Archive for the 'Samhälle & samlevnad' Category

En konservativ syn på välfärdssamhället (VI)

MÅSTE VÄLFÄRDEN VARA DYR?

Grunden för den mänskliga tillvaron är att kunna försörja sig själv så långt man kan, och att därutöver få stöd av sin omgivning eller gå under. Så har det varit sedan vi började bygga samhällen, och det ligger i våra instinkter. På det viset är välfärdssamhället på samma sätt som demokratin en naturlig följd av civilisationens utveckling, och manifesterar en hög grad av civilisation. Välfärdsstaten kan sålunda motiveras i moraliska termer. Det är dock viktigt att förstå att detta ingalunda innebär att alla slags välfärdssamhällen är av godo, och inte heller att ett samhälle som det svenska där staten i praktiken både omfattar, reglerar och styr allt i välfärdens namn skulle vara bättre än ett samhälle där den offentliga välfärden är mindre omfattande.

Förutom den moraliska motiveringen för ett välfärdssamhälle kan man även säga att det finns en teknisk motivering för en välfärdsstat (OBS att jag använder två olika begrepp härvidlag) givet levnadsformen i det moderna samhället. Denna levnadsform går ut på att vi först inte arbetar under ca 20 år innan yrkeslivet tar vid, och inte heller ca 25 år därefter. Däremellan jobbar vi under 40-45 år, och det är då vi åstadkommer de skatteintäkter som krävs för att överhuvudtaget kunna leva på något annat sätt än genom komplett självförsörjning direkt från naturen (vilket de allra flesta i västvärlden idag föredrar). Detta innebär att var och en av oss tillbringar ungefär lika lång tid utanför yrkeslivet som i det – och då blir det helt enkelt nödvändigt att vi håller oss med en statlig administration som tillhandahåller vissa grundförutsättningar som i sin tur medför att ekvationen går ihop för alla medborgare.

Mera konkret ser detta i Sverige ut på följande sätt: innan man börjar jobba betalar staten både grundskola, gymnasium och eventuella högre studier. När man slutar jobba får man pension, en försörjning som för de flesta (men absolut inte alla!) motsvarar den lön man haft under huvuddelen av sin yrkesverksamma tid. Under hela livet står staten dessutom för hälsovård, bidrag m.m. Redan i dessa fundamentala detaljer skiljer den svenska formen av välfärdsstat sig från en hel del andra. Det är nämligen långtifrån alla västerländska stater som håller sig med offentlig hälsovård, gratis högskola, eller ett lika omfattande bidragssystem som Sverige. Kort och gott finns det olika syn på välfärd än den svenska socialdemokratiska redan hos andra länder inom vår kultursfär. Är inte det ett skäl så gott som något att försöka lyfta på en hel del stenar ifråga om vad som egentligen ÄR välfärd? Jag tycker det, och det är från min horisont oförklarligt att svensk socialdemokrati har ett så betonggjutet monopol på att definiera välfärd. Nu på 2000-talet har den borgerliga Alliansregeringen gått in för att visa att borgerligheten är bättre på att leverera välfärd än socialdemokratin – men än så länge verkar man utgå från socialdemokratiska definitioner och problemformuleringar snarare än att försöka låta en socialkonservativ åskådning ta över. Min utsträckta artikelserie om en konservativ syn på välfärden, som här föreligger i sin sjätte del, går ut på att försöka skapa förutsättningarna för en fruktsam debatt av det slaget.

Så länge som välfärden förblir en socialdemokratiskt definierad fråga kommer allt som Alliansregeringen gör att ses som felaktigt av socialdemokraterna – hur socialdemokratisk politik Alliansregeringen än för. Det är bara att konstatera. Och då kommer en debatt om KOSTNADEN för välfärden att vara inmålad i ett hörn där alla nedskärningar blir liktydiga med att förstöra det goda, som även de minst politiskt intresserade medborgarna vid det här laget har lärt sig är värt att bevara. Men i ljuset av en egen, borgerlig syn på välfärd – som den blir en sådan diskussion både relevant, och dessutom ett sätt att väcka den breda allmänhetens intresse. För i grunden vill ju alla mer än någonting annat ha så mycket som möjligt för så lite insats som möjligt, även det är en mycket framträdande del i människans natur.

Frågan om vad som egentligen är en rimlig kostnad för välfärden dras med problemet att det egentligen skulle behöva besvaras genom ett långt och uttömmande forskningsprogram. Detta skulle sedan behöva smältas i den politiska debatten ett bra tag innan nya slagkraftiga argument för genomgripande reformer i välfärdsapparaten kan börja vinna val. Men vi har helt enkelt inte råd att sitta och vänta på att något slags borgerlig Messias ska nedstiga i svensk politik och göra jobbet åt oss. På något vis verkar den allmänna svenska mentaliteten fungera ungefär så nuförtiden just med anledning av att Staten har tagit så mycket ansvar ur händerna på oss och försett oss så länge med det mesta av det viktigaste i tillvaron. Vi måste själva börja ta tag i detta nu, bit för bit. Jag tänkte därför i det följande rota lite i denna viktiga fråga, alltså om välfärd verkligen MÅSTE kosta jordens högsta skatter.

I min senaste artikel i denna serie visade jag att mycket av det som idag sköts i offentlig regi inte bara kan skötas lika bra i privat regi. Det kan dessutom skötas BÄTTRE i privat regi, och sådana lösningar kan leverera mer välfärd till medborgarna. Dels är det en fråga om att konkurrens ökar den allmänna kvaliteten, dels innebär det att man håller nere kostnaderna för staten, och dels genererar den ökade ekonomiska aktiviteten i den privata sektorn mer skattepengar till staten, som därmed kan använda skattepengarna bättre till det som staten gör bäst (för sådana områden finns det tveklöst). En hel del sådana tjänster skulle alltså hela samhället må bra av om de bröts ut ur statens grepp.

Bidragssystemet är ett annat stort område som skulle kunna reformeras i grunden och lyckas bättre med syftet att hålla de behövande under armarna, än vad nuvarande system gör. Faktum är att det enda system som Sverige i en internationell jämförelse kan berömma sig av är sitt bidragssystem, som är mera omfattande men också dyrare än hos något annat land i västvärlden. Skillnaden gentemot de övriga västländerna andra välfärdsfrågor är mest en gradfråga. Europas stater förser numera sina medborgare med i stort sett samma mått av social trygghet som Sverige. Men det svenska bidragssystemet står ut, det är en enorm apparat och det finns knappast någon familj i Sverige som inte någon gång går på bidrag av något slag. Denna ordning bottnar i socialdemokratiska reformer under 1970-talet som gick ut på att man skulle ta död på den då mycket utbredda uppfattningen att det var ”fult” att få bidrag. Bidrag är självfallet en rejäl minuspost i statens räkenskaper, både sett till de enorma utbetalningarna och till den administration inom offentliga sektorn som ska sköta allt detta. Men vad som än kan bli föremål för nedskärningar i Sverige, så förblir just bidragen tydligen heliga. T.o.m. kärnområden som sjukvård och skola får drabbas innan man sänker bidragsnivåerna. Som exempel kan nämnas att nivåerna år 2006 var sådana att av de pengar som staten tog från medborgarnas löner, gick 43% till bidrag, och enbart 27% till sjukvård och omsorg. Vore det då inte bättre om bidrag enbart utgår till de mest behövande, frågar sig vän av ordning? Och är det inte ännu bättre att man inför ett system där så många som möjligt istället kan göra avdrag på den skatt man betalar, istället för att staten hela tiden ska ta in och ut alla pengar, fram och tillbaka och hålla på att fördela allting? Ett utbyggt system för skatteavdrag hade inte bara inneburit att minusposten i statens räkenskaper hade minskat drastiskt, det hade också inneburit en mindre stat eftersom färre hade behövt arbeta i statens ekonomiska administration. På det hela taget hade detta både inneburit ökad frihet för medborgarna och mer pengar i plånboken eftersom det då bleve ännu färre tjänster i den offentliga sektorn att finansiera genom skatter.

Saken är uppenbarligen den att den socialdemokratiskt formade statsmakten vill kontrollera alla pengakanaler i alla led och i alla riktningar, och allra helst reglera och utöva makt så att allt rörande pengar och välstånd i samhället sker helt i enlighet med de riktlinjer som fastslagits politiskt av socialdemokraterna genom deras ojämförliga dominans av den förda politiken i ett förment demokratiskt land. En av de största skillnaderna mellan en socialdemokratisk och en konservativ syn på välfärden är att enligt konservativ uppfattning är välståndets utbredning en essentiell del av välfärden och den konservative vet härvidlag att alltför mycket regleringar hämmar välståndet. Man behöver absolut inte vara liberal eller emot välfärdsstaten för det.

Med en mindre och effektivare offentlig sektor (läs gärna min tidigare artikel Sanera maktens hus) skulle vi kunna få både mer frihet och högre välstånd i Sverige – och samtidigt ett bättre välfärdssamhälle än det vi har idag. Sett för sig är detta ett gammalt utnött borgerligt påstående som vänstern är vana att ryggmärgsreflexmässigt avfärda som nonsens. Men se bara på de idéer, visioner och förutsättningar som jag redogjort för i denna artikelserie så blir det rätt tydligt att det ligger väldigt mycket i det påståendet. Som jag tidigare varit inne på i artikel 2 är ett av de stora problemen med alltför höga skatter är att det begränsar medborgarnas frihet, och den friheten är i de flesta fall själva grundförutsättningen för att skapa mer välstånd. Ett tydligt exempel på detta som är av avgörande betydelse för att förstå hur vi får pengar till välfärden, är frågan om hur lätt det är att starta nya företag. Faktum är ju att den privata sektorn försörjer den offentliga, så det borde onekligen ligga i ”allmännyttans” intresse att den privata sektorn blommar. I själva verket är det så att allt välstånd härrör från det som skapas av företagen och entreprenörerna. Men socialdemokratin bestämde sig tidigt för att driva idén mycket långt att företagarna istället stjäl från det allmänna, och att alla pengar som går ner i ”kapitalisternas” fickor är stöld. Genom detta synsätts dominans över den politik som direkt och indirekt berör det svenska näringslivet har vårt land gått från att inneha världsrekord i antal startade multinationella storföretag t.o.m. första halvan av 1900-talet, till att i stort sett inte ha startat ett enda sådant under andra halvan av 1900-talet. Det är sällsynt krångligt i Sverige att starta och driva företag, och då är det inte konstigt att välståndet inte ökar i Sverige – sedan 70-talet har vi sjunkit en bra bit ner i den s.k. välståndsligan från att ha legat i toppen. Och det var inte Socialdemokraterna som tog oss till den toppen, även om de alltid velat ta åt sig äran för det. Nej, det var dels liberala och konservativa reformer under 1800-talet (läs Anders Edwardssons bok ”En annorlunda historia”) i kombination med att vi stod utanför de två världskrigen och därmed hade våra industrier intakta medan hela Europa skrek efter varor.

Staten i socialdemokratisk regi har sålunda tagit på sig själv rollen som samhällsekonomins motor, fastän den i realekonomiska termer inte alls fyller den funktionen – det gör å ena sidan marknaden, och å andra sidan de enskilda människornas kreativitet. Men när allt gott kommer från staten skapas lydiga medborgare, och det är också baktanken med det socialdemokratiska välfärdsstatsbygget. I detta sammanhang lyfter jag gärna in den folkpartistiska finansministern från 1990-talet Ann Wibbles uttalade vision att var och en ska kunna ha en årslön på banken som ekonomisk buffert. Det är ett riktigt välfärdsmål i konservativ mening. Det förutsätter ett någorlunda lågt skattetryck, med allt vad det innebär i termer av frihet och ökad aktivitet i ekonomin – och det får välståndet att breda ut sig i samhället. För den enskilde innebär detta högst märkbar personlig välfärd såtillvida att man vet att man själv kan lösa mycket av vardagslivets utmaningar och svårigheter, och dessutom en sådan sak som att arbetstagaren har möjlighet att säga Nej till dåliga arbetsvillkor. Men än idag är skatterna så höga att folk inte har råd att spara, och 20 år och två borgerliga mandatperioder senare har fortfarande inget nämnvärt hänt härvidlag.

