Archive for the 'Kultur' Category

Vikingarna, normanderna och Erik den helige

Vikingatiden anses ha slutat med slaget vid Hastings 1066, här illustrerat på den samtida s.k. Bayeux-tapeten.

HISTORIA | Sveriges äldsta historia anses politiskt inkorrekt, och i samband med min tidigare artikel om Beowulf kommenterade en läsare t.o.m. detta påstående skeptiskt utifrån att alla har väl läst om stenålder, bronsålder och järnålder i skolan? Javisst. Och det är också den bilden av Sverige som visas på Historiska muséet i Stockholm. Enligt den politiskt korrekta synen på Sveriges historia är detta det viktigaste som hänt innan socialdemokratin kom till makten 1921. Men enligt mitt synsätt är det snarare rikets historia, hur Sverige blev till Sverige och de politiska skeenden som lett fram till idag, som är det allra viktigaste. Och jag har på känn att rätt många andra delar denna min uppfattning.

Det är därför dags för nästa del i min mini-artikelserie vars syfte är att både sätta nya perspektiv på och odla intresset för Sveriges äldsta, legendomsusade historia. Denna gång handlar det om den tid några hundra år efter Beowulf som kommit att kallas för vikingatiden. Det var en tid då de skandinaviska folken inte nöjde sig med att sitta och lyssna på spännande sagor framför eldhärden hemmavid – vad som uppstod var något av en folkrörelse för att själva medverka i hjältedåd och upptäcka världen bortom horisonten. Alltför lite källmaterial finns tyvärr bevarat från denna tid, vilket är anledningen till att vi aldrig fått se den sorts kopplingar som jag här kommer att göra i den konventionella undervisningen om denna tidsepok. Men det finns såväl legender som kvalificerade antaganden rörande dessa skeenden, och den följande texten bygger på en mängd pusselbitar som andra har diskuterat genom årens lopp. Mig veterligt har dessa dock aldrig sammanfogats till en historieskrivning som den här föreliggande (om någon läsare känner till någonting liknande så tipsa gärna i kommentarsfältet!).

Vikingarna skövlade – och grundade flera nya riken

Den anarkistiske lärofadern Pjotr Kropotkin (1842-1921) var rysk furste av Ruriks hus, och stammade följaktligen från en svensk vikingaätt.

Vikingatiden varade cirka 790-1066. Vanligen framhålls vikingarnas destruktiva aktioner i andra länder som röveri, mordbränder och våldtäkter. Berömda är bönerna från kontinentens munkkloster ”gode Gud bevara oss från nordmännens raseri”, om rädslan för vikingasegel vid horisonten följt av vilda härjningar. Detta är sant, för det finns det flera källor på. Men det finns även källor på att vikingar också ägnade sig åt mera konstruktiv verksamhet. På 800-talet hade exempelvis sveahövdingen Rurik (ca 800-879) från Roslagen begett sig i österled och grundat kungadömet Kiev. Namnet Rurik går igen både i folknamnet ruser och i det kungarike som så småningom fick namnet Ryssland. Det var också Ruriks dynasti som regerade Ryssland fram till 1598, och faktum är att Ruriks ätt lever kvar än idag och innehar rysk furstlig värdighet. Anarkismens lärofader Piotr Kropotkin hörde t.ex. till denna ätt.

Rurik var absolut inte ensam i sina riksgrundande ansatser i fjärran land. Under början av 900-talet invaderade vikingar den del av norra Frankrike som sedermera kom att kallas för Normandie (”nordmännens land”), och efter att under ett antal år ha plundrat Paris erkändes från år 911 deras rätt till området av franske kungen på villkor att deras hövding svor trohet till honom. Vikingahövdingen som sedermera blev hertig av Normandie var Gånge-Rolf (855-932). Han kom också att gifta sig med franske kungens dotter Gisela. Rolf kom på franska att kallas för Rollo, och hans grav finns kvar än idag.

Gånge-Rolfs grav i Normandie.

Det är inte klarlagt varifrån i Skandinavien som normanderna kom. Däremot vet man att Gånge-Rolf innan erövringen av Normandie hade blivit förklarad fredlös, d.v.s. det var någon form av politiska motsättningar i Skandinavien som låg bakom erövringen av Normandie. Vid denna tid fanns 6 st kungariken i Skandinavien: Danmark, Norge, Ranrike, Svealand, Västergötland och Östergötland. Nämnda Ranrike låg i nuvarande Bohuslän, och vikingar från Jorvik i Ranrike anses ha namngivit staden York i England som de anföll och ockuperade 866-954 – det finns numera en Jorvik Vikinga-festival i York (namnet New York hänger f.ö. ihop med York, och i förlängningen alltså även med bohusländska Jorvik). Man vet att Gånge-Rolf och normanderna kom från södra Skandinavien, och en relativt etablerad uppfattning är att de kom från det område som sedermera kom att kallas Skåne.

Skånes historia vid denna tidpunkt är mycket dunkel, men den danske kungen Harald Blåtand (940-986) erövrade Skåne ett par decennier efter att Gånge-Rolf begett sig söderöver. Det verkar också ha varit politisk press från Danmarks och/eller Norges kungar som på ett eller annat sätt lg bakom att Gånge-Rolf med följe begav sig mot Frankrike. Vad gäller Skåne så kom de under vikingatiden också att bilda ett eget kungarike, genom utbrytning från Danmark. Den legendomsusade adelsätten Svarte-Skåning spelade i dessa skeden en så viktig politisk roll att de framåt 1300-talet fick gå under jorden och försvinna spårlöst för att aldrig komma tillbaka i historien.

Ytterligare erövringar och korståg

Rikard Lejonhjärta (1157-1199), korsfarare och vikingaättling.

Efter ca 150 år tyckte normanderna att ”det var bättre förr”, och beslöt sig för att erövra England. Och Normandie låg ju så bra till vid Frankrikes norra kust att det bara var att ta båten över kanalen. England var vid denna tid för all del redan vana vid vikingaplundring och beskattning av främmande folk från Skandinavien, så den normandiska ockupationen var inte unik men förstås betydligt mera omfattande. Normanderna erövrade England och gjorde slut på vikingaplundringarna där i och med slaget vid Hastings år 1066, vilket också anses markera slutet för vikingatiden. Men istället för att befria folket från den skatteupptäckt som de danska vikingarna i åratal hade ålagt engelsmännen – den s.k. danagälden – övertog normanderna den istället för eget bruk. Normandisk härförare under erövringen och sedermera engelsk kung var Wilhelm Erövraren (1027-1087). Han var sonsonsonsonson till Gånge-Rolf, och kom att bli morfars farfar till den berömde korstågskungen Rikard Lejonhjärta (1157-1199).

Ytterligare 70 år efter detta fortsatte normanderna ”i fädernas spår” och erövrade delar av södra Italien i samband med vilket det normandiska kungariket Sicilien bildades år 1130. Normanderna deltog därefter också i flera korståg, och flera av de kristna kungariken som bildades som resultat av dessa var normandiska däribland Det Heliga Landet, Mindre Asien och Kanarieöarna.

