Kvoteringens logiska slutstation

Jag och många andra borgerligt sinnade brukar på goda grunder beklaga oss över den ideologiskt betingade lockelse som kvoteringar utövar på våra politiker. Ibland tvingas man dock medge att de förslag de jonglerar med är en västanfläkt jämfört med vissa utländska kollegors förslag.

Det finns en provins i Sydafrika där ANC inte har makten - Västra Kapprovinsen

I Sydafrika lägger det regerande ANC nu ett förslag om skärpt raskvotering på alla arbetsplatser. Redan idag finns en mängd regler som skall garantera att den etniska sammansättningen på en arbetsplats skall spegla befolkningssammansättningen i stort. Nu vill man bl.a. ta bort ett undantag som gör att hänsyn tas till regionala skillnader när arbetsplatsernas uppfyllnad av rasmålen bedöms. Tidigare räckte det att arbetsplatsen matchar den regionala befolkningssammansättningen. Nu skall de jämföras mot nationella siffror.

I och med att befolkningen är tämligen ojämnt fördelad i Sydafrika får detta omfattande konsekvenser. I Kapprovinsen är de svarta i minoritet. Där bor huvuddelen av landets färgade (av blandad vit-svart härkomst) och vita befolkning. I resten av landet är de svarta i kraftig majoritet. Skall arbetsplatserna i Kapprovinsen uppfylla de nya lagarna kommer det att innebära att ungefär en miljon Kapbor måste flytta till andra delar av Sydafrika, och ersättas av lika många svarta från andra delar av landet. Vi talar om folkomflyttning i massiv skala, ja hade offren för dessa tvångsåtgärder varit några andra än vita Sydafrikaner hade vi sannolikt kallat det etnisk rensning.

Inte blir det bättre av att motivet bakom denna drakoniska åtgärd tycks vara att stärka regeringspartiets grepp om makten. I västra kapprovinsen styr nämligen oppositionspartiet Demokratisk allians. Genom att flytta in stora skaror av svarta, ANC:s kärnväljare, hoppas man utradera denna bastion för oppositionen som nu fungerar som ett skyltfönster mot resten av Sydafrika, ett exempel som visar att det finns andra än ANC som kan regera, och som gör det mycket bättre.

Våldsbrottslighet är ett svårt problem för Sydafrika

Detta bådar inte gott för Sydafrika. Redan idag har landet problem att hantera konsekvenserna av den stora emigration som följt på ANC:s maktövertagande. Galopperande brottslighet har fått många att lämna landet, och ännu fler att vilja göra det. Allra störst har utvandringen varit bland de vita. Var femte vit Sydafrikan har lämnat landet, vilket berövat Sydafrika en stor del av den mest kvalificerade arbetskraften. Denna typ av radikala kvoteringslösningar torde inte hjälpa till att stoppa detta utflöde, tvärtom. För en ung välutbildad vit Sydafrikan är det inte alldeles självklart att välja Durban eller Johannesburg före Toronto och Melbourne när regeringen bestämmer att denne inte längre får jobba i Kapstaden.

Man tycker också att ett land som genomlidit så mycket trauman kopplade till raspolitik snart två decennier efter apartheidsystemets avskaffande skulle ha nått därhän att man slutade klassa sina medborgare efter etnisk tillhörighet, och istället börja betrakta dem som individer, att färgen på huden inte skall vara avgörande för var man får jobba, utan enbart lämplighet för arbetsuppgifterna. Så tycks dessvärre inte vara fallet.

Att ANC i Sydafrika har ännu mer extrema kvoteringsförslag än sina partivänner gör dock inte de svenska socialisternas kvoteringsförslag bättre. Det tjänar bara som en varning hur illa det kan gå om man låter verklighetsfrånvända ideologer göra samhället till sitt privata laboratorium, och oss medborgare till sina försökskaniner.

Patrik Magnusson

Det tomma folkbegreppets återkomst

FOLKET | Över arabvärlden och även där utanför sveper en flodvåg. Så mycket har vi alla noterat. Den ena auktoritära regimen efter den andra faller eller skakas i sitt fundament under trycket av något. I DN får vi höra att det är folkets röst som ropar och folkets seniga arm och kraftiga hand som störtar det gamla i gruset. Av de stora morgontidningarna drar DN utan tvekan frågan längst, men tendenserna finns även i SvD. Det finns dock anledning att ställa sig fler frågor och framförallt att problematisera dessa utsagors sanningsvärde.

Lika visst som att ingen vettig människa skulle gråta över psykopatokratins fall i Libyen, likväl som ingen skulle beklaga despotiska monarkers avgång eller begrät faraoniska presidenters fall – är vi tvungna att ställa oss frågande. Problematiken är enkel. Som SvD:s P J Anders Linder konstaterar via Gunnar Hökmark, betyder inte en diktaturs nedgång per automatik demokratins uppgång. Förändring är inte nödvändigtvis förbättring. Att man kan ifrågasätta om det kan bli värre än att ha Gadaffi som ledare må vara ett faktum – men problemet kvarstår.

Med utgångspunkt i en mycket förenklad världsbild, ivrigt påhejad av vänsterns våldsromantiska vurmanden och liberalernas progressivism, hyllas revolutionerna som ”folkets” verk. Feministerna har visserligen redan varit snabba med att utropa revolutionen till kvinnornas, något som väl ingen är speciellt förvånad över. Frågan är dock vilka är ”folket” som har gjort uppror i Arabvärlden? Politisk majoritet är en sak, folksuveränitet en annan – men vilka är det mytomspunna ”folket”? Frågan är givetvis retorisk. ”Folket” är vänstermystifikation i arbete. I dess namn kan man lugnt rensa ut historiens, geopolitikens, kulturen, sociologins ja t.o.m. klassmotsättningarnas förklaringsvärde. När det vredgade folket reser sig faller de auktoritära regimerna likt mogna dadlar; över sanddynors dallrande hägringar kan redan anas den sol som snart skall stråla mera klar. Till och med undertecknad klarar av att skriva revolutionsromantisk prosa.

Finns det således något begrepp i den marxistiska vokabulären man kan klara sig utan så är det just begreppet ”folk”. Bara genom att kasta på ”folk-” på ordet republik (”folkrepublik”) hoppades man kunna skapa en ny image, bara genom att lägga till ett ”folk-” till ordet polis (”folkpolis”) blev misshandeln genast mycket lindrigare. Och bara genom att lägga till ett ”folk-” på ordet domstol (”folkdomstol”), blir rättsosäkerheten i praktiken omöjlig, eller hur? Det finns marxistiska begrepp som helt klart är intressanta och även skulle kunna ha en potential inom en borgerlig diskurs, såsom alienation och reifikation. Till den gruppen hör dock inte mystifikationen av folkbegreppet.

