigt ung.

Hugo Fiévet

Mer respekt eller mer konflikt i borgerlig idépolitik?

Roland Poirier Martinsson och Johan Norberg.

För en månad sedan blossade det upp ännu en debatt om debatten inom borgerligheten. Närmare bestämt en debatt om likheter och olikheter mellan liberaler och konservativa, och om detta är vägen till ett fördjupat samarbete eller bort från det samarbete som kännetecknat både svensk och västerländsk politik i ca 60 år. Ett av flera uttryck för detta var det seminarium i Almedalen som jag recenserade den 15 juli.

Den tändande gnistan denna gång verkar ha varit Timbros nya bok ”Borgerlig framtid” (red Håkan Tribell), där ett tiotal liberaler tillsammans med den icke-liberale Thomas Idergard och den konservative Fredrik Haage ger sina perspektiv på ämnet. En vinklad framställning av det slaget bidrar väl på sitt sätt till en sådan debatt, men grundproblemet som även sammansättningen skribenter i denna skrift ger uttryck för är ju just att konservativt tänkande och opinion ständigt hålls tillbaka inom borgerligheten.

Detta pekar i alla fall tydligt i riktning mot hur viktigt det är att bidra till denna debatt från konservativt håll genom att åtminstone kommentera den analytiskt på T&F såhär i semestertider. Det finns tre inlägg i debatten som jag här vill uppmärksamma: Johan Norbergs, Sanna Raymans och Roland Poirier Martinssons. På ett tillspetsat sätt kan man väl säga att de representerar liberalismen, det allmänborgerliga intresset, respektive konservatismen. Så långt allt väl, men det behövs mycket mer.

Debatten om den borgerliga debatten

Norberg är alltid bra på att formulera liberal ideologi på ett slagkraftigt sätt i debatten, och jag ska strax återkomma till hans artikel. Rayman försvarar i polemik mot Norberg den borgerliga enheten och bredden och kritiserar den separationslust som förekommer i både de liberala och konservativa lägren. Det finns dock rätt så goda skäl för detta, som Norberg också för sin del är inne på, nämligen att det gamla politiska samarbetet mellan liberaler och konservativa har lett till en situation idag då både liberal och (särskilt!) konservativ idéutveckling hämmas. Och detta måste verkligen uppmärksammas, hur lovvärt det än är att partier med anknytning till liberal och konservativ idétradition idag samarbetar i regeringsställning.

Poirier Martinsson går i sin kolumn in på de förutsättningar för en inomborgerlig korsbefruktning som följer i spåren av borgerligt regeringsinnehav. Etablissemanget tolkar denna utmaning som att hitta de gemensamma borgerliga värdena – och det är ju också viktigt, förstås – men Poirier Martinsson påpekar också det stora behovet av renodling för att på så vis kunna hitta de bästa fröna att låta gro inför framtiden. Det handlar helt enkelt om att kunna visa respekt för oliktänkande inom borgerligheten, något som ingen ungdomsförbundare under de senaste 40 åren är uppvuxen med och därför ytterst få partipolitiker idag är vana vid. Enligt honom är det som egentligen håller ihop liberaler och konservativa inte så mycket gemensamma ”liberalkonservativa värderingar” som den gemensamma motståndaren socialismen. Poirier Martinsson har i grunden rätt, det är ju faktiskt inte så att borgerlighetens kärna utgörs mer eller mindre liberala värderingar – det har bara blivit så sedan Gunnar Hökmark tog över som MUF-ordförande och Ulf Adelsohn som Moderaternas partiledare i början av 1980-talet. Men få idag har det historiska perspektivet klart för sig ens gällande tilldragelser i modern tid. Huruvida Johan Norberg har eller inte har detta vet jag inte, men hans Expressen-artikel ger till synes uttryck för en hel del bristande liberal självinsikt av detta slag.

Norberg och sprickorna i den borgerliga gemenskapen

Norberg skriver om att man som liberal inte längre har särskilt mycket att hämta hos den s.k. borgerliga regeringen. Han förfasar sig över hur ”idéboxen” har krympt och talar om behovet av en borgerlig skilsmässa. Sent ska syndaren vakna, säger jag. I nära nog ett halvt sekel har vi konservativa befunnit oss i denna situation under liberalernas interna maktutövning i vårt eget moderparti Moderaterna. Trots att konservativa kunnat kämpa sig kvar under alla år har det i regel funnits både krav på större lojalitet mot partiet än mot de egna värderingarna, och ett glastak för alla som är mera övertygat konservativa. Detta har nu, omvittnat sedan flera år, drabbat även liberalerna när Reinfeldt & C:o går in för en mer pragmatisk politisk inställning. Det är dock mycket viktigt, menar jag, att förstå hur det kunde bli såhär – och vilken skuld liberalerna har i sammanhanget. Nu får de alltså smaka sin egen medicin, och Norberg för i det här läget faktiskt hela borgerlighetens talan i det att han spottar och grimaserar åt hur illa det smakar. Norberg skriver:

    ”Förr eller senare måste en sådan period ta slut. I ett förhållande där man inte får vara sig själv är det lätt att bli bitter. Särskilt när relationen inte längre erbjuder en ljusare framtid.”

Det är lätt att hålla med, konservatismen kan inte längre låta sig köras över av den förmenta vännen liberalismen som bara tagit och tagit utan att ge tillbaka i detta förhållande. Norberg klagar också på att Roland Poirier Martinsson inte är tillräckligt beredd att ta öppen strid för sina åsikter, som om Poirier Martinsson vore i stort sett hela konservatismen i Sverige. Visst, när åsiktsutbytet mellan herrarna Norberg och Poirier Martinsson kommit att bli en mediaföljetong under flera års tid kan man väl förlåta den förre för att hänvisa till den senare på detta vis. Men Poirier Martinsson ÄR inte den ende konservative tyckaren och tänkaren på fältet, och vill Norberg ha en riktig dust ska han kanske gå i svaromål mot även andra. Norberg igen:

    ”Frågan är om borgerligheten som idé-gemenskap överlever en sådan brytning.”

I en svunnen tid fanns ett blomstrande samarbete mellan konservativa och liberaler inom ett och samma parti.

Nej, det tycker jag är en felaktig frågeställning. Frågan är snarare om borgerligheten som idégemenskap överhuvudtaget existerar i Sverige idag. Den finns som värdegemenskap, men för att idégemenskapen ska finnas måste det ju finnas en levande debatt mellan liberaler och konservativa. Man får gå tillbaka till Gösta Bohmans dagar för att hitta en sådan inom rikspolitiken, och man kan även hitta den på en studentförening som Heimdal i Uppsala – men alla som någon gång har besökt Heimdal vet att det är en unik plats i svensk politik. Att Norberg försöker dra en lans för att uppmärksamma detta stora interna problem i borgerligheten är ett viktigt steg.

Avslutningsvis kan jag konstatera att både den liberala och den konservativa sidan här verkar överens om att Alliansens framgång i två val har öppnat upp för både en tilltagande borgerlig idébildning och ett ökat intresse för densamma – samtidigt som partipiskorna gör allt för att hålla röstboskapen tyst och stilla. Just DÄRFÖR måste debatten fortsätta. Både liberaler och konservativa har allt att vinna på det.

Jakob E:son Söderbaum

Axess TV om konservatismen vs. liberalismen

Axess TV presenterar ett seminarium som arrangerades under årets Almedalsvecka på temat huruvida det äktenskap mellan konservatismen och liberalismen som pågått sedan Reagan och Thatcher ska fortsätta. I panelen sitter den konservative statsvetaren Johan Tralau, den konservatism-vänlige liberale ledarskribenten för SvD Per Gudmundson och den icke konservatism-vänlige nyliberale redaktören för Neo Mattias Svensson. Moderator är Paulina Neuding. Programmet pågår i ungefär en timme, och publiken ser faktiskt väldigt intresserad ut.

