Archive for the 'Porträtt' Category

Annie Lööf – En svensk järnlady?

Annie Lööf (c) - en svensk järnlady?

ANALYS| Det tycks som om ledarstriden i Centern är avgjord. Ny partiledare blir med all säkerhet den 28 år unga smålänningen Annie Lööf. Därmed kan det vara på sin plats att fundera lite på hur hon kommer att bli som partiledare? Vilken ideologisk väg kommer hon att leda in centerpartiet på, och skall hon lyckas vända den nedåtgående trenden för ett av de fyra riksdagspartier som valsar runt kring 4%-spärren?

Hon beskriver sig själv som:

”Jag är en grön, liberal smålänning med en innerlig tro på den enskilda människan, företagsamheten och miljön”

Vilket får betrakta som en ganska intetsägande och okontroversiell beskrivning för en borgerlig politiker. Liberaler är ju snart sagt alla nuförtiden, och vem är mot miljön? Fokus på den enskilda människan och företagsamheten är däremot lite mer av en profil. Det pekar mer mot en nyliberal än en socialliberal läggning, vilket får anses som en lite udda och frisk fläkt i alliansen.

Annars har hon tidigare gjort sig känd för att ha Margaret Thatcher som förebild, förespråka hårda tag mot fackföreningarnas makt, och som anhängare till monarkin. Dessa senare inslag är dock en profil som hon slipat av något sedan det stod klart att hon var en av de ledande kandidaterna till partiledarposten. Lite fegt kan man tycka, men samtidigt begripligt i den såpade stångens värld som toppolitiken är.

Bakom den lagom-fasad som nu visas upp tror jag inte det råder något tvivel om att Lööf är klart högerorienterad. Hon har en utpräglat marknadsvänlig profil av nyliberalt snitt, men också vissa drag som man snarare förknippar med konservatism – jag tänker då på rojalismen, omsorgen om landsbygden och om miljön, samt hennes motstånd mot allehanda kvoteringar. Hon är dessutom något så ovanligt som en centerpartistisk NATO-förespråkare.

Men jag tror ändå att vi skall ha klart för oss att Lööf först och främst är en glasklar liberal, inte konservativ, vilket t.ex. avspeglar sig i hennes liberala hållning i HBT- och invandringsfrågor. Förvisso är detta politiska frågor där det inte går ha mer än en åsikt och överleva politiskt, men jag tror inte det råder något tvivel om hennes ärlighet i dessa frågor. Tyvärr.

Med Lööf vid rodret torde Centern fortsätta ännu längre in på den väg som Maud Olofsson stakat ut. Sitt namn till trots torde partiet befästa sin position som det mest högerorienterade svenska partiet (höger i ekonomiskt avseende förstås). Det blir fortsatt mera Stureplan än landsbygd i profilen. Var detta kan tänkas leda för Centern återstår att se.

Lite kan det bli en kapplöpning mellan landsbygdsväljarna som ser sig om efter något annat, vad nu det skulle vara, och de mera nyliberalt sinnade moderaterna som rimligen borde känna sig betydligt mera hemma hos Lööf än hos Reinfeldt. Min gissning är att Centern kommer att gå plus på det bytet. Storstadsväljarna är fler än landsbygdsväljarna och mera rörliga. Här kommer också Lööfs personliga kvaliteter att spela in. Hur hon lyckas att som person attrahera väljare kommer inte att vara helt obetydligt.

Där tror jag hon har ett mycket bra läge. Hon är ung, karismatisk och inte minst intelligent och välutbildad. Hon har en alldeles färsk jur.kand. examen och toppbetyg från gymnasiet. Det kanske inte smäller så högt i dagens svenska samhälle, men i min bok är det definitivt respektingivande.

Samtidigt kan alla dessa fina kvalitéer i vissa avseenden bli en belastning. Sverige är som bekant jantelagens förlovade land, och med sin ungdom, teoretiska skolning, och politiska kometkarriär finns alltid en risk att hon i vissa grupper, inte minst bland Centerns gamla kärnväljare, kommer att betraktas med viss misstänksamhet, som en politisk broiler utan rejäl förankring i den svenska myllan.

Sammantaget är min bedömning att Lööf är det bästa val Centern kunde ha gjort. De får en skicklig ledare, som jag tror kommer att ha förmåga att locka till sig nya väljare, utan att tappa allt för många gamla. Hon har också i sin politiska profil en rad intressanta och ur min synvinkel positiva drag. Allt är förvisso inte klockrent, men för att vara en svensk politiker får jag nog ändå säga att jag är mycket positivt överraskad.

Patrik Magnusson (Som aldrig röstat på Centern…Än)

Ursprungligen publicerad på Esse Non Videri

Intellektuella fransmän, del 5 – François-René de Chateaubriand

PORTRÄTT | Historiker har en vurm för att kalla alla tider för ”en brytningstid”. Men är det någon period som med råge lever upp till detta är det Frankrike under 1800-talet. I denna artikel skall vi bekanta oss med den första i T&Fs serie om intellektuella fransmän som haft sin gärning innan 1900-talet. Författaren, diplomaten och kanske också den konservative filosofen; François-René de Chateaubriand. Att hans namn för svenskarna är mest bekant som en maträtt, för fransmännen som romantisk författare och för hans samtida som politiker – säger sannerligen något om denna mans kontrasrikedom.

Född 1768 i Saint Malo, den underbart vackra bretonska sjöstaden; vars stenmurar två gånger om dagen håller det väldiga tidvattnet ute. Uppväxtåren tillbringas på släktgodset Combourg, en medeltidsborg från 1000-talet, där pojken ensam bodde högt uppe i slottets tornrum. Fadern är sjöofficerare samt adelsman. Chateaubriands slitningar mellan frihetslängtan och lojalitet, som skall komma att prägla hela hans gärning, bär han med sig från vaggan.

Han går i faderns fotspår, blir sjökadett och den franska revolutionens fasor slipper han undan genom resor i Amerika. Han besöker det ännu unga Baltimore och fascineras av Niagarafallen. Efter de sorgelösa resorna får han dock dela de lyckligt lottade i den franska aristokratins öde; att leva under knappa och förödmjukande former i Storbritannien. Han återvänder till Frankrike 1800 när revolutionen ebbat ur och verkar som diplomat under Napoleon. Efter att tidigare ha utforskat väst får han nu tillfälle att besöka öst. Det Osmanska riket och det Heliga landet. Hans adliga bakgrund utestänger honom dock från att avancera inom byråkratin och han inleder under denna period sin mest produktiva fas som författare. Han färdigställer nu de två romantiska portalverken Atala (1801) och René (1802). Med en för Frankrike aldrig tidigare skådat sensualism skildrar han den fiktiva undergångsromansen mellan en fransk äventyrare och en indianprinsessa djupt inne i Amerikas outforskade skogar. Romantiken hade etablerat sig i Frankrike. Han skriver även under denna period det apologetiska verket ”Genie du Christianisme” där han på romantikens grund försvarar kristendomens sanningsanspråk ur estetisk [sic!] synvinkel. Genomslaget är stort och spelar en ickeförsumbar roll i kristendomens återetablering i Frankrike efter revolutionsåren.

Förändringens vindar blåser dock snabbt och Napoleons dagar är snart till ända. När den bourbonska monarkin återupprättas 1814 utnämns han till ambassadör till Sverige. Han gör en lysande diplomatisk och politisk karriär där kronan på verket blir utnämning till utrikesminister 1822. Gärningen som utrikesminister blev förhållandevis lyckosam men är dömd att glömmas bort i en tid där konungar byttes över en natt. I och med kung Ludvig XVIII:s död 1824 börjar hans stjärna dala. Trots sin stora professionella integritet kan hans frihetsideal inte förenas med den hårdföre konungabroderns och efterträdarens Charles X:s program. Efter en förödmjukande pensionering drar han sig tillbaka på landet och ägnar sin tid åt skrivandet. När även den bourbonska regimen faller, 1830, och den s.k borgarmonarkin under Louis-Philippe utropas förväntar sig många att han ska återinträda i politiken. Chateaubriand är ju avgjort motståndare till republik men med viss sympati för de första trevande revolutionsstegen. En tjänstman som såg Napoleon som det minst illa och var kritisk lojal mot den senaste bourbonska kungen. Många sätter sin tro till att den nya monarkin skall bli kvintessensen av alla sina föregångare. Chateaubriands indignation inför den nye monarken, en usurpator och mammonsdyrkare, är dock total. I det som annalkas ser han varken frihet eller auktoritet. Han viger istället den resterande delen av sitt liv åt att redigera sina monumentala memoarer, ”Memoire d’outre tombe” (1849-1845).

Inspirerad av Rousseaus bekännelser beskriver han här de turbulenta åren han och Frankrike genomlevt samt sina egna andliga slitningar. När han slumrar in juli 1848 har han även hunnit se julimonarkin falla några månader tidigare och ersättas med den andra republiken. Under ett enda människoliv har han levt under sex olika regimer och varit verksam under en av Europas stormigaste epoker.

Chateaubriands politiska gärning har passerat nästan obemärkt. Inom litteraturen hyllas han dock fortfarande som en av de största franska författarna. Skriftställaren som förde in Romantiken i Frankrike innan andra ens hade börjat teoretisera om det. Vad är det då som är så eggande i denna gåtfulla och motsägelsefulla livsgärning? Det har sagts att alla franska tänkare är antingen lärjungar till René Descartes eller Blaise Pascal. Chateaubriand byggde inga system och naturvetenskapen intresserade honom inte alls. Hans läggning är avgjort pascaliansk och i « Genie du Christianisme » skriver han ”il n’est rien de beau, de doux, de grand dans la vie, que les choses mystérieuses.” (Bok 1, kap.2) « Det finns inget så vackert, behagligt och stort i livet som det mystiska ». I sitt författarskap lyfter han på ett mycket kärnfullt sätt fram de mänskliga villkorens paradoxer men låter oss även ana vad, eller för den troende vem, som döljer sig därbortom.

På litteraturens område innebär detta framförallt hans mycket kärnfulla brottning med hela romantikens paradox. Det individuella känslorusets ögonblicksinsikt jämte den mystiska naturen och de storslagna ruinerna som påminner om det förgångna. För en man med en bakgrund och ett liv som Chateaubriand är näringen till motiven närmast oändlig. Det vilda havet vid Bretagnes karga kuster och sjöfarandet som en symbol för den ensammes kamp mot det egna jaget. Den bastanta familjeborgen som för alltid länkar familjen till dess jord och plikter, och som med sina tinnar och torn pekar upp mot de gångna generationernas strävan. Chateaubriands litterära produktion fortsätter att fascinera in i våra dagar.