Till ”folkets” revolutioner hör också faktumet att de tenderar att bli ”kapade”. Revolutionen i Iran 1979 blev kapad får vi höra, 1917 blev också kapad, till och med 1789 blev kapad. Faktum är ju just att radikalernas revolutioner alltid blir kapade! Anledningen är enkel; det finns ingenting despoter älskar mer än att få härska just i folkets namn. Härska bortom traditioner, härska bortom historien, härska bortom varje naturlig eller gudomlig lag – att enbart få härska i folkets namn. Till och med få härska bortom majoritetens vilja, ty Rousseau lärde oss ju att folkviljan inte är synonymt med majoritetsviljan.

I kraft av sin totala verklighetsfrånvändhet har Gadaffi-regimen antagligen lyckats åstadkomma mer än vad den mest bisarra politiska teoretikern kunnat drömma om. Vid sidan av Nassers storslagna galenskap och Baath-tyrannernas skräckvälden har Gadaffi gått steget längre. I ett glesbefolkat ökenland har den f.d. översten skapat sin jamahiriyya, sitt ”massvälde”, väglett av sin egen ideologiska cocktail. En legering av arabsocialismen, en så från all tidigare känd marxistisk teorin frånvänd lära att nationalsocialism skulle framgå som ortodoxt, samt en hemmagjord tolkning av Islam med den enda bärande doktrinen att Gadaffi själv är både Kalif och Storayatolla. Hans ”Gröna boken” läses nog med störst behållning med den gröna fen [slang för spritdrycken absint, reds anm] i andra handen. Såsom högtflygande skrivbordskonstruktion är projektet alltför osannolikt för att vänstern inte skulle vara där och hylla det. Den perfekta fasaden av total idealism och sköna ord för att dölja vad som finns där bakom; en av Afrikas råaste militärdiktaturer.

Att denne besynnerlige ledare nu är på väg ut är helt klart något att applådera. Vem som avsätter honom spelar egentligen mindre roll, vem det än blir är det väl gjort. När denna dag förhoppningsvis snart kommer får vi hoppas att det inte på nytt oavkortat tillskrivs folket – eller att en ny man med ambition att oavkortat representera folket klättrar upp i rampljuset. I Egypten har omvälvningarna lett till ett militärövertagande, och på vilket sätt detta är mer än en tillbakagång är otydligt. Allt vi kan hoppas på är att de personer som i framtiden kommer att härska i Arabvärldens länder kommer ha principer som rättsstat, måttfulhet, folklig förankring och inhemsk kultur som bärande delar i sitt styre – och inte något odefinierbart folkets väl, ivrigt påhejat av 68-patrullens egna grusade revolutionsdrömmar.

Hugo Fiévet

Även vänsterns främste kelgris i Nordafrika är rökt

VÄRLDEN | Få politiska ledare i världen har under sin långa tid vid makten varit så omhuldad bland vänsterns anhängare som överste Muammar Gaddafi. När det nu tycks som om klockan klämtar även för denne terrorist och massmördare, är entusiasmen vänsterut betydligt måttligare. Urban Ahlin (s), som var så snabb att kräva den USA-vänlige Mubaraks avgång, har såvitt jag kan se ännu inte formulerat någon uppfattning vad gäller den libyske ledarens framtid. Mattias Gardell, som tidigare hyllat just Gadaffi, torde knappast hurra idag heller.

Diktatorn Gaddafi - snart historia

När detta skrivs är det ännu oklart hur dramat i Libyen skall sluta, men rykten gör gällande att Gaddafi redan kan ha lämnat landet för att söka asyl hos Lars Ohlys husgud, Hugo Chavez i Venezuela. I vart fall ser man tydliga tecken på att regimen håller på att falla samman. Stridsflygare som fått order att bomba civila tar sina flygplan och hoppar av till Malta, diplomatiska representanter för Libyen runt om i världen hoppar av och tar avstånd från sin ledare, och i vart fall delar av armén gör gemensam sak med folket, som nu tycks ha kontrollen över ett antal städer, däribland rikets andra stad, Benghazi.

Att Gaddafi skulle kunna vända denna kollaps tycks uteslutet, så har han inte redan försökt fly landet, så torde han göra det inom kort, och när han väl gör det är det nog ingen vågad gissning att det blir just till Venezuela han beger sig. Lika barn leka som bekant bäst. I och med det faller en av värdens mest despotiska regimer, och en av efterkrigstidens mer blodbesudlade ledare lämnar scenen. Mycket glädjande! Låt oss bara hoppas att slutet nu kommer snabbt, så att inte många fler får sätta livet till.

Gaddafi föddes 1942 i en beduinfamilj, inspirerades tidigt av Nassers arabnationalism, och blev 1963 militär. Han konspirerade flitigt mot den libyska monarkin, och ledde 1969 den militärkupp som förde honom till makten. Väl vid makten inledde han den gröna revolutionen, där Libyen omformades till ett samhälle präglat av Gaddafis unika mix av socialism och islam.

Libyen har under Gaddafi varit världens mest notoriska bråkstake. Landet har stött allehanda terrorgrupper, bl.a. Svarta september, och även organiserat egna terrordåd, såsom bombningen av ett diskotek i Tyskland, och sprängningen av ett passagerarplan över skotska Lockerbie. Han lät invadera grannlandet Tchad på 80-talet, och skickade dödspatruller runt om i världen för att mörda dissidenter som gått i exil.

Efter Irakkriget 2003 har han försökt hålla en lägre profil, och har bland annat gått med på att betala ersättning till offren för ett antal terrordåd, i utbyte mot normaliserade relationer med väst. Någon förbättring av den inrikespolitiska situationen har det inte varit frågan om dock, och när nu folket inspirerade av händelserna i grannländerna tycks ha fått nog var hans första instinkt att sätta hårt mot hårt. Hundratals civila har redan fått sätta livet till när han låtit sina trupper öppna eld mot de protesterande, men det tycks också som att denna brutala politik blivit för mycket för många av regimens företrädare, som nu överger det sjunkande skeppet.

Patrik Magnusson

Egypten: Ur askan i elden?

