En unken fläkt av DDR

Vill man återuppleva en grådaskig öststatsmentalitet så kan man med fördel lyssna på ett gäng svenska trafikforskare som i SvD skriver om behovet av att bekämpa lyxvaran bilen. Det hela vore skrattretande, om det inte vore för den överhängande risken att dessa kommandoekonomer en dag får sin vilja genom. Ett olyckligt valresultat och en av dem skulle kunna vara vår trafikminister.

Kvintetten bakom artikeln vill drastiskt minska privatbilismen och förordar därför kraftigt höjda skatter på bilinköp och bilresor. Förslaget i sig är knappast bra, men det jag främst reagerar på är argumentationen och vad den säger om de värderingar som ligger bakom.

Storebror vet bäst

Bl.a. skriver artikelförfattarna:

” Människor i allmänhet kommer inte att fara illa av att minska sitt bilresande”

Och

”Ansvariga politiker måste våga gå emot en stor opinion av allmänhet, representanter för fordonsindustrin och motorjournalister genom att avsevärt höja skatterna för privatbilismen”

I sann socialistisk anda menar man alltså att den enskilde medborgaren, till skillnad från den upplyste ideologen/vetenskapsmannen, inte vet sitt eget bästa. Att allmänhetens vilja klart och tydligt pekar i en riktning får inte hindar politikerna att marschera i den rakt motsatta. Demokrati handlar inte om att folkets vilja skall råda, utan att nomenklaturan skall besluta vad den anser att folket borde vilja.

Varför köra BMW när det räcker med en Trabant?

Ungefär samma förhållningssätt går igen när man ifrågasätter de grunder på vilka bilägarna grundar sina konsumtionsbeslut:

”Om bilen bara uppfattades som ett transportmedel, varför köper då människor bilar med prestanda som vida överskrider vad som krävs? Det går inte att bortse från att bilen för många människor är en konsumtionspryl.”

Världen är full av ”konsumtionsprylar”. Vi har TV-apparater, espressomaskiner, segelbåtar, märkeskläder, fritidshus, ja, hus överhuvudtaget. Är dessa strängt taget nödvändiga? Varför är det just bilen som står i skottgluggen för dessa forskare? Varför inte allt det andra? Eller så kanske det faktiskt är så att det är all konsumtion utöver det absolut nödvändiga som kvintetten anser att vi skall avstå.

Planekonomins välsignelser

Vad som är absolut nödvändigt blir då naturligtvis upp till en statlig kommitté att fastställa. Vad gäller boendet så blir det naturligtvis miljonprogram för oss alla, fördelade enligt en statlig norm för hur många kvadratmeter varje person behöver, och med ett läge som kommittén beslutar utifrån vilka behov man har, främst var man anvisats sin arbetsplats. Kläder behöver man naturligtvis, så vi behöver ännu en statlig kommitté som beslutar om hur det optimala klädesplagget som alla skall bära får se ut, och vad det skall tillverkas av. Får man tid över kanske man i kommittén rent av gör behovsanalyser av geografiskt betingade skillnader i behov och beslutar om en tilläggskvot av vinterkläder för norrlänningar, eller så struntar man helt enkelt i det och förväntar sig att norrlänningarna skall dra den logiska slutsatsen av klimatet och bosätta sig strategiskt – innan för tullarna. På samma sätt kan man hantera livsmedel och…ja frågan är om en människa egentligen behöver något mer.

Konsumtionsbehovskommittén träffas för att besluta vad du och jag egentligen behöver

Visst, en och annan kommer naturligtvis att behöva en bil. Det insåg till och med det gamla DDR. Vem som har det behovet avgör naturligtvis ännu en statlig kommitté, liksom de även tar fram de exakta prestanda som den enda nödvändiga bilmodellen – låt oss kalla den Trabant – behöver.

Sedan kommer det naturligtvis att krävas en del generella undantag. Alla dessa kommittéer som skall besluta om vad folk i gemen behöver kommer ju att ha ett hästjobb med alla möten, analyser, utvärderingar och inte minst administration av miljontals människors konsumtionsbeslut. Risken är överhängande att vi för denna grupp av människor – vi kan kalla dem nomenklaturan – behöver en alldeles särskild norm för deras behov.

De behöver naturligtvis rejält tilltagna villor på behörigt avstånd från vanligt folks kaserner, så att de inte i sitt beslutsfattande påverkas allt för mycket av ovidkommande faktorer, som verkligheten. De behöver snabba och kraftfulla bilar som färdas i särskilda gräddfiler, så att deras effektivitet inte nedgår. Deras slitsamma och ansvarsfulla arbete berättigar dem naturligtvis till särskilda förmåner vad gäller materiella behov i övrigt så att de kan koppla av.

Den som tror att jag sitter och diktar ihop och att forskarna inte i sin artikel menar att det är politiker som skall avgöra vilka bilresor som är nödvändiga eller ej bör begrunda följande citat ur artikeln:

”Men varför diskuterar politiker i så fall inte vad som ska betraktas som nödvändiga bilresor? ”

”Det går att minska bilresandet genom samhällsplanering och en medveten strategi beträffande vad som är nödvändiga bilresor.”

Sic!

Farväl till landsbygden

I ärlighetens namn skall sägas att gruppen faktiskt har insikt om att tunnelbanan inte går fram till varje hem och hus i vårt avlånga land

”Visst finns det utsatta grupper som för sin rörlighet och för att klara sin vardag är beroende av bilen. I glesbygd och på obekväma tider saknas ofta godtagbara alternativ.”

Ingenstans framgår dock riktigt hur de tänker sig att dessa grupper skall skonas från konsekvenserna av deras skattehöjningsförslag. Redan idag är kostnader för bilinnehav och bensin en gigantisk utgiftspost för många boende på landsbygden. Kanske ligger hoppet för oss i att tidigare nämnda statliga kommitté i sin nåd skall klassa vissa av våra resor som ”nödvändiga” och bevilja något slags undantag. För luttrade landsbygdsbor som är van att politiker tar deras pengar i skatter för att sedan erbjuda dem kommunal service i någon avlägsen centralort i utbyte torde dock förhoppningarna vara lågt ställda.

Vad forskarna faktiskt tänkt sig skiner nog genom i en annan formulering i artikeln:

”…människor med begränsad tillgång till bil anpassar sig genom att bosätta sig strategiskt.”

Före...och efter - om politrukerna får bestämma

När landsbygdens folk får ytterligare fördyringar på sitt resande så att det inte längre blir möjligt för dem att använda bilen så ”anpassar de sig genom att bosätta sig strategiskt”, med andra ord de tvingas flytta från hus och hem för att bosätta sig i Staden. För en professor som anser att individens preferenser är oväsentliga och som anser att dennes behov går att fastställa vetenskapligt är detta kanske inte så dramatiskt, men för en människa av kött och blod, som älskar landsbygdens frid och ro och naturens grönska lika mycket som hon avskyr betongdjungeln, neonljusen och stressen i storstaden är detta inte bara en fråga om rationella kalkyler, utan om livskvalitet i dess djupaste mening.

Subventioner?

Visst kan det låta bestickande att det är fel att det offentliga skall subventionera dessa preferenser med kostsamma vägbyggen och annan infrastruktur som stödjer bilismen, men det ekar lite tomt när man i samma andetag med självklarhet hävdar att det offentliga skall subventionera, och öka subventionerna till, kollektivtrafiken.

Trafiksystem, liksom annan infrastruktur, kommer alltid – vare sig det handlar om system för kollektiv eller privat trafik – att till sin natur vara offentligt finansierad. I den meningen är den naturligtvis subventionerad. Om privatbilismen är kraftigare subventionerad än busstrafik eller tågtrafik vill jag låta vara osagt. Det är ju t.ex. inte alltid lätt att skilja på om en väg är avsedd för bil eller buss.