Inledningsdelen är helt klart bäst, och mycket goda förutsättningar byggs upp. Jag tycker faktiskt att nyliberalen Mattias Svensson gör ett både sakligt och bra inlägg om sin skeptiska syn på saken. Hans analys landar i slutsatsen att det är på ekonomins område som konservativa och liberaler kan samarbeta. I sitt öppningsanförande intar han inte alls någon konfrontativ inställning, vilket också den efterföljande talaren Johan Tralau uppmärksammar såsom någonting både märkvärt och positivt.

Tralau håller ett lika bra anförande där han driver tesen att konservatismen och liberalismen behöver varandra, framför allt att liberalismen behöver konservatismen. Han menar att liberaler idag i allmänhet missförstår John Stuart Mill, och betonar att liberalismen är beroende av vissa sociala konventioner vilket även denne liberale tänkare ansåg även om han allt som oftast citeras på ett sätt där denna aspekt helt förbises.

Per Gudmundson ägnar sitt anförande åt att lyfta frågan om det dödshot mot honom som instämts i, skrattats åt och nyligen avfärdats som satir av JK. Gudmundson verkar också ta avstamp i det här sammanhanget i det faktum att Mattias Svensson har skrattat med vänstern i detta. Hans slutsats är att yttrandefriheten hotas när liberalerna går i säng med socialister, och därmed borde de hålla sig till den konservativa sidan av politiken – varifrån Gudmundson sett att han fått allt stöd som visats honom i samband med detta.

Debatten totalhavererar dessvärre efter att Gudmundson tagit upp sitt case, vilket jag för all del tycker han har all rätt till när han står i TV i Almedalen direkt efter händelserna. Men det är synd, eftersom panelen är bra, och diskussionerna hade börjat i helt rätt ände innan de kom på avvägar.

Efter Gudmundsons öppningsanförande tar Svensson vid med att försvara sin ståndpunkt att det är helt OK att skriva i tryckt skrift att Per Gudmundsson bör skjutas, och att det dessutom kan vara roligt. (Han går t.o.m. så långt som att säga att om inte den här sakens yttranden får förekomma så kan INGENTING sägas – och bortser uppenbarligen från att OM detta får sägas så kan det innebära att den utsattes yttrandefrihet blir inskränkt av blotta obehaget att behöva utsätta sig för den sortens personangrepp för att man vågar diskutera samhällsproblem på ett sätt som få andra gör.)

Debatten fortsätter på Gudmundson-spåret via hans liberala kritik mot invandringsrelaterade samhällsproblem, till huruvida alla människor oavsett medborgarskap ska ha rätt till Sveriges välfärd. Svensson angriper därefter halmdockan att konservatismen är en känsla och ett förhållningssätt snarare än en ideologi, för de konservativa han mött har talat på det viset. Detta bemöts inte ens av Tralau, så jag vill passa på att inflika här att självklart är det så att de flesta konservativt sinnade utgår ifrån en känsla av att någonting är rätt eller fel snarare än att de har läst en bok som talar om vad de ska tycka eller tänka. Ingen liberal är heller född med Locke, Mill eller Rand inprogrammerad i huvudet sedan födseln. Intellektuella liberaler som Mattias Svensson gör därför bättre i att diskutera konservatismens tankevärld och idéinnehåll med intellektuella konservativa, än med personer som uppenbarligen inte kan ge en mer principgrundad analys eller motivering till konservativa ståndpunkter.

Den röda tråden i fortsättningen av Axess-debatten är i alla fall skillnader mellan liberaler som lutar antingen åt vänster eller åt konservativt håll. Jag tycker det är synd, och faktiskt svagt av moderatorn Paulina Neuding, att inte under åtminstone programmets andra halvtimme kunna leda in debatten igen på huvudämnet som är förutsättningarna för ett framtida samarbete mellan konservatism och liberalism. För precis som alla tre debattörerna är inne på är konservatism och liberalism två olika huvudideologier, jämte socialismen som är den tredje huvudideologin. Liberalismens framtid lär diskuteras vitt och brett på andra håll, men en debatt som den förevarande borde ha fokuserat på det ideologiska innehållet i konservatismen och liberalismen snarare än om liberaler blir gladare eller mer sympatiska i väljarnas ögon av att samarbeta med socialister eller konservativa.

I slutet av programmet får dock var och en debattör ge sitt korta svar på ursprungsfrågan, och alla tre drar slutsatsen att konservatismen och liberalismen bör gå skilda vägar i det nya politiska sammanhang som nu tornar upp sig i världen med anledning av att de ekonomiska frågorna har hamnat mer i skymundan i den internationella politiska debatten.

Programmet är framför allt sevärt för debattens utmärkta koncept, och för de första 22 minuterna. Men Per Gudmundsons historia är definitivt både viktig och sevärd för sig själv, och han förtjänar allt moraliskt stöd. Så se gärna hela programmet och fundera över Mattias Svenssons perspektiv på Gudmundsons case som definitivt är representativt för hur vänstern tänker kring det här med att skoja om att deras meningsmotståndare ska dö. Gudmundson är absolut inte ensam, utan bara det senaste exemplet i raden och jag tycker det är viktigt att man tar sig en funderare på att detta är en realitet som vi tydligen ska behöva leva med i Sverige på 2000-talet. Efter att vi just lämnat det blodigaste seklet i mänsklighetens historia bakom oss, där miljoner människor har mördats av politiska skäl och för sina åsikter. Att ge uttryck för att vilja döda sin politiske motståndare tycker jag absolut inte är någonting som bör tolereras, just precis därför att vi har yttrandefrihet i det här landet.

Jakob E:son Söderbaum

Konservatismen vs. fascismen och nazismen

Italiens Benito Mussolini och Tysklands Adolf Hitler, två fascistledare som också själva formulerade sin lära.

PÅ DJUPET | På T&F har tidigare publicerats ideologiskt utredande artiklar om konservatismens relation till liberalismen, de radikala huvudideologierna liberalismen och socialismen (här och här), anarkismen, kristdemokratin och miljörörelsen. På motsvarande sätt tänkte vi i följande artikel jämföra konservatismen med fascismen och nazismen.

Under 1930-talet uppstod strömningar som sökte förena konservativt och fascistiskt tankegods (särskilt i Frankrike, t.ex. Charles Maurras). På samma sätt som andra strömningar ett tiotal år dessförinnan hade sökt förena konservatism och anarkism (särskilt i Tyskland, t.ex. Ernst Jünger). I efterhand har det funnits en stor debatt om huruvida nazismen för sin del egentligen var höger eller vänster. (Se t.ex. denna artikel om högerextremism vs. vänsterextremism respektive denna externa ideologiska utredning av fascismen och nazismen) Som vi ser det utgör detta inom idépolitiken början på insikten om att den urgamla höger-vänster-skalan är otillräcklig i vår tid för att klassificera både vissa ideologier och partier.

För att jämförelsen mellan konservatismen och fascismen ska kunna göras på ett relevant sätt bör rimligen utgångspunkten tas för konservatismens del i lärofadern Edmund Burke och det som därefter utvecklats som konservatismens ideologiska mittfåra, och för fascismens och nazismens del i Benito Mussolinis respektive Adolf Hitlers doktrin. Det politiska fokus vi här anlägger är synen på staten, människan och samhällsutvecklingen.

Fascismens idégrund och samhällssystem

Den fascistiska rörelsen tog sin början på initiativ av den f.d. socialisten Benito Mussolini i Italien år 1919. Det var dock inte förrän på 1930-talet som han gjorde en ansats att tillsammans med filosofen Giovanni Gentile systematisera den fascistiska ideologin. Som idéhistorikern Sven-Eric Liedman förklarar i sin bok Från Platon till kommunismens fall kretsar inte det fascistiska tänkandet kring teorier om ekonomiska, sociala och politiska relationer och deras inbördes betydelse så som de tre stora huvudideologierna liberalism, konservatism och socialism gör. Fascismen utgår istället från den s.k. ledarprincipen, d.v.s. så mycket makt som möjligt i handen på en enväldig ledare (duce eller Führer), och denne ledares personliga vilja och förmåga till maktutövning. Fascismen förordar en centraliserad, allomfattande och allsmäktig (totalitär) statsmakt. Det ligger inte heller för fascismen att vilja övertyga folket om den egna politikens förträfflighet genom intellektuella resonemang – fascismen handlar om att visa överlägsenhet genom attityd och handling, och få med sig folket genom känslorus och myter.

