GÖR MONARKIN ETT LAND KONSERVATIVT?
De flesta av oss som deltar i den politiska debatten i Sverige skulle knappast säga att konservativa ståndpunkter står högt i kurs. Läser man Tradition och Fason med regelbunden basis så är man definitivt medveten om att man kan behöva stå till svars om man i andra sammanhang ventilerar åsikter som kan definieras som försvar för familj/normer/moral/kungahus. Ni förstår vad jag menar.
När man läste Lena Andersson i DN den 4/12 var det dock lätt att få intrycket att ”konservatism, kristendom, könsroller, heterosexualitet, äktenskap och barnafödande” var högsta mode i Sverige. Lägg därtill till att Lena Andersson beskyllde monarkin och kungahuset för allt ovanstående och en lätt surrealistisk känsla infinner sig.
Jag tror emellertid att Andersson faktiskt delvis har rätt i sak. Könsroller, heterosexualitet, äktenskap och barnafödande är populärt i Sverige. Särskilt om man ser till statistik. Antalet ingångna äktenskap per år är i dag långt många fler än vad de var för tio år sedan, och kvinnor blir inte längre paria om de säger att de hellre stannar hemma med barnen i ett par år extra. Många anser således att familj/familjen är värd att satsa på. Och det kan faktiskt ses som ett utslag av konservatism i den personliga sfären.
De flesta torde dock inte tänka i politiska banor när de väljer att satsa på kärleken, skaffa barn och bilda familj (vilket är bra). Det faktum att fler gör det säger dock något om tidsandan. Lena Anderssons förklaringsmodell till tidsandan ifråga stavas alltså monarki. Det är Kungen och Drottningens fel att människor rusar åstad och gifter sig. Det är Kronprinsessans verk att vårdnadsbidraget kom till.
”Men kom igen Lena…” så är det så klart inte. Även i USA, som bekant är en republik, så gifter sig människor och skaffar barn. I mångt och mycket kan även amerikaner sägas vara mer konservativa än svenskar i gemen. Dessa saker beror således inte på styrelseskicket. Så vad beror det på? Jo kanske på något så enkelt som att människor faktiskt tycker att familjebildning är en högst naturlig del av livet, och att man i större utsträckning vågar stå för det i dagens Sverige.
Parollen ”Död åt familjen” har ekat genom Sverige sedan 1968. Den moderna välfärdstaten har dessutom försökt bryta upp alla eventuella band människor råkar känna med sina familjemedlemmar, genom skatteregler, barnomsorg och andra medel. Men kanske har vi äntligen fått mod till oss att våga stå upp för att vi inte önskar familjens död? Men om det inte beror på Kungen, vad ligger då bakom?
Kan det vara så att en ärlig och öppen debatt har lett till ett öppnare klimat? Att människor i större utsträckning törs visa vad de tror på, på grund av att fler öppet har ventilerat tanken om att vissa saker faktiskt inte är politiska. Människor som dessutom har hävdat att familjen är något bra och något som hjälper oss att växa som individer och samhällsmedborgare.
Eller så beror det på att bägaren har runnit över. Att tyckare som Lena Andersson, som år ut och år in har sagt åt folk att de gör fel/tycker fel/röstar på/satsar fel, inte längre lyssnas på i samma utsträckning som tidigare. Att människor, på grund av den ärliga och öppna debatten som jag refererade till nyss, faktiskt har insett att man inte måste lyssna på Lena Andersson och hennes gelikar. Det finns, hör och häpna, andra åsikter att välja mellan, och de stämmer inte nödvändigtvis överens med vad kulturskribenter och vänstermänniskor har sagt i åratal… och det är ok! Man behöver inte tycka lika.
För mig är den här utvecklingen ett viktigt bevis på att seriös opinionsbildning faktiskt fungerar. Genom sakliga argument, en sansad debatton och idogt arbete så går det att förändra opinioner. Att som Lena Andersson – raljera, trycka ner och fördöma – leder i det långa loppet till att ingen längre lyssnar. Jag skriver och kommunicerar mina åsikter för att jag vill att andra ska komma till samma slutsatser som jag. Jag vill dock att de ska göra det på frivillig väg. Men man måste som sagt inte tycka lika. En grundläggande förståelse för att olika åsikter är en naturlig del av ett samhälle vore därför önskvärd, från alla sidor. Kanske skulle inte Lena Andersson vara så upprörd över att människor väljer äktenskap framför ensamhet om hon besatt den förståelsen.