-Älskling, jag måste åka nu. Idag jobbar jag i Botsmark och det är ju 4 mil dit. -ok, tar du tunnelbanan eller?

Så långt skulle jag dock vilja gå som att påstå att den subvention jag som bilägare i det inre av Norrland åtnjuter knappast kan vara särskilt stor. Om man ställer skicket på de vägar som i mina trakter finns mot de skatter jag och mina grannar betalar direkt på vårt resande (fordonsskatt, bensinskatter m.m.) har jag svårt att i det avseendet se mig som en stor belastning på statskassan.

Varför detta hat mot bilen?

Vad är det som gör att bilen intar en sådan central plats på betongsocialisternas hatlista? Kanske är det dess miljöskadliga effekter. Men även om man tror på klimatlobbyns teorier så kommer man inte förbi det faktum att personer som de bakom den här kommenterade artikeln uttryckligen motsätter sig ambitionen att göra bilresande mera miljövänligt. Det är bilresandet i sig man vill åt.

Kanske är det ett sting av avund och grämelse över att bilindustrin är ett av de mera tydliga exemplen på marknadsekonomins överlägsenhet att skapa produkter av god kvalitet och med en variationsrikedom som tillgodoser många skiftande preferenser? Man behöver ju bara jämföra de bilar som DDR, Sovjetunionen och Polen frambringade med de tillverkade i BRD, Sverige och Japan för att detta skall framgå med all önskvärd tydlighet. Inte heller det känns dock övertygande. För personer som överhuvudtaget vill slippa bilar borde ju inte planekonomins misslyckande i detta avseende ses som någon allvarlig plump i protokollet.

Nej, jag tror att pudelns kärna ligger i själva bilismens natur. Bilen skapar stor frihet för den enskilde. Det är var och en som beslutar var, när och varför man reser någonstans, inte en statlig kommitté eller en femårsplan. Ett sådant system måste kännas oerhört hotfullt och stötande för personer som anser att vanligt folk inte inser sitt eget bästa, och därför bör ställas under förmyndarskap från de som vet bättre – förslagsvis radikala forskare, tjänstemän och politiker. Snyft. Ulbricht och Honecker, var tog ni vägen?

Patrik Magnusson

Ursprungligen publicerad på Esse Non Videri

De oantastliga

Socialdemokratin går kräftgång och precis som sin föregångare utsätts Juholt för hård granskning. Vänsterpartiets ofta irrelevanta detaljlösningar lika så. När det kommer till Miljöpartiet är det dock tyst. Mycket tyst. Blotta ordet miljö har blivit ett alibi som skyddar mot den mesta granskning. Inte ens filosofen Roger Scruton verkade ta tillfället i akt att tvåla till Maria Wetterstrand under deras möte på Engelsbergsseminariet för några veckor sedan. Borgerligt sinnade måste stå upp mot vänsterekologismen, sluta flirta med Miljöpartiet och börja utveckla en egen trovärdig miljöpolitik.

I grunden har Miljöpartiet två problem. Miljöpolitiken är det ena. All övrig politik det andra. Låt oss ta avstamp i ideologin, då partiet precis som hela den ekologiska rörelsen, ideologiskt står på mycket osäker grund. Den mossigare filosofiska termen ”ekologism” används inte i miljöpartiets partiprogram, vilket istället är titulerat ”grön ideologi – ett krav på handling”, vilket låter fräsigare. Vad innehåller då denna ideologi?

Partiprogrammet fastslår att solidaritet med djur, natur, kommande generationer, ja, varenda levande varelse är grunden. Dessa givetvis lovvärda men mycket luddiga målsättningar kan givetvis innebära vad som helst. För en utomstående finns det all anledning att höja på ögonbrynen. För det första för att det används till absurda filosofiska slutsatser. Partiprogrammet fastslår exempelvis att i ett gott samhälle har djuren rätt att få utlopp för sina naturliga beteenden. Att våra nyttodjur och till viss del även vi själva står på denna meny måste bli en bitter upptäckt. Det andra problemet är det realpolitiska. De politiska ståndpunkter partiet härleder ur sitt fundament hänger mycket illa ihop med de ideologiska punkter de härleds ur. En närmare titt på partiet visar tydligt en miljöpolitik grundad på extrema lösningar, kontraproduktiva förslag och segrar uttagna i förskott.

Låt oss börja med partiets ekonomiska politik. Partiet profilerar sig gärna som småföretagarvänligt, men för den som tagit sig tiden att läsa partiprogrammet blir frågorna snart många. Med medgrundare som t.ex. Per Gahrtons bakgrund hade en sådan glidning kanske varit naturlig redan från början, men partiets ekonomiska politik är tydlig marknadsfientlig. Partiet är emot tillväxt! Borgerlig floskel, säger någon, inte ens vänsterpartiet är emot tillväxt! Faktum är dock att Miljöpartiet här är helt unikt i svensk politik. Redan i första avsnittet i partiprogrammet hyllas vad man kallar ”kretsloppsekonomi”. Vägledda av detta konstaterar man att vi anser därför att tillväxt i konventionell mening varken är möjlig eller eftersträvansvärd.

Hur detta ekonomiska system skulle fungera är oklart och en googling på temat bjuder mest på mysiga citat från indianhövdingar eller spekulation om utopier. Man kan undra varför miljöpartiet så ivrigt förespråkar entreprenörskap och småföretagande när risken är överhängande att dessa just genererar tillväxt? Entreprenörskap tillför något nytt till marknaden; kretslopp betyder att inget nytt kan tillföras. Men bara entreprenörskapet är grönt, säger någon. Vad detta fina begrepp är vet dock ingen, och att staten antagligen förväntas skjuta till enorma medel i ”satsningar” får vara osagt. Varför gör man så här? Kanske känns retoriken ny och fräsch? Kanske är den ett tillfälle att pola med borgarna? Antagligen skall vi vara glada att Sveriges riksdags tredje största parti inte tar hårdare på sitt partiprogram.

Energipolitiken sedan. Här hävdar miljöpartiet att man leds av försiktighetsprincipen, vilket ju låter trevligt. Slutsatserna partiet drar av detta är dock djupt orimliga. Till skillnad från Alliansen som vill testa alla energilösningar vill Miljöpartiet redan idag upprätta sitt ”försiktiga” uranfria utopia. Man vill omedelbart bränna alla broar till kärnkraften och enbart förlita sig på förnyelsebara källor. Att de i denna fråga befinner sig på månen är tydligt. Varför det är mer miljötänk att täcka hela vårt land med rätt anskrämliga snurrande master och lägga halva Norrland under vatten, än att aktivt utveckla och förnya några få kärnkraftsanläggningar, är oklart. Försörjningsfrågan är man uppenbart inte heller intresserad av och en eskalering av elpriserna om kärnkraften lades ned skulle komma som ett brev på posten. Att importen av energi tillverkad genom t.ex. kol förbränning i Tyskland kan väl knappat vara en bättre lösning? För den som lever i 2000-talets Sverige är det tydligt; en ansvarstagade energipolitisk cocktail måste innehålla kärnkraft.

Slutligen, natur- och djurskyddspolitiken. Miljöpartiet talar sig både i sitt partiprogram men också i retoriken varma om både decentralisering och lokalanknytning. I partiprogrammet talas om direktdemokrati och egenproduktion. Märkligt är att dessa principer enbart gäller när det kommer till andra frågeställningar än just miljöfrågorna. Helt främmande är man t.ex. inför Roger Scrutons tankar om att appellera till medborgarna kärleken till hembygden och lokalbefolkningens naturliga instinkt att skydda sin närmiljö. På frågan om vem som är mest lämpad att bestämma om det skall finnas varg i Norrlands skogar är Miljöpartiets svar enkelt. Det är de kloka beslutfattarna i Stockholms uppgift! Samma sak gäller politiken kring strandskyddet där tomtägaren inte ses som kapabel att sköta sin egen gräsmatta. I frågan om säljakten är linjen samma. Och slutligen; vad skall göras med alla landsortsbor som ofelbart kommer att protestera när deras skog och mark fylls med vindkraftverk och täcks med artificiella vattenkraftssjöar?

