Det tillstrulade

UTBILDNING | På facebook, i bloggosfär och bland studenterna har det slagit ned som en bomb. Svenskt Näringslivs rapport ”Konsten att strula till ett liv”. Att humanioran kommer upp till diskussion är alltid positivt. Reaktionerna kring rapporten har varit upprörda, och speciellt hätska har reaktionerna varit över den påstådda ambitionen att sänka studiemedlet för humaniorastudenter. Seminariet om rapporten som hölls i Almedalen 3 juli var fullsatt. Vad handlar då denna rapport, samt den tillkommande diskussionen, om? Och vilka förutsättningar har humanioraämnena i dagens Sverige?

Rapporten i sig är en nätt lunta på trettiofem sidor vilken tar sin utgångspunkt i de svenska studenternas situation i utbildningsvärlden och därefter. På många områden är rapporten välkommen borgerlig läsning. Problemet med proppar i utbildningsväsendet och dålig kontakt mellan högre utbildning och näringsliv är i Sverige ett reellt problem. Den generella politiska situationen i landet får också sin släng av sleven. Den skenande ungdomsarbetslösheten, de skyhöga marginalskatterna och den långvariga användningen av universitetsplatser som metod för regeringar att dölja arbetslöshetssiffror. Inget egentligt nytt. Dessa problem är väl kända sedan tidigare. De mer kontroversiella idéerna rör istället studiemedlen, vilket för en ekonomiskt utsatt grupp som studenterna är livsavgörande. Ett av förslagen som framläggs är:

Höj bidragsdelen för studiemedel till utbildningar som ger hög ekonomisk avkastning, exempelvis leder till kvalificerat arbete. Sänk bidragsdelen för utbildningar som inte leder till kvalificerade arbeten, exempelvis s.k. hobbykurser. (sid 4)

Det kan alltså konstateras att någon rekommendation att generellt sänka bidragen för alla ämnen inom humanistisk fakultet aldrig framlagts. Kanske är det tvärtom vissa studentföreträdare som själva läst in sina egna ämnens arbetsmässiga hopplöshet i formuleringen? En stor del av ilskan från studenthåll måste alltså kallas obefogad och förhastad. Vad ett förslag som detta dock säger är tyvärr oklar. Svenskt Näringsliv är en viktig borgerlig aktör men inte ett departement. Rapportskrivaren gör uppenbarligen inte skillnad på utbildning (program?) och kurs. Ingen utbildning består enbart av ”hobbykurser” och inget program innehåller enbart rena ämnesstudier. Är verkligen humaniorans viktigaste uppgift att röja väg för kvalificerat arbete? Tjänsterna som museiintendent är som känt begränsade.

Rapporten ”Konsten att strula till ett liv” har allvarliga brister. Att diskussionen mellan Svenskt Näringslivsfolk och studenter utmynnat i munhuggning om en Harry Potter-kurs’ vara eller icke vara är både onödigt och ovärdigt. Frågan om humaniorans roll förtjänar mer än att reduceras till ”hobbykurser” och studier med ”nedsatt anställningsbarhet”. I rapporten diskuteras eller utreds aldrig de större frågorna kopplade till humanioran. Vad är humaniora? Vad är den bra för? Går dess värde verkligen att beräkna i reda pengar? Pr-mässigt är det ostrategiskt av en borgerlig aktör att framstå som bildnings- och kulturfientliga. Man bekräftar negativa stereotyper av borgerligheten som penninga- och nyttofixerad, bortvänd och likgiltig inför allt vad som finns bortom siffror och tillväxt. Skall borgerligheten på allvar kunna utmana de strukturer och problem som finns i och kring den svenska högre utbildningen är en bra början att inte alienera landets studenter.

Så vad är humaniorastudiet till för? Svaret beror givetvis på vem man frågar. Oavsett vem som tillfrågas kommer svaret inte i första hand vara anställningsbarhet. Vi kommer få svar som fokuserar på generalistkunskap, kritiskt tänkande och bildningsbegreppet. Att Svenskt Näringsliv inte har ställt sig dessa frågor går igenom i hela rapporten. Tydligast framgår det kanske när anslagssystemet till Universitet diskuteras.

Svenskt Näringsliv förespråkar ett reformerat anslagssystem till högskolor och universitet där det vägs in hur många studenter som får ett kvalificerat jobb efter examen. Idag styrs anslagen efter dels hur många studenter som är registrerade på utbildningarna, dels hur många studenter som tar sina poäng. Kvantitet råder framför kvalitet. (sid. 31)

Det nuvarande systemet är givetvis gravt bristfälligt och premierar, precis som rapporten visar, ofullbordat och slappt studerande. Den övergång som i rapporten föreslås skulle visserligen kunna få fart på universiteten, men skulle inte innebära något paradigmskifte från kvantitet till kvalitet. Utbildning och bildning är helt enkelt inte samma sak. Man är även inne på behovet att universitetens band till staten måste kapas. Detta givetvis gott – men återigen med motiveringen ”effekt”. Att universiteten tvivelsutan kan implementera och driva projekt snabbare om detta sköts lokalt är en självklarhet, men frågan kvarstår; vad skall ett universitet göra? Privatisering av universitet skulle bara leda till privatisering av problemet. Kritiskt tänkande och kulturellt kapital är ibland inte varor alls, och när de är det, har de ett mycket svårdefinierat pris. Humanioran befinner sig i en kris och denna kris är allvarlig. Dels ur konkurrenssynpunkt. Den humanistiska bildningen tas inte till vara och leder ofta till lågstatusyrken. Dels ur medborgaresynpunkt. Bildningsidealet är nödvändigt för att upprätthålla ett levande kulturliv och en demokrati i ordets mest bokstavliga bemärkelse.

Humaniorans kris kan alltså kallas dubbel. Lösningarna måste sättas in från två håll. Humanioran måste dels uppvärderas: språkfärdighet, kritiskt tänkande, historiemedvetande och kulturellt kapital är ovärderligt och behövs i alla sammanhang. Här skall humanisterna ställa krav på sin omgivning! Låter detta abstrakt?

Ser vi oss om internationellt är det på detta område Sverige som är unikt. I länder som Frankrike och Tyskland förväntas alla högre funktionärer och chefer vara väl bevandrade i landets historia, kulturskatt och givetvis kunna uttrycka sig mer än korrekt i tal och skrift. I samma länder undervisas latin- och gammalgrekiska i gymnasieskolan medan vi i Sverige med nöd och näppe kan hålla våra latininstitutioner på universiteten uppe. Humanistiska skolar som ”Ecole des Chartes” och ”Ecole Normale Supérieure” är ytterst prestigefulla och deras inträdestester förskräckande selektiva. Var finns minsta tillstymmelse till sådana institutioner i Sverige?

För att detta skall kunna ske måste även ett paradigmskifte till skott. Här ser jag två avgörande nycklar. Så länge nihilism och kulturrelativism tillåts härska inom humanioran kommer statusen på ämnet aldrig att öka. Våga definiera kanon, våga fokusera på Västerlandet och Sverige, våga prata bra och dålig konst! Postmodernismens har visat sig odugliga att besvara ens de mest grundläggande mänskliga frågorna. Det andra är att göra upp med åldershysterin – i dubbel bemärkelse. Medan klassikerna, de verk som överlevt tidens prövningar, anses som mer robust litteratur eller konst än nymodigheterna är för fransmannen självklart. I Sverige betraktas fortfarande all konst från innan 1800-talet med skepsis. Antagligen är det samma noja som har skapat ungdomshysterin bland människor. En gedigen kunskap och förtrogenhet med ett hantverk, yrke eller arv kräver många långa år av arbete. Att allt yngre medelåder förväntas inom arbetslivet, politiken och kulturen, ja vad det än gäller, är inget sundhetstecken.

