Mounier – personalismens mästare

Emmanuel Mounier (1905-1950)

KRISTDEMOKRATI | I början av februari publicerade Tradition & Fason en översättning av inledningen till Jacques Maritains verk Integralhumanism. Detta blev mycket uppskattat, inte minst bland många kristdemokrater.

Personalismen, benämningen på den kristdemokratiska människosynen, anses ha sitt tidigaste ursprung i den grekiska filosofen Sokrates, död 399 f.Kr. Som vi konstaterade vid publiceringen av Maritain introducerades kritdemokratin och personalismen i en modern kontext av en grupp franska tänkare, under mellankrigstiden. Vi skall här ta oss an ytterligare en av dessa tänkare – nämligen Emmanuel Mounier.

Precis som i fallet med Jacques Maritain publicerar vi en kortare översättning av Emmanuel Mounier, med ett förord av Hugo Fiévet. Även själva översättningen står Fiévet för. Det är vår förhoppning att detta ska hjälpa den svenska kristdemokratin att hitta sina idémässiga rötter, i en svår tid för rörelsen.

Allt gott och mycket nöje!

Redaktionen

***
FÖRORD

Hugo Fiévet

Efter att tidigare ha diskuterat olika typer av människosyn och då framförallt fokuserat på skillnaden mellan en mekanistisk och en humanistisk; skall vi nu bli ännu mer konkreta. Den svenska högern befinner sig nu i en mycket spännande fas. På Newsmill bubblar det i diskussionen om konservatismen. Nya frågor söker nya svar. Är det en fråga som tål att dryftas igen är det den om hur en ideologisk människosyn kan se ut. I denna text skall vi fokusera på en fransk intellektuell, Emmanuel Mounier, som under 1900-talet mer än många andra iklädde sig rollen som personalismens banerförare. Vad är personalismen och varför är den relevant för en borgerlig ideologisk debatt idag?

Emmanuel Mounier föddes i Grenoble i sydöstra Frankrike 1905 under enkla men rediga bondförhållanden. Långt ifrån det akademiska livets stråt och nära vindruvorna och boskapen. Han kommer dock som ung man till Sorbonne och Paris för att studera filosofi. Hans rastlösa sanningsnit och glödande engagemang är tydligt redan i hans unga år. I tjugoårsåldern är han med i den krets som grundar tidningen ”Esprit”. En tidning som till stor del skall komma att bli synonym med hans egen livsgärning.

Den samtida författaren André Gide låter i verket Falskmyntarna en av sina karaktärer säga att den enda ungdomssynden som inte är förlåtlig är att ha velat för lite; att ha släckt den sanningsglöd som borde ha låtits brinna i unga hjärtan. Det är som att detta allmängiltiga men också tidsbundna omdöme hade kunnat syfta på just Emmanuel Mounier. Till skillnad från t.ex. Jacques Maritain är Mounier rastlös och väljer efter avlagd examen snabbt att lämna universitetsvärlden. Det är det intellektuella som kallar, men en intellektualism bortom föreläsningssalarnas slutna och monologiska värld. Han vill som ung man både undersöka den värld och det Västerland i kris han ser och kanske har han redan även börjat nalkas de lösningar han senare skall föreslå.

De intellektuella utmaningar han ser och miljöer han frekventerar är mycket lika Simone Weils – det rör sig om 1930-talets nonkonformism. En ungdoms sökande efter en verklighet bortom en själslös och stelnad borgerlig materialism men också ett nyktert avståndstagande från marxismens falska löften och materialism samt fascismens bombastiska våldsdyrkan. De två intellektuella som kommer att lämna outplånliga spår på hans tänkande blir filosoferna Henri Bergson och Charles Peguy. Bergson har nämnts tidigare då även Jacques och Raisa Maritain tog starkt intryck av hans tänkande – något som dessutom räddade dem från ett självmord. Den andre influensen är Charles Peguy. Mindre känd idag men något av en ikon i dåtidens intellektuella kretsar. Den unge tänkaren Charles Peguy som dog i inledningsskedet av Första Världskrigets vävde i sin person på ett mycket passionerat sätt samman socialism, nationalism och kristendom, något även Mounier som ung man tog intryck av.

Det ideologiska svar, eller analysverktyg, som Mounier var mycket tydlig med att kalla det eftersom hans eklektiska perspektiv var mycket uttalat, blev personalismen. Inte så att personalismen rakt av är något nytt – men som rörelse formad kring Mounier var det någonting aldrig tidigare skådat. Tidningen ”Esprit” skulle fungera som en ram där intellektuella med mycket olika referensramar och åsikter gemensamt kunde mötas och diskutera människan och civilisationen med ett gemensamt språk; en gemensam filosofisk referenspunkt som dock inte krävde någon total konformism eller gav redan beställda svar. Denna filosofi, ideologi eller vad man väljer att kalla den för kom att kallas personalismen. Detta begrepp är säkerligen bekant för dem som är hemma i den kristdemokratiska traditionen då en av denna rörelses fem ideologiska ben just är personalismen.

