Archive for the 'Samhälle & samlevnad' Category



Corpus Delicti

Mänsklig interaktion

KULTUR | Trots att historiens vindar blåser starkare omkring oss nu i Anno 2011 än vad de flesta av oss antagligen kunnat ana vid årsskiftet skall detta inlägg inte vigas åt att behandla vattenvågor, män i tält eller den generella situationen i den svenska jämmerdalen. På konservativt manér skall detta inlägg istället handla om något så föga originellt och fullkomligt tidlöst som människonaturen. Ty hur spännande det dagsaktuella är förblir alltid det bestående mer storslaget.

De flesta diskussioner man har med människor i sin närhet; vid matbordet, över bardisken och bland kursböckerna är inte beroende av fundamentala frågeställningar. Diskussionen flyter lätt och smidigt enbart till följd av vilken välvilja vi kommer till den med, hur vi sovit föregående natt och att vi inte är alltför stressade. I de samtal vi kommer ihåg, mer än bara högst ytligt, börjar helt andra faktorer spela in för en god kommunikation. En diskursanalytiker skulle kunna komma med påpekanden om vårt sätt att visa omdöme och en filosof skulle fundera på våra epistemologiska utgångspunkter – bägge utgångspunkterna blir dock snabbt överteoretiska och fragmentariska En desto lättare och mer beskrivande utgångspunkt för att förklara olika människors olikartade synsätt är oftast den annorlunda människosynen. De flesta mer övergripande frågor kan oftast kokas ned till att bli antropologiska.

Ordet människosyn må vara ett av de mer vulgariserade orden i svensk debatt. Analysdjupet brukar vara begränsat, oftast finns underförstått att de två människosyner som finns är den humanistiska och den dumma. Sverigedemokraterna kritiseras gärna för sin omoraliska människosyn – när en mer rimlig kritik antagligen hade varit att undra om de ens har någon. Feministerna kritiserar sina motståndare för taskig kvinnosyn och någon maskulinist gormar om unken manssyn. Kanske är det detta som i ordets rätta bemärkelse kan kallas sexism; en diskussion om kön utan koppling till det mänskliga. Likadant blir det ofruktbara låsningarna ofta snabbt ett faktum. Vi kan alla se klichébilderna framför oss. Den nyfrälsta feministbruden som skriker ”det är en social konstruktion” och den pumpade machomannen som suckar ”det är naturen”. Frågan om var uppfostran/socialitet möter natur/arv, för att bägge två i alla fall i någon grad existerar kan nog de flesta acceptera, tar sin början igen.

Det är omöjligt att inte på något sätt nämna evolutionsteorin när människonaturen diskuteras. Dess applikationsmöjlighet är dock mer än omstridd. Vissa finner däri svaret på alla människosläktets frågor medan andra ser det som första steget på väg till Aktion T4. Vi skall ändå här försöka ge oss in i denna diskussion. Att evolutionsteorin erbjuder mycket deskriptivt är ett faktum få skulle förneka. Ingen mer tillfredsställande biologisk teori har någonsin presenterats. Floran av forskningsdiscipliner som framgångsrikt inkorporerat den i sig är långt. Vare sig det gäller neurologi eller fysiologi ger den upphov till nya landvinningar. Nya pusselbitar faller på plats. Steget från att studera djur till människor sker givetvis inte utan gnissel – men att den mänskliga anatomin uppvisar släktskap med andra djurs eller att våra drifter inte är helt olika andra varelsers torde dock inte vara okänt. I det nu några månader gamla numret av Axess-magasin argumenteras även för estetikens objektivitet utifrån ett evolutionsperspektiv med utgångspunkt i att skönheten har en evolutionär bas i människan. Hur långt denna utveckling kan sträcka sig är oklart – men antagligen är det långt. Betyder detta att mänskligheten inom en inte allför avlägsen framtid kommer att besitta nyckeln till sin egen natur?

David Hume (1711-1776)

Invändningarna låter sig dock göras tämligen snabbt. Filosofen David Hume som levde innan evolutionsteorins dagar har lämnat det mest sofistikerade argumentet för att så inte är fallet. Hans berömda ”Humes lag” kan mycket väl appliceras här. Ett ”är” kan inte automatiskt omvandlas till ett ”bör”. En giltig deskriptiv utsaga är inte nödvändigtvis en giltig normativ utsaga – lika lite i exegetik som i biologi. Hur en mänsklig hjärna ser ut eller vad ett statistiskt faktum pekar på säger lika lite om vad vi bör tänka på som vad vi bör göra.

Lika lite som en stenhård tilltro till biologin ger oss några goda imperativ gör den motsatta extrempositionen det. Jag tänker givetvis på det till leda brukade begreppet ”social konstruktion”. Vid sidan av att begreppet självt nog är ett av de bästa exemplen på en social konstruktion finns det något annat mycket intressant med det. En ”social konstruktion” kommer nämligen aldrig ensam! Underförstått i begreppet finns alltid de tre omdömena; den avhandlade konstruktionen är dålig, kan ändras och bör ändras. Sedan när abstraktioner i allmänhet skulle vara ovärdigt människosläktet är dock oklart. Kanske kommer det från Frankfurt-skolan, eller redan Marx eller varför inte Rousseau – men ett faktum är det uppenbarligen. Således finns även i detta ett brott mot Humes lag inbakad om än här i ännu mer svårgreppad form. Att Anna-Stina blir slagen av sin make är helt enkelt inte ett argument för könsrevolution.

Vad som så uppenbart saknas i dessa bägge extrempositioner är den mänskliga faktorn. Vare sig man bekänner sig till den ortodoxa biologismen eller sociologismen är man nödgad att förneka den fria viljan. Människan befinner sig antingen i mystiska strukturer omkring oss våld eller behärskas av kroppssubstanser mäktigare än trolldryck. I bägge fallen är människan ohjälpligt i händerna på krafter oändligt upphöjda och bortom vår egen värld. Man har inrättat ett slags vanmaktens titaniska panteon. Som inte alltför sällan känns en parallell till klassicismen på sin plats. Inom litteraturvetenskapen har föreslagits att den första romanen är Odyssén, som inte bara är uppföljaren till Iliaden, utan även skulle visa på en förändrad människosyn. Människan är inte längre en spelpjäs i händerna på makter långt ovanför oss utan en individ. Odysseus öde avgörs inte av gudarna på Olympen utan av hans egen karaktär och omdöme. Han har blivit subjektifierad. Ett förnekande av den fria viljan och därmed också personens ansvar erbjuder en möjlighet till mänsklig regression. Att göra den resa våra förfäder gjorde – fast baklänges. Det blir försvarbart, ja till och med det enda rimliga att skylla ifrån sig. Att återigen bli ett objekt i stora makters händer.

Det är mot denna antropologi en ickeförljugen humanism gång på gång måste sättas in. För visst är det ett faktum att människan liknar ett djur på många sätt – men mer viktigt är väl ändå att se till att människan inte uppför sig som ett? Den fria viljan är och förblir något helt unikt för människan. Människan är till sin natur något så väsensskilt från alla andra existerande varelser. Kanske är det bara den som aldrig sett Notre Dame eller David som kan påstå att människans kreativitet liknar djurens? Kanske är det, för att för ovanlighets skulle prata med Sartre, ett utfall av ”dålig tro” – ett förnekande av den mänskliga friheten för att dess svindlande svårbegriplighet känns för stor och smärtar för mycket. Kanske skulle det vara skönare om vi slapp men tyvärr är vi inte tillfrågade. Det är inte lätt men det måste göras ty inget annat är värdigt människan.

Hugo Fiévet

Kvoteringens logiska slutstation

Jag och många andra borgerligt sinnade brukar på goda grunder beklaga oss över den ideologiskt betingade lockelse som kvoteringar utövar på våra politiker. Ibland tvingas man dock medge att de förslag de jonglerar med är en västanfläkt jämfört med vissa utländska kollegors förslag.

Det finns en provins i Sydafrika där ANC inte har makten - Västra Kapprovinsen

I Sydafrika lägger det regerande ANC nu ett förslag om skärpt raskvotering på alla arbetsplatser. Redan idag finns en mängd regler som skall garantera att den etniska sammansättningen på en arbetsplats skall spegla befolkningssammansättningen i stort. Nu vill man bl.a. ta bort ett undantag som gör att hänsyn tas till regionala skillnader när arbetsplatsernas uppfyllnad av rasmålen bedöms. Tidigare räckte det att arbetsplatsen matchar den regionala befolkningssammansättningen. Nu skall de jämföras mot nationella siffror.

