Annie Lööf – En svensk järnlady?

Annie Lööf (c) - en svensk järnlady?

ANALYS| Det tycks som om ledarstriden i Centern är avgjord. Ny partiledare blir med all säkerhet den 28 år unga smålänningen Annie Lööf. Därmed kan det vara på sin plats att fundera lite på hur hon kommer att bli som partiledare? Vilken ideologisk väg kommer hon att leda in centerpartiet på, och skall hon lyckas vända den nedåtgående trenden för ett av de fyra riksdagspartier som valsar runt kring 4%-spärren?

Hon beskriver sig själv som:

”Jag är en grön, liberal smålänning med en innerlig tro på den enskilda människan, företagsamheten och miljön”

Vilket får betrakta som en ganska intetsägande och okontroversiell beskrivning för en borgerlig politiker. Liberaler är ju snart sagt alla nuförtiden, och vem är mot miljön? Fokus på den enskilda människan och företagsamheten är däremot lite mer av en profil. Det pekar mer mot en nyliberal än en socialliberal läggning, vilket får anses som en lite udda och frisk fläkt i alliansen.

Annars har hon tidigare gjort sig känd för att ha Margaret Thatcher som förebild, förespråka hårda tag mot fackföreningarnas makt, och som anhängare till monarkin. Dessa senare inslag är dock en profil som hon slipat av något sedan det stod klart att hon var en av de ledande kandidaterna till partiledarposten. Lite fegt kan man tycka, men samtidigt begripligt i den såpade stångens värld som toppolitiken är.

Bakom den lagom-fasad som nu visas upp tror jag inte det råder något tvivel om att Lööf är klart högerorienterad. Hon har en utpräglat marknadsvänlig profil av nyliberalt snitt, men också vissa drag som man snarare förknippar med konservatism – jag tänker då på rojalismen, omsorgen om landsbygden och om miljön, samt hennes motstånd mot allehanda kvoteringar. Hon är dessutom något så ovanligt som en centerpartistisk NATO-förespråkare.

Men jag tror ändå att vi skall ha klart för oss att Lööf först och främst är en glasklar liberal, inte konservativ, vilket t.ex. avspeglar sig i hennes liberala hållning i HBT- och invandringsfrågor. Förvisso är detta politiska frågor där det inte går ha mer än en åsikt och överleva politiskt, men jag tror inte det råder något tvivel om hennes ärlighet i dessa frågor. Tyvärr.

Med Lööf vid rodret torde Centern fortsätta ännu längre in på den väg som Maud Olofsson stakat ut. Sitt namn till trots torde partiet befästa sin position som det mest högerorienterade svenska partiet (höger i ekonomiskt avseende förstås). Det blir fortsatt mera Stureplan än landsbygd i profilen. Var detta kan tänkas leda för Centern återstår att se.

Lite kan det bli en kapplöpning mellan landsbygdsväljarna som ser sig om efter något annat, vad nu det skulle vara, och de mera nyliberalt sinnade moderaterna som rimligen borde känna sig betydligt mera hemma hos Lööf än hos Reinfeldt. Min gissning är att Centern kommer att gå plus på det bytet. Storstadsväljarna är fler än landsbygdsväljarna och mera rörliga. Här kommer också Lööfs personliga kvaliteter att spela in. Hur hon lyckas att som person attrahera väljare kommer inte att vara helt obetydligt.

Där tror jag hon har ett mycket bra läge. Hon är ung, karismatisk och inte minst intelligent och välutbildad. Hon har en alldeles färsk jur.kand. examen och toppbetyg från gymnasiet. Det kanske inte smäller så högt i dagens svenska samhälle, men i min bok är det definitivt respektingivande.

Samtidigt kan alla dessa fina kvalitéer i vissa avseenden bli en belastning. Sverige är som bekant jantelagens förlovade land, och med sin ungdom, teoretiska skolning, och politiska kometkarriär finns alltid en risk att hon i vissa grupper, inte minst bland Centerns gamla kärnväljare, kommer att betraktas med viss misstänksamhet, som en politisk broiler utan rejäl förankring i den svenska myllan.

Sammantaget är min bedömning att Lööf är det bästa val Centern kunde ha gjort. De får en skicklig ledare, som jag tror kommer att ha förmåga att locka till sig nya väljare, utan att tappa allt för många gamla. Hon har också i sin politiska profil en rad intressanta och ur min synvinkel positiva drag. Allt är förvisso inte klockrent, men för att vara en svensk politiker får jag nog ändå säga att jag är mycket positivt överraskad.

Patrik Magnusson (Som aldrig röstat på Centern…Än)

Ursprungligen publicerad på Esse Non Videri

Intellektuella fransmän, del 5 – François-René de Chateaubriand

PORTRÄTT | Historiker har en vurm för att kalla alla tider för ”en brytningstid”. Men är det någon period som med råge lever upp till detta är det Frankrike under 1800-talet. I denna artikel skall vi bekanta oss med den första i T&Fs serie om intellektuella fransmän som haft sin gärning innan 1900-talet. Författaren, diplomaten och kanske också den konservative filosofen; François-René de Chateaubriand. Att hans namn för svenskarna är mest bekant som en maträtt, för fransmännen som romantisk författare och för hans samtida som politiker – säger sannerligen något om denna mans kontrasrikedom.

Född 1768 i Saint Malo, den underbart vackra bretonska sjöstaden; vars stenmurar två gånger om dagen håller det väldiga tidvattnet ute. Uppväxtåren tillbringas på släktgodset Combourg, en medeltidsborg från 1000-talet, där pojken ensam bodde högt uppe i slottets tornrum. Fadern är sjöofficerare samt adelsman. Chateaubriands slitningar mellan frihetslängtan och lojalitet, som skall komma att prägla hela hans gärning, bär han med sig från vaggan.

Han går i faderns fotspår, blir sjökadett och den franska revolutionens fasor slipper han undan genom resor i Amerika. Han besöker det ännu unga Baltimore och fascineras av Niagarafallen. Efter de sorgelösa resorna får han dock dela de lyckligt lottade i den franska aristokratins öde; att leva under knappa och förödmjukande former i Storbritannien. Han återvänder till Frankrike 1800 när revolutionen ebbat ur och verkar som diplomat under Napoleon. Efter att tidigare ha utforskat väst får han nu tillfälle att besöka öst. Det Osmanska riket och det Heliga landet. Hans adliga bakgrund utestänger honom dock från att avancera inom byråkratin och han inleder under denna period sin mest produktiva fas som författare. Han färdigställer nu de två romantiska portalverken Atala (1801) och René (1802). Med en för Frankrike aldrig tidigare skådat sensualism skildrar han den fiktiva undergångsromansen mellan en fransk äventyrare och en indianprinsessa djupt inne i Amerikas outforskade skogar. Romantiken hade etablerat sig i Frankrike. Han skriver även under denna period det apologetiska verket ”Genie du Christianisme” där han på romantikens grund försvarar kristendomens sanningsanspråk ur estetisk [sic!] synvinkel. Genomslaget är stort och spelar en ickeförsumbar roll i kristendomens återetablering i Frankrike efter revolutionsåren.

Förändringens vindar blåser dock snabbt och Napoleons dagar är snart till ända. När den bourbonska monarkin återupprättas 1814 utnämns han till ambassadör till Sverige. Han gör en lysande diplomatisk och politisk karriär där kronan på verket blir utnämning till utrikesminister 1822. Gärningen som utrikesminister blev förhållandevis lyckosam men är dömd att glömmas bort i en tid där konungar byttes över en natt. I och med kung Ludvig XVIII:s död 1824 börjar hans stjärna dala. Trots sin stora professionella integritet kan hans frihetsideal inte förenas med den hårdföre konungabroderns och efterträdarens Charles X:s program. Efter en förödmjukande pensionering drar han sig tillbaka på landet och ägnar sin tid åt skrivandet. När även den bourbonska regimen faller, 1830, och den s.k borgarmonarkin under Louis-Philippe utropas förväntar sig många att han ska återinträda i politiken. Chateaubriand är ju avgjort motståndare till republik men med viss sympati för de första trevande revolutionsstegen. En tjänstman som såg Napoleon som det minst illa och var kritisk lojal mot den senaste bourbonska kungen. Många sätter sin tro till att den nya monarkin skall bli kvintessensen av alla sina föregångare. Chateaubriands indignation inför den nye monarken, en usurpator och mammonsdyrkare, är dock total. I det som annalkas ser han varken frihet eller auktoritet. Han viger istället den resterande delen av sitt liv åt att redigera sina monumentala memoarer, ”Memoire d’outre tombe” (1849-1845).

Inspirerad av Rousseaus bekännelser beskriver han här de turbulenta åren han och Frankrike genomlevt samt sina egna andliga slitningar. När han slumrar in juli 1848 har han även hunnit se julimonarkin falla några månader tidigare och ersättas med den andra republiken. Under ett enda människoliv har han levt under sex olika regimer och varit verksam under en av Europas stormigaste epoker.

Chateaubriands politiska gärning har passerat nästan obemärkt. Inom litteraturen hyllas han dock fortfarande som en av de största franska författarna. Skriftställaren som förde in Romantiken i Frankrike innan andra ens hade börjat teoretisera om det. Vad är det då som är så eggande i denna gåtfulla och motsägelsefulla livsgärning? Det har sagts att alla franska tänkare är antingen lärjungar till René Descartes eller Blaise Pascal. Chateaubriand byggde inga system och naturvetenskapen intresserade honom inte alls. Hans läggning är avgjort pascaliansk och i « Genie du Christianisme » skriver han ”il n’est rien de beau, de doux, de grand dans la vie, que les choses mystérieuses.” (Bok 1, kap.2) « Det finns inget så vackert, behagligt och stort i livet som det mystiska ». I sitt författarskap lyfter han på ett mycket kärnfullt sätt fram de mänskliga villkorens paradoxer men låter oss även ana vad, eller för den troende vem, som döljer sig därbortom.

På litteraturens område innebär detta framförallt hans mycket kärnfulla brottning med hela romantikens paradox. Det individuella känslorusets ögonblicksinsikt jämte den mystiska naturen och de storslagna ruinerna som påminner om det förgångna. För en man med en bakgrund och ett liv som Chateaubriand är näringen till motiven närmast oändlig. Det vilda havet vid Bretagnes karga kuster och sjöfarandet som en symbol för den ensammes kamp mot det egna jaget. Den bastanta familjeborgen som för alltid länkar familjen till dess jord och plikter, och som med sina tinnar och torn pekar upp mot de gångna generationernas strävan. Chateaubriands litterära produktion fortsätter att fascinera in i våra dagar.

Denna paradox har givetvis också en ideologisk dimension. En slitning som kanske kan kallas den konservativa ideologin viktigaste. Spänningspunkten mellan frihet och auktoritet. För Chateaubriand själv i resorna på havet, passionen långt bort i obrutna länder och individualismens anspråk. Samtidigt ryms i hans världsbild den ändlösa lojaliteten. De obrytbara banden med den franska monarkin, trots dess brister, och den oändliga hängivenheten till Jesus Kristus. Rent ideologiskt får detta givetvis konsekvenser och söker de smärtsamma demarkationslinjerna. Ett frihetsideal måste acceptera den enskildes rätt att själv söka dygden, skönheten och sanningen. Ett auktoritetsideal måste utkristalliseras i något som fyller timmarna med mening, skapar banden människor och tider emellan och agerar en yttersta garant för allt det tidigare nämnda. I pragmatismens era kan dessa frågor diskuteras i lugn och ro vid ett förhandlingsbord, i 1800-talets Frankrike kastade minsta gränsförflyttning och slirning år av politiskt arbete över ända. Avgjort är dock att för varje politiker av god vilja är det i denna konflikt som den första ideologiska reflektionen börjar.

En drömmare var han, Chateaubriand, men mer än så. En man som genom sitt liv visar på den eviga brottningen mellan frihetsdröm och lojalitetsband. I politiken må hans gärning i det långa loppet varit ett nederlag, men genom sitt författarskap visar han på att hans kamp inte var fruktlös utan är evigt ung.

Hugo Fiévet

P.D.A. Atterbom – en förbisedd kulturkonservativ opinionsbildare

Per Daniel Amadeus Atterbom (1790-1855)

PORTRÄTT | Per Daniel Amadeus Atterbom (1790-1855) är för dagens svenskar på sin höjd ett namn. Han har knappast lämnat efter sig några oförglömliga strofer eller vassa tänkespråk. Snarare var han en ”diktare för diktare” – och en litteraturpolitiker. Atterbom var född in i teologin – både på fars- och morssidan förknippad med prästsläkter. Själv kom han att tillhöra tidens ledande akademier och vittra sällskap. Som tongivare för upproret mot den ensidigt franskklassiskt präglade litteraturen och som grundare av Auroraförbundet – där det tidiga 1800-talets diktande upprorsmän samlades – kom Atterbom att leda den litterära omorienteringen under tidig Karl Johanstid.

Att här ge en utförlig bild av människan Atterbom är dock inte avsikten, snarast att antyda den kontaktyta som finns till det tema som här behandlas – nämligen en äldre svensk konservatism. Atterboms kritik av den växande liberalismen och demokratismen kan i viss mån påminna om Tegnérs. Hans på flera sätt vitala insikter svarar tyvärr inte mot den uppmärksamhet vi i dag ger honom.

En framstående poet under romantiken

Den vision som Atterboms dikt målar är den romantiska. Den vill säga oss att livet på jorden söker sin himmelska förebild. Den kristna insikten om livets spaltning i jordiskt och himmelskt spetsas här till och gestaltas, ofta med hjälp av ett romantisk-lyriskt maskineri. Människans vardag framlevs i spänning mot himmelens förebild och ideella måttstock. Man brukar visa att Atterbom i detta synsätt stod under viktiga tyska skolors inflytande, och med många andra (inbegripet Tegnér och Geijer) beundrade den store Schelling som talade uppfordrande och suggestivt om konsten som en helig, en absolut erfarenhet för rena själar. Budskapet kom av de unga diktarna i Sverige att välkomnas som kontrast till den religionsfientlighet, materialism och vetenskapliga naturalism som tidigare hade rått. Sven Stolpe skriver: ”De unga diktarna fann [hos Schelling] en ofantlig inspiration, en källa till tillförsikt och övermod, en stark känsla av kallelseansvar och halvt profetisk värdighet.”

Klart är att en man som Atterbom lockades att följa en sådan hög inspiratör, men också att han behövde lång tid för att nå fram till en mer självständig, aktivt personlig livshållning. Atterboms tyska påverkan hade sitt pris. Sven Stolpe igen: ”Det fanns sällan en tanke i [Atterboms] huvud, som inte var övertagen från Tyskland – ofta framställde han den i närmast karikerad form”.

Efter att ha läst Atterbom skrev den spetsige Samuel Ödmann om Atterboms tyskpåverkade andlighet: ”Vilken ljus! Vi döpas i väsendets, intelligensens och världssjälens namn! Nu inser man klart, huru Jesus, såsom intelligens, lovar sända sina lärjungar världssjälen från väsendet, på det väsendet må varda prisat i intelligensen.” När Atterbom i stället sökte framhäva den nordiska traditionen, inte minst dess gudalära, och hävda att den föregripit kristendomen, blev resultatet knappast bättre. Kanske var det en läggningsfråga. Atterbom insåg i varje fall att han hade svårt att få folk med sig:

”Men säg mig du, vad jag förmår beställa/ med dessa varelser, som likna djur,/ för vilka jag en gåta är, ett spöke;/ som, när jag talar, undra vad jag säger,/ och när jag tiger, undra nästan mer!”

Att många undrade var inte märkligt. Det finns hos den unge Atterbom något vagt och ovärldsligt, något irriterande inkrökt och opersonligt, något distanserat, kort sagt, osunt. Det fanns samtidigt en riktig synpunkt hos honom och en som efterhand trängde sig fram. Det är insikten om att det finns en andlighet, som inbegriper ett moraliskt imperativ och evigt okränkbara lagar, byggda på en dualitet i tillvaron. Mot jaget står ett ”du”, i form av andra och av Gud. Det krävs att vi ger de bättre livsimpulserna chans att styra.

Motståndet mot radikalismen

I Atterboms tid verkade samtidigt kulturella opinionskrafter, som Atterbom såg med ökad oro. De var rotade i det franska jakobinska arv, som bars fram på Napoleons franska bajonetter och ytterst hotade den andliga traditionen och hela den djupare verklighetsgrunden i Europa. Atterbom hävdade att ”egoism och slapp… lättsinnighet” från Voltaires land spridde svåra smittor. Dessa upptogs av många, inte minst i tidens sociala eliter. Under deras inflytande skulle både religion och god smak riskera att förtvina, ja Atterbom ansåg att själva Svenska akademiens ideal under sådan påverkan var på väg att undermineras.