Kanske skulle hon även inse att monarki faktiskt är ett statsskick som omhuldas av de flesta svenskar, av ungefär samma anledningar som varför man väljer att bilda familj. Det vill säga trygghet, tradition och stabilitet. Och det är faktiskt inga dåliga drivkrafter (eller förutsättningar). Inte i mina ögon i alla fall. Lena Andersson får gärna säga emot.
Martin Edgélius är biträdande borgarrådssekreterare på Finansroteln i Stockholms stad och ledamot i kommunfullmäktige i Nynäshamn. Har tidigare varit politisk sekreterare i riksdagen. Bloggar på Konservativa tankar samt twittrar på twitter.com/MartinEdgelius.
Tradition & Fason 
”Men kom igen Lena…”
Storartat att få in en referens till Håkan Hellström i en konservativ krönika 🙂
”Jag tror emellertid att Andersson faktiskt delvis har rätt i sak. Könsroller, heterosexualitet, äktenskap och barnafödande är populärt i Sverige. Särskilt om man ser till statistik. Antalet ingångna äktenskap per år är i dag långt många fler än vad de var för tio år sedan, och kvinnor blir inte längre paria om de säger att de hellre stannar hemma med barnen i ett par år extra. Många anser således att familj/familjen är värd att satsa på.”
Vad konservatism ytterst handlar om är att ta tillvara och vidareutveckla de lösningar som faktiskt visat sig fungera årtusendena igenom. Den trend som omnämns i citatet ovan är därför fullt naturlig. Om detta kan givetvis vänsterlobbyn säga vad de vill men det går inte komma ifrån att hela deras argumentation i dessa frågor är illa verklighetsförankrad och baserad på utopiska idéer som strider mot den mänskliga naturen.
Markus: Tackar, jag är själv lite nöjd =)
Allianspartisten: Visst är det så.
Martin Edgélius m fl;
”När man läste Lena Andersson i DN den 4/12 var det dock lätt att få intrycket att ‘konservatism, kristendom, könsroller, heterosexualitet, äktenskap och barnafödande’ var högsta mode i Sverige. Lägg därtill till att Lena Andersson beskyllde monarkin och kungahuset för allt ovanstående och en lätt surrealistisk känsla infinner sig…”
Bara en sådan sak som att denna Lena Andersson tar sig friheten att ‘beskylla någon’ för att svenskarnas gör sina fria val – ang politiska värderingar, typ av världsåskådning, syn på könsroller, sexualitet, äktenskap och barnafödande – anger ju klart att Andersson är emot dessa saker.
Denna sak i sig tenderar mig att klart irritera mig, ty a) vem är Andersson – eller andra (vänster)intellektuella – att tala om för svenskarna vilka värderingar och hållningar de ska ha, och b) varför i himmelen blir det sådan indignation varenda gång svenskarna visar sig ha annat än progressiva, socialistiska resp vänsterliberala tankar i huvudet?
Det går verkligen att grunna på hur det egentligen gick till när c) Sverige förvandlades till ett dylikt land?
Jag undrar även hur d) synsättet om att folket inte bör bejaka det traditionella, ex på familjeområdet, kunde växa fram?
När det gäller intoleranta fenomen som dessa blir jag verkligen förbluffad och förstummad, och önskar innerligt att få uppleva en folkets resning mot allehanda dumheter från det vänsterintellektuella, ytterligt politiskt korrekta, superkollektivet.
”… Jag tror emellertid att Andersson faktiskt delvis har rätt i sak. Könsroller, heterosexualitet, äktenskap och barnafödande är populärt i Sverige. Särskilt om man ser till statistik. Antalet ingångna äktenskap per år är i dag långt många fler än vad de var för tio år sedan, och kvinnor blir inte längre paria om de säger att de hellre stannar hemma med barnen i ett par år extra. Många anser således att familj/familjen är värd att satsa på. Och det kan faktiskt ses som ett utslag av konservatism i den personliga sfären.”
