Den svenska neutralitetsmyten

Det kanske mest utmärkande draget i den officiella svenska självbilden är vår neutralitet. Följer man den officiella historieskrivningen så har Sverige i snart 200 år medvetet gått in för att hålla oss utanför militära allianser och neutrala i krig, vilket också resulterat i en unikt lång fredsperiod. I denna bild finns även, i alla fall i vissa politiska läger och särskilt under vissa tider, en föreställning om en värderingsmässig neutralitet, att Sverige och svenskarna inte identifierat sig mer med en part i en konflikt, utan betraktat dem båda som lika goda kålsupare.

Den dolda alliansen - Beordrad läsning!

Problemet är bara att denna mytbildning är en lögn. Det finns goda skäl att denna mytbildning kommit att få fäste, och det finns starka intressen som vinner på att så sker, men icke desto mindre är det en lögn. En värdefull bok för de som vill skåda bakom socialdemokratins neutralitetskulisser är Mikael Holmströms ”Den dolda alliansen” som berör det kalla krigets epok, den tid under vilken den svenska neutralitetsmyten varit som starkast. För den som är intresserad av svensk 1900-talspolitik är Holmströms bok ett måste. Den gör det jobb neutralitetsutredaren Ekéus borde ha gjort, när han istället valde att försöka förvara myten med alla medel.

Holmströms bok rör perioden 1945-90, men den svenska neutralitetsmyten har sin källa mycket längre bakåt i tiden, i början av 1800-talet. Inte på så sätt att man på 1800-talet upprätthöll en sådan myt, men på så sätt att när denna myt stadfästes i mitten av 1900-talet kom även denna tidigare period att retroaktivt inkluderas i den svenska neutralitetspolitiken.

Svensk neutralitet under 1800-talet

1815 samlades de europeiska makterna till Wien för att bringa ordning i det europeiska statssystemet efter Napoleons härjningar. Deras ansträngningar kom att bli för europeiska förhållanden ovanligt framgångsrika. I hundra år slapp kontinenten storkrig, om än inte ett antal mindre bataljer. De krig som utkämpades hade till stor del sin grund i olika nationalistiska strävanden där splittrade stater enades, eller minoriteter ville slita sig loss, vilket skedde främst i Central- och Östeuropa. Nordvästra Europa var i huvudsak ett stabilt område. Häri ligger huvudförklaringen till att Sverige förskonades från krig under denna period.

Brittiska flottan angriper Bomarsund på Åland 1854

Vid tre tillfällen under 1800-talet kom Sveriges närområde att beröras av pågående krig, i samband med den konflikt mellan västmakterna och Ryssland på 1850-talet som kom att kallas Krimkriget, men som även utkämpades i Östersjön, och under det dansk-preussiska krigen 1848-50 och 1864. Sverige stod utanför dessa krig, men den som tror att detta beror på svensk neutralitet bör nog läsa på lite mer.

Låt oss börja med Krimkriget. Från första stund låg de svenska sympatierna hos de allierade. Ryssland var vår arvfiende, vilken bara 45 år tidigare hade slitit ifrån oss vår östra rikshalva. Självklart ville Sverige se Storbritannien och Frankrike besegra ryssarna. I Sverige rasade debatten om huruvida vi skulle ansluta oss till alliansen i syfte att återerövra Finland, eller åtminstone Åland. Mot slutet av kriget slöt också Sverige en traktat med västmakterna där de utlovade militärt bistånd till Sverige om Ryssland skulle angripa. Något svenskt beslut om aktivt deltagande i kriget kom dock inte innan kriget tog slut, varför resultatet i fredsuppgörelsen för Sveriges del blev blygsamt. Åland demilitariserades, men förblev, liksom Finland, i ryska händer.

I mitten av 1800-talet blommade Skandinavismen

Söderut pyrde en annan konflikt. Konflikten stod mellan Preussen och dess tyska förbund å ena sidan och Danmark å den andra. Konflikten gällde överhögheten över grevskapen Slesvig och Holstein. Vid två tillfällen under 1800-talets mitt blossade konflikten upp i krigshandlingar. Inte heller denna gång rådde något tvivel om vilken sida som hade Sveriges sympatier. Detta var under den tidsperiod då skandinavismen stod som starkast i Norge, Danmark och Sverige. Danmarks sak var vår.

När det första kriget om Slesvig-Holstein bröt ut 1848 förlade Sverige snabbt en reservstyrka om 5000 man till Fyn för att ingripa om Danmarks kärnområde hotades i striderna. Dessutom deltog drygt 200 svenska frivilliga med regeringens goda minne i striderna på dansk sida. Under upptakten till det andra kriget försökte Sverige formera en allians med Storbritannien och Frankrike till stöd för Danmark, men misslyckades. I detta krig deltog över 400 svenska frivilliga, återigen med regeringens goda minne. Däremot ingrep aldrig Sverige officiellt denna gång, även om de tyska ledarna i sitt beslutsfattande tvingades ta hänsyn till vad Sverige kunde tänkas tolerera utan att ingripa.

Världskrigen

Om 1800-talet var ett förhållandevis lugnt århundrade, så bjöd 1900-talet på desto större dramatik. 1914-18 utkämpades vad som kom att kallas för det första världskriget. Detta var kanske den modernas konflikt där Sverige bäst levde upp till beskrivningen neutral. Förvisso fanns det röster som förespråkade ”modig uppslutning på Tysklands sida” i syfte att återerövra Finland, men på det stora hela var opinionen neutral. Sverige hjälptes också i sina strävanden att stå utanför kriget av att norra Europa förblev ett strategiskt bakvatten under kriget. På så sätt testades aldrig vår vilja och förmåga att förbli neutrala. Undantaget var det finska frihetskriget i världskrigets slutskede då Sverige tydligt gav sitt stöd till den vita sidan, och även skickade trupp till Åland.

Svenskt J8-plan i finsk skrud 1940 - En tredjedel av sveriges jaktflyg sattes in i Vinterkriget

Under det andra världskriget var förutsättningarna helt annorlunda. Norra Europa stod tidvis i centrum för händelseutvecklingen, och stor press sattes på Sverige av de krigförande. I och med att det var ett ideologiskt krig så kom också det svenska folkets sympatier för de olika krigförande att färgas av den egna ideologiska kompassen. Kommunisterna stödde såklart Sovjetuniuonen, vilket i sin tur innebar att man 1939-41 sympatiserade med Hitlers Tyskland, för att efter 1941 lika tydligt vända sig mot nazisterna. De fåtal nazisterna stödde med samma självklarhet Tyskland.

För demokraterna – socialdemokrater, liberaler och konservativa – var sympatierna inte så givna som man med facit i hand kan tro. Ideologiskt drogs de flesta redan från början mot västmakterna, men kulturellt och historiskt fanns starka band till Tyskland, liksom inledningsvis en viss naiv beundran för de framgångar Hitler onekligen kunde visa upp inledningsvis. I takt med att krigslyckan vände, och de nazistiska illdåden blev kända kom de spår av tyska sympatier som fanns att smälta bort helt.

Den svenska politiken var knappast någon gång under kriget neutralt neutral. Under Finlands vinterkrig brydde sig inte ens Sverige om att beteckna sig som neutral, utan valde istället begreppet ”icke krigförande” för att beskriva sin status. Sverige gav betydande stöd till Finland, inklusive stora delar av vårt flygvapen, luftvärn och pansarvärn, samt övriga vapen och ammunition och tusentals frivilliga. Den tyska invasionen av Danmark och Norge inledde en period av protysk neutralitet. Sveriges militära svaghet i kombination med vårt strategiska läge, isolerade i Hitlers intressesfär, gav oss inget annat val än att göra avsteg från neutraliteten på en rad områden som Tyskland ställde krav på. Mest känt är permittenttrafiken och transiteringen av division Engelbrecht midsommaren 1941, men på en rad andra områden fick tyskarna fördelar.

Norska trupper ilastar amerikanskt flyg i Luleå för transport till nyligen befriade Nordnorge

Dessa avsteg gjordes inte av fri vilja utan under ett överhängande hot, och under ständigt spjärnande emot från svensk sida. Från allierat håll har efter kriget framförts att man var förvånade över att Sverige lyckades hålla emot så pass bra som man faktiskt gjorde. I takt med att den svenska styrkan växte, samtidigt som den tyska krympte så höjde svenskarna svansföringen. Under 1943 sades t.ex. transiteringsavtalet upp. Samtidigt inleddes ett gradvis allt intensivare samarbete med västmakterna, och denna gång handlade det om ett villigt samarbete, inte ett man påtvingats under hot.

Symptomatiskt för den självspäkande svenska historikerkåren så har den första halvan av krigets eftergifter till Tyskland kartlagts noggrant, medan samarbetet med de allierade närmast förtigits. Viktiga undantag är de verk av Lars Gyllenhaal (Slaget om Nordkalotten samt Tyskar och allierade i Sverige – Svensk krigshistoria i nytt ljus) som utkommit på senare tid, och som artikelförfattaren också varmt rekommenderar. Faktum är att det svenska samarbetet med de allierade under åren 1943-45 gick mycket längre än det med Tyskland under åren 1940-43.

Svenskt flygspaningsfoto av tyska raketprovplatsen Peenemünde, taget under kriget och vidarebefordrat till britterna

Sverige hade ett omfattande underrättelsesamarbete med Storbritannien och USA, stödde motståndsrörelserna i Norge och Danmark, tillät överflygningar av allierade bombplan och underlättade repatriering av allierade som tvingats nödlanda i Sverige. Danska och Norska trupper sattes upp, utrustades och utbildades i Sverige för att kunna sättas in i befrielsen av sina hemländer. Ett amerikanskt transportflygförband transporterade också in norska trupper i Nordnorge från sin bas på svenska Kallax, medan kriget fortfarande pågick. Svenska trupper stod vid krigsslutet redo att marschera in i Norge och Danmark om tyskarna där inte hade kapitulerat, vilket de dock gjorde. På samma sätt som Sverige 1940 var icke krigförande på Finlands sida, så var vi det under de sista krigsåren på allierad sida, och sannolikt gjorde vi mer nytta i den rollen än vad vi kunnat göra som krigförande fullt ut.

Kalla kriget

Svensk Catalina nedskjuten av Sovjet 1952 - men Svenska plan spionerade på Sovjet för NATO:s räkning

Så till det kalla kriget. Den officiella historieskrivningen säger att Sverige gjorde ett försök att knyta till sig Norge och Danmark i ett neutralt försvarsförbund, och när det misslyckades så valde vi alliansfrihet. Stödda på ett starkt försvar gjorde vi oss beredda att försvara oss på egen hand och mot båda stormaktsblocken. Borgerliga politiker som dristade sig till att förespråka närmare samarbete med väst brännmärktes. Den svenska neutraliteten var total och fick inte ifrågasättas. Problemet är bara att allt var en lögn.

Som Holmström visar i sin bok så fanns på område efter område ett omfattande, om än informellt, samarbete med NATO. Inom underrättelsetjänstens område var samarbetet som djupast. Här delades på praktiskt taget allting. Genom utbildning i väst, och täta kontakter mellan politiker och militärer skapades ett finmaskigt nätverk att falla tillbaka på i krig. Sverige var en så viktig bricka i NATO:s strategi att vi ofta fick tillgång till central amerikansk teknologi före många NATO-länder, och det fanns under praktiskt taget hela det kalla kriget en de facto amerikansk säkerhetsgaranti för Sverige, vilket även inkluderade ett kärnvapenparaply. Både NATO:s och Sveriges operationsplaner visar att båda parter räknade med att kämpa tillsammans mot den gemensamma fienden, Sovjetunionen. För NATO:s del innebar detta bland annat att försvaret av Norge byggde på den förutsättningen att Sverige skulle skydda huvuddelen av Norges gräns, och att anflygningsvägarna för det allierade bombflyget på väg mot mål i centrala Sovjetunionen gick över Sverige.

RAF:s kärnvapenbestyckade Vulcanplan hade sin anflygningsväg mot Sovjet genom svenskt luftrum

För Sveriges del innebar det att inga trupper avsattes för försvar av nordligaste Sverige. Det förväntades NATO ta hand om. Framförallt baserades hela försvarsfilosofin på tanken att försvaret skulle hålla ut i dagar, eller värsta fall veckor, till dess hjälp västerifrån kunde anlända. Någon förväntning om att Sverige, ens med det starka försvar vi hade på 50- och 60-talen, på egen hand skulle kunna nedkämpa ett sovjetiskt angrepp, eller ens hålla ut under någon längre tid, fanns inte, för att inte tala om det allt svagare svenska försvar som på 70- och 80-talen skulle möta en under 70-talet kraftigt upprustad röd armé.

Denna artikel skulle kunna göras nästan hur lång som helst på de exempel som Holmström tar fram ur skuggan, men för den som vill fördjupa sig mer är det nog hur som helst bäst att köpa boken själv och läsa. Jag övergår istället till några slutsatser man kan dra av vad som framkommit för vår egen tid.

Neutralitetsmytens konsekvenser för dagens säkerhetspolitik

Sedan kalla krigets slut har Sverige anslutit sig till EU, NATOS: partnerskap för fred, samt antagit en solidaritetsdoktrin som innehållsligt är ungefär så icke-neutral man kan bli. Samtidigt har vi rustat ned vårt försvar till obetydlighet. Den krigsplanering för mottagande av hjälp utifrån som vi hade under kalla kriget är borta, av den enkla anledningen att vi inte längre har någon krigsplanering alls.

Vad vi dock inte gjort är att formellt ansluta oss till NATO. För ett sådant steg är den svenska neutralitetsmyten ännu allt för stark. Kanske är det så att de ledande socialdemokrater som så länge spelade ett dubbelspel till sist själva började tro på sin egen myt, att man tror att neutralitet har varit och fortfarande är ett realistiskt alternativ. Problemet är att det krampaktiga upprätthållande av myten, ännu 20 år efter att de rimliga skälen till dimridåerna försvann i och med att Sovjet förpassades till historiens skräphög, står i vägen för en rationell analys av Sveriges säkerhetspolitiska vägval.

Inte ens när vår militära styrka på 50-talet var som störst var neutralitet ett realistiskt alternativ. Den svenska alliansfriheten var en pragmatisk lösning på ett säkerhetspolitiskt dilemma, om man så vill det bästa sätt på vilket vi ansåg oss kunna bidra till den fria världens försvar, men i praktiken fanns bara ett alternativ om helvetet brakat lös, att kämpa tillsammans med, att stå och falla med, de övriga västerländska demokratierna.

Tittar man bortom neutralitetsmyten finns bara en realistisk politik för Sverige - NATO-medlemskap

Idag är neutraliteten än mer en utopi. Dagens Sverige är genom ekonomiska och politiska band mera sammanflätat med övriga Europa än någonsin. Det går inte föreställa sig en situation där våra europeiska grannar utkämpade en strid på liv och död där Sverige skulle stå neutrala vid sidan. NATO kommer för överskådlig tid att vara den organisation inom vars ram de västliga demokratierna organiserar sitt gemensamma försvar. För mig är det en självklarhet att även Sverige skall vara fullvärdiga medlemmar där.

Genom att sluta låtsas att det finns ett neutralitetsalternativ kan vi också konstruera vårt försvar efter de förutsättningar det faktiskt skall verka i. Vi behöver inte lägga ut en massa pengar på konstruktioner som bara syftar till att upprätthålla myten om vår alliansfrihet (en myt som för övrigt varken NATO eller ryssarna trodde på för en sekund). Istället kan vi när vi återuppbygger vår försvarsförmåga, redan från början göra det på ett sådant sätt att vi optimerar förmågan att tillsammans med våra allierade, främst Finland och Norge, försvara norra Europa. På så sätt får vi mera pang för pengarna.

Tage Erlander (s) - hade full koll på vilka våra vänner och fiender var. Annat är det i hans parti av idag.

Avslutningsvis vill jag ge ett erkännande till det kalla krigets sossar. Lyssnar man på deras retorik från den tiden blir man djupt bedrövad, både för dess naivitet och för dess totala brist på förmåga att ta ställning när demokratiska värden ställs mot diktatoriska. Tittar man bakom kulisserna visar det sig dock att ledare som Tage Erlander och Sven Andersson både hade en realistisk insikt om den situation vi befann oss i, och en stark känsla för vikten att hamna på rätt sida om läget blivit skarpt. Man gjorde vad som kunde förvänta sig av en ansvarsfull riksledning. Man såg till att skaffa Sverige de livförsäkringar via NATO vi behövde.

Förvånande nog tycks även en så radikal agitator som Olof Palme innerst inne burit på insikten om värdet av våra västkontakter. Samtidigt som han sågade USA i talarstolen såg han till att samarbetet med NATO fortsatte, och i vissa avseenden intensifierades. Att sossarna på detta sätt var betydligt mer ansvarsfulla än deras yttre gav sken av borde egentligen ligga i sossarnas eget intresse att det kommer fram i ljuset. Frågan är dock om de själva har kvar den insikten man hade då, och därmed förstår värdera vad deras föregångare faktiskt gjorde. Risken är överhängande att man blivit sin egen myts fångar, och att man idag skäms över det samarbete man borde vara stolt över. Att man nuförtiden i samverkan med kommunisten Ohly kräver evakuering av amerikanska baser världen över tyder dessvärre på detta.