Det sistnämnda står i bjärt kontrast till konservatismen, som ju för sin del betonar vikten av hänsyn till tiden och rummet, liksom visst undertryckande av människans känslor till förmån för moral, erfarenhet och visdom. Fascismens framhävande av ledaren är också någonting helt annat än konservatismens (och liberalismens) sätt att vörda de individuella initiativen och framhålla dess betydelse för samhällsutvecklingen. Konservatismen förespråkar detta synsätt utigenom hela samhället, vilket därmed är en av flera faktorer som motverkar just centralisering av makten i samhället och i viss mån även cementeringen av maktstrukturerna. Konservatismen motsätter sig överhuvudtaget maktkoncentration och en alltför omfattande och ingripande statsmakt, istället vill man ha en liten men stark stat.

Man brukar säga att konservatismen förordar en organisk samhällsutveckling som handlar om att det gamla lever vidare som del av det nya, vilket står i motsats till social ingenjörskonst och strömlinjeformande av människorna. Fascismen för sin del ser den sociala ingenjörskonsten som ett grundläggande politiskt verktyg för att centralisera makten, och strömlinjeformandet av människorna som vägen att bibehålla och öka makten. Enligt fascismen ska alla dåliga delar hos människorna bort, medan konservatismen förordar hjälp till självhjälp. I konsekvens med denna samhällssyn ser konservatismen samhället som en helhet av samverkande delar. Fascismen och nazismen för sin del vill genom social ingenjörskonst få samhällets invånare att fungera som delar i samhällssystemet, vilket är en mera mekanisk än organisk samhällssyn, och där staten snarare än människorna står i fokus. Även konservatismen framhåller betydelsen av att människorna verkar för någonting högre än dem själva, men med detta avser konservatismen högre värden grundade i moral och historisk erfarenhet (alternativt tro och religion) snarare än statsmakten och dess godtycke.

Detta kan också uttryckas som så att konservatismens syn på ”samhällskroppen” baserar sig på hävd och fri kreativitet inom civilsamhällets och lagens ramar, där de naturliga gemenskaperna utgör kroppsdelarna. De fascistiska ideologierna anknyter snarare till Thomas Hobbes Leviathan där ett ”samhällshuvud” styr hela ”samhällskroppen”, där samhällsutvecklingen utgår från huvudet och där de naturliga gemenskaperna har en underordnad roll till makten. För fascismen är inte civilsamhället önskvärt, istället ska människornas vilja i den mån den är av intresse för statsmakten kanaliseras genom ett korporativism, d.v.s. genom medlemsbaserade centralorganisationer i direkt förbindelse med statsmakten. (Intressant i sammanhanget är att medan fascisterna i Italien misslyckades med att genomföra ett korporativt samhällssystem så var tvärtom socialdemokraterna i Sverige mycket framgångsrika med detta.)

Mussolini gör Caesar-hälsning inför en enorm folkmassa.

Fascismen rankar människor utifrån hur starka de är, och förespråkar den starkes rätt som allmän rättviseprincip. Konservatismen betonar människors olikheter och ser detta som en fördel, samtidigt som man förordar ett socialt skyddsnät för de svagaste. För konservatismen är detta ett viktigt verktyg för att undvika revolution. Fascismen för sin del motsätter sig att de sämre lottade överhuvudtaget ligger de starkare till last. Det är kampen inom samhället (jfr socialismen) som står i centrum för samhällsutvecklingen i fascistisk samhällssyn, medan konservatismen för sin del betonar att människorna i sin olikhet är till för att komplettera och stötta varandra. Enligt fascismens synsätt styr ledaren samhällsutvecklingen utifrån sin egen vilja, med den totalitära statsapparaten och den sociala ingenjörskonsten som verktyg. I konservatismen pågår samhällsutvecklingen kontinuerligt, och behöver bara kulturellt betingade ramar och riktlinjer samt erfarenhetsbaserad lagstiftning för att bli bra. Konservatismen motsätter sig också idén om att en människa, hur klok och vis hon än må vara, någonsin kan formulera en modell eller utopi som är bra för alla människor. Konservatismen ser var och en människa som ofullkomlig, och att människor tillsammans kan åstadkomma någonting som är bättre än om alla skulle behöva klara sig helt på egen hand. Fascismen för sin del delar in människor i övermänniskor och undermänniskor och menar att övermänniskorna har rätt att utnyttja undermänniskorna.

Av stor betydelse för den fascistiska idébildningen var modernismen. Allteftersom modernismen bredde ut sig i kölvattnet av de radikala ideologiernas (särskilt fascismens och socialismens) starka framfart under 1900-talets första decennier, började många betrakta konservatismen som alltför tillbakablickande. Den s.k. futurismen med sitt totala avståndstagande från det gamla var en av den italienska fascismens inspirationskällor, och en av modernismens hetsigaste förkämpar var Tysklands Adolf Hitler som förordade att historien skulle få en ny början. Och lika mycket som Hitler först begick en statskupp och sedermera genomförde en regelrätt revolution av det tyska samhället under sin tid i regeringsställning, var revolutionen ett av de slagord som Mussolini använde i sin propaganda för Italiens krigsinträde i första världskriget. Dessa tankar om det politiska systemet omsatte de italienska fascisterna även i praktik, i form av gatustrider med socialisterna, lönnmord på politiska motståndare och slutligen maktövertagandet i samband med marschen mot Rom. Även Hitler genomförde lönnmord på politiska motståndare – också inom sitt eget parti.

Nazismens idégrund och samhällssystem

Som berörts är nazismen en variant av fascism, med mera specifik inriktning. Utöver fascismens ledarprincip och syn på samhället och människorna, står den egna rasens överhöghet i fokus för nazismens världsbild. Medan fascismen bygger på Friedrich Nietzsches idéer om övermänniskor, lade nazismens lärofader Adolf Hitler för sin del till ”undermänniskorna” i denna åskådning. I enlighet med fascismens grundprincip gällde sedan den starkes rätt i allmänhet, och rätt att utnyttja ”de svagare” i termer av hela folkslag. Inställningen att de svagare inte får stå i vägen för de starkare togs också ett steg längre: till politiska massmord och organiserat folkmord.

Låt oss här inta ett idéhistoriskt perspektiv. Konservatismen begynte alltså sin idébildning i reaktion mot franska revolutionen 1789. Lärofadern Edmund Burke motsatte sig såväl omfattande maktanspråk från statsmaktens sida som att ett folk ska styra över ett annat folk. Det är rätt tydligt att nazismen för sin del härstammar i rakt nedstigande led från kolonialtidens rashierarkier och den franska revolutionens giljotiner, via imperialisten Napoleon och de konflikter mellan europeiska kejsardömen som placerade det nyligen enade Tyskland som hackkyckling efter att hela den gamla världen hade gått i krig under Första världskriget. I de gamla imperiernas ruiner trädde de olika utopiska ideologierna fram som nya bärare av statsmakten, med vilket följde det blodigaste seklet i mänsklighetens historia: 1900-talet. I likhet med de radikala huvudideologierna socialismen och liberalismen, liksom deras underideologi anarkismen, är fascismen och nazismen såväl radikala som utopiska ideologier. Konservatismen, som jämförelse, motsätter sig både politisk radikalism och utopier för samhällets utveckling.