Ja, visst kan det ses som en klar värdeorientering mot konservatism. Det behagliga faktumet som innebär att svenskarna är så genuint kloka att de i många fall väljer det som visat sig fungera på familjeområdet, och förmodligen känns rätt på ett djupt känslomässigt plan, väljer jag att se som ett tecken på att sunda förnuftet kan övervinna det mesta i längden.
Det må vara ytterst naivt av mig, men jag hoppas verkligen att vi människor ska ha i oss en slags inbyggd moralisk, värdemässig, kompass som gör att vi åtminstone med tiden intuitivt förstår vad som är mer, och vad som är mindre, lämpligt. Detta oavsett vad vänsterintellektuella, levandes i en teoretisk bubbla, än må anse.
En allmän tanke jag har i detta sammanhang, är att den anti-kärnfamiljsfascism som har härjat i decennier i vårt arma land, är en slags logiskt följd av en bisarr, ytterst påtaglig, och ständigt närvarande feminism som har tillåtits växa sig alldeles för omfattande, med alldeles för stort inflytande.
Det faktum att antalet ingångna äktenskap tycks öka, och att kvinnor öppet kan ange att de gärna är hemma med barn ett par år extra utan att bli paria, verkar hoppfullt.
Mycket hoppfullt.
I bästa fall innebär detta något av en islossning för mer sunda perspektiv. Blir utvecklingen riktigt gynnsam, kanske vi t o m får uppleva, att kärnfamiljen och allsköns sunda värderingar alltmer erkänns, simultant med att feminism och allsköns vänsterintellektuella alltmer marginaliseras.
Vore inte det en trevlig utveckling, så säg?
Mvh
Monarkin som institution bidrar naturligtvis till dessa konservativa värden, äktenskap och kristendom och så. Men man får nog ändå lov att tvivla på C-G Bernadottes personliga insatser härvidlag …
”Men man får nog ändå lov att tvivla på C-G Bernadottes personliga insatser härvidlag …”
Någon ”C-G Bernadotte” torde icke finnas i vårt land varför denna kommentar synes vara helt malplaserat.
Dessvärre anas en republikan bakom denna kommentar. En feg republikan, vilken likt andra republikaner, icke förmår strida med blanka vapen utan tvingas ta till försåtliga, oförskämda, nedvärderande och förtalsliknande tillmälen i sitt föga hedrande värv att smutskasta vår högaktade Konung.
Det hela följer den panikartade kampanj som dessa vederstyggliga republikaner iscensatt, sedan de efter det storartade och högtidliga Tronföljarbröllopet insett Monarkins starka folkliga stöd.
Leve Monarkin!
Gud bevare Konungen och Fädeneslandet!
Var hälsad, h:r Fältmarskalk. Nog förmådde jag, om jag så ville, begränsa mig till blott de vapen adeln anser sig använda, det vill säga de blanka. Men av vilken anledning skulle jag nöja mig med det? För att ge ett slags tribut till monarkins förmenta helighet? Nej, bort det! Mitt syfte är istället att i möjligaste mån draga ned och göra vardaglig denna uppblåsta institution. Av den anledningen nödgas jag dessvärre välja allt annat än blanka vapen. Monarkin bär ansvar för mitt val av vapen emedan den inte låter sig bekämpa med mindre än tillgripande av löjets, satirens och profaneringens måhända i överhetens – vilken ej är av Gud – ögon fega stridssätt.
Herr Rune,
”Mitt syfte är istället att i möjligaste mån draga ned och göra vardaglig denna uppblåsta institution. Av den anledningen nödgas jag dessvärre välja allt annat än blanka vapen.”
Det är i sanning en intressant information att herr Rune öppet erkänner de fega, ohederliga och försåtliga argumentationsmetoder som republikanerna använder. För herr Rune är det således fullständigt i sin ordning att använda smädelse, nedvärderande omdömen, lösa rykten, skavller och förtal i kampen för sin sak. Ändamålet helgar således medlen för de fega republikanerna och att då bära falsk vittnesbörd om sin nästa är icke något som bekymrar. Denna typ av republikansk argumentation är icke värd något annat än djupaste förakt.