Vilken var Erik den heliges bakgrund?

Efter Beowulfs tid lades genom krig och giftermål grunden för det politiska samarbete mellan Svealand, Västergötland och Östergötland som fr.o.m. Olof Skötkonung (980-1022) kom att ha en och samma kung. 100 år efter detta grundades kungariket Sverige, av Erik den helige (död ca 1160). I samband med detta ledde Erik den helige också det första korståget mot Finland, år 1155.

Staty föreställande Erik den helige i Uppsala domkyrka.

Erik den helige hette egentligen Erik Jedvardsson och var son till den mer eller mindre mytiske Jedvard Bonde och sveakungen Blot-Svens (död ca 1087) dotter Cecilia. Namnet Jedvard är detsamma som engelskans Edward, och mycket tyder på att Erik var son till en invandrare från England. Eftersom namnet Edward är angliskt, så torde alltså Jedvard ha varit en man av högbördig anglisk börd, som anlände till Sverige och lyckades gifta in sig i den gamla svenska kungaätten – vilket i sin tur gjorde hans son till tronpretendent. Kanske var Edward en anglisk prins som flydde undan den normandiska ockupationen, som ju hade inletts år 1066? Jedvard Bonde var i alla fall inte vilken bonde som helst. Varför han begav sig till just Svealand är höljt i historiens dimmor, men vid denna tid hade som sagt formandet av det som skulle bli Sverige redan börjat med svearnas successiva ockupation av götaländerna (se boken Götarnas riken av Mats G Larsson). D.v.s. politisk instabilitet och möjlighet till stor makt fanns vid den här tiden i det gamla Svealand för den som hade lite själv på fötterna och kunde spela sina kort rätt. I och med vikingaräderna från olika håll av västra Skandinavien till England är det inte orimligt att anta att det kan ha funnits kunskap i England vid tidpunkten ifråga om det politiska läget i Uppsala (då rikets huvudstad och sedan urminnes tider Skandinaviens religiösa centrum). Under alla omständigheter visste Jedvard att han inte begav sig till en öde skog när han sökte sig till Svealand, och trots sin utländska härkomst lyckades gifta in sig i kungafamiljen.

Den siste kungen av eriksätten på Sveriges tron var Erik den heliges sonsonson Erik Läspe och Halte (1216-1250). Dennes syster Ingeborg (död 1254) var gift med Birger Jarl (1210-1266) och med deras son Valdemar Birgersson (1240-1302) påbörjades folkungaättens innehav av den svenska tronen. Valdemars bror Magnus Ladulås (ca 1241-1290) övertog tronen efter en maktkamp.

Natt och Dag (t.v.) och Bielke (t.h.) är de äldsta fortlevande svenska adelsätterna, bägge kända vid tiden för frälsets införande 1280 och därmed sannolikt riktiga vikingaättlingar.

År 1280 inrättade Magnus Ladulås det svenska adelskapet genom Alsnö stadga. Med tanke på att Sverige var ett ganska fattigt bondeland är det ett ganska rimligt antagande att många av de första adelsmännen var ättlingar till vikingarna, som hade fått med sig rikedomar hem från fjärran länder och därigenom kunde uppställa det krav på rusttjänst som ställdes för frälse/skattebefrielse – d.v.s. att kunna undvara en häst och beväpnad ryttare utan att det hotade den egna familjens överlevnad. De egentliga vikingarna var ju aldrig mer än en bråkdel av Sveriges befolkning, och Sveriges rikaste män på 1280-talet måste ha fått sina pengar någon annanstans ifrån än genom jordbruk. T.ex. genom räder, handel i främman länder eller som rikligt belönade hemvändande livvakter åt kejsaren i Konstantinopel (dåvarande huvudstad i Östrom, nuvarande Istanbul i Turkiet). Att kejsaren höll sig med vikingar som sina personliga livvakter har man också hittat historiska bevis för, bl.a. runorna i Hagia Sofia.

Runor i den f.d. domkyrkan i Konstantinopel Hagia Sofia, vilka anses vara klotter av kejsarens vikinga-livgarde.

Läsare som inspireras av den eventuella historiska kopplingen mellan vikingarna och den svenska adeln rekommenderas att läsa Verner von Heidenstams fiktiva roman ”Folkungaträdet del 1”, som börjar med att vikingen Folke Filbyter bygger Bjälbo och grundar Folkungaätten. Och den som därefter vill följa den historiska utvecklingen i romanform hänvisas till Jan Guillous fyra böcker om tempelriddaren Arn, som tar vid där sagda bok av Heidenstam slutar och ger perspektiv på Erik den heliges grundande av Sverige. Heidenstams ”Folkungaträdet del 2” tar sedan vid i Folkunga-generationen efter Guillous ”Arvet efter Arn”. Heidenstams böcker är kortare, men ur skönlitterär synpunkt oändligt mycket bättre skrivna än Guillous för all del mycket läsvärda epos.

Jakob E:son Söderbaum

Annonser

Är människan ett djur?

MÄNSKLIGHET | Är vi människor djur? Det finns minst två enkla sätt att besvara detta: det darwinistiska och det kristna. Enligt darwinistisk syn är vi däggdjur, närmare bestämt en form av apa, och därmed är svaret definitivt Ja. Enligt kristen syn är vi ättlingar till Adam och Eva som Gud en gång skapade till sin avbild, och därmed är svaret definitivt Nej. Men frågan kan också besvaras mera sofistikerat, genom att försöka förstå människans väsen i förhållande till (de andra) djuren. Människan har – genom evolutionen – lagt sig till med egenskaper och beteendemönster som verkligen skiljer ut oss i naturen. I själva verket finns det en lång röd tråd av mänsklig strävan bort från det som kännetecknar djurriket.

Låt mig börja någonstans i begynnelsen. Någon gång där långt tillbaka insåg människan att det är bättre att jaga på dagen än på natten, dels för att alla djur sover på dagen och dels för att det är lättare att se i dagsljuset. När vi människor vände på dygnet och började jaga tillsammans i dagens ljus förbättrades förutsättningarna för att kommunicera, och både det muntliga språket och kroppsspråket kunde utvecklas. Även detta är vi människor ensamma om, i djurvärlden finns bara ljud men i den mänskliga världen kretsar en mycket stor del av tillvaron kring kommunikation. Genom att utveckla språket kunde vi börja kommunicera mer på distans, och så småningom allteftersom vi spred ut oss över allt större områden lärde vi oss också värdet av att kommunicera till andra människor längre bort att här finns det också människor.

Att förstå var det fanns andra människor har under en mycket stor del av mänsklighetens historia varit en fråga om liv och död. Exempelvis har vi mycket länge byggt vägar – för djuren är vägarna osynliga, men för oss innebär de trygghet och vissheten om att i ena eller andra riktningen finns andra människor som är någorlunda civiliserade. Att förstå var andra människor bor har också varit nödvändigt för att inte bli överrumplad och dödad av sina fiender. Detta har medfört att människan har utvecklat behovet att förstå genom analys, till skillnad från djurens mera känslobaserade förståelse för t.ex. fara, och de av våra artfränder som förstått minst har hamnat efter och kommit att domineras av dem som förstår bättre. Visst stämmer det in på darwinismen, men medan Darwin framför allt kopplade ihop oss människor till djurriket pekar just samma logik på människans väg bort från djurriket – och detta är onekligen ett viktigt perspektiv när det gäller att förstå oss själva.