Denna paradox har givetvis också en ideologisk dimension. En slitning som kanske kan kallas den konservativa ideologin viktigaste. Spänningspunkten mellan frihet och auktoritet. För Chateaubriand själv i resorna på havet, passionen långt bort i obrutna länder och individualismens anspråk. Samtidigt ryms i hans världsbild den ändlösa lojaliteten. De obrytbara banden med den franska monarkin, trots dess brister, och den oändliga hängivenheten till Jesus Kristus. Rent ideologiskt får detta givetvis konsekvenser och söker de smärtsamma demarkationslinjerna. Ett frihetsideal måste acceptera den enskildes rätt att själv söka dygden, skönheten och sanningen. Ett auktoritetsideal måste utkristalliseras i något som fyller timmarna med mening, skapar banden människor och tider emellan och agerar en yttersta garant för allt det tidigare nämnda. I pragmatismens era kan dessa frågor diskuteras i lugn och ro vid ett förhandlingsbord, i 1800-talets Frankrike kastade minsta gränsförflyttning och slirning år av politiskt arbete över ända. Avgjort är dock att för varje politiker av god vilja är det i denna konflikt som den första ideologiska reflektionen börjar.

En drömmare var han, Chateaubriand, men mer än så. En man som genom sitt liv visar på den eviga brottningen mellan frihetsdröm och lojalitetsband. I politiken må hans gärning i det långa loppet varit ett nederlag, men genom sitt författarskap visar han på att hans kamp inte var fruktlös utan är evigt ung.

Hugo Fiévet

P.D.A. Atterbom – en förbisedd kulturkonservativ opinionsbildare

Per Daniel Amadeus Atterbom (1790-1855)

PORTRÄTT | Per Daniel Amadeus Atterbom (1790-1855) är för dagens svenskar på sin höjd ett namn. Han har knappast lämnat efter sig några oförglömliga strofer eller vassa tänkespråk. Snarare var han en ”diktare för diktare” – och en litteraturpolitiker. Atterbom var född in i teologin – både på fars- och morssidan förknippad med prästsläkter. Själv kom han att tillhöra tidens ledande akademier och vittra sällskap. Som tongivare för upproret mot den ensidigt franskklassiskt präglade litteraturen och som grundare av Auroraförbundet – där det tidiga 1800-talets diktande upprorsmän samlades – kom Atterbom att leda den litterära omorienteringen under tidig Karl Johanstid.

Att här ge en utförlig bild av människan Atterbom är dock inte avsikten, snarast att antyda den kontaktyta som finns till det tema som här behandlas – nämligen en äldre svensk konservatism. Atterboms kritik av den växande liberalismen och demokratismen kan i viss mån påminna om Tegnérs. Hans på flera sätt vitala insikter svarar tyvärr inte mot den uppmärksamhet vi i dag ger honom.

En framstående poet under romantiken

Den vision som Atterboms dikt målar är den romantiska. Den vill säga oss att livet på jorden söker sin himmelska förebild. Den kristna insikten om livets spaltning i jordiskt och himmelskt spetsas här till och gestaltas, ofta med hjälp av ett romantisk-lyriskt maskineri. Människans vardag framlevs i spänning mot himmelens förebild och ideella måttstock. Man brukar visa att Atterbom i detta synsätt stod under viktiga tyska skolors inflytande, och med många andra (inbegripet Tegnér och Geijer) beundrade den store Schelling som talade uppfordrande och suggestivt om konsten som en helig, en absolut erfarenhet för rena själar. Budskapet kom av de unga diktarna i Sverige att välkomnas som kontrast till den religionsfientlighet, materialism och vetenskapliga naturalism som tidigare hade rått. Sven Stolpe skriver: ”De unga diktarna fann [hos Schelling] en ofantlig inspiration, en källa till tillförsikt och övermod, en stark känsla av kallelseansvar och halvt profetisk värdighet.”

Klart är att en man som Atterbom lockades att följa en sådan hög inspiratör, men också att han behövde lång tid för att nå fram till en mer självständig, aktivt personlig livshållning. Atterboms tyska påverkan hade sitt pris. Sven Stolpe igen: ”Det fanns sällan en tanke i [Atterboms] huvud, som inte var övertagen från Tyskland – ofta framställde han den i närmast karikerad form”.

Efter att ha läst Atterbom skrev den spetsige Samuel Ödmann om Atterboms tyskpåverkade andlighet: ”Vilken ljus! Vi döpas i väsendets, intelligensens och världssjälens namn! Nu inser man klart, huru Jesus, såsom intelligens, lovar sända sina lärjungar världssjälen från väsendet, på det väsendet må varda prisat i intelligensen.” När Atterbom i stället sökte framhäva den nordiska traditionen, inte minst dess gudalära, och hävda att den föregripit kristendomen, blev resultatet knappast bättre. Kanske var det en läggningsfråga. Atterbom insåg i varje fall att han hade svårt att få folk med sig:

    ”Men säg mig du, vad jag förmår beställa/ med dessa varelser, som likna djur,/ för vilka jag en gåta är, ett spöke;/ som, när jag talar, undra vad jag säger,/ och när jag tiger, undra nästan mer!”

Att många undrade var inte märkligt. Det finns hos den unge Atterbom något vagt och ovärldsligt, något irriterande inkrökt och opersonligt, något distanserat, kort sagt, osunt. Det fanns samtidigt en riktig synpunkt hos honom och en som efterhand trängde sig fram. Det är insikten om att det finns en andlighet, som inbegriper ett moraliskt imperativ och evigt okränkbara lagar, byggda på en dualitet i tillvaron. Mot jaget står ett ”du”, i form av andra och av Gud. Det krävs att vi ger de bättre livsimpulserna chans att styra.

Motståndet mot radikalismen

I Atterboms tid verkade samtidigt kulturella opinionskrafter, som Atterbom såg med ökad oro. De var rotade i det franska jakobinska arv, som bars fram på Napoleons franska bajonetter och ytterst hotade den andliga traditionen och hela den djupare verklighetsgrunden i Europa. Atterbom hävdade att ”egoism och slapp… lättsinnighet” från Voltaires land spridde svåra smittor. Dessa upptogs av många, inte minst i tidens sociala eliter. Under deras inflytande skulle både religion och god smak riskera att förtvina, ja Atterbom ansåg att själva Svenska akademiens ideal under sådan påverkan var på väg att undermineras.

Idéer har konsekvenser. Fel slags idéer kan få onda följdverkningar och Atterbom insåg det. Han ville göra motstånd, ”återställa den gamla goda kristendomen i sina rättigheter och med henne sammansmälta livet, forskningen och sången” som han uttryckte det. I detta syfte gjorde han många inlägg och skrev också sitt mest kända verk, sagospelet Lycksalighetens ö, som utkom i två delar vid 1820-talets mitt. Verket uppförs inte ofta. Troligen läser inte våra skolbarn det längre.

Vad ville då Atterbom uppnå med detta drama? Lycksalighetens ö rör sig på flera betydelsenivåer. Men i första hand är det ett utvecklingsdrama. Det handlar om mänskoblivandet, om individuationen. Huvudgestalten Astolf bär först och främst uppgiften att förverkliga sitt etiska jag. Han påläggs såsom sitt lands härskare ansvaret för sitt folks välgång. Enligt Atterbomforskaren Krzystof Bak är Lycksalighetens ö vad man i dag kallar ”initiationsdrama”. I samma genre kan påminnas om verk som Mozarts Trollflöjten, Goethes Wilhelm Meister och James Joyses Ulysses. Lycksalighetens ö ger flera prov på den lära om en delvis förbestämd högre utvecklingsväg som de stora universalreligionerna öppnar för människan. Dramat visar hur Astolf, tyngd över det ofullkomliga i sin roll som Nordens härskare, beslutar söka en högre livsinsikt. Den insikten kan endast bli möjlig genom en symbolisk resa, under vilken Astolf förs till drottning Felicias ö bland rymderna, där han mottas och undfägnas.

På detta öparadis råder en till synes ogrumlad lycka. Men Astolf försitter den möjlighet han får. Ty Felicia får nämligen ses som symbol för den rent sinnliga fantasin, den som varje uppriktig sökare måste lämna bakom sig. Astolf underkastar sig dock Felicia – hon som är den ”fallna” dottern till Nattens drottning, Nyx. I en tablå manas Astolf att bryta förtrollningen inför Felicia och uppsöka sitt land på nytt. Men som han är svag ger han efter för hennes böner; och stannar på hennes ö. Astolf gör sig skyldig till en dubbel försummelse. Han har i sin hänförelse nämligen också glömt Svanevit, hans kvinna därhemma som med folksagans tålighet väntat på hans återkomst.

Astolf vänder åter till sitt land, det som mot Lycksalighetens ö företräder de konkreta, revolutionära tidstendenserna i Europa och Sverige. Astolf har under den långa vistelsen hos Felicia stannat upp. Han har nu blivit än mer främmande för sitt folk. Han betraktas som en utböling, ses med misstro och spe. Som härskare lyckas han inte hejda landets dragning i jakobinsk och cynisk riktning. Politiken där har under hans bortovaro mist alla hedersbegrepp, penningen styr, och samhället fylls av konstlade inrättningar som ”publicisternas opinionsråd.” Det är en egalitär (jämlik) republik vi möter, en stat som sjuder av ogenomtänkta reformförslag, med ett samhälle där avunden är spridd och alla anses lika goda, men där ledaren – ironiskt kallad ”generalstatsopinant” – samtidigt styr åsikterna och inskärper att han är bättre än folket. Själva statsstyrelsen har förfallit, och Astolf får snart veta varför: ”En ämbetsman – minns detta! – är för övrigt/ blott ett nödvändigt ont; och dräpes en,/ så får man, för än bättre pris, en annan.”

Astolf räknas naturligtvis genom den andliga förkovran han nått som passerad, han är ur spelet redan genom att vara ovetande om händelserna i landet. Att kvinnorna där har fått många nya uppgifter framgår bland annat, men de verkar också mindre fria, ja tycks ganska tyngda:

    Husligheten
    Har likafullt ännu Cornelior kvar.
    En sådan fru – där borta sitter en –
    Liktidigt sköter hemmet, staten, skolan.
    Ni henne skåda kan, på samma gång,
    med foten vagga in ett barn till slummer,
    med händren skära sillsalat, med tungan
    lektioner ge åt kuggade studenter,
    med ögonen en halvväxt dotters slätsöm
    bevaka, och därunder dock med hjärnan
    arbeta ut ett klubbtal åt sin man.
    Är det ej nästan mer än romerskt?

Förfallet gällde enligt Atterbom inte bara hemmen och familjerna. Det numera reformsinnade, genomdemokratiska landet bryr sig inte längre om att ens söka avvärja yttre hot. Då det försvagas, blir det snart en väpnad angripares byte. Den förtvivlade Astolf söker återvända till Lycksalighetens ö, men blir upphunnen av Tiden och får nu plikta med sitt liv. Med Astolfs död fullbordas ett symboliskt offer, vanligt i den genre som dramat företräder, och Atterbom låter oss förstå att en ny tid kan ta vid.