Dessa tre nog så viktiga politikområden visar tydligt på partiets positioneringar. En ekonomisk politik tvärs emot det egna fundamentet, eller ännu värre, ett väl inlindat förakt mot marknadsekonomin. Detta toppat med en energipolitik som skulle få katastrofala konsekvenser för landets elkonsumenter. Och slutligen en vurm för centralisering och beslutsfattande över huvudet på dem som berörs av miljöfrågorna. Listan på varför borgerligt flirtande med Miljöpartiet är vansinne kan göras längre. Säkerligen finns många borgerligt sinnade även i detta hägn men detta kan aldrig tas som intäkt för partiet som helhet. Nu behövs andra tag. Det är dags för svensk borgerlighet att än mer profilera en fungerande, effektiv och lokalbefolkningsvänlig miljöpolitik!

Hugo Fiévet

Miljön eller den röda pakten? – Miljöpartisternas svåra dilemma

Hmm. Vill mina partivänner samarbeta med kommunister...egentligen?

Det är knappast någon hemlighet att många miljöpartister rynkade på näsan när Sahlin släpade in Ohly på den rödgröna skutan. Så mycket rött, och så mörkt rött, hade man nog inte egentligen tänkt sig. Ohlys parti har i de länder de haft chansen att regera visat på en enastående förmåga att framkalla miljökatastrofer av gigantiska proportioner, och det i många stycken ganska liberala Miljöpartiet har nog än mer svårt för en del andra egendomliga drag i vänsterpartiets politik.

Hittills har man dock suttit ganska stilla i båten. I kampen med alliansen om makten är det viktigt att försöka visa upp en någorlunda enad front, något som gått bra till dess att man skall leverera konkreta förslag man enats om, vilket gått oerhört tungt. Nu har dock ett antal miljöpartistiska kommunpolitiker i Botkyrka gått ett steg längre, och gör offentligt uppror mot den rödgröna pakten.

Man har funnit att i den egna kommunen är det alliansen som står för den konstruktiva miljöpolitiken, medan den rödgröna majoriteten röstar ner deras förslag, i miljöpartisternas fall i strid med den egna övertygelsen, men i lojalitet med sina röda vapenbröder. Därför har man nu bildat nätverket ”Gröna för alliansen” och avser verka för en alliansseger i höstens val.

Exakt hur stort stödet är inom Miljöpartiet för denna alternativrörelse inom alternativrörelsen är naturligtvis svårt för en utomstående att sia om, men det är svårt att komma ifrån misstanken/önsketänkandet, att detta är toppen av ett isberg, att det hos ganska många miljöpartister finns ett missnöje med den rödgröna pakten. Opinionsmätningar har också visat att miljöpartister är de som är mest benägna att byta block.

Inte så att jag nu går och tror att stora sjok av miljöpartister egentligen är liberaler och konservativa som väntar på att få komma ut ur garderoben. De är just miljöpartister, anhängare till sin egen gröna ideologi, bortom vänster och höger. Det är sannolikt detta som gör att det för många miljöpartister inte känns rätt att så hårt binda sig åt vänster. Det ligger snarare i deras natur att ligga mitt emellan, och därifrån försöka förhandla till sig det mesta man kan. För till skillnad från SD, som ju är ett ytterlighetsparti, har Miljöpartiet reella möjligheter att agera vågmästare.

Jag hälsar alla Miljöpartister som kommit till insikt om det kloka i att arbeta för en fortsatt alliansregering välkommen, och hoppas att de får sällskap av många fler. Än så länge gör dock väljarna klokt i att begrunda att Miljöpartiets officiella linje är och förblir rödgrönt samarbete. Vill man slippa en socialistisk regering gäller fortfarande att en alliansröst är det enda säkra kortet.

Patrik Magnusson

JA till ny svensk kärnkraft

Med endast två rösters övervikt – 174 mot 172 – fattades igår det historiska beslutet att man får bygga nya kärnkraftverk i Sverige. Beslutet innebär att antalet reaktorer inte får överstiga dagens 10, d.v.s. nya kärnkraftverk får byggas endast i syfte att ersätta gamla. För 30 år sedan beslutade riksdagen att all svensk kärnkraft ska vara avvecklad till 2010. Till slut hann uppenbarligen verkligheten ifatt den utopiska politiken, som fick rullas tillbaka. En gammal nött slogan som blir dubbelt humoristisk i det här sammanhanget är förstås: Länge leve reaktionen!

Beslutet är i allra högsta grad värt att applåderas. En stabil tillgång på elektricitet är en absolut nödvändighet i ett modernt, utvecklat samhälle. Elförbrukning medför i och för sig viss belastning på miljön. För den långsiktiga välgången såväl för samhället, människosläktet och naturen, är det således fundamentalt med en så MILJÖVÄNLIG ELFÖRSÖRJNING som möjligt. I utvärderingen av hur detta ska planeras och systematiseras är det en viktig faktor att nyttjande av bästa tekniken otvivelaktigt ger de bästa förutsättningarna för framtagande av ny, bättre och ännu mera lämplig teknik. Ett utnyttjande av annan teknik än den senaste leder ofrånkomligen till en långsammare teknikutvecklingsprocess och till större risk för ineffektivitet, eller kanske rentav miljöförstöring. Jag anser i och för sig inte att utnyttjande av senaste tekniken alltid är eftersträvansvärt, men i detta sammanhang hedrar man därigenom förstås också de välbekanta konservativa värdena HÅLLBARHET och FÖRVALTARSKAP.

I dagsläget finns det ingen elutvinningsteknik som är bättre än kärnkraften. Sverige har världens bästa kärnkraftsverksteknik, och risken för ett kärnkraftverkshaveri i Sverige av typ Harrisburg eller Tjernobyl är mindre än risken för ett krigsutbrott. Sverige har inte heller samma förutsättningar som t.ex. Danmark när det gäller utbyggnaden av vindkraftverk för att matcha kärnkraftverken, vilket beror på vårt lands geografiska förutsättningar. Det är också geografiska förutsättningar – att vi ligger i norra Nordeuropa – som är huvudanledningen till att Sverige är extra beroende av en hållbar lösning i energiförsörjningsfrågan. Helt enkelt därför att det är kallare här än i större delen av Europa.

Efter nedläggningen av reaktorerna i Barsebäck har Sverige köpt motsvarande kvot elektricitet huvudsakligen från danska kolkraftverk och polska kol- och kärnkraftverk. Kraftverken i Polen är slitna och föråldrade i många avseenden, och belastningen på dem ökar med Sverige som ny kund. Den viktigaste konsekvensen av nedstängningarna i Barsebäck är alltså att Sverige ingalunda reducerat risken för att vi och östersjöområdet drabbas av en ny kärnkraftolycka – utan vi har tvärtom ÖKAT den. Den direkta miljöförstöringen i vårt eget geografiska närområde har också ökat markant genom de förhöjda koloxidutsläppen från Danmark och Polen som vi aktivt bidrar till. Sammanlagt har alltså den socialdemokratiska nedstängningspolitiken ifråga om svensk kärnkraft, vilken skett i miljövänlighetens namn, tvärtom BIDRAGIT AKTIVT till miljöförstöringen i vår region på både kort och lång sikt. Denna oansvariga hantering av en så fullständigt avgörande fråga för svensk industri förtjänar socialdemokraterna all kritik för.