Patrik Magnusson

 

Artikeln även publicerad på Esse Non Videri

Konservatismen vs. fascismen och nazismen

Italiens Benito Mussolini och Tysklands Adolf Hitler, två fascistledare som också själva formulerade sin lära.

PÅ DJUPET | På T&F har tidigare publicerats ideologiskt utredande artiklar om konservatismens relation till liberalismen, de radikala huvudideologierna liberalismen och socialismen (här och här), anarkismen, kristdemokratin och miljörörelsen. På motsvarande sätt tänkte vi i följande artikel jämföra konservatismen med fascismen och nazismen.

Under 1930-talet uppstod strömningar som sökte förena konservativt och fascistiskt tankegods (särskilt i Frankrike, t.ex. Charles Maurras). På samma sätt som andra strömningar ett tiotal år dessförinnan hade sökt förena konservatism och anarkism (särskilt i Tyskland, t.ex. Ernst Jünger). I efterhand har det funnits en stor debatt om huruvida nazismen för sin del egentligen var höger eller vänster. (Se t.ex. denna artikel om högerextremism vs. vänsterextremism respektive denna externa ideologiska utredning av fascismen och nazismen) Som vi ser det utgör detta inom idépolitiken början på insikten om att den urgamla höger-vänster-skalan är otillräcklig i vår tid för att klassificera både vissa ideologier och partier.

För att jämförelsen mellan konservatismen och fascismen ska kunna göras på ett relevant sätt bör rimligen utgångspunkten tas för konservatismens del i lärofadern Edmund Burke och det som därefter utvecklats som konservatismens ideologiska mittfåra, och för fascismens och nazismens del i Benito Mussolinis respektive Adolf Hitlers doktrin. Det politiska fokus vi här anlägger är synen på staten, människan och samhällsutvecklingen.

Fascismens idégrund och samhällssystem

Den fascistiska rörelsen tog sin början på initiativ av den f.d. socialisten Benito Mussolini i Italien år 1919. Det var dock inte förrän på 1930-talet som han gjorde en ansats att tillsammans med filosofen Giovanni Gentile systematisera den fascistiska ideologin. Som idéhistorikern Sven-Eric Liedman förklarar i sin bok Från Platon till kommunismens fall kretsar inte det fascistiska tänkandet kring teorier om ekonomiska, sociala och politiska relationer och deras inbördes betydelse så som de tre stora huvudideologierna liberalism, konservatism och socialism gör. Fascismen utgår istället från den s.k. ledarprincipen, d.v.s. så mycket makt som möjligt i handen på en enväldig ledare (duce eller Führer), och denne ledares personliga vilja och förmåga till maktutövning. Fascismen förordar en centraliserad, allomfattande och allsmäktig (totalitär) statsmakt. Det ligger inte heller för fascismen att vilja övertyga folket om den egna politikens förträfflighet genom intellektuella resonemang – fascismen handlar om att visa överlägsenhet genom attityd och handling, och få med sig folket genom känslorus och myter.

Det sistnämnda står i bjärt kontrast till konservatismen, som ju för sin del betonar vikten av hänsyn till tiden och rummet, liksom visst undertryckande av människans känslor till förmån för moral, erfarenhet och visdom. Fascismens framhävande av ledaren är också någonting helt annat än konservatismens (och liberalismens) sätt att vörda de individuella initiativen och framhålla dess betydelse för samhällsutvecklingen. Konservatismen förespråkar detta synsätt utigenom hela samhället, vilket därmed är en av flera faktorer som motverkar just centralisering av makten i samhället och i viss mån även cementeringen av maktstrukturerna. Konservatismen motsätter sig överhuvudtaget maktkoncentration och en alltför omfattande och ingripande statsmakt, istället vill man ha en liten men stark stat.

Man brukar säga att konservatismen förordar en organisk samhällsutveckling som handlar om att det gamla lever vidare som del av det nya, vilket står i motsats till social ingenjörskonst och strömlinjeformande av människorna. Fascismen för sin del ser den sociala ingenjörskonsten som ett grundläggande politiskt verktyg för att centralisera makten, och strömlinjeformandet av människorna som vägen att bibehålla och öka makten. Enligt fascismen ska alla dåliga delar hos människorna bort, medan konservatismen förordar hjälp till självhjälp. I konsekvens med denna samhällssyn ser konservatismen samhället som en helhet av samverkande delar. Fascismen och nazismen för sin del vill genom social ingenjörskonst få samhällets invånare att fungera som delar i samhällssystemet, vilket är en mera mekanisk än organisk samhällssyn, och där staten snarare än människorna står i fokus. Även konservatismen framhåller betydelsen av att människorna verkar för någonting högre än dem själva, men med detta avser konservatismen högre värden grundade i moral och historisk erfarenhet (alternativt tro och religion) snarare än statsmakten och dess godtycke.

Detta kan också uttryckas som så att konservatismens syn på ”samhällskroppen” baserar sig på hävd och fri kreativitet inom civilsamhällets och lagens ramar, där de naturliga gemenskaperna utgör kroppsdelarna. De fascistiska ideologierna anknyter snarare till Thomas Hobbes Leviathan där ett ”samhällshuvud” styr hela ”samhällskroppen”, där samhällsutvecklingen utgår från huvudet och där de naturliga gemenskaperna har en underordnad roll till makten. För fascismen är inte civilsamhället önskvärt, istället ska människornas vilja i den mån den är av intresse för statsmakten kanaliseras genom ett korporativism, d.v.s. genom medlemsbaserade centralorganisationer i direkt förbindelse med statsmakten. (Intressant i sammanhanget är att medan fascisterna i Italien misslyckades med att genomföra ett korporativt samhällssystem så var tvärtom socialdemokraterna i Sverige mycket framgångsrika med detta.)

Mussolini gör Caesar-hälsning inför en enorm folkmassa.

Fascismen rankar människor utifrån hur starka de är, och förespråkar den starkes rätt som allmän rättviseprincip. Konservatismen betonar människors olikheter och ser detta som en fördel, samtidigt som man förordar ett socialt skyddsnät för de svagaste. För konservatismen är detta ett viktigt verktyg för att undvika revolution. Fascismen för sin del motsätter sig att de sämre lottade överhuvudtaget ligger de starkare till last. Det är kampen inom samhället (jfr socialismen) som står i centrum för samhällsutvecklingen i fascistisk samhällssyn, medan konservatismen för sin del betonar att människorna i sin olikhet är till för att komplettera och stötta varandra. Enligt fascismens synsätt styr ledaren samhällsutvecklingen utifrån sin egen vilja, med den totalitära statsapparaten och den sociala ingenjörskonsten som verktyg. I konservatismen pågår samhällsutvecklingen kontinuerligt, och behöver bara kulturellt betingade ramar och riktlinjer samt erfarenhetsbaserad lagstiftning för att bli bra. Konservatismen motsätter sig också idén om att en människa, hur klok och vis hon än må vara, någonsin kan formulera en modell eller utopi som är bra för alla människor. Konservatismen ser var och en människa som ofullkomlig, och att människor tillsammans kan åstadkomma någonting som är bättre än om alla skulle behöva klara sig helt på egen hand. Fascismen för sin del delar in människor i övermänniskor och undermänniskor och menar att övermänniskorna har rätt att utnyttja undermänniskorna.

Av stor betydelse för den fascistiska idébildningen var modernismen. Allteftersom modernismen bredde ut sig i kölvattnet av de radikala ideologiernas (särskilt fascismens och socialismens) starka framfart under 1900-talets första decennier, började många betrakta konservatismen som alltför tillbakablickande. Den s.k. futurismen med sitt totala avståndstagande från det gamla var en av den italienska fascismens inspirationskällor, och en av modernismens hetsigaste förkämpar var Tysklands Adolf Hitler som förordade att historien skulle få en ny början. Och lika mycket som Hitler först begick en statskupp och sedermera genomförde en regelrätt revolution av det tyska samhället under sin tid i regeringsställning, var revolutionen ett av de slagord som Mussolini använde i sin propaganda för Italiens krigsinträde i första världskriget. Dessa tankar om det politiska systemet omsatte de italienska fascisterna även i praktik, i form av gatustrider med socialisterna, lönnmord på politiska motståndare och slutligen maktövertagandet i samband med marschen mot Rom. Även Hitler genomförde lönnmord på politiska motståndare – också inom sitt eget parti.

Nazismens idégrund och samhällssystem

Som berörts är nazismen en variant av fascism, med mera specifik inriktning. Utöver fascismens ledarprincip och syn på samhället och människorna, står den egna rasens överhöghet i fokus för nazismens världsbild. Medan fascismen bygger på Friedrich Nietzsches idéer om övermänniskor, lade nazismens lärofader Adolf Hitler för sin del till ”undermänniskorna” i denna åskådning. I enlighet med fascismens grundprincip gällde sedan den starkes rätt i allmänhet, och rätt att utnyttja ”de svagare” i termer av hela folkslag. Inställningen att de svagare inte får stå i vägen för de starkare togs också ett steg längre: till politiska massmord och organiserat folkmord.

Låt oss här inta ett idéhistoriskt perspektiv. Konservatismen begynte alltså sin idébildning i reaktion mot franska revolutionen 1789. Lärofadern Edmund Burke motsatte sig såväl omfattande maktanspråk från statsmaktens sida som att ett folk ska styra över ett annat folk. Det är rätt tydligt att nazismen för sin del härstammar i rakt nedstigande led från kolonialtidens rashierarkier och den franska revolutionens giljotiner, via imperialisten Napoleon och de konflikter mellan europeiska kejsardömen som placerade det nyligen enade Tyskland som hackkyckling efter att hela den gamla världen hade gått i krig under Första världskriget. I de gamla imperiernas ruiner trädde de olika utopiska ideologierna fram som nya bärare av statsmakten, med vilket följde det blodigaste seklet i mänsklighetens historia: 1900-talet. I likhet med de radikala huvudideologierna socialismen och liberalismen, liksom deras underideologi anarkismen, är fascismen och nazismen såväl radikala som utopiska ideologier. Konservatismen, som jämförelse, motsätter sig både politisk radikalism och utopier för samhällets utveckling.

Som tidigare antytts motsätter sig inte konservatismen allting nytt, men eftersträvar att det gamla ska leva vidare som en del av det nya. Där konservatismen förordar historiemedvetenhet som utvecklingens ledstjärna förordar fascismen viljan hos en ledare med förmåga att förändra på djupet – med en både modernistisk och historierevisionistisk grundinställning. Den nazistiska uppfattningen om historia och kultur, manifesterad genom idéerna om arisk härkomst och swastikan som politisk symbol för vit makt, var nazisternas egna idékonstruktioner utan historisk grund. Hitlers politik var både revolutionär, totalitär, imperialistisk och nazisterna gjorde bruk av massans sämsta sidor som en aktiv del i sitt utopiska samhällsprojekt.

Partidagarna i Nürnberg var ett av nazisternas sätt att använda massans sätt att fungera i syfte att påverka den enskilde människan på djupet.

En av nazismens politiska målsättningar var att skapa en ny människa. Den enskilda människan och den kontext som format henne – centrala delar i konservatismens samhällssyn – är för nazismen endast intressant som potentiellt hot mot den nazistiska samhällsvisionen. Religion är fel, familjer är ointressanta annat än i den mån de kan producera just sådana barn som statsmakten önskar, och rättsväsendets enda värde är att kunna förse staten med ett folk som är perfekt anpassat för statsmaktens imperialistiska syften. Det enda värde nazismen tillmäter människan som sådan är det värde som följer av att vara en del av någonting större – del av en ras eller en samhällsgrupp. Dessa kollektiv utgör spelpjäserna på statsmaktens schackbräde. De svaga och skadliga grupperna eller individerna måste rensas ut, och alla måste inse att vilka individuella offer som helst är acceptabla för att göra den av statsmakten utsedda eliten ännu starkare. Denna politik både berättigar och påbjuder mord och tortyr, i statens och framstegets namn. Konservatismens värnande av människovärdet står i bjärt kontrast till detta.

Avslutning

Någonting mer okonservativt än nazismen är svårt att föreställa sig. Fastän anarkismen i sitt totala avståndstagande från normer och ordning också är ytterst okonservativ, så finns här ändå den likheten att människornas frihet är ett centralt värde. Konservatismen lägger till att det personliga ansvaret är viktigt (jfr Burkes ”frihet under ansvar”) och förordar en statsmakt som stöttar människorna i detta. Men omformandet av en hel befolkning för den centraliserade statsmaktens syften är någonting som fascismen och nazismen inte delar med konservatismen – däremot med socialismen. Det är en helt annan sak än att förvalta det som är långsiktigt bra, som konservatismen i likhet med miljörörelsen förordar. Människosynen att den enskilde människan alltid kan offras för statsmaktens syften är en annan faktor som fascismen och nazismen delar med socialismen, och som står i motsats till den klassiska konservatism som härstammar från Burke. För konservatismen är politiken alltid till för människorna sådana de ÄR, och dessa saker utgör avgörande skiljelinjer mellan konservatismen å ena sidan och de radikala ideologierna å den andra.

Jakob E:son Söderbaum
Patrik Magnusson

Papst und Sultan

Gud - inte längre tabu, menar artikelförfattaren.

SAMHÄLLE OCH RELIGION |  I den klassiska tyska dryckessången ”Papst und Sultan”  besjungs i stiliserad form relationen mellan det andliga och världsliga, samt det bästa och sämsta av två världar. Påven som dricker världens bästa vin men inte har en enda fru och sultanen som har fler fruar än han kan räkna men inte dricker en enda droppe vin. Inte nog med att detta är en fantastisk studentsång, den förmedlar något till oss. Någon djupsinnig figur skulle säkert kunna få detta till nått paleopostkolonialt metanarrativ angående relationen mellan öster- och västerlandet – eftersom sådant av flera anledningar är på tapeten nu.

Undertecknad skulle dock, med studenternas kurser som snart börjar igen i huvudet och denna sång i åtanke, vilja ta sin utgångspunkt i en än mindre efemär diskussion – nämligen den om relationen mellan politik, stat och religion. Få frågor tordes vara ett lika seglivat samtalsämne i både tidningar, debattsammanhang och bloggar, trots att statsmakt och kyrka formellt är åtskilda och att ett sekulärt etos verkar förhärskande i svenska samhället. Hur kommer det sig? Svaret är tämligen enkelt. Gud är inte längre död! Tvärtom är det han som dödförklarat Nietzsche och till på köpet gjort comeback. Att diskutera Gud, religion och teologi är inte längre några tabubelagda ämnen utan är något som återigen kan ske öppet i tv-soffor, runt middagsbord etc. Inte bara torra professorer kan. Gardell kan också. Greider med. Alla kan! Att allmänkunskapen i ämnet tyvärr ofta är begränsad må vara ett problem. Huruvida Nationalencyklopedin eller Stora Katekesen är den bästa källan till kunskap om kristendomen kan diskuteras, men att Dan Brown inte är det kan hållas för avgjort. Tematikens roll som självklart samtalsämne har dock kommit för att stanna.

En grundläggande distinktion som jag vill började med att göra i denna diskussion om religions roll i det moderna samhället är skillnaden mellan den sekulära staten och det sekulära samhället. Där det första berör lagar och offentliga institutioner, det andra berör det andra civilsamhället. Där den första är en viktig västerländsk princip, är den andra snarare ett kulturellt fattigdomsbevis. Huruvida denna enkla åtskillnad oftast bryts ned som ett retoriskt knep av ”sekulärister” med paranoia eller till följd av att vissa gruppers ideologiska förtecken gör att de har svårt att se något existera utanför staten, vill jag inte uttala mig om. Faktum kvarstår dock. Religion är inte politik och inte heller är politik religion. De två måste dock förhålla sig till varandra på ett konstruktivt eller i alla fall fungerande sätt. Ingen av de två kan ignorera varandra.

