Archive for the '*SYNTS & HÖRTS I MEDIERNA*' Category

Newsmill debatterar nykonservatismen

Newsmill har dragits igång en mycket intressant debatt på temat ”nykonservatismen – vad innebär den?”. Idag har mitt bidrag publicerats: ”Välfärd och miljö två viktiga konservativa frågor”, där jag argumenterar för just detta och visar på skillnaden gentemot vänsterns syn på och politiska hanterande av välfärds- och miljöfrågor.

Den svenska konservatismen anno 2011 växer i både omfång och självförtroende. Den har god intellektuell spänst och är mogen att formulera sig på ett uppdaterat sätt, den företräds av en mångfald debattörer, och den är redo att bryta befintliga fördomar och ta sin rättmätiga plats i den svenska samhällsdebatten i anspråk. Detta känns oerhört glädjande och inspirerande!

Bland de 12 debattörer som på bara en vecka har publicerat sig i Newsmills debatt om nykonservatismen märks särskilt Johan Lundberg, Elise Claeson, Roland Poirier Martinsson, Charlotta Levay, Carl Johan Ljungberg och Hans Wallmark.

Alla som är intresserade av hur en modern svensk konservatism kan formuleras av konservativa själva, och alla som har tröttnat på floskelfetischismen och pajkastningen i debatten mellan socialister och liberaler, kommer att finna ett stort värde i att följa denna viktiga debatt på Newsmill! Spread the word!

Jakob E:son Söderbaum

T&F-redaktör på Newsmill

Jakob E:son Söderbaum skriver idag på Newsmill under rubriken ”Stort misstag om SD tillåts lägga beslag på konservatismen”, där han analyserar Sverigedemokraternas politik i jämförelse med konservatismen. Han kommer bl.a. fram till att SD bör både betraktas och bemötas som ett nationalistiskt parti samt att Alliansen måste göra mer för att behålla de konservativa väljarna. Söderbaum, som tycker att debatten kring SD mestadels kännetecknas av ”floskelfetischism” och intellektuell ohederlighet, efterlyser också en motsvarande ideologisk analys från socialdemokratiskt håll i det att SD:s socialpolitik och ekonomiska politik ter sig klassiskt socialdemokratisk.

Läs hela artikeln här.

Redaktionen

Söderbaum på Barometern, sista perioden

Jakob E:son Söderbaum och ordinarie politiske redaktören på Barometern-OT Ulf Wickbom.

Mitt vikariat på Barometern-Oskarshamnstidningen (det är alltså två tidningar med samma ledarsida) är över, och jag tänkte sammanfatta den sista perioden som varade till den 18 augusti. Under sista ”perioden” skrev jag en del saker med lokal anknytning, bl.a. om Linnéuniversitetet som är beläget i Kalmar och Växjö. Tre opublicerade alster kommer jag att lägga ut här på T&F nu under de närmaste dagarna.

Bland mina personliga favoriter av de ledare jag skrivit under sommaren återfinns förstås artikelserien om modern konservatism, som var ett beställningsjobb och mycket roligt att få skriva! Vid sidan om dem är jag särskilt nöjd med ”Tjuren och kulturen” (30/7) och ”Räntehöjning med bubbelvarning” (2/7).

    Mina ledare och krönikor under tredje perioden:

    * Linnéuniversitetet del 2: Kalmar i elitserien (krönika 17/8)

    * Linnéuniversitetet del 1: Studera i Kalmar (krönika 16/8) – En artikelserie om de utmaningar som Sveriges yngsta universitet står inför.

    * Socialdemokraterna och ”straffskatterna” (ledare 9/8) – S beskyller Alliansen för ”straffskatten” på pensionärer. Är det några som sysslat med straffskatter i svensk politik så är det S.

    * Slöjförbud och religionsfrihet (ledare 6/8) – Björklunds (FP) utspel om möjlighet att förbjuda slöja uppfattas som kontroversiellt, vilket dock är omotiverat.

    * När välviljan handlingsförlamar (ledare 5/8) – Om Dawitt Isaak som sitter rättslöst fängslad i Eritrea.

    * En engelsk-svensk korsbefruktning (ledare 4/8) – En ”uppföljare ” på min artikelserie om modern konservatism, det har nämligen visat sig att även Tory-ledaren Cameron inspireras av Alliansen.

    * Det är skillnad på folk och folk (ledare 3/8) – Hägglunds (KD) tal om ”verklighetens folk” och vikten av att göra skillnad på politiker och vanliga människor.

    * Presstödet – otidsenligt och problematiskt (ledare 2/8)

    * Tjuren och kulturen (ledare 30/7) – Att tjurfäktning förbjuds i Katalonien betyder inte att det kan komma att förbjudas i resten av Spanien, den svenska debatten om detta verkar helt ha missat att Katalonien alltid på olika vis hävdat sin kulturella särart.