Därför är det strålande (om uttrycket tillåts!) att beslutet om förnyad svensk kärnkraft nu har röstats igenom. Den i huvudsak rödgröna sida av riksdagen som var emot detta illustrerar också tydligt hur en verklighetsfrånvänd skrivbordsidealism kan ställa till med stora besvär, inte bara för det svenska samhället – utan faktiskt för den mycket viktiga samhällsdebatten kring långsiktigt hållbara lösningar, där givetvis miljöfrågorna är värda stor uppmärksamhet. Fundera på detta. Är det så att de 172 riksdagsledamöter som nu röstade emot i själva verket vill att vi ska fortsätta på en väg som bevisligen är värre för miljön i realiteten? Eller är det så att de inte ens vill att vi ska kunna använda så mycket el som svensk industri och medborgare idag är beroende av? Eller är de emot det svenska självförsörjandet och oberoendet ifråga om livsviktiga delar får landets försörjning? I motståndarlägret må många olika anledningar och argument finnas, men kom ihåg att det ALLTID ÄR DET FAKTISKA RESULTATET SOM ÄR DET VIKTIGASTE.

I själva verket borde vi BYGGA UT svensk kärnkraft. Om Sverige menar allvar med att gå i bräschen som världens miljövänligaste land borde vi verkligen dra nytta av vår teknik på området, och utnyttja de uppenbara möjligheter som finns att tjäna pengar på att göra hela Östersjöområdet mera miljövänligt – genom att exportera ren svensk kärnkraft istället för att importera smutsig el som vi idag gör.

Slutligen vill jag ge en stor eloge till Kristdemokraterna, som var det parti som öppnade för att Sverige bör göra nya satsningar på kärnkraften, och därmed banade väg för att Alliansen till slut kunde enas om energipolitiken och därmed inledde vägen mot detta nya, utmärkta riksdagsbeslut.

Jakob E:son Söderbaum

Centern till attack mot kulturmiljön

Att Centern inte längre är vad det varit har väl varit uppenbart ganska länge. Av det landsbygdsförsvarande och kulturarvsvurmande bondepartiet har blivit ett ultraliberalt storstadsparti. Nu vill man ta nästa steg.

Det är riksintresset för kulturmiljövård som nu står i skottgluggen för centerns nydaning. Detta står nämligen i vägen för partiets mål att bygga skyskrapor i storstäderna för att skapa tätare städer, och därmed – hoppas man – vinna nya storstadsväljare. Alltså måste skyddet för kulturmiljöer bort, tycker Centern.

Ska man nu nödvändigtvis bygga skyskrapor får man väl rikta in sig på områden som detta

Det tycks således som Centern, av alla partier, nu är beredda att släppa lös en ny våg av skövlingar av vackra och historiskt värdefulla kulturmiljöer i våra gamla stadskärnor, likt de som sossarna på 60-talet genomdrev. Förutom att jag ogillar förslaget så tvivlar jag på att detta blir den väljarmagnet man hoppas på. Snarare känns det som ännu en pusselbit i Centerns jakt på att slippa delta i Riksdagens arbete till hösten.

Jag tillhör förvisso de som inte kategoriskt motsätter mig att man bygger skyskrapor eller på annat sätt förtätar storstäderna. Ska man göra detta får det dock inte ske till priset av att man förstör det gamla. Hus från medeltiden, eller för den delen 1800-talet, skall inte rivas för att göra plats åt det nya. Inte heller bör stadsdelar som präglas av bebyggelse från en äldre epok kompletteras med fururistiska alster.

I första hand får man utnyttja obebyggd mark, och om det inte är möjligt kan man väl i så fall ge sig till att skyffla undan några av de nedgångna och omänskliga miljonprogramsområden som förpestar våra städer.

Patrik Magnusson

Två goda skäl att minska vårt oljeberoende

PÅ DJUPET | I samband med klimatkonferensen i Köpenhamn diskuterades naturligtvis utsläpp av koldioxid och därmed vårt användande av fossila bränslen som olja. Den rådande officiella sanningen på detta område är ju att dessa av människan genererade utsläpp har en avgörande påverkan på vårt klimat, och kan komma att orsaka en ekologisk katastrof.

Det finns som jag ser det goda skäl att ifrågasätta denna dogm. Det första skälet är just att det är en dogm. Det finns uppenbarligen många forskare som på ett eller annat sätt ifrågasätter detta, men som inte av etablissemanget tillåts komma till tals. Vi har också nyligen sett hur klimatforskare manipulerar sina data så att de skall passa de hypoteser man har. Den politiska styrningen av forskningsmedel gör också att det finns starka incitament för forskare inom området att komma fram till ”rätt” resultat.

Innebär detta att allt är frid och fröjd och att vi alla borde följa språkröret Peter Erikssons exempel och köpa oss en bensinslukande SUV? Nja, jag skulle nog vilja hävda att det finns två goda skäl att intensifiera arbetet med att minska vårt beroende av olja och andra fossila bränslen.

Vårt beroende av oljediktaturerna

Det första skälet är att en förfärande stor andel av världens olja pumpas upp i länder som det för en västerländsk demokrati inte är helt bekvämt att stå i beroendeställning till. Den allra största andelen, drygt 20%, har sitt ursprung i Saudiarabien och de små Gulfstaterna. Dessa är förvisso västvänliga i sin officiella linje, men de politiska ideal de står för är definitivt artfrämmande för oss.

Vill vi verkligen vara beroende av dessa herrar?

En betydande del av oljepengarna torde också finna sin väg till olika radikala islamistiska grupper och ytterst till den terrorism som kontinuerligt skördar oskyldiga människoliv. Vi finansierar således själva de semtexladdningar som spränger våra tåg och byggnader i luften. Även om man bortser från allt detta kommer man inte ifrån att dessa länder är belägna i en synnerligen orolig del av vår värld och det kan lätt inträffa saker som stryper oljekranarna, eller hotar att göra det, såsom skedde under 70-talet, om vi inte rättar vår politik efter oljeproducenternas önskemål.

Ytterligare 15% kommer från övriga mellanöstern, en ännu mer osäker leverantör. Största producenterna är där Iran, Irak, Algeriet och Libyen. Vidare kommentarer om dessa torde vara överflödiga. Sedan har vi de 15% som Vladimir Putin styr och ställer med, och tillsammans med naturgas flitigt använder som politiskt påtryckningsmedel.

Omkring 13% har sitt ursprung i Latinamerika. Av dessa kommer mer än hälften från Hugo Chavez Venezuela eller länder, som Ecuador, vilka är lydstater till honom. Inte heller dessa länder är direkt att betrakta som pålitliga leverantörer. Senaste exemplet på hur Chavez använder sina oljebolivares är naturligtvis finansieringen av kuppförsöket i Honduras.

Omkring 6% kommer från Afrika söder om Sahara, och 9% från Asien. Den senare oljan torde helt sugas upp av de törstiga inhemska marknaderna, medan den afrikanska förvisso är tillgänglig för export, men leverantörerna är ofta instabila stater och/eller diktaturer där utvinningen av olja är intimt förknippad med grova kränkningar av mänskliga rättigheter. Exempel på sådana stater är Nigeria och Sudan.

Återstår så omkring 20% av världsproduktionen som kommer från västerländska demokratier som USA, Canada, Australien, Storbritannien och Norge. Tittar man på kända reserver blir de västerländska demokratiernas andel ännu mindre, omkring 16%, och den förbrukas i högre takt än i många andra länder. Detta är betydligt mindre andel än den vi idag behöver konsumera för att upprätthålla vår levnadsstandard.

1974 hade vi senast ransonering av bensin i Sverige

Detta innebär att vårt oljeberoende försätter oss i en mycket bekymmersam position där vi tvingas acceptera att länder med mycket tvivelaktiga politiska system kan utöva visst inflytande över oss för att vi skall hålla dem på gott humör, och ytterst att de kan tillfoga vår ekonomi avsevärd skada genom att strypa flödet av olja. Vad gör vi den dag vi tvingas välja mellan att inskränka yttrandefriheten eller att fortsätta importera olja till förmånliga villkor?