Som tidigare antytts motsätter sig inte konservatismen allting nytt, men eftersträvar att det gamla ska leva vidare som en del av det nya. Där konservatismen förordar historiemedvetenhet som utvecklingens ledstjärna förordar fascismen viljan hos en ledare med förmåga att förändra på djupet – med en både modernistisk och historierevisionistisk grundinställning. Den nazistiska uppfattningen om historia och kultur, manifesterad genom idéerna om arisk härkomst och swastikan som politisk symbol för vit makt, var nazisternas egna idékonstruktioner utan historisk grund. Hitlers politik var både revolutionär, totalitär, imperialistisk och nazisterna gjorde bruk av massans sämsta sidor som en aktiv del i sitt utopiska samhällsprojekt.

Partidagarna i Nürnberg var ett av nazisternas sätt att använda massans sätt att fungera i syfte att påverka den enskilde människan på djupet.

En av nazismens politiska målsättningar var att skapa en ny människa. Den enskilda människan och den kontext som format henne – centrala delar i konservatismens samhällssyn – är för nazismen endast intressant som potentiellt hot mot den nazistiska samhällsvisionen. Religion är fel, familjer är ointressanta annat än i den mån de kan producera just sådana barn som statsmakten önskar, och rättsväsendets enda värde är att kunna förse staten med ett folk som är perfekt anpassat för statsmaktens imperialistiska syften. Det enda värde nazismen tillmäter människan som sådan är det värde som följer av att vara en del av någonting större – del av en ras eller en samhällsgrupp. Dessa kollektiv utgör spelpjäserna på statsmaktens schackbräde. De svaga och skadliga grupperna eller individerna måste rensas ut, och alla måste inse att vilka individuella offer som helst är acceptabla för att göra den av statsmakten utsedda eliten ännu starkare. Denna politik både berättigar och påbjuder mord och tortyr, i statens och framstegets namn. Konservatismens värnande av människovärdet står i bjärt kontrast till detta.

Avslutning

Någonting mer okonservativt än nazismen är svårt att föreställa sig. Fastän anarkismen i sitt totala avståndstagande från normer och ordning också är ytterst okonservativ, så finns här ändå den likheten att människornas frihet är ett centralt värde. Konservatismen lägger till att det personliga ansvaret är viktigt (jfr Burkes ”frihet under ansvar”) och förordar en statsmakt som stöttar människorna i detta. Men omformandet av en hel befolkning för den centraliserade statsmaktens syften är någonting som fascismen och nazismen inte delar med konservatismen – däremot med socialismen. Det är en helt annan sak än att förvalta det som är långsiktigt bra, som konservatismen i likhet med miljörörelsen förordar. Människosynen att den enskilde människan alltid kan offras för statsmaktens syften är en annan faktor som fascismen och nazismen delar med socialismen, och som står i motsats till den klassiska konservatism som härstammar från Burke. För konservatismen är politiken alltid till för människorna sådana de ÄR, och dessa saker utgör avgörande skiljelinjer mellan konservatismen å ena sidan och de radikala ideologierna å den andra.

Jakob E:son Söderbaum
Patrik Magnusson

Om konservatismen på Engelsbergsseminariet

Avesta bruksherrgård i Dalarna.

Att den brittiske konservative filosofen Roger Scruton skulle till Sverige under andra veckan i juni kände jag till, han hade själv frågat om jag och Konservativt Forum ville arrangera ett eget seminarium med honom i samband med detta besök som skulle vara under några dagars tid. KF:s resurser är dock alltför begränsade i dagsläget, och vi behöver använda det vi har till årets konferens som kommer att äga rum den 10 september i Uppsala. Däremot var det en glad nyhet att det s.k. Engelsbergsseminariet denna gång skulle ta upp ett antal olika konservativa perspektiv.

Engelsbergsseminariet arrangeras sedan ett antal år tillbaka av Axel och Margaret Ax:son Johnsons stiftelse på Avesta bruksherrgård. Ämnet nu den 9-11 juni var ”Politik och ideologi” och handlade om ideologiernas betydelse för politiken. Programmet utgjordes i år av ett 30-tal europeiska och amerikanska föreläsare. Moderator var den välmeriterade Ulf Wickbom, numera politisk redaktör på Barometern-OT. Roger Scruton var som sagt en av de tillresta tänkarna, och ett av seminariets inslag var en debatt om miljön mellan Scruton och f.d. språkröret för miljöpartiet Maria Wetterstrand (här, här). Under denna debatt påtalade Wetterstrand att bevarande av naturen är en konservativ hållning, och att Miljöpartiet har konservativa drag!

Även den brittiske Tory-politikern Nicholas Boles diskuterade konservatismen under seminariet. Ett annat intressant inslag var ett föredrag om nationalkänslans betydelse för en positiv utvecklingen i samband med de aktuella arabiska revolterna.

Tidigare har Axess Play lagt ut filmklipp från Engelsbergsseminariet, låt oss hoppas att det dyker upp även denna gång. Jag lägger i så fall upp länken här i kommentarsfältet.

Fler intressanta rapporter kring Engelsbergsseminariet från Emils Tankar (ett antal finns samlade här), från Axess (här) och från Dick Erixon (här).

Avslutningsvis vill jag påpeka hur tråkigt det är att även ånämnda Emils Tankar nu har slut på sina ekonomiska resurser, och har meddelat att verksamheten upphör. Fram till slutet av juli kommer det material som hittills publicerats där att ligga ute. Å T&F-redaktionens vägnar vill jag rikta ett stort tack till Per Dahl, en av den svenska konservatismens nestorer, för sina insatser som redaktör för Emils Tankar.

Jakob E:son Söderbaum

Turin – en konservativ förebild bland städer

Turin i norra Italien har en historia med mycket inspiration för konservatismen, menar artikelförfattaren.

Säg vilken italiensk stad du föredrar, och jag ska säga vem du är. De rationellt lagda av oss dras till Milano och de nordliga industristäderna, esteterna mera till Florens, de som (dessutom) är känslomässigt öppna kanske till Venedig eller de små medeltidsorterna. Det soliga Capri och Amalfikusten lockar sina individer, medan de religiösa sökarna uppsöker katolicismens världscentrum Rom med dess stolta kyrkopolitiska och klassiska arv.

Vad sägs för omväxling då om Turin, den piemontesiska provinshuvudstaden med sitt romerska förflutna, den som efterhand blivit ett högindustriellt nav med nära en miljon invånare och med såväl biskopssäte som universitet och teknisk högskola? En stad där Italiens historia för 150 år sedan gjorde en överraskande sväng och en djup förnyelse inleddes, en som utom på det industriella området förde landet framåt inom nationalekonomin liksom på humanioras många fält.

Ett tungt, låt vara icke-turistiskt, skäl att dras till Turin är dess invånares ofta bevisade moderation och kompromissvilja, likaså deras påtagliga strävan att låta saker växa fram otvunget och i naturligt beprövade former. I jubilemsnumret av tidskriften Cartaditalia (se Italienska kulturinstitutets hemsida) speglar historikern Walter Barberis läsvärt den sidan hos Turin. Han visar hur den ort som tre gånger varit Italiens huvudstad tack vare en sorts kollektiv klokhet och taktkänsla även fått utsökta tillfällen att spela en storpolitisk vital och medlande roll.

Allt börjar dock med några negativer. I Turin, som varit huvudstad i Savojen och Sardinien, fanns således aldrig en märkbar hov- eller handelskultur. Turin är som bekant heller ingen hamnstad. Där fanns ingen nämnvärd världslig eller kyrklig makt, inte något högtstående litterärt eller musikaliskt skapande och inga ryktbara konstnärer eller mecenater. I Turin talades inte ens italienska utan dialekten piemontesiska, allt medan eliten på sin höjd behärskade dålig franska. Staden tyckes alltså ganska obetydlig och marginell.

Ändå fick Turin en viktig roll. Den gick till en början ut på att förmedla de kontakter mellan Italien och Europa, som inte gick via Lombardiet eller Venetien mot Österrike. Kanske kom Turin också att vårda egenskaper som inte framstår ”typiskt” italienska, men som möjligen bäddade för ökad enhet, anpassningsförmåga och framsteg. Om den Apenninska halvön med dess uppsplittring i provinser, statsbildningar och särarter ansågs dömd till bristande verklighetssinne och handlingsoförmåga, medgav miljön i Turin tack vare provinsens historia desto djärvare, mer konstruktiva möjligheter.