    * Det otidsenliga biståndet (ledare 29/7)

    * På tal om tid och pengar (krönika 29/7) – Ingen kommer väl att sakna 50-öringen, men det kan ändå vara på sin plats att känna till lite grann 50-öringens och örets långa svenska historia.

Mina tidigare ledare och krönikor på Barometern-OT: Period 1 och Period 2.

Jakob E:son Söderbaum

Våga ifrågasätta heltäckande slöja

>Publicerat på Opinionen.se 3 augusti

Det är inte så lätt att förena vare sig frihets- eller jämlikhetsideal med heltäckande slöja, menar artikelförfattaren.

Efter Folkpartiledaren Jan Björklunds senaste utspel om att rektorer ska ges rätt i lagstiftningen att förbjuda användandet av burka och niqab på sina skolor, har slöjförbudsdebatten blossat upp igen. Detta är i och för sig något som redan medges i dagens lagstiftning, även om det råder viss otydlighet. Kommentarerna till utspelet har dock mestadels varit kritiska. Somliga trycker på att det spelar Sverigedemokraterna rätt i händerna, samtidigt som det nog faktiskt lika gärna kan vara ett sätt att vrida ett vapen ur händerna på SD.

Men frågan är både svårare och viktigare, än att försöka svärta ned en duktig politiker som äntligen börjat få rättsida på den sedan länge havererade svenska skolan, med anklagelser om förtäckt främlingsfientlighet. Är det inte i själva verket så att burka och niqab är just precis förtäckt främlingsfientlighet? Åtminstone i bemärkelsen att den som inte är (läs: anses vara) som andra inte ska visa sig på samma sätt som andra får göra.

Många debattörer villar bort sig

Även om antalet i Sverige som bär burka och niqab är tämligen begränsat, så gör det inte principfrågan mindre viktig, vilket många också försökt hävda. Att förringa frågans betydelse är bara ett sätt att inte ta ställning samtidigt som man låtsas vara modig genom att angripa någon annans åsikt. Problemet med föräldrar som slår sina barn blir ju inte heller mindre bara för att antalet barn som råkar ut för detta i dagens Sverige är rätt begränsat.

Hur kan det komma sig att samma debattörer som annars brukar tala sig varma för bristen på jämställdhet mellan män och kvinnor i Sverige (som ju ändå är ett av världens allra mest jämställda länder) nu när det gäller heltäckande slöja för kvinnor försvarar dessa? Varken burka eller niqab har någonting som helst att göra vare sig med rätten för kvinnor att få uttrycka sin kvinnlighet eller sin jämlikhet med bröder, föräldrar och andra svenska medborgare.

Det finns förstås flera skäl till förvirringen i denna debatt kring jämställdhets- och frihetsfrågorna. Ett skäl är att detta för många är ett nytt sätt att slå mot borgerliga och traditionellt västerländska värderingar när kulturmarxismen inte längre räcker till i det offentliga samtalet. Ett annat är att det öppnar upp för möjligheten att, genom instämmande i högljudd kritik gällande en viss oönskad ståndpunkt, kunna välta omkull en politiker som är mycket duktig och framgångsrik inom områden som man har någon annan form av intresse i att han försvinner ifrån.

Men vän av ordning måste då fråga sig hur det egentligen står till med de ideal som den politiska korrekthetens vuvuzelastämmor annars brukar bekänna sig till?

Frågans stora komplexitet

Att frågan är väldigt komplex och mångsidig, vittnar den slöjdebatt om som på senare år har kommit upp då och då i Sverige – liksom nere på kontinenten. Björklund är inte ensam om att som etablerad toppolitiker lyfta denna fråga upp på riksnivå. Över hela Europa debatteras nu olika former av liknande restriktioner. I april röstade det belgiska parlamentet igenom förbud mot all klädsel som helt eller delvis döljer ansiktet, inklusive burka och niqab. Nu i juli fattades också det första parlamentariska beslutet av två i Frankrike om förbud mot heltäckande slöja på allmän plats.

Å ena sidan är naturligtvis religionsfrihet en rättighet vi måste ställa upp på, också i det moderna samhället. Det är ett grundläggande demokratiskt ideal, och någonting vi aktivt måste slå vakt om för att undvika att intolerans uppstår mellan människor av olika tro. Å andra sidan vet vi sedan gammalt att ett sekulariserat offentligt rum inte i sig hotar religionsfriheten. Snarare är det en förutsättning för sann religionsfrihet, genom att staten inte tar ställning annat än för människors likhet inför lagen och för att religion är en privatsak.

Att ha ett sekulariserat samhälle med religionsfrihet är dock inte detsamma som att ha ett religionsfritt samhälle. Men, och detta är särskilt viktigt, 2000-talets samhälle måste vara ett samhälle där religiösa motsättningar inte får lov att gro. Det är faktiskt uppenbart att en hel del kunde göras i dagens Sverige för att öka respekten för olika trosuppfattningar.