I och med att befolkningen är tämligen ojämnt fördelad i Sydafrika får detta omfattande konsekvenser. I Kapprovinsen är de svarta i minoritet. Där bor huvuddelen av landets färgade (av blandad vit-svart härkomst) och vita befolkning. I resten av landet är de svarta i kraftig majoritet. Skall arbetsplatserna i Kapprovinsen uppfylla de nya lagarna kommer det att innebära att ungefär en miljon Kapbor måste flytta till andra delar av Sydafrika, och ersättas av lika många svarta från andra delar av landet. Vi talar om folkomflyttning i massiv skala, ja hade offren för dessa tvångsåtgärder varit några andra än vita Sydafrikaner hade vi sannolikt kallat det etnisk rensning.

Inte blir det bättre av att motivet bakom denna drakoniska åtgärd tycks vara att stärka regeringspartiets grepp om makten. I västra kapprovinsen styr nämligen oppositionspartiet Demokratisk allians. Genom att flytta in stora skaror av svarta, ANC:s kärnväljare, hoppas man utradera denna bastion för oppositionen som nu fungerar som ett skyltfönster mot resten av Sydafrika, ett exempel som visar att det finns andra än ANC som kan regera, och som gör det mycket bättre.

Våldsbrottslighet är ett svårt problem för Sydafrika

Detta bådar inte gott för Sydafrika. Redan idag har landet problem att hantera konsekvenserna av den stora emigration som följt på ANC:s maktövertagande. Galopperande brottslighet har fått många att lämna landet, och ännu fler att vilja göra det. Allra störst har utvandringen varit bland de vita. Var femte vit Sydafrikan har lämnat landet, vilket berövat Sydafrika en stor del av den mest kvalificerade arbetskraften. Denna typ av radikala kvoteringslösningar torde inte hjälpa till att stoppa detta utflöde, tvärtom. För en ung välutbildad vit Sydafrikan är det inte alldeles självklart att välja Durban eller Johannesburg före Toronto och Melbourne när regeringen bestämmer att denne inte längre får jobba i Kapstaden.

Man tycker också att ett land som genomlidit så mycket trauman kopplade till raspolitik snart två decennier efter apartheidsystemets avskaffande skulle ha nått därhän att man slutade klassa sina medborgare efter etnisk tillhörighet, och istället börja betrakta dem som individer, att färgen på huden inte skall vara avgörande för var man får jobba, utan enbart lämplighet för arbetsuppgifterna. Så tycks dessvärre inte vara fallet.

Att ANC i Sydafrika har ännu mer extrema kvoteringsförslag än sina partivänner gör dock inte de svenska socialisternas kvoteringsförslag bättre. Det tjänar bara som en varning hur illa det kan gå om man låter verklighetsfrånvända ideologer göra samhället till sitt privata laboratorium, och oss medborgare till sina försökskaniner.

Patrik Magnusson

Det tomma folkbegreppets återkomst

FOLKET | Över arabvärlden och även där utanför sveper en flodvåg. Så mycket har vi alla noterat. Den ena auktoritära regimen efter den andra faller eller skakas i sitt fundament under trycket av något. I DN får vi höra att det är folkets röst som ropar och folkets seniga arm och kraftiga hand som störtar det gamla i gruset. Av de stora morgontidningarna drar DN utan tvekan frågan längst, men tendenserna finns även i SvD. Det finns dock anledning att ställa sig fler frågor och framförallt att problematisera dessa utsagors sanningsvärde.

Lika visst som att ingen vettig människa skulle gråta över psykopatokratins fall i Libyen, likväl som ingen skulle beklaga despotiska monarkers avgång eller begrät faraoniska presidenters fall – är vi tvungna att ställa oss frågande. Problematiken är enkel. Som SvD:s P J Anders Linder konstaterar via Gunnar Hökmark, betyder inte en diktaturs nedgång per automatik demokratins uppgång. Förändring är inte nödvändigtvis förbättring. Att man kan ifrågasätta om det kan bli värre än att ha Gadaffi som ledare må vara ett faktum – men problemet kvarstår.

Med utgångspunkt i en mycket förenklad världsbild, ivrigt påhejad av vänsterns våldsromantiska vurmanden och liberalernas progressivism, hyllas revolutionerna som ”folkets” verk. Feministerna har visserligen redan varit snabba med att utropa revolutionen till kvinnornas, något som väl ingen är speciellt förvånad över. Frågan är dock vilka är ”folket” som har gjort uppror i Arabvärlden? Politisk majoritet är en sak, folksuveränitet en annan – men vilka är det mytomspunna ”folket”? Frågan är givetvis retorisk. ”Folket” är vänstermystifikation i arbete. I dess namn kan man lugnt rensa ut historiens, geopolitikens, kulturen, sociologins ja t.o.m. klassmotsättningarnas förklaringsvärde. När det vredgade folket reser sig faller de auktoritära regimerna likt mogna dadlar; över sanddynors dallrande hägringar kan redan anas den sol som snart skall stråla mera klar. Till och med undertecknad klarar av att skriva revolutionsromantisk prosa.

Finns det således något begrepp i den marxistiska vokabulären man kan klara sig utan så är det just begreppet ”folk”. Bara genom att kasta på ”folk-” på ordet republik (”folkrepublik”) hoppades man kunna skapa en ny image, bara genom att lägga till ett ”folk-” till ordet polis (”folkpolis”) blev misshandeln genast mycket lindrigare. Och bara genom att lägga till ett ”folk-” på ordet domstol (”folkdomstol”), blir rättsosäkerheten i praktiken omöjlig, eller hur? Det finns marxistiska begrepp som helt klart är intressanta och även skulle kunna ha en potential inom en borgerlig diskurs, såsom alienation och reifikation. Till den gruppen hör dock inte mystifikationen av folkbegreppet.

Till ”folkets” revolutioner hör också faktumet att de tenderar att bli ”kapade”. Revolutionen i Iran 1979 blev kapad får vi höra, 1917 blev också kapad, till och med 1789 blev kapad. Faktum är ju just att radikalernas revolutioner alltid blir kapade! Anledningen är enkel; det finns ingenting despoter älskar mer än att få härska just i folkets namn. Härska bortom traditioner, härska bortom historien, härska bortom varje naturlig eller gudomlig lag – att enbart få härska i folkets namn. Till och med få härska bortom majoritetens vilja, ty Rousseau lärde oss ju att folkviljan inte är synonymt med majoritetsviljan.

I kraft av sin totala verklighetsfrånvändhet har Gadaffi-regimen antagligen lyckats åstadkomma mer än vad den mest bisarra politiska teoretikern kunnat drömma om. Vid sidan av Nassers storslagna galenskap och Baath-tyrannernas skräckvälden har Gadaffi gått steget längre. I ett glesbefolkat ökenland har den f.d. översten skapat sin jamahiriyya, sitt ”massvälde”, väglett av sin egen ideologiska cocktail. En legering av arabsocialismen, en så från all tidigare känd marxistisk teorin frånvänd lära att nationalsocialism skulle framgå som ortodoxt, samt en hemmagjord tolkning av Islam med den enda bärande doktrinen att Gadaffi själv är både Kalif och Storayatolla. Hans ”Gröna boken” läses nog med störst behållning med den gröna fen [slang för spritdrycken absint, reds anm] i andra handen. Såsom högtflygande skrivbordskonstruktion är projektet alltför osannolikt för att vänstern inte skulle vara där och hylla det. Den perfekta fasaden av total idealism och sköna ord för att dölja vad som finns där bakom; en av Afrikas råaste militärdiktaturer.

Att denne besynnerlige ledare nu är på väg ut är helt klart något att applådera. Vem som avsätter honom spelar egentligen mindre roll, vem det än blir är det väl gjort. När denna dag förhoppningsvis snart kommer får vi hoppas att det inte på nytt oavkortat tillskrivs folket – eller att en ny man med ambition att oavkortat representera folket klättrar upp i rampljuset. I Egypten har omvälvningarna lett till ett militärövertagande, och på vilket sätt detta är mer än en tillbakagång är otydligt. Allt vi kan hoppas på är att de personer som i framtiden kommer att härska i Arabvärldens länder kommer ha principer som rättsstat, måttfulhet, folklig förankring och inhemsk kultur som bärande delar i sitt styre – och inte något odefinierbart folkets väl, ivrigt påhejat av 68-patrullens egna grusade revolutionsdrömmar.