Utifrån dessa faktorer har människan utvecklat samhällen med olika nivåer och funktioner, vilket ytterligare skiljer ut oss från de flesta (dock inte alla) djur. Den genomsocialiserade existens som det sedan mycket länge innebär att vara människa är av ett helt annat slag än t.ex. vargflockens maktstruktur eller myrsamhällenas arbetsfördelning. Och även i de sociala mönstren har vi valt en väg som går på tvärs mot hur saker och ting fungerar i djurriket. För oss människor har t.ex. ett viktigt sätt att uttrycka uppskattning över tillvaron varit att le och visa tänderna – betänk att när djuren visar tänderna så visar de fientlighet, men när människan visar tänderna så visar de tvärtom inbjudande välvilja (hundar ska man vara försiktig med att le mot). Att människor gråter när någonting gör ont, d.v.s. när vi befinner oss i ett mera hjälplöst tillstånd, är också ett socialt fenomen som handlar om att vi vill att våra artfränder uppmärksammar att vi behöver hjälp. Inga djur gråter, och ute i den vilda naturen skulle självfallet en gråtande människa locka till sig rovdjur som förstår att här finns en mera hjälplös människa att sätta tänderna i.

Människans uppfinningsförmåga är också någonting som skiljer oss från djuren, och är givetvis en kombination av våra mer avancerade överlevnadsbehov och vår analytiska förmåga (samt den intelligens vår art har utvecklat). Ett mycket stort genombrott, kanske större än att människan uppfann hjulet, var när vi uppfann handväskan. Därmed kunde vi bära med oss och utveckla föremål över tid samt utbyta kunskap människor emellan, istället för att massor av tid går åt både till att gång på gång sitta och förfina t.ex. ett verktyg eller för den delen glömma hur äldre släktingar brukade göra och behöva börja om på nytt igen. Uppfinnandet tog oss längre och längre bort från djurens behov av att leva ur hand i mun. Därmed lärde vi oss mer och mer att behärska tillvaron runt oss och bestämma våra egna förutsättningar och betingelser, istället för att tillvaron bestämde över allting i vår tillvaro. Så småningom lärde vi oss att tämja elden, det som alla djur räds allra mest blev en mycket god vän till människan. Vid elden fick vi värme, ljus och trygghet, och när vi började laga vår mat över den ökades markant våra möjligheter att föda oss själva och våra familjer. Djur äter, som bekant, sin mat rå.

Den alltmer avancerade mänskliga tillvaron förde med sig kulturutveckling – vi lärde oss att vissa mönster är mera gynnsamma för oss personligen, för våra familjer och för vår stam i förhållande till andra människor och andra stammar. Seder utvecklades utifrån mänskliga sociala behov och även i förhållande till varandra – inspirerade av andra seder eller som avståndstagande från vissa andra seder. Sederna hjälpte oss ännu mer att se skillnad på vänner och fiender, de som delade våra seder var tryggare och lättare att ha att göra med än andra. Det var ett sätt att överleva och på samma gång föra med sig tidigare generationers kunskap om ett välavvägt och långsiktigt hållbart beteende. I människans strävan att förstå världen runtomkring sig utvecklades också religionerna, med förklaringar på hur saker och ting hänger samman och varför allting är som det är. Ur människans behov av goda seder och normer utvecklades både tro och religionsutövning, och tillsammans medförde de moralen som både personlig och social stabiliserande faktor. Moralens förmåga att kontrollera sexualiteten (äktenskap, familjesammanhållning och avhållsamhet som dygder) har varit nödvändig både för att kontrollera reproduktionen och smittspridningen så att bägge sker på ett långsiktigt hållbart och gynnsamt sätt för samhället.

Sålunda har de mänskliga civilisationerna utvecklats, som en helt egen existensform vid sidan om djurriket. Över tid har människan gått från att jaga i grupp till att bosätta sig stamvis, och till att utveckla alltmer sofistikerade samhällen både sett till boendeformen och till livet i samhällena. Kulturutbyte har ägt rum så länge som kultur har existerat, men samtidigt skiljer kulturen också människorna åt och varje kultur är sin egen mix av inslag från andra kulturer – t.ex. genom att en artefakt som är vanlig i en kultur anses exotisk och åtråvärd i en annan kultur och därmed blir ett statusföremål där. Genom kulturen förstår vi oss själva som människor, och det tillfredsställer ett djupt existentiellt behov vi har sedan urminnes tider.

Det som är så bra med mänskligheten är dels att vi skiljer oss från djuren, dels att vi (de flesta av oss) vet att uppskatta det mänskliga mer än det djuriska. Ju mera djurisk, desto mindre civiliserad och därmed desto mindre mänsklig. Låt det vara en tumregel i tillvaron och försök så ofta Du kan tänka Dig vad som vore mera ”mänskligt” att göra när du står inför ett val. Alla människor har alltid ett val, möjligheten att välja det bättre framför det sämre. Djuren har ytterst sällan något val. Sträva bort från den omedelbara behovstillfredsställelsen, och undvik att leva ur hand i mun. Var stolt över att vara människa – och gör mänskligheten stolt.

Idag domineras dessvärre de flesta västerländska samhällen av radikala ideologier, ett uppluckrande av skillnaderna mellan människor och djur pågår för fullt och vår civilisation håller på att monteras ned. Den politiska riktning vi BORDE eftersträva är tvärtemot detta ett fördjupande av det specifikt mänskliga och ett höjande av civilisationen. Betänk att vi idag håller på att förlora kontrollen över vår tillvaro återigen – när vi håller på att bli till slavar under system som vi själva en gång startat. Hur mänskligt är det egentligen att vara liberal, när man tänker på det på detta vis? Hur mänskligt är det att vara socialist? Konservatismen är nog faktiskt den enda riktigt mänskliga ideologin, om man då inte räknar kristendomen som en ideologi. Både liberalismen och socialismen bortser på det hela taget ifrån vad det egentligen innebär att vara människa. Liberalismen har oböjeligt sin individualism och socialismen på samma vis sin kollektivism. Det största problemet är att det bara är vi konservativa som tror på historien och generationernas erfarenhet som en källa till insikt om vad som är bra.

Jakob E:son Söderbaum

Det tillstrulade

UTBILDNING | På facebook, i bloggosfär och bland studenterna har det slagit ned som en bomb. Svenskt Näringslivs rapport ”Konsten att strula till ett liv”. Att humanioran kommer upp till diskussion är alltid positivt. Reaktionerna kring rapporten har varit upprörda, och speciellt hätska har reaktionerna varit över den påstådda ambitionen att sänka studiemedlet för humaniorastudenter. Seminariet om rapporten som hölls i Almedalen 3 juli var fullsatt. Vad handlar då denna rapport, samt den tillkommande diskussionen, om? Och vilka förutsättningar har humanioraämnena i dagens Sverige?