Idéer har konsekvenser. Fel slags idéer kan få onda följdverkningar och Atterbom insåg det. Han ville göra motstånd, ”återställa den gamla goda kristendomen i sina rättigheter och med henne sammansmälta livet, forskningen och sången” som han uttryckte det. I detta syfte gjorde han många inlägg och skrev också sitt mest kända verk, sagospelet Lycksalighetens ö, som utkom i två delar vid 1820-talets mitt. Verket uppförs inte ofta. Troligen läser inte våra skolbarn det längre.

Vad ville då Atterbom uppnå med detta drama? Lycksalighetens ö rör sig på flera betydelsenivåer. Men i första hand är det ett utvecklingsdrama. Det handlar om mänskoblivandet, om individuationen. Huvudgestalten Astolf bär först och främst uppgiften att förverkliga sitt etiska jag. Han påläggs såsom sitt lands härskare ansvaret för sitt folks välgång. Enligt Atterbomforskaren Krzystof Bak är Lycksalighetens ö vad man i dag kallar ”initiationsdrama”. I samma genre kan påminnas om verk som Mozarts Trollflöjten, Goethes Wilhelm Meister och James Joyses Ulysses. Lycksalighetens ö ger flera prov på den lära om en delvis förbestämd högre utvecklingsväg som de stora universalreligionerna öppnar för människan. Dramat visar hur Astolf, tyngd över det ofullkomliga i sin roll som Nordens härskare, beslutar söka en högre livsinsikt. Den insikten kan endast bli möjlig genom en symbolisk resa, under vilken Astolf förs till drottning Felicias ö bland rymderna, där han mottas och undfägnas.

På detta öparadis råder en till synes ogrumlad lycka. Men Astolf försitter den möjlighet han får. Ty Felicia får nämligen ses som symbol för den rent sinnliga fantasin, den som varje uppriktig sökare måste lämna bakom sig. Astolf underkastar sig dock Felicia – hon som är den ”fallna” dottern till Nattens drottning, Nyx. I en tablå manas Astolf att bryta förtrollningen inför Felicia och uppsöka sitt land på nytt. Men som han är svag ger han efter för hennes böner; och stannar på hennes ö. Astolf gör sig skyldig till en dubbel försummelse. Han har i sin hänförelse nämligen också glömt Svanevit, hans kvinna därhemma som med folksagans tålighet väntat på hans återkomst.

Astolf vänder åter till sitt land, det som mot Lycksalighetens ö företräder de konkreta, revolutionära tidstendenserna i Europa och Sverige. Astolf har under den långa vistelsen hos Felicia stannat upp. Han har nu blivit än mer främmande för sitt folk. Han betraktas som en utböling, ses med misstro och spe. Som härskare lyckas han inte hejda landets dragning i jakobinsk och cynisk riktning. Politiken där har under hans bortovaro mist alla hedersbegrepp, penningen styr, och samhället fylls av konstlade inrättningar som ”publicisternas opinionsråd.” Det är en egalitär (jämlik) republik vi möter, en stat som sjuder av ogenomtänkta reformförslag, med ett samhälle där avunden är spridd och alla anses lika goda, men där ledaren – ironiskt kallad ”generalstatsopinant” – samtidigt styr åsikterna och inskärper att han är bättre än folket. Själva statsstyrelsen har förfallit, och Astolf får snart veta varför: ”En ämbetsman – minns detta! – är för övrigt/ blott ett nödvändigt ont; och dräpes en,/ så får man, för än bättre pris, en annan.”

Astolf räknas naturligtvis genom den andliga förkovran han nått som passerad, han är ur spelet redan genom att vara ovetande om händelserna i landet. Att kvinnorna där har fått många nya uppgifter framgår bland annat, men de verkar också mindre fria, ja tycks ganska tyngda:

Husligheten
Har likafullt ännu Cornelior kvar.
En sådan fru – där borta sitter en –
Liktidigt sköter hemmet, staten, skolan.
Ni henne skåda kan, på samma gång,
med foten vagga in ett barn till slummer,
med händren skära sillsalat, med tungan
lektioner ge åt kuggade studenter,
med ögonen en halvväxt dotters slätsöm
bevaka, och därunder dock med hjärnan
arbeta ut ett klubbtal åt sin man.
Är det ej nästan mer än romerskt?

Förfallet gällde enligt Atterbom inte bara hemmen och familjerna. Det numera reformsinnade, genomdemokratiska landet bryr sig inte längre om att ens söka avvärja yttre hot. Då det försvagas, blir det snart en väpnad angripares byte. Den förtvivlade Astolf söker återvända till Lycksalighetens ö, men blir upphunnen av Tiden och får nu plikta med sitt liv. Med Astolfs död fullbordas ett symboliskt offer, vanligt i den genre som dramat företräder, och Atterbom låter oss förstå att en ny tid kan ta vid.

Atterboms kulturkonservativa samhällskritik

Atterboms gravsten på Gamla kyrkogården i Uppsala.

Med sin form av samvete var Atterbom inte bara allmänt kritisk till de nya rörelserna, liberalism, materialism och forcerad framstegstro. Han led inför dem och sökte bekämpa dem med hela sin förmåga. Inför de tongivande svenskar och svenska institutioner som han ansåg hade påverkats, öppet eller tyst, av de nya jakobinska och liknande idéer på vilka den nya liberalismen stödde sig, såg han sig själv som en ensam, kämpande ande. Han var den ende som riktigt överblickade hoten från det kulturella omsvängning som den revolutionära tiden medfört. Detta allvar kostade honom inte bara vänsterns aktning. Även ideologiskt närstående män som Hans Järta undandrog med tiden Atterbom sitt stöd. Dennes kritiska bemötande av den store Leopold kostade honom sannolikt även en plats i Svenska Akademien.

Inspirationen från romantikerna riktade Atterboms sinne på gott och ont mot det subjektiva och själviakttagande. På motsvarande sätt såg han synden, eller som vi i dag skulle säga, det ”skadade” eller ”neurotiska”, som en brist hos en harmonisk, ”hel” människa. Vi kan anta att Atterbom med tiden blev kritisk till sådana drag i (den självupptagna) romantiken. Han tog vara på andras synpunkt, att han själv var högmodig och stingslig. Det fanns trots all klagan och all självömkan samtidigt en stark inre kärna hos honom. Präglad av sin uppväxt i kyrkan såg han den gudomliga kärlekens verklighet och människans överlämnande av sin vilja i hans händer som trons mitt. Att detta är budskapet hos Luther, liksom hos Schelling, framhåller bland andra Atterboms biograf Elisabeth Tykesson.

Om hänsyn tas till hans realism, hans kristna förankring, blir frågan till sist om vi enbart kan se Atterbom som reaktionär, självupptagen och kverulantisk. Hans språk och sätt arbetade mot honom. I sak hade han ändå mycket viktigt att säga. Den strid han drev var värdefull. Ändå har Atterbom inte lockat många att söka förstå honom som den kulturpolitiske opinionsbildare han var. Detta är tragiskt. Sven Stolpes ord om Atterbom kan gärna stå som slutvinjett:

”Han skriver före Marx och kommunistiska manifestet. Han har läst om franska revolutionens orgier i mördande och om dess moraliska urartning, och han är bekant med den nya republiken på andra sidan oceanen. Men i allt väsentligt skriver han om ett samhälle, som ännu inte existerade annat än i skiss och fragment. När han pekar ut detta nya samhälles materialistiska grundsyn, dess hat mot allt som ger livet lyftning, dess folkvälde som är rena pöbelväldet, dess förljugenhet och kulturförakt – kan man inte låta bli att känna igen vad som senare blivit konkret verklighet.”

Carl Johan Ljungberg

Hans Järta – en svensk Burke?

Hans Järta (1774-1847)

Misstror man som traditionalist den som varit radikal i sin ungdom, bör inte Hans Järta (1774-1847) tas med i det urval som här har gjorts. Han var tidigt nackstyv och höll på sin åsikt. Järtas fall är samtidigt speciellt. Han blir med tiden en trovärdig och sansad liberalkonservativ. Omvändelsen går hos Järta knappast blixtlikt utan i det stegvisa växandets och den djupnande erfarenhetens tecken. Av renegatens renlärighet och behov att dölja eller förklara bort sitt förflutna har det hos Järta aldrig funnits ett spår.

Vi möter hos Hans Järta tvärtom en man med stark politisk känsla för vilken den juridiska skolningen samtidigt stödde hans känsla och respekt för det tidsprövade. Järta var efter Uppsalastudier kunnig i både teologi, latin och statsrätt, och fick god användning för samtliga dessa ämnen. Han hade sina rötter såväl hos svenska lantadliga officerare som, på mödernet, hos den uppåtsträvande (så brukar det heta) stockholmska handels- och politikersläkten von Plomgren. Järta fördes redan som levnadsglad ung ämbetsman in i huvudstadens tongivande litterära och politiska kretsar, han stod för övrigt den krets nära där avsättningen av Gustav IV Adolf förbereddes. Han sökte som många ivriga unga litteratörer utlopp i dikt för hur han kände inför tidens stora omvälvningar med franska revolutionen i täten. Som vän till Kellgren och medlem av den så kallade juntan misstänktes han tidvis för jakobinska tänkesätt, något som dock drabbade många begåvade men oförutsägbara personer med egna åsikter i en av misstänksamhet och politiskt spioneri präglad småstat som Sverige.

Hans tidige biograf Hans Forssell betonar att Järta inte tillhörde dem som kategoriskt avvisade de nya borgerliga friheterna, men anser att han heller inte rycktes med av den revolutionära yran utan tog avstånd både från utopierna och skräckväldet. Det som för Järta tedde sig fast och utvecklingsbart var svensk lag, och den därmed förbundna frihetstraditionen. Häri märks i hans livsbana en tydlig kontinuitet.

En självständig frihetsivrare

Sin första skrift avfattade Järta, liksom hans engelske åsiktskollega Burke, i satirisk stil. I Några tankar om sättet att upprätta den urgamla franska monarkien från 1799 lekte han med den fruktan som revolutionen hade framkallat, och framlade olika äventyrliga ekonomiska förslag i förbudsivrares och frihandelsbekämpares anda. Han driver med den stela ämbetsmannastilen och militarismen, och gör utfall mot den sittande svenska akademien. Ironin är påtaglig, stilen behärskad, och själva satiren blir verkningsfull då den inte överdrivs. Liksom Burkes skrift ”A vindication of natural society” väckte Järtas opus förbryllade reaktioner. Var upphovsmannen verkligen en reaktionär, eller en engagerad framstegsvän? I det osäkra europeiska läge som rådde kan dess förslag ha tett sig mindre orimliga än de på tidsavstånd verkar. Den franska inramningen lät antyda att måltavlan trots allt var Sverige där det så kallade ”trycktvånget” och ”yppighetsförbudet” liksom andra problem i rättsväsendet just då var känsliga teman.

Tidigt visar Järta den för honom typiska självständigheten och oböjligheten i åsikter. Den tog sig först det anmärkningsvärda uttrycket att han utan att ha någon ny försörjning tog avsked från utrikestjänsten där han en tid verkat. Att han i stället valde att fördjupa sina juridiska kunskaper gynnade samtidigt hans fortsatta bana. Detsamma gäller om de positiva intryck han vann ur ekonomen och frihandlaren Adam Smiths skrifter, en påverkan vi också möter hos Burke. Järta medarbetade med smärre inlägg i politiska och litterära tidskrifter och skaffade sig snart anseende som en oppositionspolitiker med breda vyer och skarpt omdöme. Han stödde till exempel kravet på att riksdagen skulle ges rätt att ta del av underlaget till de beslut som den hade att fatta, liksom kravet att riksdagen för en begränsad tid skulle åta sig bevillning, alltså godkänna extra skatteuttag. Hans Järta bidrog i centrala frågor konstruktivt till att utforma ståndpunkter och mynta formuleringar, som underströk riksdagens självständighet och samtidigt ifrågasatte en kungamakt oberoende av riksdagen. Även här påminns vi om Burke som bekämpade det kungliga godtycket i England.

Principfast och vältalig politiker

Järtas skrivna ställningstaganden (så kallade memorial) och muntliga inlägg präglas genomgående av klokhet, skarp vältalighet och konsekvens. Med emfas framhöll han exempelvis att svenska folket, som godkänt en ganska hög upplåning, också behövde få veta hur dessa medel använts och i vad mån skulden avbetalats. Han vände sig likaså emot att riksgäldskontorets verksamhet sedan 1790-talets början bedrevs under sekretess, och framhöll betydelsen av riddarhusets självständighet, men fick vid tiden inget gehör för någondera synpunkten ens hos lantmarskalken. Hans Järta var en av de fem ledamöter som i sin vrede över riddarhusets osjälvständighet avsade sig ledamotskapet i ridderskapet och adeln för att under resten av sitt liv verka som ”ofrälse parvenue”. Den förre friherren Hierta blev därmed stamfader för den ofrälse släkten Järta.

Efterhand insåg dock flera av dem som avsagt sig sitt adelskap att de förgäves kastat bort den självständiga roll som adeln intagit gentemot den enväldiga kungamakten. Ty nu fortsatte Gustav IV Adolf sin olyckliga politik, och först när denna lett till vägs ände, kunde Järta och hans meningsfränder göra sig gällande. Den principfaste och temperamentsfulle Järta hade inte svårt att avstå sina ståndsrättigheter, då han var stark motståndare till privilegier. Hans beslut hängde också samman med hans kritiska syn på den dåvarande svenska aristokratins svagheter. Detta var över huvud taget en tid då svenska elitgrupper såg misstänksamt på varandra, och då personliga tvister ofta fördes inför domstol där de i sin tur gav upphov till utdragna förhandlingar och bittra paragrafstrider. Med Järtas kunskaper och skarpa omdöme kom han ofta att verka som advokat och försvarare av personer som motarbetades av kungapartiet.

Hans Järta kunde liksom från parkett nu betrakta ”enväldets fortgående självupplösning” (Hans Forssell), allt medan ett alternativt statsskick med den oberoende riksdagen och rättssamhället som grund tog form i hans tankar. Järta sågs av en del som en given ledare vid en statsvälvning, men han ägde knappast den naturliga hänsynslöshet i utförandet som detta skulle ha fordrat. Däremot var han starkt medveten om vilken kris som det svenska styresskicket hade råkat i och likaså väl skickad att intellektuellt utveckla grunderna för ett konstitutionellt statsskick. Järta mindes själv den fasa som de lössläppta folkliga lidelserna i Frankrike kort tidigare hade väckt. Att han anklagades för överdriven försiktighet brydde han sig inte om. I själva hans önskan om att förändra den svenska statsstyrelsens former låg därför kravet, att själva förändringen måtte ske i ordnade former.

Sveriges egen ”ärorika revolution”

Hans Järta sökte verkligen, utan att använda termen, ”förändra genom att bevara”. Det är nästan som om Burkes egen anda hade svävat över den det svenska statsskickets ”ärorika revolution” som skulle bli så nära förknippad med Järta. Järta avstyrde kategoriskt förslag om väpnade insatser, och han sökte likaså påverka som han ansåg omdömesgilla högre förvaltningstjänstemän att verka för en fredlig förändring, till exempel genom att vidta en ämbetsstrejk i protest mot den otillräknelige kungen. Vid ett kritiskt tillfälle gav sig Järta med milt våld tillträde till det hus, där en grupp sammansvurna hade samlats för att dryfta en plan att gripa kungen, då han var på väg till Haga slott. Med lugnande tal fick Järta intrigmakarna att avstå från sin plan. Det har av somliga hävdats att om Järta inte härigenom bidragit till att skjuta upp förändringen, kunde statsstyrelsen väl ha återvunnit sitt fasta grepp och Finland ha kunnat räddas. Hade kungen däremot kommit att gripas, kunde det som andra framhållit mycket väl ha slutat i ett kungamord. På feghet eller följsamhet tydde i varje fall inte Järtas handlingssätt.