Den andra lösningen som måste till, ligger i vad som kan verka som den rakt motsatta strävan. Att ta ned ämnet på jorden. Universitetsledningar talar sig gärna varma om näringslivsanknytning, men när det kommer till de enskilda humanistiska institutionerna blir det ofta kalla handen. Kritiskt tänkande och studium ses som vardande i olöslig konflikt med allt vad näringsliv och sekiner heter. Läraryrkets återupprättande är ett steg i rätt riktning. Men arbetsmarknaden måste på ett mer konkret sätt kopplas till humanioran. En beröringsskräck har funnits och finns från humanisternas sida och detta är problematiskt. Problemet är dock ännu djupare. Humanisterna måste själva ta sig sin plats i debatten och samhället. Var finns de unga humanisterna i de politiska ungdoms- och studentförbunden? Det vimlar av statsvetare, jurister och ekonomer – men var är humanisterna? Bland många humanister, eller kulturarbetare, odlas en öppen acceptans av att hellre går i arbetslöshet än att de ta ett jobb med annan inriktning än man tänkt sig. Denna offermentalitet, gödd av dåliga självkänsla eller dåliga förebilder måste få ett slut. Den är helt enkelt inte värdig universitetens viktigaste ämnen!

En förnyad diskussion om studenterna och humanisternas roll är välkommen, ständigt, och där måste både de kvantitativa och kvalitativa frågorna få luftas. Svenskt Näringslivs rapport ger goda fingervisningar av kvantitativ sort men ännu mera pockande är att de kvalitativa frågorna behandlas. I en vilsen tid av snabba förändringar är det uppenbart att är det något som kommer att önskas är det generella kunskaper istället för fackidioti, interkulturell förståelse istället för blindhet och ett historiskt och kulturellt medvetande som sträcker sig längre än till gårdagen.

Hugo Fiévet

Skolans problem är kulturens problem

UTBILDNING | Jag är en ganska oentusiastisk anhängare av det s.k. friskolesystemet. Om inte den kommunala skolan klarar av att ge elever en god undervisning är det rimligt att med hjälp av den skattefinansierade skolpengen ge någon annan chansen. Poängen är då inte att friskolarna nödvändigtvis skulle vara bättre än de kommunala skolorna, i många fall kan det vara tvärtom. Vore det så att friskolorna med nödvändighet var bättre borde vi ju avskaffa de kommunala skolarna. Däremot kommer det in mer luft i systemet och alla skolor tvingas se över hur man sköter sig. Men skolproblemen löses inte så lätt. De är ytterst sett förbundna med den kultur- och livsåskådningskris som hemsökt västerlandet under mer än två sekel.

Eleven som skolkund

Det är i grunden samma dåliga skolpolitik som kommunala skolor och friskolor är satta att förverkliga. Den är resultatet av misslyckade skolreformer under mer än sextio år och av bildningsidealets tillbakagång under mycket längre tid. Den kommunala skolans problem är i allt väsentligt också friskolans. Skolan återspeglar samhället och kulturen i stort. Samhällets problem är skolans problem. De pedagogiska idéer, med rötter hos Rousseau, och den antihumanistiska jämlikhetstanken som förstört svensk skola, står i intimaste relation till hela det västerländska samhällets situation. Utan en kulturkrisinsikt, en förståelse för vad som gått fel, kommer inte ett politisk lappande och lagande att åstadkomma några verkligt betydande positiva förändringar i svensk skola.

I dessa gymnasievaltider finns överallt på allmänna transportmedel reklam för olika gymnasieskolor som lockar med olika ”profiler” och med duktiga och engagerade lärare. Det är alldeles befängt att skattepengar ska gå till att låta statligt finansierade verksamheter konkurrera med varandra i dyra reklamkampanjer. Elever och föräldrar behöver inte reklam utan saklig och objektiv information.

Kommersialiseringen av skolan för med sig risker. En viss inställsamhet från skolors och lärares sida är en uppenbar risk. Påhittigheten i de många olika inriktningarna och profilerna handlar nog mer om skolans behov av att få elever än om elevernas verkliga behov. Omyndiga elevers önskemål och vad som ligger i deras bästa intresse är nödvändigtvis inte samma sak. Eleven förvandlas till en skolkonsument och dennes förväntningar på skolan hamnar i centrum, inte skolans förväntningar på eleven. Passar inte galoscherna kan hon ju alltid gå vidare till en annan skola som vilken missnöjd kund som helst. Elevens energi riskerar att inte fokusera på vad som förväntas av henne i studierna utan på skolan, som kanske också (med rätt eller orätt) får skulden om eleven inte lyckas. När eleven istället för att vara just elev blir en skolkund har själva förutsättningen för en god lärandesituation ryckts undan.

Förslaget från en regeringstillsatt utredning och från Maud Olofsson att elever ska kunna sätta betyg på sina lärare vore ytterligare ett steg mot en förändrad elevroll som rubbar den naturliga relationen lärare-elev. Som tur är har skolministern haft vett att ta avstånd från idén. Helt lugn för framtiden kan man ändå inte vara. Tanken är ju helt i linje med lärarrollens förändring under årtionden och med den missriktade jämlikhetstanken.

Skolan speglar en upp- och nedvänd värld

Läraren är inte längre en auktoritet utan jämlik med eleverna. Resultatet är en kaotisk och otrygg skola utan goda förutsättningar för lärande. Den antiauktoritära tanken är djupt förankrad i dagens radikala kultur. Auktoritets- och traditionsupproret är själva dess väsen. Skolans problem bottnar i 1700-talets antireligiösa idéer, i detroniseringen av den ultimata auktoriteten, Gud Fader, och det därpå följande uppsättandet på tronen av den s.k. folkviljan, något som öppnade upp för all slags manipulation i folkets namn. Följderna blev genomgripande på alla plan, inte minst på pedagogikens plan. Den rousseauanska människosyn som kom att ersätta den kristna, förkunnade att människan är i grunden god och om hon bara slipper fjättrande traditioner och ges så mycket frihet som möjligt så kommer hon att blomstra. Ingenting är människans fel, det är istället samhället och politiken det är fel på. Skolans därmed givna uppgift att ifrågasätta traditioner och auktoriteter blir självundergrävande.

Skolan har nu inte undandragit sig en fostrande roll, men hon fostrar inte längre till att leva i ”Herrans tukt och förmaning” utan till ”demokratiska värderingar”, vilket snarast betyder jämlikhetsvärderingar. Men bildning och kultur är till sitt väsen något aristokratiskt (d.v.s. en strävan efter något högre/bättre). Jämlikhetstanken får som Burke insåg konsekvenser även för moral och kultur. Om alla är jämlika blir allas smak och moral också jämlika. Vem kan döma? Människan behöver inte anstränga sig för att bli en bättre människa eller söka förfina sin smak. Bildningstanken är därmed död och mycket i skolan blir trist och trivialt.

Nu säger KD som bekant att vi ska ha kristen etik i skolan men fasthåller vid skolans religiösa neutralitet, en omöjlig tankekombination, som gör den kristna etiken, med dess båda sidor av lag och evangelium, en otjänst. Kristen etik är inte en religiöst neutral etik utan en kristen praxis. I själva verket är de ganska vaga etiska tankar som föresvävar KD inte så olika vad andra partier förespråkar under annat namn. KD:s kristendomsmärkning av de sekulariserade och med upplysningstankegångar uppblandade resterna av kristen kultur tyder på bristande krisinsikt och liknar mest en besvärjelse mot sekulariseringen.

Bortom individualism

Traditionell västerländsk kultur innefattar en likställighetstanke, men den är begränsad till sin omfattning. T.ex. är vi enligt vår rättskultur lika inför lagen, och enligt kristendomen är vi lika inför Gud, människan var en gång skapad till Guds avbild men alla är vi syndare utelämnade till hans nåd. Om vi utsträcker dessa likställighetstankar till en social jämlikhetstanke som gäller i alla mänskliga sammanhang, även i skolans, blir resultatet ett allas krig mot alla. I skolan krävs respekt för lärarna och i samhället krävs respekt för polis och domstolar, annars kan inga värden, inte heller jämlikhetsvärden, upprätthållas. Det av franska revolutionen eftersträvade broderskapet uppnås inte, vare sig i samhälle eller skola, för som Tage Lindbom så väl uttryckt saken: utan faderskap är inget broderskap möjligt.