Vi börjar med religionens roll till statsmakten. Här finns några påpekanden att göra. Även om tesen må irritera vissa är det ett historiskt faktum att den sekulära staten såsom idé har sina tydliga rötter just i Kristendomen; och inte i t.ex. det grekisk-romerska arvet. Då en stor del av våra schablonbilder av Antiken kommer från just upplysningen, där man kategoriskt idealiserade denna tidsålder, har de klassiska periodernas religiösa fanatism ofta diskret förpassats till glömska. Men ändå; vem kommer inte ihåg att Atenarna förgiftade filosofer för villfarelse och romarna lät de som inte offrade åt kejsaren ätas av lejon? Det är Jesus och inte Cicero som säger ”Så given då kejsaren vad kejsaren tillhör och Gud vad Gud tillhör”. Samma tes kan för den som är vidare intresserad ses försvaras av den namnkunnige filosofen Rodger Scruton i en intervju i Axess, där fokuset visserligen snarare ligger på Kristendomens och Islams olika förmåga att handskas med detta förhållande, men där samma tes står i centrum. Kristna teokratier som Savonarolas Florence, Calvins Genève och varför inte Karl XII:s Sverige är undantagen och inte regeln. Föreställningar om att kristendomen på ett fundamentalt sätt skulle alternera t.ex. Sveriges politiska utformning om dess inflytande ökade är således inget annat än en ren och skär myt. Någon kristen Sharia finns helt enkelt inte. Tvärtom är istället Kristendomens insisterande på att skilja på kejsare och Gud något som alla oavsett religiös- eller politisk hemvist kan ta lärdom av. Att acceptera att världsåskådningars giltighet inte är något som kan avgöras i plenisalar blir allt viktigare i en tid då t.ex. idealistiska ekologister skördar stora framgångar. Att acceptera att politik inte är en gudomlig utan mänsklig sysselsättning när kraven på vad Staten skall leverera verkar oförändrade trots högerförskjutning i valurnorna.

Låt oss gå vidare till det mer konkreta; statens roll till religionen. År 2000 var på många sätt ett viktigt år. Till exempel ur teologisk synvinkel. Jesus och Kristendomen firade sin 2000: ende födelsedag. I Sverige skildes Svenska Kyrkan från staten. Men var det egentligen en stolt myndighetsdag eller en tvångsseparation där barnet sattes på bar backe? Nu elva år efter separationen är frågetecknen fortfarande många. Departementsstyrningen har ersatts med en stel och starkt politiserad kyrkostruktur. I de övriga nordiska länderna Danmark, Norge och Island kvarstår statskyrkostruken emellertid. Trots att det där alltså fortfarande formellt är parlamentet som stiftar kyrkolag verkar den religiösa autonomin vara större. I Danmark avgörs t.ex. de viktigaste frågorna av ett prästråd och inte som i Sverige av ett lekmannadominerat kyrkomöte.

Samtidigt som det är förståligt att nationalkyrkan ur rent konservativ synvinkel kan locka, den står för nationell enighet, ceremonier att enas kring och vårdar ett rikt kulturarv, men är samtidigt mycket problematisk. Vad som skiljer de ovannämnda visserligen trevliga företeelserna från t.ex. Skansen är inte tydligt. Det är helt enkelt tydligt att nationalkyrkan som inramning inte fungerat. Den europeiska demografin talar sitt tydliga språk. Med enda undantaget Grekland; har statskyrkoländerna avgjort lägst kyrkonärvaro. Den konfessionella staten är inte samma sak som det konfessionella samhället. Tvärtom verkar den konfessionaliserade staten få medborgarna att vända sig bort från religionen. Den blir ett tomt cermoniale, en plikt utan förankring i verkligheten.

Vad finns det för hoppfulla exempel? Landet där den som stått på scen hela tiden inte ens behöver göra comeback! USA har, precis som den flera gånger på ToF behandlade Alexis de Toqueville noterade, blivigt ett exempel på den goda separationen av kyrka och statsmakt. En stat fjärran från våldet och hatets sekularism som framförallt fick sitt utlopp i 17-, 18- och 1900-talet Frankrike. För den mer europeiskt lagde finns även exempel på relationer mellan stat och samfund som varken går åt det amerikanska totalseparerandet, de nordisk ihjälkramandet eller den tvångsmässiga laïcismens håll.

I Finland erkänns både lutherdom och ortodoxism som statsreligion, vilka ger vissa särrättigheter vid statsceremonier och dylikt, men annars inte vidare trasslar in respektive institution i varandra. Även Skottlands presbyterianska statskyrka ”The Kirk” har en liknande relation till den brittiska staten. Ett ytterligare intressant exempel innebär de två franska landskapen Lorraine och Alsace, där undertecknad för tillfället befinner sig, vilka under tiden för den tämligen våldsamma franska separeringen av stat och kyrka 1905 inte tillhörde Frankrike utan det kejserliga Tyskland. Vid återföreningen med Frankrike vid Versaillesfreden ändrades inte heller detta förhållande och således gäller här fortfarande de äldre förhållandena och som regionens tre samfund erkänns katolicismen, lutherdomen och judendomen.

I mångt och mycket är och förblir den svenska situationen en paradox. Socialt och ekonomiskt har vårt land börjat resan från vad som lite elakt kan kallas en västlig öststat med enda undantaget att våra socialister verkligen lyckades pressa sönder religionen och civilsamhället; till skillnad från i östblockets satellitstater. En stat som formellt infört sekularismen men vars största samfund är en av de mest politiserade samfund som någonsin skådats. Vilken part som tar första steget till en mer normalt västerländsk relation mellan papst und sultan, stat och majoritetsreligion, är osäkert. Låt oss sjunga den morska dryckessången för dem bägge så högt vi kan! Låt oss hoppas att den svenska sonderweg:en inte får fortsätta inom den svenska politiken utan att man tar tillvara de lärdomar som finns att dra från hur man skött balansgången på kontinenten eller om man vill; bortom havet.

Hugo Fiévet

Svensk konservatism – en historik

INTELLEKTUELL KONSERVATISM I SVERIGE

HÖGERHISTORIA | Den svenska idékonservatismens historia går tillbaka över 200 år. För att ge en god överblick tecknas här dess huvuddrag mot bakgrund av den politiska historiens utveckling. Av detta skäl har också en mängd detaljer uteslutits som finns samlade i ett 27 sidor långt outgivet manus av artikelförfattaren, och som täcker in samtliga delar av svensk konservatism genom tiderna. Artikelförfattaren vill rikta ett särskilt tack till Bertil Häggman för betydande bidrag till denna artikel. En engelsk version av densamma har tidigare publicerats i den paneuropeiska konservativa tankesmedjan Center for European Renewals nyhetsbrev The European Conservative nr 4 2010. 

Genom historien har Sverige varit relativt isolerat från Europa, fastän landet kristnades från kontinenten under 1000–talet och blev ett av de första protestantiska länderna under 1500–talet. Denna isolering började brytas under industriella revolutionen på 1800–talet, och under 1900–talet stöptes Sverige om till en socialistisk (socialdemokratisk) stat. Men vi har också en historia som en av Europas stormakter mellan 1600– och 1800–talen, med Finland som östra rikshalva och med provinser runtom Östersjön såväl som kolonier i Nordamerika, Karibien och Afrika.

Svensk konservatism har mycket av sina rötter i den nationalism som under 1800–talet följde på den svenska stormaktens nedgång, och hänger likaså intimt samman med rojalismen – något som kan te sig lite märkligt för andra européer där konservatismen mer betraktas konservatismen som ett utflöde av adelns maktsträvanden mot en alltför centraliserad kungamakt. För Sveriges del hänger det samman med att vi utigenom större delen av vår historia har haft självägande bönder med sin egen parlamentariska representation jämsides adel, präster och borgare. I detta avseende är Sverige unikt: vi har inte haft något slaveri eller livegenskap sedan 1335. Som en konsekvens av detta har kungen alltid varit ”folkets kung”. [En artikel på detta tema kan läsas här]

Det är socialdemokratins uppgång och övertagande av både de politiska församlingarna och akademierna (dess första statsminister Hjalmar Branting valdes 1921) tillsammans med de faktum att konservatismen var populär före Andra världskriget och att modernismen gjorde sitt intåg under 1930–talet, som har medfört att den fasats ut ur både det politiska och intellektuella livet efter 1950–talet. Icke desto mindre har den svenska intellektuella konservatismen en historia som går tillbaka till 1700–talet, och den har aldrig blivit helt utrotad som i kommunistländerna. Föreningen Heimdal, den välkända studentföreningen i Uppsala, har sin ringa storlek till trots spelat en avgörande roll när det gäller att hålla konservatismen vid liv under 1900–talet. Detta samtidigt som Högerpartiet/Moderata samlingspartiet (som officiellt påstås vara vårt ”konservativa parti”, fastän detta knappast är korrekt idag) varken har varit kapabla eller ens intresserade av att bevara konservatismens legitimitet i svensk samhällsdebatt.

Sent 1700–tal och tidigt 1800–tal

Sverige gjorde betydelsefulla bidrag till den protokonservativa filosofiska debatten vid 1700–talets mitt. 1759 publicerade Peter Forsskål (1732–1763) pamfletten ”De libertate civile”. Vid denna tidpunkt upprätthöll Sverige goda kontakter med det tyska universitetet i Göttingen, vilket internationellt betraktades som ett center för intellektuell kritik mot den radikala franska Upplysningen. Det förefaller faktiskt som att den konservativa idébildning som senare utmejslades av Edmund Burke har en tydligare koppling till idéer inom den tyska kultursfären än strömningar på andra håll. Det är fullt möjligt att det har funnits ett direkt inflytande av detta tyska tänkande på Burke själv, eftersom Göttingen vid denna tid var del av kungadömet Hannover som då var i allians med Storbritannien.

Genomslaget av Forsskåls ”De libertate civile” i debatten i Göttingen var betydande, och han utnämndes till korresponderande ledamot av Kungliga vetenskapssocieteten. De viktigaste beståndsdelarna för att kunna kallas en konservativ skrift finns där, inklusive fosterländskhet, försvar av civilsamhället och ”liberal arts”, vikten av moral, frihet under ansvar, förespråkandet av bildning, uppdelning mellan offentligt och privat ägande, förespråkande av samhällsgemenskap och perspektiv på ens egen roll i helheten, ofullkomlighetstanken och viss förnuftskritik. Forsskål var inte någon utopist, han var motståndare till revolution, han var emot imperiebyggande och kritiserade Karl XII (1682–1718) för att dennes krig lämnat Sverige utarmat på folk, livsmedel och pengar. Denna kritik mot imperialism och kungligt envälde, liksom mycket annat hos Forsskål, känns igen hos Burke. Forsskål var tydligt influerad av David Hume, och stod i nära idémässig anknytning till de samtida common sense–filosoferna i Skottland. Det har även gjorts gällande att Forsskål har influerat Immanuel Kant, som ju också betytt mycket för den konservativa idébildningens framväxt. [En fördjupande artikel om Forsskål kan läsas här]

1772 genomförde Gustav III sin statskupp och återupprättade det kungliga enväldet. Likväl har många argumenterat för att detta ska betecknas som en delvis konservativ statskupp mot en radikal regim. Som regent fick Gustav III svensk kultur att blomma mer än någon annan kung. Han var stark motståndare till Franska revolutionen och deltog aktivt i kampen mot de nya, revolutionära makthavarna i Paris. Gustav III var händelsevis också en stor beundrare av Edmund Burke. Kungen läste själv dennes Reflektioner om franska revolutionen (recension här), och det är belagt att han delade Burkes syn på Europa före och under Upplysningstiden. Kungen gav t.o.m. Burke en mindre svensk statspension.

Burkes inflytande på praktisk svensk politik hänger annars i huvudsak samman med 1809 års regeringsform, som upprättades efter det kungliga enväldets avskaffande. Detta särskilt genom Hans Järtas (1774–1847) arbete, han betraktas som en av de allra första ideologiska konservativa svenskarna och har sagts vara det närmaste vi kommit en ”egen” Edmund Burke. Vid tiden för antagandet av 1809 års regeringsform hade också de första konservativa idéerna börjat slå rot i svensk samhällsdebatt. RF 1809 förblev vördad och älskad fram till dess att Socialdemokraterna ersatte den 1974 med en ny regeringsform som idag anses ha varit ett juridiskt hafsverk redan när den genomdrevs.

1809 gick Sverige in i det sista krig vi utkämpat, mot Danmark och Ryssland. Kriget slutade med att vi förlorade den östra rikshalvan till Ryssland (vad som sedermera blev Finland) och vann Norge (som varit i union med Danmark sedan 1300–talet). Unionen med Norge varade fram till 1905. Dessa händelser betydde väldigt mycket för formandet av den svenska nationella identiteten – och av svensk konservatism fram till Andra världskriget då allting kom att vändas upp och ner.

Svensk ”folkkonservatism” under 1800–talet

Svensk intellektuell konservatism hade sin första blomstringstid under 1800–talets första halva, och framför allt tre politiska filosofer företrädde konservativt orienterade läror: Nils Fredrik Biberg (1776–1827), Samuel Grubbe (1786–1853), och Christopher Jacob Boström (1797–1866). Dessa tre var i sin tur påverkade av konservativa strömningar i resten av Europa: Immanuel Kant, Johan Gottlieb Fichte och Friedrich von Schelling, liksom Adam Müller, Carl Ludwig von Haller, Friedrich Schleiermacher samt Friedrich Heinrich Jacobi.

Nils Fredrik Biberg var professor i praktisk filosofi vid Uppsala universitet från 1810 till sin död. Han verkade främst som statsteoretiker och företrädde en mera liberal konservatism. För Biberg framstod t.ex. sammhällsfördraget som positivt och han lade stor vikt vid individens frihet i förhållande till staten. Samuel Grubbe var i mycket Bibergs lärjunge och efterföljare. Liksom Biberg undervisade han som professor i filosofi vid Uppsala universitet. Mellan 1840 och 1844 var han chef för ecklesiastikdepartementet. Grubbe var till skillnad från de flesta konservativa teoretiker på den tiden inte någon anhängare av kungamakt. En republikansk statsform liksom den i Förenta Staterna, ansåg Grubbe vara idealisk.

Christopher Jacob Boström efterträdde Grubbe som professor i filosofi vid Uppsala universitet. Han var mycket beundrad och har kallats ”Sveriges störste filosof”. Boström utvecklade en syntes mellan Platon och Friedrich Hegel grundad på ortodox teism. Samhället var enligt Boström organiskt, och dess gemenskaper hade liksom individerna egna mål. Statens huvudmål var rättvisan – dess egen lag, och det åligger människorna att göra Guds gärningar på jorden till sina egna gärningar, menade han. P.g.a. Boström hade aldrig hegelianismen som sådan något genomslag i Sverige, istället var det Boströms Hegel–influerade idéer som debatterades.

Av stor betydelse för den svenska konservatismens utveckling var historikern och diktaren Erik Gustaf Geijer (1783–1847). Som konservativ var Geijer påverkad av den tyske revolutionskritikern Adam Müller liksom av den historiska skolan. I likhet med den senare betraktade Geijer staten som en organism och försvarade de etablerade institutionerna. Influerad av Burke förstod han också samhällets etiska, rättsliga och konstnärliga värden som historiskt betingade. Som historiefilosof betonade Geijer å ena sidan traditionen, å andra sidan den fria viljan. Som diktare företrädde han i sin tidiga lyrik en stark patriotism. Han tog 1811 del i bildandet av Götiska förbundet, en organisation som sedan Sverige förlorat Finland försökte stärka den historiska känslan och de nationella sinnena. Geijer är emellertid idag mest känd för sitt avfall från konservatismen, och sina betydande bidrag till en utvecklad svensk liberalism.

Med sitt skönlitterära författarskap och sin poesi var Geijer del av den s.k. romantiska skolan som med stor framgång bidrog till att göra konservativa och nationalistiska värden populära i 1800–talets Sverige. Två andra viktiga författare inom den romantiska skolan var Esaias Tegnér (1782–1846) och Erik Johan Stagnelius (1793–1823). Under 1800–talets andra hälft formligen blomstrade konservativa värderingar och idéer i det svenska samhället, jämsides nationalism och rojalism. Oskar II (1872–1907), Sveriges siste krönte kung, är alltjämt en välkänd symbol för svensk folkkonservatism under denna epok.

Det var också under denna period, närmare bestämt 1891, som den konservativa studentföreningen Heimdal grundades, ursprungligen som en politisk diskussionsförening bland högersinnade studenter i Uppsala. Efter en period som folkbildningsorganisation utvecklades Heimdal fr.o.m. 1910 till att bli en politisk studentförening bekännande sig till ”reformvänlig konservatism”. Sedan 1962 ger föreningen ut Tidskriften Heimdal (de tre första åren hette den dock Hornstötar respektive Heimdals Hornstötar), med varierande ämnen inom framför allt konservativ och liberal idébildning och opinionsbildning skrivet av studenter och politiker. De borgerliga partiledarna har en tradition att publicera artiklar i tidskriften under valåren. Många medlemmar av Föreningen Heimdal har blivit ledande konservativa intellektuella och politiker, däribland två av Högerpartiets partiledare. [Föreningen Heimdals hemsida]

Sekelskiftets stora konservatism–debatt

Runt sekelskiftet 1899–1900 vidtog en omfattande konservativ idédebatt. Flera olika konservativa läger formerades, och två huvudströmningar framträdde: en kring Harald Hjärne (1848–1922), och en annan kring Pontus Fahlbeck (1850–1923) och Rudolf Kjellén (1864–1922). Samtliga tre var professorer, och både Hjärne och Kjellén som sådana mycket framstående i sin samtid.