När omvälvningen av det svenska statsskicket verkligen inleddes, sökte Järta efter förmåga verka dämpande och medlande på hur det förlöpte. Sin centrala insats gjorde han när den nya författningen arbetades fram, och detta i ett tempo, vilket som vi vet blev ovanligt högt. Han ingick i en förberedande författningskommitté, och då kungen avsatts och riksdagen tagit itu med att skapa en ny författning kom Järta att ingå i det för denna uppgift ansvariga utskottet. Det är i inledningen till detta utskotts berömda förslag, som vi finner den moderna svenska författningshistoriens säkert mest bekanta vägledande text – det berömda ”vördsamma memorialet”. Här möter vi Järta då han är som bäst. Hans ideal, tanken om två varandra uppvägande statsmakter, utvecklas på ett språk vars utsökta klarhet och lugna, en smula om Montesquieu påminnande stil, inte röjer att den skrevs på en enda natt. Det står där bland annat: ”Utskottet har sökt att bilda en styrande makt, verksam inom bestämda former, med enhet i beslut och fullkraft i medlen att dem utföra; en lagstiftande makt, visligt trög till verkning, men fast och stark under lagarna, men ej självhärskande över dem. Det har vidare sökt att rikta dessa makter till inbördes bevakning, till inbördes återhåll, utan att dem sammanblanda, utan att lämna den återhållande något av den återhållnas verkningsförmåga. På dessa huvudgrunder av statskrafternas särskilda bestämmelser och ömsesidiga motvikt skall den statsförfattning vila, som utskottet föreslagit.”

Regeringsformen 1809 var till stor del Hans Järtas verk. Den var Sveriges grundlag fram till 1974.

Järta övergav inte detta sitt verk då det stadfästs. Han vakade över det och räknades snart till dem som sökte hindra att den nya författningen (RF 1809) sattes ur spel vilket kunde medfört att den förhatliga säkerhetsakten återinfördes. ”I detta stycke var Järta orubbligt hängiven sitt verk” fastslår Forssell kort. Av den misstänkte jakobinen hade det till sist blivit en samhällsbevarande, låt vara juridiskt förtänksam och konstitutionellt präglad, konservativ.

Utom att vaka över den ömtåliga balans som den nya författningen infört fick monarkiskeptikern Järta nu, till synes motstridigt, då så krävdes försvara den mer kringskurna kungamakten och dess självständighet enligt den nya grundlagen. Han bjöd även riksdagens krav på nya befogenheter stången, både vad gällde rätten att revidera statsverkets räkenskaper och kravet på folkig insyn i dess verksamhet. Starka krafter hade satts i rörelse på alla centrala politiska områden, och uppgiften att förhindra splittring och dämpa misstro var, fastän primärt negativ, samtidigt vital för att nå ett harmoniskt beslutsfattande. Här kunde svårigheter skapas. Det föll bl.a. på Järtas lott att i majestätets namn ta bondeståndsledamöterna i upptuktelse för deras vildsinta uppträdande i riksdagens plena. Även om hans tale- och sekreterarkonst rör sig inom den juridiskt präglade ämbetsprosan, har den mitt i sitt lilla format och just genom denna finstilta besinningsfullhet en republikansk fläkt och även ett kärvt behag som nog inte ens förbigår dagens läsare.

Den utmanande landshövdingen

Efter en konflikt med kronprins Karl Johan utsågs Järta år 1812 till landshövding i Kopparberg. Från sin nya hemstad Falun verkade han lika ivrigt som han förr slagits för grundlagen nu i stället för sitt läns och för dalkarlarnas intressen. Han insamlade och kommenterade uppgifter om landsdelens ekonomi men markerade också, då han ansåg att dess innebyggare agerat egensinnigt och utan nog hänsyn till den gemensamma nyttan. Utan problem fortgick inte Järtas arbete, och en del tvister byggda på olika tolkning av ämbetsverks respektive en landshövdings befogenheter förmörkade hans tid i Falun. Han såg en rad goda drag hos dalkarlarna, men beklagade ibland deras envishet. ”Dalkarlen fördrager intet våld, men tål ej heller någon efterlåtenhet; han straffas och tiger, när han känner sig brottslig, men förlåter aldrig ett slag som orättvisan utdelt.”

Till Järtas kända principfasthet och hetsighet kom med åren en ökad svartsyn och misstänksamhet, som ibland övergick i rent rättshaveri. Så kunde det till exempel låta, i vändningar vars stilistiska flykt genljuder av bister vrede:

”Är det ett fel att älska det gamla Sverige; att icke vilja medverka till en radikal förstöring av den styrelseordning, som Carl XI och hans män upprättat; att icke med råd och dåd befrämja de välmenta, men därför icke lika säkert välbetänkta förslagen, att, i stället för en drömt aristokrati av ämbetsmän, som i en kedja från den högsta till den lägsta lyda konungen, bilda en verklig av ministrar, som skola utöva konungens makt, och av deras chefs de bureau, ämbeten vilka ej med något svenskt ord kunna betecknas; – är detta ett fel, då erkänner jag mig vara skyldig därtill och berättigar publicisterna att mig det tillvita. Men den dag kommer, då det visar sig, om mitt tänkesätt häröver är det allmänna eller icke, och då man finner, om mitt nit för de prövade svenska inrättningarnas bestånd syftat till min enskilda nytta eller till Eders kongl. Maj:ts och fäderneslandets.”

När något går Järta emot, talar han ”med lugn undergivenhet under mitt öde.” Han kan även likna sig vid ”en köpman, vars egendom sjunkit under en storm på havet.” Järta utmanar en helt ny grupp av makthavare, nämligen publicisterna, och besvär dem att komma till Dalarna för att från Tuna och Mora kyrkvallar upprepa de beskyllningar som de har vågat yppa i Stockholm: ”Det är denna självinvigda makt, nämligen en tillfällig opinions, som de sig kallande publicisterna strävar att uppresa. Den är en samhällsmakt, ty utom samhället har icke opinionen någon varelse, och kan följaktligen icke uppresas därhän, att ingen makt skulle finnas över henne, icke lagarnas, icke de gamla sedernas, icke det stadiga vettets. […] Det var visserligen denna samma makt, som dömde Aristides till landsflykt, som Sokrates och Kristus till döden; det var med en av den självinvigda opinionens lustbarheter, som Henrik den fjärdes bröllop firades; det var hennes vishet, som ledde trollrannsakningarna i Sverige; det var hennes energi, som mördade greve Fersen.”

Järta angriper i samma anda ”folkledares och folkhopars lösa meningar för dagen” och försvarar mot dessa kungamakten, enligt den nya författningen, som han anser inte står i strid med utan är förenad med folkets tänkesätt och åtnjuter svenskarnas ”livliga tacksamhet”. Järta försvarar inte minst kungens rätt att stå opinionsmakten emot, och angriper dem som naiva som hävdat att kungen kan skyddas genom att fråntas all befattning med den högsta maktutövningen. Åsikter som dessa bör inte ha varit den förre marskalken Bernadotte misshagliga.

Den åldrande konservative publicisten

Riksarkivets utmärkelse Hans Järtas medalj för framstående insatser till förmån för arkiven

Sin sista period ägnade Järta åt icke-politiska sysslor, han blev chef för riksarkivet och spelade även en viktig roll som fri konservativ publicist. Från att ha haft duster med kungen blev han under trycket av radikalare strömningar dennes försvarare. ”Den sanna måttstocken för all verkande kraft är verkets varaktighet.” Järta gör även upprepade, vältaliga utfall mot de i hans ögon naiva politiska materialisterna och liberalerna. Han ikläder sig belåtet ibland till och med rollen som den gustavianska periodens försvarare. Hos Gustav, fastslår han, fanns ”en kärleksfull vördnad för hjältedygder”. ”Gustav den tredje såg vinningslystnaden och det klyvande förståndets tidevarv inträda, och han framstod för att rädda därifrån det svenska lynnets ädelhet och förena svenska sinnen.” Även hos de tidigare fienderna bland göter och fosforister fann Järta nu vänner och stödjare.

I sin tidskrift Odalmannen uttryckte Järta från 1823 sin åsikt om den aktuella politiken. Han hade redan kring 1815 kritiserat den bakåtsträvande handels- och finanspolitiken, men började nu mer systematiskt formulera sin syn på samhället. För Järta var staten inte en politisk mekanism, utan en organiskt utbildad gemenskap som påverkas av människans ande. I vändningar som återigen ligger Burke nära skriver han: ”Nej, staten är något högre än ett försäkringsbolag, som endast efter betingade föreningsstadgar lämnar för vissa rättigheter värn emot yttre våld, något ädlare än ett förlagskontor, som försträcker för att vinna… Biet och myran kunna ej såsom människan utbilda sina släkten till högre fullkomlighet…. Men de söka dock icke att isolera sig, såsom rovdjuren; de känner vad de ej begriper, de känner och lyder en oemotståndlig dragningskraft till samhälleligt och ömsesidigt bistånd.” etc. Bland statens viktigaste behov är att bereda utlopp för denna anda, i litteratur och dikt. I dikten bör främst innehållet beaktas. Järta skriver: ”Till statens fullkomligare utbildning verkar skalden icke blott genom de stora och sanna idéer, åt vilka han ger en hänförande eller angenämt intagande åskådlighet, utan förnämligast genom väckelsen av det sinne, som allena kan fatta statens inre väsende och vårda dess helgd. Det är detta sinne för det sköna och det ädla, som bildar den i en aktiv bemärkelse frie mannen, och män, fria av en egen inre kraft, behöver människosamfunden mer än annat.”

Carl Johan Ljungberg

Intellektuella fransmän, del 4 – René Girard

PORTRÄTT | Man kan ibland fråga sig om Sverige har bidragit med mer till filosofins historia än att på ett dragit slott frysa ihjäl ett internationellt namn. Några internationellt kända svenska filosofer är tyvärr svårt att finna. Vårt grannland Danmark kan ju tvivelsutan skryta om den bedriften i Kirkegaard. Dennes slutade dock sin gärning för mer än hundra femtio år sedan. På kontinenten framträder dock stora filosofer i generation efter generation och i serien om intellektuella fransmän har vi nu kommit till den första fortfarande levande tänkaren (av i april 2011) nämligen René Girard.

Född 1923 och uppvuxen i ett vänster- och republikanism-inriktat hem i Avignon i södra Frankrike. Fadern är akademiker, paleontolog och arkivarie. Sonen går i faderns spår och utbildar sig under krigsåren vid den prestigefyllda skolan ”Ecole des Chartes”, Frankrikes ledande för utbildning av historiker och arkivarier. 1947 beger han sig till USA för att under ett år studera vid universitetet i Indiana. Han kommer dock att stanna i Amerika större delen av sitt liv och olikt den absoluta merparten av franska intellektuella har Rene Girard en språkgärning utomlands som kanske närmast kan jämföras med Samuel Becketts författargärning, om än att Girards fält är det akademiska. Han behärskar perfekt de bägge universitetsvärldarna och trots sin långa tid i Amerika verkar han inte göra minsta avkall på sin franskhet. Trots sedermera översatt är den största delen av hans produktion på franska.

Till skillnad från många av de stora akademikerna är Girard till en början osäker på vilken disciplin som är hans. Under 1950- och 1960-talet rör sig hans forskning allt längre bort från historian och börjar allt mer inrikta sig på litteratur och antropologi. Det är inom dessa fält han skall utveckla sina största teorier. Den franske naturalistförfattaren Emile Zola skrev inför sitt mest ambitiösa politisk-litterära projekt, romanen ”Den stora gruvstrejken”, att han där skulle förutsäga 1900-talets viktigaste fråga. För Zola var denna fråga kampen mellan arbetet och kapitlet. Vi vet idag hur fel han fick. Få frågor har väl i efterhand visat sig så fruktlösa och gett upphov till så många förhastade slutsatser och olyckliga övervägningar som denna. Rene Girard valde det mer klassiska spåret att utforska och visst valde han rätt när det kom till vad som skulle bli vårt århundrades viktigaste fråga. Frågan om människan! Frågan som efter mänsklighetens kanske blodigaste krig ofelbart måste komma upp igen. De två klassiska uppmaningar som naglat fast sig i vårt västerländska medvetande är lika relevanta (om inte mer relevanta) idag än när de nedpräntades för många tusen år sedan; ”Gnothi Seaton” och ”Ecce homo”. Infallsvinklarna är olika men inbjudningen den samma. Lär känna människan!

Den del av Rene Girards författarskap som gett hans namn en internationell status är hans tredelade teori om den mänskliga naturen. Utarbetat under 1960-talet och han utkristalliserad under 1970-talet i de två verken La Violence et le sacré ”Våldet och heligheten” (1972) och Des choses cachées depuis la fondation du monde ”Ting dolda sedan världens skapelse” (1978). Vi skall här mycket kortfattat presentera de tre komponenterna.

Den första delen av teorin förklarar vad Girard kallar det mimetiska begäret. Det mänskliga begäret vilket vi upplever som något helt personligt och unikt för oss själva är i själva verket någon annans. Mellan det åtrående subjektet och det åtrådda objektet finns hela tiden en tredje part; den s.k. mediatorn. Vårt begär uppstår alltså inte ur tomma intet, utan från att en annan person med passion och eftertryck visar sin åtrå för det. Våra begär är alltså lånade från andra. Ur dramaturgisk och narrativ synpunkt är detta givetvis det klassiska triangeldramat, oändligt mycket starkare än den mest robusta järntriangeln, men är enligt Girard också en rent antropologisk princip. Applicerbar givetvis på konsumtionen och reklamens lockelser men i förläggningen på all form av kommunikation och politik. Dessutom för tanken om begärets ickeautenticitet till en antiromantisk hållning T&F:s läsare kanske kan koppla till Claes Ryn. I bjärt kontrast till Rousseaus hållning där drömmen eller begäret inte bara är unik för varje människa utan även helt oproblematisk, ställs här ett helt annat ideal. Men det antiromantiska och antiroussaueanska hos Girard slutar inte här, nej det följer hela vägen till slutsatsen kring det mimetiska begäret. Då två personer åtrår samma sak uppstår problem och det åtrående objektet kommer försöka förgöra sin mottävlande. I djupet av den mänskliga naturen finns alltså ett problem inbakat.

Rene Girard är dock ingen stoiker. Zenon från Kition skulle bli besviken för Girard anser att någon fungerande personlig metod för att döda begäret helt enkelt inte finns. Han pekar ut begäret som en defekt; inte något sjukligt eller onaturligt men något som kan övervinnas om än inte individuellt. En sådan slutsats ger vissa följder. Samtidigt som det moderna samhället uppmaningar om konsumtion som vägen till lycka brännmärks hårt, kritiseras också tanken att människan individuellt kan frigöra sig från denna process. Nästa del i Rene Girards teori tar dock vid där människan lämnades med sin våldsbenägenhet.

Om objektet som åtrås är tillräckligt viktigt för att inte försvinna av sig själv kommer snabbt allt fler projicera sina begär på det och aggressiviteten och benägen att använda våld eskalerar. Till slut sker en urladdning. Enligt Rene Girard sker denna i form av att en person väljs ut som syndabock, den enklaste och för alla inblandade parter enklaste metoden att skapa lugnt i gruppen. Det återställda lugnet efter syndabockens offrande får enligt Girard ytterligare en följd. Syndabocken eller offret börjar tillskrivas magiska egenskaper då dess död bibringade ett inte annars möjligt lugn. I dessa processer ser Girard utvecklingen av både de primitiva naturreligionerna och den mänskliga civilisationen. Det är alltså inte religion eller civilisation som föder våld, utan våld som föder religion och civilisation. Bägge fungerar som möjliga metoder att klä in och smycka detta offer som med tiden antagit rollen av en socialt sammanhållande myt. Denna tolkning är även den kontroversiell då den avfärdar den kanske vanligare teorin, med koppling till t.ex. Jung, att myter representerar arketyper närvarande i alla kulturer och att de bär ett rent innehåll i sig själv och inte fungerar som ett utanpåverk. Även mer funktionalistiska förklaringar som hos Sigmund Freud och den franske etnologen Claude Levi-Strauss avfärdas bryskt.

Att Rene Girard avfärdar Freud är inte förvånande. Från svensk horisont måste dock oviljan mot Claude Levi-Strauss te sig märklig. Levi-Strauss kämpade mot vad han upplevde som ultrapositivismen inom sin disciplin, den framväxande etnologin, och försvarade humaniorans och framförallt litteraturens och konstens förmåga att bästa beskriva olika kulturer. Det rör sig alltså om en humanistisk kannibali av det slag som inte är möjligt i Sverige, då just humanioran är så svag. För att två tuppar inte skall få plats i samma hönsgård krävs helt enkelt att hönsgårdens i någon mån existerar. För Rene Girard samt för många av dem han kritiserar intar alltså människans humanistiska eftermäle, framförallt litteraturen, den allra viktigaste källan till förståelse av våra föregångare och mest viktigt, av människosläktet som grupp.