För att grundligt lösa skolans problem måste alltså vår kultur söka en ny kurs bortom individualism, antiauktoritarism, nivellerande jämlikhet och religionslöshet.

Staffan Andersson

Utbildningens stora värde

Uppsala universitet har i 543 år varit centrum för högre svensk utbildning.

DEBATT | Jag tror på utbildning, och jag tror på folkbildning. Därför att jag är övertygad om att bildade människor både har större frihet och att ju fler bildade människor ett land har desto bättre både för näringslivet, den offentliga sektorn – och även för demokratin. Bildning har nog aldrig gjort någon människa lyckligare på det stora taget (hej alla utilitarister!), men däremot gör den en alltid klokare och mera genomtänkt. Ju mer välgrundat varje beslut är, desto bättre naturligtvis för ALLA berörda. Vid sidan om egen erfarenhet är utbildning den enskilt viktigaste och mest grundläggande förutsättningen för bildning, och ju högre grad av utbildning desto bättre ur bildningssynpunkt.

Folkbildning ligger givetvis väl i linje med en konservativ grundsyn om vikten av ett starkt civilsamhälle. Redan hos Edmund Burke finns också ett tydligt värnande av utbildningens värde i samhällslivet (t.ex. Reflektioner om franska revolutionen, s. 102, s. 106). Frihet utan visdom är för Burke någonting otänkbart, och ett känt Burke-citat i denna riktning är också ”Människan har ibland förletts stegvis, ibland skyndat sig, in i saker som hon om hon anat helheten aldrig skulle ha tillåtit sig att genomföra.”

Det sägs att den bästa investeringen inför en osäker framtid är utbildning. Och nu under ”Internet-åldern” går samhällsutvecklingen tydligt i riktning mot ett informationssamhälle. Vi är alltså på god väg in i ett samhälle där kunskap och problemlösningsförmåga är hårdvaluta. I ett sådant samhälle är det den som styr informationskanalerna som mer än andra institutioner styr samhället (jfr t.ex. att media idag av många ses som mäktigare än Sveriges riksdag).

Därför är en av få socialdemokratiska politiska reformer som jag försvarar den att låta så många som möjligt läsa på högskolan. Sedan kan den socialdemokratiska politiken för högre utbildning kritiseras både för att hålla tillbaka de bästa, för att driva ett både obefogat och löjligt korståg mot den ”sociala snedrekryteringen” och för att hålla studenters ekonomi under existensminimum. Men grundtanken tycker jag är utmärkt att försöka få en så stor andel som möjligt av befolkningen välutbildade.

Visst är det bekymmersamt att det finns ett stort överskott inte minst av humanister bland nyutexaminerade, vad man i Andreas Braws kritiska och – för all del inte alldeles förvånande givet realiteterna – något raljanta tonläge kanske skulle beteckna som personer med ”fil. kand. i godisplockning”. Men även om det i stor utsträckning är bättre ju mera yrkesinriktade de högre utbildningarna är, så är det ändå väldigt bra med personer som läst humaniora – som har förkovrat sig i någonting som sätter ett ”annat” perspektiv på tillvaron än det rent yrkesmässiga och torrt vetenskapliga. (läs gärna Carl Johan Ljungbergs tidigare artikel på detta tema)

Mot detta kan man hävda samhällsekonomiska skäl– i Sverige är ju högre utbildning gratis, och studenterna betalar endast kurslitteratur och levnadsomkostnader. Det är klart att det är en ekonomisk belastning på samhället med alla dessa humanister som det inte finns tillstymmelsen av tillräckligt med utbildningsrelevanta jobb till. Men socialt är det åtminstone upp till en viss nivå (som jag med varm hand överlåter åt akademiker med denna inriktning att beräkna) av väldigt stort värde att folk läser högre utbildningar inom humaniora. Det handlar om frihet, trygghet och välfärd. Och vad gäller den lämpliga gränsen för hur långt vi kan låta detta belasta samhällsekonomin så har Alliansen redan börjat hantera den, i riktning mot att internationella utbytesstudenter ska betala för högre utbildning i Sverige. Det känns egentligen fullständigt orimligt att svenska skattebetalare ska betala för alla människor i hela världen som vill få en kvalificerad högre utbildning gratis i Sverige, medan högre utbildning kostar i övriga världen.

Däremot delar jag rakt av Braws uppfattning att det finns alldeles för många högskoleutbildade genuspedagoger, och som objektivt sett inte fyller någon rimlig funktion i samhället. Rimlighet i detta avseende handlar som jag ser det å ena sidan om intellektuell öppenhet inför världens komplexitet (dessa personer har ett både ensidigt och enögt perspektiv på allting) och å andra sidan om att bidra till samhällsutvecklingen (dessa personer kostar skattepengar under hela sina yrkesliv).

Här kommer en delvis annan fråga in i bilden, nämligen vikten av att forskningen står fri från politisk styrning. I annat fall riskerar hela högskoleväsendet att bli en enda stor indoktrineringsanstalt för typgodkänt tänkande av mer eller mindre socialistiskt snitt. Klimathysterin och genusperspektiven på allting är nutida, välbekanta exempel på hur forskning och undervisning undviker den för vetenskapssamhället så grundläggande ifrågasättandeprocessen i syfte att blidka tydligt artikulerade politiska krav. Historiematerialismen är ett något äldre exempel som för ca 50 år sedan rönte enorma framgångar som en direkt följd å ena sidan av inrättandet av ”massuniversiteten” fordrade stora mängder nyutnämningar av professorer och å andra sidan av att vetenskap går ut just på att ifrågasätta sig framåt. Detta vetenskapliga förhållningssätt utvecklat av Karl Marx lever i stor utsträckning kvar än idag emedan en del 68:or fortfarande styr och ställer på universiteten, och framför allt haft ett antal decennier på sig att diskriminera alla dem som har ett lite för borgerligt synsätt ur deras synvinkel.

Utbildningspolitiken, vågar jag säga, är i mångt och mycket det enskilt viktigaste politiska området av alla. Helt enkelt därför att vi fostras genom utbildningsanstalterna från sju års ålder till dess att vi kommer ut som fullvuxna människor i yrkeslivet och därför att utbildningen i grunden formar alla medborgares synsätt och överhuvudtaget tankestrukturerna i samhället. Inte helt och hållet, ska tilläggas – men definitivt väldigt mycket mer än vad föräldrars uppfostran gör. Och det är verkligen värt att tänka på, så länge som vi får fortsätta att ha våra tankar för oss själva.

Jakob E:son Söderbaum

Skolan såsom drömfabrik

UTBILDNING | Det finns något som förenar i stort sätt alla grupperingar på den svenska politiska kartan och det är synen på skolan och utbildning. Vänta lite här nu säger någon! Det här kan ju inte stämma! Vilken utbildningspolitisk åsiktsskillnad kan vara mer fundamental än den mellan Jan Björklunds ordning-och-reda-skola och Lars Ohlys flumpedagogiska modeller?

Låt mig förklara. Så fort vi kommer bort från denna rent metodmässiga skiljelinje blir likheterna, om inte för att säga den totala samstämmigheten, uppenbar mellan de till synes mycket olika fraktionerna. För att börja på rätt plats i denna tankegång måste vi här bege oss tillbaka i tiden. Major Björklund må vara en hur ambitiös och rakryggad skolreformator som helst men detta förhindrar inte att det parti han leder och den ideologiska tradition de uppbär, i denna fråga åtminstone, har sina rötter i samma tankegods och samma praktiker som avgrundsvänstern. Den panteon, eller diskurs för att använda ett lite mer akademikertrendigt ord, som vi här talar om är givetvis jakobinernas världsbild, den första franska republikens världsbild och i slutändan den franska revolutionens egen världsbild.