Återigen blir det här naturligt att komma in på familjens betydelse för den personliga välfärden i samhället (jfr artikel 3). Det är i och genom familjerna som de allra flesta medborgarna lever sina liv, och familjer utgör i praktiken också ekonomiska enheter. I ett samboförhållande är det förstås möjligt att ha separata ekonomier, även om det kan sättas ifråga hur pass vanligt detta egentligen är. Men i en familj där makarna är gifta har dessa enligt lag ett gemensamt ansvar för ekonomin, och hushållets medlemmar ingår i en och samma hushållsekonomi där inkomster och utgifter och skatt slås ut jämnt över hushållets samlade resurser. Mot bakgrund av detta borde sambeskattning för familjer och sambos överhuvudtaget vara, om inte det normala, så åtminstone en självklar möjlighet. Situationen idag att den samlade skatten blir högre för en familj där exempelvis den ena försörjaren t.ex. tjänar 45,000 kr/mån och den andra 15,000 kr/mån än för en familj där båda försörjarna tjänar 30,000 kr var, är direkt stötande: den totala inkomsten för båda hushållen är ju densamma! Ändå finns inte möjligheten till sambeskattning i Sverige, den avskaffade socialdemokraterna 1971. Och på alla sätt och vis har socialdemokratin snarare än att stötta familjerna gått in för att motarbeta, reglera och bryta upp dem. Man erkänner förstås inte detta när det läggs fram på ett så kritiskt sätt. Men i vänsterns ögon är det t.ex. mera ”välfärd” att ha sina barn på dagis än att själva kunna vara med sina barn under deras uppväxt om man så önskar. Dessvärre fungerar det så i Sverige att den stora kostnaden för barnomsorgen betalar sig genom att alla föräldrar måste jobba, men baksidan av det myntet är just att alla föräldrar MÅSTE jobba. Därmed blir det omöjligt att klara sig på bara en lön, och möjligheten att kunna göra det är i praktiken en betydande fråga om personlig välfärd för både föräldrar och barn (läs mer om problematiken med svensk barnomsorg i artikel 4)

Grunden för ett liv i det moderna samhället måste alltid vara å ena sidan att var och en själv tar så mycket eget ansvar som möjligt (läs min artikel om den sociala betydelsen av personligt ansvar), och å andra sidan att det finns ett skyddsnät tillhandahållet av staten som gör att vi inte måste arbeta precis hela livet. Men man ska inte förledas att tro att det går på ett ut att försörja sig själv genom yrkesarbete i ungefär halva livet och bli försörjd av staten i ungefär halva livet, som jag beskrev i inledningen. Faktum är att det kostar mindre för samhället att försörja en medborgare under dennes barndom och ungdom än under dennes pension – eftersom föräldrarna normalt sett försörjer sina barn under sin yrkestid. Detta borde man visa betydligt större respekt för än vad som görs i dagens Sverige, där gemene mans ekonomiska frihet under föräldraåldern är oerhört liten. Sedan borde vi definitivt inte, som t.o.m. den nuvarande Alliansregeringen gör, tala om pensionärerna i termer av vad de ”kostar” samhället – dels har de många gånger om betalat genom skatter för den pension de får, och dessutom betalar även pensionärer skatt i Sverige. Vi måste lyfta blicken högre – så ser vi att kostnaderna för välfärdssamhället inte alls behöver vara så kolossala som alla verkar tro att de måste vara. Vad gäller pensionerna borde vi faktiskt satsa på ett system där de yrkesarbetande betalar till sin egen framtida pension, istället för som idag att de yrkesarbetande betalar pensionärernas uppehälle. Även detta fungerar därmed som en form av kil ägnad att skapa konflikt snarare än sämja mellan generationerna, om man bara tänker på saken. Anledningen till att vi har det pensionssystem vi har är att socialdemokratin raserade det gamla, och förstörde en hel generations pensionsbesparingar genom expropriation från tjänstemän till arbetare, inflationspolitik och att ta pensionspengar till att betala budgetunderskott år efter år. Att så kunde ske och knappt har blivit debatterat alls, är för att den socialdemokratiska välfärdsstaten är så ineffektiv och oöverskådlig att den i många år kallats för ”det svarta hålet” av svensk borgerlighet – allting går in, men knappt någonting kommer ut. Forskning visar dock på att så gick det till (se vidare min artikel om detta).

Det är verkligen på tiden att vi sparkar ut Marx ur vårt stolta välfärdssamhälle. Det kan inte bara existera utan tveklöst klara sig bättre utan honom. Det sociala skyddsnätet ska vara till för dem som har det sämst ställt och som inte kan stå på egna ben – andra ska ha stort utrymme att forma sin egen välfärd, med så lite intervention som möjligt från staten. Så kan vi åstadkomma en alldeles utmärkt välfärdsstat utan att den styr speciellt mycket av vanliga människors vardagsliv, och utan att den behöver kosta mer än en bråkdel av vad den gör idag. I själva verket vore det t.o.m. en bättre välfärdsstat än den vi har idag – sett till såväl resursanvändning som ifråga om det upplevda personliga välståndet.

Gå gärna med i Facebook-gruppen Borgerliga för ett bättre välfärdssamhälle.

Jakob E:son Söderbaum

Moderaterna retirerar från kyrkopolitiken

Ett drygt decennium efter att statskyrkan avskaffades tar nu moderaterna de logiska konsekvenserna av detta, och beslutar att inte som parti ställa upp i kyrkovalet. Bättre sent än aldrig får man väl säga. Det är nämligen ett klokt beslut som alla partier (som inte redan gjort det) borde följa. Politikerna borde eftersträva att ge civila samhället, dit de religiösa samfunden hör, större spelrum, och där bör naturligtvis borgerliga partier vara föredömen.

Det politiska inflytandet över Svenska kyrkan bör helt upphöra, och det bör vara upp till de aktiva ute i församlingarna att själva besluta om hur de vill organisera sig. I den mån man vill ha valda representanter inom verksamheten kan och bör man utse dessa helt utan inblandning av statsapparaten och partierna. Har man nu väl slopat statskyrkan bör man vara konsekvent och göra det fullt ut. Svenska kyrkan förtjänar en chans att åter bli ett kristet samfund vars uppgift det är att förkunna Guds ord, inte en politisk vindflöjel vars uppgift det är att förkunna den heliga majoritetens ord.

Svenska kyrkan har i accelererande takt blivit mer en politisk än en religiös organisation, och dess ställningstaganden allt mer uttalat vänstervridna. Inrikespolitiskt tar man ställning mot alliansregeringens jobblinje och uttalar stöd för civil olydnad riktad mot totalförsvaret, utrikespolitiskt deltar man i hetsjakten på demokratin Israel, i teologiska spörsmål låter man politiska beställningsjobb som homovigslar gå före den kristna tron.

För oss borgerligt sinnade kristna har det senaste decenniet varit en utdragen plåga. Många har lämnat, andra står som jag i begrepp att göra det. Att så många uthärdat så länge tror jag enbart är en följd av den kvarvarande lojaliteten med den gamla statskyrkan, och att Svenska Kyrkan trots allt upplevs ha en särställning för oss svenska kristna. Detta håller nu på att klinga av, och det tror jag är sunt. Moderaternas beslut är ännu ett steg i den riktningen.

Vart Svenska kyrkan tar vägen i framtiden är inte lätt att veta. Strängt taget är det heller inte längre en politisk fråga. Det är en fråga för dess medlemmar. Det enda vi kan vara säkra på är att i takt med att Svenska kyrkan blir mer som ett samfund bland andra, så kommer det att bli allt svårare att låna en stor majoritet av svenskarnas legitimitet för att framföra politiska budskap som många av dem känner sig främmande för.

Patrik Magnusson

Artikeln ursprungligen publicerad på Esse Non Videri

GÄSTKRÖNIKA: Christian Braw

IDEOLOGIERNA OCH SAMHÄLLET

Ett samhälle är utsatt för påverkan från många håll: ekonomi, omvärld, tidsanda. En av de kraftfullaste faktorerna är ideologierna, ”dessa människoandens proteser”, som Tage Lindbom kallade dem. Med det vill han ha sagt, att ideologierna söker ersätta något som människoanden har förlorat, men att de – i likhet med protesen – inte har någon egen livskraft.

Det är framförallt i den offentliga sektorn, som ideologierna har sin verkan. Den offentliga sektorn är nämligen inte utsatt för konkurrens. Resultaten är svåra att mäta, eftersom de oftast består i kvaliteter, som inte låter sig kvantifieras, t.ex. rättssäkerhet. Ideologierna bygger alla på ett antal grundläggande antaganden. Det ligger i dessa antagandens natur att de är överordnade verkligheten i övrigt och inte låter sig bevisas. Det är istället så, att verkligheten tolkas utifrån dem. Ideologiernas grundläggande antaganden fungerar som axiomen i matematiken och geometrin. Men det finns en skillnad. Axiomens riktighet visar sig genom erfarenheten. Det är t.ex. ovedersägligt att en rät linje är den kortaste vägen mellan två punkter. Ideologiernas axiom fungerar på ett annat sätt. Om verkligheten inte stämmer med axiomen skall verkligheten omgestaltas så att den stämmer. Detta är bakgrunden till ett yttrande, som tillskrivs Olof Palme: ”Verkligheten är vår fiende.”

Eftersom den offentliga sektorn är den mest ideologiberoende, är det i dess styrdokument vi kan finna de tydligaste uttrycken för vårt samhälles ideologi, dess andliga proteser – för att tala med Tage Lindbom. Skollagen ger ett exempel på en sådan ideologi. Där heter det: ”Verksamheten i skolan skall utformas i överensstämmelse med grundläggande demokratiska värderingar. Var och en som verkar inom skolan skall främja aktning för varje människas egenvärde och respekt för vår gemensamma miljö. Särskilt skall den som verkar inom skolan 1. Främja jämställdhet mellan könen. 2. Aktivt motverka alla former av kränkande behandling såsom mobbning och rasistiska beteenden.” Två viktiga faktorer kan man här ge akt på: människovärdet samt jämställdheten mellan könen. Detta är sådana grundläggande värderingar, som i skolan fungerar som axiomen i matematiken. Man bevisar inte deras riktighet, man förutsätter dem som självklara och drar slutsatser av dem.

Så enkelt är det emellertid inte. Det verkliga förhållandet är att skolan kraftfullt motverkar dessa grundläggande antaganden genom sin undervisning i – historia och biologi. I denna undervisning utgör nämligen Darwins evolutionism grundmönstret. Darwin ser hela tillvaron som en oavbruten antagonism, där de starkare övervinner och utplånar de svagare. Detta gäller inte bara i individernas kamp, det gäller också de genetiska kollektiven, d.v.s. raserna. Genom ständig kamp slås de genetiskt svagare ut. Det blir ett naturligt urval, där de starkare överlever och breder ut sig och på detta sätt går utvecklingen framåt. Darwin är mycket tydlig på denna punkt, särskilt i sitt verk Descent of Man.

Eftersom ideologiernas grundläggande antaganden inte vilar på något annat än sig själva, har de ingen naturvetenskaplig eller annan grund som ger dem deras berättigande. De måste tros och uppfattas som självklara. Ställda inför en naturvetenskaplig kritik som den från Darwin, är de mycket bräckliga. Om vi överhuvudtaget skall ha en gemensam värdegrund i samhället, måste de bygga på en fastare grund än riksdagsmajoriteten.

Samhällets ideologi kan också angripas av andra ideologier, t.ex. av marxismen. Även den uppfattar tillvaron som en oavbruten antagonism, där klasserna bekämpar varandra. Här finns inget människovärde, här finns endast en skoningslös klasskamp, som når sitt mål, när proletariatets politiskt medvetna del, det kommunistiska partiet, förintar kapitalisterna och övriga klassfiender. Därför är också terror, våld, tortyr, massavrättningar och förvisningar ständigt återkommande i alla kommunistiska stater. Terrorn är inte ett olycksfall i arbetet. Terrorn är en viktig del av systemet.

Inför naturvetenskapens och ideologiernas utmaningar är det inte tillräckligt övertygande att hänvisa till skollagen. En bättre grund krävs, för att demokratins positiva värden skall kunna föras vidare.