Man kan, liksom många debattörer, tycka att det borde vara fullständigt självklart att alla tjejer och killar i dagens Sverige ska ha friheten att själva välja hur de vill gå klädda. Men tyvärr är det inte heller så enkelt. Många av de unga tjejer som bär slöja gör det för att deras föräldrar önskar det. Samtidigt är det ju fel att säga att man måste gå emot sina föräldrar för att det ska vara ”av egen fri vilja”.

Gamla ideal och moderna förutsättningar

Motfrågan om vi även ska förbjuda nunnor att gå traditionellt klädda – vilket praktiskt taget skulle förhindra dem att vistas i det offentliga rummet – har också framförts. Det är faktiskt en sak, att klä sig enligt religiösa påbud med anledning av att frivilligt ha valt bort familjelivet till förmån för det isolerade klosterlivet. Och en annan sak att just när man vistas i det offentliga rummet ”behöva” klä sig enligt religiösa påbud. Väl att märka gäller motsvarande religiösa klädform för katolska och ortodoxa män och kvinnor som går i kloster, medan det bara är muslimska kvinnor som behöver klä sig heltäckande.

Dessutom finns det inte något stöd i internationell koranforskning för att kvinnor ska bära heltäckande slöja. Följaktligen är det egentligen inte ett religiöst påbud, och därmed inte heller så mycket en fråga om religionsfrihet, som en fråga om alla människors lika värde och rätt till personlig frihet. Frågan öppnar dock onekligen helt nya dimensioner och utmaningar både i jämlikhets- och frihetsdebatten, och visar att 1900-talets politiska tankemönster inte räcker till i 2000-talets samhälle.

Därför är Björklunds nya förslag både bra – och milt. Och det förtjänar verkligen att påpekas hur viktigt det är att debatten kring detta förs sakligt, med utgångspunkt i människosyn och samhällsideal – och med insikten om att man själv kan ha fel. Frågan om förbud för heltäckande slöja i skolan har inte så mycket att göra med SD, som med djupt rotade demokratiska ideal i det moderna samhället.

Dagens Sverige är i stor utsträckning ett värdenihilistiskt land, och det finns i samhällsdebatten en utbredd rädsla för förbud. Så har Björklund också anklagats för sin ”förbudspolitik”. Men ibland behövs förbud för att hjälpa människor. Ibland är faktiskt just förbud ett sätt att skapa frihet. Och ibland kan förbud, väl att märka, vara ett sätt att skapa frihet för människor som inte är vana vid frihet. Som Edmund Burke en gång skrev: ”allt som behövs för att ondskan ska kunna vinna, är att de goda inte gör någonting”.

Jakob E:son Söderbaum

Mera Söderbaum på Barometern

Det är dags att uppdatera T&F-läsarna på mina senaste ledare i Barometern, där jag sommarvikarierar som politisk redaktör. Ett beställningsjobb under perioden har varit att skriva en artikelserie i fyra delar om den moderna konservatismen. Därefter tog jag in svarsinlägg från lokalpolitiker inom Socialdemokraterna (Håkan Juholt), Kristdemokraterna (Anders Andersson), Folkpartiet (Sverker Thorén) och Miljöpartiet (Jonas Löhnn). Se vidare Barometerns ledarsida på nätet. Idag publicerades min slutkommentar.

På nätet har även Hayek-institutet Sverige skrivit en längre kommentar till den andra delen av min artikelserie om modern konservatism.

Nu ligger till slut den första krönikan jag skrev för Barometern i juni ute på hemsidan. I samband med detta har jag också uppdaterat min första sammanställning över sommarens Barometern-skriverier, inklusive att skriva små innehållsdeklarationer till respektive artikellänk på samma sätt som nedan.

Barometern andra perioden:

Jakob E:son Söderbaum

Söderbaum nu även krönikör på Opinionen.se

Den elektroniska affärstidningen Dagens PS har dragit igång en satsning med aktuell politik och opinionsbildning som heter Opinionen.se . Jag är tacksam att få medverka som en av nio krönikörer, jämte andra framstående skribenter som Dick Erixon (även redaktör för Opinionen.se), Henrik Alexandersson, Jan Kallberg och Göran Greider. Bredden av skribenter, från liberaler och socialdemokrater till konservativa, är mycket inspirerande.

Jag kommer själv med intresse att följa de andra skribenterna, på samma sätt som jag tyckte det var väldigt uppfriskande när jag gick i högstadiet och gymnasiet att läsa gratistidningen Metro för dess stora bredd av kolumnister. Där läste jag inlägg av både Jan Kallberg och Göran Greider, och det råder inget tvivel om att Metro på detta vis fick igång mitt intresse för politik och samhälle.