Rapporten i sig är en nätt lunta på trettiofem sidor vilken tar sin utgångspunkt i de svenska studenternas situation i utbildningsvärlden och därefter. På många områden är rapporten välkommen borgerlig läsning. Problemet med proppar i utbildningsväsendet och dålig kontakt mellan högre utbildning och näringsliv är i Sverige ett reellt problem. Den generella politiska situationen i landet får också sin släng av sleven. Den skenande ungdomsarbetslösheten, de skyhöga marginalskatterna och den långvariga användningen av universitetsplatser som metod för regeringar att dölja arbetslöshetssiffror. Inget egentligt nytt. Dessa problem är väl kända sedan tidigare. De mer kontroversiella idéerna rör istället studiemedlen, vilket för en ekonomiskt utsatt grupp som studenterna är livsavgörande. Ett av förslagen som framläggs är:

Höj bidragsdelen för studiemedel till utbildningar som ger hög ekonomisk avkastning, exempelvis leder till kvalificerat arbete. Sänk bidragsdelen för utbildningar som inte leder till kvalificerade arbeten, exempelvis s.k. hobbykurser. (sid 4)

Det kan alltså konstateras att någon rekommendation att generellt sänka bidragen för alla ämnen inom humanistisk fakultet aldrig framlagts. Kanske är det tvärtom vissa studentföreträdare som själva läst in sina egna ämnens arbetsmässiga hopplöshet i formuleringen? En stor del av ilskan från studenthåll måste alltså kallas obefogad och förhastad. Vad ett förslag som detta dock säger är tyvärr oklar. Svenskt Näringsliv är en viktig borgerlig aktör men inte ett departement. Rapportskrivaren gör uppenbarligen inte skillnad på utbildning (program?) och kurs. Ingen utbildning består enbart av ”hobbykurser” och inget program innehåller enbart rena ämnesstudier. Är verkligen humaniorans viktigaste uppgift att röja väg för kvalificerat arbete? Tjänsterna som museiintendent är som känt begränsade.

Rapporten ”Konsten att strula till ett liv” har allvarliga brister. Att diskussionen mellan Svenskt Näringslivsfolk och studenter utmynnat i munhuggning om en Harry Potter-kurs’ vara eller icke vara är både onödigt och ovärdigt. Frågan om humaniorans roll förtjänar mer än att reduceras till ”hobbykurser” och studier med ”nedsatt anställningsbarhet”. I rapporten diskuteras eller utreds aldrig de större frågorna kopplade till humanioran. Vad är humaniora? Vad är den bra för? Går dess värde verkligen att beräkna i reda pengar? Pr-mässigt är det ostrategiskt av en borgerlig aktör att framstå som bildnings- och kulturfientliga. Man bekräftar negativa stereotyper av borgerligheten som penninga- och nyttofixerad, bortvänd och likgiltig inför allt vad som finns bortom siffror och tillväxt. Skall borgerligheten på allvar kunna utmana de strukturer och problem som finns i och kring den svenska högre utbildningen är en bra början att inte alienera landets studenter.

Så vad är humaniorastudiet till för? Svaret beror givetvis på vem man frågar. Oavsett vem som tillfrågas kommer svaret inte i första hand vara anställningsbarhet. Vi kommer få svar som fokuserar på generalistkunskap, kritiskt tänkande och bildningsbegreppet. Att Svenskt Näringsliv inte har ställt sig dessa frågor går igenom i hela rapporten. Tydligast framgår det kanske när anslagssystemet till Universitet diskuteras.

Svenskt Näringsliv förespråkar ett reformerat anslagssystem till högskolor och universitet där det vägs in hur många studenter som får ett kvalificerat jobb efter examen. Idag styrs anslagen efter dels hur många studenter som är registrerade på utbildningarna, dels hur många studenter som tar sina poäng. Kvantitet råder framför kvalitet. (sid. 31)

Det nuvarande systemet är givetvis gravt bristfälligt och premierar, precis som rapporten visar, ofullbordat och slappt studerande. Den övergång som i rapporten föreslås skulle visserligen kunna få fart på universiteten, men skulle inte innebära något paradigmskifte från kvantitet till kvalitet. Utbildning och bildning är helt enkelt inte samma sak. Man är även inne på behovet att universitetens band till staten måste kapas. Detta givetvis gott – men återigen med motiveringen ”effekt”. Att universiteten tvivelsutan kan implementera och driva projekt snabbare om detta sköts lokalt är en självklarhet, men frågan kvarstår; vad skall ett universitet göra? Privatisering av universitet skulle bara leda till privatisering av problemet. Kritiskt tänkande och kulturellt kapital är ibland inte varor alls, och när de är det, har de ett mycket svårdefinierat pris. Humanioran befinner sig i en kris och denna kris är allvarlig. Dels ur konkurrenssynpunkt. Den humanistiska bildningen tas inte till vara och leder ofta till lågstatusyrken. Dels ur medborgaresynpunkt. Bildningsidealet är nödvändigt för att upprätthålla ett levande kulturliv och en demokrati i ordets mest bokstavliga bemärkelse.

Humaniorans kris kan alltså kallas dubbel. Lösningarna måste sättas in från två håll. Humanioran måste dels uppvärderas: språkfärdighet, kritiskt tänkande, historiemedvetande och kulturellt kapital är ovärderligt och behövs i alla sammanhang. Här skall humanisterna ställa krav på sin omgivning! Låter detta abstrakt?

Ser vi oss om internationellt är det på detta område Sverige som är unikt. I länder som Frankrike och Tyskland förväntas alla högre funktionärer och chefer vara väl bevandrade i landets historia, kulturskatt och givetvis kunna uttrycka sig mer än korrekt i tal och skrift. I samma länder undervisas latin- och gammalgrekiska i gymnasieskolan medan vi i Sverige med nöd och näppe kan hålla våra latininstitutioner på universiteten uppe. Humanistiska skolar som ”Ecole des Chartes” och ”Ecole Normale Supérieure” är ytterst prestigefulla och deras inträdestester förskräckande selektiva. Var finns minsta tillstymmelse till sådana institutioner i Sverige?

För att detta skall kunna ske måste även ett paradigmskifte till skott. Här ser jag två avgörande nycklar. Så länge nihilism och kulturrelativism tillåts härska inom humanioran kommer statusen på ämnet aldrig att öka. Våga definiera kanon, våga fokusera på Västerlandet och Sverige, våga prata bra och dålig konst! Postmodernismens har visat sig odugliga att besvara ens de mest grundläggande mänskliga frågorna. Det andra är att göra upp med åldershysterin – i dubbel bemärkelse. Medan klassikerna, de verk som överlevt tidens prövningar, anses som mer robust litteratur eller konst än nymodigheterna är för fransmannen självklart. I Sverige betraktas fortfarande all konst från innan 1800-talet med skepsis. Antagligen är det samma noja som har skapat ungdomshysterin bland människor. En gedigen kunskap och förtrogenhet med ett hantverk, yrke eller arv kräver många långa år av arbete. Att allt yngre medelåder förväntas inom arbetslivet, politiken och kulturen, ja vad det än gäller, är inget sundhetstecken.