Rene Girards teorier blir dock än mer kontroversiell i takt med att de växer. I sitt verk Des choses cachées depuis la fondation du monde ”Ting dolda sedan världens skapelse” (1978) tar han sig an uppgiften att analysera kristendomen och det är här hans tes börjar ge sig av ordentligt från vad som kanske kan anses ickekontroversiellt i den akademiska världen. Han finner vid genomgång av Nya Testamentet att Kristendomen med Jesus som offer, mässan som en återupprepning av handlingen och den tillhörande konstskatten passar perfekt in på syndbocksprocessen – med ett undantag. Evangelieförfattarna, ja tom somliga av bödlarna såsom Pontus Pilatus, är medvetna om offrets oskuld. Bibeln och speciellt det Nya Testamentet innebär alltså enligt Girard ett brytande av denna ständigt upprepande syndabocksprocess. Även om de flesta teologer nog skulle invända, har nog aldrig läsningen av Jesu ord tagit sig ett så bokstavligt uttryck: ”Frid lämnar jag efter mig åt eder, min frid giver jag eder, icke giver jag eder den såsom världen giver”. För Girard antar Kristendomen alltså rollen som en av de mest omvälvande antropoligiska förhållningssätt som någonsin framträtt, en tankegång som fått mycket blandat mottagande.

Kritiken har inte låtit vänta på sig. Att Frankrikes sekularistiska rottweilers skulle bli rasande var kanske inte förvånande. En presokratisk filosof, en indisk vishetslärare eller egentligen vad som helst kan säga något till Västerlandet, förutom, något som är kristendomsanstruket. De mer sansade antyder att teorin är en problematisk blandning av metafysik och antropologi. Reaktionen inom den Katolska Kyrkan i Frankrike har också varit blandat. Trots att tesen att Kristendomen är mer en antropologi än en teologi inte är okänd, har Girards tänkande kallts gnosticism och reducerande av den kristna tron till en simpel teori. Var en så stor teorikedja som denna hör hemma förblir ovisst.

Vad nu Rene Girard tänkande bör klassificeras som och huruvida det är mer än en förenkling låter undertecknad vara osagt. Att den har hittat viss användning inom t.ex. naturvetenskap talar kanske till dess fördel. Dess huvudsakliga intresse ligger för den som intresserar sig för den borgerliga bildningen dock i första hand inte där. De flesta anser nog att både människan och Gud är betydligt mer svårgreppade än så. Nej är det något som gör att den franske intellektuelle Rene Girard verkligen bör uppmärksammas är det kanske i första hand inte resultatets briljans utan metoden och utgångspunkterna. Att i postmodernismens tidevarv visa att för att de stora tänkarna fortfarande skall kunna finnas måste också de stora tankarna finnas. Hans teori för att försöka förklara den mänskliga naturen är ett sådant projekt. Ett projekt som använt sig av både den värdigaste och enklaste metoden i jakten på våra kulturella och rent mänskliga rötter, nämligen sökandet i den skatt Västerlandets förfäder så varsamt samlat och lämnat efter sig till oss.

Hugo Fiévet

Esaias Tegnér – humanist med konservativa drag

Esaias Tegnér (1782-1846)

PORTRÄTT | Esaias Tegnér hör till de geniförklarade. Men få verk av honom tillhör ännu vår levande litteraturskatt, fastän diktutdrag och tänkespråk kan höras i tal eller vid konfirmationer. En del Tegnér-strofer brukar äldre citera ur minnet. Det kan vara ut ”Frithiofs saga”, ”Det eviga”, kanske ”Nattvardsbarnen”, ”Hjälten” och ”Nyåret 1816”, ”Skaldens morgonpsalm”, eller något ur de akademiska festdikterna. En och annan minns en galant brevformulering, och många är stolta över att minnas den bekanta vändningen ”Vad du ej klart kan säga vet du ej…” ur ”Epilogen” från 1820.

Det finns en sida hos Tegnér som borde tilltala de flesta. Det är hans starka verbala energi, som säger oss att viljan räknas och det är bättre att handla illa än inte handla alls. Denna sida tillhör skaldens ungdom och handlar om symboliska men också om verkliga krig och drabbningar, allt i göticismens respektive Napoleon-krigens stormiga tecken. Tegnérs bildspråk är samtidigt ofta passé genom att det är så pass fornnordiskt:

Drick märg i benen, broder/ drick mod uti din själ!/ En skål för hjältars moder! en skål för Sveas väl!” Eller: ”Nu skiftas svärdshugg dryga,/ och dråpslag hagla nu,/ och bägges sköldar flyga/ på samma gång itu./ De kämpa utan tadel/ stå dock i kretsen fast./ Men skarpt bet Angurvadel,/ och Atles klinga brast.” ”Mulna hopar/ skaka fädrens spjut./ Stridslur ropar,/ lösen flyga ut./ Svärdsklingor springa och blodströmmar vandra,/ härarna famna i vrede varandra.

I sin kända Frithiofs-gestalt har Tegnér sökt rymma in denna djärvhet och klarsyn i en särskild gestalt. Avsikten har nog varit att fånga ”svenska” egenskaper. Meningarna har varit delade, huruvida detta har lyckats då den ridderlighet parat med kraft, trots och svårmod som Frithiof uttrycker tycks allmänmänskliga och vi nog inte riktigt heller blir kloka på Frithiof som karaktär,

Det yvigt brusande i diktrader som de just citerade kan gå igen också då Tegnér behandlar kristna eller ljust visionära motiv. Då blir resultatet ofta mer åskådligt:

Ja, helig, helig Han, som skapat världen!
Han kastar himlen som en mantel kring sig,
och vår, som blommar, är hans andedräkt.
Sjustjärnorna, sju solar, sätter Han
som gyllne ringar på sitt skaparfinger,
Han hänger svärdet i Orions bälte,
och fästets Lyra klingar på hans arm.

Den samhällsbevarande nyhumanisten

Att Tegnér i första hand förstod sin kallelse som diktare är självklart. Var han då konservativ i politiskt-ideologisk mening, eller mera en humanist och bildningsförsvarare? Svaret är inte givet. Som ung hade Tegnér lockats av Voltaire och den franska upplysningen. Då kallade han sig ännu ”jakobin” och hyllade Napoleon som den odödlige tyrannbekämparen. I detta skulle han ändra sig. Att Tegnér personlighetsmässigt var en så utpräglad melankoliker, som inte sällan skrev under trycket av svår misantropi, gör att han har kommit att stämplas som konservativ eller reaktionär. Men det är bara en sida av saken. Politiskt blev han klart alltmer ”rabulistfientlig” (Böök) och var misstrogen mot dåtidens svenska liberaler. I sin åskådning närmade han sig efterhand det samhällsbevarande lägret och Karl XIV Johan. Någon utveckling likt den då vännen Geijer övergav sin konservatism genomgick Tegnér inte. Geijers anglosaxiska, liberala tankar slog inte an på Tegnér vars biograf Fredrik Böök ändå tillskriver honom ett slags dubbelt synsätt: ett ”konservativt patos”, som innehöll kärleken till den klassiska bildningen, och ett ”liberalt patos” vari låg tron på de begåvade undantagsmänniskornas rätt gentemot de mer vanestyrda. Längre kommer vi kanske inte, fast man kan tillägga att mycket i Tegnérs yttranden ter sig som maningar att låta det djärva och äventyrliga uppvägas av eftertanke och återhållsamhet.

Tegnér var alltså nyhumanist med tyska förebilder. Man brukar ju säga att nyhumanismen förnyade den stelnade latinkulturen och i personlighetsfrämjande syfte frigjorde den estetiska upplevelsen från det språkliga och filologiska intresset. Det gällde nu att finna det bästa, det förebildligt mänskliga, i olika tiders och länders kulturyttringar. Tegnér tog intryck av en rad samtida eller något tidigare tyskar som Jacobi, Herder och Jean Paul. Hos Tegnér tar alltså en sorts syntes form. Han visar flera för nyhumanismen typiska drag: människointresset och det estetiska skådandet, som inspirerar och stödjer våra etiska val och självbildning. I ett tal säger Tegnér: ”Bildade äro vi, icke i den mån vi äro lärde, utan i den mån som en självständig, genomgripande, inom sig själv sluten och överensstämmande utveckling av människans ädlaste anlag gått för sig inom oss.” Från olika erfarenhetskretsar än de tyska idealisternas hämtar han samtidigt sådant som han kunde använda: från orientens dess yppiga fantasi, från Norden dess djup och allvar, från romantiken innerligheten, från den nya tiden dess idédjup och psykologiska insikt.

Att med Tegnérs ord utvecklas ”genomgripande” och lyda höga förebilder, är nyhumanismen i ett nötskal. Den framhäver värdet av ”inre arbete”, med den sene nyhumanisten Irving Babbitts ord. Men förebilder räcker inte. På ett sätt som pekar mot Viktor Rydberg säger Tegnér, att det som hindrar världen från kaos och undergång är viljan: ”Erövrar det onda all världen till slut,/ så kan du det rätta dock vilja”. I denna vilja rör det sig inte om det råa, spontana begäret, utan om den skolade vilja som för till vår bestämmelse som personer. För Tegnér spelar dock ännu den humanistiska och platonska tanken roll, att mot den synliga världen svarar en idévärld, som ger oss förebilder och stöd.

Fast han väl kände den poetiska guldåldern är det riktigt, som Gunnar Rudberg har hävdat, att Tegnér värdesatte den klassiska arvet och poesin i den mån dessa stödjer människans självutveckling. Det är som pedagog och förkunnare han lånar ur det hellenska arvet; han återger vad han mottagit ur den stora människokunskapen och tecknar färgstarka, snabbt avlösande bilder. Hos klassikerna ser han chansen att lära av ”den klassiska forntidens frisinnade ande, av dess reda och bestämdhet, dess skönhetskänsla och sinnesstyrka”. Som inte minst Tegnérs danske biograf, Georg Brandes, i sin studie har påpekat, närmast dränker Tegnér läsaren i liknelser som ändå har både lekfullhet och praktisk insikt.

Tegnér levde på ingivelser. Bilderna trängde sig på honom som i ett rus. Han tvangs att sovra bland dem – för ”i begränsningen visar sig mästaren”. Tegnér insåg i sin mest otyglade fantasi väl, vad vi just här i Norden är grekerna skyldiga, nämligen känsla för mått och urskillning. Han skriver: ”bättre och renare smak ibland oss är… en grekisk koloni.” Därför måste vi lära känna ”vår hyfsnings stamfäder”. Tegnér ville rycka upp och förändra sina läsare, inte göra de klassiska språken och dikten till värden i sig.

Tegnér och kristendomen

I ljuset av hans antikintresse blir frågan om Tegnérs kristendom svår. På vilket sätt var han kristen? Var han det alls? Många har ställt frågorna. Han tillhörde ändå den svenska kyrkan och blev med tiden biskop. En rättrogen lutherdom väntades han ha. Tegnér påpekade skämtsamt att han var biskop i Växjö stift och inte på den hedniska parnassen (de grekiska gudarnas berg). Han förstod nog Kristus som uppenbarelse, men som han tänkte sig uppenbarelsen är den som Rudberg påpekar ”mångsidig, oändlig, ej logiskt eller tidsligt begränsad”. Att anden är med blir avgörande. I ett av sina tal säger Tegnér om den uppenbarade: ”Han går igenom världen, han är världens liv, egentligen gör han icke levande, utan han är livet; vad som är utan ande, det är dött, är massa och förstelning”. Samma tanke möter i de välkända orden: ”Skalden, tänkaren och hjälten,/ allt det härliga på jorden/verkar blint som Anden vill”.

Med den utgångspunkten blir det legitimt att låta klassiskt och kristet smälta ihop, som här i ett typiskt tegnerianskt Gustav III-porträtt:

Och högt på tronen sitter i sin ära
En apollinisk, evigt ung gestalt.
Hans blick är mild som en försoningslära,
hans stora ande sammanbinder allt.

Läsaren kapitulerar för det lätta anslaget, fast han samtidigt undrar om han ställts inför en kröningstavla eller en Apollonstaty. Den djärve krigaren, statsmannen och konstmecenaten Gustav III:s verk är för Tegnér ytterst sett ett enda. Allt beror på om Anden närvarar, i ”den tanke, varigenom hjälten vinner fältslaget, eller statsmannen omskapar världens utseende för århundraden, eller den vise spränger en ny port till sanningen, eller konstnären förtjuser och förskönar sitt tidevarv” (Rudberg).

Eftersom Tegnér kände de mörka stunderna i sitt liv måste man fråga om han tänkte bort denna verklighet i sin kristna övertygelse. Var finns hos Växjöbiskopen den plågade Kristus, var finns lidandets väg till uppståndelsen? Var är det ”Hjälplöshetens evangelium” som exempelvis Hjalmar Ekström talar om? Insikten om att en hand leder oss även i förtvivlans dagar? Att det som skall ändras kräver en hjältekraft, som Tegnér tror, d.v.s. att något gudomligt rör sig i varje aktiv personlighet på jorden, är en sak. Tegnér vill åter till de höga rymderna. Han talar om ”det blåa landet” som är själarnas urhem. Uttrycker detta land kristendom eller uppståndelselära? Fast Kristus (enligt ett Tegnér-tal 1836) ”födes av Jungfrun…blöder, försonar och dör” känns det knappast som om frälsaren blivit människa, utan Kristus förblir en abstrakt idé.

Tegnér var inte forskare eller systematiker. Det gick ut även över hans syn på teologerna. Några kända Tegnérord talar om teologin som ”en dödskalle stjälpt över en lilja”. I brev kan han vara rent smädande mot detta yrkes utövare, som då han skriver: ”De så kallade teologerna äro dövstumma väktare av trons mysterier, karyatider, som bär tempelbyggnaden, Hezekiels keruber med oxhuvuden, men utan vingar: de är så okunniga som de voro överhovpredikanter och så fördomsfulla som sutte de i Svenska akademien.” Hans misstro mot teologerna svarar mot det förakt han inom humaniora visade filologerna.

Få svenska skalder har som Tegnér sökt gripa inspirationens glädje och känt sorgen över dess frånvaro. För honom var den klassiska inspirationen inte bara ett mytförråd eller ett bildspråk. Han skriver: ”Men väl har jag erfarenhet av en högre livlighet och verksamhet i alla självförmögenheter, fantasi, associationsgåva, förstånd.”

Intressant nog förbinder Tegnér samtidigt inspirationen med svalka. Georg Brandes skriver: ”Graeciteten hade för honom tidigt blivit liktydig med självbehärskning i konsten”. I ”självbehärskning” ligger också en önskan att sovra och begränsa det diktade stoffet. Honnörsord är fattning, måtta och klarhet. Tegnér värderar hos en diktare både ingivelsen och de strama tyglarna. Han söker för egen del tillämpa båda. Det grekiska i den meningen märks hos Tegnér även då han gestaltar fornnordiska motiv. Det är ingen slump att hans version av Frithiofs saga skiljer sig från sin isländska förlaga just genom att inslag av våld, råhet och burleskeri tagits bort, och harmoni och försoning framhävs så pass att man nästan får tala om en anakronism (otidsenlighet). Vreden och hämndlystnaden har bannlysts. När Frithiof till exempel ser balderstemplet brinna, vill han genast släcka elden. Och när detta inte går, sörjer och gråter han.

En reformvänlig vurmare för historiens erfarenheter

Tegnér (till vänster) under en doktorspromotion i Lund 1829.

Tegnérs humanism går igen i hans roll som skolman och skolreformator. John Landquist som har sökt bestämma Tegnérs position i tidens skol- och bildningsdebatt menar, att han där företrädde en närmast opolitisk åsikt med personlig utveckling i centrum, medan Geijer klart lät nyhumanismen underordna sig den politiska strävan att ”höja” de breda samhällsskikten. I skolkommittén stödde Tegnér – fastän idealist – lundaprofessorn Agardhs både radikala och realistiska program. Men i Tegnérs utbildningstanke låg ju inbegripet att den inte skall begränsas till vissa klasser eller yrken, inte heller bara till språk och humaniora. Att flera fick del av bildning och kunskap var ett riksintresse. I en drastisk formulering skrev han: ”I ett land som vårt, där menigheten deltar i lagstiftningen och statens högsta angelägenheter, är råheten grundlagsvidrig och okunnigheten en landsförrädare.” Orden antyder varför han ville förändra skolsystemet. Tegnér var påverkad av dåtida tyska reformer. Han talade för goda kunskaper i läsning, skrivning och räkning, samt månade om kristendomskunskapen och litteraturstudiet, allt viktigt för att eleverna skulle kunna tillägna sig högre kunskaper. Skolan borde drivas med statliga anslag. Att skolan däremot skall ge mer än grundkunskaper ansåg Tegnér diskutabelt. Detta kunde skapa en halvmesyr utan kvalitet. Med tiden lade Tegnér starkare tonvikt på de klassiska studierna som motvikt till tidens liberala krav, något som fjärmade honom t.ex. från den praktiske och reformsociale biskopskollegan Agardh.