Visst finns alltid möjligheten att med militära medel få sin vilja genom, men det är ett företag man oftast underskattar kostnaderna med, förutom att det ur ett etiskt perspektiv tender att vara förkastligt. Västs förmåga, och framförallt vilja, att bruka maktmedel för att få sin vilja genom är också nuförtiden mycket svag. Då verkar det mera lovande att spela på den planhalva där väst fortfarande har kvar viss styrka, den teknologiska.

Västerlandets framgångar under det gångna halvseklet, och framförallt under de senaste tvåhundra åren har till stor del berott på vår förmåga att med vetenskap och teknik finna nya lösningar på olika problem. Om vi kan finna hållbara sätt att ersätta, eller åtminstone minska behovet av, olja i främst våra transporter, eller att minska vårt behov av transporter, så gör vi samtidigt mindre beroende av att fjäska för personer som Mahmoud Ahmedinejad, kung Abdullah, Vladimir Putin, överste Khadaffi och Hugo Chavez, och mindre sårbara för de allsköns konflikter ledare av den typen brukar dra på sig, och som kan kasta grus i maskineriet på oljeriggarna.

Peak Oil

Det andra skälet kan sammanfattas i begreppet Peak oil, som har blivit något av ett modeuttryck på sistone. Att olja, gas och kol är ändliga resurser har länge varit känt. Ingen vet exakt hur stora kvantiteter av dessa energiråvaror det finns, men alltsedan de blev viktiga för vår ekonomi har man försökt uppskatta fyndigheternas storlek, och därmed hur länge de kan tänkas räcka.

Av många skäl är det inte helt enkelt att göra dessa uppskattningar. Ett uppenbart skäl är att alla fyndigheter inte är upptäckta, och är de inte upptäckta är de ju per definition okända. Därför skrivs hela tiden siffran över bekräftade fyndigheter upp, samtidigt som uttagen ur fyndigheterna i form av produktion naturligtvis dras ifrån. När väl fyndigheter tas i produktion visar det sig allt som oftast att uppskattningen av dess storlek varit för optimistisk eller för pessimistisk. Skall man bedöma hur länge en viss resurs räcker måste man sedan korrekt prognostisera produktionen, vilket kan vara ett företag i sig.

Hubberts modell för Peak Oil från 1956

Ett av de första och fortfarande aktuella försöken att ta fram en modell för utvecklingen av oljeproduktionen gjordes 1956 av M. King Hubbert, som baserat på studier av kolproduktionen i USA tog fram en enkel modell för hur produktion av ändliga resurser som olja kan se ut. Modellen är i princip en normalfördelningskurva, där produktionen först ökar långsamt, sedan allt snabbare, för att sedan avta och slutligen nå en topp (”peak oil” i detta fall), varefter produktionen börjar falla, för att till sist upphöra.

Mekanismerna bakom denna utveckling är i princip den att till en början stiger produktionen till följd av växande efterfrågan. I detta skede finns det gott om kända fyndigheter, och oljan är lätt åtkomlig, varför det i princip inte finns några andra gränser för produktionen än den mängd olja marknaden kan svälja.

I takt med att befintliga fyndigheter förbrukas och efterfrågan fortsätter att öka så uppstår en slags kapplöpning mellan att finna och exploatera nya fyndigheter, och att förbruka de kända. Till en början är det lätt att öka de kända fyndigheterna snabbare än de kända förbrukas, och att bygga ut produktionskapaciteten i takt med efterfrågan.

Efter en tid kommer dock takten i fynd av nya fyndigheter att minska, eftersom de lättast tillgängliga redan är funna. Nu tvingas prospektörerna ut i allt oländigare terräng, kargare klimat och med sämre infrastruktur. Samtidigt fortsätter produktionen att öka – till sist snabbare än vad nya fyndigheter upptäcks. Då börjar (de kända) reserverna att minska.

Att ta i drift en fyndighet som ligger avlägset till, eller kanske djupt under vattnet, kräver mer resurser än vad det gjorde att ta de första fyndigheterna i drift, och tar helt enkelt mer tid. Detta innebär att man förr eller senare kommer till en punkt då produktionen inte längre kan byggas ut i den takt efterfrågan ökar, eller till och med ens i samma takt som produktion bortfaller då gamla källor sinar. Då har man nått ”peak oil”.

Därefter kommer produktionen att fortsätta att falla, alldeles oavsett efterfrågan. Det är helt enkelt inte tekniskt möjligt att upprätthålla den på samma nivå, och i takt med att allt större del av reserverna förbrukas fortsätter produktionen att minska till dess att den i princip upphör.

En hel del tankemöda har ägnats åt att förutspå när denna ”peak oil” skall inträffa. Hubbert själv föreslog omkring 2030, en tidpunkt som stöds av många internationella experter. Andra, t.ex. den svenska forskargruppen ASPO, menar att toppen kommer att inträffa tidigare, och att den kanske t.o.m. inträffade 2008. Mer optimistiska prognoser gör gällande att toppen ligger längre bort än 2030, kanske t.o.m. en bit in på nästa sekel. De allra mest optimistiska talar om i storleksordningen flera hundra år, eller förnekar t.o.m. att en sådan topp skulle komma någonsin.

Jag skall på en gång tillstå att jag inte är någon expert i ämnet, och har mycket svårt att bedöma trovärdigheten i de olika argumenten som stödjer optimistiska respektive pessimistiska beräkningar. Min magkänsla får mig att hellre luta åt de mera optimistiska prognoserna. Marknadsmekanismer och teknisk utveckling brukar ha en tendens att finna lösningar vi inte kan föreställa oss idag, och som därför inte kan ingå i modellerna.

Till exempel finns oexploaterade fyndigheter och andra typer av oljeråvaror än de i dag dominerande som kommer att bli brytvärda i takt med att priserna stiger. Ny teknik kommer gradvis att göra våra fordon bensinsnålare, och/eller kapabla att använda alternativa drivmedel. Dyrare drivmedel kommer också att innebära minskade transporter.

Även med en mera optimistisk hållning torde det dock stå klart att vi inom relativt kort tid (decennier) kommer att slå i produktionstaket för olja globalt, samtidigt som allt fler länder når ökat välstånd och därmed ökar sitt behov av energi, och att produktionen sedan gradvis kommer att minska. Detta kommer att medföra ökade priser, och man kan inte heller bortse från att de stora producenterna i takt med att produktionen avtar delvis kommer att dra bort delar av sin produktion från världsmarknaden för att se till att deras egna behov täcks, vilket ytterligare försätter helt importberoende länder som Sverige i en brydsam situation.

Vad göra?

Det första man bör betänka är att en stor del av problemen sannolikt kommer att lösa sig av sig själva. I takt med att priserna stiger kommer det att bli allt mer lönsamt och intressant att investera i bensinsnål teknik och alternativa energikällor. Vad vi således inte bör göra är att gripas av panik och fatta extrema beslut.

Audi A2 - Det går få ner bränsleförbrukningen till under 3dl/mil med dagens teknik

Däremot bör vi målmedvetet arbeta med att arbeta bort vårt oljeberoende. Det är främst inom transportsektorn som oljan förbrukas, så det är där mest går att göra. Grundforskning inom områden som bensinsnålare motorer och alternativa drivmedel borde kunna vara väl investerade pengar, och kunna ge svensk fordonsindustri en ny nisch att blomstra i. Det förutsätter dock att man låter forskarna välja inriktning och metoder, och inte låter politiker plöja fast oss i ett till etanolträsk.

Infrastruktursatsningar på järnväg tror jag också på. Tåg kan drivas med elektricitet istället för oljeprodukter, och all fossil energiförbrukning som kan växlas mot elförbrukning är bra. På kort sikt kan vi öka vår kärnkraftsproduktion, och på lite längre sikt finns många lovande tekniker vi kan utveckla. Även personbilar, åtminstone i storstadsområdena, bör kunna nyttja mer av el för sin framdrivning.