Hugo Fiévet

Skolans problem är kulturens problem

UTBILDNING | Jag är en ganska oentusiastisk anhängare av det s.k. friskolesystemet. Om inte den kommunala skolan klarar av att ge elever en god undervisning är det rimligt att med hjälp av den skattefinansierade skolpengen ge någon annan chansen. Poängen är då inte att friskolarna nödvändigtvis skulle vara bättre än de kommunala skolorna, i många fall kan det vara tvärtom. Vore det så att friskolorna med nödvändighet var bättre borde vi ju avskaffa de kommunala skolarna. Däremot kommer det in mer luft i systemet och alla skolor tvingas se över hur man sköter sig. Men skolproblemen löses inte så lätt. De är ytterst sett förbundna med den kultur- och livsåskådningskris som hemsökt västerlandet under mer än två sekel.

Eleven som skolkund

Det är i grunden samma dåliga skolpolitik som kommunala skolor och friskolor är satta att förverkliga. Den är resultatet av misslyckade skolreformer under mer än sextio år och av bildningsidealets tillbakagång under mycket längre tid. Den kommunala skolans problem är i allt väsentligt också friskolans. Skolan återspeglar samhället och kulturen i stort. Samhällets problem är skolans problem. De pedagogiska idéer, med rötter hos Rousseau, och den antihumanistiska jämlikhetstanken som förstört svensk skola, står i intimaste relation till hela det västerländska samhällets situation. Utan en kulturkrisinsikt, en förståelse för vad som gått fel, kommer inte ett politisk lappande och lagande att åstadkomma några verkligt betydande positiva förändringar i svensk skola.

I dessa gymnasievaltider finns överallt på allmänna transportmedel reklam för olika gymnasieskolor som lockar med olika ”profiler” och med duktiga och engagerade lärare. Det är alldeles befängt att skattepengar ska gå till att låta statligt finansierade verksamheter konkurrera med varandra i dyra reklamkampanjer. Elever och föräldrar behöver inte reklam utan saklig och objektiv information.

Kommersialiseringen av skolan för med sig risker. En viss inställsamhet från skolors och lärares sida är en uppenbar risk. Påhittigheten i de många olika inriktningarna och profilerna handlar nog mer om skolans behov av att få elever än om elevernas verkliga behov. Omyndiga elevers önskemål och vad som ligger i deras bästa intresse är nödvändigtvis inte samma sak. Eleven förvandlas till en skolkonsument och dennes förväntningar på skolan hamnar i centrum, inte skolans förväntningar på eleven. Passar inte galoscherna kan hon ju alltid gå vidare till en annan skola som vilken missnöjd kund som helst. Elevens energi riskerar att inte fokusera på vad som förväntas av henne i studierna utan på skolan, som kanske också (med rätt eller orätt) får skulden om eleven inte lyckas. När eleven istället för att vara just elev blir en skolkund har själva förutsättningen för en god lärandesituation ryckts undan.

Förslaget från en regeringstillsatt utredning och från Maud Olofsson att elever ska kunna sätta betyg på sina lärare vore ytterligare ett steg mot en förändrad elevroll som rubbar den naturliga relationen lärare-elev. Som tur är har skolministern haft vett att ta avstånd från idén. Helt lugn för framtiden kan man ändå inte vara. Tanken är ju helt i linje med lärarrollens förändring under årtionden och med den missriktade jämlikhetstanken.

Skolan speglar en upp- och nedvänd värld

Läraren är inte längre en auktoritet utan jämlik med eleverna. Resultatet är en kaotisk och otrygg skola utan goda förutsättningar för lärande. Den antiauktoritära tanken är djupt förankrad i dagens radikala kultur. Auktoritets- och traditionsupproret är själva dess väsen. Skolans problem bottnar i 1700-talets antireligiösa idéer, i detroniseringen av den ultimata auktoriteten, Gud Fader, och det därpå följande uppsättandet på tronen av den s.k. folkviljan, något som öppnade upp för all slags manipulation i folkets namn. Följderna blev genomgripande på alla plan, inte minst på pedagogikens plan. Den rousseauanska människosyn som kom att ersätta den kristna, förkunnade att människan är i grunden god och om hon bara slipper fjättrande traditioner och ges så mycket frihet som möjligt så kommer hon att blomstra. Ingenting är människans fel, det är istället samhället och politiken det är fel på. Skolans därmed givna uppgift att ifrågasätta traditioner och auktoriteter blir självundergrävande.

Skolan har nu inte undandragit sig en fostrande roll, men hon fostrar inte längre till att leva i ”Herrans tukt och förmaning” utan till ”demokratiska värderingar”, vilket snarast betyder jämlikhetsvärderingar. Men bildning och kultur är till sitt väsen något aristokratiskt (d.v.s. en strävan efter något högre/bättre). Jämlikhetstanken får som Burke insåg konsekvenser även för moral och kultur. Om alla är jämlika blir allas smak och moral också jämlika. Vem kan döma? Människan behöver inte anstränga sig för att bli en bättre människa eller söka förfina sin smak. Bildningstanken är därmed död och mycket i skolan blir trist och trivialt.

Nu säger KD som bekant att vi ska ha kristen etik i skolan men fasthåller vid skolans religiösa neutralitet, en omöjlig tankekombination, som gör den kristna etiken, med dess båda sidor av lag och evangelium, en otjänst. Kristen etik är inte en religiöst neutral etik utan en kristen praxis. I själva verket är de ganska vaga etiska tankar som föresvävar KD inte så olika vad andra partier förespråkar under annat namn. KD:s kristendomsmärkning av de sekulariserade och med upplysningstankegångar uppblandade resterna av kristen kultur tyder på bristande krisinsikt och liknar mest en besvärjelse mot sekulariseringen.

Bortom individualism

Traditionell västerländsk kultur innefattar en likställighetstanke, men den är begränsad till sin omfattning. T.ex. är vi enligt vår rättskultur lika inför lagen, och enligt kristendomen är vi lika inför Gud, människan var en gång skapad till Guds avbild men alla är vi syndare utelämnade till hans nåd. Om vi utsträcker dessa likställighetstankar till en social jämlikhetstanke som gäller i alla mänskliga sammanhang, även i skolans, blir resultatet ett allas krig mot alla. I skolan krävs respekt för lärarna och i samhället krävs respekt för polis och domstolar, annars kan inga värden, inte heller jämlikhetsvärden, upprätthållas. Det av franska revolutionen eftersträvade broderskapet uppnås inte, vare sig i samhälle eller skola, för som Tage Lindbom så väl uttryckt saken: utan faderskap är inget broderskap möjligt.

För att grundligt lösa skolans problem måste alltså vår kultur söka en ny kurs bortom individualism, antiauktoritarism, nivellerande jämlikhet och religionslöshet.

Staffan Andersson

Försvaret: Krigsmakt eller genusprojekt?

I en debattartikel i SvD lyfter kristdemokraterna Ebba Busch och Christian Carlsson en angelägen fråga. Är det rimligt att vid rekrytering särbehandla vissa sökande på grund av kön? Svaret borde rimligen vara nej. Ändå är det precis vad man avser göra vid försvarsmaktens rekrytering. I syfte att få in mer kvinnor i Försvarsmakten tänker man sig tydligen införa lägre antagningskrav för kvinnor.

Mitt Beslut i stort: Inledningsvis sänker vi kraven, därefter kvoterar vi, och slutligen får jag hämta ut min genusmedalj av 1:a graden.

Jag tillhör de som tidigare applåderade beslut om att öppna upp fler yrken för kvinnor, bl.a. inom försvarsmakten. Självklart skall man inte hindras från att utöva ett yrke bara för att man är kvinna (eller man). Detta handlar både om individens rätt att så långt möjligt få chans att förverkliga sina ambitioner, men också om de olika arbetsgivarnas möjlighet att få de allra bäst lämpade personerna i sina organisationer genom att maximera urvalet.

Dock har jag alltid i denna inställning haft den reservationen att en sådan reform som att öppna upp nya yrken för kvinnor aldrig får leda till att man i syfte att nå vissa procentmål vad gäller de rekryterades sammansättning börjar tumma på de krav man ställer på de anställda, eller att man gör urvalet efter andra kriterier än vem som faktiskt är bäst lämpad för det. I så fall har man förfelat hela reformen. I så fall ersätter man en orättvisa med en annan, och per definition så förfelar man ambitionen att de bäst lämpade skall anlitas. Är det den vägen vi skall gå hade det varit bättre att behålla den gamla orättvisan. Då hade vi åtminstone haft bättre soldater.

Tyvärr inskränker sig inte detta problem bara till försvarsmakten (även om jag nog vill se det som det mest allvarliga exemplet). Andra yrken där god fysik är centralt, såsom polis och räddningstjänst, har också tendenser att tumma på antagningskrav i syfte att rekrytera fler kvinnor och att få pluspoäng hos statsfeminismens överstepräster.