De teoretiska trådarna är många och trassliga men alla delar de drömmen om att skapa en ny människa och göra upp med allt gammalt. Till stor del är det Rousseaus tanke att bara människan lyfts bort från det kringgärdande samhällets nedtryckande institutioner och normer kommer hon till sin fulla rätt samt Voltaires tankar om människan som av naturen alltigenom förnuftig, bara hon brukar sitt förnuft på ”rätt sätt”. Hur det gick med detta projekt i dåtidens Frankrike vet vi ju alla, det skapade Robespierres skräckvälde, men de mycket närliggande ideologiska projekten har inte på länge vägar kastat in handduken ännu. 

Att revolutionens lärjunge socialismen vill styra minsta detalj av människors privatliv för att kunna skapa sina fantasivärldar kommer knappast som en nyhet för någon. Så har det alltid varit och i denna kamp är ingenting för heligt för att inte ge sig på. Egendom, familj, utbildning, kultur och nu senast även amning, allt är exempel på legitima måltavlor att genom diverse tvångsåtgärder ge sig på för att göra samhället lite bättre.

Liberalismens roll i det hela är mer kluven. Att vara liberal är att vara kluven som Gunnar Helén sade, och detta stämmer givetvis inte på de mer konsistenta om än mer dogmatiska formerna av liberalism såsom nyliberalism/libertarianism, men det stämmer desto bättre in på den i Sverige betydligt starkare socialliberalismen. Då denna av kallt strategiska eller rent ideologiska överväganden har viss respekt för just de ekonomiska aspekter av medborgarnas liv som socialisterna inte respekterar, t.ex. egendomsrätten, har man inte alls lika många kreativa metoder att ta till för att föra människosläktet mot den annalkande emancipationen och drömsamhället.

Tvångsdela föräldraförsäkringen och förbjud vårdnadsbidraget, föreslår någon. Men även det räcker inte långt. Även om man lyckades med detta skulle man behöva kräva mycket mer för någon radikal förändring och det är här vi kommer till den springande punkten i denna diskussion. De ”problem” man inte lyckats åtgärda (socialisterna) eller inte vill åtgärda genom direkta tvångsåtgärder (socialliberalerna) på resan mot sitt drömsamhälle hänskjuts till alla dessa ideologiers drömfabrik par excellens, den obligatoriska institutionen för produktion av en ny människa; den svenska skolan och förskolan.

I denna magiska häxkittel skall allting stöpas om i grunden. Listan på alla beteenden, tillstånd och normer skolan har föreslagits reformera eller snarare revolutionera är närmast oändligt lång. Det är i sammanhanget egentligen irrelevant om man vill ta bort otrevligare företeelser såsom våld, övervikt och dålig hygien eller mer tveksamt dåliga såsom köns- och klasstillhörighet. Det är i sig ointressant om det är Gudrun Schyman som skall utbilda bort våldtäkter eller Maud Olofsson som skall utbilda bort Jantelagen. Tankegången är och förblir den samma. De orimliga kraven och förväntningarna på ”utbildning” staplas på hög och alla klassiska drivkrafter bakom bildning kastas över huvud.

Skolans allra mest fundamentala uppgifter såsom att vidareförmedla ett kulturellt kapital föräldrarna eventuellt inte själva besitter och kanske allra viktigast, att ge redskap för ett kritiskt tänkande, har ersatts med radikalt andra prioriteringar. Det första tar sitt uttryck i allskönes kulturrelativistiska doktriner och en tvångsmässig ovilja inför t.ex. litterära kanon. Det senare att ”kritiskt tänkande” reducerats till att i Frankfurtskolans anda kunna rapa upp färdigformulerad socialradikal kritik mot det moderna samhället och dess yttringar. Att kritiskt tänkande skulle handla om något så lättbegripligt, men ack så krångligt och tröttsamt att genomföra, som att i enlighet med den epistemologiska korrespondensteorin påvisa eller avvisa överensstämmelse mellan utsaga och verklighet blir här något förlegat. Kritiskt tänkandes ända syfte, säger de, är att angripa traditionella normer för sakens skull och för att de påbjudits genom majoritära politiskt beslut ovanifrån.

Att denna inställning till skolan är både omoralisk, då den fråntar föräldrar och familj det principiella ansvaret för barnen, och kontraproduktivt då människor helt enkelt inte går att förändra efter eget tyckande och egna preferenser om hur vi ”bör” vara kan vi hoppas att denna tendens inom svensk politik inte förstärks ytterligare. Än så länge ligger den dock fortfarande som ett tjockt raster över i stort sett hela den svenska skolpolitiken.

Hugo Fiévet

Våga ifrågasätta heltäckande slöja

>Publicerat på Opinionen.se 3 augusti

Det är inte så lätt att förena vare sig frihets- eller jämlikhetsideal med heltäckande slöja, menar artikelförfattaren.

Efter Folkpartiledaren Jan Björklunds senaste utspel om att rektorer ska ges rätt i lagstiftningen att förbjuda användandet av burka och niqab på sina skolor, har slöjförbudsdebatten blossat upp igen. Detta är i och för sig något som redan medges i dagens lagstiftning, även om det råder viss otydlighet. Kommentarerna till utspelet har dock mestadels varit kritiska. Somliga trycker på att det spelar Sverigedemokraterna rätt i händerna, samtidigt som det nog faktiskt lika gärna kan vara ett sätt att vrida ett vapen ur händerna på SD.

Men frågan är både svårare och viktigare, än att försöka svärta ned en duktig politiker som äntligen börjat få rättsida på den sedan länge havererade svenska skolan, med anklagelser om förtäckt främlingsfientlighet. Är det inte i själva verket så att burka och niqab är just precis förtäckt främlingsfientlighet? Åtminstone i bemärkelsen att den som inte är (läs: anses vara) som andra inte ska visa sig på samma sätt som andra får göra.

Många debattörer villar bort sig

Även om antalet i Sverige som bär burka och niqab är tämligen begränsat, så gör det inte principfrågan mindre viktig, vilket många också försökt hävda. Att förringa frågans betydelse är bara ett sätt att inte ta ställning samtidigt som man låtsas vara modig genom att angripa någon annans åsikt. Problemet med föräldrar som slår sina barn blir ju inte heller mindre bara för att antalet barn som råkar ut för detta i dagens Sverige är rätt begränsat.

Hur kan det komma sig att samma debattörer som annars brukar tala sig varma för bristen på jämställdhet mellan män och kvinnor i Sverige (som ju ändå är ett av världens allra mest jämställda länder) nu när det gäller heltäckande slöja för kvinnor försvarar dessa? Varken burka eller niqab har någonting som helst att göra vare sig med rätten för kvinnor att få uttrycka sin kvinnlighet eller sin jämlikhet med bröder, föräldrar och andra svenska medborgare.

Det finns förstås flera skäl till förvirringen i denna debatt kring jämställdhets- och frihetsfrågorna. Ett skäl är att detta för många är ett nytt sätt att slå mot borgerliga och traditionellt västerländska värderingar när kulturmarxismen inte längre räcker till i det offentliga samtalet. Ett annat är att det öppnar upp för möjligheten att, genom instämmande i högljudd kritik gällande en viss oönskad ståndpunkt, kunna välta omkull en politiker som är mycket duktig och framgångsrik inom områden som man har någon annan form av intresse i att han försvinner ifrån.

Men vän av ordning måste då fråga sig hur det egentligen står till med de ideal som den politiska korrekthetens vuvuzelastämmor annars brukar bekänna sig till?

Frågans stora komplexitet

Att frågan är väldigt komplex och mångsidig, vittnar den slöjdebatt om som på senare år har kommit upp då och då i Sverige – liksom nere på kontinenten. Björklund är inte ensam om att som etablerad toppolitiker lyfta denna fråga upp på riksnivå. Över hela Europa debatteras nu olika former av liknande restriktioner. I april röstade det belgiska parlamentet igenom förbud mot all klädsel som helt eller delvis döljer ansiktet, inklusive burka och niqab. Nu i juli fattades också det första parlamentariska beslutet av två i Frankrike om förbud mot heltäckande slöja på allmän plats.