Harald Hjärne var professor i historia vid Uppsala universitet, och hedersledamot i Föreningen Heimdal. Från början liberal blev han 1902 invald i riksdagen som konservativ. I sitt tänkande förenade han idégodset från Edmund Burke, Benjamin Disraeli och Otto von Bismarck. Han hade en historicistisk åskådning där individerna stod i centrum för utvecklingen. De centrala begreppen i Hjärnes författarskap var rättvisa, kultur, stat och kristendom. Enligt Hjärne hade den svenska nationen ett arv att försvara, dess kulturella och civilisatoriska arv – fosterlandets intressen stod över partier, samhällsgrupper och individer. Vid denna tid ansågs Sverige ha en historisk mission som civilisationens yttersta utpost mot ett imperialistiskt och makthungrigt Ryssland. Sverige hade trots sin mycket mindre befolkning hållit Ryssland tillbaka i över 500 år – och Sverige var det enda land som lyckats inta Moskva (år 1610). Väl att märka var Hjärne av uppfattningen att det nationella intresset i sin tur bör underordnas mera allmänmänskliga ideal, och sålunda inte för den ”nationernas kamp” som kommit att känneteckna nationalismens ideologiska vagga. Symptomatiskt nog var Hjärne också anglofil, i ett Sverige där tyska influenser sedan 1870–talets industriella revolution varit starka. Idag skulle man kalla honom för socialkonservativt orienterad – han stod också upp för nödvändigheten av ekonomiska och sociala reformer för att uppnå större social rättvisa. Hjärne skrev inte många tjocka böcker, istället skrev han mängder av småskrifter.

Som historiker var Hjärne något av ett geni. Han utvecklade nya metoder, och fostrade en hel generation av historiker. Till Hjärnes lärjungar kan räknas nationalekonomen Eli Heckscher (1879–1952, far till Gunnar Heckscher), rättsvetaren och politikern Karl Gustav Westman (1876–1944), historikern och politikern Samuel Clason (1867–1925) och historikern Nils Ahnlund (1889–1957). [Läs mer om Harald Hjärne här]

Vid sidan om Hjärne bildade alltså Pontus Fahlbeck och Rudolf Kjellén den andra huvudinriktningen inom det tidiga 1900–talets svenska konservatism. Av dem är det dock endast Kjellén som idag är någorlunda ihågkommen. Internationellt har Kjellén högt anseende medan hans namn i Sverige är något kontroversiellt. Pontus Fahlbeck var främst statistiker, också han professor. Politiskt var han protektionist, och han var den förste som utvecklade en omfattande kritik mot socialismen. Rudolf Kjellén för sin del är en av Sveriges främsta statsvetare genom tiderna och åtnjuter än idag internationellt stor respekt som grundare av geopolitiken som akademisk disciplin. Därigenom är han en av mycket få internationellt kända svenska filosofer överhuvudtaget. Jämte järnkanslern Bismarck konstruerade Kjellén idén om och modellen för välfärdssamhället. Det är också Kjellén som har myntat begreppet ”folkhemmet”. D.v.s. två av huvudpelarna i Socialdemokraternas politik under 1900–talet – men få minns idag Kjellén som dessas upphovsman. I egenskap av tänkare och riksdagsman för högern företrädde Kjellén en auktoritär patriotism, samtidigt som han ställde sig i huvudsak positiv till socialdemokratin och sympatiserade med Tyskland under Första världskriget. [Läs mer om Rudolf Kjellén här]

Sålunda stod svensk intellektuell konservatism vid denna tid på sin andra höjdpunkt, och enkelt uttryckt var det mycket högt i tak i debatten. Medan Hjärne inspirerade en generation av akademiker vann Kjellén högerungdomens av naturliga skäl mer radikala hjärtan. P.g.a. detta initierade Kjellén vad som skulle bli en politisk utveckling i högerextremistisk riktning inom den organiserade unghögern. Detta kom att gå ut över hans eftermäle i Sverige.

Decennierna närmast efter Andra världskriget

Den svenska idékonservatismens utveckling efter Andra världskriget har i huvudsak hängt samman med Högerpartiet, som blev alltmer liberalt och 1969 ändrade namn till sitt nuvarande: Moderata Samlingspartiet. Erik Anners (1916–1997) var den mest betydelsefulla partiideologen under denna period. Under många år ledde han arbetet med partiets politiska program i en liberalkonservativ riktning. Partiets politik under perioden var dock mer av pragmatisk och icke–ideologisk natur. Harald Hjärne och hans efterföljare försvann som referenspunkter in i historiens töcken, även om denna konservativa idéströmning hade märkbart inflytande på Högerpartiets politik fram till 1965 då Gunnar Heckscher (1900–1987) avgick som högerns partiledare.

I efterkrigstidens Sverige måste Gunnar Unger (1915–1976) framhållas som den mest betydelsefulla konservativa publicisten, även om han inte var någon ideolog och i många avseenden en reaktionär. Han var en upprörd och kvick kritiker av socialstatens avigsidor, kulturradikalismens vådor och 1968–revoltens tokigheter. Unger var samhällsbevararen som ville störta regeringen (då socialdemokratisk) och en stor försvarare av den skönhet och det historiska värde som fanns i gamla hus under en period då Socialdemokraterna med enorm omfattning och hastighet rev ner de svenska stadskärnornas äldre byggnader. I de personporträtt Unger skrev fick opportunister och maktsträvare vad de tålde – medan de plikttrogna, glömda och skapande människorna lyftes fram. Unger skrev i den borgerliga tidskriften Obs! liksom i Högerpartiets idéforum Svensk Tidskrift, och under ett tjugotal år i Svenska Dagbladet som då var väletablerat som den konservativa dagspressens flaggskepp. [Läs mer om och av Gunnar Unger här]

Den ende konservative filosofen efter 1960–talet som inte haft en direkt koppling till Moderata samlingspartiet är Tage Lindbom (1909–2001). Han började sitt politiska liv som aktiv socialist, och var åren 1938–1965 chef för Arbetarrörelsens Arkiv och Bibliotek (ARAB). Lindboms doktorsavhandling 1938 handlade också om fackföreningsrörelsens uppkomst och tidigaste historia. Under senare delen av sin tid vid ARAB intresserade han sig alltmer för religion och teologi, vilket först medförde att han blev konservativ och senare i livet att han konverterade till islam. 1962 tog Lindbom officiellt avstånd från socialismen med boken Sancho Panzas väderkvarnar. Därefter följde ett tiotal böcker med konservativa, traditionalistiska och antimodernistiska teman jämte andra med religionsfilosofiska och antidemokratiska teman. Hans bok Demokratin är en myt (1991) har översatts till engelska och publicerats med titeln ”The Myth of Democracy”. Framåt slutet av sitt liv fokuserade Lindbom sig på sina privata studier av islam. [Läs mer om Tage Lindbom här]

Konservativa organisationer efter 1970–talet

Från 1970–talets mitt till idag har den svenska idékonservatismens historia bestått av diverse försök att återupprätta konservatismens politiska legitimitet. Mot alla odds har dessa försök lyckats, och konservatism debatteras idag i betydande utsträckning i svenska medier. Men vägen hit har varit en lång och brant uppförsbacke full av hinder.

År 1971 grundades den konservativa tankesmedjan Konservativt Idéforum (KIF). Dess inspirationskällor var två böcker som utgivits samma år. För det första debattboken Kämpande konservatism där begreppet ”värdekonservatism” introducerades för att särskilja den konservativa idéströmningen från de populära missförstånd som länge funnits (och fortfarande finns) kring begreppet ”konservativ/konservatism”. ”Värdekonservatism” förstås här som att politiskt trygga de kulturella värden som har visat sig meningsfulla för folket genom historien. Den andra inspirationskällan för KIF var den nykonservativa rörelsen i USA, som introducerades för svenska läsare genom boken ”Nykonservatismen i USA” av Claes G. Ryn och Bertil Häggman som båda var aktiva medlemmar i KIF.

Ordförande för det ursprungliga KIF var riksdagsmannen och universitetsläraren Birger Hagård. Fram till 1979 publicerade KIF en serie böcker och småskrifter. Initiativet förnyades 1980 av medlemmar av Moderata Ungdomsförbundet, och därefter utvecklades den till en partipolitiskt oberoende organisation. Vid den nya organisationens konstituerande möte höll Tage Lindbom och professor Claes G Ryn var sitt anförande. Efter en kontrovers med det alltmer liberala Moderata Ungdomsförbundet 1981 började KIF att brytas ner. Men under ytterligare några år, fram till 1983, fortsatte organisationen att arrangera seminarier och publicera småskrifter. [Läs mer om Claes G. Ryn här]

Konservativa Sällskapet (KS) bildades av Heimdal–medlemmar 1992 i Uppsala, med fyra journalister i styrelsen. Syftet var att stimulera idédebatt på konservativ grund, sprida kännedom om konservativ idétradition samt diskutera aktuella frågor ur konservativt perspektiv. KS arrangerade seminarier, konferenser, middagar och publicerade ett mindre antal böcker. Efter att ha fått ett ekonomiskt bidrag gav de åren 1997–1999 ut tidskriften Contextus med aktuell konservativ idé– och samhällsdebatt. Genom KS förenades för första gången moderater och kristdemokrater kring de konservativa värdena, även om det skedde i en tämligen begränsad skala. Detta var ett betydande steg mot att visa att konservatismen är en bred och mångsidig idébildning, och att det konservativa förhållningssättet och värdegrunden också kan finnas inom kretsar utanför den traditionella ”höger” som t.o.m. Moderata samlingspartiet själva gjorde sitt bästa för att inte bli associerade med.

År 2000 publicerade en av KS–grundarna, Fredrik Haage, boken Nycklar till modern konservatism. Detta var viktigt, både för att den är en av mycket få böcker om konservatism på svenska som också skrivits av en konservativ, och för att den publicerades av den största borgerliga tankesmedjan i Sverige: Timbro. Haage medverkade 2003 också tillsammans med andra KS–anknytna skribenter i antologin Och sedan – den nya borgerliga idédebatten, med Per Dahl som redaktör. Denna bok kan sägas förorda en breddning av den svenska borgerliga idédebatten i konservativ riktning utan att betona ordet ”konservatism”.

Konservativt Forum (KF) grundades 2002 av tre studenter (däribland undertecknad) som vid tidpunkten ifråga var medlemmar i Moderata Ungdomsförbundet respektive Föreningen Heimdal. KF har blivit något av en arvtagare till KIF och KS, och upprätthåller kontakter med nyckelpersoner från båda organisationerna. KF började som ett nätverk för liberalkonservativa, socialkonservativa och värdekonservativa med en sluten Internet–community, och har sedan 2005 arrangerat årliga konferenser och seminarier med en mångfald framstående talare. De flesta inom KF är också medlemmar av Föreningen Heimdal, Moderata Ungdomsförbundet och Kristdemokratiska Ungdomsförbundet. År 2007 publicerade de KF–anknutna Carl Johan Ljungberg, Christian Swedberg och undertecknad boken Betongväldet som kritiserade svensk socialdemokrati och dess överväldigande inflytande på alla delar av svenskt samhällsliv. Denna bok nämns här inte för sin betydelse för svensk konservatism, utan snarare för att illustrera vad KF har lyckats åstadkomma trots sina magra ekonomiska resurser. Ljungberg, tidigare också KIF–medlem, har idag etablerat sig som Sveriges främste Edmund Burke–expert. Hans doktorsavhandling behandlade Burke, 1990 publicerade han Förnuft och inlevelse, Burke mellan upplysning och romantik tillsammans med Per Dahl, och 2009 publicerade han Edmund Burke på SNS förlag som är ett av Sveriges största bokförlag. [Konservativt Forums hemsida]

Det är också KF–anknutna skribenter som driver det konservativa e–magasinet Tradition & Fason (T&F), en blogg där konservativ idébildning och opinionsbildning publiceras av en liten grupp drivna skribenter och med handplockade gästskribenter. I april 2010 publicerade T&F antologin Konservatism och kapitalism som PDF-fil, med undertecknad som redaktör. I denna utvecklar liberalkonservativa och socialkonservativa skribenter sina olika perspektiv om konservatismens mångfacetterade relation till kapitalism och marknadsekonomi. Dessutom underhåller KF informationsportalen www.konservatism.se vars syfte är att sprida information om svensk konservativ idébildning, tänkare och politiker, allt skrivet av skribenter som själva är konservativa.

Jakob E:son Söderbaum

Mellan Skylla och Karybdis – konservatismens paradoxer

Titus Livius (59 f.Kr. – 17 e.Kr.)

IDEOLOGI | När diskussionen om situationen i Afghanistan lyftes på Tradition och Fason av Andreas Braw blev det snabbt hetsigt i kommentatorsfältet. När Roland Poirier-Martinsson uttalar sig för konservatismens räkning får han ofta kritik, emellanåt också av T&F-skribenter, och eftersnacket blir även då mycket hetsigt. Varför, är inte konservatismen en enhetlig åskådning?

Att känslosvallen lätt går höga när frågor som exempelvis säkerhetspolitik diskuteras beror på att man här snabbt nalkas en konservativ paradox; en kärnproblematik inbyggd i ideologins innersta väsen. Det finns motsvarigheter i de flesta idéströmningar. Liberalerna spekulerar i hur mycket eventuell ofrihet man frivilligt kan försätta sig i. Socialisterna diskuterar hur mycket postmodern dekonstruktion man kan applicera på sitt eget tänkande innan det blir fullständigt intetsägande. I konservatismens paradox finns det två huvudsakliga spår jag huvudsakligen skulle vilja ta avstamp i: den historisk-politiska och det rent etisk-filosofiska synvinkeln.

Grekiskt och romerskt styrelseskick

Den första avvägningen eller problemkomplexet finner vi, som så många andra, redan tillbaka i Antiken. Ett vanligt missgrepp har, ända sedan renässansen, varit en oförmåga eller ovilja att skilja det specifikt grekiska från det unikt romerska. Att dåtidens intellektuella dock klarade av det framgår med all önskvärd tydlighet av den romerske historikern Titus Livius mastodontverk Ab Urbe Condita. Han gör där åtskillnaden mellan en grekisk och en romersk styrelseform, en stilisering som antagligen är historiskt vansklig, men faller tillbaka till de idealtyper som redan utarbetats av Aristoteles i Politiken. Det grekiska (ofta underförstått det atenska) har en demokratisk statsform där just folkviljan placeras i fokus och där yttrande- och tankefrihet för den enskilde är absolut avgörande. Här handlar alltså det politiska om konsensusskapande och gemensamt framarbetade beslut. Ett förehavande i sin mest idealistiska form inte helt olikt den ”deliberativa demokrati” som den moderne tyske filosofen Jürgen Habermas argumenterar för. En modell som trots sin mycket korta aktiva period lämnat ett outplånligt intryck och ideal för hela världen framåt. Samtidigt är dess bisarra excesser uppenbara. Efter hur majoriteten i Aeropagen förändrades kunde man utsätta sina motståndare för ostracism; landsförvisning. Sokrates, som på mycket vaga grunder dömts till döden, erkände sin egen dödsdom eftersom domstolen var legitim och rättegången gått demokratiskt till. Ett sådant förfarande skulle aldrig en romare ha accepterat.

Även om antikens Rom inte var främmande för styrande organ, val och skickliga oratorer så var Rom ingen demokrati. Maktutövning var aristokratins angelägenhet och man hade helt enkelt inga demokratiska ambitioner. Tankegången att stora talare uppträder i dåliga tider, såsom Cicero, visar just på Roms autokratiska drag. Romarnas stora bidrag till den Västerländska civilisationen är alltså inte demokrati utan någonting helt annat: den applicerade naturrätten. D.v.s. att ett rättfärdigt styre aldrig i första hand kan handla om att ha en majoritet av medborgarna bakom sig. Styrets rättfärdighet handlar istället om att försvara vissa redan givna principer, rättigheter och skyldigheter. Detta skulle i romarnas fall kanske kunna sammanfattas i den moderna liberala devisen ”Life, Liberty and Property”, bara det att friheten mer eller mindre har strukits. Det intressanta i denna modell handlar alltså om att skydda medborgarna och erbjuda dem vissa givna praktiker, inte om att rådgöra med dem i allsköns frågor. För att även göra en modern parallell till denna politiska idealtyp är kanske den liberatarianske tänkaren Hans-Herman Hoppe en av de få som med stridsropet ”Liberty instead of democracy!” tagit upp en striktare variant av denna skola.