Här påpekar professor Barberis att ”i Piemonte hade det aldrig funnits en tradition med furstendömen och tyranner som rivaliserat med varandra och inte heller städer som försökt sätta sig över den omgivande landsbygden. Piemontes historia hade handlat om en långsamt uppbyggd sammanflätad enhet, i vilken de yttre delarna spelat en lika stor roll som centrum och där aristokratin på landsbygden inte behövt rivalisera med den centrala förvaltningens administration, samt där regenter och undersåtar lyckats upprätta ett samhällskontrakt som när allt kommer omkring hade upplevts som godtagbart”.

Att detta hade blivit möjligt förklaras inte minst av att en enda dynasti suttit vid makten och förmått främja människors trygghet och sociala kontinuitet. Iakttagelsen, som kommer från 1800-talstänkaren Cesare Balbo, utvecklas av Barberis: ”Denna stabilitet hade haft en positiv inverkan på det piemontesiska samhället och inneburit en välgörande samlande kraft som resulterat i ett allmänt sinne för ordning, en allmänt accepterad militär disciplin och en effektiv och respekterad statlig administration. På det personliga planet var människorna inte så lidelsefulla till karaktären och inte heller särskilt livliga men däremot pålitliga, karaktärsfasta och stabila.” En lojalitet med fursten och den rådande ordningen var länge en given attityd och därmed också något att officiellt räkna med. Turin var också, då det avgörande skedet i frihetens utveckling närmade sig, inför de europeiska stater mot vilka det skulle spela en utslagsgivande roll väl medvetet om vilka tillgångar dess inre stadga och auktoritet liksom dess kontakter med omvärlden utgjorde.

Vad innebar då Italiens enande för Turin? Här tränger sig frågan om det nationella på. Märkligt nog kan staden ha förberett sig inför självständigheten och enheten inte genom att ta till sig, utan genom att förhålla sig avvaktande till, de föregående europeiska nationalitetsrörelserna. Man visade en ”försiktig öppning i kombination med en förutseende återhållsamhet” som Barberis något kryptiskt skriver. Konkret innebar det att kung Karl Albert av Savojen gick med på att utarbeta en konstitution, blygsamt kallad ”lo Statuto Albertino,” ett lagverk som skänkte medborgarna friheter som ännu var okända i det övriga Italien och som här lyckligtvis fortsatte att gälla också under efterföljaren kung Viktor Emanuel II:s regeringstid. Denna konstitution blev det redskap som gjorde Piemonte till en rättstat. Den öppnade även Turin och Piemonte, så att de kunde bli till en aktiv skapande miljö och även en migrationspolitisk magnet. Trenden stärktes då parlamentet nu också upphöjde italienskan till officiellt språk. Staden blev därmed tillflyktsort för landsflyktiga liksom för de många som ville se en positiv förnyelse. Barberis: ”Därmed förändrades Turin. Från att ha varit en stillsam landsortsstad där livet gick sin gilla gång… blev den ett centrum för de mest häftiga offentliga debatter, en mötesplats där man fantiserade kring och planerade för en framtida enad och självständig italiensk stat och ett forum för sammankomster såväl som för sammandrabbningar där monarkisternas och de moderatas allvarliga röster blandades med republikanernas och demokraternas eldigare tongångar”.

Till Turin sökte sig givetvis också människor som sökte arbete, vilket gav industri och hantverk där ett uppsving. Inflyttade från södra Italien hade från början låga livskvalitets- och löneförväntningar. Nya idéer och företagaranda satte snart fart på en piemontesisk arbetsvärld som i frånvaro av reformer hotat att stelna. Mera märktes nog ändå de intellektuella, och de lät höra tala om sig på många olika fält. De kom från Milano och Neapel, från Bologna och Rom till Turin för att arbeta fram den nya lagboken, utveckla universitetsundervisningen och förlagssektorn liksom höja det ekonomiska och administrativa livet. Ett nytt socialt patos utlöstes av de många inflyttades villkor men förenades med, eller stöptes om, i former präglade av stadens relativt vidsynta konservatism. De sociala stödformerna lät sig även förena med kyrkans gamla välgörenhet. De radikalas blodiga retorik tonades ned, och de stora företagsägarna sökte vägar att ge arbetare och tjänstemän del i företagens skötsel. Män som Antonio Gramsci och Leone Ginzburg gav samtidigt andra än traditionella eller marknadsliberala idéer röst. I Turin blev FIAT, grundat av familjen Agnelli och byggt på idéer från biltokiga lokala aristokrater, en pionjär som också utvecklade nya former av medbestämmande.

Italiens förste premiärminister Camillo Benso di Cavour (1810-1861).

Historien om hur den slipade politikern greve Cavour med kungahuset Savojens stöd förde samman Italiens stater, låt vara med lock och pock, delvis även med utnyttjande av den revolutionäre Garibaldi, är för välkänd för att återges här. Däremot kan framhållas att idéer och impulser till den blomstring som nu inleddes i vidare delar av landet utgick just från Turin. Att staden under sent 1800-tal även blivit en högborg för den italienska nationallitteraturen, en plats där DeAmicis och Carduccis förebildliga verk hyllades och lästes, hjälpte moderniseringen. Fast statsförvaltningen efter enandet snart flyttade från Turin, tog staden motsvarande grepp om den industriella tillväxten.

Visst drogs också Piemonte och Turin efter första världskriget in i Mussolinis maktsystem. Det tvång som regimen utsatte Italien för skapade också här mer eller mindre frivilliga medlöpare. Tiden skapade pinsamma minnen. Genom sina intellektuella sökare och sina förlag bidrog Turin samtidigt till samvetsuppgörelsen med fascismen efter 1945.

De välgörande processer som hade inletts på 1800-talet fortsatte. Vid 1960-talets början nådde staden Turins invånartal miljonstrecket. Reformvänlighet och framtidsvisioner av ett slag som rotats i provinsens rika frihets- och hantverkstraditioner utmärker ännu industri- och kulturstaden Turin. Dess egenart har knappast skildrats bättre än av diktaren Cesare Pavese, som mot den rotlösa metropolen Milano kärleksfullt ställer Turin, vars ”gåtfulla verklighet” beror på att den så lyckosamt vilar i sina minnen, vägleds och stärks av dem. Turins anda får på det sättet det tidlösas prägel. Den bildar en varaktig syntes vars styrka beror på att skarpa motsatser och människor med olika skaplynne där har mötts, kämpat och faktiskt kommit att lära av varandra.

Europa har mycket att lära av ”andan från Turin”.

Carl Johan Ljungberg

Tips:

  • Att läsa: Maike Albath: Der Geist von Turin. Pavese, Ginzburg und die Wiedergeburt Italiens nach 1943. (Berlin: Berenberg, 2010).

  • Se Fotografiska Muséets, Hallwylskas, Millesgårdens, Nordiska Muséets och Waldemarsuddes hemsidor för årets utställningar och evenemang.

  • Filmen Noi credevamo (Vi trodde) av regissören Mario Martone handlar om Italiens ”pånyttfödelse” (risorgimento) och har i styrka jämförts med G T di Lampedusas klassiska roman Il gattopardo (Leoparden), också den filmatiserad.

Hans Järta – en svensk Burke?

Hans Järta (1774-1847)

Misstror man som traditionalist den som varit radikal i sin ungdom, bör inte Hans Järta (1774-1847) tas med i det urval som här har gjorts. Han var tidigt nackstyv och höll på sin åsikt. Järtas fall är samtidigt speciellt. Han blir med tiden en trovärdig och sansad liberalkonservativ. Omvändelsen går hos Järta knappast blixtlikt utan i det stegvisa växandets och den djupnande erfarenhetens tecken. Av renegatens renlärighet och behov att dölja eller förklara bort sitt förflutna har det hos Järta aldrig funnits ett spår.