Kärnkraften - oundviklig del av lösningen

Det finns sannolikt också en rad ekonomiska piskor och morötter statsmakterna kan applicera för att främja en minskning och effektivisering av transporterna. Mer av distansarbete, videokonferenser och decentraliserad service borde minska behovet av pendlings-, konferens- och inköpsresor.

Jag skulle också vilja slå ett slag för den gamla hederliga beredskapslagringen av olja. Om de mera pessimistiska prognoserna skulle slå in kan det visa sig vara värdefullt att ha en viss buffert att luta sig mot för att mildra övergången till ett oljelöst samhälle. Till detta kommer det förhållande att våra väpnade styrkor för sina mest slagkraftiga förband är i stort behov av drivmedel, och att vi kan räkna med att en potentiell angripare (Ryssland) kommer att ha egen produktion långt efter att EU:s och Norges reserver är förbrukade.

En omställning av samhället till allt mindre oljeberoende handlar om att förändra för att kunna bevara. Genom att tänka långsiktigt och redan nu börja vår omställning minskar vi risken att vi längre fram hamnar i olika krisscenarier som kräver revolutionära förändringar, och satsningar här kan till och med innehålla ett frö till framtida svenska exportframgångar.

Ett varningens finger, dock. Detta är ett en fråga med närmast outsinlig potential för politiker med ambition att öka sin styrning över ekonomi och medborgare att löpa amok. Det gäller därför att i första hand finna lösningar som utnyttjar kreativiteten i den fria forskningen och dynamiken i den fria marknaden, inte politiskt detaljstyrda mastodontprojekt. En förutsättning är dock att vi inom den politiska högern tar frågan om oljeberoende på allvar, och inte låter vänstern erövra problemformuleringsprivilegiet i denna fråga.

För att slutligen återknyta till klimatfrågan, så innebär de mera pessimistiska kalkylerna av våra oljereserver, om de stämmer, att IPCC:s skräckscenarier för global uppvärmning saknar relevans. De bygger nämligen på antaganden om fortsatt ökning av koldioxidutsläppen från fossila bränslen, något som enligt bedömare som Kjell Aleklett på ASPO helt enkelt inte är praktiskt möjligt.

För mera initierade bedömningar av fenomenet ”peak oil” rekommenderas en titt hos Wiseman’s Wisdoms och Cornucopia? Även vår utrikesminister Carl Bildt uppmärksammade frågan ifjol med anledning av det då rekordhöga oljepriset på 119$/fat.

Patrik Magnusson

Klimatalarmismen ifrågasätts

Har människan kläm på jordens naturliga cykler eller inte?

I Sverige är det inte en legitim åsikt att inte tro på jordens undergång genom global uppvärmning som människan gjort sig skyldig till under de senaste 150 åren av jordens 4 540 000 000 års långa existens. Det är inte ”politiskt korrekt”. Ifrågasätter man klimatkonsensus så är det liktydigt med att idiotförklara sig själv. Ändå är det precis det som är anledningen till att Köpenhamnsförhandlingarna nu till slut inte visade sig ha lett någon vart, och att det slutgiltiga avtalsdokumentet blev alltför urvattnat.

Resultatet av det efterlängtade Köpenhamnsavtalet är nämligen att det inte är legalt bindande, det innehåller inga siffror om utsläppsminskningar för i- respektive u-länder och det nämns inte ens någon siffra för utsläppsminskningarna till 2050 (tidigare har man talat om 50%). Enligt uppgift har klimatkonferensen kostat 2 miljarder kronor. Det är ofrånkomligen så att världen är full av ”klimatskeptiker”, ävenså den industrialiserade och demokratiserade delen av världen – och det ända upp på regeringsnivå, bevisligen med en hel del kvalificerad forskning på sin sida.

Koldioxiden och livet på jorden

I anslutning till de senaste klimatförhandlingarna mellan världens ledare i Köpenhamn, publicerar tidskriften Ingenjören – organ för Sveriges civilingenjörer – i nr 9 2009 en artikel om den inte helt försumbara skara forskare och rörelse som ifrågasätter klimathotet. I artikeln intervjuas bl.a. Göran Petersson, professor i kemisk miljövetenskap, sedan länge medlem i Greenpeace och Naturskyddsföreningen och med sina politiska sympatier hos Miljöpartiet. Han påpekar att vi historiskt sett står inför en ny istid just nu.

Detta minns jag att vi läste om när jag gick på gymnasiet. Att jordens normaltillstånd är istid, att istider brukar variera mellan 10,000 år och 100,000 år, att vi nu lever i en varm paus mellan istider och att den mänskliga civilisationen sådan vi känner den från Babylon tills idag har uppstått i den senaste varma pausen mellan två istider. Vidare att den kommande istiden är en 100,000 års-istid, till skillnad från den förra som varade i 10,000 år. Jordens klimat har dessutom varierat enormt genom dess historia. Det finns t.ex. isräfflor i Sahara och vi har för länge sedan haft medelhavsklimat i Norden. Men dessa saker talas det inte alls speciellt mycket om nuförtiden.

Det stora hotet mot livet på jorden är inte heller att det blir för mycket koldioxid i atmosfären. Koldioxid är ett gödningsmedel, som får växtligheten att frodas (jfr ”växthuseffekten”) – och ju mer växtlighet desto mer syre produceras det, vilket är en förutsättning för att människor och djur ska kunna leva. Tvärtom är den verkligt stora faran att det blir alltför lite koldioxid i atmosfären så att växterna dör – då produceras inte mer syre och då kan inte heller animaliskt liv existera på jorden. Under förr-förra istiden var det mycket nära att det blev så kallt att koldioxiden frös – och att därmed allt liv på jorden skulle ha dött. Det är värt att betänka.

Är det då alldeles självklart någonting dåligt att öka utsläppen av koldioxid? OM det är så att människan verkligen kan påverka jordens klimat, vilket alltså ifrågasätts med lika kvalificerade argument som anhängarna har, så är det kanske det sätt vi kan rädda civilisationen från undergång? Om människan verkligen har förmåga att påverka jordens medeltemperatur och därigenom kan rädda mänskligheten, civilisationen och kanske rentutav allt liv på jorden – så är det kanske snarare positivt än negativt med global uppvärmning? Göran Petersson är inne på detta, och menar att om vi genom ökade koldioxidutsläpp kan förhindra att jorden går in i en ny istid så överväger det helt klart alla nackdelar med global uppvärmning.

Klimatfrågan förminskar andra miljöhot

Det är synd att under de senaste 10 åren har just koldioxidutsläppen och den globala uppvärmningen fått alla andra miljöfrågor att verka mindre betydelsefulla. Sådant som giftutsläpp i skog och vatten och bevarad ekologisk mångfald. Det är bara att hålla med Göran Petersson om detta. Dessutom har de ”individnära” miljöfrågorna fått absurt stort utrymme i debatten. D.v.s. att det överhuvudtaget skulle spela roll att svenskar källsorterar, köper miljövänliga produkter och kör miljövänligare personbil. Det spelar verkligen ingen roll om vi så miljöreformerar oss tillbaka till grottstadiet – så länge som USA och Kina, vilka tillsammans står för hälften av jordens utsläpp, inte ser till att deras industrier, kolkraftverk och lastbilstrafik m.m. minskar sina utsläpp. De globala miljöproblemen kan överhuvudtaget inte påverkas från medborgarnivå, det är endast världens politiker och hur de förhåller sig till näringsliv, energiförsörjning och infrastruktur som kan utöva påverkan (läs min artikel i Captus om saken).