Christian Braw är präst, författare och docent vid Åbo akademi. Hemsida: www.christianbraw.se.

Intellektuella fransmän, del 5 – François-René de Chateaubriand

PORTRÄTT | Historiker har en vurm för att kalla alla tider för ”en brytningstid”. Men är det någon period som med råge lever upp till detta är det Frankrike under 1800-talet. I denna artikel skall vi bekanta oss med den första i T&Fs serie om intellektuella fransmän som haft sin gärning innan 1900-talet. Författaren, diplomaten och kanske också den konservative filosofen; François-René de Chateaubriand. Att hans namn för svenskarna är mest bekant som en maträtt, för fransmännen som romantisk författare och för hans samtida som politiker – säger sannerligen något om denna mans kontrasrikedom.

Född 1768 i Saint Malo, den underbart vackra bretonska sjöstaden; vars stenmurar två gånger om dagen håller det väldiga tidvattnet ute. Uppväxtåren tillbringas på släktgodset Combourg, en medeltidsborg från 1000-talet, där pojken ensam bodde högt uppe i slottets tornrum. Fadern är sjöofficerare samt adelsman. Chateaubriands slitningar mellan frihetslängtan och lojalitet, som skall komma att prägla hela hans gärning, bär han med sig från vaggan.

Han går i faderns fotspår, blir sjökadett och den franska revolutionens fasor slipper han undan genom resor i Amerika. Han besöker det ännu unga Baltimore och fascineras av Niagarafallen. Efter de sorgelösa resorna får han dock dela de lyckligt lottade i den franska aristokratins öde; att leva under knappa och förödmjukande former i Storbritannien. Han återvänder till Frankrike 1800 när revolutionen ebbat ur och verkar som diplomat under Napoleon. Efter att tidigare ha utforskat väst får han nu tillfälle att besöka öst. Det Osmanska riket och det Heliga landet. Hans adliga bakgrund utestänger honom dock från att avancera inom byråkratin och han inleder under denna period sin mest produktiva fas som författare. Han färdigställer nu de två romantiska portalverken Atala (1801) och René (1802). Med en för Frankrike aldrig tidigare skådat sensualism skildrar han den fiktiva undergångsromansen mellan en fransk äventyrare och en indianprinsessa djupt inne i Amerikas outforskade skogar. Romantiken hade etablerat sig i Frankrike. Han skriver även under denna period det apologetiska verket ”Genie du Christianisme” där han på romantikens grund försvarar kristendomens sanningsanspråk ur estetisk [sic!] synvinkel. Genomslaget är stort och spelar en ickeförsumbar roll i kristendomens återetablering i Frankrike efter revolutionsåren.

Förändringens vindar blåser dock snabbt och Napoleons dagar är snart till ända. När den bourbonska monarkin återupprättas 1814 utnämns han till ambassadör till Sverige. Han gör en lysande diplomatisk och politisk karriär där kronan på verket blir utnämning till utrikesminister 1822. Gärningen som utrikesminister blev förhållandevis lyckosam men är dömd att glömmas bort i en tid där konungar byttes över en natt. I och med kung Ludvig XVIII:s död 1824 börjar hans stjärna dala. Trots sin stora professionella integritet kan hans frihetsideal inte förenas med den hårdföre konungabroderns och efterträdarens Charles X:s program. Efter en förödmjukande pensionering drar han sig tillbaka på landet och ägnar sin tid åt skrivandet. När även den bourbonska regimen faller, 1830, och den s.k borgarmonarkin under Louis-Philippe utropas förväntar sig många att han ska återinträda i politiken. Chateaubriand är ju avgjort motståndare till republik men med viss sympati för de första trevande revolutionsstegen. En tjänstman som såg Napoleon som det minst illa och var kritisk lojal mot den senaste bourbonska kungen. Många sätter sin tro till att den nya monarkin skall bli kvintessensen av alla sina föregångare. Chateaubriands indignation inför den nye monarken, en usurpator och mammonsdyrkare, är dock total. I det som annalkas ser han varken frihet eller auktoritet. Han viger istället den resterande delen av sitt liv åt att redigera sina monumentala memoarer, ”Memoire d’outre tombe” (1849-1845).

Inspirerad av Rousseaus bekännelser beskriver han här de turbulenta åren han och Frankrike genomlevt samt sina egna andliga slitningar. När han slumrar in juli 1848 har han även hunnit se julimonarkin falla några månader tidigare och ersättas med den andra republiken. Under ett enda människoliv har han levt under sex olika regimer och varit verksam under en av Europas stormigaste epoker.

Chateaubriands politiska gärning har passerat nästan obemärkt. Inom litteraturen hyllas han dock fortfarande som en av de största franska författarna. Skriftställaren som förde in Romantiken i Frankrike innan andra ens hade börjat teoretisera om det. Vad är det då som är så eggande i denna gåtfulla och motsägelsefulla livsgärning? Det har sagts att alla franska tänkare är antingen lärjungar till René Descartes eller Blaise Pascal. Chateaubriand byggde inga system och naturvetenskapen intresserade honom inte alls. Hans läggning är avgjort pascaliansk och i « Genie du Christianisme » skriver han ”il n’est rien de beau, de doux, de grand dans la vie, que les choses mystérieuses.” (Bok 1, kap.2) « Det finns inget så vackert, behagligt och stort i livet som det mystiska ». I sitt författarskap lyfter han på ett mycket kärnfullt sätt fram de mänskliga villkorens paradoxer men låter oss även ana vad, eller för den troende vem, som döljer sig därbortom.

På litteraturens område innebär detta framförallt hans mycket kärnfulla brottning med hela romantikens paradox. Det individuella känslorusets ögonblicksinsikt jämte den mystiska naturen och de storslagna ruinerna som påminner om det förgångna. För en man med en bakgrund och ett liv som Chateaubriand är näringen till motiven närmast oändlig. Det vilda havet vid Bretagnes karga kuster och sjöfarandet som en symbol för den ensammes kamp mot det egna jaget. Den bastanta familjeborgen som för alltid länkar familjen till dess jord och plikter, och som med sina tinnar och torn pekar upp mot de gångna generationernas strävan. Chateaubriands litterära produktion fortsätter att fascinera in i våra dagar.

Denna paradox har givetvis också en ideologisk dimension. En slitning som kanske kan kallas den konservativa ideologin viktigaste. Spänningspunkten mellan frihet och auktoritet. För Chateaubriand själv i resorna på havet, passionen långt bort i obrutna länder och individualismens anspråk. Samtidigt ryms i hans världsbild den ändlösa lojaliteten. De obrytbara banden med den franska monarkin, trots dess brister, och den oändliga hängivenheten till Jesus Kristus. Rent ideologiskt får detta givetvis konsekvenser och söker de smärtsamma demarkationslinjerna. Ett frihetsideal måste acceptera den enskildes rätt att själv söka dygden, skönheten och sanningen. Ett auktoritetsideal måste utkristalliseras i något som fyller timmarna med mening, skapar banden människor och tider emellan och agerar en yttersta garant för allt det tidigare nämnda. I pragmatismens era kan dessa frågor diskuteras i lugn och ro vid ett förhandlingsbord, i 1800-talets Frankrike kastade minsta gränsförflyttning och slirning år av politiskt arbete över ända. Avgjort är dock att för varje politiker av god vilja är det i denna konflikt som den första ideologiska reflektionen börjar.

En drömmare var han, Chateaubriand, men mer än så. En man som genom sitt liv visar på den eviga brottningen mellan frihetsdröm och lojalitetsband. I politiken må hans gärning i det långa loppet varit ett nederlag, men genom sitt författarskap visar han på att hans kamp inte var fruktlös utan är evigt ung.

Hugo Fiévet

Är människan ett djur?

MÄNSKLIGHET | Är vi människor djur? Det finns minst två enkla sätt att besvara detta: det darwinistiska och det kristna. Enligt darwinistisk syn är vi däggdjur, närmare bestämt en form av apa, och därmed är svaret definitivt Ja. Enligt kristen syn är vi ättlingar till Adam och Eva som Gud en gång skapade till sin avbild, och därmed är svaret definitivt Nej. Men frågan kan också besvaras mera sofistikerat, genom att försöka förstå människans väsen i förhållande till (de andra) djuren. Människan har – genom evolutionen – lagt sig till med egenskaper och beteendemönster som verkligen skiljer ut oss i naturen. I själva verket finns det en lång röd tråd av mänsklig strävan bort från det som kännetecknar djurriket.

Låt mig börja någonstans i begynnelsen. Någon gång där långt tillbaka insåg människan att det är bättre att jaga på dagen än på natten, dels för att alla djur sover på dagen och dels för att det är lättare att se i dagsljuset. När vi människor vände på dygnet och började jaga tillsammans i dagens ljus förbättrades förutsättningarna för att kommunicera, och både det muntliga språket och kroppsspråket kunde utvecklas. Även detta är vi människor ensamma om, i djurvärlden finns bara ljud men i den mänskliga världen kretsar en mycket stor del av tillvaron kring kommunikation. Genom att utveckla språket kunde vi börja kommunicera mer på distans, och så småningom allteftersom vi spred ut oss över allt större områden lärde vi oss också värdet av att kommunicera till andra människor längre bort att här finns det också människor.

Att förstå var det fanns andra människor har under en mycket stor del av mänsklighetens historia varit en fråga om liv och död. Exempelvis har vi mycket länge byggt vägar – för djuren är vägarna osynliga, men för oss innebär de trygghet och vissheten om att i ena eller andra riktningen finns andra människor som är någorlunda civiliserade. Att förstå var andra människor bor har också varit nödvändigt för att inte bli överrumplad och dödad av sina fiender. Detta har medfört att människan har utvecklat behovet att förstå genom analys, till skillnad från djurens mera känslobaserade förståelse för t.ex. fara, och de av våra artfränder som förstått minst har hamnat efter och kommit att domineras av dem som förstår bättre. Visst stämmer det in på darwinismen, men medan Darwin framför allt kopplade ihop oss människor till djurriket pekar just samma logik på människans väg bort från djurriket – och detta är onekligen ett viktigt perspektiv när det gäller att förstå oss själva.

Utifrån dessa faktorer har människan utvecklat samhällen med olika nivåer och funktioner, vilket ytterligare skiljer ut oss från de flesta (dock inte alla) djur. Den genomsocialiserade existens som det sedan mycket länge innebär att vara människa är av ett helt annat slag än t.ex. vargflockens maktstruktur eller myrsamhällenas arbetsfördelning. Och även i de sociala mönstren har vi valt en väg som går på tvärs mot hur saker och ting fungerar i djurriket. För oss människor har t.ex. ett viktigt sätt att uttrycka uppskattning över tillvaron varit att le och visa tänderna – betänk att när djuren visar tänderna så visar de fientlighet, men när människan visar tänderna så visar de tvärtom inbjudande välvilja (hundar ska man vara försiktig med att le mot). Att människor gråter när någonting gör ont, d.v.s. när vi befinner oss i ett mera hjälplöst tillstånd, är också ett socialt fenomen som handlar om att vi vill att våra artfränder uppmärksammar att vi behöver hjälp. Inga djur gråter, och ute i den vilda naturen skulle självfallet en gråtande människa locka till sig rovdjur som förstår att här finns en mera hjälplös människa att sätta tänderna i.

Människans uppfinningsförmåga är också någonting som skiljer oss från djuren, och är givetvis en kombination av våra mer avancerade överlevnadsbehov och vår analytiska förmåga (samt den intelligens vår art har utvecklat). Ett mycket stort genombrott, kanske större än att människan uppfann hjulet, var när vi uppfann handväskan. Därmed kunde vi bära med oss och utveckla föremål över tid samt utbyta kunskap människor emellan, istället för att massor av tid går åt både till att gång på gång sitta och förfina t.ex. ett verktyg eller för den delen glömma hur äldre släktingar brukade göra och behöva börja om på nytt igen. Uppfinnandet tog oss längre och längre bort från djurens behov av att leva ur hand i mun. Därmed lärde vi oss mer och mer att behärska tillvaron runt oss och bestämma våra egna förutsättningar och betingelser, istället för att tillvaron bestämde över allting i vår tillvaro. Så småningom lärde vi oss att tämja elden, det som alla djur räds allra mest blev en mycket god vän till människan. Vid elden fick vi värme, ljus och trygghet, och när vi började laga vår mat över den ökades markant våra möjligheter att föda oss själva och våra familjer. Djur äter, som bekant, sin mat rå.