Å ena sidan är naturligtvis religionsfrihet en rättighet vi måste ställa upp på, också i det moderna samhället. Det är ett grundläggande demokratiskt ideal, och någonting vi aktivt måste slå vakt om för att undvika att intolerans uppstår mellan människor av olika tro. Å andra sidan vet vi sedan gammalt att ett sekulariserat offentligt rum inte i sig hotar religionsfriheten. Snarare är det en förutsättning för sann religionsfrihet, genom att staten inte tar ställning annat än för människors likhet inför lagen och för att religion är en privatsak.

Att ha ett sekulariserat samhälle med religionsfrihet är dock inte detsamma som att ha ett religionsfritt samhälle. Men, och detta är särskilt viktigt, 2000-talets samhälle måste vara ett samhälle där religiösa motsättningar inte får lov att gro. Det är faktiskt uppenbart att en hel del kunde göras i dagens Sverige för att öka respekten för olika trosuppfattningar.

Man kan, liksom många debattörer, tycka att det borde vara fullständigt självklart att alla tjejer och killar i dagens Sverige ska ha friheten att själva välja hur de vill gå klädda. Men tyvärr är det inte heller så enkelt. Många av de unga tjejer som bär slöja gör det för att deras föräldrar önskar det. Samtidigt är det ju fel att säga att man måste gå emot sina föräldrar för att det ska vara ”av egen fri vilja”.

Gamla ideal och moderna förutsättningar

Motfrågan om vi även ska förbjuda nunnor att gå traditionellt klädda – vilket praktiskt taget skulle förhindra dem att vistas i det offentliga rummet – har också framförts. Det är faktiskt en sak, att klä sig enligt religiösa påbud med anledning av att frivilligt ha valt bort familjelivet till förmån för det isolerade klosterlivet. Och en annan sak att just när man vistas i det offentliga rummet ”behöva” klä sig enligt religiösa påbud. Väl att märka gäller motsvarande religiösa klädform för katolska och ortodoxa män och kvinnor som går i kloster, medan det bara är muslimska kvinnor som behöver klä sig heltäckande.

Dessutom finns det inte något stöd i internationell koranforskning för att kvinnor ska bära heltäckande slöja. Följaktligen är det egentligen inte ett religiöst påbud, och därmed inte heller så mycket en fråga om religionsfrihet, som en fråga om alla människors lika värde och rätt till personlig frihet. Frågan öppnar dock onekligen helt nya dimensioner och utmaningar både i jämlikhets- och frihetsdebatten, och visar att 1900-talets politiska tankemönster inte räcker till i 2000-talets samhälle.

Därför är Björklunds nya förslag både bra – och milt. Och det förtjänar verkligen att påpekas hur viktigt det är att debatten kring detta förs sakligt, med utgångspunkt i människosyn och samhällsideal – och med insikten om att man själv kan ha fel. Frågan om förbud för heltäckande slöja i skolan har inte så mycket att göra med SD, som med djupt rotade demokratiska ideal i det moderna samhället.

Dagens Sverige är i stor utsträckning ett värdenihilistiskt land, och det finns i samhällsdebatten en utbredd rädsla för förbud. Så har Björklund också anklagats för sin ”förbudspolitik”. Men ibland behövs förbud för att hjälpa människor. Ibland är faktiskt just förbud ett sätt att skapa frihet. Och ibland kan förbud, väl att märka, vara ett sätt att skapa frihet för människor som inte är vana vid frihet. Som Edmund Burke en gång skrev: ”allt som behövs för att ondskan ska kunna vinna, är att de goda inte gör någonting”.

Jakob E:son Söderbaum

Palestinasjalen som symbol för högre tänkande?

>Även publicerad på Opinionen.se 19/7 2010

Högskolan Väst har högst upp på sin hemsida en vinjettbild som visar en snett leende student i palestinasjal, i högskolans färger. Uppenbarligen ett medvetet val av design och framtoning. Men vad är det tänkt att signalera?

Betyder det att Högskolan Väst är antisemitisk? Att judar inte är välkomna där? Att man reservationslöst stödjer den palestinska sidan i det utdragna och infekterade kriget i Mellanöstern? Att detta är en högskola för vänsterextremister? Att man inte främjar oliktänkande?

Förmodligen är det inte alls tänkt på det viset. Men i vilket fall är det osmakligt, och illustrerar väl att debatten om akademins behov att stå fri från politiken alltjämt är högaktuell. Att låta forskning eller högre utbildning präglas av politiska preferenser, vare sig det krävs av makthavarna eller är trendigt, är så fel det bara kan bli. Opolitiserade resultat från akademin är lika nödvändigt för vetenskapligheten som för demokratin. Akademin spelar en viktig roll i granskandet av makten, och detta av ett betydligt mer djuplodande slag än journalisterna normalt ägnar sig åt. För att kunna göra detta på ett adekvat sätt krävs att akademin står politiskt oberoende.

Att dessutom, som Högskolan Väst gör i och med detta, profilera sig med politiska ställningstaganden på sin hemsida, inverkar på vilka som till slut söker sig till denna högskola. Något som i nästa steg går ut över förutsättningarna för fri forskning där. Även om denna inverkan skulle vara liten (vilket det som sagt finns många skäl att anta att det inte är) så är grundproblemet lika graverande. Politiskt beställd och färgad forskning och utbildning hör hemma i tankesmedjorna, inte på högskolor och universitet.

Palestinasjalen som företeelse illustrerar också en annan sak tämligen väl. Nämligen vänsterns skenhelighet i deras eviga tal om tolerans, och hur förskräckligt det är med intoleranta tendenser i samhället. Israel, judar, kapitalister – och för den delen småföretagare och borgerligt sinnade människor överlag – verkar ingen idag behöva visa tolerans mot. Och det är snudd på otrohet att som vänstersympatisör inte visa sitt uttryckliga hat mot dessa gruppor – och människor som hör till dem. Skicka lite gatsten mot dem, eller mys hemma i plyschsoffan en 68-nostalgisk kväll över att ”dagens ungdom” fortfarande gör sådana saker i det moderna, demokratiska Sverige. Så blir allting bra imorgon…

Ur objektiv synvinkel har akademin, vid sidan om att i så stor utsträckning som möjligt bedriva politiskt neutral forskning, flera andra viktiga grunduppgifter. Som att lära ut respekt för oliktänkande, fokus på argumenten, och respekt för att det är argumenten som ska avgöra Snarare än att knytnävarna ska avgöra, eller vapen eller t.o.m. krig. Inte minst i Israel-Palestina-frågan är respekten för oliktänkande och fokus på argumenten, snarare än hämnarens självrättfärdigande och de eviga tjuvnypen, en väg till lösning som i allra högsta grad behöver fler anhängare. Vill man från akademiskt håll ta någon form av ansvar i den utdragna konflikten i Mellanöstern, så borde i rimlighetens namn detta vara det enda rätta.

För att representera en högskola, med sin av naturliga skäl högre grad av tänkande, verkar det faktiskt inte vidare smart att ha en sådan där vinjettbild. Såvida det inte ligger en kvalificerad säljkalkyl bakom, som resulterade i detta förslag. Kan högskolans marknadsavdelning ha kommit fram till att studenten med palestinasjal väcker uppmärksamhet och får hemsidebesökarna att tänka till lite extra?

Visst manar det dubiösa tilltaget till eftertanke. Eftertanke är förstås också något som man måste ha med sig in i högskolestudierna, om man funderar på att ta det steget. Men man tar sig för pannan, och frågar sig var på vägen som Högskolan Västs ledning tappade sin.