Det känns därför extra roligt att på detta sätt få ge tillbaka till ett liknande sammanhang något som har betytt så mycket för mig.

Jag har hittills publicerat två inlägg på Opinionen.se, som jag avtalsenligt också lagt ut i efterhand på T&F:

Jakob E:son Söderbaum

Palestinasjalen som symbol för högre tänkande?

>Även publicerad på Opinionen.se 19/7 2010

Högskolan Väst har högst upp på sin hemsida en vinjettbild som visar en snett leende student i palestinasjal, i högskolans färger. Uppenbarligen ett medvetet val av design och framtoning. Men vad är det tänkt att signalera?

Betyder det att Högskolan Väst är antisemitisk? Att judar inte är välkomna där? Att man reservationslöst stödjer den palestinska sidan i det utdragna och infekterade kriget i Mellanöstern? Att detta är en högskola för vänsterextremister? Att man inte främjar oliktänkande?

Förmodligen är det inte alls tänkt på det viset. Men i vilket fall är det osmakligt, och illustrerar väl att debatten om akademins behov att stå fri från politiken alltjämt är högaktuell. Att låta forskning eller högre utbildning präglas av politiska preferenser, vare sig det krävs av makthavarna eller är trendigt, är så fel det bara kan bli. Opolitiserade resultat från akademin är lika nödvändigt för vetenskapligheten som för demokratin. Akademin spelar en viktig roll i granskandet av makten, och detta av ett betydligt mer djuplodande slag än journalisterna normalt ägnar sig åt. För att kunna göra detta på ett adekvat sätt krävs att akademin står politiskt oberoende.

Att dessutom, som Högskolan Väst gör i och med detta, profilera sig med politiska ställningstaganden på sin hemsida, inverkar på vilka som till slut söker sig till denna högskola. Något som i nästa steg går ut över förutsättningarna för fri forskning där. Även om denna inverkan skulle vara liten (vilket det som sagt finns många skäl att anta att det inte är) så är grundproblemet lika graverande. Politiskt beställd och färgad forskning och utbildning hör hemma i tankesmedjorna, inte på högskolor och universitet.

Palestinasjalen som företeelse illustrerar också en annan sak tämligen väl. Nämligen vänsterns skenhelighet i deras eviga tal om tolerans, och hur förskräckligt det är med intoleranta tendenser i samhället. Israel, judar, kapitalister – och för den delen småföretagare och borgerligt sinnade människor överlag – verkar ingen idag behöva visa tolerans mot. Och det är snudd på otrohet att som vänstersympatisör inte visa sitt uttryckliga hat mot dessa gruppor – och människor som hör till dem. Skicka lite gatsten mot dem, eller mys hemma i plyschsoffan en 68-nostalgisk kväll över att ”dagens ungdom” fortfarande gör sådana saker i det moderna, demokratiska Sverige. Så blir allting bra imorgon…

Ur objektiv synvinkel har akademin, vid sidan om att i så stor utsträckning som möjligt bedriva politiskt neutral forskning, flera andra viktiga grunduppgifter. Som att lära ut respekt för oliktänkande, fokus på argumenten, och respekt för att det är argumenten som ska avgöra Snarare än att knytnävarna ska avgöra, eller vapen eller t.o.m. krig. Inte minst i Israel-Palestina-frågan är respekten för oliktänkande och fokus på argumenten, snarare än hämnarens självrättfärdigande och de eviga tjuvnypen, en väg till lösning som i allra högsta grad behöver fler anhängare. Vill man från akademiskt håll ta någon form av ansvar i den utdragna konflikten i Mellanöstern, så borde i rimlighetens namn detta vara det enda rätta.

För att representera en högskola, med sin av naturliga skäl högre grad av tänkande, verkar det faktiskt inte vidare smart att ha en sådan där vinjettbild. Såvida det inte ligger en kvalificerad säljkalkyl bakom, som resulterade i detta förslag. Kan högskolans marknadsavdelning ha kommit fram till att studenten med palestinasjal väcker uppmärksamhet och får hemsidebesökarna att tänka till lite extra?

Visst manar det dubiösa tilltaget till eftertanke. Eftertanke är förstås också något som man måste ha med sig in i högskolestudierna, om man funderar på att ta det steget. Men man tar sig för pannan, och frågar sig var på vägen som Högskolan Västs ledning tappade sin.

Jakob E:son Söderbaum

Samhällsgemenskapen måste värnas bättre

> Även publicerad på Opinionen.se 3 juli

Då och då händer det att även liberaler sätter ner foten och uttrycker sin förtvivlan över att ett viktigt konservativt inslag i samhället fattas – trots att liberalerna själva många gånger motarbetar dessa. Saken är ju också den att en politisk strävan efter frihet är otillräcklig i sig. Det kommer alltid att finnas behov av ”mer frihet”, men total frihet är ju faktiskt ett tomt vakuum. Livet kan inte gå ut på att sträva efter ett vakuum. Människor vill känna mening i tillvaron, och då är samhörighet och identitet viktiga komponenter.