Värt att notera är här att Mouniers personalism inte är identisk med den kristdemokratiska. Mouniers personalism är i högre grad ett självständigt projekt medan den kristdemokratiska är en komponent i någonting större. Den kristdemokratiska personalismen är praktiskt betonad, Mouniers är mera teoretisk. Detta tilltrots hör de ihop. Genom sin tidskrift och sitt välkomnande angreppssätt skapade Mounier ett forum där denna strömning kunde spridas till andra. Tänkare avgörande för kristdemokratin såsom Jacques Maritain har alla starkt tagit intryck av Mouniers tolkning av personalismen. Bägge två erbjuder ett sätt att se på människan större än det rent materialistiska och ser människan som en kultur- och civilisationsvarelse, helt främmande för materialistiska och emancipatoriska antropologier där hennes förädling anses komma någon annanstans än inifrån henne själv. Av denna anledning är ett förnyat intresse för Emmanuel Mounier intressant läsning inte bara för en kristdemokratisk och borgerlig debatt, utan för alla som på något sätt intresserar sig för i vilken riktning en rikare och mera mänsklig antropologi för vår egen tid skulle kunna röra sig.

Vi har valt att vara sparsmakade med att försöka teckna Mouniers tolkning av personalismens väsen. Anledningen är att den bästa inledningen till hans tänkande gör han själv och därför vill vi här tillgängliggöra denna text på svenska. Den översatta texten är inledningen på boken ”Le Personalisme” av Emmanul Mounier i serien ”Que sais-je?”. Denna serie skulle kunna liknas vid en franska motsvarigheten till Oxford-universitetets utmärkta ”A very short introduction to…”. På mycket franskt manér är det dock inte frågan om någon ”for dummies” då den intellektuella nivån tenderar att hålla mycket hög kvalitet och ingå i ett som på franska kallas ”haute vulgarisation”, vilket skulle kunna liknas vid en speciell genre av avancerad populärvetenskap. För första gången på svenska föreligger här alltså en översättning av inledningskapitlet till denna.

Hugo Fiévet, Strasbourg, mars 2011

***
Introduktionen till Personalismen (fr:Le Personalisme), en del av ”Que sais je”-serien.
Paris: 1ère éd. 1949
Av Emmanuel Mounier (Översättning: Hugo Fiévet)

Ordet personalism är nytt [dvs. från 1949 sett. Red anmärk]. Det användes 1903 av Charles Renouver för att beskriva hans filosofi, något som sedan dess fallit i glömska. Flera amerikaner använde begreppet, såsom Walter Whitman i sin ”Democratic vistas”. I Frankrike dök ordet upp igen kring 1930, då med samma betydelse som tidigare men under andra omständigheter, som då det första gången nämndes angående efterforskningarna kring Europas politiska och spirituella kris i tidskriften Esprit och andra närliggande grupper (Ordre nouveau).

Trots detta är vad man kallar för personalism inget annat än någonting nytt. Personens universum är samtidigt människans universum. Det skulle vara förvånade om man varit tvungen att vänta fram tills 1900-talet för att utforska detta, ens under andra namn. Vi skall dock se att även den mest moderna personalismen utgår från en lång tradition.

Personalismen är inte ett system; men det är en filosofi och inte bara en attityd. En filosofi men inte ett system. Inte så att personalismen fruktar systematiseringar ty det behövs ordning bland tankarna. Koncept, logik och scheman är inte bara nödvändiga för att få tillfälle att överföra tankar, utan vilka de skulle upplösa sig i obegripliga ord och isolerade delar, utan hjälper oss även att utforska filosofin i sin helhet. De är alltså både ett verktyg för att hjälpa oss att utforska samt det faktiska innehållet. Eftersom personalismen preciserar strukturer är den en filosofi och inte bara en attityd. Personalismens huvudtes är människans existens såsom en fri och skapande varelse; men innesluter också i hjärtat av sitt tänkande avståndstagandet från möjligheten till en helt slutgiltig systematisering. Inget tar den avstånd ifrån mer än viljan, att såsom vanligt idag, betrakta ideologi som en tanke- och handlingsmaskin som automatiskt portionerar ut lösningar och uppgifter. En uppdämning istället för undersökning och garantier mot osäkerhet istället för prövning. Samtidigt för att göra personalismen rätt är det att föredra att tala om personalismer för att respektera deras olika särdrag. Till exempel skiljer sig en kristen och en agnostisk personalism enda in i sin innersta struktur. Ingen av dem skulle heller ha något att vinna på en medelväg mellan sig.