Frågan om vad som är evigt respektive tidsbundet var för Tegnér vital. Han erkände att historiens erfarenheter och omprövningar också utvecklar synen på det sköna och på hur dikten skall utformas. ”Det gives”, skriver Tegnér, ”poetiska förträffligheter, varom grekerna ej hade eller kunde ha någon aning.” Mänskliga händelser anser han, som den historicist han är, för uppenbarelsen vidare. Nya insikter tar form som ”de gamla” inte kände till. Av motsvarande skäl prisar han Martin Luther (vid 1817 års reformationsjubileum) för att han med sitt nytänkande gav kristendomen en ny blomstring.

Tegnér insåg vilka värden vi måste skydda. Hans kritiska blick förstod lika snabbt, vad som inte längre klarade nya tiders prövning. I dikten ”Asatiden” heter det:

I höga minnen, i hävderna än stån,
som tomma harnesk, dem ingen kan fylla på jorden.
Den slappa tiden skygger med skräck därifrån,
Och hjältelivet är endast en saga i Norden.

Inte bara tar han därför avstånd från den utbredda fornnordiska nostalgi som kallades göticismen, utan tillstår att många omhuldade uttryckssätt och värderingar blir ”passerade”. ”Sov roligt, forntiden” heter det till exempel. Tegnér såg inte kunskap om den klassiska antiken som ett egenvärde. Han studerade den men för att påverka och berika fantasin och med sikte på nuet. Klassikernas kraft att påverka och förädla var viktigare än att läsa dem av ren pietet.

Samtiden, jämlikheten och friheten

Tegnér ville först se till samtidens behov. ”Vantrons långa dröm är faren,/ giv den vakna jorden ro” skriver han. Vad detta innebar försköts dock med åren, i traditions- och institutionsbejakande riktning. Som ung hade han halvt på skämt kallat sig ”jakobin”. Det bör mer ses som en reaktion mot reaktionära drag i tiden. I allmänna åsikter liksom i skolkommittén lade han däremot ökad vikt vid att bevara, mindre vid experiment, som inte minst 1831 års skoltal visar.

Tegnér ägde allmän känsla för att tiden skapar värden, han hyllade ”de store gamle” och gav som tänkare och diktare prov på sin traditionskänsla. Närmast i tänkaren Burkes anda heter det:

Ej allt är fördom, som vi nu fördömme,
på mången grund, som nu är plöjd och harvad,
ha mänsklighetens bästa blommor växt.

Tegnér talade visserligen med oro och litet förakt om hur ”dagens infusionsdjur leka frihet i tanklöst vimmel”. Han beskrev ”jämkningsanden,” ”som bortskär höjderna och fyller djupen/ och icke tål att något mänskobarn / får bli ett huvud högre än de andra.” Från den liberala pressen i landet fick han efter detta höra många kritiska ord. Genom sådan kritik blev det svårt för honom att i debatten förhålla sig balanserat eller medlande. Han drevs, har det sagts, av själva motsättningen att inta mer utrerade positioner än han annars skulle ha gjort.

Klart är att Tegnér samtidigt upprördes av frihetsinskränkningar på olika områden. Det kunde gälla hans eget privata uppträdande, vilket han inte gärna ville ändra på, men lika gärna om storpolitiska händelser. Den ryske tsarens övergrepp fick sålunda hans humör att jäsa ”över breddarne”. Gick han i sådana saker till överdrift? Man undgår inte frågan om Tegnérs karaktär och psykiska hälsa. Hans väninna Martina von Schwerin kallade honom en gång ”lättsinnig, flyktig och fylld av fördomar”. En annan vän noterade ”ett självsvåld… och… ett samtalsspråk, som var lättsinnigare och slipprigare än vad jag då ännu hört på något studentrum.” I grunden låg utan tvivel personlig otillfredsställelse. Han sörjde över ett äktenskap, som saknade genuin förtrolighet makarna emellan. Sådana stämningar färgade andra händelser. I vissa brev tycks hans ton närmast paranoid: ”Jag är omgiven av idel nedrighet, idel småaktighet och lömsk avund och svartsjuka. Det är skvallrets stenskvättor som hoppa omkring mig, det är lögnens brevdragare som gå från hus till hus, det är skändlighetens spioneri på mitt enskilda liv som uppretar och förstör mig…” I den berömda självkarakteristiken i ”Den döde” kallade sig Tegnér ”en rörlig själ som gjorde själv sin plåga/ och slutligt nedbrann i sin egen låga”. Man kan lägga Tegnér mycket till last, men knappast att i onödan ha dolt sina svagheter och sorger.

För Tegnér var friheten i första hand personlig. Han talar nästan aldrig om friheter kollektivt eller som lagstiftaren formar dem. Ofta antar friheten hos Tegnér konturen av en större, överpersonlig process, bakom vilken står ”frihetens höga genius”. Han tycks mindre ha tänkt sig ett yttre, mätbart framsteg än en inre, historisk fördjupning eller arbetsdelning vars börda delas av generationerna. Han skriver: ”Världshistorien är dock genetisk, hon känner intet språng, endast en fortgående kedja, en oavbruten utveckling… Uppenbarelsen är icke en död månsten, fallen med knall ur skyn, utan den är ett levande träd, utbildat och mognat med tiden, ehuru dess frö är fällt av himmelens fåglar”. Här hörs tonfall, som skulle komma att utvecklas av kommande historicister. Några utförligare citat får belysa detta:

”Sådan som denna frihetsande redan länge uppenbarat sig i Europa, förtränges han numera icke, varken med våld eller list, varken med sofismer eller besvärjningar. Obekymrad går han sin lugna gång och nersparkar det förmultnande och lägger hörnstenar till sina tempel. Det är här ingalunda frågan om en uppbrusande pöbelyra, som kastar tronens spillror ibland altarets och firar sina ursinniga högtider på statens och ordningens ruiner. Det är icke frågan om frihetens missbruk utan om dess bruk. Det är frågan om folkens eviga rätt, sådan som förnuftet lär den, det är frågan om staternas djupaste och väsentligaste grundvalar”.

Här möter en sorts modernare, icke-hegeliansk historicism, med en delvis friare syn också mot det lärokristna, påtaglig i ord som dessa:

”För mig är nationernas öden den mänskliga frihetens verk; hur de sammanhänger med en högre nödvändighet, begriper jag icke, och tycker att i detta avseende grekernas eller turkarnas fatalism kan vara en även så god förklaringsgrund som munkarnes och ortodoxernas concursus divinus.”

Med skarp adress till samtida legitimister tillägger han: ”Man gläder sig, att revolutionen är slutad och den gamla ordningen änteligen återställd. Men man bedrar sig; ty revolutionen är ingalunda slutad. Endast hennes yrsel är slutad; hon har sovit ruset av sig, och med full sansning och lugna blickar går hon ännu fram genom historien.”

Är detta inte en god bild för – evolutionen? Vännen Geijers bekanta ord vid Tegnérs grav om att ”föryngringsprocessen i historien var honom förborgad” ter sig om svaret är jakande som en viss överdrift.

En strävan efter det avvägda

Två statyer över Esaias Tegnér.

Tegnérs store 1900-talsbiograf Fredrik Böök anser Tegnérs trotsiga överdåd förenligt med hans praktiska sinnelag. Böök hävdar att diktaren ägde inre balans. Hos Tegnér fanns menar Böök ”en prestabiliserad harmoni mellan hans poetiska inspiration och hans ljusa praktiska förstånd”. Men Böök har samtidigt inte glömt Tegnérs oroande självkarakteristik: ”Jag vill ha ordning och skick överallt – utom hos mig själv.” Orden rymmer en prognos för hans fortsatta, tunga levnad. Under krisåret 1825 skriver Tegnér: ”Min inbillning, redan förut lättrörlig, är nu som en vattenvirvel, vilken söndermal och kringdriver allt som råkar in däri.” ”Mitt sinne är okristligt, ty det har ingen sabbat.” Tegnér tecknade träffande den medfött rastlöses svåra uppgift så: ”Den vises bestämmelse är att bli allt mer och mer – sköldpadda.”

Liksom hos Goethe är hos Tegnér ändå strävan efter det rofyllda och avvägda centralt, och liksom hos Goethe är det tillkämpat. Tegnér ser allt framträda så klart och överskådligt, men uppenbarligen också i ett sådant rasande tempo att det blir en plåga för honom. Psykiatrin har sina namn på detta. Vännen Geijer kallade honom ”ögonblickets varelse”. Tegnér lämnade, i all sin rastlösa subjektivitet, samtidigt ett vitalt klassiskt arv vidare till Heidenstam, Lagerkvist, Malmberg, Gullberg och andra.

Tegnér dyrkade solen och ljuset, fattade i idell mening. Hans gudomlighet var jämte den kristna Apollon, vars tillbehör är lyran men också bågen. Den apollinska bågens pilar sårar. Den som vill få något sagt i Sverige, helst vidröra den svåråtkomliga sträng som både är insikten och pliktkänslans, måste själv uttrycka sig lika lätt och självklart som Tegnér brukade göra, han den siste gustavianen och den förste historicisten.

Carl Johan Ljungberg

Axel Oxenstierna – en konservativ statsman

Axel Oxenstierna (1583-1654)

PORTRÄTT | Den svenska stormaktstidens rikskansler Axel Oxenstiernas märkliga insats infaller över ett sekel innan man kan tala om konservatism i egentlig bemärkelse. Ändå uppvisar den drag som måste kallas konservativa. Själva arten av hans insats – som en ”grå eminens”, en förtänksam välorganiserad medarbetare till en ung monark med talang för att påverka de stora politiska frågorna, ligger väl till för ett konservativt kynne.

Oxenstierna är den konservative som kosmopolit, den som medlar mellan sitt lands intressen och det Europa vars maktspel och personligheter han så väl kände. Sverige kunde inte ställa sig utanför. Vad Oxenstierna på sitt märgfulla språk kallat ”de tyska sakernas tillstånd” fordrade svenskt ingripande. Målet var ”att conservera sakerna så gott han kan”. Rent militär- och hegemonitänkande var honom djupt främmande. Utan rättslig grund blir freden en tillfällig slump. Även när krig ej kan undvikas, borde maximen vara belli fini pax est – krigets mål är fred. Oxenstierna företrädde tveklöst nästan instinktivt det allmänna bästa, det var för honom i djupare mening det verkliga, mot vilket han bekymrat såg ”små privata saker” och ”phantasier” störande avteckna sig. Han värjde sig också mot den då som nu utbredda driften till personligt berikande, sysslade därtill redan då med vad som senare skulle kallas lyxbekämpning.

En klarsynt karriärist i statstoppen

Efter kung Gustav II Adolfs död var Oxenstierna kronans ”fullmyndige legat” vid romerska riket (det bestod som bekant alltjämt) och arméerna. Han utgick från att svenskarna kan agera så länge tillräckligt stöd finns för detta från andra furstar. Han insåg arméernas beroende av god finansiering och försörjning. Det s.k. heilbronnska förbundet var just avsett att säkra ett sådant stöd. Oxenstierna hade dock inga illusioner om hur länge detta kunde bestå. Det gällde att kunna försörja sina stridande förband. Villkoren var enkla: fick inte (de värvade) trupperna betalt skulle de göra myteri. Oxenstierna spelade högt och arbetade bl.a. med utdelande av förläningar i erövrade områden för att hålla de berörda på gott humör. Samtidigt arbetade han hemma på att skapa en svensk stats- och arméledning som inte är beroende av en mans (kungens) närvaro. Detta tedde sig desto viktigare som kungen bara efterlämnat ett enda barn, den femåriga, blivande drottning Kristina. Det förklarar också Oxenstiernas intensiva arbete med en förvaltningsreform och hans geniala lösning med de självständiga kollegierna, likaså hans omsorg om hur de högsta besluten skall fattas. En modernisering tvingades fram främst av det prekära successionsläget.

1600-talet är en ”yxtid, en vargatid”. Maktens män talar med tänkaren Hobbes ett fränt språk. Oxenstierna företrädde i första ledet svenska intressen, och måste därvid balansera bl.a. mellan stridande och självmedvetna adelsfraktioner. Han talade och skrev i en nordisk politisk stil som av Richelieu i en berömd formulering betecknas som ”en smula gotisk” (d.v.s. barbarisk). Samtidigt delade Oxenstierna sin tids europeiska politiska grundvärderingar, som ytterst var hämtade ur det klassiska arvet. Aristotelisk etik, romersk rätt och vältalighet, och därur härledda föreställningar och begrepp genomsyrar hela Oxenstiernas gärning, fast hans språk må vara mer korthugget målande än latinskt elaborerat.

Vi vet inte hur mycket i den berömda 1634 års regeringsform som bär Oxenstiernas signatur. Förslag kan ha diskuterats med kungen före dennes död. Det är också svårt att avgöra i vad mån rikskanslern i regeringsformen snarare befäste en rådande än nyskapade praxis. Det säger sig självt att det saknades erfarenhet av vad en modern förvaltning kan åstadkomma. Sverige som centralstat var även ung. Den svenska ledningen tvangs följaktligen agera improviserat. Oxenstiernas sätt att arbeta var i sig omvittnat pragmatiskt, experimentellt, och rikskanslern satte i tidens anda heller ingen ära i att skapa något helt nytt. Det gällde att undvika godtycke och lämna blottor som motståndare kunde använda sig av. Nya skattebaser borde t.ex. vara väl motiverade. Som den realist han var insåg Oxenstierna att ett envälde aldrig mera var tänkbart. Det gällde att handla så att politiken fortlöpande vann riksrådets och ständernas gillande. Bättre procedurer för att pröva offentliga beslut infördes. Ekonomin frigjordes också successivt från onödiga regleringar. Skickliga personer bjöds att inflytta till och starta näringar i Sverige. Bönderna borde enligt Oxenstierna behandlas väl, ty de är inga livegna – påminde han om. Stränghet, men inte grymhet, visades i rättstillämpningen. Att som Oxenstierna satsa på nya utbildningar var ett sätt att underlätta det politiska beslutsfattandet och att försörja det med ny kompetens.

Med makten som verktyg mot godtycke

Fast 1600-talsgestalter som Gustav II Adolf och Oxenstierna möts av ett visst intresse från dagens svenskar, ser vi dem samtidigt skevt då vi använder vår tids glasögon. Den svenska statsledningen och det evangeliska lägret avfärdas av vissa som maktspelare bland andra. Ett skäl är att en syn på det trettioåriga kriget med dess blodsutgjutelse och förstörelse liksom 1648 års fred som ”nationell olycka” undanskymmer insikten, att flera aktörer ändå sökte uppträda återhållsamt. Ett alternativt synsätt påminner den tyske historikern Gunter Barudio om, i sitt verk Gustav Adolf der Grosse (1982). Barudio pekar på ett begrepp med lång hävd, ”den tyska freden”. Denna hade en rad furstar åberopat då de under medeltiden utlyste ”freder”. Barudio framhåller med rätta 1600-talslutheranernas konsekventa strävan att anknyta sin politik till en rättslig och avtalsorienterad metod och till ett erfarenhetsgrundat, kumulativt juridiskt vetande. De sökte t.ex. medvetet att undvika konflikt mellan sig och det tysk-romerska riket. Huset Habsburgs och Wallensteins dåvarande destruktiva makthävdelse i strid mot all rättssäkerhet, och dess öppna arrogans mot den obeprövade randstaten Sverige, måste däremot leda till konflikt. I sina krigsskäl åberopade svenskarna gammal rätt inbegripet motståndsrätten mot tyranner. De såg med oro skuggan av ett centraliserat kejsarvälde avteckna sig. Den fred till vilken Oxenstierna så vitalt medverkade – 1648 – var byggd på maktens och godtyckets motsats – en lag: lex imperii fundamentalis. Med Hugo Grotius kan Oxenstierna ses som sin tids störste europeiske fredsstiftare, menar Barudio.

Oxenstierna står staty framför Riddarhuset i Stockholm.

Det trettioåriga kriget bars av tilltagande brutalitet, och inte alla svenska generaler visade Oxenstiernas eller Torstensons självtukt. Det är ändå intressant att Axel Oxenstierna på flertalet punkter bestått historiens prövning. Med sin relativa tillbakadragenhet och skeptiska metod (det tyska kriget t.ex. övervägdes med pro et contra-resonemang som kan föra tanken till en disputation) vann han ett gott rykte som ansvarsfull europé och statsman. Bara det att han lyckades hindra Sverige från att låta den militära organisationen färga av sig på den civila förvaltningen var en bragd. Oxenstiernas egen rättskaffens personlighet, hans goda kunskaper, konsekvens och uthållighet sågs som en tillgång främst för det evangeliska lägret. Få svenskar genom tiderna torde genom sin flit och sina många kontakter dessutom ha varit bättre orienterade än han om de vitala europeiska frågorna. Oxenstiernas råd och åsikt efterfrågades, och han kom i en tid då resor var tidsödande till stor del att styra genom brev, som ännu finns bevarade. Hans goda omdöme röjdes inte minst i förmågan att välja medarbetare (de som stupade i krigen fick snabbt ersättare) liksom utse ”agenter” som från Europas olika hörn höll rikskanslern underrättad om händelserna.