Den störtade Hosni Mubarak

Så har då Egyptens president Mubarak slutligen kastat in handduken, eller snarare verkar det som om armén kastat in den åt honom. Att proteststormarna i Kairo skulle leda till Mubaraks sorti stod nog ganska tidigt klart för de flesta. Den 82 årige presidenten klargjorde tidigt under den uppblossande krisen att han skulle avgå i höst, så frågan har snarast varit hur övergången till en ny regim skulle gå till.

I takt med att det blev uppenbart att folkmassorna inte skulle acceptera annat än omedelbar avgång, så kom ansvaret för att avgöra frågan allt mer att hamna hos den mäktiga och alltjämt respekterade armén. Militären, som inledningsvis förhållit sig tämligen passiva under krisen, kom slutligen att ställas inför ett akut val, antingen fortsatte man att stå vid sidan och lät folket störta Mubarak i en blodig revolution, eller så slöt man upp bakom Mubarak och slog ned upproret, eller så klev man själva in och tvingade Mubarak att lämna över makten. Av tre dåliga alternativ valde man det minst onda och övertog själva makten.

Vad som nu kommer att ske kan man bara spekulera i. Egypten har förvisso något av en tradition att syras av militären, så fortsatt militärstyre är knappast uteslutet. Å andra sidan är det uppenbart att det finns starkt folklig förväntan på parlamentariska reformer, och att militären knappast kan fortsätta att åtnjuta samma respekt om man inte ganska snart inleder reformer med sikte på en ny konstitution och allmänna och fria val. Min gissning är därför att vi inom ett år kommer att få se sådana val i Egypten.

Muslimska brödraskapet

Muslimska brödraskapets emblem

Ännu osäkrare torde frågan vara om vad dessa val leder till. Får man tro svenska experter i frågan så ser framtiden lovande ut. I centrum för spekulationerna står föga överraskande det muslimska brödraskapet, Egyptens i särklass starkaste och bäst organiserade oppositionsrörelse, och de två huvudsakliga frågor som ställs handlar dels om hur starkt stöd brödraskapet faktiskt har, dels om vilken slags politik man skulle kunna tänkas föra om man fick en ledande ställning efter ett val.

Svenska islam- och mellanösternexperter som Jan Hjärpe, Ann-Kristin Jonasson och Leif Stenberg tecknar i stort sett samma bild. Stödet för brödraskapet är inte alls så starkt som många befarar, menar man. Bedömningar av deras opinionsstöd tycks ligga runt 25-30%, och i vart fall knappast en egen majoritet. Det är närmast omöjligt att veta om detta är realistiskt eller ej. Onekligen finns en del som talar för att deras potentiella stöd är betydligt större.

I olika sakfrågor ligger egyptiernas åsikter nära brödraskapets. 49 % är positiva till Hamas, 20 % till al-Qaeda. Över 80 % anser att avfall från islam och otrohet bör straffas med döden. Betydligt fler betraktar sig som fundamentalister än som reformister. Även om inte brödraskapet ensamma når majoritet vore det således inte orealistiskt att tro att partier med åsikter liknande deras sammantaget kommer att få en mycket stark ställning. Värt att notera är också att i en politisk situation med en splittrad och svagt organiserad opposition så skulle ett 25 % -parti obevekligen få en mycket stark ställning, sannolikt i kraft av enda möjliga parti att hålla ihop en regering.

Vidare ser man med förtröstan på den politiska linje en brödraskapsledd regering skulle föra. Hjärpe menar att brödraskapet ungefär är att likna vid Kristdemokraterna, socialt engagerade och med en traditionalistisk familjepolitik. Förvisso medger Hjärpe att man förespråkar Sharialagar, men han menar att de har en väldigt snäll och positiv tolkning av dessa lagar.

Jonasson och Stenberg går inte riktigt så långt, men båda menar att brödraskapet dels kommer att visa sig pragmatiskt och kompromissvilligt, och att det är troligt att man med tiden driver in mot den politiska mitten. Stenberg avfärdar tanken på att brödraskapet skulle vilja utnyttja en stark position i en övergångsregering till att gripa makten och göra Egypten till en islamistisk stat.

Jaha ja, så brödraskapet är egentligen pragmatiska mittenpolitiker som bara vill ha snälla sharialagar och inte alls vill skapa en islamisk republik? Jamen då så. Då är det ju ingen fara…eller? Med all respekt för experternas sakkunskap på området vill jag nog ändå hissa en liten varningsflagga för att man låtit sig förblindas av sitt studieobjekt. Jag är helt med på att det sannolikt finns en tämligen stor spännvidd inom det politiska spektrum vi kallar islamism, och att långt ifrån alla brödraskapets sympatisörer önskar en totalitär teokrati. Att bortse från att dessa finns, att de sannolikt är ganska många, och att de i kraft av sin fanatiska övertygelse sannolikt kommer att kunna, med användande av alla till buds stående medel, manövrera ut sina mindre skrupelfria moderata rivaler, är en smula naivt.

Historiska exempel på totalitärt maktövertagande

Tittar vi historiskt på totalitära rörelsers väg till makten så ser vi regelmässigt starka välorganiserade massrörelser som dock långt ifrån haft folkflertalet bakom sig när de gripit tag om makten. I Sovjetunionen grep kommunistpartiet makten genom en kupp 1917. I de efterföljande valen samlade man bara knappt 25 % av väljarnas stöd, varefter man lät upplösa den valda församlingen och förbjuda all opposition.

Ayatollah Khomeinis totalitära regim hade sin rot i ett folkligt uppror

I Tyskland samlade 1932 Hitlers nazister som mest 37,4 % av rösterna, och tappade faktiskt några procentenheter i det sista valet innan Hitler utsågs till kansler. Sedan väl Hitler fått makten utmanövrerade han snart sina koalitionsbröder och krossade all opposition. Att kommunisterna erövrade makten i länder som Polen och Tjeckoslovakien beror naturligtvis ytterst på att röda armén erövrat dessa länder, men maktövertagandena följde ändå sin egen nationella logik.

I Polen säkrade kommunisterna, trots blygsamt folkligt stöd, makten under åren efter kriget genom att gradvis beskära de politiska friheterna. Högerpartierna förbjöds gradvis, medan socialisterna sögs upp och kuvades av kommunistpartiet. I Tjeckoslovakien fick kommunisterna 38 % av rösterna i valet 1946 och kunde därmed dominera den nationella samlingsregering som bildades. Kommunisterna såg till att deras folk besatte viktiga poster inom polis och krigsmakt, och 1948 kunde man så rensa ut de borgerliga vars öde blev exil, arbetsläger, eller avrättning.

