Archive for the 'Skola & utbildningspolitik' Category

Det tillstrulade

UTBILDNING | På facebook, i bloggosfär och bland studenterna har det slagit ned som en bomb. Svenskt Näringslivs rapport ”Konsten att strula till ett liv”. Att humanioran kommer upp till diskussion är alltid positivt. Reaktionerna kring rapporten har varit upprörda, och speciellt hätska har reaktionerna varit över den påstådda ambitionen att sänka studiemedlet för humaniorastudenter. Seminariet om rapporten som hölls i Almedalen 3 juli var fullsatt. Vad handlar då denna rapport, samt den tillkommande diskussionen, om? Och vilka förutsättningar har humanioraämnena i dagens Sverige?

Rapporten i sig är en nätt lunta på trettiofem sidor vilken tar sin utgångspunkt i de svenska studenternas situation i utbildningsvärlden och därefter. På många områden är rapporten välkommen borgerlig läsning. Problemet med proppar i utbildningsväsendet och dålig kontakt mellan högre utbildning och näringsliv är i Sverige ett reellt problem. Den generella politiska situationen i landet får också sin släng av sleven. Den skenande ungdomsarbetslösheten, de skyhöga marginalskatterna och den långvariga användningen av universitetsplatser som metod för regeringar att dölja arbetslöshetssiffror. Inget egentligt nytt. Dessa problem är väl kända sedan tidigare. De mer kontroversiella idéerna rör istället studiemedlen, vilket för en ekonomiskt utsatt grupp som studenterna är livsavgörande. Ett av förslagen som framläggs är:

Höj bidragsdelen för studiemedel till utbildningar som ger hög ekonomisk avkastning, exempelvis leder till kvalificerat arbete. Sänk bidragsdelen för utbildningar som inte leder till kvalificerade arbeten, exempelvis s.k. hobbykurser. (sid 4)

Det kan alltså konstateras att någon rekommendation att generellt sänka bidragen för alla ämnen inom humanistisk fakultet aldrig framlagts. Kanske är det tvärtom vissa studentföreträdare som själva läst in sina egna ämnens arbetsmässiga hopplöshet i formuleringen? En stor del av ilskan från studenthåll måste alltså kallas obefogad och förhastad. Vad ett förslag som detta dock säger är tyvärr oklar. Svenskt Näringsliv är en viktig borgerlig aktör men inte ett departement. Rapportskrivaren gör uppenbarligen inte skillnad på utbildning (program?) och kurs. Ingen utbildning består enbart av ”hobbykurser” och inget program innehåller enbart rena ämnesstudier. Är verkligen humaniorans viktigaste uppgift att röja väg för kvalificerat arbete? Tjänsterna som museiintendent är som känt begränsade.

Rapporten ”Konsten att strula till ett liv” har allvarliga brister. Att diskussionen mellan Svenskt Näringslivsfolk och studenter utmynnat i munhuggning om en Harry Potter-kurs’ vara eller icke vara är både onödigt och ovärdigt. Frågan om humaniorans roll förtjänar mer än att reduceras till ”hobbykurser” och studier med ”nedsatt anställningsbarhet”. I rapporten diskuteras eller utreds aldrig de större frågorna kopplade till humanioran. Vad är humaniora? Vad är den bra för? Går dess värde verkligen att beräkna i reda pengar? Pr-mässigt är det ostrategiskt av en borgerlig aktör att framstå som bildnings- och kulturfientliga. Man bekräftar negativa stereotyper av borgerligheten som penninga- och nyttofixerad, bortvänd och likgiltig inför allt vad som finns bortom siffror och tillväxt. Skall borgerligheten på allvar kunna utmana de strukturer och problem som finns i och kring den svenska högre utbildningen är en bra början att inte alienera landets studenter.

Så vad är humaniorastudiet till för? Svaret beror givetvis på vem man frågar. Oavsett vem som tillfrågas kommer svaret inte i första hand vara anställningsbarhet. Vi kommer få svar som fokuserar på generalistkunskap, kritiskt tänkande och bildningsbegreppet. Att Svenskt Näringsliv inte har ställt sig dessa frågor går igenom i hela rapporten. Tydligast framgår det kanske när anslagssystemet till Universitet diskuteras.

Svenskt Näringsliv förespråkar ett reformerat anslagssystem till högskolor och universitet där det vägs in hur många studenter som får ett kvalificerat jobb efter examen. Idag styrs anslagen efter dels hur många studenter som är registrerade på utbildningarna, dels hur många studenter som tar sina poäng. Kvantitet råder framför kvalitet. (sid. 31)

Det nuvarande systemet är givetvis gravt bristfälligt och premierar, precis som rapporten visar, ofullbordat och slappt studerande. Den övergång som i rapporten föreslås skulle visserligen kunna få fart på universiteten, men skulle inte innebära något paradigmskifte från kvantitet till kvalitet. Utbildning och bildning är helt enkelt inte samma sak. Man är även inne på behovet att universitetens band till staten måste kapas. Detta givetvis gott – men återigen med motiveringen ”effekt”. Att universiteten tvivelsutan kan implementera och driva projekt snabbare om detta sköts lokalt är en självklarhet, men frågan kvarstår; vad skall ett universitet göra? Privatisering av universitet skulle bara leda till privatisering av problemet. Kritiskt tänkande och kulturellt kapital är ibland inte varor alls, och när de är det, har de ett mycket svårdefinierat pris. Humanioran befinner sig i en kris och denna kris är allvarlig. Dels ur konkurrenssynpunkt. Den humanistiska bildningen tas inte till vara och leder ofta till lågstatusyrken. Dels ur medborgaresynpunkt. Bildningsidealet är nödvändigt för att upprätthålla ett levande kulturliv och en demokrati i ordets mest bokstavliga bemärkelse.

