Nu har T&F:s antologi ”Konservatism & kapitalism” äntligen kommit från tryckeriet. Stöd gärna vår gärning under dessa tre år med att köpa ett ex eller två för 50 kr/st! Maila på: info@traditionochfason.se
Redaktionen
Archive for the 'Redax' Category
Konservatism & kapitalism nu anländ från tryckeriet!
Published januari 3, 2012 Redax Leave a CommentGÖR MONARKIN ETT LAND KONSERVATIVT?
De flesta av oss som deltar i den politiska debatten i Sverige skulle knappast säga att konservativa ståndpunkter står högt i kurs. Läser man Tradition och Fason med regelbunden basis så är man definitivt medveten om att man kan behöva stå till svars om man i andra sammanhang ventilerar åsikter som kan definieras som försvar för familj/normer/moral/kungahus. Ni förstår vad jag menar.
När man läste Lena Andersson i DN den 4/12 var det dock lätt att få intrycket att ”konservatism, kristendom, könsroller, heterosexualitet, äktenskap och barnafödande” var högsta mode i Sverige. Lägg därtill till att Lena Andersson beskyllde monarkin och kungahuset för allt ovanstående och en lätt surrealistisk känsla infinner sig.
Jag tror emellertid att Andersson faktiskt delvis har rätt i sak. Könsroller, heterosexualitet, äktenskap och barnafödande är populärt i Sverige. Särskilt om man ser till statistik. Antalet ingångna äktenskap per år är i dag långt många fler än vad de var för tio år sedan, och kvinnor blir inte längre paria om de säger att de hellre stannar hemma med barnen i ett par år extra. Många anser således att familj/familjen är värd att satsa på. Och det kan faktiskt ses som ett utslag av konservatism i den personliga sfären.
De flesta torde dock inte tänka i politiska banor när de väljer att satsa på kärleken, skaffa barn och bilda familj (vilket är bra). Det faktum att fler gör det säger dock något om tidsandan. Lena Anderssons förklaringsmodell till tidsandan ifråga stavas alltså monarki. Det är Kungen och Drottningens fel att människor rusar åstad och gifter sig. Det är Kronprinsessans verk att vårdnadsbidraget kom till.
”Men kom igen Lena…” så är det så klart inte. Även i USA, som bekant är en republik, så gifter sig människor och skaffar barn. I mångt och mycket kan även amerikaner sägas vara mer konservativa än svenskar i gemen. Dessa saker beror således inte på styrelseskicket. Så vad beror det på? Jo kanske på något så enkelt som att människor faktiskt tycker att familjebildning är en högst naturlig del av livet, och att man i större utsträckning vågar stå för det i dagens Sverige.
Parollen ”Död åt familjen” har ekat genom Sverige sedan 1968. Den moderna välfärdstaten har dessutom försökt bryta upp alla eventuella band människor råkar känna med sina familjemedlemmar, genom skatteregler, barnomsorg och andra medel. Men kanske har vi äntligen fått mod till oss att våga stå upp för att vi inte önskar familjens död? Men om det inte beror på Kungen, vad ligger då bakom?
Kan det vara så att en ärlig och öppen debatt har lett till ett öppnare klimat? Att människor i större utsträckning törs visa vad de tror på, på grund av att fler öppet har ventilerat tanken om att vissa saker faktiskt inte är politiska. Människor som dessutom har hävdat att familjen är något bra och något som hjälper oss att växa som individer och samhällsmedborgare.
Eller så beror det på att bägaren har runnit över. Att tyckare som Lena Andersson, som år ut och år in har sagt åt folk att de gör fel/tycker fel/röstar på/satsar fel, inte längre lyssnas på i samma utsträckning som tidigare. Att människor, på grund av den ärliga och öppna debatten som jag refererade till nyss, faktiskt har insett att man inte måste lyssna på Lena Andersson och hennes gelikar. Det finns, hör och häpna, andra åsikter att välja mellan, och de stämmer inte nödvändigtvis överens med vad kulturskribenter och vänstermänniskor har sagt i åratal… och det är ok! Man behöver inte tycka lika.
För mig är den här utvecklingen ett viktigt bevis på att seriös opinionsbildning faktiskt fungerar. Genom sakliga argument, en sansad debatton och idogt arbete så går det att förändra opinioner. Att som Lena Andersson – raljera, trycka ner och fördöma – leder i det långa loppet till att ingen längre lyssnar. Jag skriver och kommunicerar mina åsikter för att jag vill att andra ska komma till samma slutsatser som jag. Jag vill dock att de ska göra det på frivillig väg. Men man måste som sagt inte tycka lika. En grundläggande förståelse för att olika åsikter är en naturlig del av ett samhälle vore därför önskvärd, från alla sidor. Kanske skulle inte Lena Andersson vara så upprörd över att människor väljer äktenskap framför ensamhet om hon besatt den förståelsen.
Kanske skulle hon även inse att monarki faktiskt är ett statsskick som omhuldas av de flesta svenskar, av ungefär samma anledningar som varför man väljer att bilda familj. Det vill säga trygghet, tradition och stabilitet. Och det är faktiskt inga dåliga drivkrafter (eller förutsättningar). Inte i mina ögon i alla fall. Lena Andersson får gärna säga emot.
Martin Edgélius är biträdande borgarrådssekreterare på Finansroteln i Stockholms stad och ledamot i kommunfullmäktige i Nynäshamn. Har tidigare varit politisk sekreterare i riksdagen. Bloggar på Konservativa tankar samt twittrar på twitter.com/MartinEdgelius.SAGITTARIUS | Sådär ja, åter tid för Gunnar Unger. Veckans artikel handlar om opinionsbildning och ”småtyckare och stortyckare”. Mycket nöje!
Texten är först publicerad på Svenska Dagbladets ledarsida och sedan återgiven i boken Onkel H:s Hädelser (Cavefors, 1964). Läs gärna fler texter av Gunnar Unger i vår Sagittarius-sektion. Om Du gillar de texter av Gunnar Unger vi tillgängliggjort så kan Du med fördel bli ett ”fan” av Gunnar Unger på facebook (länk).
—–
Tomtar på loftet!
– Småtyckare och stortyckare, yttrade onkel H. fundersamt. På vad sätt skiljer sig egentligen stortyckare från småtyckare?
– Genom att använde mera munläder, föreslog jag. Onkel och Olof Lagercrantz, exempelvis, är typiska stortyckare. Ni gormar alltid när ni debatterar och vinglar fram på gränsen mellan det sublima och det löjliga med talrika övertramp åt jag ville inte säga vilket hållet.
– Jag undanber mig en dylik jämförelse, fräste den gruvlige gubben.
– Det gör säkert Olof Lagercrantz också, sade jag.
– Hut, pojklymmel! Men småtyckare då?
– De talar med mindre bokstäver.
– Skulle det vara du det? Eller kanske Svenska Dagbladets ledaravdelning?
– Ja, om onkel menar inga överord, lugna, sansade, balanserade, kloka omdömen.
– Småkloka?
– Hut, gubbstut!
– Nå, riksdagen då? Våra riksdagsmän får väl anses höra till småtyckarna.
– Jo, i den mån de tycker något alls och inte bara voterar.
– Jag såg just att första kammaren infört ett värdefullt hjälpmedel åt sina ledamöter. Det är ett slags skylt på talmansstolen, där de genom skioptikonbilder kan få reda på vad det är de debatterar. Hur vore det att komplettera den med en skylt på vilken det framgick hur de ska votera?
– Sossarna lär redan skicka ut stenciler till alla grppledamöter med besked om hur de ska rösta i en viss fråga.