Även efter den iranska revolutionen 1979 fanns det en kort period när en ganska bred koalition av islamister, sekulär vänster, och moderata krafter, som alla hade det gemensamt att de ville bli av med shahen, styrde Iran. Gradvis rensades Khomeinis rivaler undan och den totalitära teokratin kunde etableras.

Det finns således gott om exempel på att en auktoritär regim som störtas i en revolution efter en tids kaos kan ersättas av en totalitär regim. Det krävs inte att den rörelse som skall ta över måste ha ett överväldigande folkligt stöd, även om man i avsaknad av en ockupationsmakt att falla tillbaka på nog bör ha ett hyfsat opinionsstöd, en effektiv organisation, och gärna stöd av eller kontroll över militär och polis. Ett säkert tecken på att brödraskapet avser monopolisera makten att titta efter är om de i en samlingsregering söker få kontroll över inrikes- och försvarsministerierna.

Egyptens militär möjlig motkraft

Nu står endast armén mellan Egypten och avgrunden

Den egyptiska krigsmakten är annars den institution som inrymmer störst hopp om att kunna sätta käppar i hjulet för en islamisering av Egypten. Krigsmakten åtnjuter stor respekt hos befolkningen, och har så här långt under den nuvarande krisen spelat sina kort väl. Allt sedan fredsuppgörelsen med Israel för drygt 30 år sedan har de väpnade styrkorna i Egypten orienterats mot väst. Egypten har fått stora summor militärt bistånd från USA, dess utrustning är till stora delar västlig, och man har på olika sätt samarbetat med väst. Det torde finnas starka krafter inom krigsmakten som vill verka för att hålla de mera fundamentalistiska krafterna på mattan.

Jag vill nog därför inta en något mera pessimistisk hållning än våra vänner experterna. Jag skulle vilja säga att det finns en betydande risk att brödraskapet kommer att dominera egyptisk politik efter Mubarak, och att dess politik kommer att vara av tämligen radikalt islamistiskt snitt. Betydande risk är dock inte detsamma som oundviklighet. Det finns också en chans att moderata krafter, med armén i spetsen, förmår tygla brödraskapet, och att på sikt en verklig demokrati kan börja växa fram. Det sätt på vilket militären till slut klev in och tog ansvar för situationen innebär trots allt ett visst hopp om att vi kan få en ordnad övergång till ett nytt politiskt system i Egypten.

Omvärldens demokratiska patos

Slutligen vill jag fästa blicken på omvärldens reaktion på skeendena i Egypten, och vad de har att säga om vår inställning till demokrati. Med undantag av Israel, för vilka Mubarak i 30 år har varit en garant för fredsavtalet mellan Israel och Egypten, har praktiskt taget alla västländer uttryckt sympati för de folkliga protesterna, och betonat vikten av övergång till demokrati. Däremot har man överlag varit mycket försiktig med att öppet lägga sig i vad som faktiskt rimligen borde vara en angelägenhet för det egyptiska folket.

Denna inställning har irriterat en rad debattörer på vänsterkanten, nu senast sossarnas utrikespolitiska talesman, Urban Ahlin, som skäller på utrikesminister Bildt för att han varit så passiv. Innan vi drar allt för långtgående slutsatser om kamraternas demokratiska patos, kanske vi bör stanna till lite och sätta dessa utspel i ett sammanhang. De nu störtade regimerna i Tunisien och Egypten har ganska lång historia på nacken, 20-30 år. Ahlins parti har således haft många chanser att i regeringsställning agera mot dessa regimer. Har man gjort det? Nej, faktum är att maktpartierna i båda dessa länder kamperat ihop med Ahlins parti i socialistinternationalen och där utdelat ömsesidiga ryggdunkar.

Urban Ahlin (s) - selektiv vän av demokrati, konsekvent motståndare till USA

Bilden kompletteras ytterligare om man studerar hur dessa vänsterdebattörer ställt sig till liknande situationer i regionen. För inte så länge sedan led Iraks folk under en av historiens värsta massmördare, Saddam Hussein. Krävde sossarna att USA skulle ingripa då? Nej, tvärtom protesterade man högljutt när USA faktiskt gjorde det. För ett drygt år sedan var Iran i samma sits som Egypten nyligen var. Folket gick ut och demonstrerade och krävde demokrati. Detta slogs dock ned. Var fans då Ahlin? Krävde han amerikanskt ingripande? Manade han på Bildt att fördöma regimen i Teheran? Vad har han att säga när nu orosmolnen åter hopar sig för mullorna i Teheran?

Den snälla tolkningen är att det vänsterfolket nu ägnar sig åt är ren och skär opportunism. Egentligen struntar man fullständigt i Tunisien, Egypten och Iran. Vad man däremot bryr sig om är att försöka få regeringen att framstå i dålig dager. En mera elak, och dessvärre inte helt osannolik tolkning, är att skillnaderna i engagemang helt enkelt handlar om vad det är för en slags diktatur som hotas. Så länge diktaturen håller på ”fel” sida, d.v.s. USA, så måste den bort, men om den är antiamerikansk, så låter man den gärna hållas. Det måste trots allt kännas skönt att i alla fall några regimer delar den svenska vänsterns uppfattning om var USA bör stoppa upp sina utländska militärbaser.

Även publicerad på Esse Non Videri

Patrik Magnusson

Försvaret måste få kosta mer

Den traditionella Folk & Försvar-konferensen i Sälen i början av januari lämnade inget direkt lugn efter sig. Snarare har oron för det svenska försvaret förstärkts.

Det finns två bilder av det svenska försvaret idag. En som säger att vi inte har något försvar värt namnet och en annan som försvarsminister Tolgfors förmedlar ständigt, ständigt, ständigt och det är att vi har ett försvar som är bättre än vad det någonsin varit. Sanningen ligger väl någonstans mittemellan. De reformer som har gjort har varit nödvändiga. Men det är bara ett första steg. Det svenska försvaret behöver efter 2014 mer pengar. Fler miljarder till försvarsbudgeten. Det går inte att använda försvarskostnaderna som budgetregulatorer längre.

ÖB – befriande tydlig

ÖB Sverker Göransson var i Sälen tydlig och mycket rak i sitt anförande. Försvaret kostar pengar – försvaret behöver pengar. Pengar för ny utrustning, utrustning som ska underhållas och utrustning som ska bytas ut. Och detta bara för att underhålla den nuvarande storleken på försvaret. Det svenska nationella försvaret har försummats. Det går inte att säga på något annat sätt. Nu håller det på att återhämta sig. Det är bra och det är nödvändigt. Men vad vi har i kvalité saknar vi i kvantitet. Att det militära försvaret endast har precis vad som behövs i material, flygplan, fartyg, fordon med mera räcker inte. Och jag ställer mig synnerligen tvivlande till att det antal som anses vara tillräckligt för behoven verkligen är tillräckligt. Vi behöver mer av allt och vi behöver reserver.