Två infallsvinklar

Här möts alltså två infallsvinklar. Bägge två kan med all rätt kallas för konservativa. Inte i första hand för att de hör till klassicismen utan för att de just utgör rimliga och ickeutopiska ideal för hur ett samhälle skall och kan organiseras. Modellerna är båda tvåeggade och de kan uppträda som demokrati och rättstat respektive oklokrati och tyranni. Dessa frågeställningar är givetvis även relevanta för det moderna politiska systemet. När den tidigare moderatledaren Gösta Bohman hävdade att Sverige begåvats med ”världens sämsta grundlag” 1974 var det med all sannolikhet en obalans i just detta han syftade på. Montesquieus maktdelningslära utarbetad som ett ambitiöst försök att kombinera det bästa av dessa två fattas alltjämnt helt, eller snarare avskaffades genom 1974 års regeringsform, i Sverige. En anledning till denna klart svagare modell kan visserligen vara att vi varit förskonade från krig och politisk instabilitet. En tydlig kontrast mot det moderna Tysklands mycket ambitiösa ”checks and balances”-system, en förklaring som förvisso inte motiverar varför vi skall vara sämre rustade. Att gå till val på systemförändringar är emellertid sällan särskilt framgångsrikt, det blir lätt abstrakt och avancerat. Det finns emellertid en rad viktiga och fullt realistiska förslag som skulle skapa bättre politisk balans i Sverige; inför en konstitutionsdomstol, riv upp Torekovkompromissen och återinför Riksdagens första kammare, för att nämna några.

Den andra infallsvinkeln på detta problemkomplex jag skulle vilja ta upp är den filosofisk-etiska. Här skall vi förlägga våra utgångspunkter betydligt senare och ta avstamp i några 1800-talstänkare där en mycket snarlik problematik är uppenbar och två traditioner tydligt utkristalliserar sig. Förvisso skulle man kunna börjat något tidigare, det finns ju delvis fog för att kalla en så bland konservativa förtalad tänkare som Voltaire för konservativ av denna skola, men jag väljer ändå Georg Wilhelm Friedrich Hegel som start för denna tankegång. Av somliga har Hegels tänkande förts till romantikens tanketradition, något som i allt väsentligt dock är att betrakta som felaktigt i det att han avfärdade några av dess mest grundläggande principer: relativismen och subjektivismen. Att föra Hegel till den konservativa traditionen kan även vara problematiskt med tanke på hans vurm för den franska revolutionen och Napoleon samt hans mer eller mindre ofrivilliga faderskap till marxismen, samtidigt som det måste påpekas att det var den konservativa läsningen av honom – högerhegelianismen – som kom att bli tongivande i det kejserliga Tyskland. Hegel bygger i skarp kontrast mot romantikerna ett fast system, ett system som visserligen är mobilt ”inuti” genom den dialektiska processen, men som har fasta ramar omkring sig som är objektiva och inte kan ändras.

Mer romantisk än romantiken

Här skriver alltså Hegel in sig i den filosofiska systembyggartraditionen, där företrädare för mycket skilda skolor som Kant, Descartes och inte minst Karl Marx, kan sägas vistas. Till skillnad från alla dessa andra är dock höger-Hegels systembygge utpräglat konservativt då det är historiskt medvetet samt familje- och statsorienterat. Hegel är inte den ende som försöker men kan sägas vara den störste företrädaren för att med ett slutet men konsistent system som motivation försvara en konservativ ideologi. Samtidigt finns romantiska tänkare som den lustspelande filosofen Johann Georg Hamann som arbetade från rakt motsatt riktning. Många gånger mer romantisk än Romantiken själv och av liberalen Isaiah Berlin betraktad som den intellektuelle ledaren för Gegenaufklärung; Kontraupplysningen. Ännu mindre än Hegel en klockren konservativ men samtidigt en av upplysningens och hela rationalismens (och empirismens) skarpaste kritiker. Med en blandning av totalemotionalism, subjektivism och ironi sågar han alla utopiska, överteoretiska och ideologiska perspektiv på religion, politik och vardagsliv. I och med detta skriver Hamann istället in sig i den aforistiska filosofiska traditionen bland andra tänkare som t.ex. Blaise Pascal, Sören Kirkegaard och senare tiders postmodernister. Till skillnad från de snare anser sig dock Hamann försvara ett traditionellt och kristet samhälle, en ambition som kan kallas konservativ, mot omänskliga och barbariska krafter.

För att avsluta porträtteringen av denna grupp tänkare skulle jag slutligen vilja, även om det kanske kan uppröra somliga, föra Edmund Burke hit. Valet må kanske chocka en del, speciellt då Burke inte alls kan sägas vara behäftad med de ofrihetliga drag man kan finna inom denna tradition, samtidigt som hans allra mest kända skrift Reflections on the Revolution in France just är en systematisk sågning av upplysningens abstraktioner, ahistoriska resonemang och orealistiska framtidsplaner. Burke förnekar inte existensen av objektiva moraliska principer men är samtidigt noga med att dessa inte kan plockas från idé- till tankevärld hur som helst utan att resultatet blir katastrofalt.

Ännu aktuellt

Med utgångspunkt i dessa två problemkomplex har vi alltså sett hur fyra olika ställningstaganden har utkristalliserat sig. Skiljelinjen mellan den grekiska och romerska styrelsemodellen verkar idag delvis kanske vara obsolet internationellt sett då det snarare handlar om konflikter mellan de stater som tillämpar bägge med varierande proportion och de som inte tillämpar någon överhuvudtaget. Den senare surdegen är dock desto mera vital. Det är som tidigare nämnts den som visar sig i konflikten i frågan om internationell säkerhet och nationell suveränitet, konflikten mellan USA:s neo- och paleokonservativa. Här handlar det alltså om den mycket svårlösta konflikt mellan de konservativa som ensidigt tar sin utgångspunkt i ett relativistiskt och organiskt försvar för vissa givna institutioner och värderingar samt de som lika ensidigt utgår ifrån att vissa frågor har ett slutgiltigt och för alla giltigt svar. Som alltid handlar det givetvis här om ett sunt övervägande mellan de två för att undvika bägge extrempositionernas excesser. En uppgift som givetvis är långtifrån lätt även om jag är övertygad om att blotta insikten om och erkännandet att ens ideologi innehåller problem är ett mycket stort steg i rätt riktning och en bra början på ett konstruktivt intellektuellt arbete.

Hugo Fiévet

En ideologisk jämförelse ur samhällssynpunkt

ANALYS | Många gånger får man höra att konservatismen inte har något mål med sin politik, och att den knappt är att betrakta som en ideologi. Men konservatismen är inte bara en filosofi, den har absolut politiska mål som bygger både på en genuin värdegrund och en utvecklad idébildning. Ett av dessa mål är den från Edmund Burke stammande välbekanta parollen ”frihet under ansvar”, vilket bl.a. förstås som ett samhälle med lite styrning och mycket självkontroll.

Styrning är att bestämma ovanifrån, och kontroll – såväl självkontroll som yttre kontroll – sker för att tillse att utvecklingen motsvarar styrningens mål. Det gäller i alla sammanhang, men blir särskilt betydelsefullt på samhällsnivå. För de radikala ideologierna – med vilket avses liberalismen och socialismen – är ideologins egen utopi politikens mål. För konservatismen, som anser att samhällsutvecklingen måste bygga på kontinuitet, är organisk utveckling på samma gång ett mål och ett medel. Styrningen ovanifrån är ur konservatismens synpunkt ett kompletterande verktyg, inte motorn i samhällsutvecklingen. För socialismen är utveckling den förändring som äger rum till följd av styrningen, medan liberalismen omfattar två olika syner: den socialliberala att styrning behövs för att befria alla människor, och den anarkoliberala att all form av styrning är dåligt. För de radikala ideologierna är det likafullt de egna idéerna som ska vara motorn i samhällsutvecklingen.

För konservatismen är det folkkulturen som ska vara motorn i samhällsutvecklingen. För socialismen är folkkulturen ett hot mot jämlikhet och global solidaritet, för liberalismen är folkkulturen ett hot mot individuell och global frihet. Liberalismen är emot all form av kontroll, detta är liberalernas syn på trygghet. Socialismen är endast för ideologiskt bestämd (i detta fall socialistisk) kontroll som helt och hållet utförs i statens tjänst, det är deras syn på trygghet – annan form av kontroll är ett hot mot statens maktmonopol.

För konservatismen är självkontroll – där den kulturellt grundade moralen är central – grunden för ett både tryggt och fritt samhälle, vilken också bör åtföljas av lagstyre och ett effektivt rättsväsende och polismakt som förverkligar lagens ord inom ramen för samhället. De radikala ideologierna ser lagen som ett sätt att påverka samhällsutvecklingen, socialismen i riktning mot alltmer statlig kontroll och liberalismen i riktning mot allt mindre kontroll överhuvudtaget (såväl statlig som kulturell och moralisk). Konservatismen vill att lagen ska spegla den organiska samhällsutvecklingen och det allmänna rättsmedvetandet så som detta har utvecklats genom folkkulturen utan politisk klåfingrighet.

Slutligen, i centrum för konservatismens samhällssyn står familjen. För liberalismen är det individen och för socialismen är det kollektivet (vilket många gånger är liktydigt med staten) som står i centrum för samhällssynen. För liberalismen är familjen ett fritt avtal för samlevnad mellan vilka människor som helst, och som kan få finnas givet att det är under förutsättningslösa former. För socialismen är familjen ett hot mot statens totalkontroll som måste undanröjas. För konservatismen är familjen mamma-pappa-barn, eftersom detta historiskt har visat sig vara den mest önskade och framgångsrika formen av nära mänsklig gemenskap – och det bästa sättet för människor att kunna stå på egna ben snarare än att vara beroende av någon utomstående. I detta visar sig också den tydliga skillnaden mellan liberalismens utopi om individuell frihet (ensam är inte stark, är ett gammalt ordspråk) och konservatismens historiskt välgrundade ståndpunkt.

Jakob E:son Söderbaum

GÄSTKRÖNIKA: Lars Gauden-Kolbeinstveit

HEGEL OCH DEN KONSERVATIVA SYNEN PÅ EKONOMI

Georg Wilhelm Friedrich Hegel (1770-1831)

PÅ DJUPET | Flera av författarna i Tradition & Fasons antologi Konservatism & kapitalism har skrivit om att en liberal syn på ekonomi är alltför ensidigt inriktad på ekonomiska värden och profit. En vanlig kritik mot den liberala marknadsekonomin är att den, trots sin framgångsrikedom, förtränger andra viktiga värden som t.ex. hållbar utveckling eller den etiska nivån i samhället. Jag hör också till dem som menar att en kritik av marknadsekonomin från en konservativ utgångpunkt är klart nödvändig. För marknadsekonomins anhängare är den kanske viktigaste utmaningen att dra nytta av en sådan kritik som likaså kommer från en i grunden marknadsvänlig ståndpunkt.

För att kunna ge fruktbara och kritiska synpunkter på negativa effekter av marknadsekonomin, måste man söka sig tillbaka till hur utvecklingen av liberal ekonomi har förhållit sig till tankar om individen och självförverkligande. Parallellt med utvecklingen av modern marknadsekonomi har också en moralfilosofisk utveckling ägt rum. Synen på individens självförverkligande i förhållande till att marknaden släpps fri, hänger för moralfilosofiska diskussioners vidkommande väsentligen samman med synen på marknadsekonomin. Jag vill i denna artikel ge en inblick i den tyske filosofen Georg Wilhelm Friedrich Hegels (1770-1831) tankevärld och hans sätt att närma sig ekonomiområdet från en socialfilosofisk utgångspunkt. Hegel utvecklade under sin tidliga period – i Jena i Tyskland – ett stort intresse för de framväxande ekonomiska teorierna. Det är Hegels kombination av socialfilosofi och ekonomisk teori som gör hans idébildning relevant för en konservativ kritik av en liberal syn på marknadsekonomin.

Hegels socialfilosofi

Hegel ansåg att människor i grunden (ontologiskt sett) är sociala varelser. Med detta som utgångspunkt utvecklar han sin teori om ”ömsesidigt erkännande” som en central del av individens självmedvetande. Det är när två individer ömsesidigt erkänner varandra som sådana, som de uppnår självmedvetenhet om sig själva. Den enskilda människan är alltså inte en fullt utvecklad och fri individ förrän hon får erkänsla från en annan individ. När individer ömsesidigt erkänner varandra – i den moderna sociala kontexten – realiseras den individuella friheten. Det ömsesidiga erkännandet är också nödvändigt för att uppnå den personliga karaktär och självständighet som behövs för att agera ansvarsfullt och moraliskt inom den sociala kontexten.

Idén om att individens frihet är relaterad till erkännandet präglar också Hegels syn på det ekonomiska utbytet. Så som jag tolkar Hegel är det väsentligt för honom att ekonomiskt utbyte inte betraktas som en egen sfär vid sidan om en struktur av ömsesidigt erkännande. Detta hänger samman med Hegel som systemfilosof och hans idé om ”Das Wahre ist das Ganze” (sanningen är helheten). Ett separerande av den ekonomiska sfären från en moralisk och social sfär är inte i samklang med Hegels filosofi. Detta leder till att Hegel får problem med att godta en onyanserad tolkning av Adam Smith, att individer som maximerar sitt egeninteresse inte samtidigt kan förena sitt självförverkligande med vad som är bäst för samhället. Enligt Hegel kan man det, under vissa förutsättningar.

Hegel skriver att förhållandet mellan den subjektiva egennyttan och allmännyttan är dialektisk . I det dialektiska samspelet mellan subjektiv egennytta och allmännytta erkänner individen det ömsesidiga beroende som uppstår mellan marknadsaktörerna. I ett produkstionssamhälle som är präglat av arbetsdelning, och folk som handlar med varor och tjänster på en marknad, är de subjektiva egeninteressena ömsesidigt sammanvävda i en allmännelighet: ”Denna allmännelighet innebär att vara erkänd, och det är det momentet som gör isolerade och abstrakta behov, medel och sätt att tilfredsstilla dessa på, konkreta och samhällsmässiga.”

Ett av ekonomiområdets mest berömda exempel på att det är egenintressena som utgör det ekonomiska utbytets drivkraft, är Smiths berömda exempel: ”Det är inte av … ölbryggarens eller bagarens välvilja som vi får vår middag, utan utifrån deras egeninteresse”. Enligt hegeliansk uppfattning är det fel att uppfatta bagaren och ölbryggaren som två isolerade individer som var för sig är upptagna av egenintressen.

Utövande av egenintresse ska inte förstås som någonting ensidigt egoistiskt. Detta var inte heller Smiths poäng. Utövandet av egenintressen handlar om att finna sina roller i samhället och att utföra det arbete som man är bra på – till fromma för både en själv och andra. När bagaren specialiserar sig på att baka bröd och ölbryggeren på att brygga öl, så uppstår en erkännandekultur vari bagaren erkänner ölbryggeren, deras ömsesidiga beroende av varandra och att de genom sin specialisering kompletterar varandra. Denna hegelianska uppfattning av arbetsdelningen är inte speciellt olik Smiths moralfilosofi och tankar om egenintressen. Olikheten mellan de två filosofierna har snarare uppstått p.g.a. att ekonomiområdet senare kommit att få ett alltför starkt fokus på egenintressen. Den ekonomiska doktrinens något ensidiga fokus på rationella aktörer vilka var för sig uppfyller sina egenintressen, har medfört onyanserade tolkningar av Adam Smith som på så vis aktualiserar Hegels tankar i vår tid som ett betydande komplement till Smith.

Individen och marknadsekonomin

Hegel (till höger) lyfter på hatten för Napoleon i Jena 1806.

Hegel relaterar frigörelsen av subjektet och individualiseringen av samhället till tre huvudströmningar i den moderna tiden: Reformationen, Upplysningstiden och marknadsekonomins framväxt. Det är Hegels oro för överdriven subjektivitet i den moderna ekonomin som gör honom intressant för en betraktelse om konservatismens relation till kapitalismen. I likhet med Adam Smith fruktade Hegel en marknadsutveckling där individen så att säga blir sig själv nog. Hegel varnar med eftertryck för en utveckling i riktning mot en marknadsekonomi driven av personer som är alltför ensidigt upptagna av sina egenintressen. I Rättsfilosofins grunddrag (1821) skriver han att ”Tendensen i samhällets utveckling går mot ett obestämt mångfaldigande och specificerande av behov, medel och njutning – d.v.s. lyx – där gränsen mellan naturliga behov och kultiverade behov försvinner”. Det Hegel här beskriver är en konsumtionskultur där strävandet efter omedelbar behovstilfredsställelse svårligen kan betraktas som civiliserat och människovärdigt. Hegel varnar för en ekonomi som bygger på en förbrukningkultur där kontinuerlig behovstillfredsställelse upphöjs till det moraliskt riktiga och blir själva drivkraften i ekonomin. Individen hamnar i obalans med sig själv och andra eftersom hon är alltför upptagen av de omedelbara behoven. I det sociala momentet ligger en frigörande aspekt, som befriar den enskilde från det ensidiga fokuset på omedelbar behovstillfredsställelse. Deltagandet i en social och erkännande kontext är i sig själv viktig, och får vid sidan om detta ytterligere mening i den konkurrenskultur som växer fram i samhället samtidigt med marknadsekonomin.