– Storartat! Men varför inte utvidga servicen till att omfatta alla partier via skioptikonapparaten? Så här alltså: Nu debatteras det och det. Vid voteringen röstar h nej, fp nej, cp ja, s ja och k ja. Vilken rationalisering av demokratin! Ingen behöver av misstag trycka på fel knapp längre. Skulle detta genomföras kan ju även 1962-1963 års lagtima riskdag sägas ha åstadkommit ett resultat.
– Nu tycker jag onkel var orättvis.
– Jasså. Vad har du kunnat upptäcka för resultat då?
– Jo, ett jämförande studium mellan närvarosiffrorna i kamrarna och Sveriges kommunikationer har lett därhän att man numera på förhand kan bedöma hur länge debatterna bland de folkvalda fribiljettsinnehavarna på Statens järnvägar kommer att vara före helger och veckoslut. Det är bara att ringa till ”Upplysningen järnvägen”.
Gunnar Unger(till höger) i en radiodebatt med Herbert Tingsten.
– För att återgå till stortyckarna, sade den förfärlige åldringen, så får man väl räkna Tingsten dit. Är det någon som tar mun full så är det ju han.
– Tyst, inte ett ont ord om Tingsten, sade jag. Han är min gode lärare, som Jacques stekvändare brukade kalla abbé Coignard, detta sagt utan alla jämförelser i övrigt.
– Javisst ja, Tingsten gav dig en klapp på axeln i sina memoarer, sade den gemene gamlingen.
– Det har verkligen inte med saken att göra, svarade jag stelt.
– Nehej, naturligtvis inte. Men har du läst vad han skrivit i Idun-Veckojournalen häromsistens under den skämtsamma rubriken ”Varför bråda om storken och kungen?”. Där han uttalar denna din lärofader bl.a. följande:
”Det gamla försvaret för jultomten har sedan några årtionden slagit igenom i fråga om alla möjliga ålderdomliga seder och institutioner. Varför bråkar om monarki och kunglighetsfjäsk, det är löjliga och urmodiga ting och därför är det löjligt att kritisera dem. Statskyrkan och religionen, det är lite komiskt eller konstigt att allvarligt hålla på dem, men just därför komiskt och konstigt att angripa dem. Ordensväsendet: det är löjligt att fästa avseenden vid sådana småsaker, och därför klokast att med ett förstulet leende av ironi anamma och låtsas respektera. För femtio år sedan var alla dessa problem brännande, de var skiljelinjer mellan konservativa och radikala, men nu är de på väg att bli jultomtar, genomskådade och ändå sedda med tolerans eller välvilja.”
Även du får väl medge att detta stortyckande är bara dumt?
– Inte dumt, svarade jag undvikande. Tingsten är konstitutivt oförmögen att vara dum. Men låt oss kalla det en smula bornerat.
– Det tycker jag är milt uttryckt. Att säga att religionen och kyrkan är något komiskt och monarkien och kungligheten något löjligt och urmodigt, det vittnar om en kvasirationalistisk egenrättfärdighet, som jag skulle vilja kalla förstockad snarare än bornerad.
– Men detta är ju ingenting nytt, utbrast jag irriterat. Det är ju samma gamla käpphästar som motionerades i DN:s ledarspalter så länge Tingsten var tidningens chefredaktör.
– Du tillstår alltså att hans utgångspunkter är lika godtyckligt valda som…
– Som onkels? Javisst. Jag har väl inte för intet lärt mig ideologikritik av Tingsten. Det är klart att låta oss säga läran om folksuveräniteten är precis lika metafysisk som läran om kungadömet och Guds nåde. Huvudsaken är väl att vi här i landet lyckats åstadkomma en kompromiss mellan monarki och demokrati som i praktiken slagit mycket väl ut.
– Ehuru lärjunge till Tingsten vidgår du med andra ord att det finns och bör finnas utrymme i tillvaron för andra synpunkter än de förment rationalistiska.
– Javisst. Var gång jag hör ordet rationalism tänker jag alltid på den odödlige Nils Darell-historien: ”Det finnf dom fom fäjev att två och två ä fyva. Och få finnf de dom fom fäjev att tve och ett också ä fyva. Vem fan fka man egentligen tvo på?”
– Det är ingenting att skämta om, anmärkte onkel H. förargat. Du sa nyss att din beundrade Tingsten var konstitutivt oförmögen att vara dum. Men han är lika konstitutivt oförmögen att vara något annat än intellektuell. Har du aldrig tänkt på att när du läst hans i och för sig lysande memoarer, i sitt slag de mest fängslande böcker skrivna på svenska, hur – jag vill inte vara torftig, men på något sätt torr, färglös och doftlös och klanglös hans värld är? Han bekänner själv att han inte har något sinne för musik, måleri, skulptur, arkitektur, att han är oemottaglig för naturens skönhet att han hellre läser en pjäs än ser den spelas. Men bara därför att han är lika blind och döv för de oerhörda känslovärden, som är förknippade med till exempel religionen, ger det honom verkligen inte rätt att kalla andras religiositet för komisk.
– Han är nu en gång en konsekvent rationalist.
– Tingsten konsekvent? Det finns bara ett ord för hans tomtefilosofi: tomtar på loftet! fnyste den gräslige geronten.
– Sagittarius
Redaktionen
SAGITTARIUS | Åter tid för Gunnar Unger och Onkel H. Denna gång bjuder redaktionen på en av våra favorittexter som fullständigt dryper av avsky för den kulturradikala rivningshets som präglade Sverige under 60- och 70-talen. Mycket nöje!
Texten är först publicerad på Svenska Dagbladets ledarsida och sedan återgiven i boken Onkel H:s Hädelser (Cavefors, 1964). Läs gärna fler texter av Gunnar Unger i vår Sagittarius-sektion. Om Du gillar de texter av Gunnar Unger vi tillgängliggjort så kan Du med fördel bli ett ”fan” av Gunnar Unger på facebook (länk).
—–
Ner med Garparna!
Joakim Garpe (1905-1992), på många sätt personifieringen av den rivningsvåg som sköljde över Stockholm under 60- och 70-talen.
– Jag har läst och begrundat, sade onkel H. Med ett olycksbådande tonfall.
– Vadå? frågade jag förstrött.
– Jo, just precis det som din ärade tidning bett mig läsa och begrunda, gnisslade den gruvlige gubben. Nämligen följande programförklaring av Stockholms stads byggnadsborgarråd, socialdemokraten hr Joakim Garpe:
”Man kan inte bygga om hela stadsdelar och lämna stadsbilden intakt. Den kommer på många håll att byta karaktär så som kvarteren söder om Konserthuset nu håller på att förvandlas. Betyder det ett hot mot Stockholms skönhet? Det menar många och jag hör redan vreda röster från den behjärtade skara av pensionerade museiintendenter och ännu inte pensionerade entusiaster, som brinner av iver att rädda de sista resterna av Stockholms gamla skönhet, Gamla stan, gamla Klara, gamla söder, gamla äckliga Strandvägen”.
– Än sen, sade jag med väl spelad nonchalans.
– Än sen! skrek onkel H. Sedan han lyckats få mål i mun, alltmedan alpglöden spred sig över hans silvriga hjässa. Än sen! Och det uttalar Garpe efter att ha hällt ut sig om ”det inre sambandet mellan privatkapitalismens grundläggarperiod och smakförskämningen” och påstått att nog ”borde det i huvudstadens stadsbild räcka med avsevärt begränsat utrymme för dessa estetiskt och socialt lika vidriga årtionden”.
– Ja, men det låter sig ju säjas, anmärkte jag.
– Verkligen? I mitt tycke låter det sig inte ens tänkas. Men under alla förhållanden ska jag be att inte i egenskap av pensionerad museiintendent – vad är det för fel på dem förresten? – men i egenskap av icke pensionerad entusiast, som brinner av iver att rädda de sista resterna av Stockholms gamla skönhet, inlägga en behjärtad protest.