Den alltmer avancerade mänskliga tillvaron förde med sig kulturutveckling – vi lärde oss att vissa mönster är mera gynnsamma för oss personligen, för våra familjer och för vår stam i förhållande till andra människor och andra stammar. Seder utvecklades utifrån mänskliga sociala behov och även i förhållande till varandra – inspirerade av andra seder eller som avståndstagande från vissa andra seder. Sederna hjälpte oss ännu mer att se skillnad på vänner och fiender, de som delade våra seder var tryggare och lättare att ha att göra med än andra. Det var ett sätt att överleva och på samma gång föra med sig tidigare generationers kunskap om ett välavvägt och långsiktigt hållbart beteende. I människans strävan att förstå världen runtomkring sig utvecklades också religionerna, med förklaringar på hur saker och ting hänger samman och varför allting är som det är. Ur människans behov av goda seder och normer utvecklades både tro och religionsutövning, och tillsammans medförde de moralen som både personlig och social stabiliserande faktor. Moralens förmåga att kontrollera sexualiteten (äktenskap, familjesammanhållning och avhållsamhet som dygder) har varit nödvändig både för att kontrollera reproduktionen och smittspridningen så att bägge sker på ett långsiktigt hållbart och gynnsamt sätt för samhället.

Sålunda har de mänskliga civilisationerna utvecklats, som en helt egen existensform vid sidan om djurriket. Över tid har människan gått från att jaga i grupp till att bosätta sig stamvis, och till att utveckla alltmer sofistikerade samhällen både sett till boendeformen och till livet i samhällena. Kulturutbyte har ägt rum så länge som kultur har existerat, men samtidigt skiljer kulturen också människorna åt och varje kultur är sin egen mix av inslag från andra kulturer – t.ex. genom att en artefakt som är vanlig i en kultur anses exotisk och åtråvärd i en annan kultur och därmed blir ett statusföremål där. Genom kulturen förstår vi oss själva som människor, och det tillfredsställer ett djupt existentiellt behov vi har sedan urminnes tider.

Det som är så bra med mänskligheten är dels att vi skiljer oss från djuren, dels att vi (de flesta av oss) vet att uppskatta det mänskliga mer än det djuriska. Ju mera djurisk, desto mindre civiliserad och därmed desto mindre mänsklig. Låt det vara en tumregel i tillvaron och försök så ofta Du kan tänka Dig vad som vore mera ”mänskligt” att göra när du står inför ett val. Alla människor har alltid ett val, möjligheten att välja det bättre framför det sämre. Djuren har ytterst sällan något val. Sträva bort från den omedelbara behovstillfredsställelsen, och undvik att leva ur hand i mun. Var stolt över att vara människa – och gör mänskligheten stolt.

Idag domineras dessvärre de flesta västerländska samhällen av radikala ideologier, ett uppluckrande av skillnaderna mellan människor och djur pågår för fullt och vår civilisation håller på att monteras ned. Den politiska riktning vi BORDE eftersträva är tvärtemot detta ett fördjupande av det specifikt mänskliga och ett höjande av civilisationen. Betänk att vi idag håller på att förlora kontrollen över vår tillvaro återigen – när vi håller på att bli till slavar under system som vi själva en gång startat. Hur mänskligt är det egentligen att vara liberal, när man tänker på det på detta vis? Hur mänskligt är det att vara socialist? Konservatismen är nog faktiskt den enda riktigt mänskliga ideologin, om man då inte räknar kristendomen som en ideologi. Både liberalismen och socialismen bortser på det hela taget ifrån vad det egentligen innebär att vara människa. Liberalismen har oböjeligt sin individualism och socialismen på samma vis sin kollektivism. Det största problemet är att det bara är vi konservativa som tror på historien och generationernas erfarenhet som en källa till insikt om vad som är bra.

Jakob E:son Söderbaum

The Usual Suspects

Bomben i Oslo och massakrerandet av de norska socialdemokraternas ungdomsförbund är bland de värsta attentat som drabbat Europa efter andra världskriget. Vad som från början såg ut att vara ett dåd av en islamistisk terrorgrupp visade sig vara något helt annat – en rubbad grönsaksodlare med radikalnationalistisk agenda var istället den som utlöst bomben i Oslo och avrättat ungdomarna.

Anders Behring Breivik blev över en natt världskändis, precis som så många massmördare innan honom. Men han sticker ut från mängden. På Facebook och på nätforum har han kallat sig konservativ och kristen. Därav drar man slutsatsen att han är ”kristen fundamentalist”. Han var också medlem i populistiska Fremskrittspartiet till för fyra år sedan. Därav drar man slutsatsen att han sypatiserar med FrP, fastän han själv tagit avstånd från dem på internet. Det kokas soppa på en spik när det ska slås mynt av människors olycka. Längst av alla går Lisa Bjurwald i Expressen, när hon påstår att hans åsikter stämmer överens med SD:s. SD:s åsikter ges skulden för att en psykopat fullproppad med anabola steroider och efedrin mördar hundra människor. Det är långsökt, magstarkt och osmakligt.

En snabb avsökning av Facebook, kvällstidningar och debattsidor visar på flera absurda slutsatser som dras. Men Lisa Bjurwald vill gärna vara värst, och kopplar in den kulturkonservativa intellektuella tidskriften Axess i terrorattentatet. De ”driver samma linje” som Behring Breivik, menar hon. David Cameron och Angela Merkel är också insyltade, eftersom de offentligt kritiserat det multikulturella projektet som segregerat både Storbritannien och Tyskland istället för att skapa samhörighet medborgare emellan. Kontentan av det hela blir att den som inte ställer upp på multikulturalismens tämligen offensiva krav medverkar till massavrättningar av unga socialdemokrater i Norge. Jodå.

Efter dådet kommer förnumstiga och plikttrogna debattörer att slå oss i huvudet med Europol-rapporten som säger att islamistisk terrorism utgör en tredjedels procent av alla terrordåd i Europa. Och ja, så kan det säkert vara med en väldigt bred definition av begreppet terrorism (enligt rapporten ska 1770 dåd ha utförts mellan 2006-2009). De kommer att peka på det stora antalet ”högerorienterade” dåd i rapporten. Ja, för enligt deras definition är all separatism högerorienterad. Och bland dåden räknas även misslyckade, planerade och avbrutna dåd. IRA stod år 2010 för 124 sådana dåd. PKK och ETA räknas även de in som högergrupperingar i statistiken. Separatister i Frankrike och Spanien stod år 2010 för över 80 procent av terrorismen i Europa, Storbritannien exkluderat. De högerextrema attentaten 2010 uppgick till fyra stycken, samtliga i Ungern. Om man tar på sig tillräckligt skeva glasögon skulle man dock kunna påstå att det socialistiska ETA är en högergrupp. Och det är precis vad som kommer att påstås. Jodå.

Oavsett vilket, är statistiken ungefär lika intressant som frågeställningen vem av Stalin och Hitler som dödade flest. Siffervändande är i slutändan bara just siffervändande. Kampen mot terrorism fortsätter och måste fortsätta att prioriteras. Oavsett om den finansieras av främmande makt, ihopskramlade slantar från beundrare eller en enskild galnings egen kassa. Oavsett om dåden beordras av inre röster, globala organisationer eller utförs på eget initiativ. En blond norrman som beundrar Geert Wilders, tar anabola steroider, ser sig som en modern korsriddare och fyllt hela sin Facebook-profil med obskyr trance-musik dagarna före dådet har lyckats slinka igenom nätet. Det lär Europas säkerhetstjänster ta lärdom av.

Vilken grupp sitter då på skulden den här gången? Svaret är samma som förra gången, och gången före det: De som ser våld mot oskyldiga civila som ett politiskt medel. De som ser sig själv som heliga krigare med rätt att utplåna människoliv. De som i sin skruvade låtsasvärld får 72 oskulder i himmelen eller ett ”rent” Europa genom att våldföra sig på andra, de har skulden. De kommer även fortsättningsvis att bekämpas i kriget mot terrorn. Fremskrittspartiet har inte dödat någon. SD har inte dödat någon. En synnerligen rubbad individ fullproppad med droger och vanföreställningar har gjort det.

Andreas Braw

Vänsterns kampanj mot barnfattigdom blundar för verkligheten

FATTIGDOM | De senaste veckorna har vänsterpolitiker påhejande av lösnummermedia försökt sätta ”barnfattigdom” i centrum. Många är de som påpekat det grundläggande felet i att mäta fattigdom utifrån andras rikedom snarare än i absoluta mått (se t ex här, här, här och här).

Men det som få vågar lyfta fram som är minst lika viktigt är att många av de låginkomsttagarhem där barn växer upp är ett resultat av aktiva val ifrån föräldrarna. Dessa kan grovt delas in i tre grupper:

1) De som inte klarar av att bilda familj
2) De som inte klarar av spriten
3) De som saknar utbildning

Den första gruppen är de ensamstående mammorna som många gärna vurmar för. Men sanningen är tyvärr den att de flesta ensamstående inte är det av en slump. Ytterst få föräldrar skiljs åt p.g.a. våld eller mobbing. De flesta skiljer sig för att de anser sig kunna få ut mer av livet om de inte är bundna till varandra. De väljer att inte investera i sina relationer och sin partner och får som ett resultat av det en svagare familj. Som ett resultat av att de väljer att ha två hem istället för ett och två skilda ekonomier får de högre levnadsomkostnader och har mindre möjligheter att arbetsdela. Det är förstås tråkigt och sorgset men att kompensera denna grupp ekonomiskt på bekostnad av andra barnfamiljer (som Rädda Barnen vill, det är innebörden av deras prat om att familjepolitiken blivit allt mindre omfördelande) skulle vara direkt orättvist.

Varför ska de som tar de aktiva valen att skapa en stark familj betala extra för det? Varför ska de extrabeskattas för att de skaffar sig lägre grundutgifter? Och vad skickar det för signaler att skapa skilsmässoincitament (d.v.s. bidrag som man bara får om man sliter sönder sin familj).

Är man genuint intresserad av att förstärka den ekonomiska situationen i dessa familjer skulle man satsa på att stärka äktenskap och framhålla vikten av det. Istället har socialdemokraterna under många år underminerat familjen, vilket svenska barn nu får betala priset för. Den andra gruppen är personer som sitter fast i ett beroende (behöver inte vara sprit, kan även var droger eller spel) och inte kan/vill ta sig ur det. Dessa personer hjälper inga bidrag i världen då problemet i grunden inte är bristen på pengar utan ett destruktivt levnadssätt.

Den tredje gruppen är personer som saknar utbildning som gör dem anställningsbara på den svenska arbetsmarknaden. De abnormt höga ingångslönerna i Sverige (t ex 16.000 kr i kommunal sektor) gör att lågproduktiva grupper permanent låses ute ifrån arbetsmarknaden. De finns inga arbeten där dessa personer producerar ekonomiska värden som motsvarar arbetsgivarens omkostnader och som ett resultat får de inga jobb.

Tanken i den svenska modellen har varit att dessa personer genom olika typ av AMS-insatser ska få förhöjd produktivitet, men verkligheten har allt som oftast visat på futiliteten i detta.
I SvD har Per Gudmundsson vågat lyfta diskussionen om låglönejobb (här och här) som har potentialen att bryta denna grupps utanförskap. Men så länge som facken är så starka som de är i Sverige kommer denna nödvändiga reform aldrig att få fäste.

Att behöva inse att barnfattigdom är ett komplicerat fenomen som beror på människor aktiva val är jobbigt. Det betyder att det inte finns några enkla och snabba sätt att lösa problemen på. Inga mirakelkurer eller reformer som kan lösa problemet.