Den andra lösningen som måste till, ligger i vad som kan verka som den rakt motsatta strävan. Att ta ned ämnet på jorden. Universitetsledningar talar sig gärna varma om näringslivsanknytning, men när det kommer till de enskilda humanistiska institutionerna blir det ofta kalla handen. Kritiskt tänkande och studium ses som vardande i olöslig konflikt med allt vad näringsliv och sekiner heter. Läraryrkets återupprättande är ett steg i rätt riktning. Men arbetsmarknaden måste på ett mer konkret sätt kopplas till humanioran. En beröringsskräck har funnits och finns från humanisternas sida och detta är problematiskt. Problemet är dock ännu djupare. Humanisterna måste själva ta sig sin plats i debatten och samhället. Var finns de unga humanisterna i de politiska ungdoms- och studentförbunden? Det vimlar av statsvetare, jurister och ekonomer – men var är humanisterna? Bland många humanister, eller kulturarbetare, odlas en öppen acceptans av att hellre går i arbetslöshet än att de ta ett jobb med annan inriktning än man tänkt sig. Denna offermentalitet, gödd av dåliga självkänsla eller dåliga förebilder måste få ett slut. Den är helt enkelt inte värdig universitetens viktigaste ämnen!

En förnyad diskussion om studenterna och humanisternas roll är välkommen, ständigt, och där måste både de kvantitativa och kvalitativa frågorna få luftas. Svenskt Näringslivs rapport ger goda fingervisningar av kvantitativ sort men ännu mera pockande är att de kvalitativa frågorna behandlas. I en vilsen tid av snabba förändringar är det uppenbart att är det något som kommer att önskas är det generella kunskaper istället för fackidioti, interkulturell förståelse istället för blindhet och ett historiskt och kulturellt medvetande som sträcker sig längre än till gårdagen.

Hugo Fiévet

Den mustaschprydde mytomanen

När Mona Sahlin avgick jublade många. Mona var, som hon själv uttryckte det, slarvig. Hon var slarvig med många saker, och ibland också med sanningen. Ja, det fanns säkert tillfällen då hon medvetet ljög också. Men även om det är lätt att göra sig lustig över Mona, så spelade hon oftast med öppna kort. Hon hade åtminstone en ambition att tala sanning, även om det inte alltid blev så. Mona Sahlin var, trots sina fel och brister, i grunden hederlig.

Detsamma kan man dock inte säga om hennes efterträdare. Håkan Juholt, tidigare mest känd som ”han med mustaschen”, har gjort en magnifik entré som partiledare. Inte nog med att han ersatt Mona Sahlins ganska torra retorik med sin egen skojfriska svada. Han har dessutom ersatt Sahlins förhållandevis ärliga grundinställning med ett koncept som går ut på att säga precis vad som helst för att få uppmärksamhet och rubriker.

Insatsen i Libyen har varit Juholts huvudvärk ett bra tag nu. Och Juholt är en mästare i självmedicinering. Medicinen? Att ljuga. Lögnerna har varit många. Det svamlades om att Juholt hade varit i kontakt med ledande NATO-länder som bad honom ordna en ny marin insats. Sannolikt en lögn. Att han brevväxlade med samtliga medlemmar i FN:s säkerhetsråd och därigenom fick information som regeringen inte har tillgång till – FN:s ledning skulle alltså förhandla med oppositionen. Sannolikt en lögn. Juholt påstod att de svenska planen skulle döda drogade barnsoldater. En lögn. Juholt har inte ens försökt att vara ärligt, utan nystar ständigt in sig i ett virrvarr av lögner, halvsanningar och, naturligtvis, hans fantastiska felsägningar. Det är som om det vore ett vanebeteende. Det är inte slarv – det är tydligen sådan han är.

Utöver Libyen har Juholt även förvandlat sin egen person till en måltavla. Han påstår att han fick 800 svar på en kontaktannons. Andra medelålders, gråhåriga, mustaschprydda män från Oskarshamn utan vare sig atletiska färdigheter eller förmögenhet kan förmodligen intyga att det är omöjligt. Ja, media har blivit så tjusad av att hacka på Juholt att de till och med hackar på hans billiga piratkopierade Hugo Boss-bälte. Avsättningsmedia är återigen ute på jakt. Men den mustachprydde mytomanen blir inte avsatt förrän han förlorar ett val.

Tills dess får vi som vanligt nöja oss med att konstatera: Det var bättre förr. Till och med sossarna var bättre förr.

Andreas Braw

Etienne Gilson – nythomistisk historiker

Étienne Gilson (1884-1978)

KRISTDEMOKRATI | Återigen presenterar Tradition & Fason en översättning av en av de filosofer som under mellankrigstiden aktualiserade thomismen och personalismen – de idémässiga grunderna för den kristdemokratiska rörelsen. Denna gång är det den franska filosofen och historikern Etienne Gilson som har översatts. Tidigare har här översättningar av Jacques Maritain och Emmanuel Mounier presenterats.

Vårt syfte med att uppmärksamma den moderna kristdemokratins filosofiska grunder är att hjälpa den nutida kristdemokratiska rörelsen i Sverige att förstå sitt politiska sammanhang och sin ideologiska kontext.

Precis som i fallen med Maritain och Mounier är det Hugo Fiévet som översatt texten av Etienne Gilson. Den presenteras nedan med ett förord av Fiévet.

Mycket nöje!

Redaktionen

***

FÖRORD

Hugo Fiévet

Utanför den franska kulturkretsen är han idag till stor del bortglömd men hans gärning för att återpopularisera den tänkare han höll högst av alla bland de västerländska klassikerna står sig fortfarande. Den franske filosofen och historikern Etienne Gilson vigde hela sin akademiska livsgärning till att analysera, försvara och popularisera Thomas av Aquino.

Etienne Henri Gilson föddes 1884 i Paris i en varmt religiös familj. Efter examen vid det prestigefyllda gymnasiet ”Lycee Henri IV” påbörjar han sin filosofiska skolning vid Sorbonne och College de France. Han undervisas där av den på T&F tidigare omvända vitalistiske och antimaterialistiske filosofen Henri Bergson. 1913 framlägger han sin doktorsavhandling Friheten hos Descartes och teologin (fr. La Liberté chez Descartes et la théologie). Infallsvinkeln är ovanlig men typisk för Gilson. Han söker efter spår av den skolastiska metoden i René Descartes tänkande. Tankarnas genealogier skall bli något av hans framtida signum. Hans akademiska karriär är lysande. Han undervisar på bägge sina tidigare lärosäten och deltar i grundandet och utvecklandet av akademiska tidskrifter och det påvliga institutet för medeltidsstäder i Kanada. Hans karriär kröns med den högsta utmärkelsen 1946 då ha upptas i kretsen av ”de odödliga”; han väljs in i den Franska Akademien.
Etienne Gilsons angreppssätt när det kom till filosofin var oftast historikerns. Inte för att på reduktionistiskt manér förminska metafysikens giltighet, men de olika systemens framväxt och utveckling intresserade honom mycket. En av de system han kommer att viga mycket stor tid åt är just det thomistiska. Hans föga originella, om än excellenta, biograf står i viss kontrast till hans desto djärvare intellektuella produktion.