– Vassego, sade jag, men det tjänar ingenting till. Här rivs för att få luft och ljus, är inte det tillräckligt?
– I helsefyr rivs det för att få luft och ljus, utbrast onkel H. Det rivs för att bygga höghus! För min del har jag ingenting emot höghus, där de hör hemma, låt oss säga på Manhattan eller i nya syntetiska städer som Brasilia eller möjligen i en förstad som Farsta som ligger i en gammal kulturstads periferi. Men höghusbebyggelsen i City tycker jag är lika vedervärdig som oursäktlig. Ofta, nej oftast, har man en känsla av att de byggherrar som smäller upp dessa arkitektoniska atrociteter är fullständigt okänsliga för eller ointresserade av vilken effekt de får på stadsmiljön i övrigt. Jag har aldrig tyckt att Stockholms Konserthus hör till stadens vackraste byggnader vare sig in eller utvändigt, men nu, mot bakgrund av höghusen i City ter det sig rent löjligt. Tycker du att glaskolossen på Vasagatan smälter in i miljön? Eller Anglaishuset vid Stureplan! Kan då inte en arkitekt se att de fullständigt faller ur ramen för omgivningen? Är det 
ingen som reagerar inför det helgerån som begåtts genom att S:ta Katarinas profil, en av de vackraste kyrkosilhuetterna i Stockholm, där den svävar över Södra bergen, slås ihjäl av Barskrapan? För att inte tala om de groteska höghuskonstruktioner, som utan varje hemortsrätt skjuter upp ur den uppländska slättens enbevuxna backar och förjagar varje andeväsen från Amorinas lunder!
Jag begagnade tillfället medan den förfärlige åldringen kippade efter andan.
– Varför hetsar onkel upp sig? Tänk på anginan!
– Jag ger så många som flyger och far i anginan. Ge mig en ren whisky, pojkvask, så ska jag smörja kransartärerna. Varför jag hetsar upp mig? Jo, helt enkelt därför att jag tillhör de förmodligen inte alltför talrika stockholmare, som är födda i Stockholm och jag råkar älska min stad, hur löjligt det än kan låta, när man ser den, som den är. Jag älskar Stockholm som det varit – och som det skulle kunna vara. Och jag regerar lidelsefullt mot den besinningslösa vandaliseringen som nu och sedan länge övergår denna stad.
– Såja, såja, sade jag lugnande. Inga besinningslösa överdrifter.
– Det började redan när jag var ung, återtog onkel H. Utan att fästa minsta avseende vid mitt inpass. I strid mot Gustaf III:s snillrika plan för det centrala Stockholms förskönande pluggade man till Gustaf Adolfstorg så att den chaussé som skulle leda från Slottet till Haga aldrig kunde bli verklighet. Så rev man med berått mod Adelcrantz operahus, detta smycke i Stockholms arkitektur och ersatte det med Anderbergs cigarrlådor, vilket får sägas vara inbegreppet av en antiklimax. Slutligen, för att fullborda förstörelseverket, uppförde man på Helgeandholmen det nya riksdagshuset, en blasfemi, som kom t.o.m den gamle oscarianen i Oscar II att rysa, om man får tro hans egna memoarer.
– Begär onkel kanske att man ska riva operahuset, när man just på dess ombyggnad lagt ner 25 miljoner av vilka åtminstone några kommit själva operan till godo?
– Nej, det vore mycket begärt. Men nu när Skandinavbanken ska flytta från Gustaf Adolfstorg kan man väl riva ner dess gamla lokaler och förverkliga Gustaf III:s tanke? Ett minimikrav är i varje fall att riksdagshuset, denna monstruositet i sten, jämnas med jorden för att lämna plats åt en grönskande park. Förlägg riksdagen till nån av stadens utkanter, förslagsvis det anrika Konradbergsområdet , så att du som ska flytta till Marieberg inte behöver springa benen av dig i ivern att hinna upp på pressläktaren i tid!
– Men nu är ju onkel inne på precis samma linje Garpe, nämligen att riva ner stan!
Den gamles ögon hotade att tränga ut ur sina hålor.
– Bara den värdelösa bebyggelsen din unge lymmel! Inte den kulturhistoriskt värdefulla!
– Ska det vara Östermalm, det, va? Gamla äckliga Strandvägen? Onkel menar väl inte att onkel tycker Strandvägen är vacker?
– Strandvägen är i sin helhet ett omistligt monument över en särpräglad kulturhistorisk epok, ett monument stört endast av den nybyggnad, som tillkommit i hörnet av Styrmansgatan. Dessutom är Strandvägen Stockholms vackraste gata. Gå den en vårnatt, när fasaderna med sina torn och tinnar förvandlas till bläcksvarta silhuetter mot en grönblå himmel och du tror dig drömma.
– En mardröm, ja! Östermalm är till stor del förslummat.
– Låt mig då får bo i slummen!
– Helvetet ligger på Östermalm, om man får tro den titel en ung begåvad författarinna häromåret gav sin debutroman.
– I så fall säger jag – mutatis mutandis – som den amerikanska generalen en gång sa om Texas och helvetet: ge mig höghusen och Östermalm så hyr jag ut höghusen och bor på Östermalm! Om Östermalm är helvetet bör det bli naturskyddat. Må helvetet bli ett kulturreservat. Jag kräver att helvetet förvandlas till svensk nationalpark!
– Jag tror inte onkel får med sig Garpe på det, sade jag försmädligt.
– Nu är vi tillbaka vid utgångspunkten, Garpes programförklaring. Är den inte typisk för det parvenytänkande, den socialistiska avundsjuka och skadeglädje, som odlas av utbölingar, som kommit sig upp. Hr Garpe från Bergslagen! Det hörs på namnet att han är avkomling till de tyska fogdarna som på sin tid förtryckte vårt folk. När garparna satt på bergens toppar! Ska vi stockholmare inte ha nåt att säga till om när det gäller Stockholm? Här ställs vi gång på gång inför fasansfulla fullbordade fakta av allsköns femtekolonnare, som konspirerar i sina generalplanenämnder. Det måste bli ett slut på detta! Jag har sagt det förut och jag upprepar det: Föreningen Stockholms fasta försvar mot yttre fiender räcker inte till. Vi måste skydda oss också mot fienden i vår mitt. Vi måste bilda Föreningen Stockholms rörliga försvar mot fantasilösa, traditionslösa, pietetslösa arkitekter, stadsplanerare och kommunalmän. Bort med tassarna! Ner med Garparna!
– Sagittarius
Redaktionen
SAGITTARIUS | Väntandet är över. Hög tid för ännu en Gunnar Unger-text. Denna gång är temat förändringar av skatteregler och vad som är och inte är avdragsgillt i 60-talets Sverige. Okej, vi erkänner, denna text kanske inte är bland de mest förnöjsamma Unger-texterna vi publicerat. Den är framförallt mycket daterad. Men den säger ändå något om byråkrati och förordningar i DDR-Sverige. Mycket nöje!
Texten är först publicerad på Svenska Dagbladets ledarsida och sedan återgiven i boken Onkel H:s Hädelser (Cavefors, 1964). Läs gärna fler texter av Gunnar Unger i vår Sagittarius-sektion. Om Du gillar de texter av Gunnar Unger vi tillgängliggjort så kan Du med fördel bli ett ”fan” av Gunnar Unger på facebook (länk).
—–
Representationsreformen
– Nå, vad säger onkel om representationsreformen? undrade jag och bläddrade i min dossier.
– Menar du 1866 års representationsreform, då vi avskaffade ståndssamhället, så säger jag om den som salig Pasquier så riktigt sa om franska revolutionen, att den var dum, onödig och skadlig, svarade onkel H.
Jag betraktade honom kritisk
– Börjar inte onkel överspela sin roll? sade jag.