Atterboms kulturkonservativa samhällskritik

Atterboms gravsten på Gamla kyrkogården i Uppsala.

Med sin form av samvete var Atterbom inte bara allmänt kritisk till de nya rörelserna, liberalism, materialism och forcerad framstegstro. Han led inför dem och sökte bekämpa dem med hela sin förmåga. Inför de tongivande svenskar och svenska institutioner som han ansåg hade påverkats, öppet eller tyst, av de nya jakobinska och liknande idéer på vilka den nya liberalismen stödde sig, såg han sig själv som en ensam, kämpande ande. Han var den ende som riktigt överblickade hoten från det kulturella omsvängning som den revolutionära tiden medfört. Detta allvar kostade honom inte bara vänsterns aktning. Även ideologiskt närstående män som Hans Järta undandrog med tiden Atterbom sitt stöd. Dennes kritiska bemötande av den store Leopold kostade honom sannolikt även en plats i Svenska Akademien.

Inspirationen från romantikerna riktade Atterboms sinne på gott och ont mot det subjektiva och själviakttagande. På motsvarande sätt såg han synden, eller som vi i dag skulle säga, det ”skadade” eller ”neurotiska”, som en brist hos en harmonisk, ”hel” människa. Vi kan anta att Atterbom med tiden blev kritisk till sådana drag i (den självupptagna) romantiken. Han tog vara på andras synpunkt, att han själv var högmodig och stingslig. Det fanns trots all klagan och all självömkan samtidigt en stark inre kärna hos honom. Präglad av sin uppväxt i kyrkan såg han den gudomliga kärlekens verklighet och människans överlämnande av sin vilja i hans händer som trons mitt. Att detta är budskapet hos Luther, liksom hos Schelling, framhåller bland andra Atterboms biograf Elisabeth Tykesson.

Om hänsyn tas till hans realism, hans kristna förankring, blir frågan till sist om vi enbart kan se Atterbom som reaktionär, självupptagen och kverulantisk. Hans språk och sätt arbetade mot honom. I sak hade han ändå mycket viktigt att säga. Den strid han drev var värdefull. Ändå har Atterbom inte lockat många att söka förstå honom som den kulturpolitiske opinionsbildare han var. Detta är tragiskt. Sven Stolpes ord om Atterbom kan gärna stå som slutvinjett:

    ”Han skriver före Marx och kommunistiska manifestet. Han har läst om franska revolutionens orgier i mördande och om dess moraliska urartning, och han är bekant med den nya republiken på andra sidan oceanen. Men i allt väsentligt skriver han om ett samhälle, som ännu inte existerade annat än i skiss och fragment. När han pekar ut detta nya samhälles materialistiska grundsyn, dess hat mot allt som ger livet lyftning, dess folkvälde som är rena pöbelväldet, dess förljugenhet och kulturförakt – kan man inte låta bli att känna igen vad som senare blivit konkret verklighet.”

Carl Johan Ljungberg

Hans Järta – en svensk Burke?

Hans Järta (1774-1847)

Misstror man som traditionalist den som varit radikal i sin ungdom, bör inte Hans Järta (1774-1847) tas med i det urval som här har gjorts. Han var tidigt nackstyv och höll på sin åsikt. Järtas fall är samtidigt speciellt. Han blir med tiden en trovärdig och sansad liberalkonservativ. Omvändelsen går hos Järta knappast blixtlikt utan i det stegvisa växandets och den djupnande erfarenhetens tecken. Av renegatens renlärighet och behov att dölja eller förklara bort sitt förflutna har det hos Järta aldrig funnits ett spår.

Vi möter hos Hans Järta tvärtom en man med stark politisk känsla för vilken den juridiska skolningen samtidigt stödde hans känsla och respekt för det tidsprövade. Järta var efter Uppsalastudier kunnig i både teologi, latin och statsrätt, och fick god användning för samtliga dessa ämnen. Han hade sina rötter såväl hos svenska lantadliga officerare som, på mödernet, hos den uppåtsträvande (så brukar det heta) stockholmska handels- och politikersläkten von Plomgren. Järta fördes redan som levnadsglad ung ämbetsman in i huvudstadens tongivande litterära och politiska kretsar, han stod för övrigt den krets nära där avsättningen av Gustav IV Adolf förbereddes. Han sökte som många ivriga unga litteratörer utlopp i dikt för hur han kände inför tidens stora omvälvningar med franska revolutionen i täten. Som vän till Kellgren och medlem av den så kallade juntan misstänktes han tidvis för jakobinska tänkesätt, något som dock drabbade många begåvade men oförutsägbara personer med egna åsikter i en av misstänksamhet och politiskt spioneri präglad småstat som Sverige.

Hans tidige biograf Hans Forssell betonar att Järta inte tillhörde dem som kategoriskt avvisade de nya borgerliga friheterna, men anser att han heller inte rycktes med av den revolutionära yran utan tog avstånd både från utopierna och skräckväldet. Det som för Järta tedde sig fast och utvecklingsbart var svensk lag, och den därmed förbundna frihetstraditionen. Häri märks i hans livsbana en tydlig kontinuitet.

En självständig frihetsivrare

Sin första skrift avfattade Järta, liksom hans engelske åsiktskollega Burke, i satirisk stil. I Några tankar om sättet att upprätta den urgamla franska monarkien från 1799 lekte han med den fruktan som revolutionen hade framkallat, och framlade olika äventyrliga ekonomiska förslag i förbudsivrares och frihandelsbekämpares anda. Han driver med den stela ämbetsmannastilen och militarismen, och gör utfall mot den sittande svenska akademien. Ironin är påtaglig, stilen behärskad, och själva satiren blir verkningsfull då den inte överdrivs. Liksom Burkes skrift ”A vindication of natural society” väckte Järtas opus förbryllade reaktioner. Var upphovsmannen verkligen en reaktionär, eller en engagerad framstegsvän? I det osäkra europeiska läge som rådde kan dess förslag ha tett sig mindre orimliga än de på tidsavstånd verkar. Den franska inramningen lät antyda att måltavlan trots allt var Sverige där det så kallade ”trycktvånget” och ”yppighetsförbudet” liksom andra problem i rättsväsendet just då var känsliga teman.

Tidigt visar Järta den för honom typiska självständigheten och oböjligheten i åsikter. Den tog sig först det anmärkningsvärda uttrycket att han utan att ha någon ny försörjning tog avsked från utrikestjänsten där han en tid verkat. Att han i stället valde att fördjupa sina juridiska kunskaper gynnade samtidigt hans fortsatta bana. Detsamma gäller om de positiva intryck han vann ur ekonomen och frihandlaren Adam Smiths skrifter, en påverkan vi också möter hos Burke. Järta medarbetade med smärre inlägg i politiska och litterära tidskrifter och skaffade sig snart anseende som en oppositionspolitiker med breda vyer och skarpt omdöme. Han stödde till exempel kravet på att riksdagen skulle ges rätt att ta del av underlaget till de beslut som den hade att fatta, liksom kravet att riksdagen för en begränsad tid skulle åta sig bevillning, alltså godkänna extra skatteuttag. Hans Järta bidrog i centrala frågor konstruktivt till att utforma ståndpunkter och mynta formuleringar, som underströk riksdagens självständighet och samtidigt ifrågasatte en kungamakt oberoende av riksdagen. Även här påminns vi om Burke som bekämpade det kungliga godtycket i England.

Principfast och vältalig politiker

Järtas skrivna ställningstaganden (så kallade memorial) och muntliga inlägg präglas genomgående av klokhet, skarp vältalighet och konsekvens. Med emfas framhöll han exempelvis att svenska folket, som godkänt en ganska hög upplåning, också behövde få veta hur dessa medel använts och i vad mån skulden avbetalats. Han vände sig likaså emot att riksgäldskontorets verksamhet sedan 1790-talets början bedrevs under sekretess, och framhöll betydelsen av riddarhusets självständighet, men fick vid tiden inget gehör för någondera synpunkten ens hos lantmarskalken. Hans Järta var en av de fem ledamöter som i sin vrede över riddarhusets osjälvständighet avsade sig ledamotskapet i ridderskapet och adeln för att under resten av sitt liv verka som ”ofrälse parvenue”. Den förre friherren Hierta blev därmed stamfader för den ofrälse släkten Järta.

Efterhand insåg dock flera av dem som avsagt sig sitt adelskap att de förgäves kastat bort den självständiga roll som adeln intagit gentemot den enväldiga kungamakten. Ty nu fortsatte Gustav IV Adolf sin olyckliga politik, och först när denna lett till vägs ände, kunde Järta och hans meningsfränder göra sig gällande. Den principfaste och temperamentsfulle Järta hade inte svårt att avstå sina ståndsrättigheter, då han var stark motståndare till privilegier. Hans beslut hängde också samman med hans kritiska syn på den dåvarande svenska aristokratins svagheter. Detta var över huvud taget en tid då svenska elitgrupper såg misstänksamt på varandra, och då personliga tvister ofta fördes inför domstol där de i sin tur gav upphov till utdragna förhandlingar och bittra paragrafstrider. Med Järtas kunskaper och skarpa omdöme kom han ofta att verka som advokat och försvarare av personer som motarbetades av kungapartiet.

Hans Järta kunde liksom från parkett nu betrakta ”enväldets fortgående självupplösning” (Hans Forssell), allt medan ett alternativt statsskick med den oberoende riksdagen och rättssamhället som grund tog form i hans tankar. Järta sågs av en del som en given ledare vid en statsvälvning, men han ägde knappast den naturliga hänsynslöshet i utförandet som detta skulle ha fordrat. Däremot var han starkt medveten om vilken kris som det svenska styresskicket hade råkat i och likaså väl skickad att intellektuellt utveckla grunderna för ett konstitutionellt statsskick. Järta mindes själv den fasa som de lössläppta folkliga lidelserna i Frankrike kort tidigare hade väckt. Att han anklagades för överdriven försiktighet brydde han sig inte om. I själva hans önskan om att förändra den svenska statsstyrelsens former låg därför kravet, att själva förändringen måtte ske i ordnade former.