För Etienne Gilson är thomismen inte en form av skolastik. Den har visserligen sin grund i dessa miljöer men blir för Gilson genom sin objektiva och empiriska världsbild närmast ett uppror mot skolastikens spekulativa och rationalistiska synsätt. Tesen må idag vara att betrakta som tämligen vederlagd. De flesta historiker betraktar idag ofelbart thomismen som en skolastisk riktning; om än med sina unika drag. Situationen är dock idag radikalt annorlunda än under Gilsons dagar. Medeltiden som epok är idag en återupprättad period inom historieforskningen. Under 1800-talet pågick fortfarande en ideologiskt färgat förminskande av en av Europas viktigaste kulturepoker. Idag kan ingen akademiker längre använda termen ”Dark Age” utan att betraktas som vulgär – under Gilsons dagar var det en självklarhet. Gilsons märkliga vilja att skilja sitt hjärtebarn thomismen från dess tillkomstmiljö kan kanske förklaras av det utbredda medeltidsföraktet. Något ligger det ändå i Gilsons ansats. Samtidigt som dess tillkomst är tydligt betingad av sin tid vilar det något evigt över thomismen. Det är svårt att tänka sig att Descartes eller Kants tänkande skulle göra en storstilad comeback sisådär år 2300. Thomismen gjorde denna resa! Den kom tillbaka efter att till stor del ha slumrat under femhundra år.

Vari består då Etienne Gilsons gärning som gör honom värd att nämna på nytt? Likt få andra bidrog Etienne Gilson till arbetet att återföra Thomas av Aquinos tänkande till framkanten av det humanistiska arbetet. Från att en gång haft en mycket framstående position inom kyrka och akademi var Thomas under 1800-talet undanskymd i den förra och förtalad i den senare. För den som är intresserad av den kristdemokratiska rörelsens tänkande, är den parallella utvecklingen av nythomismen något som bara måste tas med i beräkningarna. Startskottet för bägge rörelserna skjuts nämligen av en och samma man, påve Leo XIII. Kristdemokratin genom encyclican Rerum Novarum 1891 och nythomismen genom Aeterni Patris 1879. Trots att den senare har ett mycket smalare syfte än man kanske kunnat tänka sig; modernisering av kurslitteraturen för prästkandidater, möts projektet av en sådan våldsam entusiasm även utanför de kyrkliga kretsarna att de nythomistiska svallvågorna skall gå höga en lång period framåt. Thomas av Aqunio är dock en viktig tänkare för oss alla. Hans utveckling av naturrätten och återintroducerande av Aristoteles har haft mycket stor påverkan på många senare tänkare. Men det allra viktigaste i hans tänkande förblir ändå syntesen, viljan att varken upphäva ett jota av det grekisk-romerska arvet eller den judeo-kristna uppenbarelsen, utan låta dem sammansmälta till en ny och än starkare enhet.

Thomas är en svårläst författare, det måste påtalas, och den tunga terminologin gör att man lätt tappar bort sig även i de mindre verken. Till vår hjälp har vi dock otaliga guider och sammanfattningar om honom och hans tänkande. Och ta verkligen chansen att bekanta Dig med honom käre läsare; för att utforska Thomas av Aquinos tänkande är sannerligen en otroligt befriande och fascinerande fräsch upplevelse i vår samtid som ju ibland filosofiskt kan tyckas helt försjunken i relativism, nihilism och navelskåderi.

Den översatta text som här föreligger är ett utdrag ur förordet till Etienne Gilsons bok Thomas d’Aquin från 1930. Flera fina biografier har skrivits över Thomas. Den här tidigare avhandlade Jacques Maritain har skrivit en, den för de mer anglosaxiskt inriktade bekante ”paradoxprinsen” G. K Chesterton en annan. Denna text har aldrig tidigare översatts till svenska.

Hugo Fiévet, Strasbourg, maj 2011

***
Förordet till biografin Thomas d’Aquin
Paris; 1930
Av Etienne Gilson (Översättning: Hugo Fiévet)

Född 1225 på slottet Roccasecca i grevefamiljen Aqunio lämnades han som femåring av sina föräldrar som oblat [översättarens anmärkning: klosterbarn] till det närliggande klostret Monte Cassino, där de hoppades att han skulle bli abbot och utöka familjens inflytande. Efter ett tiotal år i benediktinerklostret skickades han till universitetet i Napoli, där han även kom i kontakt med dominikanerorden och tog steget att inträda i den. Hans familj gjorde kraftigt motstånd mot detta tilltag helt emot deras planer – men till föga nytta. Thomas studerar vid universitetet i Paris från 1245 till 1248 under ledning av Albert den store, därefter i Köln 1248-1252 under ledning av densamme och kommer slutligen tillbaka till Paris 1252 där han examineras i teologi. Han undervisar där till 1259 och sedan från 1256 till 1268 i Italien, oftast vid den påvliga kurian, och reser sedan tillbaka till Paris för vidare undervisning 1268 till 1272. Kallad av påve Gregorius X att delta i konciliet i Lyon, insjuknar han på vägen och dör den 7 mars 1274 på cistercienserklostret Fossanova nära Terracina.

Vid sin död efter ett relativt kort liv vigt helt åt intellektuellt arbete lämnade Thomas en ansenlig produktion efter sig. En lång serie av kommentarer till Aristoteles viktigaste verk, varav utgivningen påbörjades 1265 och pågick ända fram till slutet av hans liv, ger oss möjlighet att närmare studera det teologiska innehållet i hans lärosystem. Verk som Scriptum super libros Sententiarium [översättaranmärkning: kommentarer till Peter Lombards famösa ”Sentenser”], Summa Contra Gentiles, Compendium Theologiae och Summa Theologica innehåller de systematiska utläggningarna av hans lära. Denna mycket rika produktion låter sig dock inte förklaras utan lyckliga omständigheter och ett extremt välreglerat arbetsliv.

Traditionen framställer honom som lång, korpulent, mycket fåordig och vi skall utifrån hans egen lära se att han betraktade det mänskliga ideallivet som ett präglat av oupphörlig kontemplation med undantag för de stunder av ro som behövs för att detta skall kunna fortgå utan avbrott. Men man har misstagit sig grundligt angående denne mans liv om man bortser från att den fasta punkt som närde honom var den religiösa. Han vigde hela sin tankekraft åt att utveckla ett djupgående system med den kristna läran och att visa på enhetligheten i detta tankesystem, som gav möjlighet att med samma ord tolka förnuftets koncept likaväl som trons sanningar. Samtidigt visste även Sankt Thomas att förbehålla mystiken den plats den krävde i hans teologiska system, och sättet på vilket han talade om detta överrensstämmer med vittnesbörden om hans liv på vilket han visste att tillämpa det. Man vet att kort innan sin död avbröt han arbetet med Summa Theologica till följd av en extas, och när man bad honom återuppta arbetet svarvade han bara ”jag kan inte längre, ty allt jag har skrivit verkar för mig som inte mer än hö”.