Land skall med lag byggas. Gå varsamt fram, men var beredd att vid läge nyttja ”occasionen”. Bygg på samvetet, inte blotta statsräsonen. Inse att en stat byggs med regler och känsla för billighet, anpassade efter landet men grundade i naturrätten. Lägg allt som görs på minnet, och var konsekvent. Få har mer konkret än Oxenstierna insett, eller mer helgjutet än han lyckats praktisera, innebörden av dessa enkla satser. Hans politik byggde på en rik och väl reflekterad erfarenhet. Med sådana principer blev han ”det möjligas mästare” skriver Oxenstiernas biograf Gunnar Wetterberg. Fast pragmatiker och improvisatör, såg han beslut i skiftande omständigheter som ett test på naturrättens klassiska grundprinciper.

Banade han också väg mot den stora stat som i dag är vårt största bekymmer? Nej den utvecklingen får sägas ha startat senare och utifrån helt andra tänkesätt. Tveklöst hör Axel Oxenstierna ännu hemma i den storsint konservativa, i den vidsynta europeiska statsmannatraditionen.

Carl Johan Ljungberg

Winston Churchill – historiens ljus i det moderna tomrummet

Winston Churchill (1874-1965)

PORTRÄTT | Det finns en konservatism, som inte är förenlig med, utan rentav tar skarpt avstånd från tanken att små barn ”härdas” eller blir ”bättre människor” genom att som mycket små sändas till en avlägsen inackorderingsskola där de i kalla vintermorgnar vaknar upp i utkylda sovsalar och tvättar sig i iskallt vatten, innan de förhörs på citat om det galliska kriget och i allt lyder en bister skolas seder och bestämmelser.

Winston Churchill är ett bevis för detta. Han berättar i sin memoar Min ungdom vad som hände den gång då han som nyanländ elev till St. James’ skola oskyldigt frågade vad man har för nytta av att på latin kunna säga ”O, bord”. Läraren svarade, som den sentida Dickens-gestalt han förmodligen var: ”Om du är näsvis, kommer du att bli straffad och mycket strängt straffad, kom ihåg det”. Churchill konstaterar uppgivet:

”Klassföreståndarens yttrande om straff var på intet sätt obefogade i St. James’ skola. Aga med björkriset enligt bruket i Eton var ett mycket framträdande drag i uppfostran. Men jag är säker på att ingen Etonpojke och säkert ingen Harrowpojke på min tid fick så grym aga, som denne rektor brukade ge de små pojkar, som var i hans vård och våld. Den överträffade i hårdhet vad som skulle tolereras i någon av de korrektionsanstalter, som sorterar under inrikesdepartementet.

Min läsning senare i livet har givit mig några möjliga förklaringar till hans temperament. Två eller tre gånger i månaden fick hela skolan tåga in i biblioteket, och en eller flera brottslingar släpades iväg av de två äldsta gossarna till ett angränsande rum och pryglades tills de blödde ymnigt, medan de övriga satt darrande och lyssnande till deras skrik… Hur jag hatade denna skola och vilket liv fyllt av ängslan jag levde där i mera än två år! … Jag blev klen till hälsan i St. James skola, och slutligen efter en allvarlig sjukdom tog mina föräldrar mig därifrån.”

Den unge Churchill kom lyckligt nog snart till en bättre skola med vänlig atmosfär, där hans intresse för historieläsning och sport fick spelrum. Hans barndomsskildring ger ändå en bitter eftersmak, av en tid då skolor var ett utdraget ont, byggt på en rigid latinkunskap, och skoltiden främst tycks ha syftat till att avslöja elevens okunnighet. Churchill fick åtminstone en fördel, nämligen att som svag i latin utsättas för desto mer engelskundervisning, vilken senare blev honom till ovärderlig nytta. Han skriver: ”Naturligt nog håller jag styvt på att pojkar skall lära sig engelska. Jag skulle låta dem lära sig engelska allesammans: och sedan skulle jag låta de begåvade lära sig latin som en utmärkelse och grekiska som ett nöje. Men det enda jag skulle klå dem för att inte kunna vore engelska. Det skulle jag klå dem grundligt för”.

Det fanns ändå ljusa inslag. Churchill skriver: ”Vi brukade … få höra föreläsningar av framstående personer över naturvetenskapliga eller historiska ämnen. Dessa gjorde djupt intryck på mig. Att få en spännande historia berättad för sig av någon som är en verklig auktoritet, i synnerhet om han har en laterna magica, är för mig det bästa sättet att lära mig någonting… Det förvånar mig, att man inte oftare har sådana föredrag. Man kunde gott ha ett var fjortonde dag, och efteråt skulle alla pojkarna sättas att skriva för det första vad de kom ihåg av det och för det andra vad de tänkte om det.”

Utsatt uppväxt i aristokratfamilj

Churchill tycks inte likna Benjamin Disraeli i så mycket. Uppvuxen i en ledande familj, med tillgång till de kretsar där Englands öden formades, tycks han befinna sig långt ifrån Disraeli, sonen till en begåvad judisk privatlärd och utan många fördelar i dåtidens sociala tävlan. Men det finns kontaktytor. Disraeli, outsidern som skapade sin egen identitet och blev en insider. Churchill, insidern som mötte sådan märklig hårdhet och oförstående, och vars övergivenhet som barn spräckte varje illusion om att vägen till ansvar och berömmelse är lätt. Han fick som andre son inte ärva sin fars titel, blev under sin skoltid sedd över axeln; och kom först vid tredje försöket in vid militärakademin Sandhurst. Churchill som kompenserade sig genom fleråriga, äventyrliga eskapader i imperiets utkanter skulle säkert ha förstått Disraeli, och skapade liksom denne en egensinnig värld genom att läsa, tänka och handla mot strömmen.

Oavsett vad som annars skiljer den viktorianska tiden från vår egen tid så präglades den förra av en säkerhet, som man i dag nästan kan betrakta med saknad. Churchill skriver: ”Jag var ett barn av den viktorianska eran, då vårt land tycktes fast uppmurat, då det i sin ställning som handels- och sjömakt var utan medtävlare, då uppfattningen av vårt väldes storhet och vår plikt att bevara det växte sig allt starkare. På den tiden var de maktägande i Storbritannien mycket säkra på sig själva och på sina doktriner. De trodde, att de kunde lära världen härskandets konst och ekonomins vetenskap. Det var övertygade om att de ägde herraväldet till sjöss och att de följaktligen var säkra hemma … De var trygga i övertygelsen om sin makt och sin säkerhet. Hel olika ter sig vår nuvarande oroliga och ovissa tid.” Hur olik tycks då vår egen tid: ”Jag undrar ofta, om någon annan generation har bevittnat så häpnadsväckande omvälvningar i fråga om fakta och värden, som dem vi har genomlevat. Knappast någonting väsentligt eller bestående, som jag uppfostrades till att anse vara permanent och nödvändigt, har bestått. Allt jag med visshet trodde eller lärde mig tro vara omöjligt har inträffat.” Dessa ord skrevs ändå så tidigt som 1930.

Hade Churchill vuxit upp i någon skyddad medelklassfamilj, skulle han inte givet ha utvecklat denna mörka och realistiska syn på tillvaron. Men nu föddes han i en familj, som trots sina privilegier var utsatt. Fadern hyste misstro mot sonens möjligheter att hävda sig, och utkämpade som politiker hårda strider i ett parlament som i sig dessa år utgjorde en hänsynslös, ja förbittrande miljö. Att dessa tunga lärdomar lyhört upptogs av unge Churchill är självklart. ”Jag visste mycket väl, att det ’Gamla gänget’ inom det konservativa partiet hade hans [lord Randolph Churchill] personliga stridbarhet och hans upplivande av torydemokratien att tacka för sina långa regering, och att de vid hans första misstag – ett allvarligt sådant – hade visat sig fullkomligt i avsaknad av generositet och tacksamhet.” Churchill anade vari faderns hemlighet bestod, den syfilis som stegvis berövade honom omdöme och arbetsförmåga. När Randolph Churchill som följd härav miste omdömet och felbedömde stämningarna inom partiet belystes indirekt något av det viktigaste i allt ledarskap: det förtroende som när det fattas kan utlösa tragedier.

Churchill själv var på många sätt romantiker. Han var det till och med inför kriget, då det utkämpas mellan styrkor med självdisciplin. Churchill talar på ett ställe om den vändning i än mer förråande riktning som kriget tog, då det kom under demokratins och industrialismens inflytande. Han påminner om den avund som jämnåriga officerare visade de kolleger som skaffat stridsvana. Det var ännu ont om sådan under den ganska lugna period som avslutade drottning Viktorias regeringstid. Churchill raljerar över hur människor, inte minst damerna, före det första världskriget uppskattade de officerare som prövat på fronttjänstgöring. Det är som om han själv, fastän viktorian, redan öppnat dörren till en värld där krigarbedrifter snarast väcker beklagande.

”Bristen på möjlighet till krigstjänst kändes … starkt av mina samtida i de kretsar, där jag nu skulle leva mitt liv. Ödet hade bestämt, att denna möjlighet skulle komma att yppa sig och att alla våra önskningar i den vägen skulle mer än uppfyllas. Faran, vilken då föreföll så verklig – så såg subalternen på saken – för att liberala och demokratiska regeringar skulle omöjliggöra kriget, skulle snart visa sig vara en illusion. Fredens tidsålder var förbi. Det skulle inte komma att bli någon brist på krig. Det skulle bli nog för alla. Ja, nog och övernog… De små provbitar på strid, som den indiska gränsen och Sudan snart skulle erbjuda, fördelades genom tur och ynnest, och man kivades våldsamt om dem i hela engelska armen. Men boerkriget skulle komma att anta dimensioner, som fullt tillfredsställde vår lilla armes behov. Och efter detta skulle ytterligare syndafloden komma!”

En enastående retoriker

Det har talats om Churchills särpräglade ledarskap, hans okonventionella metoder, hans tjurnackade uthållighet, hans nästan övermänskliga beslutskapacitet och om hans personliga känsla av att vara utvald att leda den psykologiska och militära kampen mot ett av 1900-talets mörka genier så att denna kamp fick drag av personlig envig eller blodig duell.

På ett märkligt sätt avspeglas många av dessa drag i hans tal. Dessa har som bekant beundrats, också sedan segern vunnits. De spelas upp, de finns att köpa på kassetter och i utskrifter. De anförs ofta – jämte de Gaulles, Martin Luther Kings eller Roosevelts s k brastal– som exempel på bästa 1900-talsretorik. Vari består då Churchill-talens lockelse? Syftar de till att skapa stöd för hans mål, att göra lyssnarna eniga och indignerade, är de uttryck för ett demokratiskt uppviglande? Delvis, men egentligen ganska litet. Man kan säga att Churchill helt försmår den möjlighet som ligger i att i de stora talen ställa de allierades demokratiska värden mot diktaturen i Hitlerväldet. Kanske är skälet att han, som nyss antyddes, var demokrat men en skeptisk sådan, och att han (i likhet med Walter Lippmann) oroades av demokratiers sätt att föra krig. Som ung, år 1901, hade Churchill i parlamentet uttalat: ”Demokratin är mer hämndlysten än kabinettsstyren. Folkens krig kommer att bli hemskare än kungarnas”. Detta sades innan man hade någon direkt erfarenhet av detta, men orden kom att väl bekräftas genom 1900-talens krig.

De värden Churchill vill åberopa mot Tyskland var utom demokratin enbart den västerländska friheten i dess bästa bemärkelse: individers, familjers och fria sammanslutningars rätt att åtnjuta historiskt framvuxna fri- och rättigheter. Det var statens uppgift att bevara lagen och i övrigt lämna medborgarna ifred. Churchill omfattade en snarast gammalliberal åskådning, som dock förenades med en konservativ tanke nämligen att det måste finnas människor som genom talang och uppfostran förmår leda och inspirera sitt folk. Ändå uttrycker sig Churchill inte så som en bildad viktorian – t.ex. en Disraeli eller en Salisbury – skulle ha gjort. Fast Churchills språk oftast är enkelt och osmyckat, synpunkterna modernt praktiska, har hans idévärld mycket gemensamt med 1700-talspolitikens, t.ex. Edmund Burke.

Churchill och en ung drottning Elisabeth II.

Tonen, anklangen, har samtidigt och osökt ett 1900-talsdrag. Churchill talar som den som har sett mörkret sänka sig över Europa, en som har upplevt en nästan outsäglig förlust. Det är, vågar man gissa, upplevelsen av det första världskriget, hela den långa fredserans vindlande tragiska väg mot det sammanbrott, som också blev så många gamla väldens ruin, denna den europeiska statsordningens i dåtida ögon oförklarliga kollaps, allt återljuder som en dov förstämning men också i en tonart av tyglat trots, i hans tal.

Churchill kastades i enrum säkert mellan tvivel och visshet om att den stora kampen för Englands och de allierades del skulle sluta väl. Men i talen möter vi en ofrivillig osäkerhet, som är krigslägets, vändningarna återger ett slags heroiskt böljande, där än det som utmärker den egna sidans, än fiendesidans kraft tecknas. Det har sagts att Churchill som en effekt, eller på grund av sparsamma underrättelser, spelar med dunkelhet och antydningar. Men det är samtidigt uttryck för hans livssyn: han anger då och då ting som aldrig kan vetas, som har prägel av möjlighet eller förmodan. Ibland är det förstås också taktik, en hänsyn till sekretessen. Han räknar ofta upp sådant som är känt; tal, som anger militärstyrkors storlek, antalet döda, tillfångatagna; likaså uppgifter om avstånd, styrkeförhållanden och annat. ”Vi har under juli månad tack vare våra vänner på andra sidan Atlanten skeppat över denna oerhörda mängd krigsmateriel av alla slag, kanoner, gevär, kulsprutor, patroner och granater, och alltsammans har förts i land i säkerhet utan förlust av så mycket som ett vapen eller en patron. Produktionen vid våra egna fabriker, som arbetat som de aldrig gjort förut, har vällt ut till trupperna. Vi har aldrig haft arméer som dessa på vår ö i krigstid.”

Uppräknandet skänker tillförsikt. Och bara detta sätt att tala om”vår ö”. Det är givetvis något mer än geografi. Lyssnaren liksom införs i materielverkets och stabshögkvarterets prosaiska och sällsamma vardag, i dess på en gång dramatiska och enformiga atmosfär av ljus och dunkel, där sparsamt ljus lyser över nötta kartor, där telegraf- och telefonmeddelanden utbyts i kodade repliker på knastrande linjer, allt medan de vakthavandes trötta samtal irrar i tobaksröken och instörtande nyheter väcker krav på beslut. Churchill tycks själv dragen till denna sömnlösa, militärt stereotypa vakt- och rapportvärld. Han höjer den, är dess mästare och tolkare, talar på en gång frimodigt bekännande och nyktert redogörande inför sina uppdragsgivare, samtidigt som han håller kontakt med den historia som både är hans inspiration och hans arbetes mål. Han spelar med aningar och förhoppningar, han gör antydningar, han låter en liten religiös eller historiefilosofisk anspelning stärka en eljest nykter dagsrapport. Underförstått ingår hela hans erfarenhet, alla de tankar han haft om Englands storhet och styrka, alla hans ungdoms deltagande i strider vid Imperiets gränser, all hans kunskap om hur människor brukar uppträda under tryck, all vetskap han kunnat samla om tyskarna och deras tillvägagångssätt, i den kunskap som behövs för att hjälpa förnuftet och mana viljan till beslut. Den djupare dramatiken i talen består i detta växelspel mellan de dagliga rapporterna, de taktiska bedömningarna och den engelska historien där Marlborough, Nelson och Wellington i sin himmel vakar över sina soldater och sin krigsledning.

Skulle Churchill bara ha stått och målat historiska bilder, hade lyssnarna snart insett att han fastän välvillig hade varit lika långt borta från verkligheten som den galne motståndaren i sin bunker. Här finns en realism, en torrt pragmatisk syn på taktiska och strategiska möjligheter under operationernas förlopp, som gör Churchill till realist och som gör dessa tal till en sorts drivna översikter, som ger en känsla av det avslutades distans, trots att vi vet att utgången av förloppet, när orden fälls, ännu är oviss. Churchill växlar mellan telegramsnabba angivelser av fakta, eller korta uppradanden av motgångar, till ingående redogörelser för livsmedelsläget och motsvarande prognoser på någon av de många krigsteatrarna: ”Vi skall göra vårt bästa för att uppmuntra uppbyggandet av livsmedelsreserver över hela världen, så att Europas folk, inberäknat – jag säger detta fullt överlagt – de tyska och österrikiska folken, alltid skall ha för ögonen förvissningen om att krossandet av nazisternas makt omedelbart skall betyda föda, frihet och fred för dem alla.”