Åter visas med all önskvärd tydlighet att de republikanska sakargumenten saknar styrka.
Värderade h:r fältmarskalk! De republikanska sakargumenten är redan väl kända; de är emellertid föga verkningsfulla i en miljö präglad av den förblindelse och politiska koma som av monarkisterna själva benämnes ”rojalistisk yra”. Hur strida mot en yra, om inte med ett tillnyktrande medel? Vilka andra vapen än löjets bjuder oss således monarkin att tillgripa? Jag vill erinra h:r fältmarskalken om att ordet ”yra” användes av monarkins försvarare såsom beteckning på ett önskvärt och lyckligt tillstånd hos gemene man. Monarkisterna vill låta sakligt prövande av pro et contra draga sina färde till förmån för denna berömda ”yra”. Och då må det vara republikanerna obetaget att för sin del tillämpa principen ”don efter person” vid valet av lämpligt stridsmedel, i monarkins fall alltså tillnyktringens, löjets.
”Mitt syfte är istället att i möjligaste mån draga ned och göra vardaglig denna uppblåsta institution.”
Gott, gör så! Det slår nämligen bara tillbaka på dig själv. För de redan troende republikanerna torde förvisso din medvetna strategi av respektlöshet och förlöjligande bringa viss inbördes beundran åt dig. På oss övriga får det bara en repellerande effekt.
Herr Rune,
Om nu sakargumenten skulle vara så starka, varför då icke använda dessa? Om nu icke de så redan ”väl kända” sakargumenten ”biter”, är det då icke ett tecken på dess svaghet?
¨
Sanningen är den att vurmen för det republikanska styrelseskicket varit ödestiger. De djupt olyckliga revolutionerna i Ryssland år 1917 och i Tyskland samt Österrike-Ungern år 1918 lade grunden till de värsta tyrranier världen någonsin skådat. I kontrast till detta står utvecklingen i de länder där Monarkin bevarades. Märk ock att det krävdes ett återupprättande av Monarkin för att en av västra Europas sista diktaturer, Spanien, kunde bringas till ett mer civiliserat styrelseskick.
Det är förvisso förståligt att repubikanerna icke vill veta av dessa historiska faktum utan istället hänger sig åt oförskämdheter, skvaller och förtal. Den fega repubikanska argumentationen är direkt avskyvärd och hör icke hemma i ett civiliserat samhälle.
H:r fältmarskalken, vars blogg jag nu har hittat fram till och börjat uppskatta, skriver:
”Om nu sakargumenten skulle vara så starka, varför då icke använda dessa? Om nu icke de så redan ´väl kända´ sakargumenten ´biter´, är det då icke ett tecken på dess svaghet?”
Ingalunda, bäste marskalk! Sakargumentens svaghet är inte en svaghet i allmänhet utan blott en svaghet i den konkreta situation vari vi befinner oss, nämligen den som kännetecknas av ”rojalistisk yra”. Då kräves icke starkare medel utan andra medel. Rojalisterna med sin yra har fördärvat förutsättningarna för en saklig debatt där just sakargumenten kan komma till sin rätt.
Vad sedan gäller historiska fakta finnes i monarkins annaler både det ena och det andra som borde få även den mest förhärdade monarkiförkämpe att stilla lägga ned sin penna.
Till Patrik Magnusson: mina republikanska kampanjmetoder delas säkert inte av alla republikaner. RepF till exempel tror jag inte stöder dem. Syftet är inte heller att få med sig några övertygade konservativa utan snarare att förändra allmänna opinionen.