– Jag gör allt för att motsvara dina förväntningar, skrockade den förfärlige gamlingen. Menar du å andra sidan den representationsreform, som nu är under övervägande, så har jag redan givit mitt bud. Jag är beredd att acceptera enkammarsystemet under förutsättning att riksdagshuset rivs. Jag anser, som jag tidigare framhållit, att den estetiska vinsten i detta fall är långt större än den politiska förlusten.
– Nej, nej, nej! Ropade jag otåligt. Jag talar inte alls om författningsfrågan, den har svenska folket – för att nu låta som hr Hedlund – inte det bittersta intresse av. Jag talar naturligtvis om den representationsreform, som är i allas tankar, framför allt direktörernas och krögarnas. Med andra ord den reform, som inskränker den
avdragsgilla representationen till lunch á högst 25 och middag á högst 50 kr.
– Aha, sade onkel H. Har du några synpunkter på ämnet?
– Mina synpunkter är alldeles ovidkommande. Men det är inte riksskattenämndens, svarade jag och bläddrade i mina papper. Nämnden har nämligen nu till allas vår handledning utfärdat ”anvisningar rörande avdrag för representation och liknande ändamål”.
– Det verkar intressant, sade onkel H. Låt höra.
– Nämnden nalkas som sig bör ämnet från den så att säga begreppsanalytiska sidan och frågar sig vad som egentligen förstås med utgifter för representation. Med kommunalskattelagens hjälp lämnas svaret att dylika utgifter kan hänföras till omkostnader i förvärvskälla endast om de har omedelbart samband med verksamheten, såsom då fråga är om att inleda eller bibehålla affärsförbindelser eller liknande – hm! – eller då utgifter avser jubileum för företaget, invigning eller av mera betydande anläggningar för verksamheten, stapelavlöpning eller jämförliga händelser – hm! – eller så utgifterna är att hänföra till personalvård!
– Firmafesterna är räddade, det var ju tur för dig!
– Låt oss inte jubla i förtid, sade jag. Avdrag må i det enskilda fallet inte åtnjutas med större belopp än som kan anses skäligt.
– Med det är ju kristallklart, utbrast onkel H. Då vet man vad man har att hålla sig till.
– Pass på! manade jag. Nu kommer vi till de viktiga delbestämmelserna. Representation måste utövas å den ort där verksamheten bedrivs. Det duger inte längre att chartra ett plan och fara till Paris för att utöva representation i Montmartre. Inte heller är anhöriga och goda vänner till de av förhandlingarna berörda personerna så att säga avdragsgilla. Men det finns en ljuspunkt . När det gäller utlänningar med anhöriga eller svenska diplomater i utlandet på besök i Sveriges behöver prisramarna 25 resp. 50 kronor inte längre hållas. Utlänningar kommer att bli populärare än någonsin här i landet. Ja, det kanske till och med kommer att finnas folk som är beredda att fullt frivilligt bjuda in Inga Thorsson och Arne Björnberg på middag, när de kommer hem.
– Nu ska du inte överdriva, insköt onkel H.
– För att en jubileumsfest ska bli avdragsgill måste det vara fråga om ett rejält jubileum, 25-, 50, 75- och 100-årsjubileum, och för att en nyanläggning ska få firas med avdragsrätt måste det vara en stor nyanläggning. Dessutom inskärps det att avdrag vägras i den mån fråga är om utgifter för en mer lyxbetonad livsförsäkring. Om man inbjuder t.ex. representanter för tidningsvärlden i och för demonstrationer och visningar beviljas endast avdrag för förtäring av relativt enkelt slag.
– Ha ha ha! Utlät sig onkel H. plumpt.
– Om representationen kan rubriceras som personalvård, är den som sagt avdragsgill, men – och här når riksskattenämnden kanske höjdpunkten – det får inte vara fråga om sällskapsliv eller gästfrihet av personlig art. Kort sagt: om ett personligt element insmyger sig i personalvården är den inte avdragsgill! Dessutom bör den representations som gäller anställda avse endast enklare former av traktering, en sant demokratiskt tanke, eller hur? Som avdragsgill representation får icke räknas kostnad för måltider i samband med styrelsesammanträden, revision, bolagsstämma eller föreningsstämma.
– Nej, nu blir jag förbannad! Skrek onkel H.
– Vänta, det är inte slut än. Nu kommer vi till den delikata frågan om gåvor. Sjösättningssmycken är som bekant inte längre avdragsgilla, däremot almanackor, pennknivar, plånböcker etc. Annabel Broström får nöja sig med en pennkniv nästa gång hon döper en 50.000-tonnare. I övrigt märks att gåvan måste ha omedelbart samband med verksamheten i förvärvskällan: en blomsteruppsats eller bokgåva då en ny filial öppnas eller ett jubileum firas resp. i samband med en affärsuppgörelse, en chokladkarting, en fruktkorg eller dylikt till motpartens (kvinnliga) representant Vad ger onkel mig för det där med kvinnlig inom parentes?
– Jag är mållös, stönade geronten.
– Men det finns gränser för riksskattenämndens generositet. Hör nu: rökt lax, renkött, starköl, sprit, klädespersedlar eller dylikt, som icke har samband med givarens verksamhet bör intet fall anses som vid taxering avdragsgill utgift.
– Rökt lax, renkött, starköl, sprit, klädespersedlar – milda himmel!
– På tal om himlen ska vi inte glömma det sista och mest karakteristiska förbudet: ej heller bör kostnad för kransar eller blommor i samband med dödsfall anses avdragsgill!
– Så när krögan avlidit av svält, till följd av att hans krog inte längre kan böra sig sedan representationsmåltiderna upphört, får hans forna kunders krans inte vara avdragsgill?
– Just det.
– Jag tror inte den här nya representationsreformen kommer att bli poppis, sade onkel H. Men riksskattenämndens cirkulär förtjänar att bli det. I fråga om läsvärde kan den mäta sig med Grönköpings Veckoblad.
– Sagittarius
Redaktionen
SAGITTARIUS | Hög tid att ännu en gång ta sig an en Gunnar Unger-text. Veckans tema är De Gaulle och Frankrike. Kanske kan tyckas som ett tema utan större relevans idag. Men texten säger något både om fransk historia och metalitet. Mycket nöje!
Texten är först publicerad på Svenska Dagbladets ledarsida och sedan återgiven i boken Onkel H:s Hädelser (Cavefors, 1964).
Läs gärna fler texter av Gunnar Unger i vår Sagittarius-sektion. Om Du gillar de texter av Gunnar Unger vi tillgängliggjort så kan Du med fördel bli ett ”fan” av Gunnar Unger på facebook (länk).
—–
Generalen
– De Gaulle har segrat sade onkel H. högtidligt.
– Har han? sade jag. Är det inte snarare så att Frankrike stod vid randen av en katastrof och det bokstavligen talat inte fanns något annat alternativ till ett inbördeskrig mellan kommunisterna och fascisterna än de Gaulle.
– Just det. Frankrike stod vid randen av en katastrof. Det räddades av de Gaulle. Han påtog sig en hart när övermänsklig uppgift: att skapa fred i Algeriet och upprätta moderlandet ur det bottenlösa förfall vilket det sjunkigt under fjärde republiken. Märk väl, han övertog både den ohållbara situationen i Algeriet och den ohållbara situationen i hemlandet av sina företrädare, parlamentariker som Medés-France och Mollet. Det var de, inte han, som bar ansvaret för Frankrikes fruktansvärda belägenhet! Steg för steg har han undanröjt följderna av deras missgrepp! Nu är det fred i Algeriet och Frankrike inte blott ekonomiskt utan också politiskt en maktfaktor. De Gaulle ska ha äran av sin seger. Ingen annan än han skulle haft auktoritet nog att genomföra räddningsverket.