Humaniorans kris kan alltså kallas dubbel. Lösningarna måste sättas in från två håll. Humanioran måste dels uppvärderas: språkfärdighet, kritiskt tänkande, historiemedvetande och kulturellt kapital är ovärderligt och behövs i alla sammanhang. Här skall humanisterna ställa krav på sin omgivning! Låter detta abstrakt?

Ser vi oss om internationellt är det på detta område Sverige som är unikt. I länder som Frankrike och Tyskland förväntas alla högre funktionärer och chefer vara väl bevandrade i landets historia, kulturskatt och givetvis kunna uttrycka sig mer än korrekt i tal och skrift. I samma länder undervisas latin- och gammalgrekiska i gymnasieskolan medan vi i Sverige med nöd och näppe kan hålla våra latininstitutioner på universiteten uppe. Humanistiska skolar som ”Ecole des Chartes” och ”Ecole Normale Supérieure” är ytterst prestigefulla och deras inträdestester förskräckande selektiva. Var finns minsta tillstymmelse till sådana institutioner i Sverige?

För att detta skall kunna ske måste även ett paradigmskifte till skott. Här ser jag två avgörande nycklar. Så länge nihilism och kulturrelativism tillåts härska inom humanioran kommer statusen på ämnet aldrig att öka. Våga definiera kanon, våga fokusera på Västerlandet och Sverige, våga prata bra och dålig konst! Postmodernismens har visat sig odugliga att besvara ens de mest grundläggande mänskliga frågorna. Det andra är att göra upp med åldershysterin – i dubbel bemärkelse. Medan klassikerna, de verk som överlevt tidens prövningar, anses som mer robust litteratur eller konst än nymodigheterna är för fransmannen självklart. I Sverige betraktas fortfarande all konst från innan 1800-talet med skepsis. Antagligen är det samma noja som har skapat ungdomshysterin bland människor. En gedigen kunskap och förtrogenhet med ett hantverk, yrke eller arv kräver många långa år av arbete. Att allt yngre medelåder förväntas inom arbetslivet, politiken och kulturen, ja vad det än gäller, är inget sundhetstecken.

Den andra lösningen som måste till, ligger i vad som kan verka som den rakt motsatta strävan. Att ta ned ämnet på jorden. Universitetsledningar talar sig gärna varma om näringslivsanknytning, men när det kommer till de enskilda humanistiska institutionerna blir det ofta kalla handen. Kritiskt tänkande och studium ses som vardande i olöslig konflikt med allt vad näringsliv och sekiner heter. Läraryrkets återupprättande är ett steg i rätt riktning. Men arbetsmarknaden måste på ett mer konkret sätt kopplas till humanioran. En beröringsskräck har funnits och finns från humanisternas sida och detta är problematiskt. Problemet är dock ännu djupare. Humanisterna måste själva ta sig sin plats i debatten och samhället. Var finns de unga humanisterna i de politiska ungdoms- och studentförbunden? Det vimlar av statsvetare, jurister och ekonomer – men var är humanisterna? Bland många humanister, eller kulturarbetare, odlas en öppen acceptans av att hellre går i arbetslöshet än att de ta ett jobb med annan inriktning än man tänkt sig. Denna offermentalitet, gödd av dåliga självkänsla eller dåliga förebilder måste få ett slut. Den är helt enkelt inte värdig universitetens viktigaste ämnen!

En förnyad diskussion om studenterna och humanisternas roll är välkommen, ständigt, och där måste både de kvantitativa och kvalitativa frågorna få luftas. Svenskt Näringslivs rapport ger goda fingervisningar av kvantitativ sort men ännu mera pockande är att de kvalitativa frågorna behandlas. I en vilsen tid av snabba förändringar är det uppenbart att är det något som kommer att önskas är det generella kunskaper istället för fackidioti, interkulturell förståelse istället för blindhet och ett historiskt och kulturellt medvetande som sträcker sig längre än till gårdagen.

Hugo Fiévet

Skolans problem är kulturens problem

UTBILDNING | Jag är en ganska oentusiastisk anhängare av det s.k. friskolesystemet. Om inte den kommunala skolan klarar av att ge elever en god undervisning är det rimligt att med hjälp av den skattefinansierade skolpengen ge någon annan chansen. Poängen är då inte att friskolarna nödvändigtvis skulle vara bättre än de kommunala skolorna, i många fall kan det vara tvärtom. Vore det så att friskolorna med nödvändighet var bättre borde vi ju avskaffa de kommunala skolarna. Däremot kommer det in mer luft i systemet och alla skolor tvingas se över hur man sköter sig. Men skolproblemen löses inte så lätt. De är ytterst sett förbundna med den kultur- och livsåskådningskris som hemsökt västerlandet under mer än två sekel.