Per Lagerqvist

Intellektuella fransmän, del 4 – René Girard

PORTRÄTT | Man kan ibland fråga sig om Sverige har bidragit med mer till filosofins historia än att på ett dragit slott frysa ihjäl ett internationellt namn. Några internationellt kända svenska filosofer är tyvärr svårt att finna. Vårt grannland Danmark kan ju tvivelsutan skryta om den bedriften i Kirkegaard. Dennes slutade dock sin gärning för mer än hundra femtio år sedan. På kontinenten framträder dock stora filosofer i generation efter generation och i serien om intellektuella fransmän har vi nu kommit till den första fortfarande levande tänkaren (av i april 2011) nämligen René Girard.

Född 1923 och uppvuxen i ett vänster- och republikanism-inriktat hem i Avignon i södra Frankrike. Fadern är akademiker, paleontolog och arkivarie. Sonen går i faderns spår och utbildar sig under krigsåren vid den prestigefyllda skolan ”Ecole des Chartes”, Frankrikes ledande för utbildning av historiker och arkivarier. 1947 beger han sig till USA för att under ett år studera vid universitetet i Indiana. Han kommer dock att stanna i Amerika större delen av sitt liv och olikt den absoluta merparten av franska intellektuella har Rene Girard en språkgärning utomlands som kanske närmast kan jämföras med Samuel Becketts författargärning, om än att Girards fält är det akademiska. Han behärskar perfekt de bägge universitetsvärldarna och trots sin långa tid i Amerika verkar han inte göra minsta avkall på sin franskhet. Trots sedermera översatt är den största delen av hans produktion på franska.

Till skillnad från många av de stora akademikerna är Girard till en början osäker på vilken disciplin som är hans. Under 1950- och 1960-talet rör sig hans forskning allt längre bort från historian och börjar allt mer inrikta sig på litteratur och antropologi. Det är inom dessa fält han skall utveckla sina största teorier. Den franske naturalistförfattaren Emile Zola skrev inför sitt mest ambitiösa politisk-litterära projekt, romanen ”Den stora gruvstrejken”, att han där skulle förutsäga 1900-talets viktigaste fråga. För Zola var denna fråga kampen mellan arbetet och kapitlet. Vi vet idag hur fel han fick. Få frågor har väl i efterhand visat sig så fruktlösa och gett upphov till så många förhastade slutsatser och olyckliga övervägningar som denna. Rene Girard valde det mer klassiska spåret att utforska och visst valde han rätt när det kom till vad som skulle bli vårt århundrades viktigaste fråga. Frågan om människan! Frågan som efter mänsklighetens kanske blodigaste krig ofelbart måste komma upp igen. De två klassiska uppmaningar som naglat fast sig i vårt västerländska medvetande är lika relevanta (om inte mer relevanta) idag än när de nedpräntades för många tusen år sedan; ”Gnothi Seaton” och ”Ecce homo”. Infallsvinklarna är olika men inbjudningen den samma. Lär känna människan!

Den del av Rene Girards författarskap som gett hans namn en internationell status är hans tredelade teori om den mänskliga naturen. Utarbetat under 1960-talet och han utkristalliserad under 1970-talet i de två verken La Violence et le sacré ”Våldet och heligheten” (1972) och Des choses cachées depuis la fondation du monde ”Ting dolda sedan världens skapelse” (1978). Vi skall här mycket kortfattat presentera de tre komponenterna.

Den första delen av teorin förklarar vad Girard kallar det mimetiska begäret. Det mänskliga begäret vilket vi upplever som något helt personligt och unikt för oss själva är i själva verket någon annans. Mellan det åtrående subjektet och det åtrådda objektet finns hela tiden en tredje part; den s.k. mediatorn. Vårt begär uppstår alltså inte ur tomma intet, utan från att en annan person med passion och eftertryck visar sin åtrå för det. Våra begär är alltså lånade från andra. Ur dramaturgisk och narrativ synpunkt är detta givetvis det klassiska triangeldramat, oändligt mycket starkare än den mest robusta järntriangeln, men är enligt Girard också en rent antropologisk princip. Applicerbar givetvis på konsumtionen och reklamens lockelser men i förläggningen på all form av kommunikation och politik. Dessutom för tanken om begärets ickeautenticitet till en antiromantisk hållning T&F:s läsare kanske kan koppla till Claes Ryn. I bjärt kontrast till Rousseaus hållning där drömmen eller begäret inte bara är unik för varje människa utan även helt oproblematisk, ställs här ett helt annat ideal. Men det antiromantiska och antiroussaueanska hos Girard slutar inte här, nej det följer hela vägen till slutsatsen kring det mimetiska begäret. Då två personer åtrår samma sak uppstår problem och det åtrående objektet kommer försöka förgöra sin mottävlande. I djupet av den mänskliga naturen finns alltså ett problem inbakat.

Rene Girard är dock ingen stoiker. Zenon från Kition skulle bli besviken för Girard anser att någon fungerande personlig metod för att döda begäret helt enkelt inte finns. Han pekar ut begäret som en defekt; inte något sjukligt eller onaturligt men något som kan övervinnas om än inte individuellt. En sådan slutsats ger vissa följder. Samtidigt som det moderna samhället uppmaningar om konsumtion som vägen till lycka brännmärks hårt, kritiseras också tanken att människan individuellt kan frigöra sig från denna process. Nästa del i Rene Girards teori tar dock vid där människan lämnades med sin våldsbenägenhet.

Om objektet som åtrås är tillräckligt viktigt för att inte försvinna av sig själv kommer snabbt allt fler projicera sina begär på det och aggressiviteten och benägen att använda våld eskalerar. Till slut sker en urladdning. Enligt Rene Girard sker denna i form av att en person väljs ut som syndabock, den enklaste och för alla inblandade parter enklaste metoden att skapa lugnt i gruppen. Det återställda lugnet efter syndabockens offrande får enligt Girard ytterligare en följd. Syndabocken eller offret börjar tillskrivas magiska egenskaper då dess död bibringade ett inte annars möjligt lugn. I dessa processer ser Girard utvecklingen av både de primitiva naturreligionerna och den mänskliga civilisationen. Det är alltså inte religion eller civilisation som föder våld, utan våld som föder religion och civilisation. Bägge fungerar som möjliga metoder att klä in och smycka detta offer som med tiden antagit rollen av en socialt sammanhållande myt. Denna tolkning är även den kontroversiell då den avfärdar den kanske vanligare teorin, med koppling till t.ex. Jung, att myter representerar arketyper närvarande i alla kulturer och att de bär ett rent innehåll i sig själv och inte fungerar som ett utanpåverk. Även mer funktionalistiska förklaringar som hos Sigmund Freud och den franske etnologen Claude Levi-Strauss avfärdas bryskt.

Att Rene Girard avfärdar Freud är inte förvånande. Från svensk horisont måste dock oviljan mot Claude Levi-Strauss te sig märklig. Levi-Strauss kämpade mot vad han upplevde som ultrapositivismen inom sin disciplin, den framväxande etnologin, och försvarade humaniorans och framförallt litteraturens och konstens förmåga att bästa beskriva olika kulturer. Det rör sig alltså om en humanistisk kannibali av det slag som inte är möjligt i Sverige, då just humanioran är så svag. För att två tuppar inte skall få plats i samma hönsgård krävs helt enkelt att hönsgårdens i någon mån existerar. För Rene Girard samt för många av dem han kritiserar intar alltså människans humanistiska eftermäle, framförallt litteraturen, den allra viktigaste källan till förståelse av våra föregångare och mest viktigt, av människosläktet som grupp.

Rene Girards teorier blir dock än mer kontroversiell i takt med att de växer. I sitt verk Des choses cachées depuis la fondation du monde ”Ting dolda sedan världens skapelse” (1978) tar han sig an uppgiften att analysera kristendomen och det är här hans tes börjar ge sig av ordentligt från vad som kanske kan anses ickekontroversiellt i den akademiska världen. Han finner vid genomgång av Nya Testamentet att Kristendomen med Jesus som offer, mässan som en återupprepning av handlingen och den tillhörande konstskatten passar perfekt in på syndbocksprocessen – med ett undantag. Evangelieförfattarna, ja tom somliga av bödlarna såsom Pontus Pilatus, är medvetna om offrets oskuld. Bibeln och speciellt det Nya Testamentet innebär alltså enligt Girard ett brytande av denna ständigt upprepande syndabocksprocess. Även om de flesta teologer nog skulle invända, har nog aldrig läsningen av Jesu ord tagit sig ett så bokstavligt uttryck: ”Frid lämnar jag efter mig åt eder, min frid giver jag eder, icke giver jag eder den såsom världen giver”. För Girard antar Kristendomen alltså rollen som en av de mest omvälvande antropoligiska förhållningssätt som någonsin framträtt, en tankegång som fått mycket blandat mottagande.

Kritiken har inte låtit vänta på sig. Att Frankrikes sekularistiska rottweilers skulle bli rasande var kanske inte förvånande. En presokratisk filosof, en indisk vishetslärare eller egentligen vad som helst kan säga något till Västerlandet, förutom, något som är kristendomsanstruket. De mer sansade antyder att teorin är en problematisk blandning av metafysik och antropologi. Reaktionen inom den Katolska Kyrkan i Frankrike har också varit blandat. Trots att tesen att Kristendomen är mer en antropologi än en teologi inte är okänd, har Girards tänkande kallts gnosticism och reducerande av den kristna tron till en simpel teori. Var en så stor teorikedja som denna hör hemma förblir ovisst.

Vad nu Rene Girard tänkande bör klassificeras som och huruvida det är mer än en förenkling låter undertecknad vara osagt. Att den har hittat viss användning inom t.ex. naturvetenskap talar kanske till dess fördel. Dess huvudsakliga intresse ligger för den som intresserar sig för den borgerliga bildningen dock i första hand inte där. De flesta anser nog att både människan och Gud är betydligt mer svårgreppade än så. Nej är det något som gör att den franske intellektuelle Rene Girard verkligen bör uppmärksammas är det kanske i första hand inte resultatets briljans utan metoden och utgångspunkterna. Att i postmodernismens tidevarv visa att för att de stora tänkarna fortfarande skall kunna finnas måste också de stora tankarna finnas. Hans teori för att försöka förklara den mänskliga naturen är ett sådant projekt. Ett projekt som använt sig av både den värdigaste och enklaste metoden i jakten på våra kulturella och rent mänskliga rötter, nämligen sökandet i den skatt Västerlandets förfäder så varsamt samlat och lämnat efter sig till oss.

Hugo Fiévet

Mounier – personalismens mästare

Emmanuel Mounier (1905-1950)

KRISTDEMOKRATI | I början av februari publicerade Tradition & Fason en översättning av inledningen till Jacques Maritains verk Integralhumanism. Detta blev mycket uppskattat, inte minst bland många kristdemokrater.

Personalismen, benämningen på den kristdemokratiska människosynen, anses ha sitt tidigaste ursprung i den grekiska filosofen Sokrates, död 399 f.Kr. Som vi konstaterade vid publiceringen av Maritain introducerades kritdemokratin och personalismen i en modern kontext av en grupp franska tänkare, under mellankrigstiden. Vi skall här ta oss an ytterligare en av dessa tänkare – nämligen Emmanuel Mounier.

Precis som i fallet med Jacques Maritain publicerar vi en kortare översättning av Emmanuel Mounier, med ett förord av Hugo Fiévet. Även själva översättningen står Fiévet för. Det är vår förhoppning att detta ska hjälpa den svenska kristdemokratin att hitta sina idémässiga rötter, i en svår tid för rörelsen.

Allt gott och mycket nöje!

Redaktionen

***
FÖRORD

Hugo Fiévet

Efter att tidigare ha diskuterat olika typer av människosyn och då framförallt fokuserat på skillnaden mellan en mekanistisk och en humanistisk; skall vi nu bli ännu mer konkreta. Den svenska högern befinner sig nu i en mycket spännande fas. På Newsmill bubblar det i diskussionen om konservatismen. Nya frågor söker nya svar. Är det en fråga som tål att dryftas igen är det den om hur en ideologisk människosyn kan se ut. I denna text skall vi fokusera på en fransk intellektuell, Emmanuel Mounier, som under 1900-talet mer än många andra iklädde sig rollen som personalismens banerförare. Vad är personalismen och varför är den relevant för en borgerlig ideologisk debatt idag?