Den åldrande Churchill.

Churchill skänker inte bara åhöraren trygghet och lugn, han låter honom träffas av blek fasa när han kallt ritar upp det värsta scenariot, men svänger lika snabbt om perspektivet och låter förstå vad som faktiskt kan och måste hindra detta scenario från att bli verklighet. Det märkliga är att när man läser dessa tal, över femtio år efter det att de hölls, är det knappast en förmodan, knappast ett ord, som ter sig överdrivet, naivt, eller ogrundat. Talen har i nästan kuslig grad behållit sin relevans, sin djupa realism, sin mänsklighet. ”För egen del betraktar jag när jag ser ut över framtiden, denna utveckling utan oro. Jag skulle inte kunna hejda den om jag ville. Ingen kan hejda den. Liksom Mississippi väller den bara vidare. Låt den välla. Låt den välla fram med full kraft, obönhörligt, oemotståndligt, välgörande, mot större vidder och bättre tider.” Det är ingen tillfällighet att symbolen han valt är Mississippi – Amerikas stora flod, hoppets flod, Tom Sawyers flod. Genom allt Churchills sagt går också denna tråd – ett modernt krig är gemensamt, ett öde. Det förenar de båda engelsktalande folken. Det kan samtidigt inte ens dess ledare ensamma vinna, ”de djupa leden vinner det åt honom”.

Efterkrigstidens syn på Churchill

Churchills rykte har förändrats sedan slutet av det krig vars förlopp han så starkt kom att avgöra. Ännu på 1980-talet framträdde historiker med kritik, medan 1990-talet medfört ny insikt om hans betydelse. Det beror delvis på att Sovjetväldets fall också har avslöjat hur svagt detta välde var. Därmed har troligen också värdet av att, som Churchill gjorde, så principfast ha stått Hitlerstaten emot uppvärderats. Churchill insåg 1940 farorna med att genom eftergifter för Hitler beträda ”den hala utförslöpan”. Det har rentav kallats för krigets viktigaste vändpunkt. Att fransmän, belgare och holländare avskydde Hitler är självklart. Men deras åsikt färgades, begripligt nog, av rädsla. Churchill bedömde honom hela tiden kallt. Han såg att Hitler med sin järnvilja inte bara hade rest Tyskland ur förnedringen, utan att han höll på att kasta om förhållandet mellan första världskrigets segrare och besegrade. Churchill hyste däremot respekt för det tyska folket, och han anade att regimen inte bara var en ”ny medeltid” byggd på tvång, utan att den skapade behövlig folklig sammanhållning. Att Hitler avskydde, ja direkt hatade Churchill är logiskt, då denne var den av de allierade regeringscheferna som tidigt och fördomsfritt såg vad den tyske ledaren gick för. Redan 1940 anses Churchill ha insett att efterkrigstidens Europa om ingen utmanade de krafter som ledde i den riktningen, skulle komma att styras endera av Stalin eller av Hitler. Hans agerande då har senare betecknats som ett spel med hög insats.

Churchill såg historien, livet ”som en renässansprocession” har Isaiah Berlin sagt. Andra har kallat hans nyckelegenskaper ”energi och poesi”. Man har sökt hävda att Churchills speciella framsynthet kanske var mer historisk än politiskt-analytisk. Det fanns spår av hans historiska studier men också hans egen erfarenhet av politisk-militära konflikter. Han tänkte sannolikt mycket över vad det krävs för att bjuda motstånd mot en tung angripare. I sin bok om Sudankampanjen, Kriget vid floden, skriver Churchill: ”Jag hoppas, att om ondskans dagar någon gång skulle drabba vårt land och den sista armé som ett sammanfallande imperium skulle förmå sätta in för att försvara London mot invasionshären slogs sönder och samman, att det då skulle träda fram några – till och med i dessa sista av dagar – som inte vore beredda att godta en sådan ny tingens ordning och lamt acceptera att klara sig igenom en så förödande händelse.”

I Storbritannien finns en mängd statyer över Churchill. Till vänster en turistfavorit, och till höger en i Washington D.C. där han gör sitt berömda segertecken.

Är detta detsamma som att överskatta vad eliter betyder? Men även Tocqueville framhöll att demokratiska historiker lägger för mycket tonvikt vid allmänna strömningar i samhället, och tonar ned vilka egenskaper som eliten har. En del har givetvis sett Churchill som en reaktionär tory, om än ovanligt uthållig, en senviktorian som var känslobunden vid monarkin och imperiet liksom vid den tid då aristokrater styrde det. Sådana påståenden är både sanna och missvisande. Självfallet såg han goda sidor hos denna epok, och han var av det skälet kritisk till Roosevelt som röst för den amerikanska antikolonialismen. Men Churchill var en mera rörlig iakttagare än denne, kapabel exempelvis att tänka djärvt kring de villkor som kan råda i en rent demokratisk värld. Redan innan Stalin hade avlidit lät även Churchill förstå, att de som vid 50-talets början var i sina aktiva år troligen skulle få uppleva det kommunistiska väldets fall.

Som en kuriositet uttalade sig Churchill en gång om vad som kunde ha skett, om de anglosaxiska länderna tidigare hade formaliserat sin samverkan, kanske även mer än vad som sedan skett inom samväldet. Säkert underskattade han innebörden av att den anglosaxiska, protestantiska eliten i efterhand USA fått medtävlare. Han lekte icke desto mindre med tanken på att en närmare anglosaxisk samverkan måhända kunnat mildra eller förhindra de bägge världskrigen. 1955, när han för sista gången höll ett större tal, tillät han sig – utan att någonsin ha varit särskilt religiöst lagd – för övrigt reflektionen att det kunde bli besvärligt i framtiden, ”if God wearied of mankind”.

Carl Johan Ljungberg

Benjamin Disraeli och den sköra identiteten

Benjamin Disraeli (1804-1881)

PORTRÄTT | Vem kan tänka sig en svensk riksdagsledamot klädd i grön rock, lavendelblå byxor, kanariegul väst med guldkedjor i fickorna och med en svart sidenhalsduk runt halsen? En person vars tal mer utgörs av små excentriska enmansföreställningar och där budskapet guppar fram på en porlande flod av lustigheter, självförtjusta iakttagelser, och inströdda försmädligheter om motståndarna?

En sådan gestalt var tydligen vad de engelska väljarna önskade sig, eller i varje fall med viss förundran var beredda att acceptera, på 1840-talet. Mannen i fråga var naturligtvis Benjamin Disraeli, den unge dandyn och politiske uppstickaren. Disraeli var son till en excentrisk privatlärd vid namn Isaac d’Israeli som tillhörde en judisk venetiansk släkt, invandrad till England på 1700-talet. Disraeli själv var uppvuxen i londonstadsdelen Bloomsbury (innan den nått sitt rykte som hemvist för radikala bohemer) och valdes vid några å trettio år till medlem av parlamentet efter en rekordkort kampanj i valkretsen Maidstone. Unge Disraeli skulle med sin provokativa och kvicka stil komma att göra många häpna och en del rasande. Ändå kom han snart att vinna erkänsla för sin skicklighet som politisk taktiker och sammanjämkare. I dag betraktas han som en av Englands verkliga statsmän.

Omdömena om Disraeli beror nog mycket på hur bedömaren själv anser att en politiker bör vara. En del håller hårt på realpolitikern Disraeli, andra lika hetsigt på hans reformliberale och gudfruktige motståndare Gladstone. De båda antagonisterna satte båda djupa spår i den viktorianska epoken. Den omvände labour-mannen och Gladstone-anhängaren Paul Johnson tecknar i sin detaljspäckade bok Det modernas födelse ett kritiskt porträtt av Disraeli med tonvikt på hans äventyrligheter i media- och förlagsbranschen, och redogör även med föga överseende för hans spekulationer i sydamerikanska gruvaktier.

Uppenbart agerade den ärelystne unge Disraeli ofta på gränsen till det bedrägliga och olagliga. Samtidigt kände han uppriktigt för de socialt utsatta. Politikern Disraelis insats bestod bland annat i trygghetsreformer som stadfäste fackets rätt att agera och som begränsade arbetstiden. Disraeli sökte även bredda och modernisera det konservativa partiet. Utrikespolitiskt räknas hans förhandlingsinsats vid 1878 års Berlin-kongress som en obestridd triumf.

Skeva äldre svenska uppfattningar

I svenska bedömningar tar man fasta på äventyraren eller på den förment tillbakablickande romantikern. Hans insatser erkänns, men den politiska visionen bakom dem framställs mer som en samling tillfälliga hugskott av en filosofisk drömmare och en författningsmässig amatör. I sin (på många sätt oinformerade och fördomsfulla) bok De konservativa idéerna från 1939 påpekar t.ex. Herbert Tingsten att Disraeli sökte föra det gamla samhällets solidariska och chevalereska anda vidare in i industrins och folkstyrets tidsålder. Det tänkte han skulle ske genom en ’naturlig aristokrati’ av begåvade och ideellt sinnade förnyare, stödda av en kungamakt som kunde säkra den politiska kontinuiteten, men också genom ett överhus som kunde agera mindre partitaktiskt och bjuda särintressena stången.

Tingsten tar i sin livfulla karakteristik nog miste, inte minst vad gäller Disraelis syn på vad som konstituerar moget politiskt handlande. Redan det faktum att denne alls åberopar traditionen tycks enligt den svenske professorn göra Disraeli suspekt. Sant är att han (liksom Burke, de Maistre och flera andra) är skeptisk till abstrakta och formallogiska resonemang då de drivs utan hänsyn till omständigheterna eller tidigare händelser. Varje situation är enligt Disraeli unik – därav hans vid första anblicken cyniska tal om politik som ”det möjligas konst”. Men Disraeli skulle enligt Tingsten tydligen sky systematiskt tankearbete över huvud taget: ”Det icke genomtänkta anses på ett särskilt sätt naturligt och äkta” skriver han. Någon sådan åsikt har dock Disraeli veterligen aldrig hyst. Han framstår tvärtom som en medveten, reflekterande person, som mitt i sina traditionsidéer bär tydliga inslag av klarhetssträvande upplysningsman – men som till skillnad från Gladstone söker hålla huvudet kallt.

Tingsten måste sägas beträda spekulationens gungfly när han skriver: ”Överhuvud visar inte Disraeli något intresse för speciella ekonomiska och sociala frågor, och det finns inte anledning att anta, att han i någon punkt drivit mera djupgående studier”.

Inte ”i någon punkt”? Sådana ord om den engelske politikern är direkt vilseledande, ja förolämpande. Denne arbetade ju ingående med frågor som rörde hur praktiska, partiella reformer borde se ut. Att visa ointresse för ”speciella ekonomiska och sociala frågor” skulle i rådande tidsläge nog ha varit tanklöst och en inbjudan till politiskt självmord. Reformer får dock inte göra mer skada än nytta. Här kom upplysningsmannen in i bilden. Disraeli studerade även ingående vad som i det alltmer historiemedvetna England fanns av politik- och författningshistoria. Hans bedömningar befann sig i bredd med tidens bästa vetande, och var i vissa fall snarast nydanande. Nog begagnade sig Disraeli av vetenskapen, men han insåg den formella logikens gränser. Han sökte främst använda det historiska förnuftet, väglett av fantasi och konkret erfarenhet. Därför var han inte på minsta vis fiende till klart eller okonventionellt tänkande.

Den mångsidige Disraeli

Benjamin Disraeli During His Maiden Speach to Parliament. Målning av Rainer Paul.

Disraeli var som person både mångsidig, begåvad och sammansatt. Hans själsliv saknade inte spänningar. Det är frestande och lätt att förenkla bilden av hans personlighet. Man kan se honom som den viktorianske machiavellisten, beredd att uppoffra långsiktiga värden för ögonblickets segrar. Än ter han sig romantiskt sensibel och medkännande, än lika självhävdande och äregirig. Ytterst är kanske historien om Disraelis liv berättelsen om hur en sårad, jagupptagen romantiker övervinner sig själv och förmår arbeta för helheten. Genom att med närmast självterapeutisk verkan driva ett skönlitterärt författarskap hittade den forne dandyn så småningom en livsuppgift. Han öppnade sitt liv för ett personligt ansvar. Med den erfarenheten kunde han i sina regeringar bidra till att forma det moderna England.

En sak som Tingsten förbiser är hur annorlunda Disraeli redan genom sin judiska identitet måste ha upplevt sin tids homogena och fördomsfulla England. Synpunkten finns däremot med i Georg Brandes Disraeli-bok. Några plågsamma episoder från hans skolgång bär syn för sägen. Hans känsliga och introspektiva natur och hans stora behov av bekräftelse – drag som nog primärt formats i upplevelsen av en kylig och avvisande mor – blev i sin tur en hjälp att förstå t.ex. de arbetargrupper som då ännu levde i anonym misär. Klart är att Disraeli under flera år i den sena tjugoårsåldern kände en livsångest som inte stod de romantiska diktarnas efter. Han visade även den för narcissisten typiska oförmågan till äkta vänskap och inlevelse. I perioden före sin politiska karriär genomled Disraeli än en personlig kris (med spår av vad man numera kallar långvarig stress) och detta hämmade honom från mer aktiva arbetsinsatser. Disraeli tog till skönlitteraturen, primärt med traumat som drivkraft och för att nå klarhet om sin egen personlighet, men givetvis också för att åskådliggöra sina politiska avsikter. Hans romaner utgör ett slags dramatiserade politiska långtidsprogram.

Genom sin kamp för en psykologisk identitet förstod Disraeli som sagt tidigt, vilken betydelsefull roll företeelser som självbild och bekräftelse spelar i det sociala och politiska umgänget, ja även på nationernas plan. Kan vi mot bakgrund av hans eget psykologiska drama då enbart se de historiska och symboliska dragen i hans politik som teater och retorik? Sannolikt inte. Han blev på detta område något av en pionjär. Den känsla för engelsk tradition som exempelvis Tingsten anser vara tanklös nostalgi eller bekväm konvention var för Disraeli en sak av livsavgörande vikt. Han insåg att politik före allting annat är symbolskapande. Han anade hur de utestängda kände det i det starkt klassindelade England, och kanske än mer bakom de murar som den urbana finansrikedomen börjat skapa. Disraeli myntade i den insikten sitt odödliga uttryck ”de två nationerna”.

I sin törst efter identitet anade Disraeli nog också att de som i goda avsikter strävar till politisk och social rättvisa riskerar att göra våld på en ärvd kulturell ordning. Deras ingrepp kan slita av vitala känslofästen utan att erbjuda några i deras ställe. Frågor kring detta upptar bland annat Disraelis romangestalter. Även angreppen på tidens nyttoliberaler får ses i det synfältet. Disraeli var inte likgiltig för reformer. Hans skepsis och agg gäller dem som framtvingar reformer utan att inse de berördas centrala behov av identitet och självrespekt.

Tänkaren och politikern

För Disraeli är inte samhället bara ett materiellt faktum. Det är en skapelse av vår aktiva, symbolskapande fantasi. Människorna är inte bundna av sina traditioner, men stöds av dem i ett arbete med en öppen horisont. I Disraelis ögon är tiden den stora värdeskaparen. Som han skriver: ”Tiden och dess följeslagare, tanken och lidelsen”. Med Burke skulle Disraeli ha kunnat kalla samhället ett verk av ”man’s slow genius”.

I dagens rörliga värld med växande befolkningsrörelser anser vi på nytt detta symbol- och identitetsskapande viktigt och anser de problem som det väcker som seriösa. (För att ta ett exempel, Murray Edelmans bok From art to politics: How artistic creations shape political conceptions, 1995). Klockan tickar lika obarmhärtigt i dessa frågor som då det gäller att mätta hungrande eller mäkla fred i ett inbördeskrig.

Men Disraeli ser också fantasins roll för politiken i stort. Inga planer eller projekt i världen kan enligt honom genomföras utan att först ha tagit form i fantasin. En lyhörd författare blir därmed en lagstiftare med drag av profet. Disraelis romaner blev ett sätt att med lätt anslag föra ut livsstilsvisioner till mottagliga läsare, och att vidga gränsen för det ”politiskt möjliga”. En typgestalt för detta slags skönlitterär spekulation är den vise juden och världsvane rådgivaren Sidonia i Tancred, lika skicklig på att skärskåda hjärtan som att ana sociala stämningar och använda sig av maktens subtila instrument. Sidonia är nog också den typgestalt med vilken Disraeli främst identifierar sig själv.