Vi möter hos Hans Järta tvärtom en man med stark politisk känsla för vilken den juridiska skolningen samtidigt stödde hans känsla och respekt för det tidsprövade. Järta var efter Uppsalastudier kunnig i både teologi, latin och statsrätt, och fick god användning för samtliga dessa ämnen. Han hade sina rötter såväl hos svenska lantadliga officerare som, på mödernet, hos den uppåtsträvande (så brukar det heta) stockholmska handels- och politikersläkten von Plomgren. Järta fördes redan som levnadsglad ung ämbetsman in i huvudstadens tongivande litterära och politiska kretsar, han stod för övrigt den krets nära där avsättningen av Gustav IV Adolf förbereddes. Han sökte som många ivriga unga litteratörer utlopp i dikt för hur han kände inför tidens stora omvälvningar med franska revolutionen i täten. Som vän till Kellgren och medlem av den så kallade juntan misstänktes han tidvis för jakobinska tänkesätt, något som dock drabbade många begåvade men oförutsägbara personer med egna åsikter i en av misstänksamhet och politiskt spioneri präglad småstat som Sverige.

Hans tidige biograf Hans Forssell betonar att Järta inte tillhörde dem som kategoriskt avvisade de nya borgerliga friheterna, men anser att han heller inte rycktes med av den revolutionära yran utan tog avstånd både från utopierna och skräckväldet. Det som för Järta tedde sig fast och utvecklingsbart var svensk lag, och den därmed förbundna frihetstraditionen. Häri märks i hans livsbana en tydlig kontinuitet.

En självständig frihetsivrare

Sin första skrift avfattade Järta, liksom hans engelske åsiktskollega Burke, i satirisk stil. I Några tankar om sättet att upprätta den urgamla franska monarkien från 1799 lekte han med den fruktan som revolutionen hade framkallat, och framlade olika äventyrliga ekonomiska förslag i förbudsivrares och frihandelsbekämpares anda. Han driver med den stela ämbetsmannastilen och militarismen, och gör utfall mot den sittande svenska akademien. Ironin är påtaglig, stilen behärskad, och själva satiren blir verkningsfull då den inte överdrivs. Liksom Burkes skrift ”A vindication of natural society” väckte Järtas opus förbryllade reaktioner. Var upphovsmannen verkligen en reaktionär, eller en engagerad framstegsvän? I det osäkra europeiska läge som rådde kan dess förslag ha tett sig mindre orimliga än de på tidsavstånd verkar. Den franska inramningen lät antyda att måltavlan trots allt var Sverige där det så kallade ”trycktvånget” och ”yppighetsförbudet” liksom andra problem i rättsväsendet just då var känsliga teman.

Tidigt visar Järta den för honom typiska självständigheten och oböjligheten i åsikter. Den tog sig först det anmärkningsvärda uttrycket att han utan att ha någon ny försörjning tog avsked från utrikestjänsten där han en tid verkat. Att han i stället valde att fördjupa sina juridiska kunskaper gynnade samtidigt hans fortsatta bana. Detsamma gäller om de positiva intryck han vann ur ekonomen och frihandlaren Adam Smiths skrifter, en påverkan vi också möter hos Burke. Järta medarbetade med smärre inlägg i politiska och litterära tidskrifter och skaffade sig snart anseende som en oppositionspolitiker med breda vyer och skarpt omdöme. Han stödde till exempel kravet på att riksdagen skulle ges rätt att ta del av underlaget till de beslut som den hade att fatta, liksom kravet att riksdagen för en begränsad tid skulle åta sig bevillning, alltså godkänna extra skatteuttag. Hans Järta bidrog i centrala frågor konstruktivt till att utforma ståndpunkter och mynta formuleringar, som underströk riksdagens självständighet och samtidigt ifrågasatte en kungamakt oberoende av riksdagen. Även här påminns vi om Burke som bekämpade det kungliga godtycket i England.

Principfast och vältalig politiker

Järtas skrivna ställningstaganden (så kallade memorial) och muntliga inlägg präglas genomgående av klokhet, skarp vältalighet och konsekvens. Med emfas framhöll han exempelvis att svenska folket, som godkänt en ganska hög upplåning, också behövde få veta hur dessa medel använts och i vad mån skulden avbetalats. Han vände sig likaså emot att riksgäldskontorets verksamhet sedan 1790-talets början bedrevs under sekretess, och framhöll betydelsen av riddarhusets självständighet, men fick vid tiden inget gehör för någondera synpunkten ens hos lantmarskalken. Hans Järta var en av de fem ledamöter som i sin vrede över riddarhusets osjälvständighet avsade sig ledamotskapet i ridderskapet och adeln för att under resten av sitt liv verka som ”ofrälse parvenue”. Den förre friherren Hierta blev därmed stamfader för den ofrälse släkten Järta.

Efterhand insåg dock flera av dem som avsagt sig sitt adelskap att de förgäves kastat bort den självständiga roll som adeln intagit gentemot den enväldiga kungamakten. Ty nu fortsatte Gustav IV Adolf sin olyckliga politik, och först när denna lett till vägs ände, kunde Järta och hans meningsfränder göra sig gällande. Den principfaste och temperamentsfulle Järta hade inte svårt att avstå sina ståndsrättigheter, då han var stark motståndare till privilegier. Hans beslut hängde också samman med hans kritiska syn på den dåvarande svenska aristokratins svagheter. Detta var över huvud taget en tid då svenska elitgrupper såg misstänksamt på varandra, och då personliga tvister ofta fördes inför domstol där de i sin tur gav upphov till utdragna förhandlingar och bittra paragrafstrider. Med Järtas kunskaper och skarpa omdöme kom han ofta att verka som advokat och försvarare av personer som motarbetades av kungapartiet.

Hans Järta kunde liksom från parkett nu betrakta ”enväldets fortgående självupplösning” (Hans Forssell), allt medan ett alternativt statsskick med den oberoende riksdagen och rättssamhället som grund tog form i hans tankar. Järta sågs av en del som en given ledare vid en statsvälvning, men han ägde knappast den naturliga hänsynslöshet i utförandet som detta skulle ha fordrat. Däremot var han starkt medveten om vilken kris som det svenska styresskicket hade råkat i och likaså väl skickad att intellektuellt utveckla grunderna för ett konstitutionellt statsskick. Järta mindes själv den fasa som de lössläppta folkliga lidelserna i Frankrike kort tidigare hade väckt. Att han anklagades för överdriven försiktighet brydde han sig inte om. I själva hans önskan om att förändra den svenska statsstyrelsens former låg därför kravet, att själva förändringen måtte ske i ordnade former.

Sveriges egen ”ärorika revolution”

Hans Järta sökte verkligen, utan att använda termen, ”förändra genom att bevara”. Det är nästan som om Burkes egen anda hade svävat över den det svenska statsskickets ”ärorika revolution” som skulle bli så nära förknippad med Järta. Järta avstyrde kategoriskt förslag om väpnade insatser, och han sökte likaså påverka som han ansåg omdömesgilla högre förvaltningstjänstemän att verka för en fredlig förändring, till exempel genom att vidta en ämbetsstrejk i protest mot den otillräknelige kungen. Vid ett kritiskt tillfälle gav sig Järta med milt våld tillträde till det hus, där en grupp sammansvurna hade samlats för att dryfta en plan att gripa kungen, då han var på väg till Haga slott. Med lugnande tal fick Järta intrigmakarna att avstå från sin plan. Det har av somliga hävdats att om Järta inte härigenom bidragit till att skjuta upp förändringen, kunde statsstyrelsen väl ha återvunnit sitt fasta grepp och Finland ha kunnat räddas. Hade kungen däremot kommit att gripas, kunde det som andra framhållit mycket väl ha slutat i ett kungamord. På feghet eller följsamhet tydde i varje fall inte Järtas handlingssätt.