I DN den 27 juni skriver sålunda den liberala debattören Dilsa Demirbag Sten, aktuell med boken Fosterland (Bonniers 2010), att splittringen av samhällsgemenskapen i Sverige har gått för långt. Hennes utgångspunkt är självbiografisk utifrån egna erfarenheter av hur det var när hennes familj kom till Sverige 1976, och med hennes egen syn på det svenska samhällets utveckling fram tills idag.

Socialismen och liberalismen

Demirbag Sten har alldeles rätt. Det svenska samhället idag är ett trasigt och pinat samhälle, efter åratal av politiskt utstuderad och genomdriven söndring. Först tog socialdemokratin över, och var framgångsrik i att kasta ut väldigt mycket av det gamla för att genom social ingenjörskonst införa ett kollektiviserat, ”modernt” massamhälle där klass ställdes mot klass. Ingen annanstans i västvärlden har socialismen varit så framgångsrik i att skaka sönder de gamla grundvalarna för ett samhälle och göra folk så beroende av den hämmande och förtärande staten som i Sverige.

Under Kalla kriget framträdde liberalismen som den starkaste motståndaren mot socialismen, vilket medförde att konservatismen hamnade i skymundan i samhällsdebatten. Efter murens fall och Sovjetunionens kollaps har socialliberalismen tagit över som ny huvudideologi i Sverige. Denna normupplösande variant av liberalism, som med det omåttliga (tomma) frihetsidealet som galjonsfigur aktivt strävar efter att befria även dem som inte vill ”bli befriade”, och som dessutom vill ha så mycket nya inslag som möjligt i samhällsbilden.

Krackelerat samhälle

Tidigare förenades vi av och definierade oss utifrån kulturell samhörighet. Man var t.ex. i första hand smålänning, i andra hand svensk, i tredje hand europé och i fjärde hand västerlänning. Kulturella olikheter spelar fortfarande stor roll. Men idag definierar folk också sig själva utifrån sådant som kön, sexuell identitet, musikstil och vilka TV-serier man följer. Acceptansen för olikheter har blivit mycket större, men att bara acceptera olikheter är idag otillräckligt. Förutom att samhällsgemenskapen krackelerat tenderar nu dessutom dessa olika grupper att ställas mot varandra: kvinnor ställs mot män, homosexuella mot heterosexuella, emos mot britpopare, och den som inte sett alla ”Sex and the City”-avsnitt är liksom lite efter.

Samtidigt med denna utveckling har såväl socialistiska som liberala politiker medverkat till att svensk folkkultur förpassats ut ur det offentliga rummet. Detta har skett så till den grad att få vanliga människor idag kan sätta fingret på vad ”svensk kultur” egentligen är. Politiskt korrekta journalister och politiker försummar inte heller ett tillfälle att påpeka att det inte existerar någon svensk kultur. Vilket givetvis är trams. Det måste även Dilsa Demirbag Sten ha märkt av ganska tydligt. Men det blir faktiskt ett bekymmer för invandrare när svenskar inte ens själva kan förklara sin kultur – hur ska de då kunna komma in i samhället? (Nej, liberaler och konservativa är givetvis överens om att statligt tvång aldrig kan vara rätt svar i sådana här sammanhang.)

Öppna portarna

I detta närmar vi oss pudelns kärna. Vi behöver öppna dörrarna på vid gavel för att släppa in våra invandrare i den svenska kulturen. D.v.s. de svenska referensramarna, synsätten, rotade umgängesformerna och värdegrunden.

Det hindrar inte invandrare från att parallellt värna om sin gamla kultur. Detta bör i god konservativ ordning vara helt upp till familjen, och hur föräldrarna väljer att uppfostra sina barn. Den svenska adelssläkten Hamilton som kom till Sverige på 1600-talet vårdar fortfarande sitt skotska arv i t.ex. namngivning och genom att bära kilt till fests. Men vid sidan om sina stolta skotska familjetraditioner har de också odlat en svensk kulturell identitet. Och det är ju så det ska vara. Istället för att människor av olika kultur och klassbakgrund ställs mot varandra – i socialismens, liberalismens, jämlikhetens, diskrimineringens eller rättvisans namn.

En gemensam angelägenhet

Människors olikheter är någonting positivt, och det är genom våra olikheter som vi bäst kan komplettera varandra. Men det måste också finnas ett socialt kitt som håller oss samman. Annars riskerar olikheterna att medföra otrygghet ifråga om hur vi ska förhålla oss till varandra, och som en konsekvens av det respektlöshet, hänsynslöshet och i värsta fall en destruktiv osämja gentemot dem som inte är precis som en själv. Låt oss därför slå vakt om och odla den svenska kulturen, gemenskapen och identiteten. Det är, märkväl, absolut ingenting främlingsfientligt i sig – det är socialt ansvarstagande och ett sätt att undvika att alla blir till rotlösa, osjälvständiga individer under en stark Stat som intervenerar också i vanliga människors liv för att undanröja varje tänkbart hot mot dess egen makt.