Kort beskrivning av människans villkor. Man skulle kanske kunna förvänta sig att det första personalismen gjorde var att definiera ”personen”. Man definierar dock bara ting runt omkring människan; sådant man kan placera i hennes blickfång. Människan är inte ett objekt. Tvärtom är personen just det i varje människa som inte kan behandlas som ett objekt. Låt oss ta min granne som ett exempel. Via sin kropp upplever han sådant som jag inte känner till. Jag kan se dennes kropp från utsidan och skulle kunna förstå den genom att studera humör, släktdrag, kroppsform eller sjukdomar; ja i korthet betrakta honom som något hörande till fysiologiskt eller medicinskt kunnande. Han är dessutom statstjänstman och med dessa är ett visst beteende associerat som jag skulle kunna studera. Detta är dock inte synonymt med vad som är han – alltså han rakt igenom och som person. Han är även på samma sätt en fransman och en borgare; en galning, en socialist eller en katolik. Men han är inte en Bernard Chartier, han är Bernard Chartier. De tusen sätt på vilka jag kan bedöma honom som hemmahörande i en viss kategori hjälper mig att förstå honom och speciellt hur jag praktiskt skall uppföra mig i sällskap med honom. Men detta är inte mer än små bitar tagna från olika delar av hans existens. Tusen fotografier på rad skapar inte en människa som går, tänker och vill.

Aldous Huxleys ”Du sköna nya värld” är en värld där horder av läkare och psykologer tillskriver varje människa en minutiöst utstuderad plats. När de gör detta med ett utifrånperspektiv och full auktoritet har de reducerat människan till att inte vara mer än väl sammansatta maskiner. Denna överindividualiserade värld är samtidigt det rakt motsatta till en ”personlig” sådan. Allt är där välorganiserat, ingenting skapas och ingen testar där heller det äventyr som den ansvarsbärande friheten innebär. Istället förvandlar den mänskligheten till en enda stor och perfekt organiserad lekplats. Här finns inga stenar, inga träd och inga kottar med pinnar till ben – här är det människan som är de flyttbara träden eller de något mer människoliknande kottarna. Här är inte människan det mest underbara objektet i världen, hon är ett objekt vi helt kan begripa utifrån, ett ting som alla andra.

Den mänskliga verkligheten är den enda vi känner till och samtidigt utgör vi en del av den. Den är allestädes närvarande och samtidigt otillgänglig för oss alla. Detta till trots avfärdar vi den inte som något som inte går att greppa. Det är en rik erfarenhet som kastar sig in i världen och visar sig genom ett oupphörligt skapande av situationer, regler och institutioner. Men genom att denna dimension av människan är obegränsad, kan ingenting av det hon säger uttömma den, och ingenting av det som bestämmer den kan helt tukta den.

Hade detta inte rört sig om mer än ett synligt objekt, någonting inom oss, en substans sammanvävd med vårt beteende, våra konkreta gesters abstrakta princip – skulle det ändå inte vara mer än ett objekt, eller skuggan av ett. Istället är det en gärning född ur ett självskapande, genom kommunikation och samhörighet, som kan greppas och kännas igen på sina handlingar. Det är en personliggörandets handling (fr: ”mouvement de personalisation”). Efter en sådan upplevelse kan ingen människa längre förutbestämmas eller reduceras till en enda given roll. Den som sett detta ljus sprider det även till dem runtomkring sig, väcker de slumrande och låter människligheten resa sig ur det vegetativa tillstånd som sövt den. De som inte lyssnar på kallelsen och engagerar sig i det personliggjorda livets upplevelser har faktiskt förlorat ett sinne såsom när t.ex. ett organ slutat fungera. Istället har han tolkat det som en själslig rubbning eller en sektisk mani.

Det finns således två sätt att uttrycka personalismen. Vi kan börja med att studera den objektiva världen, visa att den personliggjorda formen av existens är den högsta och att all utveckling rör sig mot denna stund i skapelsen. Man skulle kunna säga att den centrala verkligheten är personliggörandets stund. Det är då den opersonliga verkligheten eller det mer eller mindre avpersonifierade (ting, djur och idéer) framgår som inte mer än delmål eller naturens längtan på väg till personloggörandets ögonblick. Insekten som ändrar färg för att inte synas på grenen förutspår människan som döljer sig i konformismen för att slippa sitt ansvar. Mannen som hänger sig åt verklighetsfrånvända spekulationer eller sentimentalistiska önskedrömmar för att inte behöva möta tingens eller människans verkliga förhållanden.

Eller så lever man offentligt det personliggorda livets erfarenhet i hopp om att förföra de många som lever likt stenar, träd eller maskiner. Filosofen Henri Bergson talade om kallelsen ”till hjälte och helgon”. Låt oss dock inte luras av dessa ord ty kallelsen till ”personlighet” föds i ödmjukhet.

Vi ser nu också paradoxen i detta ”person-varande”. Det är det naturliga mänskliga sättet att leva och samtidigt måste det hela tiden återvinnas. Historien om människan är alltså också parallell med historien om personalismen. En historia som inte bara utspelar sig i det mänskliga medvetandet utan visar sig i sin helhet i kampen för att göra människan ännu mera mänsklig.

***