Samtidigt som det enda vi här skall bekanta oss med i detta enorma verk är etiken, skulle det vara helt fåfängt att studera dess karaktär utan koppling till verkets helhet. Det första villkoret för att förstå den thomistiska moralen är att förstå att det i thomismen inte finns någon särmoral; man kan inte förklara tanken som ligger bakom själva utläggningen utan att definiera thomismens hela väsen. För historikern som studerar Thomas verk för dess plats i det kristna tänkandets historia framstår två ting som särskilt uppenbara – thomismens otroliga nymodighet och hur snabbt den slog igenom trots den kritik som fanns mot den (och till viss del fortfarande finns). Om man försöker specificera vari denna läras nymodighet ligger, tänker man givetvis omedelbart på den enorma roll Aristoteles tänkande spelat för det thomistiska tankesystemet. Om vi håller oss inom etikens ram är det tydligt att Summa Theologica är det första verket av sin sort där boken Den Nichomakiska etiken har spelat en så avgörande roll. När vi tittar närmre på detta, kan vi inte annat än slås av den avgörande roll detta spelat för hela filosofins historia, inte bara den kristna utan även den humanistiska. Att ett verk som presenterar sig själv som den fullödiga sammansmältningen av de religiösa sanningar på vilken människan måste tro för att försäkra sig om sin frälsning genom Jesus Kristus samtidigt anser sig i sitt system integrera det helleniska livsidealet såsom Aristoteles hade frambragt det enbart genom förnuftets kraft – är för mig beviset att thomismen under 1200-talet lyckades att vidareutveckla hela civilisationens samlade kapital. Genom att ta detta steg gav Thomas oss på intellektuellt vis lösningen på ett problem av vilken det mänskliga tänkandet tidigare lidit mycket och genom vilket han initierade en mycket fruktbar framtid. Denna motsättning som sedan kristendomens ankomst drivit representanterna för den klassiska kulturen och bekännarna av den nya tron mot varandra, är en motsättning som inte bara hetsar den ena människan mot den andra, men som ännu mer och ännu oftare driver två personer inom samma individ mot varandra. Den ene som inte ser vägen till frälsning någon annanstans än i den kristna religionens radikala övernaturlighet och den som inte kan ge upp och förneka hellenismens livsideal och arv.

Denna fruktbara framtid är det som vi kallar Renässansen och hela den moderna civilisationen. Ja det var verkligen den grekiska stadsmänniskan, såsom i den Nichomakiska etiken, som återtog sin plats i Kristendomen och tog plats där utan att överge något av sina legitima behov. Man kan säga att de frågor om människosläktet som besvarats i det förgångna garanterar enhetligheten i dessa frågor långt senare. Men än mer, lösningen på denna fråga i den kristna läran var inte möjlig utan detta pris, och Sankt Thomas hade inte bara som sin avsikt att visa att den grekiska människan med perfekt precision kunde anpassa sig till Kristendomen med alla sina övernaturliga delar såsom tron och nåden, utan att den dessutom skulle komma att förverkliga hellenismens alla löften.

Detta är också anledningen till att koordinationen av aristotelismen med kristendomen inte gjorts hos Aquino som ett närmande av två heterogena realiteter, utan som ett infriande av naturens löfte om en nåd som upphöjer samma natur; en hellenismens oförväntade fulländning som inte blir helt fulländad förrän den går upp i Kristendomen. Detta är även slutligen anledningen till att Renässansen, när det kommer till dess första uttryck, växer fram på 1200-talet. Det är den rent estetiska renässansen och de uttryck som skulle resultera däri som skedde på 1400- och 1500-talet, och som var dess sista men absolut inte dess viktigaste uttryck.

Därför kan vi säga att när Guillaume Budé 1535 ställde sig frågan [om hellenismen och kristendomen] i De Transitu hellenismi ad christianismus hade redan Sankt Thomas teologi sedan länge gjort detta övergångsproblem överflödigt genom att placera hela kristendomen i det hellenistiska arvet. Om vi i ett ord skulle sammanfatta det första och mest urskiljande i den thomistiska moralen, skulle vi säga att det är en kristen humanism, och med detta vill inte sägas att den är ett godtyckligt blandande av humanism och kristendom, utan att den snarare uppvisar en välgrundad kristen identitet i vilken hela humanismen finns innesluten, en fullödig humanism som inte finner sitt fulla uttryck någon annanstans än just i kristendomen.

***

När kronprinsessan knackade på min dörr

I samband med att kronprinsessan Victoria och prins Daniel bevistade en av Victorias väninnors föräldrahem i Uppsala knackade de på min dörr på Gropgränd – för att träffa mig. Sedan ett par år tillbaka hade dock min bror flyttat in i lägenheten. Och just då var han ute.

Skälet till det kungliga besöket var att väninnan ifråga gifte sig, och att hennes mor – som alltså håller sig ajour i samhällsdebatten och bor i samma bostadsrättsförening – vid sagda tillfälle berättade för Victoria och Daniel att ”den där Jakob som skrivit en del artiklar om monarkin” bor i nästa trappuppgång (Aftonbladet, Aftonbladet, Expressen, Expressen, Fokus, SVT Debatt och NWT – väl att märka är det inte jag som har satt rubrikerna). Då tyckte kronprinsessan och prinsen genast att de ville hälsa på hos mig, och gick dit med långa följet av livvakter och allt.

Jag fick just veta detta på bostadsrättsföreningens årsstämma, av modern Rüya Storm-Alm. Hennes dotter och Victoria lärde tydligen känna varandra och blev goda vänner medan de gick UD:s diplomatprogram tillsammans.

Vilken grej! Jag hade förstås tappat hakan totalt om jag hade öppnat dörren och Victoria och Daniel stått där. För att inte tala om min lillebror, om han hade öppnat och de stått där och frågat om det är han som är Jakob.

Detta är definitivt det roligaste i mitt liv som jag inte har varit med om. En alldeles egen ”fiskarehistoria” att ha att berätta framöver. Jag får försöka hitta ett sätt att återgälda denna heder vid tillfälle. Imorgon är det Valborg och konungens födelsedag, och då ska jag i alla fall skåla för monarkin.

Jakob E:son Söderbaum

GÄSTKRÖNIKA: Ola Mårtensson

HUKA INTE FÖR DEN EGNA KRISTNA TRON

Svenska kyrkan verkar inte se skogen för alla träd.

Jag tillhör den skara som genom åren gång på gång irriterats över hur den forna statskyrkan i somliga delar förfallit till att både bli en vindflöjel och att verka som megafon för partipolitik. Måhända är det inte särskilt förvånande i en organisation som tio år efter skilsmässan från staten fortfarande styrs av partipolitiker.