– Låt oss anta att onkel har rätt. Vad är då grunden till hans auktoritet, förklaringen till hans framgång?
– Minns du en journalfilm från Paris befrielse, återtog onkel H. Ockupationstrupperna hade förjagats, men det fanns fortfarande gott om tyska prickskyttar kvar i vindskuporna. På trappan till Notre Dame står de Gaulle, förvisso en av de tacksammaste måltavlor man kan tänka sig i människoskepnad. Kulorna visslar i luften. Han tänder en cigarett. Är det gest av bravur för att visa att han inte darrar på manschetten? Hur som helst: hans fysiska mod är legendariskt; till skillnad från Mollet, som blev imponerad av ett apelsinregn, blir han inte ens imponerad av ett kulregn. Under sina rundresor i Frankrike och Nordafrika har han obekymrat utsatt sig för ständiga attentatsrisker. Men det märkliga är mindre detta än att hans moraliska mod är lika okuvligt som det fysiska.
– Får jag be om exempel!
– För det första när han som ung officer tog upp kampen mot slentriantänkandet bland sina militära överordnade. För det andra när han – från början nästan ensam och betraktad med misstro av såväl engelsmän som amerikaner – representerade det fria Frankrike under kriget. För det tredje när han efter befrielsen gjorde det fruktlösa försöket att genom att skapa en nationell samling skapa ett nytt Frankrike. För det fjärde, och viktigaste, när han efter att på nytt ha förts till makten av högerextremisterna, bröt med sina egna anhängare och lika misstrodd från höger som från vänster, lika impopulär bland alla yrkespolitiker, satte i gång med sitt räddningsverk.
– Ja, det där med modet kan jag nog gå med på. Men vad menar onkel med högmodet? Ska det vara en tillgång?
– I det här fallet den största. Hans högmod består i att han vågar identifiera sig med Frankrike, det eviga Frankrike och att han tillerkänner detta Frankrike en historisk mission, höjd över politikens växlingar, en mission som ingenting har att göra med nationalism eller imperialism eller kolonialism eller stormaktskomplex, utan som är den sanne franske patriotens dröm om sitt fosterland: en civilisatorisk mission, som gör Frankrike till en kraftkälla för den västerländska kulturkretsen.
– Jag tror onkel har hemfallit åt en rent gallisk retorik, sade jag spefullt.
– Det är sådant som gör en man till en symbol, till en fana, fortsatte onkel H. utan att låtsas om avbrottet, un grand drapeau vivant för att tala med Barrés. De Gaulle är en ledare, och en ledare med en visionär och passionerad fosterlandskärlek, som bär upp honom och hela hans gärning, så att han kan undvara stödet både för höger och vänster, så att han kan tro på sig själv som han tror på Frankrike. Kalla honom gärna mytskapare om du vill, men utan stora och eggande myter skulle folkens liv förtvina.
– Och så var det tålamodet?
– Kan du tänka dig ett mera beundransvärt exempel på tålamod än att sitta i tio år tyst och stilla i Colombey-les-Deux-Eglises, så Frankrike falla sönder och vänta på att ödestimmen ska slå. Det är den självövervinnelse, som sedan burit frukt där de Gaulle haft kallblodighet och fasthet nog att vänta på uppgörelsen i Algeriet. Förstår du nu att en man med det modet, det högmodet och det tålamodet med upphöjt lugn struntar i bjäbbet från sina franska kritiker?
– Men det är i alla fall en stort halvfascism han företräder, sade jag.
– Det bara fattas att du i nästa andedrag börjar tala om Hitler och nazismen. Men det är dock en viss skillnad mellan å ena sidan en totalitär diktatur, som ser som sin uppgift att krossa den lagbundna ordningen och börja ett krig och å andra sina en auktoritär, men konstitutionell regim, som ser som sin uppgift att rädda den lagbundna ordningen och stifta fred! Samma skillnad som mellan en undermänniska som Hitler…
– … och en övermänniska som De Gaulle? inföll jag.
– Ja, varför inte. Om jag över huvud har något hopp om vår civilisations framtid så beror det inte på de tekniska och materiella framsteg, som görs, utan på att det även i vår tid finns människor som de Gaulle.
– Och så onkel, förstås, mumlade jag artigt.
— Sagittarius
Redaktionen
SAGITTARIUS | Hög tid att ännu en gång sätta tänderna i en Gunnar Unger-text. Veckans tema är utrikespolitiskt och berör återigen frågan om kolonier och småstaters självständighet.
Texten är publicerad på Svenska Dagbladets ledarsida någon gång under det tidiga 60-talet och sedan återgiven i boken Onkel H:s Hädelser (Cavefors, 1964).
Läs gärna fler texter av Gunnar Unger i vår Sagittarius-sektion. Om Du gillar de texter av Gunnar Unger vi tillgängliggjort så kan Du med fördel bli ett ”fan” av Gunnar Unger på facebook (länk).
—–
Utbrytarprovinsen
– Det var en gång ett litet land, berättade onkel H. med ett försåtligt tonfall av sagofarbror, som inte begärde något annat än att få sin frihet och självständighet. Snikna grannar hade tvingat in det i en union och undertryckte 
hårdhänt alla separatistiska rörelser, ty det lilla landet var rikt genom sina gruvor och grannarna ville inte avstå från att slå mynt av dessa tillgångar. Till slut reste sig det lilla landets patriotiska befolkning mot förtrycket och valde med acklamation en ung, djärv, handlingskraftig frihetshjälte till sin anförare. Men övermakten var stor och det lilla landets soldater illa rustade och utbildade. Frihetshjälten sökte därför stöd i mäktiga finanskretsar i ett fjärran land, beläget på en högt kultiverad kontinent. Dessa finanskretsar, som själva var intresserade som avnämare av det lilla landets malmfyndigheter, stödde den unge frihetshjälten. Han fick stora lån från dem med vars hjälp han kunde värva främmande legoknektar och därigenom fullfölja sin frihetskamp. Nu frågar jag: är denna frihetskamp värd vår sympati eller vår avsky?
– Onkel är rent ut sagt motbjudande, ropade jag uppbragt. Tror onkel inte jag förstår att onkel talar om Katanga och Tshombe?
– Katanga? svarade onkel H, med väl spelad förvåning. Tshombe? Visst inte. Hur kunde du tro det. Jag talar naturligt vis om Sverige och Gustaf Vasa, som med lübeckarnas hjälp lyckades lösgöra vårt land från den förhatliga unionen med Danmark och följaktligen med all rätt prisas som frihetskämpe och riksbyggare.
– Det var det fräckaste jag hört, flämtade jag.
– Jag vet inte det, svarade onkel H. lugnt. Men jag är ganska säker på att om FN funnits på 1520-talet hade utbrytarprovinsen Sverige aldrig blivit ett fritt och självständigt land.
Jag kippade alltjämt efter andan.
– Menar verkligen onkel att onkel tar parti för Katanga och Tshombe mot FN och våra egna svenska pojkar, som står där 50 mot 50. 000 om man får tro Aftonbladet.
– Jag tar inte alls parti. Med mitt lilla historiska exempel har jag bara försökt att i någon ringa mån återställa sinnet för proportioner i denna fråga, genom att åtminstone göra ett bemödande att se saken som den måste te sig från den andra partens, från katangesernas sida.
– Det är på FN:s order ingripandet sker mot Tshombes vita desperados.
– Javisst. Låt går för det. Men det är också på FN:s order som svenska soldater i dag skjuter ner färgade människor. Du kanske såg överste Lampells dramatiska skildring av det framgångsrika luftangreppet mot järnvägståget, som beströks med kulspruteeld från svenska jetplan. När man läste det där blev man på något egendomligt sätt påmind om tidigare liknande tilldragelser på den afrikanska kontinenten, som inte tillvunnit sig samma odelade bifall i svensk press: italienarna i Etiopien, fransmän i Algeriet, portugiser i Angola!