Eleven som skolkund

Det är i grunden samma dåliga skolpolitik som kommunala skolor och friskolor är satta att förverkliga. Den är resultatet av misslyckade skolreformer under mer än sextio år och av bildningsidealets tillbakagång under mycket längre tid. Den kommunala skolans problem är i allt väsentligt också friskolans. Skolan återspeglar samhället och kulturen i stort. Samhällets problem är skolans problem. De pedagogiska idéer, med rötter hos Rousseau, och den antihumanistiska jämlikhetstanken som förstört svensk skola, står i intimaste relation till hela det västerländska samhällets situation. Utan en kulturkrisinsikt, en förståelse för vad som gått fel, kommer inte ett politisk lappande och lagande att åstadkomma några verkligt betydande positiva förändringar i svensk skola.

I dessa gymnasievaltider finns överallt på allmänna transportmedel reklam för olika gymnasieskolor som lockar med olika ”profiler” och med duktiga och engagerade lärare. Det är alldeles befängt att skattepengar ska gå till att låta statligt finansierade verksamheter konkurrera med varandra i dyra reklamkampanjer. Elever och föräldrar behöver inte reklam utan saklig och objektiv information.

Kommersialiseringen av skolan för med sig risker. En viss inställsamhet från skolors och lärares sida är en uppenbar risk. Påhittigheten i de många olika inriktningarna och profilerna handlar nog mer om skolans behov av att få elever än om elevernas verkliga behov. Omyndiga elevers önskemål och vad som ligger i deras bästa intresse är nödvändigtvis inte samma sak. Eleven förvandlas till en skolkonsument och dennes förväntningar på skolan hamnar i centrum, inte skolans förväntningar på eleven. Passar inte galoscherna kan hon ju alltid gå vidare till en annan skola som vilken missnöjd kund som helst. Elevens energi riskerar att inte fokusera på vad som förväntas av henne i studierna utan på skolan, som kanske också (med rätt eller orätt) får skulden om eleven inte lyckas. När eleven istället för att vara just elev blir en skolkund har själva förutsättningen för en god lärandesituation ryckts undan.

Förslaget från en regeringstillsatt utredning och från Maud Olofsson att elever ska kunna sätta betyg på sina lärare vore ytterligare ett steg mot en förändrad elevroll som rubbar den naturliga relationen lärare-elev. Som tur är har skolministern haft vett att ta avstånd från idén. Helt lugn för framtiden kan man ändå inte vara. Tanken är ju helt i linje med lärarrollens förändring under årtionden och med den missriktade jämlikhetstanken.

Skolan speglar en upp- och nedvänd värld

Läraren är inte längre en auktoritet utan jämlik med eleverna. Resultatet är en kaotisk och otrygg skola utan goda förutsättningar för lärande. Den antiauktoritära tanken är djupt förankrad i dagens radikala kultur. Auktoritets- och traditionsupproret är själva dess väsen. Skolans problem bottnar i 1700-talets antireligiösa idéer, i detroniseringen av den ultimata auktoriteten, Gud Fader, och det därpå följande uppsättandet på tronen av den s.k. folkviljan, något som öppnade upp för all slags manipulation i folkets namn. Följderna blev genomgripande på alla plan, inte minst på pedagogikens plan. Den rousseauanska människosyn som kom att ersätta den kristna, förkunnade att människan är i grunden god och om hon bara slipper fjättrande traditioner och ges så mycket frihet som möjligt så kommer hon att blomstra. Ingenting är människans fel, det är istället samhället och politiken det är fel på. Skolans därmed givna uppgift att ifrågasätta traditioner och auktoriteter blir självundergrävande.

Skolan har nu inte undandragit sig en fostrande roll, men hon fostrar inte längre till att leva i ”Herrans tukt och förmaning” utan till ”demokratiska värderingar”, vilket snarast betyder jämlikhetsvärderingar. Men bildning och kultur är till sitt väsen något aristokratiskt (d.v.s. en strävan efter något högre/bättre). Jämlikhetstanken får som Burke insåg konsekvenser även för moral och kultur. Om alla är jämlika blir allas smak och moral också jämlika. Vem kan döma? Människan behöver inte anstränga sig för att bli en bättre människa eller söka förfina sin smak. Bildningstanken är därmed död och mycket i skolan blir trist och trivialt.

Nu säger KD som bekant att vi ska ha kristen etik i skolan men fasthåller vid skolans religiösa neutralitet, en omöjlig tankekombination, som gör den kristna etiken, med dess båda sidor av lag och evangelium, en otjänst. Kristen etik är inte en religiöst neutral etik utan en kristen praxis. I själva verket är de ganska vaga etiska tankar som föresvävar KD inte så olika vad andra partier förespråkar under annat namn. KD:s kristendomsmärkning av de sekulariserade och med upplysningstankegångar uppblandade resterna av kristen kultur tyder på bristande krisinsikt och liknar mest en besvärjelse mot sekulariseringen.

Bortom individualism

Traditionell västerländsk kultur innefattar en likställighetstanke, men den är begränsad till sin omfattning. T.ex. är vi enligt vår rättskultur lika inför lagen, och enligt kristendomen är vi lika inför Gud, människan var en gång skapad till Guds avbild men alla är vi syndare utelämnade till hans nåd. Om vi utsträcker dessa likställighetstankar till en social jämlikhetstanke som gäller i alla mänskliga sammanhang, även i skolans, blir resultatet ett allas krig mot alla. I skolan krävs respekt för lärarna och i samhället krävs respekt för polis och domstolar, annars kan inga värden, inte heller jämlikhetsvärden, upprätthållas. Det av franska revolutionen eftersträvade broderskapet uppnås inte, vare sig i samhälle eller skola, för som Tage Lindbom så väl uttryckt saken: utan faderskap är inget broderskap möjligt.