Individer som inte hör till en given samhällsgruppering eller korporation kommer att känna sig osäkra och isolerade enligt Hegel. Hegel skriver: ”hans isolation reducerar honom till fördärvets själviska sida, och han blir osäker på resultat och tillfredsställelse. Han måste då pröva att få erkännande via utvändiga tecken på personlig framgång. Men sådana uttryck vet inga gränser.” Hegels tankar om samhällsgrupperingar eller korporationer ska inte tolkas som ett reaktionert eller strukturkonservativt försvar av bestående klasskillnader eller enskilda gruppers privilegier. I ett politiskt sammanhang är han också väldigt kritisk till att kooperativ framhäver sina särinteressen. Det kommer att leda till kaos, menar Hegel.

Hegels försvar av individens rätt till självständighet och personliga val av samhällsgruppering, visar att han hade en god uppfattning om och stor känsla för den plats som subjektet skulle få i det moderna samhället. Individualiseringen bör likväl inte bli så ensidig att den enskilde människan inte förstår att hennes egenintressen måste ses i ett samspel med andras intressen och allmänintresset. Man ska dock inte göra misstaget att tolka Hegels kritiska hållning till egeninteressen i samband med sådana filosofiska strömningar som fördömmer utövandet av egeninteressen. Det är det återhållsamma och bildade utövandet av egenintressen som Hegel var anhängare av. Hegel intresserade sig för att ökade ekonomiska utbyten också hade en positiv samhällsmässig och social dimension. Ökad handel leder till utveckling, och enligt Hegel är detta också den bästa vägen till utveckling. Han säger också att nationer som strävar mot något stort strävar mot havet och de möjligheter till handel som havet och floderna ger.

Fastän Hegel är i grunden positivt inställd till den ekonomiska utvecklingen, finns det delar av den som oroar honom. Jag har redan nämnt de destabiliserande tendenser som en alltför individualistisk inställning till ekonomin kan medföra. En central faktor här är förlusten av det personliga erkännandet, vilket leder till en slösaktig konsumtion. En annan faktor är fattigdom. ”Den viktiga frågan om hur fattigdom ska bekämpas, skakar och plågar hela tiden det moderna samhället” skrev en av Hegels studenter i ett tillägg till § 244 i Rättsfilosofins grunddrag. För Hegel kan fattigdomsproblemet sägas motivera behovet av en offentlig sektor, men han säger samtidigt att det borgerliga samhället som sådant ombesörjer fattigdomsbekämpning utan att det samtidigt kränker individers självständighet och ära.

Hegel anser att det offentliga spelar en stor roll för att säkerställa allmännyttan. På frågan om hur grundläggande sociala uppgifter ska lösas, såsom att garantera människor deras dagliga bröd, har Hegel inte några entydiga svar. Hans tankar kring detta kännetecknas av en stor portion pragmatism. När det gäller den ekonomiska sidan av samhället, är huvudtanken att ett fritt näringsliv garanterar det bästa resultatet. Men detta bör samtidigt balanseras av det offentliga, som måste se till att näringslivets verksamhet inte går stick i stäv med det allmänna bästa. De fundamentala byggstenar som ger både staten och marknaden en etisk grund att stå på är å ena sidan familjen, å andra sidan civilsamhället.

Hegels aktualitet idag

Den enorma överkonsumtionen och västvärldens synbarligen omättliga aptit, visar att Hegel sätter fingret på en viktig fråga som uppkommer när marknadsekonomin blir alltför starkt förknippad med ensidig individualism. Överkonsumtionen har en moralisk sida och en miljömässig sida som hänger ihop med varandra. Faran med Hegels filosofi är att den reduceras till en ren social analys, utan några egentliga politiska lösningar. I den mån Hegels tankar så som här nämnts kan ligga till grund för politiskt reformarbete, kan det vara för att understödja en mer liberal ekonomisk politiks nödvändighet för att stärka civilsamhället. Daniel Bergström skriver i sin artikel i Konservatism & kapitalism om hur skattelättnader inte bara stärker individen och dennes rättigheter, utan tillsammans med en mindre offentlig sektor också kan stärka civilsamhället som sådant. Bergström skriver:

”En liten stat med låga skatter och stora incitament till ansvarstagande och arbete leder till självförsörjande och självständiga individer, vilket i sin tur leder till ett stärkt civilsamhälle. När staten och dess skyddsnät drar sig tillbaka så breder de naturliga, ursprungliga gemenskaperna som familjen och religionen ut sig.”

Hegels filosofi kan som synes stödja en del konservativa politiska argument. Men jag vill framhålla att hans socialfilosofi i första hand har en idépolitisk snarare än sakpolitisk relevans: om vad det innebär att vara en fri och rationellt självbestämmande individ. Hegels teorier om ömsesidigt erkännade och ekonomiskt utbyte visar att de mest individualistiska och liberala idéerna om ekonomi i praktiken undergräver individens möjlighet att leva fritt inom ramen för en struktur av ömsesidigt erkännande.

(Översättning från norska av Ricky W. Karlsson och Jakob E:son Söderbaum)

Lars Gauden-Kolbeinstveit är utbildad filosof med en master från Universitetet i Oslo. Han är verksam vid den norska liberala tankesmedjan Civita, och medlem i redaktionsrådet för den norska konservativa tidskriften Minerva.

Är liberaler smartare än konservativa?

Det finns många olika sätt att framhålla och propagera för sin ideologi. Ett som nått viss popularitet bland vänsterkretsar i USA är att försöka bevisa att liberaler är mera intelligenta än konservativa. Det fortsatta resonemanget skulle då bli att liberalerna i kraft av sin högre intelligens skulle ha mera rätt, och därmed en slags moralisk grund för att kräva makten.

Undersökningen

En av dessa undersökningar kommer från det vänsteranstrukna universitetet LSE och publicerades i Social Psychology Quarterly, som är en tidskrift för sociologer. Den har kommenterats med gillande av ett par liberala bloggare i Sverige.

Studien postulerar att det finns vissa mänskliga preferenser som är av naturen givna och som gynnats av evolutionen, såsom religiositet, och prioritering av familj och vänner över andra. Det finns vidare andra värden som inte på samma sätt är naturliga utan konstruerade av människor i strid med traditionen och istället baserade på tänkande och resonemang. Att på detta sätt tänka nytt och att överge det naturliga för det abstrakta, konstruerade och teoretiska är enligt denna definition ett tecken på intelligens. Således är liberaler intelligentare än konservativa.

Detta antagande får stöd i undersökningar av intelligenskvot som visar att personer som identifierar sig som konservativa i snitt har lägre IQ än de som identifierar sig som liberala, och de som identifierar sig som religiösa har lägre IQ än ateisterna. De genomsnittliga värdena i undersökningen är för liberaler 106, ateister 103, religiösa 97 och konservativa 95.

Liberala reaktioner

Homo Sapiens Futurum? - Den intellektuella jätten Mona Sahlin (s)

Detta får den liberale bloggaren Niklas Dougherty att frusta av lycka. Inte nog med att han nu ser sig fått bevis för liberalernas intellektuella överlägsenhet, han går så långt som att utropa en ny mänsklig underart, Homo Sapiens Futurum, som nu skall härska över planeten. Konservativa bör ha vett att erkänna sin underlägsenhet och helt enkelt tiga i församlingen.

Lite mer eftertänksam är Caspian Rehbinder som menar att undersökningen förvisso visar att de konservativa kan avfärdas som lägre stående intelligenser, men han noterar att det med undersökningens utgångspunkt inte går göra åtskillnad mellan liberaler och socialister. De senare är ju om möjligt än mer ateistiska, abstrakta och teoretiska än liberalerna.

Jag skall i det följande försöka (om nu min intelligens, såsom varande konservativ och religiös, räcker för att klara av att hantera tangentbordet och stava några enklare ord) formulera en konservativ syn på denna och andra liknande undersökningar.

Ideologisk forskning som härskarteknik

Ett klassiskt skämt som hånar konservativas intelligens: ”I en förödande brand i president Reagans bibliotek förstördes båda böckerna. Det verkligt tragiska är att han bara hade hunnit färglägga den ena av dem.”

Det första man bör fundera över är huruvida denna typ av forskning överhuvudtaget har någon relevans för det politiska samtalet. Är det inte så att mobiliserandet av denna typ av ideologiskt grundade undersökningar endast är ett ganska patetiskt försök att tysta sina motståndare med personangrepp? Istället för att besvära sig att argumentera för sin sak och sina idéer så tar man motståndarens påstådda ointelligens som ursäkt för att ignorera dem, eller t.o.m. kräva deras tystnad. Det signalerar inte för mig särskilt stark tilltro till de egna argumenten, och inte heller särskilt helhjärtat uppslutning kring grundläggande demokratiska rättigheter, som yttrandefrihet.

Vi har tidigare sett andra liknande försök att tysta ideologiska avvikare genom att stämpla dem som ointelligenta, eller rent av sinnessjuka. I USA lär det vara ganska utbrett bland det liberala etablissemanget att lite föraktfullt se på konservatism och särskilt kristendom som en psykisk störning, och i det gamla Sovjetunionen var det ju populärt att spärra in de som uttryckte konservativa idéer (eller liberala för den delen) på sinnessjukhus.

Sammanfattningsvis är denna typ av studier knappast att betrakta som vetenskap, utan snarare som härskarteknik. I vart fall är det så den tenderar att användas av vänsterdebattörer.

Studiens resultat

Hur trovärdig och signifikant är då själva studien i sig? Vad gäller den teoretiska delen kan man säga att den egentligen ingenting säger. I undersökningen definieras liberala preferenser som synonyma med intelligens, och konservativa på motsvarande sätt som synonyma med bristande intelligens. Men att ha byggt in bevisen för sin tes i själva definitionen är ju inte direkt vetenskapligt övertygande.

Intressantare blir då undersökningen av IQ mellan grupper av människor med olika preferenser. Det finns som jag ser det ingen anledning att ifrågasätta det empiriska resultatet. Däremot kan man möjligen fundera över hur signifikant det är. Mellan ateister och religiösa skiljer i undersökningen 6 punkter på IQ-skalan, mellan liberaler och konservativa 11 punkter. Hur stor skillnad är egentligen detta? Hur exakta är metoderna för att mäta IQ?

Jämför man större studier utförda på samma population visar det sig att resultaten ofta skiljer sig med några punkter. En skillnad på 3-5 punkter är inte ovanligt. Upp till 10 förekommer. Det är således inte säkert hur stor skillnaden verkligen är. Den kan vara betydligt mindre, men såklart även större.

Även om siffrorna är helt korrekta är dock skillnaden ganska liten. Det är knappast så att vi har en grupp med högintelligenta liberaler, och en med stendumma konservativa, utan det handlar om två grupper som torde ha tämligen stor spridning internt och vars resultat går in i varandras men med viss förskjutning uppåt i skalan för liberaler och ateister. Man bör nog vara försiktig med att dra allt för stora växlar av detta.

Andra studier

Det finns andra mer eller mindre vetenskapliga studier som gjorts med liknande innehåll. Två svenska alster är den undersökning av svenska väljares begåvning som politikbloggen gjort, och en doktorsavhandling om dogmatism. I den förstnämnda jämfördes valresultatet i olika svenska kommuner med resultatet på mönstringen som ungdomar från motsvarande kommun fått. Det visade sig att det fanns en stark samvariation mellan höga resultat på försvarets intelligenstest och hög andel röstande på m och fp i kommunen. Mönstrande från kommuner med höga röstetal för s och v fick i snitt betydligt sämre resultat.

Denna undersökning skulle i så fall tyda på att borgerliga väljare (liberala och konservativa) är mer intelligenta än socialistiska. Nu skall nog denna undersökning tas med lika stor nypa salt som den tidigare nämnda, men den visar i alla fall att förhållandena inte är så entydiga.

Vänsteranhängarens ryggmärgsreaktion inför ideolgiskt besvärande information

En annan studie som jag bara hört om ryktesvägen och sedan förgäves letat efter är en svensk doktorsavhandling i psykologi (?), som studerat förmågan hos personer av olika ideologi att ta till sig information som strider mot de egna värderingarna, och på basis av dessa ändra uppfattning. Resultatet lär ha visat att personer med högersympatier var mera öppna för ny information, medan vänstersympatisörer höll fast vid sin uppfattning även när nya fakta talade för att den var felaktig.

Skulle någon läsare känna till studien får de gärna presentera en hänvisning till den för den vore intressant att studera närmare. Eftersom jag just nu saknar källa till detta kan jag knappast dra några säkra slutsatser av den undersökningen. Skulle det vara så att den stämmer så som jag fått den berättad kan man på basis av den ifrågasätta hur intelligent vänstersympatisörernas inställning är. Bör det verkligen vara så att om terrängen och kartan misstämmer så gäller kartan?

Det skulle inte förvåna mig om det vore så. Den radikale har sina abstrakta modeller att luta sig mot, ideologiska teorier som man köpt som ofelbara. Självklart avfärdar man då fakta som inte passar in i modellen. Den konservative däremot är ständigt medveten om sin egen ofullkomlighet. För den konservative faller inte domen över en idé på basis av dess ideologiska skönhet, utan på basis av historiens dom. Funkar det så är det bra, annars inte. Med en sådan inställning blir det livsviktigt att ständigt ta in och utvärdera ny information. För den radikale inskränker sig faktainhämtningen till att försöka vrida, bända eller förneka informationen för att passa ideologins modeller.

IQ och lämplighet att regera

Låt oss ändå anta att vi godtar antagandet att liberaler i snitt har något högre IQ än konservativa. Vad bör detta då få för konsekvenser för vår syn på respektive gruppers lämplighet att regera? Till att börja med kanske man bör uttrycka viss förvåning över att personer som påstår sig vara liberaler är så snara att resonera i termer av kollektiv. Om IQ är ett mått på en persons lämplighet att styra ett land, en kommun eller ett företag, så är det ju ganska ointressant hur intelligenta i snitt olika kollektiv denna person tillhör är. Det intressanta borde ju i så fall vara hur intelligent denne är som individ.

Men det kan nog finnas goda skäl att ifrågasätta det självklara i att IQ och lämplighet att inneha ett ämbete är samma sak. Det torde finnas en rad andra faktorer som är nog så viktiga. En sådan är empati – förmågan att sätta sig in i andra människors situation. Om det nu är så att gemene man är ganska konservativ, man värnar trygghet, familj och religion, men det finns en intellektuell elit av liberaler som konstruerat andra prioriteringar, vad är det som säger att denna elits sätt att organisera samhället är det bästa?

Kan det inte vara så att om den liberala eliten får styra efter sina värderingar så får vi ett samhälle som inte alls passar den stora allmänheten? Kanske får vi ett samhälle som i teorin är bra, men som i praktiken inte når sin fulla potential därför att man misslyckats i att sätta sig in i hur människor utanför den egna klicken av intelligenta liberaler tänker och fungerar, och därmed inte tar hänsyn till detta i sina kalkyler.

Hermann Göring med en IQ på 138. Lämplig ledare?

En annan faktor som borde väga tungt är den etiska. Om vi på fullt allvar menar att hög IQ enbart skulle vara tillräcklig grund för att förorda en person till ledande befattning så tvingas vi nog acceptera en del märkliga ledare. De åtalade nazistledarna i Nürnberg fick genomgå IQ-tester, och det visade sig att de genomgående hade ganska hög IQ. Den mint intelligente, råskinnet Julius Streicher, nådde ett resultat på 106, d.v.s. fullt i linje med den genomsnittlige liberalen eller ateisten. De flesta låg betydligt högre. Hermann Görings IQ låg på 138, ett högt resultat, som hade räckt till medlemskap i Mensa. Betyder detta att Göring skulle vara en lämplig politisk ledare? Miljontals mördade skulle nog invända.

Det finns andra intressanta skillnader i IQ mellan olika grupper. Köper vi att skillnaderna mellan liberaler och konservativa motiverar att de förra skall härska och de senare tiga och lyda (en uppfattning som rent ideologiskt borde ligga närmare nyss nämnde Göring än en liberal) tvingas vi således fundera över vad det innebär att män i snitt brukar ligga ungefär 5 punkter högre än kvinnor, att svarta amerikaner får stryk av vita amerikaner med omkring 17 punkter, och att européer i snitt ligger 20 punkter över människor från Nordafrika och 40 punkter över afrikaner söder om Sahara. Är det så att liberalismens nya väg är avskaffande av kvinnlig rösträtt, införande av apartheid och kolonialism?

Teori och praktik

Avslutningsvis skall jag kasta mig över köttbenet som Caspian Rehbinder serverade mig. Om det nu är så att ateism, förkastande av borgerlig moral, och tilltro till abstrakta teoretiska modeller är tecken på hög intelligens, vad är det då som säger att liberalerna, och inte socialisterna är de mest intelligenta? Alla dessa kännemärken passar ju nog så väl in på en socialist.

Sovjetunionen - Ett intelligent föredöme?

Faktum är att det samhälle som borde ha varit skapelsens krona är Sovjetunionen. Ingenstans i historien har radikal ateism och tilltro till abstrakt ideologi varit mer framträdande. Där om någonstans borde intelligentsian förmått bygga det perfekta samhället. Men så blev det inte. Mötet med verkligheten blev för svårt för kommunismen och systemet kollapsade, efter decennier av outsägligt lidande för befolkningen.