När omvälvningen av det svenska statsskicket verkligen inleddes, sökte Järta efter förmåga verka dämpande och medlande på hur det förlöpte. Sin centrala insats gjorde han när den nya författningen arbetades fram, och detta i ett tempo, vilket som vi vet blev ovanligt högt. Han ingick i en förberedande författningskommitté, och då kungen avsatts och riksdagen tagit itu med att skapa en ny författning kom Järta att ingå i det för denna uppgift ansvariga utskottet. Det är i inledningen till detta utskotts berömda förslag, som vi finner den moderna svenska författningshistoriens säkert mest bekanta vägledande text – det berömda ”vördsamma memorialet”. Här möter vi Järta då han är som bäst. Hans ideal, tanken om två varandra uppvägande statsmakter, utvecklas på ett språk vars utsökta klarhet och lugna, en smula om Montesquieu påminnande stil, inte röjer att den skrevs på en enda natt. Det står där bland annat: ”Utskottet har sökt att bilda en styrande makt, verksam inom bestämda former, med enhet i beslut och fullkraft i medlen att dem utföra; en lagstiftande makt, visligt trög till verkning, men fast och stark under lagarna, men ej självhärskande över dem. Det har vidare sökt att rikta dessa makter till inbördes bevakning, till inbördes återhåll, utan att dem sammanblanda, utan att lämna den återhållande något av den återhållnas verkningsförmåga. På dessa huvudgrunder av statskrafternas särskilda bestämmelser och ömsesidiga motvikt skall den statsförfattning vila, som utskottet föreslagit.”

Regeringsformen 1809 var till stor del Hans Järtas verk. Den var Sveriges grundlag fram till 1974.

Järta övergav inte detta sitt verk då det stadfästs. Han vakade över det och räknades snart till dem som sökte hindra att den nya författningen (RF 1809) sattes ur spel vilket kunde medfört att den förhatliga säkerhetsakten återinfördes. ”I detta stycke var Järta orubbligt hängiven sitt verk” fastslår Forssell kort. Av den misstänkte jakobinen hade det till sist blivit en samhällsbevarande, låt vara juridiskt förtänksam och konstitutionellt präglad, konservativ.

Utom att vaka över den ömtåliga balans som den nya författningen infört fick monarkiskeptikern Järta nu, till synes motstridigt, då så krävdes försvara den mer kringskurna kungamakten och dess självständighet enligt den nya grundlagen. Han bjöd även riksdagens krav på nya befogenheter stången, både vad gällde rätten att revidera statsverkets räkenskaper och kravet på folkig insyn i dess verksamhet. Starka krafter hade satts i rörelse på alla centrala politiska områden, och uppgiften att förhindra splittring och dämpa misstro var, fastän primärt negativ, samtidigt vital för att nå ett harmoniskt beslutsfattande. Här kunde svårigheter skapas. Det föll bl.a. på Järtas lott att i majestätets namn ta bondeståndsledamöterna i upptuktelse för deras vildsinta uppträdande i riksdagens plena. Även om hans tale- och sekreterarkonst rör sig inom den juridiskt präglade ämbetsprosan, har den mitt i sitt lilla format och just genom denna finstilta besinningsfullhet en republikansk fläkt och även ett kärvt behag som nog inte ens förbigår dagens läsare.

Den utmanande landshövdingen

Efter en konflikt med kronprins Karl Johan utsågs Järta år 1812 till landshövding i Kopparberg. Från sin nya hemstad Falun verkade han lika ivrigt som han förr slagits för grundlagen nu i stället för sitt läns och för dalkarlarnas intressen. Han insamlade och kommenterade uppgifter om landsdelens ekonomi men markerade också, då han ansåg att dess innebyggare agerat egensinnigt och utan nog hänsyn till den gemensamma nyttan. Utan problem fortgick inte Järtas arbete, och en del tvister byggda på olika tolkning av ämbetsverks respektive en landshövdings befogenheter förmörkade hans tid i Falun. Han såg en rad goda drag hos dalkarlarna, men beklagade ibland deras envishet. ”Dalkarlen fördrager intet våld, men tål ej heller någon efterlåtenhet; han straffas och tiger, när han känner sig brottslig, men förlåter aldrig ett slag som orättvisan utdelt.”

Till Järtas kända principfasthet och hetsighet kom med åren en ökad svartsyn och misstänksamhet, som ibland övergick i rent rättshaveri. Så kunde det till exempel låta, i vändningar vars stilistiska flykt genljuder av bister vrede:

”Är det ett fel att älska det gamla Sverige; att icke vilja medverka till en radikal förstöring av den styrelseordning, som Carl XI och hans män upprättat; att icke med råd och dåd befrämja de välmenta, men därför icke lika säkert välbetänkta förslagen, att, i stället för en drömt aristokrati av ämbetsmän, som i en kedja från den högsta till den lägsta lyda konungen, bilda en verklig av ministrar, som skola utöva konungens makt, och av deras chefs de bureau, ämbeten vilka ej med något svenskt ord kunna betecknas; – är detta ett fel, då erkänner jag mig vara skyldig därtill och berättigar publicisterna att mig det tillvita. Men den dag kommer, då det visar sig, om mitt tänkesätt häröver är det allmänna eller icke, och då man finner, om mitt nit för de prövade svenska inrättningarnas bestånd syftat till min enskilda nytta eller till Eders kongl. Maj:ts och fäderneslandets.”

När något går Järta emot, talar han ”med lugn undergivenhet under mitt öde.” Han kan även likna sig vid ”en köpman, vars egendom sjunkit under en storm på havet.” Järta utmanar en helt ny grupp av makthavare, nämligen publicisterna, och besvär dem att komma till Dalarna för att från Tuna och Mora kyrkvallar upprepa de beskyllningar som de har vågat yppa i Stockholm: ”Det är denna självinvigda makt, nämligen en tillfällig opinions, som de sig kallande publicisterna strävar att uppresa. Den är en samhällsmakt, ty utom samhället har icke opinionen någon varelse, och kan följaktligen icke uppresas därhän, att ingen makt skulle finnas över henne, icke lagarnas, icke de gamla sedernas, icke det stadiga vettets. […] Det var visserligen denna samma makt, som dömde Aristides till landsflykt, som Sokrates och Kristus till döden; det var med en av den självinvigda opinionens lustbarheter, som Henrik den fjärdes bröllop firades; det var hennes vishet, som ledde trollrannsakningarna i Sverige; det var hennes energi, som mördade greve Fersen.”

Järta angriper i samma anda ”folkledares och folkhopars lösa meningar för dagen” och försvarar mot dessa kungamakten, enligt den nya författningen, som han anser inte står i strid med utan är förenad med folkets tänkesätt och åtnjuter svenskarnas ”livliga tacksamhet”. Järta försvarar inte minst kungens rätt att stå opinionsmakten emot, och angriper dem som naiva som hävdat att kungen kan skyddas genom att fråntas all befattning med den högsta maktutövningen. Åsikter som dessa bör inte ha varit den förre marskalken Bernadotte misshagliga.

Den åldrande konservative publicisten

Riksarkivets utmärkelse Hans Järtas medalj för framstående insatser till förmån för arkiven

Sin sista period ägnade Järta åt icke-politiska sysslor, han blev chef för riksarkivet och spelade även en viktig roll som fri konservativ publicist. Från att ha haft duster med kungen blev han under trycket av radikalare strömningar dennes försvarare. ”Den sanna måttstocken för all verkande kraft är verkets varaktighet.” Järta gör även upprepade, vältaliga utfall mot de i hans ögon naiva politiska materialisterna och liberalerna. Han ikläder sig belåtet ibland till och med rollen som den gustavianska periodens försvarare. Hos Gustav, fastslår han, fanns ”en kärleksfull vördnad för hjältedygder”. ”Gustav den tredje såg vinningslystnaden och det klyvande förståndets tidevarv inträda, och han framstod för att rädda därifrån det svenska lynnets ädelhet och förena svenska sinnen.” Även hos de tidigare fienderna bland göter och fosforister fann Järta nu vänner och stödjare.