För att grundligt lösa skolans problem måste alltså vår kultur söka en ny kurs bortom individualism, antiauktoritarism, nivellerande jämlikhet och religionslöshet.

Staffan Andersson

Utbildningens stora värde

Uppsala universitet har i 543 år varit centrum för högre svensk utbildning.

DEBATT | Jag tror på utbildning, och jag tror på folkbildning. Därför att jag är övertygad om att bildade människor både har större frihet och att ju fler bildade människor ett land har desto bättre både för näringslivet, den offentliga sektorn – och även för demokratin. Bildning har nog aldrig gjort någon människa lyckligare på det stora taget (hej alla utilitarister!), men däremot gör den en alltid klokare och mera genomtänkt. Ju mer välgrundat varje beslut är, desto bättre naturligtvis för ALLA berörda. Vid sidan om egen erfarenhet är utbildning den enskilt viktigaste och mest grundläggande förutsättningen för bildning, och ju högre grad av utbildning desto bättre ur bildningssynpunkt.

Folkbildning ligger givetvis väl i linje med en konservativ grundsyn om vikten av ett starkt civilsamhälle. Redan hos Edmund Burke finns också ett tydligt värnande av utbildningens värde i samhällslivet (t.ex. Reflektioner om franska revolutionen, s. 102, s. 106). Frihet utan visdom är för Burke någonting otänkbart, och ett känt Burke-citat i denna riktning är också ”Människan har ibland förletts stegvis, ibland skyndat sig, in i saker som hon om hon anat helheten aldrig skulle ha tillåtit sig att genomföra.”

Det sägs att den bästa investeringen inför en osäker framtid är utbildning. Och nu under ”Internet-åldern” går samhällsutvecklingen tydligt i riktning mot ett informationssamhälle. Vi är alltså på god väg in i ett samhälle där kunskap och problemlösningsförmåga är hårdvaluta. I ett sådant samhälle är det den som styr informationskanalerna som mer än andra institutioner styr samhället (jfr t.ex. att media idag av många ses som mäktigare än Sveriges riksdag).

Därför är en av få socialdemokratiska politiska reformer som jag försvarar den att låta så många som möjligt läsa på högskolan. Sedan kan den socialdemokratiska politiken för högre utbildning kritiseras både för att hålla tillbaka de bästa, för att driva ett både obefogat och löjligt korståg mot den ”sociala snedrekryteringen” och för att hålla studenters ekonomi under existensminimum. Men grundtanken tycker jag är utmärkt att försöka få en så stor andel som möjligt av befolkningen välutbildade.

Visst är det bekymmersamt att det finns ett stort överskott inte minst av humanister bland nyutexaminerade, vad man i Andreas Braws kritiska och – för all del inte alldeles förvånande givet realiteterna – något raljanta tonläge kanske skulle beteckna som personer med ”fil. kand. i godisplockning”. Men även om det i stor utsträckning är bättre ju mera yrkesinriktade de högre utbildningarna är, så är det ändå väldigt bra med personer som läst humaniora – som har förkovrat sig i någonting som sätter ett ”annat” perspektiv på tillvaron än det rent yrkesmässiga och torrt vetenskapliga. (läs gärna Carl Johan Ljungbergs tidigare artikel på detta tema)

Mot detta kan man hävda samhällsekonomiska skäl– i Sverige är ju högre utbildning gratis, och studenterna betalar endast kurslitteratur och levnadsomkostnader. Det är klart att det är en ekonomisk belastning på samhället med alla dessa humanister som det inte finns tillstymmelsen av tillräckligt med utbildningsrelevanta jobb till. Men socialt är det åtminstone upp till en viss nivå (som jag med varm hand överlåter åt akademiker med denna inriktning att beräkna) av väldigt stort värde att folk läser högre utbildningar inom humaniora. Det handlar om frihet, trygghet och välfärd. Och vad gäller den lämpliga gränsen för hur långt vi kan låta detta belasta samhällsekonomin så har Alliansen redan börjat hantera den, i riktning mot att internationella utbytesstudenter ska betala för högre utbildning i Sverige. Det känns egentligen fullständigt orimligt att svenska skattebetalare ska betala för alla människor i hela världen som vill få en kvalificerad högre utbildning gratis i Sverige, medan högre utbildning kostar i övriga världen.

Däremot delar jag rakt av Braws uppfattning att det finns alldeles för många högskoleutbildade genuspedagoger, och som objektivt sett inte fyller någon rimlig funktion i samhället. Rimlighet i detta avseende handlar som jag ser det å ena sidan om intellektuell öppenhet inför världens komplexitet (dessa personer har ett både ensidigt och enögt perspektiv på allting) och å andra sidan om att bidra till samhällsutvecklingen (dessa personer kostar skattepengar under hela sina yrkesliv).