Emmanuel Mounier föddes i Grenoble i sydöstra Frankrike 1905 under enkla men rediga bondförhållanden. Långt ifrån det akademiska livets stråt och nära vindruvorna och boskapen. Han kommer dock som ung man till Sorbonne och Paris för att studera filosofi. Hans rastlösa sanningsnit och glödande engagemang är tydligt redan i hans unga år. I tjugoårsåldern är han med i den krets som grundar tidningen ”Esprit”. En tidning som till stor del skall komma att bli synonym med hans egen livsgärning.

Den samtida författaren André Gide låter i verket Falskmyntarna en av sina karaktärer säga att den enda ungdomssynden som inte är förlåtlig är att ha velat för lite; att ha släckt den sanningsglöd som borde ha låtits brinna i unga hjärtan. Det är som att detta allmängiltiga men också tidsbundna omdöme hade kunnat syfta på just Emmanuel Mounier. Till skillnad från t.ex. Jacques Maritain är Mounier rastlös och väljer efter avlagd examen snabbt att lämna universitetsvärlden. Det är det intellektuella som kallar, men en intellektualism bortom föreläsningssalarnas slutna och monologiska värld. Han vill som ung man både undersöka den värld och det Västerland i kris han ser och kanske har han redan även börjat nalkas de lösningar han senare skall föreslå.

De intellektuella utmaningar han ser och miljöer han frekventerar är mycket lika Simone Weils – det rör sig om 1930-talets nonkonformism. En ungdoms sökande efter en verklighet bortom en själslös och stelnad borgerlig materialism men också ett nyktert avståndstagande från marxismens falska löften och materialism samt fascismens bombastiska våldsdyrkan. De två intellektuella som kommer att lämna outplånliga spår på hans tänkande blir filosoferna Henri Bergson och Charles Peguy. Bergson har nämnts tidigare då även Jacques och Raisa Maritain tog starkt intryck av hans tänkande – något som dessutom räddade dem från ett självmord. Den andre influensen är Charles Peguy. Mindre känd idag men något av en ikon i dåtidens intellektuella kretsar. Den unge tänkaren Charles Peguy som dog i inledningsskedet av Första Världskrigets vävde i sin person på ett mycket passionerat sätt samman socialism, nationalism och kristendom, något även Mounier som ung man tog intryck av.

Det ideologiska svar, eller analysverktyg, som Mounier var mycket tydlig med att kalla det eftersom hans eklektiska perspektiv var mycket uttalat, blev personalismen. Inte så att personalismen rakt av är något nytt – men som rörelse formad kring Mounier var det någonting aldrig tidigare skådat. Tidningen ”Esprit” skulle fungera som en ram där intellektuella med mycket olika referensramar och åsikter gemensamt kunde mötas och diskutera människan och civilisationen med ett gemensamt språk; en gemensam filosofisk referenspunkt som dock inte krävde någon total konformism eller gav redan beställda svar. Denna filosofi, ideologi eller vad man väljer att kalla den för kom att kallas personalismen. Detta begrepp är säkerligen bekant för dem som är hemma i den kristdemokratiska traditionen då en av denna rörelses fem ideologiska ben just är personalismen.

Värt att notera är här att Mouniers personalism inte är identisk med den kristdemokratiska. Mouniers personalism är i högre grad ett självständigt projekt medan den kristdemokratiska är en komponent i någonting större. Den kristdemokratiska personalismen är praktiskt betonad, Mouniers är mera teoretisk. Detta tilltrots hör de ihop. Genom sin tidskrift och sitt välkomnande angreppssätt skapade Mounier ett forum där denna strömning kunde spridas till andra. Tänkare avgörande för kristdemokratin såsom Jacques Maritain har alla starkt tagit intryck av Mouniers tolkning av personalismen. Bägge två erbjuder ett sätt att se på människan större än det rent materialistiska och ser människan som en kultur- och civilisationsvarelse, helt främmande för materialistiska och emancipatoriska antropologier där hennes förädling anses komma någon annanstans än inifrån henne själv. Av denna anledning är ett förnyat intresse för Emmanuel Mounier intressant läsning inte bara för en kristdemokratisk och borgerlig debatt, utan för alla som på något sätt intresserar sig för i vilken riktning en rikare och mera mänsklig antropologi för vår egen tid skulle kunna röra sig.

Vi har valt att vara sparsmakade med att försöka teckna Mouniers tolkning av personalismens väsen. Anledningen är att den bästa inledningen till hans tänkande gör han själv och därför vill vi här tillgängliggöra denna text på svenska. Den översatta texten är inledningen på boken ”Le Personalisme” av Emmanul Mounier i serien ”Que sais-je?”. Denna serie skulle kunna liknas vid en franska motsvarigheten till Oxford-universitetets utmärkta ”A very short introduction to…”. På mycket franskt manér är det dock inte frågan om någon ”for dummies” då den intellektuella nivån tenderar att hålla mycket hög kvalitet och ingå i ett som på franska kallas ”haute vulgarisation”, vilket skulle kunna liknas vid en speciell genre av avancerad populärvetenskap. För första gången på svenska föreligger här alltså en översättning av inledningskapitlet till denna.

Hugo Fiévet, Strasbourg, mars 2011

***
Introduktionen till Personalismen (fr:Le Personalisme), en del av ”Que sais je”-serien.
Paris: 1ère éd. 1949
Av Emmanuel Mounier (Översättning: Hugo Fiévet)

Ordet personalism är nytt [dvs. från 1949 sett. Red anmärk]. Det användes 1903 av Charles Renouver för att beskriva hans filosofi, något som sedan dess fallit i glömska. Flera amerikaner använde begreppet, såsom Walter Whitman i sin ”Democratic vistas”. I Frankrike dök ordet upp igen kring 1930, då med samma betydelse som tidigare men under andra omständigheter, som då det första gången nämndes angående efterforskningarna kring Europas politiska och spirituella kris i tidskriften Esprit och andra närliggande grupper (Ordre nouveau).

Trots detta är vad man kallar för personalism inget annat än någonting nytt. Personens universum är samtidigt människans universum. Det skulle vara förvånade om man varit tvungen att vänta fram tills 1900-talet för att utforska detta, ens under andra namn. Vi skall dock se att även den mest moderna personalismen utgår från en lång tradition.

Personalismen är inte ett system; men det är en filosofi och inte bara en attityd. En filosofi men inte ett system. Inte så att personalismen fruktar systematiseringar ty det behövs ordning bland tankarna. Koncept, logik och scheman är inte bara nödvändiga för att få tillfälle att överföra tankar, utan vilka de skulle upplösa sig i obegripliga ord och isolerade delar, utan hjälper oss även att utforska filosofin i sin helhet. De är alltså både ett verktyg för att hjälpa oss att utforska samt det faktiska innehållet. Eftersom personalismen preciserar strukturer är den en filosofi och inte bara en attityd. Personalismens huvudtes är människans existens såsom en fri och skapande varelse; men innesluter också i hjärtat av sitt tänkande avståndstagandet från möjligheten till en helt slutgiltig systematisering. Inget tar den avstånd ifrån mer än viljan, att såsom vanligt idag, betrakta ideologi som en tanke- och handlingsmaskin som automatiskt portionerar ut lösningar och uppgifter. En uppdämning istället för undersökning och garantier mot osäkerhet istället för prövning. Samtidigt för att göra personalismen rätt är det att föredra att tala om personalismer för att respektera deras olika särdrag. Till exempel skiljer sig en kristen och en agnostisk personalism enda in i sin innersta struktur. Ingen av dem skulle heller ha något att vinna på en medelväg mellan sig.

Kort beskrivning av människans villkor. Man skulle kanske kunna förvänta sig att det första personalismen gjorde var att definiera ”personen”. Man definierar dock bara ting runt omkring människan; sådant man kan placera i hennes blickfång. Människan är inte ett objekt. Tvärtom är personen just det i varje människa som inte kan behandlas som ett objekt. Låt oss ta min granne som ett exempel. Via sin kropp upplever han sådant som jag inte känner till. Jag kan se dennes kropp från utsidan och skulle kunna förstå den genom att studera humör, släktdrag, kroppsform eller sjukdomar; ja i korthet betrakta honom som något hörande till fysiologiskt eller medicinskt kunnande. Han är dessutom statstjänstman och med dessa är ett visst beteende associerat som jag skulle kunna studera. Detta är dock inte synonymt med vad som är han – alltså han rakt igenom och som person. Han är även på samma sätt en fransman och en borgare; en galning, en socialist eller en katolik. Men han är inte en Bernard Chartier, han är Bernard Chartier. De tusen sätt på vilka jag kan bedöma honom som hemmahörande i en viss kategori hjälper mig att förstå honom och speciellt hur jag praktiskt skall uppföra mig i sällskap med honom. Men detta är inte mer än små bitar tagna från olika delar av hans existens. Tusen fotografier på rad skapar inte en människa som går, tänker och vill.

Aldous Huxleys ”Du sköna nya värld” är en värld där horder av läkare och psykologer tillskriver varje människa en minutiöst utstuderad plats. När de gör detta med ett utifrånperspektiv och full auktoritet har de reducerat människan till att inte vara mer än väl sammansatta maskiner. Denna överindividualiserade värld är samtidigt det rakt motsatta till en ”personlig” sådan. Allt är där välorganiserat, ingenting skapas och ingen testar där heller det äventyr som den ansvarsbärande friheten innebär. Istället förvandlar den mänskligheten till en enda stor och perfekt organiserad lekplats. Här finns inga stenar, inga träd och inga kottar med pinnar till ben – här är det människan som är de flyttbara träden eller de något mer människoliknande kottarna. Här är inte människan det mest underbara objektet i världen, hon är ett objekt vi helt kan begripa utifrån, ett ting som alla andra.

Den mänskliga verkligheten är den enda vi känner till och samtidigt utgör vi en del av den. Den är allestädes närvarande och samtidigt otillgänglig för oss alla. Detta till trots avfärdar vi den inte som något som inte går att greppa. Det är en rik erfarenhet som kastar sig in i världen och visar sig genom ett oupphörligt skapande av situationer, regler och institutioner. Men genom att denna dimension av människan är obegränsad, kan ingenting av det hon säger uttömma den, och ingenting av det som bestämmer den kan helt tukta den.

Hade detta inte rört sig om mer än ett synligt objekt, någonting inom oss, en substans sammanvävd med vårt beteende, våra konkreta gesters abstrakta princip – skulle det ändå inte vara mer än ett objekt, eller skuggan av ett. Istället är det en gärning född ur ett självskapande, genom kommunikation och samhörighet, som kan greppas och kännas igen på sina handlingar. Det är en personliggörandets handling (fr: ”mouvement de personalisation”). Efter en sådan upplevelse kan ingen människa längre förutbestämmas eller reduceras till en enda given roll. Den som sett detta ljus sprider det även till dem runtomkring sig, väcker de slumrande och låter människligheten resa sig ur det vegetativa tillstånd som sövt den. De som inte lyssnar på kallelsen och engagerar sig i det personliggjorda livets upplevelser har faktiskt förlorat ett sinne såsom när t.ex. ett organ slutat fungera. Istället har han tolkat det som en själslig rubbning eller en sektisk mani.

Det finns således två sätt att uttrycka personalismen. Vi kan börja med att studera den objektiva världen, visa att den personliggjorda formen av existens är den högsta och att all utveckling rör sig mot denna stund i skapelsen. Man skulle kunna säga att den centrala verkligheten är personliggörandets stund. Det är då den opersonliga verkligheten eller det mer eller mindre avpersonifierade (ting, djur och idéer) framgår som inte mer än delmål eller naturens längtan på väg till personloggörandets ögonblick. Insekten som ändrar färg för att inte synas på grenen förutspår människan som döljer sig i konformismen för att slippa sitt ansvar. Mannen som hänger sig åt verklighetsfrånvända spekulationer eller sentimentalistiska önskedrömmar för att inte behöva möta tingens eller människans verkliga förhållanden.

Eller så lever man offentligt det personliggorda livets erfarenhet i hopp om att förföra de många som lever likt stenar, träd eller maskiner. Filosofen Henri Bergson talade om kallelsen ”till hjälte och helgon”. Låt oss dock inte luras av dessa ord ty kallelsen till ”personlighet” föds i ödmjukhet.