Vårdandet av folkkulturen är slutligen inte helt och hållet en privatsak, som liberalen Demirbag Sten skriver i sin artikel. Det är en gemensam angelägenhet som är den enda lösningen på hennes problem som inte innebär att samhällsmedborgarna formas av politikernas skrivbordsidéer och sociala experiment – utan av generationernas erfarenhet och de geografiska grundförutsättningarna i någonting unikt som både gammelsvenskar och nysvenskar måste kunna vara stolta över att vara en del av. I detta har vi tillsammans en spännande utmaning för de infödda svenskarna att, i samröre med dem som betraktar oss med utomståendes ögon och samtidigt vill ingå i vår gemenskap, hitta tillbaka till förståelsen för vad det innebär att vara ”svensk”.

Jakob E:son Söderbaum

Söderbaum på Barometern i sommar

Jakob E:son Söderbaum med Kalmarsund i bakgrunden.

Sedan den 28 juni sommarvikarierar jag som politisk redaktör på Barometern i Kalmar. Vikariatet sträcker sig fram till den 8 augusti. Jag har dessförinnan under juni varit veckorkrönikör, och för närvarande ansvarar jag också för Barometerns nya Almedalsblogg, surfa gärna in på Barometern i Almedalen!

Den kristdemokratiske lokalpolitikern Christopher Dywik har vänligt nog uppmärksammat mitt gästspel.

Under perioden kommer jag förstås att skriva ett och annat på T&F, men det känns viktigt att länka in mina ledare och krönikor här också. Eftersom betalt skrivande många gånger är mer kvalificerat skrivande. Jag kommer därför, liksom förra året, att sammanfatta detta arbete med den här typen av blänkare på T&F.

Här följer i kronologisk ordning de ledare och krönikor som jag hittills publicerat i Barometern:

Förra året var jag på motsvarande sätt på Nya Wermlands-Tidningen, läs mer om detta här:


Jakob E:son Söderbaum

Konservatismdebatten i media fortsätter

Per Ericson och Claes G. Ryn vid ett av Konservativt Forums seminarier 2007.

Det är både roligt och bra att debatten om högerns idébredd fortsätter, senast idag med ett program i Sveriges Radio P1. Det som nu håller på att hända är i huvudsak vad Erik Wallrup, som initierade hela debatten, önskade. Nämligen just att högerns idébredd tydliggörs. För visst har han rätt i att behovet av detta är exceptionellt stort i Sverige inte minst vid en internationell jämförelse.

Från att det bara har uppfattats som att högern är liberal och ekonomiinriktad, har det nu – äntligen! – talats väldigt mycket om konservatismen som ett huvudben inom den borgerliga idébildningen. Låt mig i detta läge genast länka till en hemsida som enkelt redogör med 7st varianter för konservatismens ideologiska inriktningar. I debatten har vi även stött på fenomen som den tyska s.k. revolutionära konservatismen (även kallad anarkokonservatism) och nyhögern, vilka inte minst är intressanta i sammanhanget för att belysa högerns radikala sida och därmed ge viktiga nycklar till förståelsen för vad ”högerextremism” i egentlig mening är.

För att känna att debatten verkligen närmar sig en bättre helhetssyn av bredden inom den egentliga högerns idébildning, skulle jag vid sidan om dessa inriktningar gärna tillfoga kommunitarismen som en viktig modern strömning. Centerns Högskoleförbunds tidskrift Rådslag gjorde i ett flertal av sina första nummer från 2005 viktiga bidrag till modernt högertänkande med sin analytiska artikelserie om en sund modern nationalism, kulturell regionalism och kommunitarism genom Ilan Sadés duktiga och sakkunniga penna. Även personalismen (en människosyn som är kontextbunden snarare än individualistisk eller kollektivistisk, och som har anammats inom både konservativt och kristdemokratiskt tänkande) har i Sverige en mycket framstående företrädare i Jan Olof Bengtsson, författare till en genuin bok på temat med titeln ”The Worldview of Personalism” (Oxford University Press, 2006). I USA sitter också den i svensk media hyfsat bekante professorn i Politics Claes G. Ryn och publicerar långa rader av bidrag till en modern konservativ politisk åskådning på engelska.