För en konservativ, vars tilltro till beprövad erfarenhet är större än till abstrakta modeller, kommer detta inte som en överraskning. För en konservativ spelar abstrakta teorier om hur olika ideologier påverkar människors intelligens och hur människors intelligens påverkar deras förmåga att skapa bra samhällen mindre roll än det faktiska resultatet, hur man lyckas i den verkliga världen.

Därför rycker vi på axlarna åt teorier som den i artikeln recenserade. De är skapade utifrån liberala premisser, från en övertro på det teoretiska och det abstrakta, de blir meningsfulla endast för den som från början delar denna övertro, och de är konstruerade så att de definitionsmässigt bekräftar denna egna övertro. Med verkligheten har de dock lite att skaffa. Så, kära liberaler, jag beklagar, det blir nog till att besvära sig med att även fortsättningsvis argumentera i sak, istället för att gömma sig bakom statistik och teorier, och avfärda motståndare som ointelligenta.

Den läsare som till äventyrs väntar på att jag skall avsluta med något slagkraftigt bevis på min egen höga intelligenskvot för att definitivt avliva det liberala argumentet blir dock besviken. Jag har faktiskt aldrig gjort något IQ-test, och även om så vore fallet, och jag mot förmodan hade lyckats bra, så vore det mig främmande att vara så vulgär som att framhålla detta. Jag säger som den eminente fysikern Stephen Hawking, som garanterat har högre IQ än såväl mig som herrar Rehbinder och Dougherty :

People who boast about their IQ are losers.

Patrik Magnusson

Skillnaden mellan europeisk och amerikansk höger

Med det senaste halvseklets begreppsförvirring är det svårt att riktigt lita på någons användning av begreppet 'höger'. Upplysning behövs.

PÅ DJUPET | Många har uppmärksammat att ”liberals” i USA är ungefär vad vi i Sverige kallar för socialdemokrater, och även att många som vi skulle beteckna som liberaler kallas för ”conservatives” i USA. Visst finns det även en hel del sådana vi betraktar som konservativa bland ”conservatives” i USA, och överlag måste man säga att det vi betecknar som högerpolitik och konservativ idébildning står starkare i USA än på de flesta håll i Europa idag. Det finns uppenbarligen en hel del begreppsförvirring här att reda ut. Och hur kommer överhuvudtaget allt detta sig?

Skillnaden mellan europeisk och amerikansk syn på höger och vänster, konservativt och liberalt, kan sägas grunda sig dels på idéhistoriska skäl och dels på samhällsutvecklingen i USA respektive Europa inte minst under 1800-talet. Efter franska revolutionen 1789 placerades i det franska parlamentet de som var för revolutionen till vänster och de som var emot den till höger. Detta är upptakten till vårt sätt att tala om politisk vänster och höger. Till en början bestod vänstern av liberaler och högern av konservativa, men ganska snart avknoppades socialismen från liberalismen och blev en egen huvudideologi jämte de två andra. Detta är det språkliga skälet till att vänstern i USA kallas för liberaler, även om det vi européer kallar för liberaler inte alls hör hemma i det lägret – det består snarare av socialdemokrater av en mängd olika nyanser.

Olika vägar i utvecklingen

Viktigt är som sagt också skillnaderna i samhällsutvecklingen. Den ursprungliga konservatismen, som utgår från irländaren Edmund Burke (1729-1797), opponerade sig mot den alltför radikala liberalismen. Visserligen företrädde också konservatismen redan från början frihetsidealet, men för konservatismen handlar det i grunden om ”ordered liberty” (översätts vanligen som ”frihet under ansvar”), vilket är någonting helt annat än liberalismens ”laissez faire”. Europa under 1800-talet var imperiernas kontinent, medan USA var f.d. europeiska kolonier som vunnit sin frihet själva och samtidigt både byggts på en liberal konstitution och av frihetstörstande människor såsom fattiga bönder, religiösa minoriteter och entreprenörer. Så medan Europa har ett mycket definierande arv av såväl monarkiska imperier som känsla för sina egna nationer och dess kulturella särprägel jämfört med andra nationer, har USA ett frigjort kolonialt och ett republikanskt federalt förflutet där det knappast funnits utrymme för nationalism, utan där fosterländskheten istället handlat om en patriotisk uppslutning bakom den frihetliga värdegrund som den federala staten byggts på. Därför är europeiska konservativa genom historien – både tänkare och politiker – generellt sett mer kulturellt orienterade än amerikanska konservativa. Det är inte förrän i och med Russell Kirk (1918-1994) som amerikansk konservativ idébildning på allvar knyter an igen till Edmund Burke. Detta kallas för (amerikansk) nykonservatism, och ska inte blandas ihop med neokonservatism.

De viktiga skillnaderna och likheterna

Medan den europeiska respektive den amerikanska konservatismen har gått ganska skilda vägar fram till Andra världskriget, börjar de nu alltså gå ihop igen. Detta har stor betydelse för den moderna konservativa idédebatten. Betydande skillnader kvarstår dock mellan amerikansk och europeisk höger, den s.k. neokonservativa politik som George W. Bush drev, vilken gick ut på att sprida frihet och demokrati genom militära offensiver runtom i världen, har sina anhängare både bland europeiska liberaler och konservativa. Men neokonservatismen är kontroversiell både inom europeisk liberalism och konservatism, vilket förstås i stor utsträckning hänger samman med Europas arv av såväl nationsbyggande som imperiebyggande. Om neokonservatismen är den ena och mest betydande halvan av amerikansk konservatism, så är paleokonservatismen den andra och denna ligger desto närmare den europeiska liberalkonservatismen. Den europeiska socialkonservatismen för sin del finns knappast något gehör för inom amerikansk konservatism, mer om detta nedan.

Konservatismen värnar som bekant de värden som visat sig historiskt framgångsrika och meningsfulla för folket. När det gäller europeisk konservatism spelar därför varje lands förflutna en betydande roll för synen på vilka historiska värden som är de viktigaste att försvara. Många länder har ett imperialistiskt förflutet (t.ex. Storbritannien, Frankrike), medan det också finns ett antal nationalstater (t.ex. Norge, Finland) och nationer som fortfarande kämpar för sin självständighet (t.ex. Skottland, Baskien). (Poängen här är att illustrera imperiebyggandet som en europeisk kraft, och nationalstatsbyggandet som en annan europeisk kraft som ofta handlat om att bryta sig loss ur en statsbildning, därav de angivna exemplen på länder.) Den huvudsakliga uppdelningen i Europa har mot denna bakgrund blivit den mellan liberalkonservativa och socialkonservativa. De anglosaxiska länderna står främst inom den liberalkonservativa idébildningen, medan kontinentaleuropisk konservativ idébildning är mera socialkonservativt inriktad. Den stora skillnaden är att liberalkonservatismen är mera negativt inställd till staten, medan socialkonservatismen bejakar staten som ”den stora förhindraren av katastrof” (Juan Donoso Cortés, 1809-1853). Liberalkonservativa är också i allmänhet mer välvilligt inställda till globaliseringen än vad socialkonservativa är, och liberalkonservativa är i regel värdemässigt orienterade mot västvärlden som kultursfär medan socialkonservativa mer tenderar att slå vakt om sitt eget folks historia och kulturella särart.

Kristen höger och det Kalla kriget

Sedan har vi detta med religionens betydelse i sammanhanget. I USA är ”den kristna högern” ett välbekant koncept och en stark och inflytelserik konservativ väljargrupp, på ett betydligt mera påtagligt sätt än i de flesta europeiska länder (undantag finns förstås, som t.ex. Polen). Att kristendomen står starkare i USA idag än i Europa gör också sitt för skillnaderna i både idébildning och i politiskt genomslag, eftersom ju konservatismen ändå utgår i större utsträckning från den judisk-kristna värdegrunden än vad både liberalismen och socialismen gör. I Europa spelar också skillnaden mellan det katolska syd och det protestantiska norr viss roll för den konservativa idébildningen, inte minst i så måtto att de flesta europeiska konservativa tänkarna under 1900-talet faktiskt varit katoliker.

I både Europa och USA har under andra halvan av 1900-talet den politiska debatten alltmer kommit att kretsa kring socialism och liberalism. Efter Andra världskriget lierade sig de konservativa i allt större utsträckning med liberalerna mot det växande socialistiska hotet om förstatligande, planekonomi och kollektivisering istället för det fria näringsliv och det fria civilsamhälle som både konservativa och liberaler ville slå vakt om. I och med att liberalismen också framstod som en effektivare motståndare mot socialismen, kom liberalismen alltmer att ta över det högerperspektiv i debatten som konservatismen tidigare företrätt. Därför räknas liberaler idag som höger i Europa.

Att förstå skillnaderna

Summa summarum är alltså att man i USA har behållit den gamla distinktionen mellan höger/konservativa och vänster/liberaler och därmed definierat socialdemokrater och socialister som ”liberals”, medan vi i Europa istället har omdefinierat liberaler som ”höger”. Så detta att den politiska debatten till synes äger rum mellan liberaler och konservativa i USA, och mellan socialister och liberaler i Europa, bevisar inte i sig att USA är mera högerorienterat än Europa. Däremot står frihetliga värden starkare i USA än på de flesta håll i Europa av historiska skäl. Dessa skäl inkluderar den skilda samhällsutvecklingen innan Andra världskriget och därefter USA:s ledande roll som motvikt mot världssocialismen under Kalla kriget, vilket givetvis också präglat amerikanernas syn på socialism och gjort det betydligt mera kontroversiellt att vara socialist i USA än i Europa.

Det som håller på att hända idépolitiskt idag, är att det blir allt svårare överlag att utgå från den bipolära politiska skalan höger-vänster. Egentligen har politiken hela tiden varit tripolär i bemärkelsen socialism-liberalism-konservatism. Som Tradition & Fasons Patrik Magnusson har visat är det idag också lämpligt att ta till en tvådimensionell modell för att tillräckligt tydligt kunna bedöma politiska idéer i förhållande till varandra. En fyrfältare där ekonomisk vänster och höger är ena dimensionen, och en andra social dimension mellan auktoritära respektive frihetliga idéer. Det är verkligen på tiden att reda ut begreppen i samhällsdebatten, det är fullständigt fruktlöst att stå och stampa i samma idédebatt och med samma terminologi som rådde på 30-talet, som de flesta inom både politiken och media gör idag!

Jakob E:son Söderbaum

Den glömda politiska dimensionen

Svensk politik kanske mer än någon annan kan beskrivas utefter en linjär skala från vänster till höger. Till vänster hittar vi planekonomerna i vänsterpartiet (kommunisterna), och till höger marknadens ivrigaste tillskyndare, så som MUF på det glada 80-talet. Kort sagt handlar politik om ekonomi. Ju mer av fri marknad man vill ha, desto mer höger är man, ju mer av statlig styrning för att uppnå ekonomisk likhet man förordar, desto mer vänster är man.

Så får vi ett borgerligt block till höger, och ett socialistiskt till vänster. Vidgar man blicken till en mer internationell jämförelse kanske det vore mera riktigt att placera borgerligheten i mitten, och sossarna till vänster, eftersom den svenska politiska skalan är så pass vänstervriden jämfört med andra länder.

En social dimension

Med tiden har det dock i alla fall för mig blivit uppenbart att denna endimensionella syn på det politiska spektrumet är alltför fattigt. Det finns en rad politiska stridsfrågor som inte direkt kan härledas till synen på ekonomin. Dessa missar man med en enkel ekonomisk höger-vänsterskala. Den kanske viktigaste alternativa dimensionen är den sociala, d.v.s. hur man ser på olika värdefrågor.

Det skall på en gång sägas att denna glömda dimension är betydligt spretigare än den ekonomiska, och att den ingalunda är den enda tänkbara. Ändå ser jag den som ett sätt att tillföra den ideologiska kartan ett oerhört mycket rikare verktyg för analys än vad den enda ekonomiska dimensionen kunde erbjuda. Det mest ambitiösa försöket att skapa en sådan är ”The Political Compass”, som istället för en vänster-höger axel erbjuder ett tvådimensionellt koordinatsystem, och med hjälp av ett frågebatteri på webben låter besökaren placera in sig i detta system i relation till ett antal kända politiska personer i nutid, eller den moderna historien.

Den tvådimensionella politiska kompassen

Ungefär så här ser den tvådimensionella politiska skalan ut, med ett antal politiska personer utplacerade som referens. Notera det mycket korta avståndet mellan Reinfeldt och Sahlin, vilket delvis beror på Nya moderaternas vänstersväng, men framförallt på att skalan helt enkelt är anpassad för att inrymma sådana extrema individer som Stalin och Pinochet, vilket gör att hela den svenska politiska skalan bara upptar en bråkdel av fältet.

Det som också kan noteras är den förhållandevis extrema positioneringen av de båda svenska statsministerkandidaterna i den sociala dimensionen. Medan praktiskt taget alla västledare befinner sig på den övre, auktoritära, halvan, så finns de svenska på den nedre libertarianska. Här kan vi redan börja se en antydan till varför denna tvådimensionella modell har ett mervärde.

Jag kommer fortsättningsvis att benämna den vertikala dimensionen i modellen för den sociala, och jag kommer vidare att benämna den övre halvan för den värdekonservativa och den nedre för den värderadikala

Det svenska politiska systemet

När vi nu har en tvådimensionell modell att arbeta med kan vi skaffa oss en mera utvecklad syn på det svenska partisystemet. Originalmodellen listar bara mera betydande politiska ledare världen över, varför den begripligt nog inte ger någon vägledning om svenska förhållanden. Den bild jag tecknar nedan är därför inget annat än min uppskattning av var de svenska partierna befinner sig, och det finns säkert många som skulle ha en annan uppfattning, men vi tar den som utgångspunkt i alla fall.

Det svenska politiska landskapet i två dimensioner

Det första man kan konstatera är hur de fyra allianspartierna trängs nära modellens mitt i den nedre högra kvadranten. Det parti som sticker ut lite av de fyra är Kristdemokraterna som har en något mera värdekonservativ profil än sina tre alliansbröder. Av de tre övriga allianspartierna bedömer jag att Moderaterna idag är det parti som är mest värderadikalt och minst marknadsinriktat. Därmed inte sagt att alla partiets medlemmar och sympatisörer skulle passa in på en sådan beskrivning, men givet partiledningens signaler och den förda politiken hävdar jag att det stämmer.

Centern, det gamla bonde- och folkrörelsepartiet, är idag det parti som är mest utpräglat marknadsvänligt idag, medan Folkpartiet, det gamla frisinnade och radikala borgerliga alternativet, idag är det av de tre som, tack vare sin profil inom integration, skola och försvar, har svagast värderadikal prägel. Att partiet ändå inte kommer högre i värdeskalan beror på dess inställning i familje- och moralfrågor, som fortfarande är avgjort radikala.

Oppositionen finner vi som väntat på den vänstra planhalvan, med miljöpartiet som det mest mittenorienterade rent ekonomiskt, men också det kanske mest värderadikala av alla svenska partier. Till vänster om Miljöpartiet, och lite mindre utpräglat värderadikalt finner vi Socialdemokraterna. Dessa båda partier står ganska nära varandra. De fula ankungen i sammanhanget är Vänsterpartiet, som förvisso i värdefrågor ligger ganska i linje med sina partners, men i ekonomiska frågor är tämligen extremt.

Bilden visar också tydligt varför Sverigedemokraterna möts med sådan universell avsky. Det handlar naturligtvis delvis om taktik, och ovilja att släppa fram en ny spelare, men det handlar också om ett parti som befinner sig helt vid sidan av den rådande politiska skalan och ordningen i Sverige. SD befinner sig  en bit in på den vänstra planhalvan ekonomiskt. Detta är dock inte särskilt unikt. Snarare ligger de ganska väl i linje med t.ex. Socialdemokraterna.

Det som däremot står ut är placeringen i den sociala dimensionen där partiet på grund av sin syn på invandringsfrågan, men även i synen på moralfrågor, placerar sig ganska nära den auktoritära kanten på modellen, långt från övriga partiers värderadikala hållning. Man kan ha mycket åsikter om SD, men de skall i alla fall ha ett erkännande för att ha vidgat det politiska perspektivet i Sverige.

Mitt eget resultat i testen placerar mig i den övre högra kvadranten i modellen (se min slipsprydda avatar), den enda som i det svenska politiska landskapet saknar partinärvaro, men som internationellt sett håller personer som Angela Merkel, Tony Blair, Nicolas Sarkozy och Margaret Thatcher.

Tony Blair(Lab) - för konservativ för det svenska partisystemet

Jag har även lagt in en historisk dimension i modellen, som visar hur den politiska skalan i Sverige gradvis förskjutits mot det värderadikala hållet. Oavsett vilka politiska vindar som blåst i ekonomiska frågor så har varje skifte samtidigt inneburit en radikalisering i sociala frågor.