Jakob E:son Söderbaum

Kampen om kunskapen: socialdemokratin och friskolorna

Genom sitt bland demokratiska stater världsrekordlånga regeringsinnehav – 65 av 89 år sedan den allmänna rösträtten infördes – har socialdemokratin och dess idéer kommit att bli något av en statsreligion i den i övrigt alltmera sekulariserade svenska offentligheten. I regeringsställning framhåller socialdemokraterna som bekant också både sin allsmäktighet och sin ofelbarhet. De tycks t.o.m. ha adopterat det kristna budordet ”du skall inga andra gudar hava jämte mig” – i betydelsen att ingenting ska få vara bättre än (s)taten.

Frågan om decentraliserad grundskole- och gymnasieutbildning är bara ett av många exempel på detta. Sedan 1970-talet har socialdemokratin nitiskt motarbetat de olika försök som gjorts från borgerligt håll till att bryta centralstyrningen av skolan. Först de borgerligas strävan att decentralisera besluten om skolan till kommunal nivå, därefter regeringen Bildts friskolereform, och idag kritiserar socialdemokratin högljutt det faktum att det överhuvudtaget existerar friskolor. Det huvudargument som framförs är att alla ska ha lika rätt till en bra skola. På frågan hur friskolor som företeelse egentligen förhindrar denna rätt, vilken man för all del borde försvara i ett välfärdssamhälle värt namnet, är svaret allt som oftast att friskolor är sämre än kommunala skolor. Men det är inte sant.

Dåliga skolor finns överallt

De bästa grundskolorna och gymnasieskolorna är inte kommunala skolor utan friskolor. Problemet är att även de sämsta skolorna är friskolor, och dessa sticker därmed ut ur mängden på ett negativt sätt och får klä skott för alla friskolor. Men självfallet är det inte ett argument mot friskolor som fenomen att somliga av dem är riktiga bottennapp som rent ut sagt snuvar sina elever på den utbildning som Skollagen tillskriver dem som medborgerlig rättighet.

Ett annat stort bekymmer är betygsinflationen – det är tydligen 20 ggr (!) lättare idag att få MVG i alla ämnen än det var när jag tog studenten 1998 vid ett av Sveriges tre bästa gymnasier: friskolan Sigrid Rudebecks i Göteborg. I och med detta blir det ju väldigt svårt att avgöra både vilka skolor och vilka elever som är de bästa. Men betygsinflationen är inte friskolornas fel, även kommunala skolor vill förstås hävda sig genom att utexaminera många med högsta betyg. Här är det enda område där jag finner centralstyrning inom skolväsendet önskvärt: man borde ha fler betygsgrundande nationella prov (eller rentutav återinföra den gamla hederliga studentexamen).

Fritt tänkande hotar makten

Vänsterblockets veritabla hat mot friskolor handlar snarare om det fria tänkandet som hot, än om vaktslåendet av bästa tänkbara utbildning för alla. I grunden finns ett prestationsfientligt jämlikhetsivrande och förstås ”Jantelagen” – ingen ska ha bättre förutsättningar än någon annan.

Det bakomliggande syftet med att socialdemokratin och vänstern slåss med näbbar och klor mot allt vad decentralisering av skolväsendet heter, är förstås att socialdemokratin länge hade monopol på medborgaruppfostran och mycket väl förstår hur betydelsefullt det var för att kunna stöpa alla elever i samma socialistiska form och konditionera dem att bli goda, tillräckligt lydiga medborgare i det socialdemokratiska samhället.

Allt som kan ge perspektiv på detta är naturligtvis ett mycket stort hot mot den socialdemokratiska ”statsreligionen”. För att inte tala om hur hela det socialdemokratiska samhällsbygget (se gärna min bok Betongväldet, Empron 2007) riskerar att krackelera av intellektuellt och attitydmässigt ifrågasättande från olika växande grupperingar med andra åskådningar än de som (s)taten godkänt.

Det sociala ansvaret

Alternativet med ett offentligt skolmonopol – socialisternas utbildningspolitiska krav i klasskampens namn – skulle vara att alla lär sig samma saker. Detta är inte självklart någonting positivt för samhällsutvecklingen. Betänk det gamla ordspråket att i en församling där alla tänker lika blir det inte mycket tänkt. Mångfald är bra – både för perspektiv och för konkurrens. Därför är det utmärkt också för ett lands faktiska välfärd att friskolor finns.

Vad fyller då kommunala skolor för uppgift? Jo, rimligen att sätta en miniminivå – som ska vara bra – och att tillgodose de sämre rustade medborgarnas rätt till utbildning. Men, och detta är viktigt, skolväsendets syfte kan inte vara att ge alla en miniminivå av kunskap. Istället borde det syfta till att maximera folkets kunskapsnivå. Lika viktigt som det är att svaga elever inte lämnas på efterkälken, är det för elever från familjer med kunskapskultur att få utmaningar som är personligt lämpade för dem att ta sig an. I det informationssamhälle som vi idag lever, där kunskap har blivit en nödvändighet för den personliga välfärden, borde det vara självklart att satsa på skolväsendet. En seriös sådan satsning kan i realiteten aldrig gå ihop med socialistisk utjämningspolitik.

Släpp konkurrensen fri

Konkurrens behövs för att sortera ut det bästa, som därmed kan bli ett föredöme. Det är de som på ett POSITIVT sätt sticker ut ur mängden som ska uppmärksammas – särskilt viktigt är detta just ifråga om olika skolor, drivhusen för de plantor som så småningom ska utgöra den frodiga trädgård som det svenska välfärdssamhället under andra omständigheter än de socialistiska skulle kunna vara. De skolor som i ett konkurrensutsatt skolväsende lär upp de mest bildade, hederliga, ansvarstagande och självgående medborgarna borde vara de som sätter skolväsendets utbildningsmål – inte det verkställande utskottet i hjärtat av den socialistiska centralstyrningen.

Det fria tänkandet är en grundläggande rättighet och en direkt förutsättning för det demokratiska samhället. En grundläggande förutsättning för att denna rättighet ska ha något som helst värde är att individen har fått en gedigen allmänbildning som han/hon kan använda till att dra sina egna slutsatser utifrån. Därför ska en miniminivå garanteras genom det offentliga skolsystemet, och därför behövs också friskolor som konkurrerar med staten ifråga om fritt tänkande.

Jakob E:son Söderbaum

GÄSTKRÖNIKA: Lars Anders Johansson

MÖJLIGHETERNAS DAG FÖLJS AV MISSUNNSAMHETENS

Idag tar tiotusentals studenter över hela riket på sig sina vita studentmössor och hälsar våren välkommen. Sedan 1800-talet har den Hedniska eldriten, sedermera sammanslagen med den Heliga Valborgs (död 779 kanoniserad 870) kult, blivit det akademiska årets största högtid då studerande fyllda av framtidshopp och tillförsikt firar ungdomen, kunskaperna och möjligheterna.

Att just en gammal vårrit skulle utvecklas till studenternas stora högtid är inte konstigt. Våren förebådar sommaren, liksom studieåren yrkeslivet. En stor skillnad mot 1800-talet är att då endast en liten privilegierad del av varje årskull hade möjlighet att komma i åtnjutande av högre utbildning. Idag kan alla som vill läsa vidare och förverkliga sina drömmar.

Tillgången till högre utbildning och den sociala rörlighet detta medför är en av de mest grundläggande aspekterna av den individuella frigörelse som vi sett under 1900-talet. Att alla har möjlighet att läsa på högskolor och universitet innebär givetvis inte att alla skall eller bör göra det, eller att den som väljer att utbilda sig vidare skulle vara bättre än den som väljer en annan väg i livet. Ett återupprättande av yrkesutbildningar och ett välfungerande lärlingssystem skulle också det vara viktiga frihetsreformer för ett utvidgande av individernas möjligheter. Socialdemokraternas målsättning att minst hälften av varje årskull skall läsa på högskola eller universitet är missriktad. Det viktiga är att alla har möjligheten och att de bästa förmågorna tillvaratas.