Något som borde var uppenbart och som man måste räkna med är att en eventuell militär motståndare lyckas förstöra, skjuta sönder eller på annat sätt skada den materiel vi har. Och plötsligt har vi då mindre av ”vad som behövs”. Jag har aldrig hört någon beslutsfattare som försvarar den minimalistiska linjen ta upp denna uppenbara risk och sanningen att också vi svenskar skulle kunna drabbas av förluster. Att det som vi saknar i kvantitet vägs upp av kvalitet är en sanning med kraftfull modifikation. Antal soldater, antal flygplan, antal fartyg, antal stridsvagnar har en avgörande betydelse. Och givetvis har det betydelse var i landet militär finns stationerad. Att Gotland inte längre är garnisonsort är ansvarslöst, att Skåne riskerar bli av med P7 i Revinge är både militärt och politiskt fel.

Vi behöver svensk försvarsindustri

Varför vi inte har en diskussion om – eller ens en plan för – reserver, påfyllnad, nybyggnad eller nyutbildning är för mig obegripligt. Om vårt försvar behöver x antal flygplan, y antal fartyg och z antal stridsvagnar för att klara sina uppgifter är det väl bra att vi räknat ut detta. Men om sedan en okänd faktor kommer in och gör flygplan, fartyg och stridsvagnar obrukbara så står vi där utan tillgång till ersättningsresurser.
Tankarna att svensk försvarsindustri ska konkurrera med andra länders försvarsindustrier är i grunden en bra tanke. Men den saknar förankring i dagens verklighet. Men vad ligger bakom dessa tankegångar? Det kan vara en olycklig blandning av en nästan religiös övertro till marknadsekonomin och ett typiskt svenskt behov att vara bäst i klassen.
”Att köpa från hyllan” talades det mycket om för ett par år sedan. Att vi i Sverige skulle bortse från att militär utrustning tillverkades i vårt land, nu skulle vi istället köpa färdigt från utlandet. Nu skulle det vara slut med kostsamma utvecklingskostnader i Sverige. ”Vi kan köpa det vi behöver billigare” var slagordet för dagen.

Jo, vi kan köpa om det är lugna tider, om freden är stark och inga konflikter ser ut att blossa upp någonstans. Men i händelse av oro, krig, ofred – då är varje land sig själv närmast. Militär utrustning, vilken den än må vara, går till det egna landet i första hand. I andra hand där den kan vara till nytta för det egna landet och i tredje och sista hand till en köpare som man inte har någon nytta av.
Alla länder, även det stora landet i väster som tror på och prioriterar konkurrens och marknadens krafter gynnar den egna inhemska industrin när det gäller försvarsmateriel. Varför ska Sverige vara ett undantag? Det enda utlandet tackar oss för är för att vi är korkade och lägger ner tillverkning som kanske är främst i världen och överlåter åt andra att tjäna pengar och erövra våra marknadspositioner. Något som helt tycks ha glömts bort är försvarsindustrin som en del av försvarsförmågan. En egen försvarsindustri är värt så mycket i så många olika sammanhang. Vi ska inte inbilla oss att det politiska hänsyn som till viss del fortfarande tas till Sverige inte hänger samman med vår försvarsindustri. Försvarsindustrin ger Sverige politisk styrka.

”Det stora onämnbara”

Bland många av våra politiska beslutsfattare fortsätter Ryssland vara det stora onämnbara. Den ryska nu pågående militära upprustningen ska uppenbarligen tigas ihjäl. Tror man den upphör då?
Fakta som ingen kan komma ifrån, vare sig vi tiger, blundar eller håller för öronen är att Ryssland har ökat sin försvarsbudget med mellan 50 och 60 procent fram till år 2015. Och fram till år 2020 ska 75 procent av de militära styrkorna ha fått nya moderna vapen. Vi har Iskandersystemet som byggs ut, vi har köp och bygge av Mistralfartyg. Vi har en enorm rysk militär satsning på Arktis. Tyskland och Italien förhandlar om försäljning av avancerad militär utrustning till Ryssland. Den ryska kilen rakt in i EU fungerar. Tyskland vågar inte annat än spela med Ryssland i skuggan av sitt energibehov och Berlusconi ser i Putin en vän. Grattis Ryssland! Strategin fungerar!

Det sker en rysk militär upprustning och modernisering över hela linjen. Det krävs ansträngning för att inte kunna se den. Det inte Ryssland klara med politisk övertalning eller militär överlägsenhet ordnas med omvärldens energibehov och ryska energileveranser. Snart är den ryska gasledningen i Östersjön färdig. Ytterligare ett ryskt grepp om Europa och påverkansmöjligheter rakt in i EU:s hjärta. Ryssland knyter allt fler länder till sig genom vapenexport och byteshandel – vapen mot råvaror. Den ryska vapenexporten är idag lika stor som när den var som mest från det gamla Sovjet. De ryska ledarna har lärt sig mycket av Sovjetunionens misstag. Idag blandas politik, militära hot och ekonomiska transaktioner i ett gemensamt syfte: ökat ryskt inflytande i omvärlden. Och just nu ser det ut att fungera alldeles utmärkt.

Splittra EU, bryta transatlantiska länken

Följer man rysk media någorlunda kontinuerligt är det inte svårt att upptäcka hur man från rysk sida gör vad man kan för att få till en splittring inom EU, undergräva den transatlantiska länken och erbjuda sig själv som Europas frälsare. I ett otal artiklar i rysk media kan vi ta del av budskapet hur USA och Kina ser på varandra som framtida samarbetspartners på Europas bekostnad. Från ryska sida pumpas budskapet att det endast är en tidsfråga innan USA helt ignorerar Europa och satsar sitt samarbete på Kina. Den ”logiska” slutsatsen i flertalet av dessa artiklar är att Ryssland finns där som en stark europeisk allierad – om bara EU vill. Ryssland är hungrigt.

Vi måste få igång en försvars- och säkerhetspolitisk debatt i Sverige. Strutspolitik och självgoda uttalanden förändrar inte verkligheten runt omkring oss.