Här kommer en delvis annan fråga in i bilden, nämligen vikten av att forskningen står fri från politisk styrning. I annat fall riskerar hela högskoleväsendet att bli en enda stor indoktrineringsanstalt för typgodkänt tänkande av mer eller mindre socialistiskt snitt. Klimathysterin och genusperspektiven på allting är nutida, välbekanta exempel på hur forskning och undervisning undviker den för vetenskapssamhället så grundläggande ifrågasättandeprocessen i syfte att blidka tydligt artikulerade politiska krav. Historiematerialismen är ett något äldre exempel som för ca 50 år sedan rönte enorma framgångar som en direkt följd å ena sidan av inrättandet av ”massuniversiteten” fordrade stora mängder nyutnämningar av professorer och å andra sidan av att vetenskap går ut just på att ifrågasätta sig framåt. Detta vetenskapliga förhållningssätt utvecklat av Karl Marx lever i stor utsträckning kvar än idag emedan en del 68:or fortfarande styr och ställer på universiteten, och framför allt haft ett antal decennier på sig att diskriminera alla dem som har ett lite för borgerligt synsätt ur deras synvinkel.

Utbildningspolitiken, vågar jag säga, är i mångt och mycket det enskilt viktigaste politiska området av alla. Helt enkelt därför att vi fostras genom utbildningsanstalterna från sju års ålder till dess att vi kommer ut som fullvuxna människor i yrkeslivet och därför att utbildningen i grunden formar alla medborgares synsätt och överhuvudtaget tankestrukturerna i samhället. Inte helt och hållet, ska tilläggas – men definitivt väldigt mycket mer än vad föräldrars uppfostran gör. Och det är verkligen värt att tänka på, så länge som vi får fortsätta att ha våra tankar för oss själva.

Jakob E:son Söderbaum

Mångfaldens skola

I den lilla pittoreska kommunen Hörby, beläget så mitt i Skåne det går att tänka sig, har nu en friskola väckt skolinspektionens vrede. Ludvigsborgs friskola har nämligen skolböcker i Kemi som anses ”otidsenliga” ur genus- och etnicitetssynpunkt. Som exempel nämns att de namn som tas upp i kemilitteraturen ”nästan uteslutande är västerländska” och att ”andra kulturer nämns överhuvud taget inte”. Böckerna anses med andra ord inte avspegla det mångkulturella samhället. Att kemiböckernas främsta uppgift inte är att upplysa om andra kulturer utan att lära ut kemi verkar inte spela någon större roll. Dessutom pratar man generellt för lite om genus och etnicitet i den aktuella skolan, slår skolinspektionen fast.

Det är märkligt, det här med den fria skolan. Friskolereformen från början av 90-talet sjösattes med det uttalade målet att större mångfald skulle komma till stånd och att elever och föräldrar själva skulle kunna välja vilken typ av skola de ville ha. Sedan dess har ett oräkneligt antal specialskolor lanserats och fått skolinspektionens välsignelse. Men det är uppenbart att de fria skolorna bara är fria i den meningen att avvikare ska avvika åt rätt håll. Waldorfpedagogik hit och hockeygymnasium dit, men gud nåde den som inte har genuscertifierade kemiböcker. För att inte tala om vad som skulle inträffa om någon skola började tumma på den skoldemokrati som nationalhelgonet Palme införde 1968. Det är alltså det gamla vanliga; toleransen är oändlig och öppen mot allt utom det som uppfattas som intolerant och otidsenligt.

Om man tror att man skapar tolerans och öppenhet genom att införa ett obligatorium på att all skollitteratur måste vara genus- och multikulticertifierade har man ärligt talat inte förstått speciellt mycket. I grunden förhåller det sig precis tvärt om; öppenhet, transparens och tolerans mäts i hur hög grad man tillåts avvika från den dominerande dogmen. Och där vid lag är Sverige uppenbarligen särdeles intolerant. Således: upp till kamp för en verklig mångfald!

Dag Elfström

Skolan såsom drömfabrik

UTBILDNING | Det finns något som förenar i stort sätt alla grupperingar på den svenska politiska kartan och det är synen på skolan och utbildning. Vänta lite här nu säger någon! Det här kan ju inte stämma! Vilken utbildningspolitisk åsiktsskillnad kan vara mer fundamental än den mellan Jan Björklunds ordning-och-reda-skola och Lars Ohlys flumpedagogiska modeller?

Låt mig förklara. Så fort vi kommer bort från denna rent metodmässiga skiljelinje blir likheterna, om inte för att säga den totala samstämmigheten, uppenbar mellan de till synes mycket olika fraktionerna. För att börja på rätt plats i denna tankegång måste vi här bege oss tillbaka i tiden. Major Björklund må vara en hur ambitiös och rakryggad skolreformator som helst men detta förhindrar inte att det parti han leder och den ideologiska tradition de uppbär, i denna fråga åtminstone, har sina rötter i samma tankegods och samma praktiker som avgrundsvänstern. Den panteon, eller diskurs för att använda ett lite mer akademikertrendigt ord, som vi här talar om är givetvis jakobinernas världsbild, den första franska republikens världsbild och i slutändan den franska revolutionens egen världsbild.

De teoretiska trådarna är många och trassliga men alla delar de drömmen om att skapa en ny människa och göra upp med allt gammalt. Till stor del är det Rousseaus tanke att bara människan lyfts bort från det kringgärdande samhällets nedtryckande institutioner och normer kommer hon till sin fulla rätt samt Voltaires tankar om människan som av naturen alltigenom förnuftig, bara hon brukar sitt förnuft på ”rätt sätt”. Hur det gick med detta projekt i dåtidens Frankrike vet vi ju alla, det skapade Robespierres skräckvälde, men de mycket närliggande ideologiska projekten har inte på länge vägar kastat in handduken ännu. 