Sveriges egen ”ärorika revolution”

Hans Järta sökte verkligen, utan att använda termen, ”förändra genom att bevara”. Det är nästan som om Burkes egen anda hade svävat över den det svenska statsskickets ”ärorika revolution” som skulle bli så nära förknippad med Järta. Järta avstyrde kategoriskt förslag om väpnade insatser, och han sökte likaså påverka som han ansåg omdömesgilla högre förvaltningstjänstemän att verka för en fredlig förändring, till exempel genom att vidta en ämbetsstrejk i protest mot den otillräknelige kungen. Vid ett kritiskt tillfälle gav sig Järta med milt våld tillträde till det hus, där en grupp sammansvurna hade samlats för att dryfta en plan att gripa kungen, då han var på väg till Haga slott. Med lugnande tal fick Järta intrigmakarna att avstå från sin plan. Det har av somliga hävdats att om Järta inte härigenom bidragit till att skjuta upp förändringen, kunde statsstyrelsen väl ha återvunnit sitt fasta grepp och Finland ha kunnat räddas. Hade kungen däremot kommit att gripas, kunde det som andra framhållit mycket väl ha slutat i ett kungamord. På feghet eller följsamhet tydde i varje fall inte Järtas handlingssätt.

När omvälvningen av det svenska statsskicket verkligen inleddes, sökte Järta efter förmåga verka dämpande och medlande på hur det förlöpte. Sin centrala insats gjorde han när den nya författningen arbetades fram, och detta i ett tempo, vilket som vi vet blev ovanligt högt. Han ingick i en förberedande författningskommitté, och då kungen avsatts och riksdagen tagit itu med att skapa en ny författning kom Järta att ingå i det för denna uppgift ansvariga utskottet. Det är i inledningen till detta utskotts berömda förslag, som vi finner den moderna svenska författningshistoriens säkert mest bekanta vägledande text – det berömda ”vördsamma memorialet”. Här möter vi Järta då han är som bäst. Hans ideal, tanken om två varandra uppvägande statsmakter, utvecklas på ett språk vars utsökta klarhet och lugna, en smula om Montesquieu påminnande stil, inte röjer att den skrevs på en enda natt. Det står där bland annat: ”Utskottet har sökt att bilda en styrande makt, verksam inom bestämda former, med enhet i beslut och fullkraft i medlen att dem utföra; en lagstiftande makt, visligt trög till verkning, men fast och stark under lagarna, men ej självhärskande över dem. Det har vidare sökt att rikta dessa makter till inbördes bevakning, till inbördes återhåll, utan att dem sammanblanda, utan att lämna den återhållande något av den återhållnas verkningsförmåga. På dessa huvudgrunder av statskrafternas särskilda bestämmelser och ömsesidiga motvikt skall den statsförfattning vila, som utskottet föreslagit.”

Regeringsformen 1809 var till stor del Hans Järtas verk. Den var Sveriges grundlag fram till 1974.

Järta övergav inte detta sitt verk då det stadfästs. Han vakade över det och räknades snart till dem som sökte hindra att den nya författningen (RF 1809) sattes ur spel vilket kunde medfört att den förhatliga säkerhetsakten återinfördes. ”I detta stycke var Järta orubbligt hängiven sitt verk” fastslår Forssell kort. Av den misstänkte jakobinen hade det till sist blivit en samhällsbevarande, låt vara juridiskt förtänksam och konstitutionellt präglad, konservativ.

Utom att vaka över den ömtåliga balans som den nya författningen infört fick monarkiskeptikern Järta nu, till synes motstridigt, då så krävdes försvara den mer kringskurna kungamakten och dess självständighet enligt den nya grundlagen. Han bjöd även riksdagens krav på nya befogenheter stången, både vad gällde rätten att revidera statsverkets räkenskaper och kravet på folkig insyn i dess verksamhet. Starka krafter hade satts i rörelse på alla centrala politiska områden, och uppgiften att förhindra splittring och dämpa misstro var, fastän primärt negativ, samtidigt vital för att nå ett harmoniskt beslutsfattande. Här kunde svårigheter skapas. Det föll bl.a. på Järtas lott att i majestätets namn ta bondeståndsledamöterna i upptuktelse för deras vildsinta uppträdande i riksdagens plena. Även om hans tale- och sekreterarkonst rör sig inom den juridiskt präglade ämbetsprosan, har den mitt i sitt lilla format och just genom denna finstilta besinningsfullhet en republikansk fläkt och även ett kärvt behag som nog inte ens förbigår dagens läsare.

Den utmanande landshövdingen

Efter en konflikt med kronprins Karl Johan utsågs Järta år 1812 till landshövding i Kopparberg. Från sin nya hemstad Falun verkade han lika ivrigt som han förr slagits för grundlagen nu i stället för sitt läns och för dalkarlarnas intressen. Han insamlade och kommenterade uppgifter om landsdelens ekonomi men markerade också, då han ansåg att dess innebyggare agerat egensinnigt och utan nog hänsyn till den gemensamma nyttan. Utan problem fortgick inte Järtas arbete, och en del tvister byggda på olika tolkning av ämbetsverks respektive en landshövdings befogenheter förmörkade hans tid i Falun. Han såg en rad goda drag hos dalkarlarna, men beklagade ibland deras envishet. ”Dalkarlen fördrager intet våld, men tål ej heller någon efterlåtenhet; han straffas och tiger, när han känner sig brottslig, men förlåter aldrig ett slag som orättvisan utdelt.”

Till Järtas kända principfasthet och hetsighet kom med åren en ökad svartsyn och misstänksamhet, som ibland övergick i rent rättshaveri. Så kunde det till exempel låta, i vändningar vars stilistiska flykt genljuder av bister vrede:

”Är det ett fel att älska det gamla Sverige; att icke vilja medverka till en radikal förstöring av den styrelseordning, som Carl XI och hans män upprättat; att icke med råd och dåd befrämja de välmenta, men därför icke lika säkert välbetänkta förslagen, att, i stället för en drömt aristokrati av ämbetsmän, som i en kedja från den högsta till den lägsta lyda konungen, bilda en verklig av ministrar, som skola utöva konungens makt, och av deras chefs de bureau, ämbeten vilka ej med något svenskt ord kunna betecknas; – är detta ett fel, då erkänner jag mig vara skyldig därtill och berättigar publicisterna att mig det tillvita. Men den dag kommer, då det visar sig, om mitt tänkesätt häröver är det allmänna eller icke, och då man finner, om mitt nit för de prövade svenska inrättningarnas bestånd syftat till min enskilda nytta eller till Eders kongl. Maj:ts och fäderneslandets.”

När något går Järta emot, talar han ”med lugn undergivenhet under mitt öde.” Han kan även likna sig vid ”en köpman, vars egendom sjunkit under en storm på havet.” Järta utmanar en helt ny grupp av makthavare, nämligen publicisterna, och besvär dem att komma till Dalarna för att från Tuna och Mora kyrkvallar upprepa de beskyllningar som de har vågat yppa i Stockholm: ”Det är denna självinvigda makt, nämligen en tillfällig opinions, som de sig kallande publicisterna strävar att uppresa. Den är en samhällsmakt, ty utom samhället har icke opinionen någon varelse, och kan följaktligen icke uppresas därhän, att ingen makt skulle finnas över henne, icke lagarnas, icke de gamla sedernas, icke det stadiga vettets. […] Det var visserligen denna samma makt, som dömde Aristides till landsflykt, som Sokrates och Kristus till döden; det var med en av den självinvigda opinionens lustbarheter, som Henrik den fjärdes bröllop firades; det var hennes vishet, som ledde trollrannsakningarna i Sverige; det var hennes energi, som mördade greve Fersen.”

Järta angriper i samma anda ”folkledares och folkhopars lösa meningar för dagen” och försvarar mot dessa kungamakten, enligt den nya författningen, som han anser inte står i strid med utan är förenad med folkets tänkesätt och åtnjuter svenskarnas ”livliga tacksamhet”. Järta försvarar inte minst kungens rätt att stå opinionsmakten emot, och angriper dem som naiva som hävdat att kungen kan skyddas genom att fråntas all befattning med den högsta maktutövningen. Åsikter som dessa bör inte ha varit den förre marskalken Bernadotte misshagliga.

Den åldrande konservative publicisten

Riksarkivets utmärkelse Hans Järtas medalj för framstående insatser till förmån för arkiven

Sin sista period ägnade Järta åt icke-politiska sysslor, han blev chef för riksarkivet och spelade även en viktig roll som fri konservativ publicist. Från att ha haft duster med kungen blev han under trycket av radikalare strömningar dennes försvarare. ”Den sanna måttstocken för all verkande kraft är verkets varaktighet.” Järta gör även upprepade, vältaliga utfall mot de i hans ögon naiva politiska materialisterna och liberalerna. Han ikläder sig belåtet ibland till och med rollen som den gustavianska periodens försvarare. Hos Gustav, fastslår han, fanns ”en kärleksfull vördnad för hjältedygder”. ”Gustav den tredje såg vinningslystnaden och det klyvande förståndets tidevarv inträda, och han framstod för att rädda därifrån det svenska lynnets ädelhet och förena svenska sinnen.” Även hos de tidigare fienderna bland göter och fosforister fann Järta nu vänner och stödjare.

I sin tidskrift Odalmannen uttryckte Järta från 1823 sin åsikt om den aktuella politiken. Han hade redan kring 1815 kritiserat den bakåtsträvande handels- och finanspolitiken, men började nu mer systematiskt formulera sin syn på samhället. För Järta var staten inte en politisk mekanism, utan en organiskt utbildad gemenskap som påverkas av människans ande. I vändningar som återigen ligger Burke nära skriver han: ”Nej, staten är något högre än ett försäkringsbolag, som endast efter betingade föreningsstadgar lämnar för vissa rättigheter värn emot yttre våld, något ädlare än ett förlagskontor, som försträcker för att vinna… Biet och myran kunna ej såsom människan utbilda sina släkten till högre fullkomlighet…. Men de söka dock icke att isolera sig, såsom rovdjuren; de känner vad de ej begriper, de känner och lyder en oemotståndlig dragningskraft till samhälleligt och ömsesidigt bistånd.” etc. Bland statens viktigaste behov är att bereda utlopp för denna anda, i litteratur och dikt. I dikten bör främst innehållet beaktas. Järta skriver: ”Till statens fullkomligare utbildning verkar skalden icke blott genom de stora och sanna idéer, åt vilka han ger en hänförande eller angenämt intagande åskådlighet, utan förnämligast genom väckelsen av det sinne, som allena kan fatta statens inre väsende och vårda dess helgd. Det är detta sinne för det sköna och det ädla, som bildar den i en aktiv bemärkelse frie mannen, och män, fria av en egen inre kraft, behöver människosamfunden mer än annat.”

Carl Johan Ljungberg

Intellektuella fransmän, del 4 – René Girard

PORTRÄTT | Man kan ibland fråga sig om Sverige har bidragit med mer till filosofins historia än att på ett dragit slott frysa ihjäl ett internationellt namn. Några internationellt kända svenska filosofer är tyvärr svårt att finna. Vårt grannland Danmark kan ju tvivelsutan skryta om den bedriften i Kirkegaard. Dennes slutade dock sin gärning för mer än hundra femtio år sedan. På kontinenten framträder dock stora filosofer i generation efter generation och i serien om intellektuella fransmän har vi nu kommit till den första fortfarande levande tänkaren (av i april 2011) nämligen René Girard.