Rolf K Nilsson

Vi har ingen aning om hur världen ser ut om tio år

> Även publicerad på emilstankar.se

HOTBILD | Försvarsmakten har de senaste åren genomgått en rad förändringar, motiverade av den nu förkastade tioårsdoktrinen. Sveriges försvar har blivit mindre och på många sätt svagare, men från politiskt håll försäkrar man att kompetensen har bevarats. Om det finns ett hot så kommer försvaret snabbt att anpassas därefter. Vilka åtgärder har vidtagits för att göra det svenska försvaret flexibelt och situationsanpassat och snabbmobiliserat?

Efter Rysslands oväntade invasion av Georgien 2008 kunde vi i Sverige se ett blygsamt försvarspolitiskt uppvaknande. Debatten ändrades fullständigt och plötsligt fanns ett visst intresse för det som tidigare var statens huvuduppgift, territoriellt beskydd. Retoriken har ändrats, och till viss del även politiken. Men vad har gjorts för att säkerställa att Sverige inte står utan försvar den dagen en internationell säkerhetspolitisk kris kommer?

I praktiken mycket litet. Förvisso kan man hävda ett det nya personalförsörjningssystemet gör att ett stort befälsunderlag finns den dagen vi behöver återinföra värnplikten. Det ska dock sägas att mobilisering och införande av värnplikt traditionellt ses som oerhört aggressiva åtgärder i ett krisläge. Hoppet står då till att beslutet tas i ett tidigt stadium, innan vi står mitt i en kris med världens ögon fästa vid vårt personalförsörjningssystem.

Samma sak gäller materielförsörjningen. Där gäller det ständigt att ligga minst tio år före i internationella upphandlingar. Förhandling, beställning, produktion och leverans tar tid. Den som tvivlar kan söka bevis i vår svenska beställning av helikoptern NH90 (HKP 14) från NHIndustries. Försvarsmateriel köps inte på varuhus, vapenindustrin är betydligt mer komplex än exempelvis byggsektorn. Det är inte bara att välja och vraka ens nu – under pågående kris blir det ännu svårare. Ingen vill sälja till ett neutralt land när varorna blir mer och mer eftertraktade. Hur gör våra försvarspolitiker i Riksdagen för att säkerställa att försvarsmakten har den materiel som behövs, inte bara nu, utan tio-tjugo år framöver? Sanningen är att det tar tjugo år att möta hot om tio år. Och vi har ingen aning om hur världen ser ut om tio år.

En eventuell upprustning är inte något som är enkelt att genomföra, och det är inte heller säkert att de politiska signalerna är enkla att tyda. Så sent som 1939 lades Göta Livgarde (I2) ner, trots tydliga signaler om att en kris var på väg. Året efter hade ett världskrig brutit ut och Göta Pansarlivgarde började sättas upp. Det dröjde fram till 1943 innan regementet hade börjat fungera som självständig enhet, och samma år som andra världskriget slutade kunde P1 flytta in i sina egna baracker i Enköping. Försvaret är av naturen en seg organisation och att sätta upp ett regemente kräver, tro det eller ej, mer politisk vilja än att öppna en vårdcentral. Vad kan man då göra för att försvaret ska bli mer flexibelt och snabbrustat?

Vi står i dag utan någon särskilt god helikopterberedskap. Av luftvärnet återstår bara en spillra, kapabel att försvara huvudstaden om det vill sig väl. Arméns materiel behöver ständigt förnyas. Flygvapnet är underbemannat och saknar underlag för rekrytering. Och i takt med att blicken har riktats utomlands har våra marina förmågor allt mer glömts bort.

Andreas Braw

På Östfronten intet nytt

Det nya Rysslands ansikte: Officiell bild från Vladimir Putins macho-semester och den tvättäkta ryska spionen Anna Chapman som omslagsflicka.

Många gånger blir man inspirerad av de kommentarer som skrivs här på T&F, och det är förstås alltid roligt! Signaturen Thomas’ hanterande i sina kommentarer till Rolf K Nilssons senaste inlägg” av vad som varit Ryssland och vad som varit Sovjetunionen (absolut inget fel, ska jag väl tillägga), får mig att minnas en elev från frågestunden efter att jag hållit föredrag om konservatismen på ett gymnasium. I slutet av detta föredrag hade jag påtalat att man som svensk konservativ inte är naiv inför det faktum att Ryssland alltid utgjort ett militärt hot mot Sverige.

I denna del av mitt föredrag – i syfte att lyfta ner de stora principerna på en mera välbekant svensk högernivå – påtalade jag också det faktum att vi kan vara glada över att ha haft kungar och fältmarskalkar som varit så kompetenta att det även under stormaktstid avsevärt mindre Sverige kunnat stå sig i 500 år mot ryssen. Den ifrågavarande gymnasieeleven satt längst fram, hånlog så att det blixtrade om ögonen på honom och sade att ”Sverige har ju aldrig varit i krig med Ryssland”.

Underförstått: jag är en krigshetsare som enbart använder det stora landet i öster som en förevändning för en lömskeligen önskad militarisering av det mysiga Välfärdssverige. Och nu hade han avslöjat mig inför sina klasskamrater. Spänningen växte i klassrummet.

Denne gymnasieelev är förmodligen inte ensam bland ungdomar idag att tro detta, vilket jag antar bottnar dels i att Sverige inte har legat i krig på 200 år och att det som idag kallas Ryssland ”tidigare” hette Sovjetunionen. Man ska nog inte klandra dem, de allra flesta har knappt hört talas om stormaktstiden i Sveriges historia, än mindre om Sveriges historia av krig.

Gymnasieelevens hånleende stelnade, mungiporna sjönk och han blev verkligen förstummad när jag berättade om det ”stora ryska kriget” 1554, via Karl XII till att det sista kriget som Sverige utkämpade på 1800-talet var mot Ryssland och att det är välbekant att Sovjetunionen hade kompletta invasionsplaner mot Sverige som de dock aldrig hade tillfälle att genomföra innan kollapsen 1989.

Jag tror tyvärr inte att denne gymnasieelev tystnade av den omvändes nyvunna övertygelse, utan desto mer för att han insåg att han saknade argument för stunden. Det var inte av bristande kunskap han hånlog mot mig – att han hånleende slängde sitt påstående i ansiktet på mig bottnade i något slags ideologisk övertygelse. Han VILLE inte tro att det finns något hot från Ryssland, och han har förmodligen nya argument för den saken idag.