Den högskoleinflation vi sett under socialdemokraterna, då de arbetslösa skulle gömmas undan på högskolorna, har fått till konsekvens att nivån på utbildningarnas innehåll har sjunkit. Den nya högskolereformen tillsammans med regeringens satsning på yrkesutbildningar är ett led i en strävan att vända den skuta som alldeles för länge stävat åt fel håll. Låt oss hoppas på en fortsättning på den inslagna kursen och inte en återgång till den stävriktning som sänkt kunskapsnivåerna och urvattnat utbildningssystemet. Idag ska vi emellertid glädjas med alla de studenter som just nu skriver ett kapitel i sin levnads bok och strävar efter att förverkliga sina drömmar.

Imorgon, när de vårrusiga studenterna ligger och drar sig, eller hukar över borden på universitetsstädernas pizzerior, fylls gator och torg av ett annat slags manifestationer. Då samlas de som inte tror på individens möjligheter att forma sitt eget liv, och med gemensamma ansträngningar försöker man väcka till liv en ideologi som Karl Marx skildrade som ett spöke redan 1848. Under röda fanor tågar missunnsamhetens och jantelagens förkämpar som de gjort sedan den andra arbetarinternationalen i Paris 1889.

Men leden glesnar år för år och medelåldern i dem stiger märkbart. Kanske har allas möjligheter att forma sitt eget liv, välja utbildning och yrkesbana, gjort de yngre generationerna mer säkra på sig själva och mindre benägna att inordna sig i ett kollektiv.

Lars Anders Johansson är journalist och musiker. För närvarande jobbar han på Östgöta Corrspondenten som ledarskribent. Tidigare har han jobbat som nyhetsjournalist på bland annat TV4 Uppland. Han har en akademisk bakgrund från Uppsala Universitet, vilket bland annat resulterat i en Fil Mag i journalistisk. Läs mer om Johansson på hans egna hemsida.

Tydliga eller orealistiska krav?

– Även publicerad på Traditio et Renovatio.

Lars Anders Johansson skriver mycket bra på Correns ledarsida idag, under rubriken ”Normlösheten är boven”. Han inleder med beskrivningen: ”Svenska ungdomar mår allt sämre. Problem med oro och nedstämdhet bland unga har fördubblats de senaste decennierna och andelen som äter psykofarmaka ökar. Individuella programmet är gymnasieskolans största program. Självmorden ökar, störst är ökningen bland unga flickor.”

Detta är ett problem som ofta omtalas idag, men sällan med annat än plattityder som inte har mycket koppling till verkligheten. Precis som ledaren skriver så har inte kraven på unga ökat, utan snarast minskat, vad gäller krav från tidigare självklara källor. Skolan, föräldrar och omgivande samhälle ställer idag allt mindre krav på unga i vardagen. Istället har media tillåtits ta över rollen som normskapare, med orealistiska idealbilder om att vara bäst på alla områden som resultat.

Alla människor behöver ett ramverk av normer för att leda dem genom livet, och framförallt genom ungdomsåren. Om de naturliga instanserna för förmedlandet av dessa normer, genom att dessa ställer tydliga men realistiska krav, drar sig tillbaka, ja då finner människor nya vägar att få normerna och kraven. Idag handlar det ofta om den bild av människor som media förmedlar, men även för vissa grupper om en intern moral inom gäng och subkulturer. Auktoriteter är något nödvändigt och bra för människans mognad och utveckling, men av detta följer inte att alla auktoriteter är bra.

För min del kopplar jag gärna detta till frågan om betyg tidigare i skolan. Från motståndarhållet beskrivs detta gärna som att ställa allt för hårda krav på små barn. Intressant är dock att det är just svenska ungdomar, med exceptionellt sena betyg som känner sig mest stressade över dessa, medan barn och ungdomar i länder med mycket tidigare betyg känner en klart mindre press av dem.

Det handlar om att realistiska, men tydliga krav som faktiskt har relevans för den som de ställs på stärker människan, medan avsaknaden av sådana gör det lätt att anamma kravbilder från t.ex. media som varken är relevanta för den enskildes situation av idag (men kanske till viss del kommer vara det om många år) eller är nedbrytna på kortsiktiga mål. Att dessa krav anpassade efter barnets utvecklingsnivå har ersatts av allmänna mål som, om de alls kan uppnås, endast är uppnåbara oftast årtionden efter att barnen tar till sig dem är inte svårt att förstå ha utvecklats till en uppgivenhet och känsla av misslyckande.

Personligen tror jag att mer än bara den psykiska situationen hos unga kan, åtminstone till del, förklaras med just detta. T.ex. viljan hos allt yngre barn att se ”sexiga” ut och behovet hos vissa grupper att tillhöra gäng av olika slag. Tvärt emot vad vänstern kräver så är lösningen på ungdomars problem inte att minska kraven på dem, utan att ställa tydligare krav som är mer realistiska för dessa att kunna uppnå.

David Högberg

Genusvetenskap – vår tids Lysenkoism

Det är förunnat endast ett fåtal människor att få sina namn bevarade genom historien som begrepp på företeelser. För vissa, som Julius Caesar, är detta en smickrande upplevelse, för andra som Vidkun Quisling och Trofim Lysenko mindre smickrande.

Lysenkoism

Trofim Lysenko (1898-1976) var en sovjetisk agronom, som under 30-, 40-, och 50-talen kom att helt dominera sovjetisk forskning inom biologi i allmänhet, och genetik i synnerhet. Lysenko förkastade den rådande vetenskapliga synen på genetik som borgerlig pseudovetenskap, och som istället förde fram en teori om växters förmåga att ärva förvärvade egenskaper. Med denna, dessvärre fullständigt felaktiga, teori som grund sjösatte han ett flertal program för att öka det sovjetiska jordbrukets effektivitet. Resultatet blev naturligtvis det omvända.

Trofim Lysenko

Så långt var Lysenko egentligen inte annorlunda än många andra vetenskapsmän. Det hör till att man åker in på stickspår ibland. Det som gör honom speciell är den dominerande position han tack vare politisk uppbackning i ett totalitärt system kom att ha inom sovjetisk forskning under decennier. Lysenko lyckades tidigt få diktatorn Stalins öra genom att lova lösningar på de katastrofer som kollektiviseringen av jordbruket orsakat.

Han visste att utnyttja denna position, och kunde så till den grad manövrera ut sina meningsmotståndare att hundratals av dem rensades ut från sina positioner, många fängslades och avrättades. 1948 blev det förbjudet i lag att ifrågasätta Lysenkos läror. Efter Stalins död började hans ställning gradvis försvagas och 1964 hävdes immuniteten för hans idéer, varefter de snart rensades bort. Hans gärning hade fördröjt genetisk forskning i Sovjetunionen 30 år, indirekt orsakat oändligt lidande genom misslyckade skördar i bl.a. Sovjetunionen och Kina, och direkt orsakat otaliga ”oppositionella” forskares avrättning eller död i läger.

Denna mix av ideologisk styrd teoribildning, förfalskade forskningsresultat, och den totalitära statens fulla repressiva kraft för att hindra alternativa åsikter, kom att få ett eget namn, Lysenkoism.

Dessvärre är denna djupt tragiska företeelse inte begränsad till Sovjetunionen och till förra seklet. Vi har i vårt eget land fått vår alldeles egna variant av Lysenkoism. Den kallas genusvetenskap och granskar man den närmare så bär den alla kännemärken hos Lysenkoismen.

Genusvetenskap

Det handlar om ideologiskt styrd teoribildning. Genusvetarna har byggt sig själva en helt egen fantasivärld baserat på ett feministiskt konfliktperspektiv, där mänskligheten delas in i två konkurrerande grupper, män och kvinnor, där den ena (männen) är strukturellt överordnade och förtrycker den andra, och där vetenskapens uppgift är att i grunden förändra detta system.