– Onkel borde skämmas!
– Jag är inte säker på att det är jag, som är närmast tillhands att skämmas. Borde vi inte skämmas en smula allihopa. Det är excellenserna Erlander och Undén, det är vår regering, det är vi alla, som riktat de där kulsprutorna mot Katangas invånare. Att ingripa i Kongo för att upprätthålla lugn och ordning, det är en sak: det är ett rent polisiärt åtagande. Men den fiktionen kan inte längre upprätthållas. Nu rör det sig om ett krig, ett krig där FN på mycket diskutabla grunder tagit parti för den ena parten i en inbördesfejd, och nu t.o.m. utfäste sig att slå sönder den andra partens politiska ledning. När svenska soldater för första gången på 150 år deltar i strid med större förband är det frågan om vad som på goda grunder kan betecknas som ett rent kolonialkrig.
– Kolonialkrig!
– Javisst. Är det inte märkligt att vi som alltid framställt oss som den svarte mannens vän och berömt oss av våra rena händer, obefläckade av all kolonialism, ska ha råkat i denna situation. Brukar vi inte vanligtvis sympatisera med de färgade folkens självständighetssträvanden? Varför då inte med katangeserna? Varför ska just Katanga inte få den frihet och det oberoende vi unnar alla andra? Kongostaten var ju en rent artificiell kolonialpolitisk skapelse, som föll sönder så snart den belgiska administrationen försvann. En av de få beståndsdelar som hade förutsättningar att klara sig själv, som hade god ekonomi, ordnade förhållanden och där det rådde lugn, ordning och ett relativt välstånd, var Katanga. Dess befolkning hör till de högst bildade i Afrika, 45 proc. av alla invånare har elementarskolebildning jämfört med 3 a 4 proc. i ett flertal andra afrikanska stater. Dessa människor har genom val efter högt europeiskt föredöme utsett Tshombe till sin ledare och uttalat sig för självständighet. Varför ska just denna demokratiska meningsyttring inte respekteras utan bekämpas med vapen i hand?
– Det övriga Kongo kan inte klara sig ekonomiskt utan Katanga!
– Ja, där har du det ena av FN:s diskutabla motiv för att föra detta krig, som ryssarna beställt sedan ett halvår tillbaka. Men är inte prejudikatet en smula betänkligt? Även ett land som låt oss säga Sverige har gruvor. De kanske kan behövas som komplement till någon mäktig grannes ekonomi? Det andra diskutabla skälet till ingripandet är att förhindra ett anfall av centralregeringens trupper på Katanga! Logiken i detta resonemang förefaller mig betänklig.
– Nå hur skulle onkel vilka ordna det hela då? Frågade jag sarkastiskt.
– Hellre än att döda oskyldiga borde man väl göra sitt yttersta för att genom förhandlingar nå ett resultat! Med övertalning skulle man säkert kunna förmå Katangas regering till någon form av lös federation med det övriga Kongo, som småningom kunde utvecklas till ett närmare samarbete. Men att försöka framtvinga detta samarbete med hjälp av kulspruteeld tror jag är lönlöst, suckade onkel H. Och jag skulle önska att våra stridande landsmän därute, som ju inte gör annat än sin plikt och vilkas öde vi alla följer med intresse och sympati, skulle besparas en sådan uppgift.
— Sagittarius
Redaktionen
GENTLEMANNENS GIVNA PLATS I DET MODERNA SAMHÄLLET
Behövs gentlemän i det jämställda samhället? Är företeelsen gentleman en anakronism som enbart uppträder som en kuriositet i ett annars välfungerande modernt samhälle? Dessa frågeställningar är förstås både intressanta och relevanta. Låt mig därför inleda denna gästkrönika med en definition av gentlemannabegreppet som sådant. Någon kanske helt enkelt skulle hänvisa till Falstaff Fakirs handbok En Hvar Sin Egen Gentleman. Låt oss dock här göra en något okonventionell utvikelse och istället tala om arv och miljö. Denna dikotomi har upptagit tankarna hos så vitt skilda species som vetenskapsmän och proffstyckare, de förra ofta omtalade och omhuldade men sällan siktade, de senare vanligt förekommande i den offentliga debatten och häckande i skvallerpressen (oftare i den kvällsvisa då denna utges sju gånger så ofta som den veckovisa).
Med ett så allmänt förekommande begrepp som gentleman är betydelsen svårfångad, men det tycks i de flestas uppfattning i alla fall ha något med personens uppförande att göra. Ett exempel som alltid dyker upp är tendensen att hålla upp dörren för andra, ofta avses kvinnor. Låt oss genast – i sann antagonistisk anda – motsätta oss detta och återvända till vår utvikning om arv och miljö. Det som utgör gentlemannaskapet är både personligheten, d.v.s. gentlemannens natur, – och beteendet, d.v.s. gentlemannens vanor. Mycket förenklat uppfattar neurovetenskapen personligheten som något som till stor del finns förprogrammerat i hjärnan medan beteendet kan inläras.
Efter denna korta utvikning kan man återvända till etymologin. Grunden i begreppet är latinets gentilis (ras) men det är inte i bokstavlig mening det avses utan snarare ”av god familj”. Grundbetydelsen för ordets stam har färdats något olika i skilda språk, t.ex. avses med franskans gentilhomme snarast adelsman i mer formell betydelse. Engelskans gentry är i princip detsamma som lågadel. I den mest spridda betydelsen betyder ordet gentleman i det närmaste ”upphöjd, antingen genom formell rang eller personliga kvaliteter”. I den briljant eleganta tecknade serien Tom Puss karaktäriserar sig en av huvudpersonerna, Oliver B Bumble, som ”en gentleman av hög andlig och moralisk resning”. Här lyfts alltså de inre kvaliteterna åter fram. ”Av god familj” är ur det arv-och-miljö-mässiga perspektivet inte helt vilseledande. Att höra till en viss familj innefattar ju både det genetiska arvet och den uppfostran som styr hur detta arv uttrycks i personens beteende.
De förvisso ganska få gånger man hör att företeelsen gentleman kritiseras, rör det sig om två huvudsakliga spår. Det vanligaste är att man skall behandla män och kvinnor lika – man kritiserar alltså hur man tror att en gentleman beter sig. Man uppfattar företeelsen som antijämställd. Den mindre vanliga – något mer djupanalytiska – invändningen är att begreppet innefattar ett inslag av formell upphöjdhet gentemot andra människor, d.v.s. antijämlikhet.
Båda invändningarna missar dock själva kärnan i gentlemannaskapet: de inre kvaliteterna. En sann gentleman mäter sig inte med andra, utan har en inre moralisk kompass för relationen till medmänniskorna. Mätningen sker alltså gentemot sitt eget ideal. En gentleman måste – i bokstavlig mening – besitta ett gott självförtroende i kombination med ett osjälviskt beteende. Många skulle nog hävda att ett stabilt självförtroende är helt essentiellt för en stabil altruism. Antikens tänkare tecknade samma synsätt i dygdläran. Med ett antal dygder som ledstjärna skulle den enskilda personen ständigt arbeta för att optimera sitt beteende för att bli en god människa. Just denna funktion fyller också begreppet gentleman. Någon som besitter eller strävar efter dess ideal sätter inte sig själv, utan idealet, i främsta rummet. De flesta som har uttalat sig om gentlemannaskapets innebörd tycks också vara överens om att det inte kan vara intermittent. Det måste genomsyra personen i alla situationer. Detta har mycket gemensamt med neurovetenskapens syn på personligheten i relation till beteendet.