Faktum är att Ryssland har hotat Sverige i 500 år, och den tid då landet kallades Sovjetunionen utgjorde på intet sätt något undantag. Inte ens de svenskar som drömde om Sovjetunionen mottogs med välvilja, och många svenska familjer väntade ända in på 2000-talet på Vänsterpartiets ursäkt för att partiet lockade och drev deras närmaste släktingar i famnen på en hänsynslös diktatur och ett förtryck som många gånger ledde till deras för tidiga död som slavar i arbetsläger. Så sent som år 2000 hade Lars Ohly stoppat en sådan formell ursäkt från Vänsterpartiet.

Precis som Rolf K Nilsson påpekar i sin artikel är Ryssland efter Boris Jeltsins tid på god väg tillbaka som stormakt, och man gör anspråk på den position Sovjetunionen tidigare hade i världen. Det är en i stor utsträckning ny typ av stormakt, där machokultur och sex går hand i hand med politiken (Jfr t.ex. de officiella bilderna på Putin i bar överkropp från en semester i Sibirien 2009, och hur den unga ryska spionen i USA Anna Chapman efter att ha avslöjats lyfts fram som sexikon i Ryssland). Men det gör inte hotet mindre. I synnerhet inte som stödpartiet Rättvisa Ryssland kräver en expansiv utrikespolitik och på samma gång garanterar Vladimir Putins stora personliga makt.

Man skulle kunna säga att Tjetjenien, Georgien, Ukraina och Estland bara är början. Men man kan också se det som fortsättningen av en mycket lång historia. Och det enda ryssarna har kvar att vara stolta över är sin mäktiga historia – och sin fortsatta förmåga att påverka omvärlden.

Jakob E:son Söderbaum

Chamberlains ande över NATO-mötet i Lissabon

Neville Chamberlain (1869-1940)

Avspänning är bra. Tilltro är bra. Men det finns påtagliga risker med det nya samarbete som nu tycks se sin början mellan NATO och Ryssland.

Efter NATO-ordföranden Anders Fogh Rasmussens anförande i Lissabon kan jag inte hjälpa det, men mina tankar går till Neville Chamberlain och hans besked om ”Fred i vår tid”. Det godtrogna väst personifierat av Chamberlain ville tro och därför trodde man också på Hitlers försäkringar om fred och inga fler krav från Tyskland. Vad som hände sedan vet vi.

Ryssland en icke-demokrati

Så länge Ryssland är en icke-demokrati kan vi inte lita till denna sårade stormaktsrest. Detta samtidigt som vi måste hitta en formel för umgänge och samarbete där det är nödvändigt och där det kan bidra till demokratiseringen av landet.

NATO och övriga västvärlden har inte en gemensam syn när det gäller Ryssland eller andra stater med demokratiskt tveksamma eller uttalat negativa regimer. Det finns tydligt uttalade ryssvänliga politiker på toppnivå både i Frankrike och Tyskland som inte bryr sig om de inre förhållandena i Ryssland. Från Tyskland och Frankrike är man också selektiv i kritiken när det gäller hur man från rysk sida ser på sina grannar som man anser sig ha speciell rätt att utöva inflytande på.

Under diskussionerna i Lissabon krävde man från Turkiets sida att Iran inte fick nämnas som ett av de länder som en framtida missilsköld skulle skydda emot. I motsatt position fanns Frankrike och Kanada som krävde att Iran skulle nämnas. Från tysk sida fördes också kravet fram att antalet kärnvapen ska minska och här hänvisade man till president Obamas ”vision” om en kärnvapenfri värld. Och här fick man direkt motstånd från Frankrike, USA och Storbritannien som står fast vid att NATO ska ha en kärnvapenavskräckande effekt. Överenskommelsen i Lissabon är ett till synes ett nytänkande från NATO:s sida om västvärldens roll i det framtida internationella umgänget. Men egentligen bygger tankarna på ett koncept från 1999 då det klargjordes att NATO inte är till enbart för ett europeiskt och amerikansk närförsvar mot angrepp från Sovjetunionen. För NATO är det lika viktigt att kunna agera mot hot i hela världen som direkt hot riktade mot medlemsländerna. Ett i flesta fall riktigt koncept som också kunnat accepteras av en rad länder som saknar medlemskap i NATO, bland annat Sverige.

 En stor risk

Att man från NATOS:s sida tar en enorm risk i att utöka samarbetet med Ryssland på det direkt militära planet är givet. Ett samarbete med ett land som Ryssland med rena demokratibrister och till stor del avsaknad av respekt för demokratiska fri- och rättigheter skriker ut varningssignaler. Frågan är om inte Ryssland politiskt och demokratimässigt har mer gemensamt med Kina än med NATO och västvärlden? I sammanhanget kan ju nämnas att Ryssland tillhör de få länder som tillsammans med Kazakstan, Iran, Marocko och Kuba som på Kinas uppmaning att bojkotta ceremonin runt Nobels fredspris utdelande den 10 december i Oslo. Även om den ryske presidenten Medvedev just nu – och uppenbarligen med premiärminister Putins medgivande – är för ett närmare samarbete med väst och med Nato så betyder det inte att alla krafter i det väldiga Ryssland är det. Långt därifrån. Hur nära samarbetet blir är svårt att spekulera i. Där är ännu många frågor att lösa. Men något vi redan nu vet är att Ryssland aldrig kommer att acceptera en för landet underordnad roll, vare sig till NATO eller till USA. Ryssland inte bara vill, utan kräver att bli behandlat som stormakt på samma villkor som en gång Sovjetunionen.

 En ny Chamberlain?

Jag hoppas verkligen att NATO:s generalsekreterare, Anders Fogh Rasmussen, som nu har öppnat dörren för ett närmare samarbete md icke-demokratin Ryssland -med USA:s välsignelse – inte blir någon ny Neville Chamberlain i historien. Helt klart är att det inte är med jubel i alla länder som NATO nu närmar sig Ryssland. I de baltiska staterna och i Polen har man mer eller mindre tvingats till acceptera närmandet för att också i framtiden kunna räkna med USA:s stöd.

En överhängande risk med ett nära samarbete med Ryssland är att angelägenheten för detta gör att bristen på demokrati och demokratiska fri-och rättigheter hos samarbetspartnern glöms bort. Precis som Rysslands små grannländer där Moskva anser sig ha speciella rättigheter.

 Rolf K Nilsson

Uti Babylon – det långsamma folkmordet

Katolska kyrkans biskop i Sverige Anders Arborelius vid sitt Irak-besök 2009.