På 50-talet var den politiska skalan tryggt förankrad i en värdekonservativ grund. Det som skedde under 60-talet och kulminerade det fatala året 1968 var att den politiska skalan försköts vänsterut, men också att den politiska vänstern radikaliserades i sociala frågor. När den politiska pendeln svängde tillbaka högerut under 80-talet så skedde inte motsvarande rekyl i sociala frågor. Istället kom den politiska tyngdpunkten i sociala frågor att flyttas alltmer åt det radikala hållet i och med att borgerligheten kom att acceptera en stor del av den sociala revolution som vänstern genomdrivit efter 1968.

När nu pendeln åter svänger vänsterut sedan ett drygt decennium tillbaka så medföljs denna svängning av en ny våg av radikalisering i sociala frågor. Sammantaget har vi ett i stort sett oförändrat politiskt läge över tid i ekonomiska frågor, eftersom vi där har två politiska kraftfält som utför en dragkamp om politiken och som omväxlande får övertaget, medan vi i sociala frågor har fått en bestående, och kontinuerligt pågående förändring åt det radikala hållet.

Skillnaden är att vi där inte har haft någon politisk motkraft av betydelse mot den politiska, kulturella och mediala elit som drivit det radikala projektet. Kort sagt har vi i Sverige saknat en konservativ röst. Kristdemokraterna har i någon mån försökt vara denna röst, men man har dels varit alldeles för svaga, dels har man på grund av den särskilt svenska tappningen av kristdemokrati varit en otillräcklig och defekt konservativ kraft.

Genom anpassningen till den allt mer värderadikala alliansen har med tiden Kristdemokraterna allt mer kommit att sudda ut sin värdekonservativa profil, även om man hos Göran Hägglund, och framförallt hos gräsrotsrörelsen FFFF, sett tendenser till en reaktion på sistone. Vill man ha en förklaring till de starka reaktioner Hägglunds utspel mot kulturradikalerna genererat får man det i modellen. Genom detta utmanar han hela det befintliga etablissemanget och sliter i motsatt riktning mot den sedan decennier utstakade färdriktningen.

Vad är värdekonservatism?

När vi nu har presenterat en tvådimensionell politisk modell och befolkat den med våra svenska partier återstår att försöka ge den andra – sociala – dimensionen lite mera kött på benen, och då särskilt den övre konservativa planhalvan. Vad är egentligen värdekonservatism?

Det första som måste beaktas är det förhållandet att konservatism till sin natur är en naturlig motpol till all form av extremism. Det blir därför motsägelsefullt att placera konservatism som ytterlighet i en skala. Det är inte så att ju närmare den auktoritära ytterligheten man flyttar sig, ju mer konservativ blir man. Snarare kan man säga att konservatism befinner sig halvvägs upp längs den socialt auktoritära axeln, vilket också är ungefär var vi påträffar politiker som brukar betecknas som konservativa.

Längre upp finner vi fundamentalister och andra anhängare av auktoritärt styre, såsom Stalin till vänster, Pinochet till höger, och utan någon direkt placering på höger-vänsterskalan, alla diktaturers sinnebild Adolf Hitler. Jag har därför konstruerat följande begrepp för den sociala skalan:

Värdekonservatism - en moderat hållning

De båda ytterligheterna i skalan utgörs dels av värdefundamentalism, som i princip innebär att en uppsättning värderingar har lagts till grund för ett antal sakpolitiska ställningstaganden som man statiskt håller fast vid med alla till buds stående medel, dels av värdenihilism, vilket innebär att inga högre värden alls erkänns, och att man med alla till buds stående medel vill riva ned alla samhälleliga traditioner och institutioner som på något sätt försvarar och bevarar några som helst värden.

I mitten finner vi värdeliberalism, eller värdeneutralitet. Det är en hållning som varken tar ställning för eller emot rådande värden i sig, och som motsätter sig både politisk styrning som syftar till att riva ned, och sådan som syftar till att försvara rådande värden. I denna inställning finner vi också ett otvetydigt stöd för individens rätt sätta sig över alla samhälleliga värden som denne inte sympatiserar med, så länge det inte inkräktar på andras frihet.

Mellan värdeliberaler och värdenihilister finner vi en glidande skala av värderadikaler. Dessa förkastar som regel olika bestående sociala normer, och ser politik som ett redskap för att montera ned dessa. På andra sidan hittar vi en motsvarande skala av värdekonservativa, som alltså i någon utsträckning är beredda att använda politiken som ett medel för att försvara och bevara bestående sociala normer, traditioner, strukturer och andra värden.

Ett problem är att värdekonservatism tematiskt egentligen är tämligen svagt definierat, och det finns också en flytande gränslinje mellan begrepp som värdekonservatism, socialkonservatism, kulturkonservatism och moralkonservatism. Dessa överlappar delvis varandra, eller utgör delmängder av varandra.

Jag gör i det följande ett försök att gruppera ihop lite olika frågor som är nära relaterade till varandra i ett antal kluster som tillsammans kan sägas utgöra värdekonservatism. Denna uppdelning kan vara värdefull för en mer djup analys av var konservatismens svagheter och potential återfinns idag, och även för att analysera hur vägen mot att bli ett värdekonservativt alternativ skulle kunna se ut för ett parti som Kristdemokraterna.

Moralkonservatismen

Ett kluster inom värdekonservatismen skulle kunna summera som moralkonservatism. Denna är intimt förknippad med konservatismens kopplingar till religionen, vare sig det handlar om frikyrklighet i svensk tappning eller mera kontinentala katolska kopplingar. Moralkonservatism handlar om etiska frågor kring liv och död och kanske framförallt om det sexuella. Även synen på olika former av droger kan hänföras hit.

För en moralkonservativ är abort och eutanasi styggelser som definitivt strider mot det mest grundläggande värdet – rätten till liv. Inom den moralkonservativa strömningen finns det dock väldigt olika sätt att hantera och bemöta detta problem. En lösning som ligger nära det fundamentalistiska är att förespråka ett totalt och absolut förbud mot t.ex. abort

Tant Prusselius ur Pippi Långstrump - Ingen älskar en moraltant

I den andra ändan, nära en liberal hållning, ligger uppfattningen att man inte skall använda politiska regleringar för att förbjuda abort, men att man med olika medel skall uppmuntra och stödja enskilda att inom ramen för sin valfrihet fatta beslut som är etiskt hållbara, d.v.s. att avstå från att döda ofödda.

Däremellan finner vi en hållning som innebär att man använder en kombination av regleringar och stöd för att så långt möjligt minska förekomsten av abort, t.ex. tidsgränser för hur långt gångna graviditeter som får termineras, stöd i form av samtal och alternativa lösningar som adoption.

Den moralkonservativa synen på sex kan kortfattat summeras som att det är något som hör hemma i den äktenskapliga sängen, och bara där. För- eller utom äktenskapligt sex anses som omoraliskt, liksom pornografi och ofta även preventivmedel. Homosexualitet är också något som en moralkonservativ kan ha synpunkter på.

Även här finns stora skillnader. En mera liberal hållning är att sex i allt väsentligt är en privatsak, men att det finns ett samhälleligt och mänskligt värde i att man uppmuntrar och främjar en mera återhållsam inställning till sex. En mera fundamentalistisk hållning är att man skall använda lagstiftning för att förbjuda handlingar man anser omoraliska, t.ex. homosexuella handlingar eller sex utom äktenskapet.

När det gäller narkotika finns ett utbrett stöd för ett förbud mot detta långt utanför de konservativas krets. För andra droger som alkohol och tobak går det en skiljelinje inom konservatismen. Totalt förbud mot tobak och alkohol torde förespråkas av ytterst få även bland de mer fundamentalistiska, men däremot finns en utbredd uppfattning om det rimliga i att med regler motverka bruket av dessa droger med åldersgränser, begränsningar i tillgänglighet och inskränkningar i var, när och hur dessa droger får brukas.

Sammantaget är detta ett område där Kristdemokraterna har starka traditioner. Historiskt har partiet i praktiskt taget alla moralfrågor intagit en mycket konservativ, för att inte säga fundamentalistisk, hållning. Det har avgjort medfört ett problem för partiet att nå utanför sin frikyrkliga krets av kärnväljare. Moralism är avgjort något som få människor utanför denna kärna finner tilltalande, särskilt när den tar sig uttryck i en vilja att med olika typer av förbud ge sig långt in i den privata sfären och reglera livet.

Kulturkonservatism

Här handlar det om att bevara det materiella och immateriella kulturarvet. För en kulturkonservativ finns det ett egenvärde i att bevara gamla kulturmiljöer, klassisk konst och arkitektur, samt att värna olika kulturella uttryck, vare sig det rör finkultur som opera och klassisk musik, eller folklig kultur med historiska anor.

Symboler, institutioner och seder med lång och ärorik historia betraktas med särskild vördnad. Exempel på detta kan vara monarkin och det ceremoniel som omger (eller i Sveriges fall omgav) den, kyrkan och dess plats i samhället och den akademiska världen och skolan generellt som plats för bildning. Värnandet om civilsamhället och maktdelningens princip ligger nära till hands för den kulturkonservative, liksom ett gott öga till det lokala och decentraliserade.

Inför mötet med andra kulturkretsar än vår kristna, västerländska står den kulturkonservative för en trygghet i sin egen kultur som möjliggör en öppenhet och tolerans mot främmande kulturer. Detta innebär att den kulturkonservative ser med stor skepsis, för att inte säga oro, på mera radikala krafters försök att använda personer med annan kulturell bakgrund än vår som slagträ för att riva ned traditioner och institutioner som man egentligen själva vill rasera.

Oscar II öppnar Riksmötet 1905

Försök att skylla t.ex. förbud mot skolavslutningar i kyrkan, användandet av svenska flaggan och andra nationella symboler, och andra kulturellt självutplånande påfund, på att det är för att inte stöta sig med och såra invandrade personer är inte bara djupt ohederligt, det är farligt. Det föder främlingsfientliga strömningar. Om man konstruerar ett val där vi tvingas välja mellan att bevara vår kultur eller att ta emot invandrare är det inte så konstigt att en del väljer bort det senare.

Kulturkonservatismen står betydligt svagare i Sverige i allmänhet, och i Kristdemokraterna i synnerhet, än t.ex. moralkonservatismen. Inte minst syns detta i partiets naiva inställning i integrationsfrågor, och släpphänta attityd till bistånd. Även när det gäller annat kulturkonservativt finns en hel del att göra för ett parti som Kd. Inte minst är det ju direkt stötande att som framstående representant ha en person som intimt förknippas med strävan att avskaffa resterna av monarkin.

Till skillnad från moralkonservatismen är detta en fråga där det finns betydande folkligt stöd att hämta, och där Kristdemokraterna gjorde klokt i att positionera sig som mera konservativt än i dag.

Socialkonservatism

Detta är sannolikt det vidaste av alla begrepp och inrymmer i någon mening samtliga de övriga formerna av konservatism. Det som kanske mest förknippas med socialkonservatism torde dock vara familjepolitik. För den socialkonservative är familjen den centrala enheten. Det är inom familjens ram som kommande generationer växer upp och fostras. Det är där det yttersta ansvaret för att föra vidare traditioner och värderingar ligger.

Familjen ligger idag under angrepp. Ideologin bakom detta angrepp är feminismen, och de främsta verktygen är ideologisk indoktrinering, barnomsorg samt skatte- och bidragspolitik. Med ekonomiska styrmedel berövas familjerna sin valfrihet och pressas in i den mall som statsmakterna utformat, samtidigt som den ideologiska förtryckarapparaten gradvis drar åt tumskruvarna kring vad som är tillåtet att tycka utan att stämplas som en asocial samhällsfiende.

Här finns fortfarande ett visst motstånd mot de värsta avarterna av feministisk överideologi, inte minst som att konservatismen i detta fall har en kraftig allierad i form av de liberala krafter som kanske inte i sig ser något värde i kärnfamiljen, men som motsätter sig att politiska medel används för att bryta ned den mot folks vilja. Och det råder ingen tvekan om att en stor majoritet av befolkningen här motsätter sig olika typer av feministiska ingrepp i familjelivet, och att man förordar större valfrihet för familjerna i frågor om barnomsorg.

Kristdemokraterna har redan en relativt stark position i familjefrågor, och behöver inte direkt göra några större förändringar här, utan bara fortsätta på den inslagna vägen. Fallgropen i sammanhanget kan tänkas bestå av äktenskapsbegreppet och de homosexuella. Förvisso är det uppenbart att det är få inom hbt-rörelsen som är djupt troende kristna och som därför ser problem i att inte kunna gifta sig i kyrkan, utan att det hela handlar om en principfråga, eller rent av ett sätt att försöka krossa förhatliga normer som heterosexualitet eller kristendomen i sig, och tvivelsutan är det ur konservativt perspektiv fullt legitimt att försvara kyrkornas rätt att själva definiera sina teologiska begrepp, utan statlig inblandning. Däremot bör man akta sig för att göra det till en moralfråga. Det är precis sådant som stöter bort sympatisörer.

Konservatism och uniformsfunktionerna

En sista grupp av frågor rör sådant som ordningsmakt, rättsväsende kriminalvård och försvar. Jag har inget bra namn på detta kluster, men tycker att det känns rätt uppenbart att dess delar hör samman, samtidigt som de är tydligt avgränsade från andra aspekter av värdekonservatism.

Ett starkt försvar måste vara en central del i värdekonservatismen

En konservativ syn på detta område är att det är statens viktigaste skyldighet att försvara sina medborgare mot yttre och inre hot. En stark polismakt och ett starkt försvar är således ett centralt konservativt värde, enligt mitt tycke det mest centrala.

När det gäller synen på brottslingar så brukar konservativa mer än andra betona vikten av att skydda hederliga medborgare från brottslingars verksamhet, och således förorda längre straff för dömda brottslingar. Det finns även i det konservativa tänkandet en helt annan acceptans än hos vänsterfolk för att straffet i sig är en rättvis påföljd för den som gör orätt.

Det finns ett starkt folkligt stöd för en utbyggd och effektivare polismakt, för hårdare straff, och i växande grad för behovet att återuppbygga försvarsmakten. Detta är således också ett område som ett konservativt parti kan vinna väljare på, kanske det med allra störst potential.

Samtidigt är detta det område som Kristdemokraterna historiskt varit allra sämst på. Partiet har ju varit snudd på pacifistiskt, och det finns fortfarande en stor motvilja mot att profilera sig allt för mycket som ett parti som tar ansvar för rikets säkerhet, och som står för hårda tag mot kriminaliteten. Skall kristdemokraterna således ha en chans att etablera sig som det konservativa alternativet i svensk politik är det här man behöver sätta in mest kraft.

Avslutning

Det finns således goda skäl för att uppmuntra till en mer nyanserad bild av det ideologiska landskapet, inte minst om man är konservativ. Den politiska pendeln har de senaste halvseklet svängt än till vänster, än till höger, men den mest centrala och bestående förändringen har pågått i det fördolda, nämligen en ständig radikalisering av sociala frågor, av värdefrågor.

De flesta konservativa tenderar att befinna sig i intervallet mitten-höger på den ekonomiska skalan, och har således sett det naturligt att liera sig med marknadsliberalerna i deras kamp mot socialisterna. Med tiden har det blivit mer uppenbart att den liberalkonservativa alliansen varit ett enkelriktat samarbete. Liberalerna har helt enkelt inte gett något tillbaka. Om det beror på ren oginhet eller om det faktiskt beror på att den sociala dimensionen varit så osynlig så att man faktiskt inte begripit att det finns andra viktiga värden för en konservativ än fri marknad, ska jag låta vara osagt, men effekten har blivit total marginalisering för konservativa värden.

Kanske är det så att det håller på att ske ett uppvaknande på denna front, att vi ser en allt större medvetenhet hos oss konservativa att det faktiskt finns andra dimensioner än de rent ekonomiska, och att tiden är kommen för oss att formulera våra krav på detta område. Än finns oerhört mycket att göra, och ännu är det oklart vilka vägar som kan visa sig framkomliga.

Den mest naturliga lösningen, och den som torde ha störst utsikt till framgång, är att kristdemokraterna fortsätter på den inslagna vägen och gör en fullskalig satsning på att bli ett verkligt konservativt parti, genom att stärka sin uppslutning kring polis och militär, genom att fortsätta sitt försvar för familjen, och genom att bli bättre på att försvara vårt kulturella arv, men också genom att tona ned de mera extrema inslagen av moralkonservatism. Kristdemokraterna måste på detta område gå från att bli ett förbuds- och ett kontrollparti till att bli ett frihetligt parti men med bibehållen etisk kompass.

Skulle inte Kristdemokraterna mäkta med denna förändring tror jag att vi inom inte allt för lång tid kommer att få se en ny politisk skapelse i den svenska politiska floran. För på lång sikt är det inte rimligt att tro att den del av det politiska spektrumet, ekonomiskt höger och socialt konservativt, som internationellt sett tenderar att rymma en majoritet av partierna, politikerna och väljarna, i Sverige skall vara helt tomt på partier.

Patrik Magnusson