Den fråga vi måste ställa oss är varför vi har ett försvar. Är det för att försvara landet, eller för att genomdriva genusideologiska utopier? Om det är det senare är vi på rätt spår. Är det däremot det förstnämnda är vi ute och cyklar. Inte så att jag vill förorda att t.ex. försvarsmakten åter utestänger kvinnor. Däremot skall de krav som ställs vara utformade utifrån den uppgift man förväntas lösa, och den skall självklart vara densamma för alla, oavsett etnicitet, kön, eller andra irrelevanta bakgrundskaraktäristika.

Även publicerad på Esse Non Videri

Patrik Magnusson

Jacques Maritain – den moderna kristdemokratins filosofiska fader

Jaques Maritain (1882-1973)

KRISTDEMOKRATI | Med en svensk kristdemokrati som uppenbarligen har problem både med väljarstöd och självbild är bildningsinsatser ägnade att söka kristdemokratins rötter viktigare än någonsin. Kristdemokrati som ideologisk inriktning och kristdemokrati som politiskt praktik är inte alltid samma sak, i synnerhet inte i Sverige. Efter andra världskriget blev kristdemokrati ett innebegrepp som adopterades av vitt skilda politiska rörelser runtom Europa. Utöver att söka inspiration av en grupp franska mellankrigsfilosofer, varav den främste tvivelsutan var Jacques Maritian, infogade partierna i respektive länder sina egna värderingar i partierna.

I Sverige, och norden, blev dessa värderingar liktydiga med den nordiska frikyrkorörelsens politiska inriktning. Den realpolitiska frågeställningen om ”vad är kristdemorkati” kan således besvarats i denna symbios, å ena sidan det filosofiska arvet från Maritain och hans gelikar och å andra sidan de existerande politiska förtecken som funnits hos de grupper som startat kristdemokratiska partier i sina respektive länder. De svenska Kristdemokraterna insåg för tiotalet år sedan behovet av att söka kristdemokratins filosofiska rötter istället för att famla efter de perspektiven som adderats till detta av pingströrelsen. De försök som gjorts har dessvärre knappt fått något synbart genomslag, och ”knuffar i rätt riktning” av personer utanför partiets innersta maktsfär – som t.ex. från den fristående kristdemokratiska tankesmedjan Civitas – verkar konstant ha behövts.

Även Tradition & Fason har genom en lång rad av artiklar (exempelvis här, här, här, här) försökt visa KD in på den ideologiska kristdemokratins väg. Nu ökar vi ytterligare våra ambitioner och förhoppningar om en bättre väg för KD än den som nu verkar leda ut ur riksdagen, genom att publicera en svensk översättning av introduktionen till ett av Jacques Maritains viktigaste verk.

Texten är översatt av Tradition & Fasons Hugo Fiévet och presenteras med ett förord av honom.

Mycket nöje!

Redaktionen

***

FÖRORD

Hugo Fiévet

När det nu diskuteras om partiet Kristdemokraternas roll och existensberättigande i svensk politik kan det vara intressant att söka svaren i den ideologiska grunden till kristdemokrati och framförallt den man som mer än många andra lade dess fasta intellektuella grund under 1900-talet: Jacques Maritain. Till skillnad från flera av de tidigare avhandlade franska intellektuella, i T&Fs serie om intellektuella fransmän, finns inget extraordinärt över Jacques Maritains fysiska liv. Han föddes 1882 i Paris i ett sekulärt protestantiskt medelklasshem, påbörjade tidigt universitetsstudier och lämnade sedan egentligen inte den akademiska världen förrän vid sin död 1972. Det stora, ja varför inte säga enorma, i Jacques Maritains liv ligger helt och hållet inom honom.

Redan från början brinner Maritain av en nitisk sanningsglöd. Han studerar biologi och kemi vid Sorbonne-universitet. Hans äktenskap med den stora livskärleken Raïssa Ouamancoff verkar bara radikalisera sanningsivern ytterligare. Världens fundament darrar och i desperation beslutar sig de bägge för att begå självmord om de inom en snar framtid inte finner någon fast filosofisk/ideologisk grund att luta sig mot. Likt en deus ex machina uppenbarar sig dock filosofen Henri Bergson. Hans konstrast mot det förhärskande intellektuella klimatet är slående; vitalism, antireduktionism och antiscientism. Härifrån öppnar sig en tidigare okänd värld; den klassiska filosofin men också nya discipliner som psykologin. Här efter går resan för Maritain snabbt fram till den intellektuella hemorten. Under inflytande av den stridbare kristne apologeten Leon Bloy konverterar de bägge två till katolicismen. Bergsons tänkande har Maritain vid det här laget övergivit men fortfarande saknas något. Några år senare sker det. Jacques får en besynnerlig bok av sin hustru. Snart skriver han i sin dagbok: ”Äntligen, tack vare Raïssa har jag börjat läsa Summa Theologica. Precis som för henne är det en befrielse, en flod av ljus. Tanken finner sitt fädernesland”.

Efter denna ögonblicksförälskelse, och insikt om att många före honom formulerat tankar snarlika hans egna, börjar Maritains livslånga arbete med att utveckla, popularisera och tillgängliggöra Thomas av Aquinos tänkande: thomismen. En hopplöst föråldrad samling citat, sade även vissa inom kristna kretsar. Maritain, en lång rad påvar och senare akademiker skulle dock visa att de hade fel. Thomismens stjärna och framförallt vad som skulle följa i dessa spår skulle verkligen komma att bli en kraft att räkna med ånyo. Politiskt skulle en av följderna bli den Kristdemokratiska rörelsens framväxt. Akademiskt såg Maritain behovet av en ny humanism. En humanistisk strömning fri från den moderna världens förfalskade och avkapade antropologi, en rörelse humanistisk till mer än bara namnet.

Maritains verk ”Humanisme Intégral” (Integralhumanism) från 1936 utgör ett mycket starkt inlägg i denna strävan. Att detta verk ser världens ljus under mellankrigstiden är inte heller någon tillfällighet. Sökandet efter en ny humanism är symptomatiskt för tidsepoken. Kulturen, litteraturen, ja hela tanken vänder sig efter det sena 1800-talet och tidiga 1900-talets dekadens och ”mal de siecle” till viktigare frågor. Vem bryr sig om det sköna och sublima när en hel generations män har fått sätta livet till? Och om kulregn, granatsplitter och senapsgas kan ses som en symbol för något spelar mindre roll – det dödar lika visst ändå. De intellektuella vänder sig nu istället till frågan om ”värderingar”. Bara genom ett nytt sätt att värdera tillvaron, människolivet och civilisationen kan katastrofer förhindras. Sett från idag är verket och hela projektet även en mäktig varning för de illdåd inte bara mot människan fysiskt, utan även mot människan som idé som inte ligger många år framåt i tiden.

Vad som här presenteras är introduktionen till Jacques Maritains verk ”Integralhumanism”, mig veterligen aldrig tidigare presenterat på svenska. Texten är trots sin korthet en mycket kärnfull introduktion till många relevanta delar av Maritains tänkande. Den återges här i en något förkortad version.

Hugo Fiévet, Strasbourg, februari 2011

***

Introduktionen till Integralhumanism. Världsliga och andliga problem för en ny kristenhet (fr: Humanisme intégral. Problèmes temporels et spirituels d’une nouvelle chrétienté).

Paris: Fernand Aubier, 1936

Av Jacques Maritain (Översättning: Hugo Fiévet)

Det som drog till sig mitt intresse för hur humanismens problem skulle formuleras var inte de nya kommunistdirektiven rörande den ”socialistiska humanismen”. Sedan dess har detta blivit ett modeproblem och sannerligen bör man glädja sig över detta då det är viktiga frågor. Man kan inte längre säga att problemet ”människan” enbart kommer att spela roll efter den kapitalistiska ekonomins försvinnande.

Men vi inser kanske inte ännu att ställningstaganden angående humanismen samtidigt tvingar oss att ta oss an andra problem. Jag skulle vilja, för att introducera Er för de föreslagna avvägningarna i denna bok, fästa Er uppmärksamhet vid ett av dessa problem. Det finns inget människan åtrår mer än ett heroiskt liv. Det finns inget mindre vardagligt i människan än heroism. Det är också detta, förefaller det mig, som skapar anomin som både skapar tragiken och den andliga kvaliteten i herr Andrée Malraux’ verk [Kultur- och vänsterman, fransk kulturminister 1958-1969, reds anm.]. Jag förmodar att frågan om humanismen, även den socialistiska, inte för herr Malraux är någon lätt match.