Kanske är ett paradigmskifte på väg. Kanske har Västerlandets skygglappar börjat glida av. Något har hänt och kommer förhoppningsvis att fortsätta hända i framtiden. En länge saknad medvetenhet inför ett tragiskt skeende har börjat infinna sig. Jag syftar på vad som kan kallas världshistoriens långsammaste folkmord; det pågående totala förintandet av den kristna befolkningen i Mellanöstern. Det är en process som fortgår alltjämt och som egentligen inleddes i samband med de islamiska erövringarna på 600-talet. Paradoxalt nog har de kristnas största lidande inte skett i händerna på traditionella islamiska regimer, såsom osmanerna vilka erbjöd minoriteter vissa rättigheter under millet-systemet, utan i händerna på sekulära nationalister som de sk. ungturkarna vilka genomförde det armeniska och syriska folkmordet 1915 och idag det eskalerande hotet från islamistiska terrorgrupper.

En kanske inte helt obefogad misstanke är att samma iver som drev talibanska extremister i Afghanistan att förstöra de ovärderliga Buddhastatyerna nu driver andra muslimska extremister att massakrera de kristna i Mellanöstern. Det handlar inte bara om att ta kål på alla former av dissidens, nej, det handlar om att skriva om historien. Det handlar om att för alltid förstöra Mellanöstern som en multireligiös region där olika religioner, i någon mån, kunnat leva sida vida sida. Det handlar, och denna punkt är även mycket avgörande för Västerlandet, om ett försök att klippa sönder banden till ett ursprung. Dessa befolkningsgrupper i Mellanöstern är det sista spåret av en kristen befolkning i dess urområde. Den sista vittnesbörden om att kristendomen är en orientalisk religion som av små grupper av hängivna fördes till våra breddgrader. Alltjämt ligger dock kristendomens, och givetvis judendomens, viktigaste platser i dessa regioner.

Det systematiska dödandet och fördrivandet av denna befolkning är något väl uttänkt. Det handlar om att rycka upp en hel religion och en hel kulturvärld med rötterna och det är i denna region rotfästena verkligen går ned i marken. Samtidigt handlar det om en attack från två håll. Å ena sidan islamister med religiösa monopolambitioner. Å andra sidan ett Västerland som helt enkelt inte längre bryr sig. Eller ännu tydligare; som inte har några större problem med att dess kristna rötter kapas av. Tvärtom. Nu verkar dock något ha inträffat. Även i de sekulära svenska medierna har man orkat upplåta lite radutrymme åt blodbadet som nyligen skedde i en kyrka i Bagdad där ett femtiotal människor brutalt dödades. På något sätt verkar det som även de mest förhärdade multikultisekularisterna och kulturrelativisterna inte riktigt längre kunde värja sig mot skriken från Irak.

Den kristna kommuniteten i Irak är en av de äldsta i Mellanöstern. Redan innan kristendomen fanns även en stor judisk kommunitet i regionen, ättlingarna till dem som förts dit under den babyloniska fångenskapen. Idag befinner sig dock den kristna kommuniteten i demografiskt fritt fall. Innan Irakkriget 2003 räknade man med över en miljon kristna i landet; en siffra som idag sjunkit till kring en halv miljon. De flesta har flytt till Syrien medan många även har tagit sig till väst. Det sistnämnda är givetvis för varje människa med självbevarelsedrift ett fullt förståligt beslut samtidigt som varje flykting är ett litet steg närmre islamisternas dröm om ett monokonfessionellt Irak. Många har dock inte ens varit så lyckligt lottade. Dödligheten för en kristen i Irak är mer en tre gånger så hög som för en muslim.

Som avslutning kan informeras om det upprop som tillkommit på initiativ av tidningen Dagen mot avvisning av kristna flyktingar i Sverige till Irak. Migrationsverket bedömning att det inte är någon fara att avvisa kristna till Irak då det ”inte längre är krig” är både felaktig och ovärdig. Man kan bara innerligt hoppas att inga fler avvisas och att de som gjort det modiga valet att stanna i sina hemländer förstår vilka hjältar de är och borde bli sedda som. Både av de i sin närhet och av oss – det Västerland som svikit dem.

Tidigare har på T&F även detta skrivits om förföljandet av kristna i Mellanöstern:

* Kriget mellan Israel och ”Palestina”

Hugo Fiévet

Bra rutet Roland Poirier-Martinson!

Jag har inte minst här på Tradition & Fason varit kritisk mot Roland Poirier Martinson och hans, i mitt tycke, väl försiktiga låt-gå-konservatism. Men efter att ha hört Martinson i debatt med Göran Greider i ”P1-morgon” om den amerikanska ambassadens ”underrättelseverksamhet” i Stockholm mot som påstås svenska medborgare vill jag bara ställa mig upp och hurra. Inte för att USA påstås bedriva underrättelseverksamhet utan för hur Martinson satte fingret på vad det hela egentligen handlar om.

USA är den goda kraften som efter 11 september gör vad man kan för att skydda sina egna intressen för att liknande terroraktiviteter inte ska kunna upprepas. Göran Greider gör vad som alltid gjorts i Sverige, drar USA, Sovjet, Kina – alla länder med stor makt – över samma kam oavsett om de är demokratier eller diktaturer, oavsett om de står för frihet eller ofrihet.

När Martinson påpekar att USA är den goda kraften kan man genom högtalarna höra hur Greider vrider sig i konvulsion över ett sådant påstående. Och när Martinson direkt till Greider säger att ”Du kan pusta och stånka och skratta så mycket du vill!”, då vill jag själv resa mig upp och utbrista i ett ”Stånka på Greider, din gamla vänsterlakej”. Kanske inte speciellt sakligt, men synnerligen tillfredställande.

Jag kan inte anse det vare sig fel eller märkligt att man från USA:s sida vill ha kontroll över människor som visar ett stort eller överdrivet intresse för den amerikanska ambassaden. Det är ren självbevarelsedrift. Att få detta till underrättelseverksamhet mot svenska medborgare är en sanning med modifikation. Jag utgår ifrån att de uppgifter på ”misstänkta” som samlas in sedan lämnas över till den svenska säkerhetspolisen för åtgärdande. Skulle man däremot från USA:s sida ta saken i egna händer och bedriva en direkt repressalieverksamhet har man gått över en gräns som inte kan accepteras.

Men som Martinson konstaterade så har vi generellt onda krafter och vi har goda krafter i världspolitiken. USA representerar de goda krafterna. Det gör inte Iran, Kina, det gamla Sovjet, Nordkorea, Al Qaida, talibaner m.fl. Bra rutet Roland Poirier-Martinson!

Rolf K Nilsson