Att revolutionens lärjunge socialismen vill styra minsta detalj av människors privatliv för att kunna skapa sina fantasivärldar kommer knappast som en nyhet för någon. Så har det alltid varit och i denna kamp är ingenting för heligt för att inte ge sig på. Egendom, familj, utbildning, kultur och nu senast även amning, allt är exempel på legitima måltavlor att genom diverse tvångsåtgärder ge sig på för att göra samhället lite bättre.

Liberalismens roll i det hela är mer kluven. Att vara liberal är att vara kluven som Gunnar Helén sade, och detta stämmer givetvis inte på de mer konsistenta om än mer dogmatiska formerna av liberalism såsom nyliberalism/libertarianism, men det stämmer desto bättre in på den i Sverige betydligt starkare socialliberalismen. Då denna av kallt strategiska eller rent ideologiska överväganden har viss respekt för just de ekonomiska aspekter av medborgarnas liv som socialisterna inte respekterar, t.ex. egendomsrätten, har man inte alls lika många kreativa metoder att ta till för att föra människosläktet mot den annalkande emancipationen och drömsamhället.

Tvångsdela föräldraförsäkringen och förbjud vårdnadsbidraget, föreslår någon. Men även det räcker inte långt. Även om man lyckades med detta skulle man behöva kräva mycket mer för någon radikal förändring och det är här vi kommer till den springande punkten i denna diskussion. De ”problem” man inte lyckats åtgärda (socialisterna) eller inte vill åtgärda genom direkta tvångsåtgärder (socialliberalerna) på resan mot sitt drömsamhälle hänskjuts till alla dessa ideologiers drömfabrik par excellens, den obligatoriska institutionen för produktion av en ny människa; den svenska skolan och förskolan.

I denna magiska häxkittel skall allting stöpas om i grunden. Listan på alla beteenden, tillstånd och normer skolan har föreslagits reformera eller snarare revolutionera är närmast oändligt lång. Det är i sammanhanget egentligen irrelevant om man vill ta bort otrevligare företeelser såsom våld, övervikt och dålig hygien eller mer tveksamt dåliga såsom köns- och klasstillhörighet. Det är i sig ointressant om det är Gudrun Schyman som skall utbilda bort våldtäkter eller Maud Olofsson som skall utbilda bort Jantelagen. Tankegången är och förblir den samma. De orimliga kraven och förväntningarna på ”utbildning” staplas på hög och alla klassiska drivkrafter bakom bildning kastas över huvud.

Skolans allra mest fundamentala uppgifter såsom att vidareförmedla ett kulturellt kapital föräldrarna eventuellt inte själva besitter och kanske allra viktigast, att ge redskap för ett kritiskt tänkande, har ersatts med radikalt andra prioriteringar. Det första tar sitt uttryck i allskönes kulturrelativistiska doktriner och en tvångsmässig ovilja inför t.ex. litterära kanon. Det senare att ”kritiskt tänkande” reducerats till att i Frankfurtskolans anda kunna rapa upp färdigformulerad socialradikal kritik mot det moderna samhället och dess yttringar. Att kritiskt tänkande skulle handla om något så lättbegripligt, men ack så krångligt och tröttsamt att genomföra, som att i enlighet med den epistemologiska korrespondensteorin påvisa eller avvisa överensstämmelse mellan utsaga och verklighet blir här något förlegat. Kritiskt tänkandes ända syfte, säger de, är att angripa traditionella normer för sakens skull och för att de påbjudits genom majoritära politiskt beslut ovanifrån.

Att denna inställning till skolan är både omoralisk, då den fråntar föräldrar och familj det principiella ansvaret för barnen, och kontraproduktivt då människor helt enkelt inte går att förändra efter eget tyckande och egna preferenser om hur vi ”bör” vara kan vi hoppas att denna tendens inom svensk politik inte förstärks ytterligare. Än så länge ligger den dock fortfarande som ett tjockt raster över i stort sett hela den svenska skolpolitiken.

Hugo Fiévet

Våga ifrågasätta heltäckande slöja

>Publicerat på Opinionen.se 3 augusti

Det är inte så lätt att förena vare sig frihets- eller jämlikhetsideal med heltäckande slöja, menar artikelförfattaren.

Efter Folkpartiledaren Jan Björklunds senaste utspel om att rektorer ska ges rätt i lagstiftningen att förbjuda användandet av burka och niqab på sina skolor, har slöjförbudsdebatten blossat upp igen. Detta är i och för sig något som redan medges i dagens lagstiftning, även om det råder viss otydlighet. Kommentarerna till utspelet har dock mestadels varit kritiska. Somliga trycker på att det spelar Sverigedemokraterna rätt i händerna, samtidigt som det nog faktiskt lika gärna kan vara ett sätt att vrida ett vapen ur händerna på SD.

Men frågan är både svårare och viktigare, än att försöka svärta ned en duktig politiker som äntligen börjat få rättsida på den sedan länge havererade svenska skolan, med anklagelser om förtäckt främlingsfientlighet. Är det inte i själva verket så att burka och niqab är just precis förtäckt främlingsfientlighet? Åtminstone i bemärkelsen att den som inte är (läs: anses vara) som andra inte ska visa sig på samma sätt som andra får göra.