Ett intressant argument som lyfts fram i artikeln i Ingenjören 9/09, är att ökad värme på jordens yta leder till ökad molnbildning som i sin tur kyler ner jordens yta. Att polerna och glaciärerna håller på att smälta är inte heller någonting nytt, det har pågått ända sedan förra istiden. Det har också länge förefallit mig besynnerligt hur okänt det är i den svenska debatten att skogar är en betydande koldioxidreducerare, och att Sveriges skogstäthet är så hög att våra skogar redan kompenserar mer än väl för svenska koldioxidutsläpp. Så varför, egentligen, ska vi satsa så mycket på att svenska medborgare är miljömedvetna och ”klimatsmarta”? Jag vet inte riktigt vad jag själv ska tro måste jag säga, men när det är så uppenbart att de stora miljöfrågorna ändå bara kan lösas på politisk nivå så luktar det socialism lång väg att enskilda svenska medborgare måste tänka så mycket på miljön och anpassa hela sin livsstil efter mönster som är både frihetsinskränkande och näringslivsfientliga.

Skeptikerna utmålas som hot mot hela världen

På Newsmill har också uppmärksammats och problematiserats det faktum att det i huvudsak är män som är skeptiska till klimatalarmismen. Där ställer sig Maggie Thauersköld Crusell (läs här) frågan om anledningen till detta inte är att män överlag tenderar att vara mer skeptiska. Istället är det ju ett psykologiskt faktum att kvinnor inte är lika riskbenägna som män, och att vara ”klimatskeptiker” kräver avsevärt mod. Att bli utmålad som ett hot mot hela världen är verkligen inte det lättaste.

Den som följt med debatten de senaste månaderna har naturligtvis inte heller missat ”Climategate” nu i november, den uppmärksammade stora skandalen kring hur betydande delar av den forskning som FN stött sig på under de senaste 10 åren har manipulerats till att verka som att människan har en påverkan på den globala uppvärmningen som egentligen saknar belägg i samma forskningsmaterial. Säga vad man vill om allt detta, men det är i alla fall ett positivt tecken att klimatdebattens betongpositioner både fått sig ett par rejäla grundstötar nu hösten 2009 – och att den börjat intressera sig för både vidgade perspektiv, källkritik och annan vetenskaplig fakta än den politiskt önskade.

Konservatismen är bevarandets idélära, med fokus på försiktighet, värnandet av det långsiktigt hållbara, och befordrandet av civilisationens utveckling. Så vad är det som är mest värt att bevara – jordens normaltillstånd, eller mänskligheten och civilisationen? Det är en stor fråga också för oss konservativa.

Jakob E:son Söderbaum

Ordförande Reinfeldt har ordet

EU-ordföranden gästade Almedalen

När det till sist blev Fredrik Reinfeldts tur att äntra talarstolen i Almedalen så var det inte moderatledaren Reinfeldt vi fick höra, inte heller Statsminister Reinfeldt, utan det var EU-ordförande Reinfeldt som höll tal. Detta är fullt begripligt, både som statsministerns tankar torde vara fullt fokuserade på detta uppdrag som han och Sverige har under de kommande sex månaderna, och eftersom hans förmåga att nå framgång i detta har så stor betydelse både för utvecklingen i Sverige och för Moderaternas och Allianspartiernas hopp om ett bra val 2010.

Fredrik Reinfeldt är en sympatisk person. Där hans företrädare i Rosenbad var tvärsäker, arrogant och bufflig, är Reinfeldt ödmjuk, lyssnande och eftertänksam. Detta är egenskaper som jag tror kommer att ha stor betydelse för hans förmåga att jämka samman alla starka viljor i EU-länderna, och nå resultat på de områden som Reinfeldt tänker prioritera, nämligen den ekonomiska krisen och klimatfrågan. Just dessa två teman var också de han ägnade huvuddelen av sitt tal åt.

Med denna fokus blir det inte så mycket kött på benen för den som efterlyser en fingervisning om vart moderaterna är på väg, vilken politik man tänker föra i Sverige och vilka prioriteringar man har. Den som vill veta mer om detta torde få vänta till nästa år, när Reinfeldt hunnit pusta ut efter EU-ordförandeskapet och börjar vässa klorna inför valet. Vill man vara elak kan man dock uttrycka visst tvivel om det hela kommer att klarna ens då, så slätstruket moderaterna blivit under de senaste åren.

Som konservativ kan man glädja sig åt det intresse statsministern ägnade åt historien som en gemensam grund för vårt folk och som källa till lärdom, även om jag tycker att hans svartmålning av den svenska 1600-talshistorien hade ett drag av historielöshet över sig. Förvisso har han helt rätt i att 1600-talet var en tid av armod och ständiga krig, men att lyfta fram Sverige som alldeles särskilt krigiskt och brutalt, bara för att vi då var en framgångsrik stormakt, är inte rättvist. Det var så Europa såg ut på den tiden. Andra länder agerade efter samma värderingar och logik, bara inte alltid lika framgångsrikt.

Socialdemokraterna fick en välförtjänt, men försynt, känga, för Sveriges isolationistiska förhållningssätt till Europa under det kalla kriget, och för den överlägsna attityd som präglade utrikespolitiken i den moraliska supermakten Sverige under den tiden. Vi fick oss också en lektion i den internationella ekonomins realiteter. Sverige är ett av de länder som tjänar mest på frihandeln, men det innebär också att vi är ett av de länder som drabbas hårdast när konjunkturen viker, och det är mycket lite vi kan göra åt saken på egen hand.

Fossila bränslen - Reinfeldts hjärtefråga

Allra störst utrymme fick klimatfrågorna. Reinfeldt bekände sig som en ortodoxt troende i klimatfrågan och förordade krafttag för att få ned förbrukningen av fossila bränslen. Som klimatagnostiker har jag svårt att uppamma samma entusiasm för denna fråga som statsministern, och nog känns det lite underligt att höra en moderat tala sig varm för skattehöjningar (på koldioxid), men i sak har jag egentligen inte så mycket att invända. Förr eller senare måste vi finna andra tekniker och energikällor än de som baseras på olja och kol, och om koldioxidskatter och utsläppsrätter kan driva på den utvecklingen så tror jag inte att det är helt fel.

Sammantaget tror jag Reinfeldt lyckades med det han vill uppnå i sitt tal, att framstå som den ansvarsfulle statsman han är, som kommer att som EU-ordförande arbeta för de frågor som i någon mening är alla svenskars, jobben och miljön. För den som är borgerlig och konservativ finns det dock ytterst lite att ta fasta på och glädjas av. Talet blir bara en bekräftelse på den bild som redan börjat tona fram av moderaterna som inte bara det nya arbetarepartiet utan också som det nya maktpartiet, ett parti som likt sossarna av igår saknar ideologi och visioner och vars enda raison d’etre är förvaltandet av regeringsmakten.

Se hela talet här

Patrik Magnusson

GÄSTKRÖNIKA: Diederik Boomsma och Jonathan Price

RÄDDA MILJÖN, GIFT DIG!

Miljöaktivister vill att vi ändrar vår livsstil för att rädda världen. Vi måste köra bil mindre, flyga mindre, äta mindre kött och bada mindre i badkar. Gröna politiska partier och aktivistgrupper såsom Greenpeace utformar och driver politiska förslag för att stimulera gröna alternativ, och för att beskatta de som inte är miljövänliga. Bokhandlar är fulla av käcka små livsstilsguider som berättar hur vi ska reducera våra koldioxidutsläpp genom att odla våra egna grönsaker, använda schampo men inte balsam, och åka på en lång semester istället för flera korta.

Likväl, bland alla detaljerade påbud förblir dessa gröna riddare tysta om två av de allra viktigaste ekologiska katastroferna: den explosiva tillväxten av singlar och skilsmässor. Med andra ord, den borgerliga familjens tillbakagång både som kulturellt ideal och samhällsinstitution.

Faktum är att singlar använder mellan 40 och 60 procent mer boendeutrymme, elektricitet, drivmedel, vatten och andra resurser än gifta par, och de genererar betydligt mera sopor. Efter en skilsmässa behöver de f.d. makarna plötsligt två kylskåp, två diskmaskiner, två flugsmällor och två elektriska tandborstar. Fler singlar betyder fler bilar, fler bostäder, och mindre portioner av halvfabrikatsmat förpackade i mer plast.