Därför tycker jag det är både synd och märkligt, snudd på tjänstefel även om man givetvis också måste prioritera bland mängder av olika inkommande debattartiklar, att SvD publicerar en artikel av nyliberalen Johan Norberg som avslutning på debatten. Norberg som ju i princip är den ende högerintellektuelle som är känd i Sverige, och som är själva upphovet till debatten om behovet av att se över den svenska högerns synbarligen väldigt begränsade intellektuella resurser och nyansskillnader. Det är faktiskt en helt annan sak att han är en av vår tids allra mest framstående politiska tänkare. Hela grejen är ju att vi skulle behöva lyfta fram fler tänkare inom dagens svenska höger. Även en konkurrensfundamentalist som Norberg skulle må bra av lite konkurrens, både i idéer och i position i samhällsdebatten. Jag vet att det i alla fall inte handlar om att debatten tappat för mycket styrfart, dels för att Göran Hägglund som förste partiledare gett sig in i debatten, dels för att jag själv skickat in en debattartikel till SvD innan det drogs streck där.

Några punktkommentarer jag skulle vilja göra i övrigt i debatten såhär långt…

Kristdemokraternas partiledare Göran Hägglund är alltså en av dem som nu (SvD 1/3) gett sig in i debatten. Det är härligt att se Hägglund referera till Wilhelm Röpke i sin artikel, om Röpke har vi skrivit åtskilligt här på T&F (t.ex. här och här). Förutom Röpke hänvisar han till KD:s principprogram som en framstående idéskrift i sammanhanget. Och det vill jag verkligen hålla med honom om, KD:s principprogram är i stor utsträckning en konservativ idéskrift för ett parti i det svenska 2000-talet (om konservatismen i KD:s principprogram har jag skrivit mycket utförligt här). Det måste dock påpekas att medan Hägglund i sin artikel slår ett välkommet slag för den svenska idédebatten till höger om mitten, så finns verkligen mycket att önska vad gäller KD:s interndebatt. Denna verkar totalt lamslagen av en liten skara inom rörelsen upphöjda debattörer som för allt i världen inte vill diskutera kristdemokratins närhet till konservatismen med utgångspunkt i sagda principprogram.

I DN skriver Henrik Berggren att han tycker att Fredrik Reinfeldt är en bra representant för ”upplyst konservatism”. Till att börja med bör det förstås påpekas att Reinfeldt har bekänt sig till konservatismen, eller åtminstone att konservatismen är en viktig del av moderaternas politiska idégrund. Men det vore kort sagt intellektuellt ohederligt att kalla Reinfeldt vare sig för konservativ eller ”upplyst konservativ”. Reinfeldt är en genuin politisk pragmatiker, och hans politik syftar till att visa att även moderaterna kan regera prestigelöst med samma medel och idéer som socialdemokratin gjort i decennier. Det socialdemokratins Sverige som Reinfeldt försvarar och bygger vidare på är helt väsenskilt från ett sådant Sverige som konservativt sinnade vill ha – en vision som enligt min erfarenhet i sina huvudsakliga drag kan tecknas som ett starkt civilsamhälle på traditionsbejakande grund där ansvarstagande premieras, ett socialt skyddsnät finns till just för de svagaste, och med fungerande skydd mot yttre och inre fiender till vår demokratiska rättsstat.

Dagen efter att SvD beslutat att lägga ner sitt upprätthållande av debatten, publicerar PJ Anders Linder på SvD:s ledarblogg ett förtydligande av sin tidigare ståndpunkt om att konservatismen och liberalismen borde samarbeta, med utgångspunkt i ett citat från danska Jyllands-posten. Den ståndpunkt som framförs är både bra och tänkvärd, även för sådana som jag som tycker att liberalismen varit en alltför otrogen make inom politiken de senaste 50 åren i Sverige. Men om ett sådant samarbete totalhavererat inom ramen för det självproklamerande liberalkonservativa Moderata samlingspartiet, är då lösningen att fortsätta på en uppenbart omöjlig väg – eller att hitta en ny? Kanske man kan tänka sig en Allians för Sverige version 2.0, där liberalerna från de olika partierna intensifierar och profilerar upp sitt samarbete som liberaler, samtidigt som de folkpartister som stödjer Jan Björklund, de kristdemokrater som uppskattar Göran Hägglunds linje sedan Almedalen 2009, de centerpartister som sympatiserar med ovannämnde Ilan Sadé, och de moderater som kort och gott tycker att partiet var bättre förr innan både Reinfeldt, Bildt och Adelsohn profilerar upp sitt samarbete som konservativa? Det faktum att flertalet personvalda riksdagsledamöter på den borgerliga sidan är konservativt sinnade, tyder också på att det finns en stor potential i folkdjupet för att på ett eller annat sätt profilera upp den konservativa sidan av det borgerliga blocket.