Många debattörer villar bort sig

Även om antalet i Sverige som bär burka och niqab är tämligen begränsat, så gör det inte principfrågan mindre viktig, vilket många också försökt hävda. Att förringa frågans betydelse är bara ett sätt att inte ta ställning samtidigt som man låtsas vara modig genom att angripa någon annans åsikt. Problemet med föräldrar som slår sina barn blir ju inte heller mindre bara för att antalet barn som råkar ut för detta i dagens Sverige är rätt begränsat.

Hur kan det komma sig att samma debattörer som annars brukar tala sig varma för bristen på jämställdhet mellan män och kvinnor i Sverige (som ju ändå är ett av världens allra mest jämställda länder) nu när det gäller heltäckande slöja för kvinnor försvarar dessa? Varken burka eller niqab har någonting som helst att göra vare sig med rätten för kvinnor att få uttrycka sin kvinnlighet eller sin jämlikhet med bröder, föräldrar och andra svenska medborgare.

Det finns förstås flera skäl till förvirringen i denna debatt kring jämställdhets- och frihetsfrågorna. Ett skäl är att detta för många är ett nytt sätt att slå mot borgerliga och traditionellt västerländska värderingar när kulturmarxismen inte längre räcker till i det offentliga samtalet. Ett annat är att det öppnar upp för möjligheten att, genom instämmande i högljudd kritik gällande en viss oönskad ståndpunkt, kunna välta omkull en politiker som är mycket duktig och framgångsrik inom områden som man har någon annan form av intresse i att han försvinner ifrån.

Men vän av ordning måste då fråga sig hur det egentligen står till med de ideal som den politiska korrekthetens vuvuzelastämmor annars brukar bekänna sig till?

Frågans stora komplexitet

Att frågan är väldigt komplex och mångsidig, vittnar den slöjdebatt om som på senare år har kommit upp då och då i Sverige – liksom nere på kontinenten. Björklund är inte ensam om att som etablerad toppolitiker lyfta denna fråga upp på riksnivå. Över hela Europa debatteras nu olika former av liknande restriktioner. I april röstade det belgiska parlamentet igenom förbud mot all klädsel som helt eller delvis döljer ansiktet, inklusive burka och niqab. Nu i juli fattades också det första parlamentariska beslutet av två i Frankrike om förbud mot heltäckande slöja på allmän plats.

Å ena sidan är naturligtvis religionsfrihet en rättighet vi måste ställa upp på, också i det moderna samhället. Det är ett grundläggande demokratiskt ideal, och någonting vi aktivt måste slå vakt om för att undvika att intolerans uppstår mellan människor av olika tro. Å andra sidan vet vi sedan gammalt att ett sekulariserat offentligt rum inte i sig hotar religionsfriheten. Snarare är det en förutsättning för sann religionsfrihet, genom att staten inte tar ställning annat än för människors likhet inför lagen och för att religion är en privatsak.

Att ha ett sekulariserat samhälle med religionsfrihet är dock inte detsamma som att ha ett religionsfritt samhälle. Men, och detta är särskilt viktigt, 2000-talets samhälle måste vara ett samhälle där religiösa motsättningar inte får lov att gro. Det är faktiskt uppenbart att en hel del kunde göras i dagens Sverige för att öka respekten för olika trosuppfattningar.

Man kan, liksom många debattörer, tycka att det borde vara fullständigt självklart att alla tjejer och killar i dagens Sverige ska ha friheten att själva välja hur de vill gå klädda. Men tyvärr är det inte heller så enkelt. Många av de unga tjejer som bär slöja gör det för att deras föräldrar önskar det. Samtidigt är det ju fel att säga att man måste gå emot sina föräldrar för att det ska vara ”av egen fri vilja”.

Gamla ideal och moderna förutsättningar

Motfrågan om vi även ska förbjuda nunnor att gå traditionellt klädda – vilket praktiskt taget skulle förhindra dem att vistas i det offentliga rummet – har också framförts. Det är faktiskt en sak, att klä sig enligt religiösa påbud med anledning av att frivilligt ha valt bort familjelivet till förmån för det isolerade klosterlivet. Och en annan sak att just när man vistas i det offentliga rummet ”behöva” klä sig enligt religiösa påbud. Väl att märka gäller motsvarande religiösa klädform för katolska och ortodoxa män och kvinnor som går i kloster, medan det bara är muslimska kvinnor som behöver klä sig heltäckande.

Dessutom finns det inte något stöd i internationell koranforskning för att kvinnor ska bära heltäckande slöja. Följaktligen är det egentligen inte ett religiöst påbud, och därmed inte heller så mycket en fråga om religionsfrihet, som en fråga om alla människors lika värde och rätt till personlig frihet. Frågan öppnar dock onekligen helt nya dimensioner och utmaningar både i jämlikhets- och frihetsdebatten, och visar att 1900-talets politiska tankemönster inte räcker till i 2000-talets samhälle.

Därför är Björklunds nya förslag både bra – och milt. Och det förtjänar verkligen att påpekas hur viktigt det är att debatten kring detta förs sakligt, med utgångspunkt i människosyn och samhällsideal – och med insikten om att man själv kan ha fel. Frågan om förbud för heltäckande slöja i skolan har inte så mycket att göra med SD, som med djupt rotade demokratiska ideal i det moderna samhället.