Jag kan tillägga att inte ens för Aristoteles verkade frågan vara en lätt match. ”Föreslå för människor inte annat än det mänskliga”, påpekade han, ”ty det är att förråda henne och vilja henne illa ty den största delen av henne, som är anden, är kallade till något större än det rent mänskliga”. Om denna princip, även om tillämpningen är annorlunda, är Ramanuja, Epiktetos, Nietzsche och Johannes av Korset alla rörande överrens. Frågan är dock, är det jag återgivit av Aristoteles, ett humanistiskt eller antihumanistiskt påpekande? Svaret beror givetvis på vilken uppfattning man har om människan. Häri ser vi också omedelbart att ordet humanism är ett mångtydigt begrepp. Det är tydligt att den som uttalar det frammanar en hel metafysik. Beroende av om det i denna metafysik finns eller inte finns något i människan som anses sträva bortom tiden och en personlighet vars mest grundläggande behov sträcker sig bortom det rent materiella, kommer bilden man gör sig av humanismen att ha helt olika klangbotten.

Då den stora hedniska rikedomen inte kan uteslutas från den humanistiska traditionen, vet vi att vi inte enbart kan definiera humanismen genom att utesluta allt som hänfaller åt det övermänskliga eller avsvära sig allt transcendent. För att lämna diskussionen öppen, låt oss säga att humanismens huvudsakliga syfte är att göra människan mera mänsklig, att visa på hennes storslagna originalitet genom att låta henne delta i allt det som berikar henne i naturen och i historien, (”genom att koncentrera världen i människan”, som ungefär Scheler [tysk filosof och fenomenolog, reds anm.] sade, ”vidgas människan för världen”). Samtidigt begär humanismen att människan utvecklar sina inneboende förmågor, hennes skapar- och tankekraft, och arbetar med att göra den fysiska världens möjligheter till instrument för hennes egen frihet. Inbegripet i detta är även att humanismen är oskiljaktig från civilisationen och kulturen, två ord som ofta används som synonymer.

Kan det finnas en heroisk humanism?

De föregående påståendena känns svåra att motsäga. Men ändå, i de olika kulturcyklerna, framstår de humanistiska perioderna som en motsats till de heroiska perioderna. Framstår de som en tillbakagång av detta drag i människan? Som ett mer eller mindre generellt förnekande av det övermänskliga? Är det alltså så att humanismen inte skulle vara förenlig med heroismen; med skaparögonblicket, upphöjandet och det sannerligen levande i kulturen? Att när människan tar del av en historisk dynamism; måste hon gå vidare ovetande om sig själv, instängd i sig själv och med ögon stängda av smärtan, framhärdandes i okunskap, människan förnekar alltså sig själv – för att offra sig för något större än sig själv. Kanske är det också så att människan inte kan ”känna sig själv” utan att för den skull vägra att offra sig för något större än sig själv. Mänskligt, alltför mänskligt, i denna atomernas anarki, om vilken Nietzsche talade. Är dekandens i denna bemärkelse också ett humanistiskt fenomen?

Svaret vore enklare än det verkar genom en enkel aristokratism, en aristokratism som kungör att vissa former av heroism gör det möjligt att lösa denna uppenbara motsägelse. Den kommunistiska humanismen gör anspråk på det genom den revolutionära spänningen och handlingens ”titanism”, den buddhistiska humanismen genom fromhet och ickehandlande. En annan humanism gör anspråk på det genom kärleken. Humanisthelgonens exempel, som t.ex. den vördnadsbjudande Thomas More, är från denna synvinkel synnerligen viktigt. Men vittnar hans exempel bara om att humanism och heroism kan samexistera, eller vittnar det även om att det kan finnas en humanism som hämtar sin näring från både helighetens och heroismens källa? En humanism frigjord från sig själv, med självinsikt, som för människan till självuppoffring och sannerligen övermänsklig storhet. För likväl som den mänskliga smärtan öppnar ens ögon, har den – stöttad av den kärlek som inte avsagt sig glädjen och därvid med en än större törst – redan upphöjt glädjen! Kan det finnas en heroisk humanism? För mig är svaret ja, och jag undrar om inte det ovannämnda är svaret på denna fråga (och de avvägningar som hör därtill).

Den västerländska humanismen och religionen

Jag har förstått att för somliga kan en autentisk humanism per definition inte vara något annat än en antireligiös humanism. Jag anser det rakt motsatta. För tillfället skulle jag bara vilja komma med två påpekanden angående detta ämne. Till att börja med: det är sant att Västerlandet allt sedan Renässansen gradvis har rört sig från en heroisk-sakral kristen styrelseform till en humanistisk. Men, den västerländska humanismen har likväl religiösa och transcendenta källor utan vilka den står oförståelig t.o.m. inför sig själv. (Jag kallar här transcendentalt allt tänkande som, hur olika de än må vara, som räknar med något som står högre än människan – och i detta ser något som sträcker sig bortom tid och rum – samt ser ett fromt, naturligt eller övernaturligt moraliskt centrum i det mänskliga livet.)

Den västerländska humanismens källor är antika/klassiska och kristna källor, och det är inte bara i den antika medeltidens mängd vi finner dem, utan det är också i de minsta möjliga delarna av det hedniska arvet. Det som uppbådar namn som Homeros, Sofokles, Sokrates, Vergilius (västerlandets fader); alla framträdande personer om vilka jag här skall tala.

Å andra sidan, av den enda anledningen att statsskicket under det kristna medeltiden var ett som förenade kött och ande, eller en inkarnerad spiritualitet, innesluter den i sina sakrala former en outsagd och implicit humanism. 1100- och 1200-talet, vilka manifesterade sig genom utbrottet av en instabil skönhet och en existentiell ångest, skulle snart få det att skära sig mellan den medeltida kulturstilen och den klassiskt humanistiska stilen (utan att för den skull tala om de otaliga vanställelser kristendomen själv fick genomlida, av vilka de viktigaste var puritanismen och jansenismen). Kristendomen fick helt enkelt återhämta sig och för en tid dölja sin grundläggande samhörighet med humanismen. En under medeltiden levande gemenskap mellan den mänskliga personen, andra reella och konkreta personer, den älskade Guden och hela skapelsen, gjorde mitt ibland sörjandet människan fruktbar i heroism såsom en kunskapsaktivitet och ett konstverk. I de renaste av hjärtan växte fram en stor kärlek som upphöjer naturen över människan själv, t.o.m. över känslan för broderskapskärlek. T.ex. förstod Sankt Franciskus att innan naturen kan användas till vår tjänst och i våra industrier, måste den materiella naturen på något sätt tämjas av vår kärlek. Det jag alltså försöker säga är att genom att älska tingen, och varat i sig, drar människan dem till det mänskliga, istället för att låta människan bli beroende av dem.

Slutligen, vilket skall bli mitt sista påpekande, är att betrakta den västerländska humanismen av idag. Om denna som uppenbart är den mest frigjorda från all metafysik och transcendens, kan det lugnt sägas att finns det där något kvar av föreställningar om den mänskliga värdigheten, friheten, oegennytta, är det vad som är sprunget från de kristna källorna. Idéernas förvirring på detta område är sannerligen mycket stor.

Detta är dock ett gott tillfälle för de kristna att ställa saker till rätta och i myllret av dessa källor återintegrera den fredsintention och den erfarenhet av gemenskap vilken i världens smärta och missämja skulle behövas. Härifrån byggandes, av kulturell och världslig kraft, med en kristen inspiration kapabel att handla i historien och hjälpa mänskligheten. En sund social-filosofi och en sund modern historiefilosofi är nödvändigt för detta. Det handlar alltså om att ersätta ett inhumant styrelseskick som förskräcker med ett nytt civilisationsstyrelseskick som kännetecknas av en integralhumanism. Denna nya humanism, utan likheter med nyttomäniskornas humanism, och ändock ännu mera mänsklig då den inte avgudar människan, men sannerligen och effektivt respekterar den mänskliga värdigheten, och ger rätt åt de integrala behoven hos personen, inriktade mot ett realiserande av den sociala och världsliga förändring av människan som Evangeliets kallelse innebär, som inte bara kan finnas rent andligt utan även inkarneras och visar mot ett ideal om ett broderligt samhälle. Det är inte åt rasens, klassens eller nationens fortbestånd eller utbredning den begär att människor skall offra sig, utan för ett bättre liv för sina bröder, och för det konkret goda för medmänniskorna i samhället. Det är den ödmjuka sanningen om broderligt syskonskap som måste överföras – till priset av en uppoffring vilken är svår – och en viss typ av självpåtagen fattigdom i den sociala ordningen och det gemensamma livet. Det är utifrån detta en sådan humanism, den integrala, kan få människor att växa i gemenskap, och tack vare allt detta den inte kan vara något annat än en heroisk humanism!

***

Havererad DO får sparken – och nu?