Vi ser nu också paradoxen i detta ”person-varande”. Det är det naturliga mänskliga sättet att leva och samtidigt måste det hela tiden återvinnas. Historien om människan är alltså också parallell med historien om personalismen. En historia som inte bara utspelar sig i det mänskliga medvetandet utan visar sig i sin helhet i kampen för att göra människan ännu mera mänsklig.

***

Migrationspolitik – bortom multikulturalism och isolationism

MÅNGKULTUR | Frågor kring migration och det multikulturella samhället känns mer aktuella nu än på länge, och många börjar fundera på allvar kring dessa frågor – som samtidigt av många upplevs som minerad mark. Det senaste året har runt om i Europa onekligen varit ett år av omprövningar vad gäller migrationspolitiken. Det paradigm som varit förhärskande alltsedan det röda 70-talet, multikulturalismen, och som det så länge varit tabu att diskutera, ifrågasätts nu allt tydligare både från konservativt och liberalt håll, och av såväl politiker som skribenter och filosofer. För alla utom de ideologiskt förblindade står det sedan länge klart att mångkultur som överideologi inte fungerat, utan resulterat i rotlöshet, utanförskap och segregation. Samhällsgemenskapen har splittrats och motsättningarna mellan grupper i samhället växer. Nu tycks det äntligen som ett konstruktivt sökande efter en mer ändamålsenlig politik har inletts.

Innan vi ger oss in på den högaktuella frågan om migration kan det vara på sin plats med lite begreppsdefinition, för att på så sätt undvika missförstånd. Multikulturalism är nämligen ett av dessa många begrepp som är lika mångtydigt som det är heligt. I ett debattklimat som det svenska tenderar multikulturalism att bli ett mycket värdeladdat begrepp närmast synonymt med en beredvillighet att ta emot flyktingar.

Vad är multikulturalism?

Flyktingmotståndare använder multikulturalism, och olika språkliga derivat härav, som ett skällsord riktat mot dem som förespråkar en generös flyktingpolitik. Även inom det politiska etablissemanget, bland arkitekterna till den misslyckade migrationspolitiken, har multikulturalism ungefär samma betydelse, fast med positiv värdeladdning. Den som är emot multikulturalism är i deras ögon en barbar, en xenofob, som vill kasta ut alla utlänningar.

När jag använder begreppet multikulturalism så avser jag däremot en av tre huvudsakliga strategier för att hantera immigration till ett land av personer med en för mottagarlandet annorlunda kultur. Dessa tre strategier brukar benämnas assimilation, integration, och multikulturalism. Assimilation innebär i korthet att mottagarlandet har en gemensam kultur med allt vad det innebär, som man håller hårt på, och som immigranten förväntas anpassa sig till. Detta kan sägas vara den traditionella europeiska hållningen. Assimilation präglas av en öppen syn på nationalitet, ett antagande om att vem som helst kan bli svensk, belgare eller spanjor, även om man inte föds till det.

Nu höjs det röster mot att ha skolavslutningar i kyrkan och att barnen sjunger Den blomstertid nu kommer.

Integration har en hel del gemensamt med assimilation. Även här handlar det om att ha en för nationen gemensam kultur, men istället för att detta sker genom att immigranterna anpassar sig till den rådande kulturen, så innebär det att de olika kulturella inslagen, infödda och invandrade, blandas samman i en ”smältdegel” och genererar en ny nationell kultur som är en blandning av de inblandade. Detta har varit modellen för vissa typiska invandringsländer, främst USA, som ju till sin grund varit en blandning av immigranter av olika kulturell bakgrund. Sedan har man inte alltid i praktiken kunnat åstadkomma denna sammansmältning fullt ut.

Gränsen mellan assimilation och integration är flytande. I den politiska debatten pratar man gärna om integration eftersom det låter trevligare, mera tolerant, än assimilation, men frågan är om det i ett så förhållandevis kulturellt homogent land som Sverige är relevant att tala om integration. En smältdegel där man blandar in 90% av en ingrediens, och 10% av dussintalet andra olika ingredienser, kommer oundvikligen i slutändan att ha väldigt mycket karaktären av den första ingrediensen. I den följande diskussionen rationaliserar jag därför bort integration, och koncentrerar mig på de för Sverige aktuella huvudalternativen assimilation och multikulturalism.

Den tredje strategin är alltså multikulturalism. Den skiljer sig från de båda andra genom att den inte strävar efter att skapa en gemensam kulturell identitet, utan strävar efter ett samhälle där olika kulturella uttryck lever sida vid sida i ett och samma samhälle. Typiskt för denna strategi är att immigranten på olika sätt får hjälp att bevara sin särart, t.ex. långtgående tolkhjälp för att kunna ta sig fram i det svenska samhället utan att behöva besvära sig med att lära sig det svenska språket.

Drivet till sin spets kan denna strategi utmynna i krav på särlagstiftning, där immigranter från en viss kultur beviljas undantag från olika lagar och bestämmelser i värdlandet, som man anser strider mot sin kultur. Bakom denna strategi finns en uppsättning värderingar som är kulturrelativistiska (ingen kultur är bättre än någon annan), och fyllda av självförakt. Där finns också ett inslag av kulturradikalism, där strategins anhängare egentligen ser det som ett självändamål att demontera sitt lands kulturella arv, och där immigranterna blir till lämpliga slagträn i denna strävan.

I sammanhanget kanske bör nämnas att det naturligtvis finns sådana som överhuvudtaget inte vill befatta sig med immigranter. För dessa ultranationalister ter sig ingen av dessa strategier intressanta. I deras värld är etnicitet biologiskt betingat och man kan bara vara svensk om man föds svensk.

För att sammanfatta så menar jag med multikulturalism just denna strategi som skisserats ovan, och som alltså inte egentligen har med synen på hur öppet eller slutet ett samhälle skall vara för immigration, utan hur man skall omhänderta de immigranter som faktiskt kommer. För den som inga flyktingar alls vill ta emot blir ju frågan om assimilation eller multikultur endast av teoretiskt intresse.

Kritiken mot multikulturalism

När jag redogör för kritiken mot multikulturalismen, så avser jag således inte kritiken mot immigration som sådan, utan kritiken mot denna specifika väg att lösa de kulturella fenomen som uppstår när immigration leder till att personer med olika kulturell bakgrund skall leva tillsammans i ett samhälle.

Roger Scruton

En av de tidigaste och skarpaste kritikerna mot mångkulturalism är den brittiska konservative filosofen Roger Scruton:

Our political class has at last recognized that this is a recipe for disaster, and that we can welcome immigrants only if we welcome them into our culture, and not beside and against it. But that means telling them to accept rules, customs, and procedures that may be alien to their old way of life. Is this an injustice? Surely not. If immigrants come it is because they gain by doing so. It is therefore reasonable to remind them that there is also a cost.

I sin bok The West and the Rest (ISI, 2002) visar Scruton hur vår västerländska civilisation har djupa rötter i vårt arv från antikens Grekland och Rom, från kristendomen och från upplysningen, och hur dessa erfarenheter har legat till grund för vårt välstånd och vår demokrati, erfarenheter som dessvärre i mångt och mycket saknas i många andra delar av världen. Han visar också hur vårt gemensamma historiska arv, vår gemensamma kultur, och den känsla av samhörighet detta skapar är en förutsättning för social sammanhållning, vilja till uppoffringar och demokrati.

Med det perspektivet, och utifrån förutsättningen att vi förkastar den relativistiska tesen att inga värderingar, inga idéer, inga institutioner är bättre än några andra, så blir multikulturalism ett recept för katastrof. Om vi, på goda grunder, antar att vår historia och vår kultur sätter en stark prägel på oss som individer, så kommer vi inte ifrån det faktum att människor som växt upp i en kultur som kraftigt avviker från vår sannolikt kommer att ha ganska lång väg att gå innan de tagit till sig de grundläggande idéer som präglar vårt samhälle, och därmed kan fullt ut bli en del av vårt folks gemensamma resa in i framtiden.

Inte blir det lättare om vi av missriktad hänsyn kryddad med en stark dos självförakt gör allt i vår makt för att försöka undertrycka vår egen kultur, och gömma den för våra nya invånare, vilket faktiskt skapar ett utanförskap. Hur ska de ha en chans att bli svenskar, om ingen visar dem vägen? Multikulturalismen har inneburit, vilket väl också varit dess syfte, att vi istället för en gemensam kultur fått parallella kulturella spår i det svenska samhället. Är då detta ett problem kan man fråga sig?

Jag hävdar att det är det. Det är ett problem i sig därför att det finns ett egenvärde i att ha en gemensam kultur, men också för att vi hamnar i ett läge där vi tvingas kompromissa om värden där vår kultur helt enkelt är bättre än den som många immigranter bär med sig från sina hemländer. Demokrati är bättre än diktatur, yttrandefrihet bättre än censur, och alla människors lika värde är bättre än kvinnoförtryck och rasism. Det finns ingen anledning att kompromissa om detta. Frågan är om särskilt många invandrare egentligen vill att vi skall kompromissa. Det måste trots allt finnas en anledning till att de valt att lämna sitt land och komma till vårt.

En annan motvillig kritiker av multikulturalism är den amerikanske forskaren Robert D Putnam, mest känd för sin klassiker ”Bowling Alone: Americans Declining Social Capital”. Han har undersökt hur känslan av tillit i ett samhälle påverkas av multikulturalism. Till sin förfäran upptäckte han att samhällen med stor kulturell diversitet präglades av mindre grad av tillit dess medborgare emellan. Inte nog med att tilliten var låg mellan individer av olika kulturell bakgrund, det visade sig också att i samhällen med stor kulturell diversitet så var tilliten mellan individer av SAMMA kulturella bakgrund lägre än vad den var i mera homogena samhällen. Putnam, som till stor del ägnat sig åt att studera civilsamhällets roll i en fungerande demokrati menar att tillit är en central faktor för ett fungerande civilsamhälle.

Andra mer eller mindre kända kritiker av multikulturalism innefattar bl.a. Samuel Huntington, Theodore Dalrymple, Anthony Browne, Patrick West och Melanie Phillips. Denna kritik har bland filosofer och forskare formulerats under en längre tid, men bland politiker – som alltid känsliga för vad den politiska korrektheten tillåter – har det varit tyst som i graven.

Under det senaste året har dock tunga konservativa politiker som Angela Merkel, David Cameron, Nicolas Sarkozy, Jose Maria Aznar, och John Howard, tagit bladet från munnen, och konstaterat att multikulturalismen i politisk praktik är ett fiasko.

Angela Merkel sade i oktober i fjol:

– I början av 60-talet kallade vi hit utländska arbetare och nu lever de i vårt land. Vi lurade oss själva när vi inte trodde att de skulle stanna, men så blev fallet.
– Och vårt försök att bygga ett mångkulturellt samhälle där vi kan leva sida vid sida och uppskatta varandra, har misslyckats totalt.
– Tyskland behöver invandrare, men de måste göra mer för att integreras i vårt samhälle. De måste lära sig tyska språket. Vi har inte ställt de krav som varit nödvändiga för att kunna komma ut i arbetslivet.

För dryga månaden sedan var det David Camerons tur:

David Cameron

But these young men also find it hard to identify with Britain too, because we have allowed the weakening of our collective identity.  Under the doctrine of state multiculturalism, we have encouraged different cultures to live separate lives, apart from each other and apart from the mainstream.  We’ve failed to provide a vision of society to which they feel they want to belong.  We’ve even tolerated these segregated communities behaving in ways that run completely counter to our values.

Övertolkning av Camerons och Merkels uttalanden

I spåren av dessa politiska tungviktares inlägg i debatten, har både socialister och nationalister utifrån sina respektive perspektiv övertolkat vad som sagts. Från vänster hörs ett ramaskri, som i korthet går ut på att de konservativa politikerna fiskar i grumliga vatten, att man med denna typ av utspel försöker blidka främlingsfientliga krafter. På den andra sidan av den migrationspolitiska spelplanen utbryter klang och jubel; ”Vad var det vi sa? Äntligen börjar folk lyssna på oss, äntligen blir det stopp på massinvandringen!”