Själv gick jag ur Svenska kyrkan för några år sedan och har hittat till församling med en frimodig pastor i min hemstad Västervik. Så egentligen kunde jag lämna Svenska kyrkan därhän, åtminstone för min privata del. Men Svenska kyrkan har en särställning i vårt land som också gör den till en angelägenhet också för kristna utanför nämnda organisation. Vad som sker i Svenska kyrkan sätter sin prägel på den bild många har av kristenheten i vårt land.

Brunnes provokationer

Under det senaste halvåret har jag haft anledning att på ledarplats i Västerviks-Tidningen kommentera Stockholmsbiskopen och socialdemokraten Eva Brunne vid två tillfällen. Först när hon vid riksdagens öppnande mycket tydligt tog ställning mot ett av de invalda partierna –Sverigedemokraterna. Med några icke väl valda ord nämndes i positiva ordalag en demonstration som arrangerats främst för att protestera mot Sverigedemokraternas inval i riksdagen. Så skrev hon in sig själv i historieböckerna, och Jimmie Åkesson  – som lämnade kyrkan i protest mot Brunnes ställningstagande för aktivisterna.

Den andra gången var när hon ondgjorde sig i morgonsoffan över att svenskarna röstat fel då alliansen vann höstens val. Nåja, så exakt uttalade hon det inte, men andemeningen var mycket tydlig.

Kyrkimamen

I Eva Brunnes stift ligger Sofia församling som under våren har varit på tapeten i media efter sitt beslut att anställa en imam. Beslutet har motiverats med att förstärka ungdoms- och mångfaldsarbetet i den så kallade Fryshuskyrkan. En präst fanns men ingen imam, då ville Svenska kyrkan rycka in och vara snäll.

Det är helt orimligt att Svenska kyrkan, som kristenhetens största organisation i vårt land, med ekonomiska medel ska underhålla en annan religion. Kristendomen är en missionerande religion –således bör alla kristna kyrkor och alla i kristenheten verka för att fler ska ta ställning för och inneslutas i den kristna gemenskapen. På samma vis är islam också en missionerande religion och dessutom den religiösa inriktning som växer mest i vår del av världen just nu. Självfallet ska religionsutövare vara respektfulla gentemot varandra och visst kan det finnas behov av religionsdialog mellan kristna och muslimer. Men att pröjsa för en imam kan omöjligt vara rätt väg.

Kristendomen och vår kultur

Vi ska inte heller glömma att kristendomen skapat och bundit samman vår svenska kultur. Oerhört mycket kan – trots att det talas om det sekulariserade svenska samhället – härledas till kristna värden och traditioner samt till att det kristna missionerandet i Sverige för tusen år sedan vann anhängare. Den katolska kyrkan, protestantismen, väckelserörelser och frikyrkor – formerna har sett olika ut och ser olika ut än i dag, men det som enar är den kristna tron.

Det går inte att tillräckligt noga understryka missionens kraft i detta. Men i stället för att vara tydligt missionerande och fokuserande på religionen har kristenheten letat sig bort från sina centrala uppdrag. I det sekulariserade Sverige där många känner sig andligt rotlösa finns det absolut potential för en mer levande, öppen och utåtriktad kristenhet. Men en sak är säker – den vägen går inte genom att förneka sitt eget och satsa pengar och energi i vad som något elakt uttryck kan ses som muslimsk missionärsverksamhet.

Mångreligiöst paraply

Efter en offentlig debatt som pågick under ett par veckors tid, insåg Sofia församling det omöjliga i sitt projekt och ändrade anställningsförhållandena för imamen. Då lät man i stället Fryshusets mångfaldsprojekt stå för arbetsgivaransvaret. Men i sak har egentligen inget skett, eftersom det är Svenska kyrkan som står för fiolerna för och mångfaldsprojektet i vilket imamen arbetar.

Ett av de mer anmärkningsvärda inläggen i debatten kring detta stod stiftsprosten i Stockholms stift, Bo Larsson, för: ”Svenska kyrkan är också det största samfundet i Sverige och har därför inte bara ansvar för sin egen verksamhet utan också för att stödja andra troende människors möjligheter att få utöva sin religion och få tillgång till sådana mötesplatser som främjar förståelse och respekt för den andre”, skrev han på Brännpunkt i Svenska Dagbladet den 7 mars.

Svenska kyrkan som ett mångreligiöst paraply? Notera ordet ansvar. Kan hans kommentar tolkas annorlunda än att han anser att Svenska kyrkan, eftersom den är stor och rik, ska ta ansvar – ekonomiskt och moraliskt – för projekt som detta? Nog är det mer än en smula underligt. Och det ligger resor ifrån den missionerande kristendomen att resonera så.

Sofia församlings kyrkoherde Hans Ulvebrand uttalade sig i tidningen Dagen, efter att man ändrat sitt ursprungliga beslut. Han konstaterade att debatten kring projektet har handlat om något annat än det var tänkt: ”Vi är inte intresserade av att föra en teologisk debatt, vi vill arbeta med integration för ungdomar”. Man tar sig för pannan.

De små enheternas kraft

Vad som kommer att ske om förflackningen och partipolitiseringen får fortsätta råda inom Svenska kyrkan, vill väl ingen ens våga tänka på. För det har gått alltför långt redan i dag. Men det finns givetvis en väg ur den spiral som organisationen befinner sig i och en av dessa vägar dit finns i att hitta tillbaka till kärnan i verksamheten och till småskaligheten i församlingen.

Församlingarna i Svenska kyrkan är i bästa fall småskaliga enheter med en alldeles unik prägel. Att medlemmar i organisationen själva får välja församling är en möjlighet som skulle kunna uppmuntra frimodiga präster som vågar stå upp för tron och som vågar gå emot partiboksetablissemanget och arbeta för det som kyrkan faktiskt är till för. Att se över Svenska kyrkans styressätt borde också vara högprioriterat – det kan omöjligt vara rimligt att partipolitiker finns med i kyrkans beslutande organ. Risken för partipolitiska gentjänster är uppenbar. De kyrkligt aktiva borde givetvis vara de som tillsammans med prästerna styr vart kyrkan ska gå.

Kyrkornas absolut viktigaste uppgift måste vara att bevara och förstärka traditioner och det kristna budskapet. Anställningen av Svenska kyrkans första imam rimmar mycket dåligt med detta. Huka inte för den egna tron stå upp för den – Jesus Kristus är Herre.

Ola Mårtensson är politisk redaktör på moderata Västerviks-Tidningen.



Organisationer & information


Konservativt Forum samlar klassiskt konservativa runtom i Sverige till diskussion och arrangerar bl.a. en årlig konferens.



Emprons informationsportal Konservatism.se har utmärkta sammanfattningar och fördjupningsmaterial om konservatism på svenska.


Föreningen Heimdal i Uppsala är Sveriges största och äldsta politiska studentförening. Föreningen verkar sedan 1891 för en reformvänlig konservatism.



Sprid ordet... stöd Tradition & Fason på Facebook!

Antal besökare

  • 967,224 träffar
Bloggtoppen.se

Politik bloggar