Lite förenklat kan man säga att feminismen lånat det mesta av sitt idégods från marxismen. Byt bara ut klass mot genus, och män och kvinnor mot bourgeoisie och proletärer, så faller det mesta på plats. Lösningarna blir också de samma – statliga regleringar, socialisering, indoktrinering. Verkligheten får i sådana perspektiv en undanskymd roll, liksom individen och den fria viljan.

Tiina Rosenberg - en av de mest framgångsrika genusvetarna

Genusvetarens uppgift är inte att söka sanningen, den är att främja kampen. Forskningens uppgift är att verifiera den feministiska ideologins världsbild, att bevisa att de feministiska lösningarna är bra, och att faktiskt utgöra en aktiv kraft när det gäller att ta fram och genomföra feministisk politik.

Därifrån är steget inte långt till förfalskade forskningsresultat. Vad gör den samvetsgranne genusvetaren om verkligheten inte visar sig stämma överens med de utstakade teoretiska modellerna? Förkastar verkligheten naturligtvis! Det finns en rad olika metoder för en forskare att göra sina teorier osårbara mot verkligheten.

Man kan konstruera sin teori så att den är omöjlig att testa, man kan handplocka exempel som stödjer teorin, ignorera data som skulle motsäga den. Man kan bortförklara ovetenskapliga metodval eller brist på resultat genom att hänvisa till någon slags konspiration som man utsätts för eller till att den egna forskningen innehåller någon slags högre sanning än den som går nå med traditionell vetenskap. Allt detta är kännetecken på s.k. pseudovetenskap.

Genusvetare använder sig av alla dessa knep. Ett ofta återkommande tema är att traditionell forskning och traditionell vetenskaplig metod är ett manligt påfund, och därför definitionsmässigt felaktig. På så sätt gör man det till en dygd att skippa grundläggande krav på vetenskaplighet.

Ett annat kännemärke för pseudovetenskap som är populärt bland genusvetare är att gå till personangrepp mot dem som kritiserar deras forskning. Dessa utmålas som mörkermän med skumma avsikter. Det främsta vapnet i denna arsenal kallas härskartekniker. Detta är en uppsättning beteenden som sägs vara typiskt manliga sätt att trycka ned kvinnor, och som man med fördel kan anklaga en motståndare som man vill tysta för. Härskartekniker är nämligen både totalt oförlåtliga att ta till, och samtidigt så luddigt formulerade att praktiskt taget allting kan tolkas som härskarteknik.

Genusvetenskapen har också varit oerhört framgångsrik att mobilisera politiskt stöd för sin kamp. Den har kommit att få en lika dominerande ställning inom svensk forskning och svenskt samhällsliv som någonsin Lysenkos genetik, ja till och med en ännu mer dominerande ställning, för Lysenkos inflytande begränsades trots allt till hans eget forskningsfält. Genusvetenskapen har infiltrerat snart sagt alla fält, och börjar närma sig status av samhällelig överideologi, eller statsreligion.

Genusvetenskapen har sedan länge haft en dominerande ställning inom områden som sociologi och pedagogik, men på senare tid har man flyttat fram positionerna inom snart sagt all vetenskap. Det går t.ex. idag utmärkt att få forskningsanslag för att studera en trumpet ur ett genusperspektiv. Framförallt är trenden nu att högre lärosäten inför någon slags genuscertifiering, vilket innebär att all forskning och högre utbildning tvingas integrera genusfrågor i sin verksamhet, att agera utifrån feministernas skeva verklighetsuppfattning, och att t.o.m. propagera för dess politiska program. Allt fler kommenderas att utbilda sig i genusfrågor (läs: att programmera in rätt uppfattning i frågan).

Carl Festin fick sparken efter att ha ifrågasatt könsmaktsordningen

Ett par fall som belyser denna utveckling har fått viss uppmärksamhet på senare tid. Det ena handlar om en universitetslärare som fick smäll på fingrarna sedan han trampat en genusvetare på tårna genom att vara ouppmärksam under en föreläsning han beordrats till (läs mer om detta här). Det andra handlar om en pappagruppsledare som fick sparken sedan han ifrågasatt vetenskapligheten i teorierna om könsmaktsordningen på en kurs han beordrats till. Även han anklagades för att utöva härskartekniker mot genusvetaren, då han rest sig för att fylla på sin kaffekopp under föreläsningen.

Min första reflektion när jag läser om dessa ”övergrepp” genusvetarna utsatts för, är hur otroligt vanliga dessa härskartekniker måste vara. Jag inser med fasa hur många tillfällen under min studietid jag alldeles ovetande och oavsiktligt (jag lovar och svär!) utövat sådant förtryck mot mina föreläsare. Jag har vid ett flertal tillfällen varit ouppmärksam på vad föreläsaren visat och sagt. Ja, jag måste erkänna att det till och med inträffat att jag somnat under föreläsningar (båda gånger med manliga föreläsare för övrigt). Vidare har jag lämnat föreläsningssalar både för att uträtta naturbehov och för att införskaffa proviant eller dryck av något slag. Och jag var inte ensam.

Dessbättre lyckades jag klara mig undan någon anmälning för dessa tilltag. Men det kanske beror på att jag hade vett nog att undvika sådant beteende på den obligatoriska jämställdhetskurs jag beordrats till under min lärarutbildning, och kanske framförallt att jag var ryggradslös nog att inte öppna truten för att ifrågasätta vansinnigheterna de försökte slå i oss. Trots allt tycks det ju endast vara genusvetare som far illa av dylika härskartekniker, kanske för att det endast är i deras fantasivärld de existerar.

Nästa reflektion är ett slags krypande obehag inför insikten om hur snabbt utvecklingen går mot en totalitär intolerans mot avvikande uppfattningar. Ännu har ingen avrättats eller sänts till arbetsläger för att man ifrågasätter könsmaktsordningen, men förlora jobbet kan man tydligen redan göra. Lyfter man blicken från genusträsket och ser sig omkring inser man att det även på andra områden finns en tendens att det politiskt korrekta blir allt snävare, och att avvikelser ses med allt större intolerans. Jag har tidigare uppmärksammat den tjänsteman på Migrationsverket som sparkades för att han skrev Israelvänliga inlägg på sin blogg, men det finns säkert fler fall.

Genusvetarna har oss i ett skruvstäd. Till skillnad från andra ideologier och (pseudo)vetenskaper har de trängt sig in på alla andras områden. Ingen skulle komma på tanken att kräva att alla lärare i sociologi skall propagera för marknadsekonomi, att alla lärare i teologi skall propagera för ekologism, eller ens att alla lärare på Handelshögskolan skall propagera för socialism. Men alla förväntas de propagera för feminism.

Överallt i vårt avlånga land erbjuds anställda på olika arbetsplatser fortbildning av olika slag. Ofta är detta ett välkommet avbrott från vardagen, ett tillfälle till personlig utveckling, och att lära sig något nytt och intressant, som den anställde själv aktivt ansöker om att få gå. Genuskurser, däremot, är något man blir kommenderad till, vare sig man vill eller inte. Det går inte komma undan.

Väl där, på genuskursen, har man, i teorin, samma tre huvudsakliga val av förhållningssätt som alltid finns när man utsätts för indoktrinering. Man kan kämpa emot – opponera sig, man kan sitta av tiden och låta propagandan rinna av som vatten på en gås, eller man kan spela med och låta sig indoktrineras, eller åtminstone ge sken av att ha indoktrineras.

I praktiken återstår bara det tredje alternativet när det gäller genusvetenskap. Väljer man det första alternativet är man en manschauvinist, kan sannolikt beslås med att ha utövat könsmakt, och riskerar att bli föremål för disciplinära åtgärder, t.ex. att förlora jobbet. Väljer man det andra alternativet, så gör man sig automatiskt skyldig till härskartekniken osynliggörande. Endast genom att uttryckligen och entusiastiskt visa sin totala uppslutning bakom genusvetarens paroller går man säker.

Vi är på väg mot ett totalitärt mörker. Hur få stopp på vansinnet?

Patrik Magnusson, genuscertifierad lärare