I sin tidskrift Odalmannen uttryckte Järta från 1823 sin åsikt om den aktuella politiken. Han hade redan kring 1815 kritiserat den bakåtsträvande handels- och finanspolitiken, men började nu mer systematiskt formulera sin syn på samhället. För Järta var staten inte en politisk mekanism, utan en organiskt utbildad gemenskap som påverkas av människans ande. I vändningar som återigen ligger Burke nära skriver han: ”Nej, staten är något högre än ett försäkringsbolag, som endast efter betingade föreningsstadgar lämnar för vissa rättigheter värn emot yttre våld, något ädlare än ett förlagskontor, som försträcker för att vinna… Biet och myran kunna ej såsom människan utbilda sina släkten till högre fullkomlighet…. Men de söka dock icke att isolera sig, såsom rovdjuren; de känner vad de ej begriper, de känner och lyder en oemotståndlig dragningskraft till samhälleligt och ömsesidigt bistånd.” etc. Bland statens viktigaste behov är att bereda utlopp för denna anda, i litteratur och dikt. I dikten bör främst innehållet beaktas. Järta skriver: ”Till statens fullkomligare utbildning verkar skalden icke blott genom de stora och sanna idéer, åt vilka han ger en hänförande eller angenämt intagande åskådlighet, utan förnämligast genom väckelsen av det sinne, som allena kan fatta statens inre väsende och vårda dess helgd. Det är detta sinne för det sköna och det ädla, som bildar den i en aktiv bemärkelse frie mannen, och män, fria av en egen inre kraft, behöver människosamfunden mer än annat.”

Carl Johan Ljungberg

Konservatismen inom arbetarrörelsen (II)

S-valaffisch 1940 - Känns avlägsen idag

Nog är det otvivelaktigt så att socialdemokratin lånat ett och annat från konservatismen. Den klassiska socialdemokratins storhetstid under 30-, 40-, 50-, och delar av 60-talen präglades mycket av konservativt färgad arbetarmoral, patriotism, traditionella familjevärderingar och samhällsgemenskap, ja till och med ett visst mått av kristenhet. Sannolikt förklarar det hur man lyckades så väl med att vinna så många väljare. Denna epoks Socialdemokrater var i mångt och mycket ansvarskännande och pålitliga personer, som förmådde lugna väljarna att de stod för stabilitet och försiktiga reformer.

Östen Undén - En tidig radikalsocialistisk utopist

Parallellt med dessa ”högersossar” har dock hela tiden funnits ett radikalt drag, av revolutionärer, utopiska sociala ingenjörer som med Marx och Engels i bakfickan trott sig kunna bygga det eviga lyckoriket, och vars hat mot det borgerliga samhället och dess värderingar måste ha tett sig mycket främmande även för många av deras partibröder. Dessa krafter befann sig länge i periferin. Sossarna gjorde sig tidigt av med sin vänsterfalang (ni vet de som Ohly med en tår i ögat av stolthet refererar till när han talar om sitt partis stolta historia).

Nästa steg bakåt för radikalerna var kohandeln 1932, då sossarna på allvar klev in mot mitten och inledde samarbete med de klart jordnära herrarna i Bondeförbundet. Andra världskriget, och det därpå följande kalla kriget inbjöd inte heller till några radikala utsvävningar, utan krävde ansvarstagande och nationell samling. Hela denna period frodades dock radikalismen i skuggan av pragmatiker som Per-Albin Hansson och Tage Erlander. Jag behöver bara nämna Alva Myrdal, Ernst Wigforss och Östen Undén, så inser nog alla att sossarna alltid dragits med knallröda utopister.

Palme och Schori visar sina rätta ansikten

Det som plötsligt och radikalt skiftade styrkeförhållandena inom socialdemokratin var 60-talets radikala strömningar. På mindre än ett decennium förvandlades socialdemokratin från ett pragmatiskt mittenparti, till ett ideologiskt och dogmatiskt socialistparti. Visst fanns det kvar många gammelsossar, men nu var det radikalerna, anförda av den nya partiledaren Palme, som höll i taktpinnen. Palme må ha hur högborgerlig bakgrund som helst, men i ord och handling är det inget tvivel om att han anslöt sig till den radikala och utopiska vänsterströmning som tidigare utgjort en partiperiferi. Man kan spekulera i om Palme var en opportunist som såg vart vinden blåste, och lät sig blåsas med den ända in i Rosenbad, eller om han verkligen var en tvättäkta dogmatisk socialist, men faktum kvarstår, det var detta som blev hans linje. Jag kan svårligen tänka mig något mindre konservativt än Palme, i alla fall i vår ganska beskedliga svenska kontext.

Radikalismens grepp om Socialdemokratin började förvisso lossna redan på 80-talet, när det börjat stå klart för partiet att de mest radikala lösningarna faktiskt kan kosta även sossarna ett val. Med Persson fullbordades sossarnas återgång till den ekonomiska vänstermittfåran, men i andra avseenden gick något 1968 – detta den västerländska civilisationens annus horribilis – förlorat mera permanent för socialdemokraterna. Den socialdemokrati som på 90-talet återvände från den planekonomiska mardrömmen hade då blivit ett parti där patriotism, arbetarmoral, familjevärden och samhällsgemenskap lyste med sin frånvaro. I dess ställe hade vi fått multikulturalism, individualism, mygel, hbt-fundamentalism, och feminism. Praktiskt taget alla spår av det konservativa arvet hade suddats ut. I dess ställe lånades en del av det sämsta från liberalismen in.

Sven Andersson(s) - Daltade inte med kommunisterna, varken hemma eller på andra sidan Östersjön

Om vi lämnar det socialdemokratiska partiet och går till dess traditionella kärnväljare, arbetarklassen, så tror jag nog att en stor del av dem faktiskt inte hängt med i partiets omdaning. För dem är det mera pragmatiska och traditionella värden som gäller, inte könsneutrala toaletter. Problemet för dessa väljare är att man dels ofta röstar efter vana eller grupptryck, och således väljer (s) trots att man inte gillar deras politik (eller kanske inte är medveten om att den ändrats sedan Erlanders dagar), dels att man faktiskt saknar bra alternativ. Alliansen är faktiskt inget bra alternativ för en gammelsosse. Faktum är att de är ungefär samma sak, bara lite mera marknadsliberala (vilket inte är något plus för en gammelsosse).

Ett mindre dåligt alternativ tycks då SD ha varit. Där finner gammelsossen en hel del av det som saknas hos dagens sossar. Att partiet fått så starka framgångar bland just LO-medlemmar, trots att partiet har en del tämligen extrema inslag, och trots att det har varit förmeål för sådan smutskastning från etablerade partier (inte minst sossarna), vittnar om hur övergivna många arbetare känner sig. Jag tror att detta är något för oss (höger)konservativa att fundera över. Det finns sannolikt ganska många konservativa nära den ekonomisk-politiska mittfåran som är lika övergivna av de traditionella partierna som vi är, som nog för det mesta köper våra åsikter i frågor om försvar, brottsbekämpning och familjepolitik, men som har en något mera skeptisk syn på marknaden än vad vi har. Kanske, kanske finns här underlag för ett verkligt konservativt parti.

Patrik Magnusson



Organisationer & information


Konservativt Forum samlar klassiskt konservativa runtom i Sverige till diskussion och arrangerar bl.a. en årlig konferens.



Informationsportalen Konservatism.se har utmärkta sammanfattningar och fördjupningsmaterial om konservatism på svenska.


Föreningen Heimdal i Uppsala är Sveriges största och äldsta politiska studentförening. Föreningen verkar sedan 1891 för en reformvänlig konservatism.



Sprid ordet... stöd Tradition & Fason på Facebook!

Antal besökare

  • 1 034 033 träffar
Bloggtoppen.se

Politik bloggar