Det är här mycket viktigt att förstå dels att diskussionen om en annan invandringspolitik än den som förordar totalt öppna gränser absolut inte är liktydigt med rasism. Dels att en socialt ansvarstagande invandringspolitik absolut inte är liktydigt med nationalisternas önskade tvärstopp och repatrieringsidéer. Det finns verkligen en väg däremellan som också handlar om att ta väl hand om de invandrare som kommer.

Både socialisterna och nationalisterna skulle med fördel läsa min begreppsdefinition ovan, och även fördjupa sig lite mer i det sammanhang som Merkel och Cameron uttalar sig, och inte bara rycka loss lämpliga delar av deras uttalanden. Ingen av dessa båda regeringschefer har på något sätt talat om att sluta sig mot omvärlden, att inte längre välkomna människor att slå sig ned i sina respektive länder. Vad det handlar om är vilken politik man skall föra för att samhället på bästa sätt skall ta emot de människor som kommer, och för att bibehålla sin nationella identitet och sin samhälleliga sammanhållning i en tid av global integration och aldrig tidigare skådad rörlighet hos människor över hela världen.

Det kan därför vara på sin plats att bifoga ytterligare ett citat, ur samma tal av Cameron som tidigare citerats:

…those on the hard right ignore this distinction between Islam and Islamist extremism, and just say that Islam and the West are irreconcilable – that there is a clash of civilizations.  So, it follows: we should cut ourselves off from this religion, whether that is through forced repatriation, favoured by some fascists, or the banning of new mosques, as is suggested in some parts of Europe.  These people fuel Islamophobia, and I completely reject their argument.  If they want an example of how Western values and Islam can be entirely compatible, they should look at what’s happened in the past few weeks on the streets of Tunis and Cairo: hundreds of thousands of people demanding the universal right to free elections and democracy.

Även Merkel gör i sina uttalanden fullständigt klart att hon uppskattar de insatser immigranterna gör för det tyska samhället, och att skrotandet av multikulturalismen inte handlar om att sluta gränserna, utan om att hitta en ny politik som ställer krav på invandrarna, och som därmed kan ha utsikt att lyckas.

Den som tror att Cameron och Merkel slagit in på en väg av främlingsfientlighet och isolationism gör därför klokt att tänka om. Sedan förstår jag också att det kan ligga i både nationalisters och socialisters intresse att medvetet misstolka, den ena för att smutskasta en motståndare, den andra för att få sina egna mera drastiska idéer att framstå i ett ljusare skimmer.

Konservativ migrationspolitik

Vad kan vi då utifrån denna bakgrund säga om hur en konservativ syn på migration kan se ut? Till att börja med måste vi konstatera att konservatismen är djupt rotad i vårt västerländska kristna arv, och lägger stor vikt vid värden som personligt ansvar och medmänsklighet. Med en sådan värdegrund skulle det inte vara förenligt att hävda att människor i nöd med fördel kan lämnas i sticket, eller att det enda relevanta kriteriet för en migrationspolitik är hur mycket vi som nation tjänar på den.

Konservatism sätter en ära i att bygga sina lösningar på verkligheten, inte på abstrakta teorier och utopiska idealsamhällen. Hur mycket gott vi än kan se i 50-talets, eller varför inte det sena 1800-talets, samhälle, så kvarstår det faktum att dessa är historiska företeelser. De förutsättningar som skapade dessa samhällen är borta och kommer aldrig åter. Det vi har att förhålla oss till är det tidiga 2000-talets förutsättningar. Hur kan vi på bästa sätt försvara de värden vi håller högt i en tid som präglas av globalisering?

Världen krymper, och människor rör sig över den i aldrig tidigare skådad takt. Denna utveckling är inte artificiellt skapad, utan representerar en, givet de politiska, ekonomiska och tekniska förutsättningarna, naturlig utveckling. Den verklighet vi har att förhålla oss till är således att människor kommer att migrera, många av dem kommer att ha mycket goda skäl att lämna sitt hemland, och en del kommer att söka sig till vårt land.

Denna realism och humanism får dock inte förleda oss till ett missriktat fasthållande vid en naiv och uppenbart havererad multikulturalistisk politik. Samtidigt står konservatismen fast förankrad i historien, i den västerländska värdegrunden, den nationella identiteten och vårt kulturella arv. Detta är värden som vi anser oss skyldiga både gångna och kommande generationer att bevara. Det innebär att den kultur som är vår gemensamma i allt väsentligt bör försvaras, och de som kommer till vårt land för att stanna och åtnjuter vår gästfrihet skall mötas av en förväntan att ta seden dit de kommer.

Vi skall inte låta bli att använda våra nationella symboler av rädsla för att någon neurotiker ska tro att vi är rasister, vi skall inte avstå från att fira våra skolavslutningar i kyrkan, och vi skall inte bannlysa vissa maträtter från matsedeln på offentliga institutioner för att de inte passar vissa immigranters religiösa tabun.

Vi skall ställa krav på att de som väljer att bygga sig en framtid i vårt land, tillsammans med oss, gör sig besväret att lära sig det språk, svenska, som är grunden för all social samvaro i vårt land, att man lär sig och tar till sig de grundläggande demokratiska värderingar, inklusive yttrandefrihet och allas likhet inför lagen, som präglar vårt samhälle. Vi bör ha rätt att förvänta oss att den lojalitet nya medborgare, liksom gamla, visar sin nation och sina landsmän står över de lojaliteter de kan tänkas ha till andra länder, ideologier eller religioner.

Vi skall självfallet ställa krav på laglydighet. Helst hade jag velat ha möjligheten att utvisa alla som begår svåra eller upprepade brott, men detta är uppenbart inte möjligt, eftersom vi som land ansvarar för de som är svenska medborgare. De som inte har svenskt medborgarskap och begår brott kan dock, och bör, utvisas. Medborgarskap är också något som inte bör utdelas lättvindigt. Endast den som bott viss tid i landet, anpassat sig väl till det svenska samhället, och som inte aktivt utövar medborgarskap i annan stat bör kunna komma i fråga.

Sedan får inte heller assimilation drivas för långt. Vi får inte tappa insikten om att alla, infödda som invandrade, är individer med sina egna särdrag och egenheter. Assimilation får aldrig övergå till total likriktning i stort och smått, utan bör enbart handla om en samsyn gällande grundläggande värderingar och kulturella drag. I det lilla, i det personliga, bör mångfalden få fritt spelrum, och har nog faktiskt bättre förutsättningar att få det i ett sammanhållet samhälle än i ett segregerat.

Flyktingar som kommer till Sverige bör givetvis få sin sak prövad snabbt. Oavsett vilket beslutet blir är det en fördel både för samhället och för den enskilde att det sker skyndsamt. Den som skall stanna i landet bör snabbt slussas ut i samhället och till egen försörjning. Den som inte får stanna skall med samma skyndsamhet avvisas. En situation där tiotusentals personer olagligen vistas i landet kan av flera skäl inte accepteras.

Några kvantitativa mått på vad som är en rimlig konservativ migrationspolitik är svårt att sätta. Hur många flyktingar Sverige bör ta emot avgörs av en rad olika faktorer. Vi får aldrig släppa fokus från varför vi överhuvudtaget tar emot flyktingar, för att människor flyr från krig och förtryck och för att vi som medmänniskor känner ett ansvar att hjälpa till. Om nöden är stor ökar vårt moraliska ansvar, och vi måste vara beredda att betala ett högre pris för att hjälpa.

Det finns dock även en ”utbudssida” i ekvationen. Hur gärna vi än vill kan vi inte hjälpa alla de människor som är på flykt i världen. Det mäktar vi inte med, varken ekonomiskt, eller i form av vårt samhälles kapacitet att utan svåra sociala slitningar absorbera obegränsade skaror av människor från främmande land. Hur många flyktingar vi förmår ta emot är beroende av hur väl vårt samhälle är anpassat för den uppgiften. Att bevara det vi uppfattar som gott i samhället, inklusive den välfärd vi byggt upp genom generationer, är en naturlig konservativ utgångspunkt.

Det handlar dels om rent ekonomiska förutsättningar. Med ett system som gör migranter till passiva bidragstagare blir notan snabbt för hög för skattebetalarna – samtidigt som missnöjet ökar, vilket inte alls är oväsentligt ur vare sig politisk eller medmänsklig synpunkt. Med ett system som premierar ansvarstagande, initiativförmåga och entreprenörskap kommer den rent ekonomiska förmågan att absorbera nya medborgare att vara nästintill obegränsad. I ett sådant läge kan det till och med bli så att de kostnader som migrationen oundvikligen medför snabbt dränks i den tillväxt som tillflöde av produktiva människor medför.

Det handlar dock även om sociala förutsättningar, och där är förmågan inte lika obegränsad, även om den går att påverka. Med en politik som framhåller svensk kultur, vårt demokratiska samhällsskick och vår människosyn, och som förväntar sig att immigranter skall foga sig i denna och på sikt internalisera den, samt hjälper dem på vägen, så ökar vårt samhälles förmåga att ta emot immigranter. Med en politik som skapar separata kulturella enklaver så bygger vi dock in en tidsinställd bomb som förr eller senare kommer att explodera i ansiktet på oss. Dessvärre är det just den vägen vi slagit in på.

En onekligen kontroversiell konsekvens av detta tankesätt är att förmågan att socialt absorbera immigranter också är beroende på varifrån de kommer. En person som kommer från ett land vars kulturella drag till stor del liknar Sveriges kommer ganska enkelt att smälta in i det svenska samhället, medan en person som kommer från en kultur som i väsentliga drag skiljer sig från den svenska har betydligt mer av uppförsbacke. Detta är ett sociologiskt faktum. Dessvärre finns ett inte obetydligt samband mellan länder med för oss kraftigt avvikande kultur, och länder som många medborgare vill fly från. Detta ställer, om vi skall kunna hjälpa så många behövande som möjligt, än högre krav på en politik som assimilerar flyktingarna.

Konservatismen är till sin natur eftertänksam, främmande för tvärsäkra, enkla och radikala lösningar. För oss konservativa faller det sig naturligt att väga olika värden mot varandra och leta oss fram till en balanserad och hållbar slutsats. Detta gäller på migrationens område, likväl som på andra områden. Därför känns det naturligt att avvisa såväl den extrema nationalismens främlingsfientlighet och isolationism, som flumvänsterns multikulturalism och kulturella självförakt. För oss ligger vårt samhälles hållbara utveckling i den egna vågskålen, vår medmänsklighet och vår plikt att hjälpa de som är i verklig nöd i den andra, och det är inte ett ansvarsfullt alternativ att välja enbart det ena eller det andra.

Står vi inte upp för vår kultur, vårt svenska, västerländska, kristna arv, så kommer vi förr eller senare att förlora det. Samtidigt är det just detta arv som bjuder oss att vara hjälpsamma mot vår nästa. Att svika detta arv skulle sakta men säkert leda till att vi förlorar just det vi vill försvara. Vår kultur, vår identitet, skulle gröpas ur till den vore blott ett tomt skal. Kvar blev dess symboler och ytliga ritualer, medan dess substans, de gångna generationers lärdomar och värderingar vi bygger vårt samhälle på, har förflyktigats.

Sammantaget menar jag således att en konservativ migrationspolitik bör vara medmänsklig och generös, men samtidigt försvara svensk kultur, svenska traditioner och institutioner. För mig står inte tydliga krav på anpassning i motsats till generositet, det förra är tvärtom en förutsättning för det senare. Fortsätter vi på det multikulturella spåret har vi att välja mellan invandringsstopp eller svåra sociala motsättningar. Därför säger jag med glädje farväl till multikulturalismen, och hoppas att regeringen vaknar upp och kommer till samma insikter som jag.

Patrik Magnusson



Organisationer & information


Konservativt Forum samlar klassiskt konservativa runtom i Sverige till diskussion och arrangerar bl.a. en årlig konferens.



Informationsportalen Konservatism.se har utmärkta sammanfattningar och fördjupningsmaterial om konservatism på svenska.


Föreningen Heimdal i Uppsala är Sveriges största och äldsta politiska studentförening. Föreningen verkar sedan 1891 för en reformvänlig konservatism.



Sprid ordet... stöd Tradition & Fason på Facebook!

Antal besökare

  • 1 034 033 träffar
Bloggtoppen.se

Politik bloggar