Denna syn på gentlemannaskapet som ett altruistiskt ideal vilande på ett tryggt självförtroende gör att invändningarna mot det inte är relevanta i relation till begreppet i sig. Invändningarna handlar antingen om beteenden – något som är sekundärt – eller om att gentlemän skulle vara en homogen social grupp, vilket inte är fallet. Den materiella världen – och sålunda gentlemannens relativa placering i dess kvantitativa hierarki – är helt ointressant. Den ”höga andliga och moraliska resningen” gör att intresset för t.ex. en ekonomisk ställning är obefintligt. Någon sade att “the final test of a gentleman is his respect for those who can be of no possible service to him”.
För den som inte tror att strävan efter ideal, d.v.s. inre moral, är av godo kan naturligtvis begreppet gentleman vara onödigt. För den som likt många av antikens filosofer uppfattar strävan efter vissa ideal som nödvändiga för utvecklingen av en stabil moral, är gentlemannaidealet vare sig modernt eller gammalmodigt – det är tidlöst.
Gentlemannaskapets förhållande till den moderna jämställdheten sammanfattades kanske bäst i etikettspalten i the Spectator nyligen. En man håller upp en dörr för en kvinna som indignerad säger ”I hope you didn’t do that because I’m a woman”. Mannen svarar ”No, no, certainly not, I did it because I’m a gentleman”.
Patrick Vigren är läkare, doktorand inom neurologi vid Linköpings Universitetssjukhus samt kristdemokratisk lokalpolitiker i Linköping. Sedan 2006 är han vice borgmästare i Linköping. Åren 2003-2006 var han förbundsordförande för Kristdemokratiska Studentförbundet.SAGITTARIUS | För oss som aldrig upplevt kalla kriget i vuxen ålder kan det ibland vara svårt att förstå hur anti-kommunismen kunde vara en så central del i många dåtida högergrupperingars idédebatt. Organisationer som Demokratisk Allians och tidsskrifter som Contra ägnade sig under kalla krigets dagar i det närmaste uteslutande åt att upplysa om den röda faran. Politiker som Birger Hagård byggde hela karriärer på det samma. Även om Gunnar Unger inte faller in i den kategorin högermän som hade svårt att ens tala om något annat än anti-kommunism så var han, som sig bör, en entusiastisk förespråkare av en hård linje i förbindelserna med östblocket. För att illustrera detta har vi plockat fram en text med detta tema, mycket nöje!
Texten är publicerad på Svenska Dagbladets ledarsida någon gång under det tidiga 60-talet och sedan återgiven i boken Onkel H:s Hädelser (Cavefors, 1964).
Läs gärna fler texter av Gunnar Unger i vår Sagittarius-sektion. Om Du gillar de texter av Gunnar Unger vi tillgängliggjort så kan Du med fördel bli ett ”fan” av Gunnar Unger på facebook (länk).
—–
Röda torget
– Såg du röda dagen i TV? Frågade onkel H.
– Uhu, svarade jag.
– Det kan man säga, utbrast han. Det ryska uppbådet var skrämmande, spöklikt, mardrömsaktigt. Déja vu, du vet. En film som rullades baklänges. En journalfilm från partidagarna i Nürnberg, trupparaderna på under den Linden. Och en civilklädd solvargsgrindände Krusjtjev omfamnande och kyssande Gargarin – det påminde mig om en civilklädd, solvargsgrinande Hitler, i velourshatt så sant jag lever, klappande småflickor på huvudet. Fy tusan bövlar för denna genomfalska hjärtlighet, detta gemena gemyt. Nej, då var det mera upplysande att betrakta Malinovskijs stenanlete, när han mönstrade sina kohorter. Där fick man se Sovjetunionens verkliga ansikte.
– I varje fall var det skönt att från 1 maj på Röda torget förflytta sig till 1 maj i Grönköping, förlåt jag menar Ystad, sade jag avledande. Det finns i alla fall hopp om gamla Sverige.
– Ja, men gör det verkligen det? undrade onkel H. eftersinnande. När jag såg paraden på Röda torget sa jag mig att detta borde verkligen vara en tankeställare för våra hemmakommunister, som år ut och år in predikat ”inte ett öre åt generalerna”. Men i nästa stund frågade jag mig om våra sossar verkligen är så mycket bättre. Inte så långt från din idyll i Ystad stod samma 1 maj Inga Thorsson och predikade att Sveriges historiska uppgift är att inte anskaffa taktiska atomvapen. Visserligen kan man tycka att vad hon säger ingenting är att fästa sig vid, men hon är dock inte vem som helst.
– Det behöver onkel inte tala om för mig, svarade jag suckande. Vi är gamla klasskamrater hon och jag. Detta sagt utan skryt.
– Jaså. Ja, vore det bara det att hon varit klasskamrat till dig behövde man ju inte ta henne på allvar. Men hon är dock ordförande i Socialdemokratiska kvinnoförbundet, ledamot av riksdagen och borgarråd. Och vad hon står och säger är i praktiken detsamma som kommunisterna. Hon vill visserligen ge några ören till generalerna men på villkor att försvaret inte får bli effektivt. Det är hennes kommentar till TV-bilderna från Röda torget!
– Onkel överdriver, som vanligt och inte minst överdriver onkel Inga Thorssons inflytande, sade jag.
– Jag är inte säker på det. Jag tror tvärtom att hon för varje dag som går får fler och fler meningsfränder inom socialdemokratien. Mentaliteten är sådan. La du märkte till 1 maj-parollerna? ”Frihet åt alla folk”. Så ska det låta. Men hur lät specifikationerna? ”Frihet åt Algeriet”. ”Frihet åt Angola”. Men såg du en enda banderoll med ”Frihet åt Estland”? Eller Lettland? Eller Litauen? Eller Polen? Eller Tjeckoslovakien? Eller Ungern? Eller Rumänien? Eller Bulgarien? Eller Albanien? Eller…
– Lugn nu, bara lugn! Utropade jag. Onkel vill väl ändå inte komma och påstå något så absurt, som att socialdemokratien här i landet skulle vara kommunistvänlig.
– Nej, naturligtvis tror jag inte den är kommunistvänlig, inte ens att den – med få undantag – är Sovjetvänlig. Inte medvetet och inte avsiktligt. Men den reagerar inte längre inför Sovjets förtryck och den blundar för att vi är på väg att glida in i ett kvasikommunistiskt samhällssystem.
– Vad i all sin dar är det för nonsens onkel pratar, utropade jag uppbragt.
– Inget nonsens, pojklymmel, sade den gruvlige gubben saktmodigt. Den ekonomiska politik, som förs av vad Gunnar Myrdal kallar det friaste partiet i världen driver oss in i ett statskapitalistiskt system, snarlikt Sovjetunionens. Nästa steg blir att lägga alla slags försäkringsavgifter på produktionen, på arbetsgivarna. Sedan är tiden mogen för att göra detsamma med skatterna. De blir osynliga som det så vackert heter, lika osynliga som omsättningsskatten redan är. Hur många människor tror du reflekterar över att vi har över 4 proc. omsättningsskatt här i landet? Får du sen källskatt över lag, en källskatt lika osynlig som omsen, har våra styresmän nått sitt mål. Formellt kommer detta land att fortsätta att vara en demokrati, men i realiteten blir det ett kommunistiskt samhälle, med alla ekonomisk och därmed också politisk makt samlad hos regeringen. Sammanställ detta med socialdemokraternas dubiösa försvarspolitik och isolationistiska utrikespolitik, så förstår du vad jag menar.
– Onkel kan då också måna fan på väggen! Hur ska vi nu göra för att undgå detta?
– Förena oss med det fria Europa i ekonomiskt avseende och klart, med öppna ögon och utan att längre gå som katten kring het gröt, bejaka de politiska konsekvenserna av detta steg. Kan andra inskränka sin suveränitet – ett begrepp som föresten redan är en fiktion – för att med gemensamma ansträngningar rädda Västerlandet bör vi också kunna det.