Herr Rune,
”Ingalunda, bäste marskalk! Sakargumentens svaghet är inte en svaghet i allmänhet utan blott en svaghet i den konkreta situation vari vi befinner oss, …”
Den argumentation som herr Rune bedriver är icke annat en en cirkelargumentation, i vilken herr Rune knappast gör sin intellektuella förmåga full rättvisa. Kan icke en sak vinnas med sakargument förtjänar den icke att vinnas. Striden skall föras med blanka vapen och icke med försåtliga metoder. Att såsom de fega republikanerna förfalla till insinuationer, skvaller, smädelser och förtal är icke enbart förkastligt ur ett argumentationsperspektiv utan är ock djupt ohederligt. Ingen männsiska, oavsett ställning, skall behöva utså att utsättas för ohederlighet, detta är ett grundfundament i vårt civiliserade samhälle som även fega republikaner skulle ha heder nog att stå upp för.
”…mina republikanska kampanjmetoder delas säkert inte av alla republikaner. RepF till exempel tror jag inte stöder dem.”
Åjo, även sekten republikanska föreningen omfamnar herr Runes ”kampanjmetoder” vilket jag tidigare uppmärksammat på http://fieldmarchal.blogspot.com/2010/06/republikanska-foreningen-smadar-hans.html.
Vad det hela är frågan om är en illasinnad och desperat kampanj från försåtliga och ljusskygga republikaner, innefattande bland annat nidskrifter och skvallerjournalistik. Det kan icke alla hållas för otroligt att ovannämnda sekt har en del i organiserandet av detta föga hedersamma spektakel.
Men h:r Fältmarskalk!
Jag citerar: ” Kan icke en sak vinnas med sakargument förtjänar den icke att vinnas.”
Nåväl! Hur kommer det sig då att monarkins sak befästes förmedelst rojalistisk yra?
Det torde vara uppenbart att monarkisterna inte mäktar att försvara sig genom goda sakargument alldenstund de så hängivet bejakar ”yran” att all kritisk debatt kväves. Och, för att tala med h:r Fältmarskalken, det är ”förkastligt ur ett argumentationsperspektiv”. Och när den rojalistiska yran sålunda omger samtalet tvingas republikaner till mot denna svarande åtgärder. För den händelse anklagelse skall riktas åt något håll av innebörden föga hedersamt spektakel och annat liknande så är det enkom mot rojalisterna i deras egenskap av spektaklens första upphovsmän.
Herr Rune,
Och varifrån har herr Rune fått att jag skulle argumentera för Monarkin utfrån ett perspektiv av ”rojalistisk yra”? Med ”rojalism” antar jag att herr Rune avser uppskattning av de högtidligheter, traditioner och cermonier, som omger Monarkin, och som såväl ger ger en direkt länk till historien som en välbehövlig kontrast till den grå vardagen. Jag anser att detta är en del av Monarkin, som jag på intet sätt har något emot, dock är denna ”rojalism” vare sig kärnan eller motivationen vad avser mitt ställningstagande för Monarkin.
Herr Rune skall ha klart för sig att jag icke kallar mig ”rojalist” utan ”monarkist”. Mitt ställningstagande för Monarkin utgår ifrån att denna behövs såsom en obunden institution som också ger samhället kontinuitet och stadga, något som historien visat framhörallt under oroliga tider och senast under den fasansfulla Tsunamin. Det är utifråm dessa sakargument hela min övertygelse är uppbyggd och om herr Rune tar del av de synpunkter jag framfört på olika forum kommer han att finna att det är härifrån som min huvudargumentation utgår.
Erik Rune och redaktionen,
Jag noterar att min ”frände” Fältmarskalken i sin debattiver glömt att uppdatera användaruppgifterna innan han på min dator gjorde ovanstående inlägg vilket jag beklagar.
Jag interfererar inte i denna diskussion men måste ändå framhålla att även jag tycker illa om det sätt på vilket republikaner bedriver sin ”opinionsbildning”.
Allianspartisten redovisar sina monarkistiska argument och bekänner sin sympati för den rojalistiska yran. Argumenten är sakliga och därmed möjliga att resonera omkring på ett normalt sätt. Däremot går det naturligtvis inte att argumentera mot en ”uppskattning av de högtidligheter, traditioner och cermonier, som omger Monarkin”. Eftersom det handlar om yra eller känsla. Och sådant bemöts inte effektivt genom opinionsbildning utan genom tyngdpunktsförskjutning i opinionsläget. Åstadkoms med satir och förlöjligande.