De dramatiska effekterna av singelliv på miljön verkar handla om sunt förnuft när man väl tänker till om saken. Men det har också blivit utförligt dokumenterat i vetenskapliga magasin såsom Nature. Nya rön från University College London visar att den moderna singeln är en ”ekologisk tickande bomb”, inte bara i jämförelse med hans/hennes gifta vänner utan också jämfört med den traditionella änkan eller den sparsamma ungmön. En publikation från American National Academy of Sciences konstaterar att år 2005 användes 73 extra miljarder kilowatttimmar elektricitet och 2400 miljarder liter vatten som en direkt följd av skilsmässor. För att se detta ur grön synvinkel så är det, enligt Energimyndigheten och SCB, 15 gånger mer än den totala produktionen av förnyelsebar elektricitet i Sverige samma år, och ungefär fyra gånger så mycket som alla svenska hushåll sammanlagt. All denna vindkraft till spillo – bara för skilsmässorna i USA! Motsvarande ökningar gäller förstås sopor och boyta. Och märkväl att detta endast avser ökningen efter skilsmässa; den extra andel resurser som förbrukas av moderna singellivs-former (jämfört med gifta par och traditionellt singelliv) är mycket, mycket högre.

Det är därför mycket dåliga nyheter för Moder Jord att över hela världen – från Kina till Colombia och från Sydafrika till USA – ökar både antalet skilsmässor och singlar med hög hastighet. Med detta ökar givetvis också användningen av icke förnyelsebara resurser. För att göra det hela ännu värre, så håller man på att förenkla juridiskt för skilsmässor i de flesta västländer, och det traditionella avståndstagandet från skilsmässan som sådan hörs också allt mindre i debatten. Det råder kort och gott överflöd på singlar, i Stockholm uppgår t.ex. andelen singelhushåll till 60 procent.

Den nämnda amerikanska rapporten summerar: ”Allteftersom globala mänskliga värden fortsätter att gå i riktning mot större autonomi och friare val, kommer skilsmässornas negativa effekt på miljön att fortsätta såvida inte effektiva politiska reformer genomförs för att motverka det rådande upplösningstillståndet för hushåll.” Av detta drar somliga miljöforskare slutsatsen att regeringarna därför aktivt borde motarbeta skilsmässor.

Man brukar säga att en bättre miljö börjar med Dig själv, det sker inte av sig självt. Om Du menar allvar med att vilja rädda miljön – börja med att gifta Dig! Så är det faktiskt, även om det må vara en ”obehaglig sanning” för många miljöaktivister. Istället för att protestera mot multinationella företag och USA, eller göra checklistor av gröna obetydligheter att implementera i Ditt vardagsliv, borde de gröna kampanja för det traditionella familjelivet. Även de gröna borde erkänna att familjen inte bara är samhällets minsta grundsten, utan också grundstenen för en frisk planet. Hippie-kollektiv, kloster, gamla folkhem, och studentkorridorer kan i och för sig också fungera. Men hur många av oss vill leva i dessa på längre sikt?

Europeiska gröna partier och aktivistgrupper som Greenpeace tenderar att vara politiskt vänster, men individualistiska och moraliskt libertarianska. Kanske skulle det därför inte förvåna oss att denna så avgörande fråga förblir ett starkt tabu bland dem. Men icke desto mindre, om de tog sina egna idéer på fullt allvar borde de verkligen proponera en miljöskatt för singlar och en ännu högre miljöskatt för skilsmässor.

Diederik Boomsma har examina i Miljökunskap och Ekologi vid University of Durham respektive University College London. Han är frilansjournalist och politisk rådgivare åt Kristdemokraterna i Amsterdam, samt styrelseledamot vid Edmund Burke-Stiftelsen i Haag. 

Jonathan Price är författare samt chefredaktör för Clarion Review. Han är också styrelseledamot vid Edmund Burke-Stiftelsen i Haag.

Grön frihandel och den socialistiska människosynen

Förre MUF-ordföranden och EU-parlamentarikern Christofer Fjellner (M) och handelsminister Ewa Björling (M) föreslår i en debattartikel på SvD Brännpunkt att man under klimatmötet i Köpenhamn borde ta tillfället i akt och vid sidan om WTO:s frihandelsförhandlingar (”Doharundan”) förhandla fram ett ”grönt” frihandelsavtal. Bakom det misstänkt politisk korrekta uttrycket ”grön frihandel” döljer sig en bra idé, som dessutom bygger på en genuint borgerlig värdegrund.

Måste man vara socialist för att bry sig om Östersjön?

Snarare än att införa nya tullar och straffskatter på allt som uppfattas som miljöfarligt vill Fjellner och Björling ha global frihandel för miljövänliga varor, tjänster och teknologier. Detta är som sagt för det första en mycket bra idé. Det sista miljön behöver är bromsad tillväxt, välståndsökning och teknisk utveckling, vilket kommer att bli resultatet av massiva pålagor på industrin och näringslivet. Inte minst utvecklingsekonomierna kommer att bli lidande, och fastna i ett teknisk och ekonomiskt utvecklingsstadium som tveklöst är långt mer skadligt för miljön än mer utvecklade ekonomier.

Ursäkt att smyga in socialism bakvägen

Vi är många som i miljöhotet och den vänsterinriktade miljörörelsen har sett vänsterns stora nya ursäkt att försöka smyga in socialism bakvägen. För visst är det lägligt att klimatalarmismen tog fart lagom till murens fall, och den lösning som nästan uteslutande ges är protektionism och ökad statlig inblandning i ekonomin? Detta innebär dock inte att miljöpolitiken inte borde tas på allvar av borgerligheten. Hur det nu än må vara med de av allt att döma vetenskapligt tveksamma teorierna om global uppvärmning på grund av ökad koldioxidhalt så borde värdet av att hushålla med våra naturresurser och inte förgifta luft, mark eller vatten vara uppenbart. Men steget från övertygelsen att Östersjön måste bli renare och att vi måste använda våra resurser på ett klokt sätt till domedagsprofetior om att vi alla kommer drunkna i polernas smältvatten är långt. Det är därför bra att även borgerligheten har börjat intressera sig för miljöfrågorna, som vi inte har råd att ge till vänstern.

Borgerlig och socialistisk människosyn

Dessutom tjänar Fjellners och Björlings utspel till att blixtbelysa den ideologiska skillnaden mellan höger och vänster. Ofta skiljer sig högern och vänstern i problemformuleringen, det vill säga i vad man tycker bör förändras alternativt bevaras och varför. Inte helt sällan delar man dock problemformulering men är oense om lösningsmodellen. Vänstern vill vanligtvis åstadkomma förändringar genom förbud av olika slag medan högern å andra sidan anlägger det motsatta perspektivet. Trots att, som i det här fallet, samma resultat eftersträvas kan inte skillnaden mellan borgerlig och socialistisk politik demonstreras tydligare än genom skillnaden mellan att se uppmuntran av goda företeelser  och bestraffning av icke-önskvärda företeelser som den primära metoden att åstadkomma förändring. Detta säger också något mer om den borgerliga respektive den socialistiska människosynen.

Socialismen ser människan som formbart boskap, som ständigt med tvång och regler måste hållas i örat av staten för att inte allt ska gå åt skogen. De grundläggande maximerna i den borgerliga människosynen däremot är frihet och ansvar, två begrepp som är oupplösligt förenade. Det ena föder det andra. Av detta följer naturligtvis att i valet mellan tvång och uppmuntran väljer vänstern tvånget som samhällsbyggnadsmetod, för sådan är människan.  Högern å andra sidan vill förmå fria individer att ta ansvar genom olika former av uppmuntran. Ett bra exempel på en sådan uppmuntran till ansvar är grön frihandel.

Daniel Bergström