Katri Linna f.d. DO

Katri Linna och myndigheten DO har vid flera tillfällen uppmärksammats på T&F, uteslutande i negativa sammanhang. Linna har som DO gjort sig känd för att utnyttja sitt ämbete till att bedriva tvivelaktig opinionsbildning med udden riktad mot regeringen. Hon har också skaffat sig ett grundmurat rykte som dålig chef. En stor del av hennes personal mår dåligt, vilket i sig är ett dåligt betyg för en chef. Än värre tycks Linna själv ha varit en direkt orsak till det obehag många upplevt. Att regeringen nu sparkar Linna från sin post kommer därför knappast som en överraskning. Snarast är väl överraskningen att man uthärdat så länge.

Så vad kommer att hända nu? En ny tillförordnad chef har redan utsetts. Man får hoppas att det är en dugligare kraft än den tidigare. Frågan är dock om ett chefsbyte är en tillräcklig åtgärd? Jag skulle vilja föreslå en betydligt mer drastisk lösning. Det fanns en tid när borgerligheten kritiserade den vildvuxna flora av myndigheter som vuxit fram i det socialdemokratiska växthuset, och hade som sin målsättning att rensa lite i rabatten. Varför inte helt enkelt lägga ned DO?

Om vi funderar ett slag, vad får vi egentligen för de 90 miljoner som DO kostar årligen? Vi får opinionsbildning av det vulgärare slaget, något som myndigheter överhuvudtaget inte bör ägna sig åt, utan som vi har ett parti- och föreningsliv som kan sköta. Vidare får vi myndighetsinblandning i olika rättsprocesser, där DO tar parti för en part och driver dennes fall i domstol. Notera att diskrimineringslagstiftningen existerar oberoende av DO, och att brott mot denna lagstiftning således kunde behandlas i svensk domstol precis som nu även om DO inte fanns.

DO är också den myndighet som ansvarar för översyn av jämställdhetsplaner, dessa intetsägande hyllvärmare som svenska arbetsgivare tvingas producera istället för att göra nytta. Slutligen får vi en skenande masspsykos i samhället där alla människor på olika grunder uppmuntras att känna sig diskriminerade, eller som DO själv kallar det, ”medvetandehöjande insatser”. Om folk inte känner sig diskriminerade, så är det DO:s uppgift att se till att de kommer till insikt om att de är diskriminerade.

Även om man inte sparade en krona på att lägga ned DO skulle jag förorda det, för myndigheten gör mer skada än nytta. Om man dessutom kan lägga de skattepengar som förslösas på dess verksamhet på något nyttigare istället, t.ex. brottsbekämpning, så är det ännu bättre.

Patrik Magnusson

Schack som social institution

KULTUR | Ett bräde med sextiofyra rutor och trettiotvå pjäser uppdelade på två färger. Ett spel man spelade som barn med morfar, en besynnerlig livsstil eller någonting som säger en del om den mänskliga naturen?

Schackspelets ursprung är som mycket höljt i dunkel. Att spel spelades redan i förhistorisk tid är högst sannolikt speciellt med tanke på hur lite det kräver av tekniska hjälpmedel. Redan i högkulturerna finns sofistikerade spel, egyptiernas Senet och mesopotamernas ”Kungliga Spelet från Ur” vilka bägge två är mer än fyra tusen år gamla vittnar om detta. Speciellt det sistnämnda har föreslagits som en urförlaga till schacket. Andra mer moderna kandidater är Indien och Kina. Det land som dock kan anses som avgörande är den sasanidiska dynastin i Persien (200-600 e.kr.) därifrån t.ex. släktskapet mellan spelets namn och titeln ”Shah” kan härledas.

Till Europa kommer spelet via morerna och förs sedan via den iberiska halvön till övriga Europa. På något sätt är detta faktum paradoxalt. De europeiska riddarna klarar vid Poitiers av att hålla stånd mot sina motståndares vapen men för deras leksaker faller man pladask. I den kastilianska konungen Alfons X spelbok, Libro de los juegos, från 1200-talet finns schackspelet noggrant beskrivit vid sidan av bland annat Backgammon. Att spelet är mer än bara ett tidsfördriv visar sig snabbt. Renässanshovens stilguru, Baldassare Castiglione, rekommenderar i sitt verk ”Il Courtegiano” varmt schackspelandet; inte bara som ett komplement till det vanliga stridandet utan som något som bör ingå i varje bildad mans repertoar. Lika mycket som den av Castiglione införda termen ”sprezzatura” , förmågan att få det svåra att verka enkelt, gäller för konst och musik gäller den även för schack. Mästarens år av träning att föra penseln eller analysera dragen döljs bakom den skenbara lekfullheten.

Döden spelar schack med den tappre riddaren i en oerhört klassisk scen i Ingmar Bergmans film Det sjunde inseglet (1957).

Kanske är det också här vi börjar nalkas hur ett enda spel kan ha fängslat så många människor århundrade ut och århundrade in. På något sätt står spelplanen som en sinnesbild för en annan, en bättre värld. En värld där kriget är så gentlemannamässigt det bara kan bli. Fritt från förräderier; det finns bara två sidor, fritt från pinor; ett slag och sedan döden. Och mest gentlemannamässigt av allt; den bästa krigaren på slagfältet är en dam. Schacket blir såsom en relik bland den moderna erans teknologiska, raska och ovärdiga krig. I schack finns inga skyttegravar, inga minor, inga civila. Spelet har i det närmaste dragit på sig utopiska visioner. Tänk om alla världens konflikter kunde lösas genom ett schackslag istället för ett verkligt! Somliga har velat få spelets upphovsmän till indiska buddhister som velat finna ett substitut till krig. Anledningen till spelets popularitet bär nog snarare sökas i dess motsats. I avskalad och stiliserad form visar planen en arketyp, en symbol för de mänskliga villkoren med dess olika funktioner, sammandrabbningar och öden. Inte är det förvånande att döden spelar just schack med sina offer.

Samtidigt är spelet något mer än bara pjäser, regler och drag. Det har sina utövare och sina sammanhang. Sinnesbilderna för de typiske schackspelarna är många; de ungerska farbröderna på badhuset med ett flytande bräde mellan sig, män med stora skägg och förryckta uppsyner eller nörden bortom all räddning. Något förenar dock alla dessa människor. Rent sociologiskt är det kanske motsatsen till det den amerikanske forskaren Robert D. Putnam syftar på med sin bok ”Bowling Alone”. Man kan helt enkelt inte spela schack ensam. Spelet är till sin natur socialt något som också gör att man måste interagera. Egentligen är det ovidkommande om spelet kräver två spelare eller som t.ex. bridgen fyra. Bara genom att ta sig tid att söka upp någon annan, organisera sig, gruppera sig har man tagit del av nått större. För radikalen är det ett första trevande steg mot en eventuell eskalering, för den konservative ett stilla men viktigt höjande av det sociala kapitalet. För den maniske individualisten ligger det givetvis något obehagligt över det. Över hela verksamheten vilar hela den tyngd som kan inneslutas i det träffande nyordet ”folkrörelsedoft”; lukten av insutten lokal, gamla böcker, burkar, svett och människor som gör saker tillsammans utan ekonomisk vinning. Om det är häftigt kan diskuteras, om det är roligt är högst personligt – men som byggare av civilsamhälle finns knappast något enklare. Man behöver inga stora planer, ingen dyr utrustning och inte ens duscha efteråt.

Där de flesta andra sporter, ja varför inte hela samhällsstrukturer, bejakar de höga hastigheterna, det spontana och det explicita är schacket precis som goda böcker, konst, musik, så mycket annat en uppmaning att vända sig inåt, till det långsamma, det introspektiva ja varför inte det rent mänskliga. I generation efter generation har det levt kvar och förts vidare; en klassiker av sällan skådat slag. En påminnelse om det som är nobelt och utvecklande i människolivet? Ett nöje bortom varje vinstmaximering eller revolution. Ett sätt att för en liten stund få vara härförare i en bättre värld. Kanske är just tiden vi ger vid ett schackbräde, en av många stunder, då vi bygger en lite bättre värld?

Låt oss spela schack!

Hugo Fiévet

Papst und Sultan

Gud - inte längre tabu, menar artikelförfattaren.

SAMHÄLLE OCH RELIGION |  I den klassiska tyska dryckessången ”Papst und Sultan”  besjungs i stiliserad form relationen mellan det andliga och världsliga, samt det bästa och sämsta av två världar. Påven som dricker världens bästa vin men inte har en enda fru och sultanen som har fler fruar än han kan räkna men inte dricker en enda droppe vin. Inte nog med att detta är en fantastisk studentsång, den förmedlar något till oss. Någon djupsinnig figur skulle säkert kunna få detta till nått paleopostkolonialt metanarrativ angående relationen mellan öster- och västerlandet – eftersom sådant av flera anledningar är på tapeten nu.