I Smålandsposten inleder Marcus Svensson sitt debattinlägg med att hänvisa till Torbjörn Tännsjös bok ”Konservatism” (Bilda, 2001). Vän av ordning sitter efter formuleringen ”något ligger det förstås i att konservatismen vill bevara status quo” och väntar på en kraftig reservation för den tidigare chefsideologen för Vänsterpartiet kommunisternas i alla avseenden vilseledande framställning om en av sina främsta fiendeideologier. Tyvärr kommer inte en sådan reservation, trots att Svensson skriver att ”det är också så vi är vana att konservatismen presenteras i svensk kontext”. Låt oss genast slå fast att Tännsjös bok är fullkomligt värdelös, den är både ideologiskt ointressant och vilseledande och det är riktigt synd att någon ens får för sig att nämna den i debatten. Det räcker att återigen påpeka att det inte finns någon konservativ som skulle försvara en socialistisk stat och att konservatismen grundar sig på borgerliga och kulturella ideal – Tännsjö är helt ute och cyklar. I övrigt ligger det en del i vad Svensson skriver om konservatismen, men beskrivningen blir väldigt haltande och missvisande för dem som inte är väl insatta i den konservativa idébildningen. När Svensson påtalar att konservativa i allmänhet vänder sig mer åt kulturella och litterära skapelser missar han fullständigt att det finns en spirande intellektuell konservativ idébildning både i Europa och USA, som nämnde Roger Scruton bara är en av många representanter för. Och det är ju detta som den pågående debatten eftersöker! Bland översiktliga framställningar om konservatismen rekommenderas istället varmt Reidar Larssons standardverk ”Politiska ideologier i vår tid” som alltjämt utkommer i nya upplagor. Eller för den delen informationsportalen Konservatism.se .

Den politiske redaktören på Kalmartidningen Barometern, Per Dahl, som tidigare nämnts här i egenskap av redaktör för den i sammanhanget mycket betydelsefulla antologin ”Och sedan? – Den nya borgerliga idédebatten” (Hjalmarsson & Högberg, 2003), har nu också gett sig in i debatten. Han ger den viktiga förklaringen, om än kanske lite väl diffust, att konservatismen är mer ”ett sinnesläge” än skarpslipade och fast sammanfogade idéer. Dahl ger också ett sällsynt och ganska fascinerande perspektiv på konservativt urtänkande i antikens Grekland. Dessutom, och detta är en mycket viktig poäng när det gäller varför det verkar finnas alltför får konservativa debattörer, påpekar han att den konservativa läggningen (kanske lite extra i det så konsensusorienterade Sverige) gör det svårt att pracka på andra sina åsikter och att detta kan vara en anledning till att mer konfrontativt inställda liberaler tagit över den borgerliga scenen på bekostnad av en mera djuplodande och fruktsam idédebatt och idébildning.

Det hade dock verkligen varit läge om en eller annan konservativ debattör, som det trots allt verkligen finns ett antal av även i Sverige, började bjudas in till TV-soffor och radiohörnor. Dels för att diskutera fenomenen konservatism och konservativ debatt, dels för att ge perspektiv på politik och samhälle, och dels för att stöta och blöta sina argument mot liberalerna och socialisterna! När får vi t.ex. en konservativ som flankerar de liberala och socialistiska tyckarna i P1:s Godmorgon Världen? T&F:s Rolf K Nilsson, själv journalist och radiopratare innan sitt nuvarande engagemang som moderat riksdagsledamot, har länge i olika sammanhang och på olika sätt drivit denna fråga. Det känns verkligen som att det börjar blir dags, eller hur?

Det är i alla fall roligt att P1:s samhällsprogram Nya vågen idag när de gör en egen insats för denna debatt i ett 24 min långt inslag, nämner T&F och lite grann vad vi har skrivit i sakfrågan. De börjar med att sammanfatta debatten, och därefter diskuterar Johan Lundberg, Isobel Hadley-Kamptz och Johan Norberg både debatten och var och ens argument. Norberg håller med om att det politiska äktenskapet mellan konservatism och liberalism inte varit lyckat från någon sida, Hadley-Kamptz tar upp att konservatismen har gjort stora insteg i den svenska debatten under de senaste 10 åren, och Lundberg bereds en hel del utrymme till att rikta relevant kritik mot liberalismen.

Tidigare inlägg på T&F i denna konservatism-debatt:

Följande inlägg i debatten har jag hittat på nätet sedan sist:

Jakob E:son Söderbaum



Organisationer & information


Konservativt Forum samlar klassiskt konservativa runtom i Sverige till diskussion och arrangerar bl.a. en årlig konferens.



Informationsportalen Konservatism.se har utmärkta sammanfattningar och fördjupningsmaterial om konservatism på svenska.


Föreningen Heimdal i Uppsala är Sveriges största och äldsta politiska studentförening. Föreningen verkar sedan 1891 för en reformvänlig konservatism.



Sprid ordet... stöd Tradition & Fason på Facebook!

Antal besökare

  • 1 034 033 träffar
Bloggtoppen.se

Politik bloggar