Född 1923 och uppvuxen i ett vänster- och republikanism-inriktat hem i Avignon i södra Frankrike. Fadern är akademiker, paleontolog och arkivarie. Sonen går i faderns spår och utbildar sig under krigsåren vid den prestigefyllda skolan ”Ecole des Chartes”, Frankrikes ledande för utbildning av historiker och arkivarier. 1947 beger han sig till USA för att under ett år studera vid universitetet i Indiana. Han kommer dock att stanna i Amerika större delen av sitt liv och olikt den absoluta merparten av franska intellektuella har Rene Girard en språkgärning utomlands som kanske närmast kan jämföras med Samuel Becketts författargärning, om än att Girards fält är det akademiska. Han behärskar perfekt de bägge universitetsvärldarna och trots sin långa tid i Amerika verkar han inte göra minsta avkall på sin franskhet. Trots sedermera översatt är den största delen av hans produktion på franska.

Till skillnad från många av de stora akademikerna är Girard till en början osäker på vilken disciplin som är hans. Under 1950- och 1960-talet rör sig hans forskning allt längre bort från historian och börjar allt mer inrikta sig på litteratur och antropologi. Det är inom dessa fält han skall utveckla sina största teorier. Den franske naturalistförfattaren Emile Zola skrev inför sitt mest ambitiösa politisk-litterära projekt, romanen ”Den stora gruvstrejken”, att han där skulle förutsäga 1900-talets viktigaste fråga. För Zola var denna fråga kampen mellan arbetet och kapitlet. Vi vet idag hur fel han fick. Få frågor har väl i efterhand visat sig så fruktlösa och gett upphov till så många förhastade slutsatser och olyckliga övervägningar som denna. Rene Girard valde det mer klassiska spåret att utforska och visst valde han rätt när det kom till vad som skulle bli vårt århundrades viktigaste fråga. Frågan om människan! Frågan som efter mänsklighetens kanske blodigaste krig ofelbart måste komma upp igen. De två klassiska uppmaningar som naglat fast sig i vårt västerländska medvetande är lika relevanta (om inte mer relevanta) idag än när de nedpräntades för många tusen år sedan; ”Gnothi Seaton” och ”Ecce homo”. Infallsvinklarna är olika men inbjudningen den samma. Lär känna människan!

Den del av Rene Girards författarskap som gett hans namn en internationell status är hans tredelade teori om den mänskliga naturen. Utarbetat under 1960-talet och han utkristalliserad under 1970-talet i de två verken La Violence et le sacré ”Våldet och heligheten” (1972) och Des choses cachées depuis la fondation du monde ”Ting dolda sedan världens skapelse” (1978). Vi skall här mycket kortfattat presentera de tre komponenterna.

Den första delen av teorin förklarar vad Girard kallar det mimetiska begäret. Det mänskliga begäret vilket vi upplever som något helt personligt och unikt för oss själva är i själva verket någon annans. Mellan det åtrående subjektet och det åtrådda objektet finns hela tiden en tredje part; den s.k. mediatorn. Vårt begär uppstår alltså inte ur tomma intet, utan från att en annan person med passion och eftertryck visar sin åtrå för det. Våra begär är alltså lånade från andra. Ur dramaturgisk och narrativ synpunkt är detta givetvis det klassiska triangeldramat, oändligt mycket starkare än den mest robusta järntriangeln, men är enligt Girard också en rent antropologisk princip. Applicerbar givetvis på konsumtionen och reklamens lockelser men i förläggningen på all form av kommunikation och politik. Dessutom för tanken om begärets ickeautenticitet till en antiromantisk hållning T&F:s läsare kanske kan koppla till Claes Ryn. I bjärt kontrast till Rousseaus hållning där drömmen eller begäret inte bara är unik för varje människa utan även helt oproblematisk, ställs här ett helt annat ideal. Men det antiromantiska och antiroussaueanska hos Girard slutar inte här, nej det följer hela vägen till slutsatsen kring det mimetiska begäret. Då två personer åtrår samma sak uppstår problem och det åtrående objektet kommer försöka förgöra sin mottävlande. I djupet av den mänskliga naturen finns alltså ett problem inbakat.

Rene Girard är dock ingen stoiker. Zenon från Kition skulle bli besviken för Girard anser att någon fungerande personlig metod för att döda begäret helt enkelt inte finns. Han pekar ut begäret som en defekt; inte något sjukligt eller onaturligt men något som kan övervinnas om än inte individuellt. En sådan slutsats ger vissa följder. Samtidigt som det moderna samhället uppmaningar om konsumtion som vägen till lycka brännmärks hårt, kritiseras också tanken att människan individuellt kan frigöra sig från denna process. Nästa del i Rene Girards teori tar dock vid där människan lämnades med sin våldsbenägenhet.

Om objektet som åtrås är tillräckligt viktigt för att inte försvinna av sig själv kommer snabbt allt fler projicera sina begär på det och aggressiviteten och benägen att använda våld eskalerar. Till slut sker en urladdning. Enligt Rene Girard sker denna i form av att en person väljs ut som syndabock, den enklaste och för alla inblandade parter enklaste metoden att skapa lugnt i gruppen. Det återställda lugnet efter syndabockens offrande får enligt Girard ytterligare en följd. Syndabocken eller offret börjar tillskrivas magiska egenskaper då dess död bibringade ett inte annars möjligt lugn. I dessa processer ser Girard utvecklingen av både de primitiva naturreligionerna och den mänskliga civilisationen. Det är alltså inte religion eller civilisation som föder våld, utan våld som föder religion och civilisation. Bägge fungerar som möjliga metoder att klä in och smycka detta offer som med tiden antagit rollen av en socialt sammanhållande myt. Denna tolkning är även den kontroversiell då den avfärdar den kanske vanligare teorin, med koppling till t.ex. Jung, att myter representerar arketyper närvarande i alla kulturer och att de bär ett rent innehåll i sig själv och inte fungerar som ett utanpåverk. Även mer funktionalistiska förklaringar som hos Sigmund Freud och den franske etnologen Claude Levi-Strauss avfärdas bryskt.

Att Rene Girard avfärdar Freud är inte förvånande. Från svensk horisont måste dock oviljan mot Claude Levi-Strauss te sig märklig. Levi-Strauss kämpade mot vad han upplevde som ultrapositivismen inom sin disciplin, den framväxande etnologin, och försvarade humaniorans och framförallt litteraturens och konstens förmåga att bästa beskriva olika kulturer. Det rör sig alltså om en humanistisk kannibali av det slag som inte är möjligt i Sverige, då just humanioran är så svag. För att två tuppar inte skall få plats i samma hönsgård krävs helt enkelt att hönsgårdens i någon mån existerar. För Rene Girard samt för många av dem han kritiserar intar alltså människans humanistiska eftermäle, framförallt litteraturen, den allra viktigaste källan till förståelse av våra föregångare och mest viktigt, av människosläktet som grupp.

Rene Girards teorier blir dock än mer kontroversiell i takt med att de växer. I sitt verk Des choses cachées depuis la fondation du monde ”Ting dolda sedan världens skapelse” (1978) tar han sig an uppgiften att analysera kristendomen och det är här hans tes börjar ge sig av ordentligt från vad som kanske kan anses ickekontroversiellt i den akademiska världen. Han finner vid genomgång av Nya Testamentet att Kristendomen med Jesus som offer, mässan som en återupprepning av handlingen och den tillhörande konstskatten passar perfekt in på syndbocksprocessen – med ett undantag. Evangelieförfattarna, ja tom somliga av bödlarna såsom Pontus Pilatus, är medvetna om offrets oskuld. Bibeln och speciellt det Nya Testamentet innebär alltså enligt Girard ett brytande av denna ständigt upprepande syndabocksprocess. Även om de flesta teologer nog skulle invända, har nog aldrig läsningen av Jesu ord tagit sig ett så bokstavligt uttryck: ”Frid lämnar jag efter mig åt eder, min frid giver jag eder, icke giver jag eder den såsom världen giver”. För Girard antar Kristendomen alltså rollen som en av de mest omvälvande antropoligiska förhållningssätt som någonsin framträtt, en tankegång som fått mycket blandat mottagande.

Kritiken har inte låtit vänta på sig. Att Frankrikes sekularistiska rottweilers skulle bli rasande var kanske inte förvånande. En presokratisk filosof, en indisk vishetslärare eller egentligen vad som helst kan säga något till Västerlandet, förutom, något som är kristendomsanstruket. De mer sansade antyder att teorin är en problematisk blandning av metafysik och antropologi. Reaktionen inom den Katolska Kyrkan i Frankrike har också varit blandat. Trots att tesen att Kristendomen är mer en antropologi än en teologi inte är okänd, har Girards tänkande kallts gnosticism och reducerande av den kristna tron till en simpel teori. Var en så stor teorikedja som denna hör hemma förblir ovisst.

Vad nu Rene Girard tänkande bör klassificeras som och huruvida det är mer än en förenkling låter undertecknad vara osagt. Att den har hittat viss användning inom t.ex. naturvetenskap talar kanske till dess fördel. Dess huvudsakliga intresse ligger för den som intresserar sig för den borgerliga bildningen dock i första hand inte där. De flesta anser nog att både människan och Gud är betydligt mer svårgreppade än så. Nej är det något som gör att den franske intellektuelle Rene Girard verkligen bör uppmärksammas är det kanske i första hand inte resultatets briljans utan metoden och utgångspunkterna. Att i postmodernismens tidevarv visa att för att de stora tänkarna fortfarande skall kunna finnas måste också de stora tankarna finnas. Hans teori för att försöka förklara den mänskliga naturen är ett sådant projekt. Ett projekt som använt sig av både den värdigaste och enklaste metoden i jakten på våra kulturella och rent mänskliga rötter, nämligen sökandet i den skatt Västerlandets förfäder så varsamt samlat och lämnat efter sig till oss.

Hugo Fiévet

Esaias Tegnér – humanist med konservativa drag

Esaias Tegnér (1782-1846)

PORTRÄTT | Esaias Tegnér hör till de geniförklarade. Men få verk av honom tillhör ännu vår levande litteraturskatt, fastän diktutdrag och tänkespråk kan höras i tal eller vid konfirmationer. En del Tegnér-strofer brukar äldre citera ur minnet. Det kan vara ut ”Frithiofs saga”, ”Det eviga”, kanske ”Nattvardsbarnen”, ”Hjälten” och ”Nyåret 1816”, ”Skaldens morgonpsalm”, eller något ur de akademiska festdikterna. En och annan minns en galant brevformulering, och många är stolta över att minnas den bekanta vändningen ”Vad du ej klart kan säga vet du ej…” ur ”Epilogen” från 1820.