Drottning Victoria och Benjamin Disraeli på en målning av Theodore Blake Wirgman.

En avigsida hos Disraeli politikern möter vi i en viss form av ytlighet. Disraeli gillade inte det trägna arbetet med att förbereda sina framträdanden och beslut – men stod ändå hjälpligt ut med detta. Som resultat blev hans politiska löften storslagna men i förstone något suddiga. Han fick när han skulle beskriva dem något av välövad skådespelare över sig. Men världen vill låta sig bedras, och en gest i rätt ögonblick, en accent som vädjar till fantasin kan i en viss fas av reformarbetet vinna större respekt än ett troget uppradande av torra fakta. Detta förstod Disraeli.

Om insikten om politikens symboliska sida först var Disraelis egen, började den mot 1800-talets slut också prägla presentationen av den engelska kungamakten och imperiet. Väldet tycktes liksom evigt och oövervinneligt, redan genom de symboler och den speciella sorts prakt varmed det nu började framträda.

I Disraelis litterära skildringar märks föga av de konkreta målsättningar som upptog hans samtid: framsteget, nyttan, den breddade utbildningen. Romanerna utspelas ofta bortom de jäktade, trista industrimiljöer som präglade tidens England. Som kontrast till dess jäkt och jakt på vinster företer romanerna något så exotiskt som orientalisk livsklokhet. Hur deras upphovsman än kan tyckas fly realiteterna fanns där, som Todd Endelman har betonat, alltid en tanke med direkt adress till samtiden:

”Hur skenbart förvirrade Disraelis åsikter än var, var hans avsikter allvarliga. Hans budskap var tvåfaldigt: för det första var den engelska civilisationen med dess framstegsdyrkan, dess falska upphetsning, dess sjudande förnyelsesträvan och dess rastlösa iver, trött och artificiellt; dess politiska liv mållöst och futtigt; för det andra borde det för att rädda sig och finna inspiration, fantasi och tro rikta blickarna mot Asien, mot Främre Orienten, religionens och värdenas källa. En stor tanke lik den som tidigare utgått från berget Sinai, från Galiléens byar och från Arabiens öknar skulle kunna vitalisera England och dess människor; den skulle kunna omskapa alla dess institutioner, förbättra dess handlingsprinciper och gjuta ny ande i hela dess livsvärld”.

Disraeli såg bara alltför tydligt det livsvacuum som framsteget och förändringarna efterlämnade. Som upplysnings- och samtidsman ville han samtidigt inte bara gå tillbaka till den förindustriella tidens samhälle eller enande principer. Som alla verkliga reformmän bar han ett ”janusansikte”. Viljan och fantasin behöver anlitas för att ge samhället nya, eller ”nytraditionella” former. Främst fann Disraeli ideer som lockade honom i orientaliskt och judiskt liv. Han talar i romanen Tancred om ”Asiens ande”.

Dessa idéer utgår dock hela tiden mer från den måttfulla moderniseringens ande än konkreta traditionsbruk, exempelvis de mosaiska som hans släkt ju frångått genom att låta döpa sig. Någon fundamentalist är alltså inte Disraeli, tvärtom arbetar han med dagens behov som ledstjärna och den konstruktiva fantasin som redskap. Avgörande är känslo- och identitetsbehoven hos samtida människor.

Disraeli fångar först in de långsiktiga, historiskt-psykologiska problemen. Han uppehåller sig gärna vid tidiga brytningsskeden i Englands historia – den normandiska erövringen, tiden för parlamentets uppkomst, reformationen, och den ärorika revolutionen. Dessa moment antas ge nycklar för att lösa dagens dilemma. Disraeli bryr även sina tankar med verkan av de berömda s.k. whiglordernas politiska inflytande och med andra maktbalansfrågor.

Livsverket och dess betydelse

Att Disraeli som var skeptisk till lärdomspedanteri ogärna hänvisar till de forskare han läst har fått somliga att tro att han inte skulle ha behärskat dessas verk, vilket i dag får anses vederlagt. Disraeli hade inte legat i Cambridge eller Oxford men hade ivrigt fördjupat sig i sin fars omfattande bibliotek, och var väl inläst även på den relevanta historiska och konstitutionella litteraturen. Hans intellektuella smak var utpräglat fransk. Från 1840-talet tillhörde han för övrigt det franska historiska sällskapet. En central slutsats av Disraeli som i förstone kan te sig konspiratorisk – att de brittiska tories historiskt blivit påtvingad det liberala whigväldet av en inflytelserik minoritet – förefaller mot bakgrund av ny forskning i själva verket fullt rimlig.

Också den liberala vanföreställningen (delad av en svensk som Tingsten) att det fanns en tory-elit vars hårda intressepolitiska grepp kunde brytas först tack vare en bred folklig offensiv ledd av Gladstone har punkterats. Ny forskning visar att Gladstone snarare talade för nya merkantila intressen, som ofta var ensidiga och opportunistiska, medan tories (vilket Disraeli hävdat) speglade bredare skikt av det viktorianska samhället, inklusive dess ”tysta majoritet” om man så vill. Att frånta överhuset makt och skänka underhuset mer makt var som bekant ett liberalt krav, men underhuset präglat av den nya medelklassen var avgjort inte representativt för folket som helhet.

Två statyer över Benjamin Disraeli har rests i England.

Disraeli fångade med sin politiska lyhördhet upp denna egenhet i det dåtida parlamentet. Han vädjade till djupt rotade föreställningar om olika samhällsgruppers oberoende. Han framhävde värdet av patriotism och rojalism, och drev även en rättvisekamp mot höga skatter, den växande statsmakten och byråkratin. Liksom hos Burke var denna vision av det engelska samhället i sin radikalitet fullt förenlig med att godta en etablerad kyrka, en social hierarki och respekt för regionala särdrag.

Anser man det uppenbart att landets gamla grupper (naturligtvis inbegripet de jordägande grupperna) med historiens logik måste ge plats för rent kommersiella intressen och för en fri finansmarknad kommer Disraelis roll i skeendet att ses som fördröjande och förrädisk. Han blir föga mer än en bromskloss, ett tynande språkrör för en på sikt dödsdömd intresseminoritet. Men så profilerad var enligt nyare forskning knappast gränsen mellan dåtidens klassgrupperingar. Situationen hade inslag av osäkerhet, många kände inför den sociala rörligheten vacklan och rådvillhet. De nya lojaliteterna hade inte utbildats. Ingen visste egentligen hur ett ”fritt” samhällsskick bör se ut. Det var en modernitet på prov. Nya politiska roller väntade på sina uttolkare. Partierna var löst sammanfogade plattformar, intressena oartikulerade och överlappande. En del brukar självsäkert hävda att 1832 års rösträttsreform skapade ett öppet och mer representativt maktsystem. Men politiken var dessförinnan på god väg att förnyas, ej minst genom tillkomsten av nya klubbar, medier och andra kanaler mellan ombud och väljare. Den vid tiden företagna utvidgningen av överhuset (antalet ledamöter fördubblades i princip) gjorde också att betydelsen av valreformen blev begränsad.

I Disraeli möter oss en skicklig homo novus som snart överger rebellens roll och blir det etablerade Englands uttolkare och företrädare. Han ger oss exemplet av en konservativ strävan som (kanske mot vanan) låter reflektion och social medkänsla sätta igång den historiska fantasin och skapa psykologiskt bärande gemenskapssymboler. I det rättighetsbundna folkstyrets annaler måste Disraelis insatser te sig både aktningsvärda och pionjäraktiga. Värdet av hans verk betygas av att de problem som han den gången urskilde alltjämt tvingar sig på oss. I en ”postmaterialistisk” tid blir Disraeli en levande och vägvisande gestalt.

Carl Johan Ljungberg

Intellektuella fransmän, del 3 – Georges Bernanos

PORTRÄTT | T&Fs miniserie om intellektuella fransmän fortsätter. Efter att tidigare ha behandlat Philippe Muray och Simone Weil är det nu tid för Georges Bernanos. En hyllad skönlitterär författare, men också en filosofisk grubblare med starka pessimistiska drag. En nyckelperson för att förstå modern fransk litteratur liksom en genialisk skildrare av den västerländska civilisationen, menar artikelförfattaren.

Den franska författaren Georges Bernanos liv kan till viss del ses som en pendang till den tidigare avhandlade Simone Weils. Bägge två aktiva under det mycket spända franska 1920- och 30-talet, hon i vänster- han i högerkretsar och med en unikt klar förmåga att analysera sin tidsandas och, i Bernanos fall även, sina egna tillkortakommanden. Bernanos föddes 1888 i Paris men till största del uppvuxen i Pas-de-Calais i Nordöstfrankrike. Hemmet är enkelt och varmt religiöst. Hans läshuvud visar sig i skolan vara lysande trots begränsade förmågor i ickehumanistiska ämnen. Intresset ligger redan vid unga år i litteraturen och vid sidan av kanoniska franska författare såsom Balzac, Maupassant och Zola studerar han med entusiasm även alster av Action Francaise. Det sista en tämligen säregen fransk radikalnationalistisk organisation med starka monarkistiska drag och mycket verksam före och under mellankrigssiden.

Efter skoltiden kommer hans av många redan förutspådda bana som journalist igång på allvar och han skriver för en rad monarkistiska tidningar runt om i landet. Den franska monarkiströrelsens vitalitet trots de över hundra åren som förflutit sedan restaurationens fall 1830 och över sjuttio åren sedan julimonarkins kollaps 1848 kan idag kanske te sig märkligt. Den monarkism som förfäktades under 1900-talet var dock till stor del annorlunda den under 1800-talets senare hälft och antog rollen av en slasktratt för all form av nationalistagitation där man inte önskade att återinföra den maktutövande monarken utan enbart en symbol för nationell enighet. Det är denna form av monarkism som Bernanos och Action Francaise förfäktar. Bernanos politiska engagemang sträcker sig dock längre. Han invigs i den s.k. ”Cercle Proudhon” under ledning av Charles Maurras, Action Francaise chefsideolog, där man som namnet antyder försöker sammansmälta ett anarkosyndikalistiskt tankegods med ett nationalmonarkistiskt dito. För den nutida läsaren måste detta projekt te sig lika bisarrt som oxymoron-likt och kanske säger det just något om det överhettade intellektuella klimatet under perioden. En radikal motvilja mot det rådande systemet man upplever som korrupt och ineffektivt men med ett extremt spretigt knippe möjliga lösningar till hands.

Såsom för en hel generation män blir Bernanos möte med livets kärvhet och dödens verklighet Första Världskrigets skyttegravar. Han äcklas av industrisamhällets dehumanisering, den storskalliga förstörelsen och det meningslösa dödandet. Han såras och dekoreras flera gånger men stiger aldrig nämnvärt i graderna. När han återvänder efter kriget är det inte för att ta upp journalistbanan och han börjar allt mer tvivla på sin samhörighet med Action Francaise vilket han upplever som allt mer vulgärt men också konformistiskt i sitt maktbegär. Han tjänar istället sitt leverbröd som inspektör vid ett försäkringsbolag och vänder sig alltmer till litteraturen. Hans första verk blir romanen ”Sous le soleil de Satan”, 1927 (sv. Satans sol), som ges ut med hjälp av den namnkunnige kristdemokratiske giganten Jacques Maritain. Framgången låter inte vänta på sig och hans karriär som professionell författare börjar på allvar ta fart och där den litterära kulmen kan sägas ske med romanen ”Journal d’un curé de campagne”, 1936 (sv. Prästmans dagbok). Verket som behandlar något så simpelt som en ung prästs andligt och kroppsligt förgörande vardag i en fransk landsortsförsamling visar på en mycket skicklig människotecknare som med fast hand målar det mänskliga psykets kuperade terräng. Verket skrivs även under Bernanos vistelse på Mallorca dit han begett sig under det brinnande spanska inbördeskriget, inte för att strida, men för att som journalist visa sitt moraliska stöd för general Franco och nationalisterna. Hans radikalism kan ses som en parallell till Simone Weils insats på barrikaderna i samma krig fast på den motsatta sidan. Hans besvikelse växer dock snabbt då han ser fascisternas besinningslösa våldsorgier och lögnaktigheten i deras tal om ett försvar av Västerlandet och Kristendomen. Hans bild av framtiden för Västerlandet i allmänhet och Frankrike i synnerhet har vid det här laget hunnit bli mycket negativ.

Nyss hemkommen från Spanien beslutar han sig för det kanske märkligaste steget i sitt liv. Inte lika personligt omvälvande som Simone Weils omvändelse men ändå ett stort steg. 1938 bestämmer han sig för att med familjen lämna Frankrike för gott och bosätta sig i Sydamerika. Är det ett excentriskt infall eller en föraning om Frankrikes fall som bara ligger två år fram i tiden? Inte ens han själv verkar veta och han skriver kort innan resan: J’ai quitté mon paye à l’heure où il se renait, je me suis senti renié moi même, ce ne sont pas là des choses qui peuvent s’ecrire (Jag lämnade mitt land vid tidpunkten då det övergav sig själv, jag kände mig även själv övergiven, det är inte något sådant som kan uttryckas).

Hans tillvaro i Brasilien är hård men enkel och 1940 sker det otänkbara. I den moderna historiens kanske snabbaste anfallskrig fäller Wehrmacht ett militärt förberett Frankrike med en snabbhet som överaskar hela världen. I sin betydligt mer förberedda exil understödjer nu Bernanos intellektuellt general Charles de Gaulle och ”La France libre”-rörelsen som opererar från sitt högkvarter i London och många av hans antinazistiska pamfletter smugglas vida i Frankrike och blir standardlektyr inom motståndsrörelsen. Efter kriget återvänder han trots allt till sitt hemland, bland annat inbjuden av De Gaulle att ansluta sig till den provisoriska regeringen. Bernanos har dock inga politiska ambitioner och tvärtom blir hans ovilja mot det Frankrike han återvänt till allt starkare. Det är dock denna gång, enligt Bernanos, inte ett världsligt nederlag Frankrike går mot utan ett andligt. I vad som blir hans sista stora icke skönlitterära verk ”La France contre les robots” fördjupar han sig i konflikten mellan humanismen och teknologin, mellan människan och maskinen. Han slutar sitt liv 1948, och en pessimist var han i alla sina dar, Georges Bernanos. På något sätt placerar han sig på detta sätt i samma tradition som långt tidigare författare från den latinska kultursfären som Tacitus – ständigt fruktandes den så högt älskade civilisationens närmast oundvikliga dekadens.

Bernanos är för den konservativt sinnade än idag intressant ur flera synvinklar; hans solklara roll i den moderna franska litteraturen, givetvis, men också mer än så. Med samma precision som han gestaltar den mänskliga själens tillstånd beskriver han hela den västerländska civilisationens krämpor och umbäranden. Likt hos Simone Weil finns det drag i hans tänkande som för de liberalt inriktade konservative kan te sig svårsmälta. Under hela sitt liv, likväl i Frankrike som i Sydamerika, ser Bernanos en konflikt mellan den anglosaxiska kulturen, som han upplever som alltför materialistisk och efemär, och den egna latinska kulturen han upplever som kulturell och inriktad på det eviga. Det är även här han ser de små ljusglimtarna bryta igenom. Det är genom en förnyad tilltro till den egna långsamt samlande skatten av visdom och skönhet Västerlandet kan rädda sig själv från nya totalitära farsoter och en människoförgörande mekanisering och antihumanism.

Det är kanske även i själva applicerandet av denna ståndpunkt vi finner Bernanos mest fascinerande karaktärsdrag. Han drar sig inte för att, när han ställs öga mot öga med vad han tagit ställning för i t.ex. Spanien, ta avstånd från det när han inser dess rätta natur. Hur en man som med moderna ögon klart började sin intellektuella bana på fel sida, bland extremnationalister, senare med precis samma utgångspunkt kunde vända sig radikalt mot dem hör inte till vanligheterna. Som tidigare nämnts finns klara likheter mellan Bernanos och Simone Weil samtidigt som deras utveckling även visar på markanta skillnader. I hennes fall är det inte helt tydligt om det handlar om ett övergivande av hennes politiska ståndpunkter, kanske talar man hellre om ett överskuggande. Hennes intresse för politik som hon tidigare förstått det har för att tala med Thomas av Aquino blivit ”såsom hö” efter vad hon kommit till insikt om. För Bernanos är det annorlunda. I hans fall handlar det om en övertygelse så stark att han placerar sin brinnande kärlek till den västerländska civilisationen, kristendomen och humanismen över varje system och politisk gruppering. En kärlek som i alla hans verk formulerar sig såsom ett försvarstal så starkt att det även bär i våra dagar.

Hugo Fiévet