– Men, skrek jag ångestfullt, vår politiska handlingsfrihet! Kan det verkligen vara förenligt med Sveriges intressen att sätta den på spel?
– Sveriges intressen! Fnyste den gräslige geronten. Vad Sveriges verkliga intressen är kan du läsa i Tor Bonniers gripande minnesord över Otto Järte. ”Det är att vid Systerbäck försvara Aten, Rom och Jerusalem”.
— Sagittarius
Redaktionen
SAGITTARIUS | Gunnar Unger, således. Temat för veckans text är Europa. Ett ämne som den trogne läsaren känner igen från årets andra upplaga av Sagittarius, publicerad den 20 januari. Då Europafrågan låg Gunnar Unger varmt om hjärtat tyckte vi det var motiverat med ännu en text på ämnet.
Texten är publicerad på Svenska Dagbladets ledarsida någon gång i början av 60-talet och sedan återgiven i boken Onkel H:s Hädelser (Cavefors, 1964).
Läs gärna fler texter av Gunnar Unger i vår Sagittarius-sektion. Om Du gillar de texter av Gunnar Unger vi tillgängliggjort så kan Du med fördel bli ett ”fan” av Gunnar Unger på facebook (länk).
—–
Något om Europa
– Och låt oss nu tala om Europa, sade onkel H.
– Europa, svarade jag tveksamt.
– Ja, just Europa, återtog onkel H. Låt oss vidga våra vyer, min gosse!
– Ämnet verkar en aning omfattande, sade jag. Men med kännedom om onkels bornerade betraktelsesätt misstänker jag att de vidgade vyerna i själva verket kommer att inskränka sig till frågan om vårt medlemskap i stormarknaden.
– Just det! Utropade onkel H. belåtet. Man måste koncentrera sig på den väsentligaste aspekten av ämnet. Ibland är du inte så dum som du ser ut.
– Denna viktiga fråga får inte politiseras, uttalade jag högtidligt.
– Och varför inte? gnisslade den gruvlige gamlingen. Ibland är du t.o.m. dummare än du ser ut. Ibland talare du så att man kunde tro att du vore medlem av regeringen, ledare för centerpartiet eller storbankschef.
– Tyst för tusen, onkel! Smäda gärna regeringen och Hedlund, men tänk på våra annonsörer!
– Tvärtom! Det är era annonsörer som ska tänka på oss, på läsekretsen, på Sveriges folk! Låt vara att de anser det oklokt att ta en ståndpunkt, som skulle kunna framställas som partipolitiskt motiverad – fast jag för min del betraktar detta som skuggrädsla – de kan väl åtminstone ha så mycket ruter i sig att de öppet och klart deklarerar sin rent ekonomiskt motiverade ståndpunkt! De behöver väl inte vara mera buskablyga än Mauritz Bonow i Vi? De kan väl, liksom han, offentligt fastslå vad alla vårt näringslivs främsta experter är ense om.
– Nämligen vadå?
– Jo, för det första: stannar vi utanför stormarknaden avstannar också vårt ekonomiska framåtskridande. För det andra: vi kan inte finna ersättning för den exportmarknad vi förlorar i Västeuropa genom att i stället exportera till utvecklingsländerna, bland annat därför att vi inte har möjlighet att ge dem de långfristiga krediter de behöver. Vad Geijer föreslår därvidlag, är ju ingenting annat än att vi ska förskottera vad de köper hos oss, alltså rena Ebberöds bank! För det tredje: vi kan inte heller lägga om hela vår utrikeshandel på östblocket, inte bara därför att det skulle vara ekonomiskt och kvalitetsmässigt ofördelaktigt utan också och framför allt därför att det skulle medföra ett ekonomiskt beroende, som i sin tur medför ett politiskt beroende. Vår neutralitet skulle därigenom utsättas för mycket större risker än genom samarbete med Västeuropas demokratier!
– Sch! Nu är ju onkel inne på den politiska aspekt, som skulle hållas utanför!
– Nåja, det säger ju i alla fall sig självt vad ett ekonomiskt beroende av östblocket skulle innebära. För det fjärde och sista: en associering av den typ regeringen och Hedlund tycks vurma för skulle av allt att döma betyda att vi fick acceptera samma inskränkningar i vår suveränitet som vid ett medlemskap, utan att i gengäld erhålla något medinflytande. Varför nöjer sig näringslivets spetsar med att framlägga dessa synpunkter och de utredningar som ligger till grund för dem inför regeringen? Varför inte lägga fram dem inför allt folket? Varför inte sätta i gång med en stor upplysningskampanj på bredaste tänkbara bas, och klart och koncist och sakligt tala om för varje samhällsgrupp, för varje grupp av näringsidkare de ekonomiska konsekvenserna av den politik regeringen förordar!
– Därför, sade jag statsmannamässigt, att som hr Erlander så vist uttalat en svartmålning och en splittring skulle försvaga vår förhandlingsposition!
– Det ska han säga! Rasade den oredlige åldringen. Åt fanders med Erlander! Efter att först i femton års tid ha nonchalerat och vanskött Europafrågan får han till sist en alldeles oförtjänt chans att uppträda som statsman och skapa nationell enighet om förhandlingarna i syfte att utröna villkoren för vår anslutning till Europamarknaden. Och vad gör han? Jo, han svartmålar läget genom att dekretera att vår neutralitet är oförenlig med Romavtalet. Och varför? Jo, därför att han fruktar att ”omvärlden” tycker det. Det är alltså ”omvärlden”, närmare bestämt Ryssland, som ska tillåtas avgöra vad som är förenligt med vår neutralitet eller inte!
– Onkel ska då också alltid överdriva så våldsamt.
– Jag överdriver inte ett dugg! Vem har bett Undén, Sträng och Erlander att hoppa upp och säga att vår neutralitet är oförenlig med Romavtalet? Det ges bara ett officiellt svar på den frågan. Man vill förekomma missförstånd i ”omvärlden”! Undra på att en sådan politik skapar splittring, när vi står inför ett av de viktigaste avgörandena i vår historia! Och så har hr excellenser mage att skylla på oppositionen och på ”prässen”! Det är regeringen, som har svartmålat läget, det är regeringen, som därigenom skapat splittring i landet och det är regeringen som på detta sätt inte bara försvagat utan direkt underminerat vår förhandlingsposition. Det är just ett snyggt sätt att öppna förhandlingar detta, att låsa sin position innan förhandlingarna ens börjat! Internationalisterna av igår har blivit isolationisterna av i dag!
– Det finns en värld utanför Västunionen, citerade jag.
– Du låter som en socialdemokratisk landsortstidning, väste den gamle ormen med skrämmande skarpsynthet. Men ska vi inte i första hand söka få ett samarbete till stånd med de folk som står oss närmast?
– Konservativa, katoliker och kapitalister! Citerade jag vidare. Jag förstår mycket väl att onkel båda i fråga om ålder och visdom anser sig stå närmast Adenauer och de Gaulle.
– Det skäms jag i så fall inte för! Med du har rätt i att det är där skon klämmer. Pratet om neutralitet är bara svepskäl. Det är sin egen maktställning herrarna är oroliga för!
– Onkel förvirrar sig!
– Och kan det förvåna dig, din sopprot, din sakramentskade sillmjölke? Det är för mig inte bara eller ens huvudsakligen en ekonomisk-politisk fråga, det är moralisk-emotionell fråga. Vi har inte råd men ännu mindre rätt att ställa oss utanför förverkligande av den europeiska gemenskap som är en förutsättning för den västerländska civilisationens bestånd.
– Den västerländske reaktionens bestånd, menar onkel, inföll jag försmädligt.
– Fårskalle! gormade geronten. Det är ju samma sak.
— Sagittarius
Redaktionen
Tradition & Fason 
Senaste kommentarer