Det finns en sida hos Tegnér som borde tilltala de flesta. Det är hans starka verbala energi, som säger oss att viljan räknas och det är bättre att handla illa än inte handla alls. Denna sida tillhör skaldens ungdom och handlar om symboliska men också om verkliga krig och drabbningar, allt i göticismens respektive Napoleon-krigens stormiga tecken. Tegnérs bildspråk är samtidigt ofta passé genom att det är så pass fornnordiskt:

Drick märg i benen, broder/ drick mod uti din själ!/ En skål för hjältars moder! en skål för Sveas väl!” Eller: ”Nu skiftas svärdshugg dryga,/ och dråpslag hagla nu,/ och bägges sköldar flyga/ på samma gång itu./ De kämpa utan tadel/ stå dock i kretsen fast./ Men skarpt bet Angurvadel,/ och Atles klinga brast.” ”Mulna hopar/ skaka fädrens spjut./ Stridslur ropar,/ lösen flyga ut./ Svärdsklingor springa och blodströmmar vandra,/ härarna famna i vrede varandra.

I sin kända Frithiofs-gestalt har Tegnér sökt rymma in denna djärvhet och klarsyn i en särskild gestalt. Avsikten har nog varit att fånga ”svenska” egenskaper. Meningarna har varit delade, huruvida detta har lyckats då den ridderlighet parat med kraft, trots och svårmod som Frithiof uttrycker tycks allmänmänskliga och vi nog inte riktigt heller blir kloka på Frithiof som karaktär,

Det yvigt brusande i diktrader som de just citerade kan gå igen också då Tegnér behandlar kristna eller ljust visionära motiv. Då blir resultatet ofta mer åskådligt:

Ja, helig, helig Han, som skapat världen!
Han kastar himlen som en mantel kring sig,
och vår, som blommar, är hans andedräkt.
Sjustjärnorna, sju solar, sätter Han
som gyllne ringar på sitt skaparfinger,
Han hänger svärdet i Orions bälte,
och fästets Lyra klingar på hans arm.

Den samhällsbevarande nyhumanisten

Att Tegnér i första hand förstod sin kallelse som diktare är självklart. Var han då konservativ i politiskt-ideologisk mening, eller mera en humanist och bildningsförsvarare? Svaret är inte givet. Som ung hade Tegnér lockats av Voltaire och den franska upplysningen. Då kallade han sig ännu ”jakobin” och hyllade Napoleon som den odödlige tyrannbekämparen. I detta skulle han ändra sig. Att Tegnér personlighetsmässigt var en så utpräglad melankoliker, som inte sällan skrev under trycket av svår misantropi, gör att han har kommit att stämplas som konservativ eller reaktionär. Men det är bara en sida av saken. Politiskt blev han klart alltmer ”rabulistfientlig” (Böök) och var misstrogen mot dåtidens svenska liberaler. I sin åskådning närmade han sig efterhand det samhällsbevarande lägret och Karl XIV Johan. Någon utveckling likt den då vännen Geijer övergav sin konservatism genomgick Tegnér inte. Geijers anglosaxiska, liberala tankar slog inte an på Tegnér vars biograf Fredrik Böök ändå tillskriver honom ett slags dubbelt synsätt: ett ”konservativt patos”, som innehöll kärleken till den klassiska bildningen, och ett ”liberalt patos” vari låg tron på de begåvade undantagsmänniskornas rätt gentemot de mer vanestyrda. Längre kommer vi kanske inte, fast man kan tillägga att mycket i Tegnérs yttranden ter sig som maningar att låta det djärva och äventyrliga uppvägas av eftertanke och återhållsamhet.

Tegnér var alltså nyhumanist med tyska förebilder. Man brukar ju säga att nyhumanismen förnyade den stelnade latinkulturen och i personlighetsfrämjande syfte frigjorde den estetiska upplevelsen från det språkliga och filologiska intresset. Det gällde nu att finna det bästa, det förebildligt mänskliga, i olika tiders och länders kulturyttringar. Tegnér tog intryck av en rad samtida eller något tidigare tyskar som Jacobi, Herder och Jean Paul. Hos Tegnér tar alltså en sorts syntes form. Han visar flera för nyhumanismen typiska drag: människointresset och det estetiska skådandet, som inspirerar och stödjer våra etiska val och självbildning. I ett tal säger Tegnér: ”Bildade äro vi, icke i den mån vi äro lärde, utan i den mån som en självständig, genomgripande, inom sig själv sluten och överensstämmande utveckling av människans ädlaste anlag gått för sig inom oss.” Från olika erfarenhetskretsar än de tyska idealisternas hämtar han samtidigt sådant som han kunde använda: från orientens dess yppiga fantasi, från Norden dess djup och allvar, från romantiken innerligheten, från den nya tiden dess idédjup och psykologiska insikt.

Att med Tegnérs ord utvecklas ”genomgripande” och lyda höga förebilder, är nyhumanismen i ett nötskal. Den framhäver värdet av ”inre arbete”, med den sene nyhumanisten Irving Babbitts ord. Men förebilder räcker inte. På ett sätt som pekar mot Viktor Rydberg säger Tegnér, att det som hindrar världen från kaos och undergång är viljan: ”Erövrar det onda all världen till slut,/ så kan du det rätta dock vilja”. I denna vilja rör det sig inte om det råa, spontana begäret, utan om den skolade vilja som för till vår bestämmelse som personer. För Tegnér spelar dock ännu den humanistiska och platonska tanken roll, att mot den synliga världen svarar en idévärld, som ger oss förebilder och stöd.

Fast han väl kände den poetiska guldåldern är det riktigt, som Gunnar Rudberg har hävdat, att Tegnér värdesatte den klassiska arvet och poesin i den mån dessa stödjer människans självutveckling. Det är som pedagog och förkunnare han lånar ur det hellenska arvet; han återger vad han mottagit ur den stora människokunskapen och tecknar färgstarka, snabbt avlösande bilder. Hos klassikerna ser han chansen att lära av ”den klassiska forntidens frisinnade ande, av dess reda och bestämdhet, dess skönhetskänsla och sinnesstyrka”. Som inte minst Tegnérs danske biograf, Georg Brandes, i sin studie har påpekat, närmast dränker Tegnér läsaren i liknelser som ändå har både lekfullhet och praktisk insikt.

Tegnér levde på ingivelser. Bilderna trängde sig på honom som i ett rus. Han tvangs att sovra bland dem – för ”i begränsningen visar sig mästaren”. Tegnér insåg i sin mest otyglade fantasi väl, vad vi just här i Norden är grekerna skyldiga, nämligen känsla för mått och urskillning. Han skriver: ”bättre och renare smak ibland oss är… en grekisk koloni.” Därför måste vi lära känna ”vår hyfsnings stamfäder”. Tegnér ville rycka upp och förändra sina läsare, inte göra de klassiska språken och dikten till värden i sig.

Tegnér och kristendomen

I ljuset av hans antikintresse blir frågan om Tegnérs kristendom svår. På vilket sätt var han kristen? Var han det alls? Många har ställt frågorna. Han tillhörde ändå den svenska kyrkan och blev med tiden biskop. En rättrogen lutherdom väntades han ha. Tegnér påpekade skämtsamt att han var biskop i Växjö stift och inte på den hedniska parnassen (de grekiska gudarnas berg). Han förstod nog Kristus som uppenbarelse, men som han tänkte sig uppenbarelsen är den som Rudberg påpekar ”mångsidig, oändlig, ej logiskt eller tidsligt begränsad”. Att anden är med blir avgörande. I ett av sina tal säger Tegnér om den uppenbarade: ”Han går igenom världen, han är världens liv, egentligen gör han icke levande, utan han är livet; vad som är utan ande, det är dött, är massa och förstelning”. Samma tanke möter i de välkända orden: ”Skalden, tänkaren och hjälten,/ allt det härliga på jorden/verkar blint som Anden vill”.

Med den utgångspunkten blir det legitimt att låta klassiskt och kristet smälta ihop, som här i ett typiskt tegnerianskt Gustav III-porträtt:

Och högt på tronen sitter i sin ära
En apollinisk, evigt ung gestalt.
Hans blick är mild som en försoningslära,
hans stora ande sammanbinder allt.

Läsaren kapitulerar för det lätta anslaget, fast han samtidigt undrar om han ställts inför en kröningstavla eller en Apollonstaty. Den djärve krigaren, statsmannen och konstmecenaten Gustav III:s verk är för Tegnér ytterst sett ett enda. Allt beror på om Anden närvarar, i ”den tanke, varigenom hjälten vinner fältslaget, eller statsmannen omskapar världens utseende för århundraden, eller den vise spränger en ny port till sanningen, eller konstnären förtjuser och förskönar sitt tidevarv” (Rudberg).

Eftersom Tegnér kände de mörka stunderna i sitt liv måste man fråga om han tänkte bort denna verklighet i sin kristna övertygelse. Var finns hos Växjöbiskopen den plågade Kristus, var finns lidandets väg till uppståndelsen? Var är det ”Hjälplöshetens evangelium” som exempelvis Hjalmar Ekström talar om? Insikten om att en hand leder oss även i förtvivlans dagar? Att det som skall ändras kräver en hjältekraft, som Tegnér tror, d.v.s. att något gudomligt rör sig i varje aktiv personlighet på jorden, är en sak. Tegnér vill åter till de höga rymderna. Han talar om ”det blåa landet” som är själarnas urhem. Uttrycker detta land kristendom eller uppståndelselära? Fast Kristus (enligt ett Tegnér-tal 1836) ”födes av Jungfrun…blöder, försonar och dör” känns det knappast som om frälsaren blivit människa, utan Kristus förblir en abstrakt idé.

Tegnér var inte forskare eller systematiker. Det gick ut även över hans syn på teologerna. Några kända Tegnérord talar om teologin som ”en dödskalle stjälpt över en lilja”. I brev kan han vara rent smädande mot detta yrkes utövare, som då han skriver: ”De så kallade teologerna äro dövstumma väktare av trons mysterier, karyatider, som bär tempelbyggnaden, Hezekiels keruber med oxhuvuden, men utan vingar: de är så okunniga som de voro överhovpredikanter och så fördomsfulla som sutte de i Svenska akademien.” Hans misstro mot teologerna svarar mot det förakt han inom humaniora visade filologerna.

Få svenska skalder har som Tegnér sökt gripa inspirationens glädje och känt sorgen över dess frånvaro. För honom var den klassiska inspirationen inte bara ett mytförråd eller ett bildspråk. Han skriver: ”Men väl har jag erfarenhet av en högre livlighet och verksamhet i alla självförmögenheter, fantasi, associationsgåva, förstånd.”