Undertecknad skulle dock, med studenternas kurser som snart börjar igen i huvudet och denna sång i åtanke, vilja ta sin utgångspunkt i en än mindre efemär diskussion – nämligen den om relationen mellan politik, stat och religion. Få frågor tordes vara ett lika seglivat samtalsämne i både tidningar, debattsammanhang och bloggar, trots att statsmakt och kyrka formellt är åtskilda och att ett sekulärt etos verkar förhärskande i svenska samhället. Hur kommer det sig? Svaret är tämligen enkelt. Gud är inte längre död! Tvärtom är det han som dödförklarat Nietzsche och till på köpet gjort comeback. Att diskutera Gud, religion och teologi är inte längre några tabubelagda ämnen utan är något som återigen kan ske öppet i tv-soffor, runt middagsbord etc. Inte bara torra professorer kan. Gardell kan också. Greider med. Alla kan! Att allmänkunskapen i ämnet tyvärr ofta är begränsad må vara ett problem. Huruvida Nationalencyklopedin eller Stora Katekesen är den bästa källan till kunskap om kristendomen kan diskuteras, men att Dan Brown inte är det kan hållas för avgjort. Tematikens roll som självklart samtalsämne har dock kommit för att stanna.

En grundläggande distinktion som jag vill började med att göra i denna diskussion om religions roll i det moderna samhället är skillnaden mellan den sekulära staten och det sekulära samhället. Där det första berör lagar och offentliga institutioner, det andra berör det andra civilsamhället. Där den första är en viktig västerländsk princip, är den andra snarare ett kulturellt fattigdomsbevis. Huruvida denna enkla åtskillnad oftast bryts ned som ett retoriskt knep av ”sekulärister” med paranoia eller till följd av att vissa gruppers ideologiska förtecken gör att de har svårt att se något existera utanför staten, vill jag inte uttala mig om. Faktum kvarstår dock. Religion är inte politik och inte heller är politik religion. De två måste dock förhålla sig till varandra på ett konstruktivt eller i alla fall fungerande sätt. Ingen av de två kan ignorera varandra.

Vi börjar med religionens roll till statsmakten. Här finns några påpekanden att göra. Även om tesen må irritera vissa är det ett historiskt faktum att den sekulära staten såsom idé har sina tydliga rötter just i Kristendomen; och inte i t.ex. det grekisk-romerska arvet. Då en stor del av våra schablonbilder av Antiken kommer från just upplysningen, där man kategoriskt idealiserade denna tidsålder, har de klassiska periodernas religiösa fanatism ofta diskret förpassats till glömska. Men ändå; vem kommer inte ihåg att Atenarna förgiftade filosofer för villfarelse och romarna lät de som inte offrade åt kejsaren ätas av lejon? Det är Jesus och inte Cicero som säger ”Så given då kejsaren vad kejsaren tillhör och Gud vad Gud tillhör”. Samma tes kan för den som är vidare intresserad ses försvaras av den namnkunnige filosofen Rodger Scruton i en intervju i Axess, där fokuset visserligen snarare ligger på Kristendomens och Islams olika förmåga att handskas med detta förhållande, men där samma tes står i centrum. Kristna teokratier som Savonarolas Florence, Calvins Genève och varför inte Karl XII:s Sverige är undantagen och inte regeln. Föreställningar om att kristendomen på ett fundamentalt sätt skulle alternera t.ex. Sveriges politiska utformning om dess inflytande ökade är således inget annat än en ren och skär myt. Någon kristen Sharia finns helt enkelt inte. Tvärtom är istället Kristendomens insisterande på att skilja på kejsare och Gud något som alla oavsett religiös- eller politisk hemvist kan ta lärdom av. Att acceptera att världsåskådningars giltighet inte är något som kan avgöras i plenisalar blir allt viktigare i en tid då t.ex. idealistiska ekologister skördar stora framgångar. Att acceptera att politik inte är en gudomlig utan mänsklig sysselsättning när kraven på vad Staten skall leverera verkar oförändrade trots högerförskjutning i valurnorna.

Låt oss gå vidare till det mer konkreta; statens roll till religionen. År 2000 var på många sätt ett viktigt år. Till exempel ur teologisk synvinkel. Jesus och Kristendomen firade sin 2000: ende födelsedag. I Sverige skildes Svenska Kyrkan från staten. Men var det egentligen en stolt myndighetsdag eller en tvångsseparation där barnet sattes på bar backe? Nu elva år efter separationen är frågetecknen fortfarande många. Departementsstyrningen har ersatts med en stel och starkt politiserad kyrkostruktur. I de övriga nordiska länderna Danmark, Norge och Island kvarstår statskyrkostruken emellertid. Trots att det där alltså fortfarande formellt är parlamentet som stiftar kyrkolag verkar den religiösa autonomin vara större. I Danmark avgörs t.ex. de viktigaste frågorna av ett prästråd och inte som i Sverige av ett lekmannadominerat kyrkomöte.

Samtidigt som det är förståligt att nationalkyrkan ur rent konservativ synvinkel kan locka, den står för nationell enighet, ceremonier att enas kring och vårdar ett rikt kulturarv, men är samtidigt mycket problematisk. Vad som skiljer de ovannämnda visserligen trevliga företeelserna från t.ex. Skansen är inte tydligt. Det är helt enkelt tydligt att nationalkyrkan som inramning inte fungerat. Den europeiska demografin talar sitt tydliga språk. Med enda undantaget Grekland; har statskyrkoländerna avgjort lägst kyrkonärvaro. Den konfessionella staten är inte samma sak som det konfessionella samhället. Tvärtom verkar den konfessionaliserade staten få medborgarna att vända sig bort från religionen. Den blir ett tomt cermoniale, en plikt utan förankring i verkligheten.

Vad finns det för hoppfulla exempel? Landet där den som stått på scen hela tiden inte ens behöver göra comeback! USA har, precis som den flera gånger på ToF behandlade Alexis de Toqueville noterade, blivigt ett exempel på den goda separationen av kyrka och statsmakt. En stat fjärran från våldet och hatets sekularism som framförallt fick sitt utlopp i 17-, 18- och 1900-talet Frankrike. För den mer europeiskt lagde finns även exempel på relationer mellan stat och samfund som varken går åt det amerikanska totalseparerandet, de nordisk ihjälkramandet eller den tvångsmässiga laïcismens håll.

I Finland erkänns både lutherdom och ortodoxism som statsreligion, vilka ger vissa särrättigheter vid statsceremonier och dylikt, men annars inte vidare trasslar in respektive institution i varandra. Även Skottlands presbyterianska statskyrka ”The Kirk” har en liknande relation till den brittiska staten. Ett ytterligare intressant exempel innebär de två franska landskapen Lorraine och Alsace, där undertecknad för tillfället befinner sig, vilka under tiden för den tämligen våldsamma franska separeringen av stat och kyrka 1905 inte tillhörde Frankrike utan det kejserliga Tyskland. Vid återföreningen med Frankrike vid Versaillesfreden ändrades inte heller detta förhållande och således gäller här fortfarande de äldre förhållandena och som regionens tre samfund erkänns katolicismen, lutherdomen och judendomen.

I mångt och mycket är och förblir den svenska situationen en paradox. Socialt och ekonomiskt har vårt land börjat resan från vad som lite elakt kan kallas en västlig öststat med enda undantaget att våra socialister verkligen lyckades pressa sönder religionen och civilsamhället; till skillnad från i östblockets satellitstater. En stat som formellt infört sekularismen men vars största samfund är en av de mest politiserade samfund som någonsin skådats. Vilken part som tar första steget till en mer normalt västerländsk relation mellan papst und sultan, stat och majoritetsreligion, är osäkert. Låt oss sjunga den morska dryckessången för dem bägge så högt vi kan! Låt oss hoppas att den svenska sonderweg:en inte får fortsätta inom den svenska politiken utan att man tar tillvara de lärdomar som finns att dra från hur man skött balansgången på kontinenten eller om man vill; bortom havet.

Hugo Fiévet

Antifeminister, ”fäders rätt”-aktivisterna och maskulinister

Att Sverige tillhör en internationell kontext märks inte minst på den politiska arenan. En av dess uppenbara följder är att tillsynes utrikiska ideologiska och sociala strömningar på kortare tid än någonsin förs över till våra breddgrader via bloggar, tidskrifter etc. Ett av dessa fenomen är den framväxande antifeministiska debatten som visserligen inte hittat in till de svenska tidningarna, där den feministiska diskursens hegemoni alltjämt är kompakt, men som frodas i bloggosfär och forum. Några av de mer uppmärksammade namnen inom denna kategori kan sägas vara Tanja Bergkvist och Per Ström. Här skall försöka göras en ickeuttömmande konservativ analys av detta fenomens intåg i Sverige samt dess potential, eller hot, för ett rimligare svenskt debattklimat.