Dagens Sverige är i stor utsträckning ett värdenihilistiskt land, och det finns i samhällsdebatten en utbredd rädsla för förbud. Så har Björklund också anklagats för sin ”förbudspolitik”. Men ibland behövs förbud för att hjälpa människor. Ibland är faktiskt just förbud ett sätt att skapa frihet. Och ibland kan förbud, väl att märka, vara ett sätt att skapa frihet för människor som inte är vana vid frihet. Som Edmund Burke en gång skrev: ”allt som behövs för att ondskan ska kunna vinna, är att de goda inte gör någonting”.

Jakob E:son Söderbaum

Palestinasjalen som symbol för högre tänkande?

>Även publicerad på Opinionen.se 19/7 2010

Högskolan Väst har högst upp på sin hemsida en vinjettbild som visar en snett leende student i palestinasjal, i högskolans färger. Uppenbarligen ett medvetet val av design och framtoning. Men vad är det tänkt att signalera?

Betyder det att Högskolan Väst är antisemitisk? Att judar inte är välkomna där? Att man reservationslöst stödjer den palestinska sidan i det utdragna och infekterade kriget i Mellanöstern? Att detta är en högskola för vänsterextremister? Att man inte främjar oliktänkande?

Förmodligen är det inte alls tänkt på det viset. Men i vilket fall är det osmakligt, och illustrerar väl att debatten om akademins behov att stå fri från politiken alltjämt är högaktuell. Att låta forskning eller högre utbildning präglas av politiska preferenser, vare sig det krävs av makthavarna eller är trendigt, är så fel det bara kan bli. Opolitiserade resultat från akademin är lika nödvändigt för vetenskapligheten som för demokratin. Akademin spelar en viktig roll i granskandet av makten, och detta av ett betydligt mer djuplodande slag än journalisterna normalt ägnar sig åt. För att kunna göra detta på ett adekvat sätt krävs att akademin står politiskt oberoende.

Att dessutom, som Högskolan Väst gör i och med detta, profilera sig med politiska ställningstaganden på sin hemsida, inverkar på vilka som till slut söker sig till denna högskola. Något som i nästa steg går ut över förutsättningarna för fri forskning där. Även om denna inverkan skulle vara liten (vilket det som sagt finns många skäl att anta att det inte är) så är grundproblemet lika graverande. Politiskt beställd och färgad forskning och utbildning hör hemma i tankesmedjorna, inte på högskolor och universitet.

Palestinasjalen som företeelse illustrerar också en annan sak tämligen väl. Nämligen vänsterns skenhelighet i deras eviga tal om tolerans, och hur förskräckligt det är med intoleranta tendenser i samhället. Israel, judar, kapitalister – och för den delen småföretagare och borgerligt sinnade människor överlag – verkar ingen idag behöva visa tolerans mot. Och det är snudd på otrohet att som vänstersympatisör inte visa sitt uttryckliga hat mot dessa gruppor – och människor som hör till dem. Skicka lite gatsten mot dem, eller mys hemma i plyschsoffan en 68-nostalgisk kväll över att ”dagens ungdom” fortfarande gör sådana saker i det moderna, demokratiska Sverige. Så blir allting bra imorgon…

Ur objektiv synvinkel har akademin, vid sidan om att i så stor utsträckning som möjligt bedriva politiskt neutral forskning, flera andra viktiga grunduppgifter. Som att lära ut respekt för oliktänkande, fokus på argumenten, och respekt för att det är argumenten som ska avgöra Snarare än att knytnävarna ska avgöra, eller vapen eller t.o.m. krig. Inte minst i Israel-Palestina-frågan är respekten för oliktänkande och fokus på argumenten, snarare än hämnarens självrättfärdigande och de eviga tjuvnypen, en väg till lösning som i allra högsta grad behöver fler anhängare. Vill man från akademiskt håll ta någon form av ansvar i den utdragna konflikten i Mellanöstern, så borde i rimlighetens namn detta vara det enda rätta.

För att representera en högskola, med sin av naturliga skäl högre grad av tänkande, verkar det faktiskt inte vidare smart att ha en sådan där vinjettbild. Såvida det inte ligger en kvalificerad säljkalkyl bakom, som resulterade i detta förslag. Kan högskolans marknadsavdelning ha kommit fram till att studenten med palestinasjal väcker uppmärksamhet och får hemsidebesökarna att tänka till lite extra?

Visst manar det dubiösa tilltaget till eftertanke. Eftertanke är förstås också något som man måste ha med sig in i högskolestudierna, om man funderar på att ta det steget. Men man tar sig för pannan, och frågar sig var på vägen som Högskolan Västs ledning tappade sin.

Jakob E:son Söderbaum



Organisationer & information


Konservativt Forum samlar klassiskt konservativa runtom i Sverige till diskussion och arrangerar bl.a. en årlig konferens.



Emprons informationsportal Konservatism.se har utmärkta sammanfattningar och fördjupningsmaterial om konservatism på svenska.


Föreningen Heimdal i Uppsala är Sveriges största och äldsta politiska studentförening. Föreningen verkar sedan 1891 för en reformvänlig konservatism.



Sprid ordet... stöd Tradition & Fason på Facebook!

Antal besökare

  • 950,446 träffar
Bloggtoppen.se

Politik bloggar