Intressant nog förbinder Tegnér samtidigt inspirationen med svalka. Georg Brandes skriver: ”Graeciteten hade för honom tidigt blivit liktydig med självbehärskning i konsten”. I ”självbehärskning” ligger också en önskan att sovra och begränsa det diktade stoffet. Honnörsord är fattning, måtta och klarhet. Tegnér värderar hos en diktare både ingivelsen och de strama tyglarna. Han söker för egen del tillämpa båda. Det grekiska i den meningen märks hos Tegnér även då han gestaltar fornnordiska motiv. Det är ingen slump att hans version av Frithiofs saga skiljer sig från sin isländska förlaga just genom att inslag av våld, råhet och burleskeri tagits bort, och harmoni och försoning framhävs så pass att man nästan får tala om en anakronism (otidsenlighet). Vreden och hämndlystnaden har bannlysts. När Frithiof till exempel ser balderstemplet brinna, vill han genast släcka elden. Och när detta inte går, sörjer och gråter han.

En reformvänlig vurmare för historiens erfarenheter

Tegnér (till vänster) under en doktorspromotion i Lund 1829.

Tegnérs humanism går igen i hans roll som skolman och skolreformator. John Landquist som har sökt bestämma Tegnérs position i tidens skol- och bildningsdebatt menar, att han där företrädde en närmast opolitisk åsikt med personlig utveckling i centrum, medan Geijer klart lät nyhumanismen underordna sig den politiska strävan att ”höja” de breda samhällsskikten. I skolkommittén stödde Tegnér – fastän idealist – lundaprofessorn Agardhs både radikala och realistiska program. Men i Tegnérs utbildningstanke låg ju inbegripet att den inte skall begränsas till vissa klasser eller yrken, inte heller bara till språk och humaniora. Att flera fick del av bildning och kunskap var ett riksintresse. I en drastisk formulering skrev han: ”I ett land som vårt, där menigheten deltar i lagstiftningen och statens högsta angelägenheter, är råheten grundlagsvidrig och okunnigheten en landsförrädare.” Orden antyder varför han ville förändra skolsystemet. Tegnér var påverkad av dåtida tyska reformer. Han talade för goda kunskaper i läsning, skrivning och räkning, samt månade om kristendomskunskapen och litteraturstudiet, allt viktigt för att eleverna skulle kunna tillägna sig högre kunskaper. Skolan borde drivas med statliga anslag. Att skolan däremot skall ge mer än grundkunskaper ansåg Tegnér diskutabelt. Detta kunde skapa en halvmesyr utan kvalitet. Med tiden lade Tegnér starkare tonvikt på de klassiska studierna som motvikt till tidens liberala krav, något som fjärmade honom t.ex. från den praktiske och reformsociale biskopskollegan Agardh.

Frågan om vad som är evigt respektive tidsbundet var för Tegnér vital. Han erkände att historiens erfarenheter och omprövningar också utvecklar synen på det sköna och på hur dikten skall utformas. ”Det gives”, skriver Tegnér, ”poetiska förträffligheter, varom grekerna ej hade eller kunde ha någon aning.” Mänskliga händelser anser han, som den historicist han är, för uppenbarelsen vidare. Nya insikter tar form som ”de gamla” inte kände till. Av motsvarande skäl prisar han Martin Luther (vid 1817 års reformationsjubileum) för att han med sitt nytänkande gav kristendomen en ny blomstring.

Tegnér insåg vilka värden vi måste skydda. Hans kritiska blick förstod lika snabbt, vad som inte längre klarade nya tiders prövning. I dikten ”Asatiden” heter det:

I höga minnen, i hävderna än stån,
som tomma harnesk, dem ingen kan fylla på jorden.
Den slappa tiden skygger med skräck därifrån,
Och hjältelivet är endast en saga i Norden.

Inte bara tar han därför avstånd från den utbredda fornnordiska nostalgi som kallades göticismen, utan tillstår att många omhuldade uttryckssätt och värderingar blir ”passerade”. ”Sov roligt, forntiden” heter det till exempel. Tegnér såg inte kunskap om den klassiska antiken som ett egenvärde. Han studerade den men för att påverka och berika fantasin och med sikte på nuet. Klassikernas kraft att påverka och förädla var viktigare än att läsa dem av ren pietet.

Samtiden, jämlikheten och friheten

Tegnér ville först se till samtidens behov. ”Vantrons långa dröm är faren,/ giv den vakna jorden ro” skriver han. Vad detta innebar försköts dock med åren, i traditions- och institutionsbejakande riktning. Som ung hade han halvt på skämt kallat sig ”jakobin”. Det bör mer ses som en reaktion mot reaktionära drag i tiden. I allmänna åsikter liksom i skolkommittén lade han däremot ökad vikt vid att bevara, mindre vid experiment, som inte minst 1831 års skoltal visar.

Tegnér ägde allmän känsla för att tiden skapar värden, han hyllade ”de store gamle” och gav som tänkare och diktare prov på sin traditionskänsla. Närmast i tänkaren Burkes anda heter det:

Ej allt är fördom, som vi nu fördömme,
på mången grund, som nu är plöjd och harvad,
ha mänsklighetens bästa blommor växt.

Tegnér talade visserligen med oro och litet förakt om hur ”dagens infusionsdjur leka frihet i tanklöst vimmel”. Han beskrev ”jämkningsanden,” ”som bortskär höjderna och fyller djupen/ och icke tål att något mänskobarn / får bli ett huvud högre än de andra.” Från den liberala pressen i landet fick han efter detta höra många kritiska ord. Genom sådan kritik blev det svårt för honom att i debatten förhålla sig balanserat eller medlande. Han drevs, har det sagts, av själva motsättningen att inta mer utrerade positioner än han annars skulle ha gjort.

Klart är att Tegnér samtidigt upprördes av frihetsinskränkningar på olika områden. Det kunde gälla hans eget privata uppträdande, vilket han inte gärna ville ändra på, men lika gärna om storpolitiska händelser. Den ryske tsarens övergrepp fick sålunda hans humör att jäsa ”över breddarne”. Gick han i sådana saker till överdrift? Man undgår inte frågan om Tegnérs karaktär och psykiska hälsa. Hans väninna Martina von Schwerin kallade honom en gång ”lättsinnig, flyktig och fylld av fördomar”. En annan vän noterade ”ett självsvåld… och… ett samtalsspråk, som var lättsinnigare och slipprigare än vad jag då ännu hört på något studentrum.” I grunden låg utan tvivel personlig otillfredsställelse. Han sörjde över ett äktenskap, som saknade genuin förtrolighet makarna emellan. Sådana stämningar färgade andra händelser. I vissa brev tycks hans ton närmast paranoid: ”Jag är omgiven av idel nedrighet, idel småaktighet och lömsk avund och svartsjuka. Det är skvallrets stenskvättor som hoppa omkring mig, det är lögnens brevdragare som gå från hus till hus, det är skändlighetens spioneri på mitt enskilda liv som uppretar och förstör mig…” I den berömda självkarakteristiken i ”Den döde” kallade sig Tegnér ”en rörlig själ som gjorde själv sin plåga/ och slutligt nedbrann i sin egen låga”. Man kan lägga Tegnér mycket till last, men knappast att i onödan ha dolt sina svagheter och sorger.

För Tegnér var friheten i första hand personlig. Han talar nästan aldrig om friheter kollektivt eller som lagstiftaren formar dem. Ofta antar friheten hos Tegnér konturen av en större, överpersonlig process, bakom vilken står ”frihetens höga genius”. Han tycks mindre ha tänkt sig ett yttre, mätbart framsteg än en inre, historisk fördjupning eller arbetsdelning vars börda delas av generationerna. Han skriver: ”Världshistorien är dock genetisk, hon känner intet språng, endast en fortgående kedja, en oavbruten utveckling… Uppenbarelsen är icke en död månsten, fallen med knall ur skyn, utan den är ett levande träd, utbildat och mognat med tiden, ehuru dess frö är fällt av himmelens fåglar”. Här hörs tonfall, som skulle komma att utvecklas av kommande historicister. Några utförligare citat får belysa detta:

”Sådan som denna frihetsande redan länge uppenbarat sig i Europa, förtränges han numera icke, varken med våld eller list, varken med sofismer eller besvärjningar. Obekymrad går han sin lugna gång och nersparkar det förmultnande och lägger hörnstenar till sina tempel. Det är här ingalunda frågan om en uppbrusande pöbelyra, som kastar tronens spillror ibland altarets och firar sina ursinniga högtider på statens och ordningens ruiner. Det är icke frågan om frihetens missbruk utan om dess bruk. Det är frågan om folkens eviga rätt, sådan som förnuftet lär den, det är frågan om staternas djupaste och väsentligaste grundvalar”.

Här möter en sorts modernare, icke-hegeliansk historicism, med en delvis friare syn också mot det lärokristna, påtaglig i ord som dessa:

”För mig är nationernas öden den mänskliga frihetens verk; hur de sammanhänger med en högre nödvändighet, begriper jag icke, och tycker att i detta avseende grekernas eller turkarnas fatalism kan vara en även så god förklaringsgrund som munkarnes och ortodoxernas concursus divinus.”

Med skarp adress till samtida legitimister tillägger han: ”Man gläder sig, att revolutionen är slutad och den gamla ordningen änteligen återställd. Men man bedrar sig; ty revolutionen är ingalunda slutad. Endast hennes yrsel är slutad; hon har sovit ruset av sig, och med full sansning och lugna blickar går hon ännu fram genom historien.”

Är detta inte en god bild för – evolutionen? Vännen Geijers bekanta ord vid Tegnérs grav om att ”föryngringsprocessen i historien var honom förborgad” ter sig om svaret är jakande som en viss överdrift.

En strävan efter det avvägda

Två statyer över Esaias Tegnér.

Tegnérs store 1900-talsbiograf Fredrik Böök anser Tegnérs trotsiga överdåd förenligt med hans praktiska sinnelag. Böök hävdar att diktaren ägde inre balans. Hos Tegnér fanns menar Böök ”en prestabiliserad harmoni mellan hans poetiska inspiration och hans ljusa praktiska förstånd”. Men Böök har samtidigt inte glömt Tegnérs oroande självkarakteristik: ”Jag vill ha ordning och skick överallt – utom hos mig själv.” Orden rymmer en prognos för hans fortsatta, tunga levnad. Under krisåret 1825 skriver Tegnér: ”Min inbillning, redan förut lättrörlig, är nu som en vattenvirvel, vilken söndermal och kringdriver allt som råkar in däri.” ”Mitt sinne är okristligt, ty det har ingen sabbat.” Tegnér tecknade träffande den medfött rastlöses svåra uppgift så: ”Den vises bestämmelse är att bli allt mer och mer – sköldpadda.”