Ingen intressant antifeminism kan viga sin tid åt att kritisera Tiina Rosenbergs teorier eller Gudrun Schymans motioner för det finns ingen sansad människa som tar dem på allvar. Längre. Istället måste uppföljandet och analysen av feministiska stolligheter och deras klåfingriga förslag riktas mot relevanta mål. Schlingmanism; radikalfeministiskt tankegods förklätt till liberalism eller välmenad ”jämställdhet” utan självreflektion. Detta gör t.ex. Tanja Bergkvist fördelaktigt på sin blogg betitlat ”Tanja Bergkvists blogg” där hon, till stor del i form av tämligen otillgänglig studentikos humor, angriper genusprojektets högbord; den svenska högre utbildningen. Hon pekar där inte bara på de mest ruttna exempel på ”forskning” och metodologiskt vansinne utan även de enorma summor pengar som omsätts; anslag ingen annan humanistisk disciplin skulle kunna drömma om. Personer som tar emot pengar av sina vänner för att bevisa det de alla redan anser. Hennes ansats slutar dock här och det som ropas på är inte mer än ett universitet som inte slösar pengar på vansinne och där fri forskning och inte politiska beställningsjobb utförs. En liknande aktör i denna antifeminism var även Svenska Dagbladets Maria Abrahamsson, innan hennes resa från journalistik till politik, som framförallt angrep byråkratiska falsarier uppkomna kring feministiska nonsensteorier såsom ”könsmaktsordningen”.

Maskulinisterna

Pär Ström

Någon som valt att gå klart längre är Pär Ström, mannen som med sin blogg ”Genusnytt”, kanske lyckats bli de svenska mediefeministernas röda skynke nummer ett. Här är perspektivet klart bredare och kanske har Ström etablerat sig som en av Sveriges ledande maskulinister. En rörelse som på sätt och viss bör ses som en manlig parallell till feminismen med frågor om ”mäns rättigheter” på agendan. En rörelse som i Sverige fortfarande är marginell men som sedan 1980-talet haft ett tämligen stort genomslag i debatten i anglosaxiska länder. Ur konservativ synvinkel är denna rörelse precis som feminismen kontroversiell. Tre tämligen olikartade politiska fält inringas här samtidigt. Det första är antifeminismen. Här finns inte mycket att invända. Det Friedman konstaterade om skattsänkningar kan i dagens Sverige utan problem skrivas om till att gälla feministkritik. Exemplen på stolliga eller direkta farliga forskningsprojekt, lagförslag och inlägg med feministiska förtecken har vid det här laget blivit så många att inte mycket mer finns att tillägga.

Nästa ämne som inringas är de frågor som berör familjerätt och fäders rätt till sina barn efter skilsmässa. Då undertecknad inte är juridiskt skolad i ämnet vill jag inte komma med några generella påståenden kring situationen även om en lång rad hjärtslitande livsberättelser ändå pekar åt ett visst håll. För att ta ett exempel från skribentens egen släktkrets kan nämnas en avlägsen manlig släkting vars fru lämnade honom och sonen för en älskare när sonen var ett år gammal och sex år senare återvände för att med en lagens goda minne utverka ensam vårdnad om barnet. Fadern fick trots långa vårdnadstvister aldrig tillbaka vårdnaden om den son han haft natt och dag under de mest hektiska småbarnsåren. Historien är så absurd att den är svår att greppa. Vad den visar på är dock oklart. En rigid syn på könsroller eller en feministisk övertygelse hos juristerna? Det första känns dock uteslutet; machomännen på socialen lyser i allt för hög grad med sin frånvaro. Mer sannolikt känns det som ett utslag för den mörka ironi som vilar över feministers önskning att män skall tillbringa mer tid med sina barn och delta ”på samma villkor” i familjelivet som kvinnor samtidigt som man med näbbar och klor försvarar kvinnans exklusiva rätt till barnen efter skilsmässa.

Lika rätt och vårdnad

Vad göra? Att fullfölja likhetsfeministernas logik och kräva exakt lika behandling av fadern och modern vid vårdnadstvist är likaså problematiskt. Det tordes inte vara alltför kontroversiellt att påstå att barn speciellt när de är mycket små har ett större behov av sin mor. Trots stollar som förslagit motsatsen ger till exempel inte män di. En klart mer rimlig åtgärd skulle istället vara att se över feminismens påverkan på svensk förvaltning. I Sverige av idag tordes ingen annat diskrimineringslegitimerande vara mer accepterad vare sig det gäller kvinnor på veterinärprogrammet eller män i försvarsmakten. Att helt enkelt tillgodose att tjänst tillsätts efter meriter och att människor bemöts som personer och inte fiender i ett tillhörighetskrig. På det sistnämnda följer givetvis också – stoppa allt offentligt stöd till extremistiska grupper förklädda till kvinnojourer. Eller för att börja i vårdnadstvistsproblematikens verkliga ända; acceptera skilsmässor för de sociala problem de faktiskt utgör för många barn. Den sista och mest problematiska aspekten hos skribenter som t.ex. Pär Ström är till sist maskulinismen. Rörelsen är fortfarande så ickeetablerad i Sverige att Word inte ens accepterar ordet; men redan de första trevande vestigia terrent. Är vad det svenska debattklimatet behöver för att bli sundare ytterligare en rörelse med smalt fokus på den egna gruppens speciella ”rättigheter”? Behöver vi ytterligare en grupp i samhället som skall kallas diskriminerad? Frågorna är givetvis högst retoriska.

Om män som grupp är diskriminerade är diskrimineringscirkeln sluten. Tillslut kommer inte en enda människa i vårt land finnas kvar som inte är diskriminerad. Och givetvis är platsen vid de diskrimineringsindustriella köttgrytorna lockande, det ger såväl intellektuella som ekonomiska fördelar, men två fel kan aldrig göra ett rätt. Istället för att kalla naturliga skillnader mellan människor, t.ex. könsskillnader eller vad det nu kan vara, för diskriminering bör vi rimligen försöka ta ned den diskussionen på den konkreta nivå där den hör hemma – att personer med likvärdiga meriter inte behandlas likvärdigt. För lika lite som det existerar något patriarkat (mer än närmast i Moskva) existerar det något matriarkat som sysslar med systematiskt mansförtryck. Att människor behandlas illa till följd av sin grupptillhörighet bör i dess alla former bekämpas men inte inom ramen för närmast konspiratoriska teoribyggen utan med utgångspunkt i den mänskliga unika värdigheten och personalismen. Att män och kvinnor är olika är inget problem – tvärtom. Skillnader berikar. Någonstans här blir även maskulinismens likhet med feminismen uppenbar. Det är en del av genusprojektet, det tvångsmässiga utrotandet av könsroller, fast drivet från mäns synvinkel. Visst kan man förstå någons frustration över att de snygga tjejerna dricker gratisdrinkar och att de coola grabbarna får hur många tjejer de vill – men sånt’ är livet.

Bara det bästa

För den snarstuckna finns ingen ände på vad som är potentiella oförrätter. Att överföra alla mänskliga tillkortakommanden på könsrollernas konto är allt för lätt. Åt tramsiga människor skall man bara slå dövörat till – vare sig det är män, rödhåriga eller örebroare. En oändligt mer framkomlig väg för män tordes istället vara att se till det bästa som producerats innan oss, odla goda och civiliserade könsroller, istället för att på ett feministiskt manér hänfalla åt att jämföra de lägsta och mest imbecilla urtyper av könsroller man kan komma på. Det är ingen tillfällighet att när det diskuteras manlighet talas de inte om Sokrates, George Washintgon, Gustav VI Adolf eller Sture Linnér utan det lägsta och sämsta. Låt oss inte tala om det sistnämnda, låt oss slå dövörat till – låt bara det bästa räcka som förebilder för vad manlighet bör och kan vara.

Hugo Fiévet



Organisationer & information


Konservativt Forum samlar klassiskt konservativa runtom i Sverige till diskussion och arrangerar bl.a. en årlig konferens.



Informationsportalen Konservatism.se har utmärkta sammanfattningar och fördjupningsmaterial om konservatism på svenska.


Föreningen Heimdal i Uppsala är Sveriges största och äldsta politiska studentförening. Föreningen verkar sedan 1891 för en reformvänlig konservatism.



Sprid ordet... stöd Tradition & Fason på Facebook!

Antal besökare

  • 1 044 387 träffar
Bloggtoppen.se

Politik bloggar