Liksom hos Goethe är hos Tegnér ändå strävan efter det rofyllda och avvägda centralt, och liksom hos Goethe är det tillkämpat. Tegnér ser allt framträda så klart och överskådligt, men uppenbarligen också i ett sådant rasande tempo att det blir en plåga för honom. Psykiatrin har sina namn på detta. Vännen Geijer kallade honom ”ögonblickets varelse”. Tegnér lämnade, i all sin rastlösa subjektivitet, samtidigt ett vitalt klassiskt arv vidare till Heidenstam, Lagerkvist, Malmberg, Gullberg och andra.

Tegnér dyrkade solen och ljuset, fattade i idell mening. Hans gudomlighet var jämte den kristna Apollon, vars tillbehör är lyran men också bågen. Den apollinska bågens pilar sårar. Den som vill få något sagt i Sverige, helst vidröra den svåråtkomliga sträng som både är insikten och pliktkänslans, måste själv uttrycka sig lika lätt och självklart som Tegnér brukade göra, han den siste gustavianen och den förste historicisten.

Carl Johan Ljungberg

Axel Oxenstierna – en konservativ statsman

Axel Oxenstierna (1583-1654)

PORTRÄTT | Den svenska stormaktstidens rikskansler Axel Oxenstiernas märkliga insats infaller över ett sekel innan man kan tala om konservatism i egentlig bemärkelse. Ändå uppvisar den drag som måste kallas konservativa. Själva arten av hans insats – som en ”grå eminens”, en förtänksam välorganiserad medarbetare till en ung monark med talang för att påverka de stora politiska frågorna, ligger väl till för ett konservativt kynne.

Oxenstierna är den konservative som kosmopolit, den som medlar mellan sitt lands intressen och det Europa vars maktspel och personligheter han så väl kände. Sverige kunde inte ställa sig utanför. Vad Oxenstierna på sitt märgfulla språk kallat ”de tyska sakernas tillstånd” fordrade svenskt ingripande. Målet var ”att conservera sakerna så gott han kan”. Rent militär- och hegemonitänkande var honom djupt främmande. Utan rättslig grund blir freden en tillfällig slump. Även när krig ej kan undvikas, borde maximen vara belli fini pax est – krigets mål är fred. Oxenstierna företrädde tveklöst nästan instinktivt det allmänna bästa, det var för honom i djupare mening det verkliga, mot vilket han bekymrat såg ”små privata saker” och ”phantasier” störande avteckna sig. Han värjde sig också mot den då som nu utbredda driften till personligt berikande, sysslade därtill redan då med vad som senare skulle kallas lyxbekämpning.

En klarsynt karriärist i statstoppen

Efter kung Gustav II Adolfs död var Oxenstierna kronans ”fullmyndige legat” vid romerska riket (det bestod som bekant alltjämt) och arméerna. Han utgick från att svenskarna kan agera så länge tillräckligt stöd finns för detta från andra furstar. Han insåg arméernas beroende av god finansiering och försörjning. Det s.k. heilbronnska förbundet var just avsett att säkra ett sådant stöd. Oxenstierna hade dock inga illusioner om hur länge detta kunde bestå. Det gällde att kunna försörja sina stridande förband. Villkoren var enkla: fick inte (de värvade) trupperna betalt skulle de göra myteri. Oxenstierna spelade högt och arbetade bl.a. med utdelande av förläningar i erövrade områden för att hålla de berörda på gott humör. Samtidigt arbetade han hemma på att skapa en svensk stats- och arméledning som inte är beroende av en mans (kungens) närvaro. Detta tedde sig desto viktigare som kungen bara efterlämnat ett enda barn, den femåriga, blivande drottning Kristina. Det förklarar också Oxenstiernas intensiva arbete med en förvaltningsreform och hans geniala lösning med de självständiga kollegierna, likaså hans omsorg om hur de högsta besluten skall fattas. En modernisering tvingades fram främst av det prekära successionsläget.

1600-talet är en ”yxtid, en vargatid”. Maktens män talar med tänkaren Hobbes ett fränt språk. Oxenstierna företrädde i första ledet svenska intressen, och måste därvid balansera bl.a. mellan stridande och självmedvetna adelsfraktioner. Han talade och skrev i en nordisk politisk stil som av Richelieu i en berömd formulering betecknas som ”en smula gotisk” (d.v.s. barbarisk). Samtidigt delade Oxenstierna sin tids europeiska politiska grundvärderingar, som ytterst var hämtade ur det klassiska arvet. Aristotelisk etik, romersk rätt och vältalighet, och därur härledda föreställningar och begrepp genomsyrar hela Oxenstiernas gärning, fast hans språk må vara mer korthugget målande än latinskt elaborerat.

Vi vet inte hur mycket i den berömda 1634 års regeringsform som bär Oxenstiernas signatur. Förslag kan ha diskuterats med kungen före dennes död. Det är också svårt att avgöra i vad mån rikskanslern i regeringsformen snarare befäste en rådande än nyskapade praxis. Det säger sig självt att det saknades erfarenhet av vad en modern förvaltning kan åstadkomma. Sverige som centralstat var även ung. Den svenska ledningen tvangs följaktligen agera improviserat. Oxenstiernas sätt att arbeta var i sig omvittnat pragmatiskt, experimentellt, och rikskanslern satte i tidens anda heller ingen ära i att skapa något helt nytt. Det gällde att undvika godtycke och lämna blottor som motståndare kunde använda sig av. Nya skattebaser borde t.ex. vara väl motiverade. Som den realist han var insåg Oxenstierna att ett envälde aldrig mera var tänkbart. Det gällde att handla så att politiken fortlöpande vann riksrådets och ständernas gillande. Bättre procedurer för att pröva offentliga beslut infördes. Ekonomin frigjordes också successivt från onödiga regleringar. Skickliga personer bjöds att inflytta till och starta näringar i Sverige. Bönderna borde enligt Oxenstierna behandlas väl, ty de är inga livegna – påminde han om. Stränghet, men inte grymhet, visades i rättstillämpningen. Att som Oxenstierna satsa på nya utbildningar var ett sätt att underlätta det politiska beslutsfattandet och att försörja det med ny kompetens.

Med makten som verktyg mot godtycke

Fast 1600-talsgestalter som Gustav II Adolf och Oxenstierna möts av ett visst intresse från dagens svenskar, ser vi dem samtidigt skevt då vi använder vår tids glasögon. Den svenska statsledningen och det evangeliska lägret avfärdas av vissa som maktspelare bland andra. Ett skäl är att en syn på det trettioåriga kriget med dess blodsutgjutelse och förstörelse liksom 1648 års fred som ”nationell olycka” undanskymmer insikten, att flera aktörer ändå sökte uppträda återhållsamt. Ett alternativt synsätt påminner den tyske historikern Gunter Barudio om, i sitt verk Gustav Adolf der Grosse (1982). Barudio pekar på ett begrepp med lång hävd, ”den tyska freden”. Denna hade en rad furstar åberopat då de under medeltiden utlyste ”freder”. Barudio framhåller med rätta 1600-talslutheranernas konsekventa strävan att anknyta sin politik till en rättslig och avtalsorienterad metod och till ett erfarenhetsgrundat, kumulativt juridiskt vetande. De sökte t.ex. medvetet att undvika konflikt mellan sig och det tysk-romerska riket. Huset Habsburgs och Wallensteins dåvarande destruktiva makthävdelse i strid mot all rättssäkerhet, och dess öppna arrogans mot den obeprövade randstaten Sverige, måste däremot leda till konflikt. I sina krigsskäl åberopade svenskarna gammal rätt inbegripet motståndsrätten mot tyranner. De såg med oro skuggan av ett centraliserat kejsarvälde avteckna sig. Den fred till vilken Oxenstierna så vitalt medverkade – 1648 – var byggd på maktens och godtyckets motsats – en lag: lex imperii fundamentalis. Med Hugo Grotius kan Oxenstierna ses som sin tids störste europeiske fredsstiftare, menar Barudio.

Oxenstierna står staty framför Riddarhuset i Stockholm.

Det trettioåriga kriget bars av tilltagande brutalitet, och inte alla svenska generaler visade Oxenstiernas eller Torstensons självtukt. Det är ändå intressant att Axel Oxenstierna på flertalet punkter bestått historiens prövning. Med sin relativa tillbakadragenhet och skeptiska metod (det tyska kriget t.ex. övervägdes med pro et contra-resonemang som kan föra tanken till en disputation) vann han ett gott rykte som ansvarsfull europé och statsman. Bara det att han lyckades hindra Sverige från att låta den militära organisationen färga av sig på den civila förvaltningen var en bragd. Oxenstiernas egen rättskaffens personlighet, hans goda kunskaper, konsekvens och uthållighet sågs som en tillgång främst för det evangeliska lägret. Få svenskar genom tiderna torde genom sin flit och sina många kontakter dessutom ha varit bättre orienterade än han om de vitala europeiska frågorna. Oxenstiernas råd och åsikt efterfrågades, och han kom i en tid då resor var tidsödande till stor del att styra genom brev, som ännu finns bevarade. Hans goda omdöme röjdes inte minst i förmågan att välja medarbetare (de som stupade i krigen fick snabbt ersättare) liksom utse ”agenter” som från Europas olika hörn höll rikskanslern underrättad om händelserna.

Land skall med lag byggas. Gå varsamt fram, men var beredd att vid läge nyttja ”occasionen”. Bygg på samvetet, inte blotta statsräsonen. Inse att en stat byggs med regler och känsla för billighet, anpassade efter landet men grundade i naturrätten. Lägg allt som görs på minnet, och var konsekvent. Få har mer konkret än Oxenstierna insett, eller mer helgjutet än han lyckats praktisera, innebörden av dessa enkla satser. Hans politik byggde på en rik och väl reflekterad erfarenhet. Med sådana principer blev han ”det möjligas mästare” skriver Oxenstiernas biograf Gunnar Wetterberg. Fast pragmatiker och improvisatör, såg han beslut i skiftande omständigheter som ett test på naturrättens klassiska grundprinciper.

Banade han också väg mot den stora stat som i dag är vårt största bekymmer? Nej den utvecklingen får sägas ha startat senare och utifrån helt andra tänkesätt. Tveklöst hör Axel Oxenstierna ännu hemma i den storsint konservativa, i den vidsynta europeiska statsmannatraditionen.

Carl Johan Ljungberg



Organisationer & information


Konservativt Forum samlar klassiskt konservativa runtom i Sverige till diskussion och arrangerar bl.a. en årlig konferens.



Emprons informationsportal Konservatism.se har utmärkta sammanfattningar och fördjupningsmaterial om konservatism på svenska.


Föreningen Heimdal i Uppsala är Sveriges största och äldsta politiska studentförening. Föreningen verkar sedan 1891 för en reformvänlig konservatism.



Sprid ordet... stöd Tradition & Fason på Facebook!

Antal besökare

  • 954,951 träffar
Bloggtoppen.se

Politik bloggar