KD på väg att förlora alla chanser

KD:s partisekreterare Lennart Sjögren kämpar in i det sista för att kväsa de starkaste förnyelserösterna inom partiet.

KRISEN I KD | Två månader har gått sedan det meddelades att Kristdemokraternas partisekreterare Lennart Sjögren avgår. Det verkar onekligen som att han skiljs från denna post motvilligt. På något annat sätt kan det i alla fall knappast tolkas att Sjögren under dessa två månader har gjort allt han kunnat för att dra med sig så många som möjligt i fallet. Om det är så vore det ett sundhetstecken från KD:s partistyrelse och ett efterlängtat bevis på krismedvetenhet. För vad är det som partistyrelsen inte ser, och vad är det som gör att de inte ser – kan det hänga ihop med vilka personer som gör vad inom partiorganisationen? Ja absolut!

Förnyelsens ljusbärare motarbetas

Bengt Germundsson, förnyare och omåttligt populär lokalpolitiker.

Bengt Germundsson är kommunstyrelsens ordförande i Markaryd och ett veritabelt fenomen. Förutom att ha klockrena åsikter – på KD:s eftervalskonferens 2006 sade han bl.a. att KD bör bli ”ett modernt värdekonservativt alternativ” – har han personligen 45 procent (!) av kommunens personkryss i ryggen. Att han sitter i partistyrelsen med ett stadigt ”mandate for change” vore fullkomligt logiskt – den sorts kristdemokratisk politik han står för är uppenbarligen ett betydande framgångsrecept. Istället har partisekreterare Sjögren mailat och försökt tysta Germundsson när han uttryckt välmotiverad kritik mot hur saker och ting hanteras i partiet. Sjögren skriver i denna offentliggjorda mailkorrespondens t.o.m. att han ”ska be för honom”. Man behöver inte vara kristdemokrat för att inse att det är Germundsson och inte Sjögren som är en kristdemokrat för 2000-talet.

Erik Sjöstedt, en av FFFF:s grundare.

Vidare, om det är någon enskild gruppering inom partiet som särskilt behövs för att skapa ett KD för 2000-talet så är det gräsrotsrörelsen FFFF. De nätverkar, genomför evenemang och bildar opinion för att stärka partiets profil i riktning mot Frihet, Familj, Flit och Företagsamhet. (läs mer här) Sjögren har nu förmått den ene av FFFF:s grundare Erik Sjöstedt, som fram tills nu också varit ordförande för KD-Lidingö och partitjänsteman i Södertälje, att öppet ifrågasätta sitt medlemskap i partiet. Detta är MYCKET allvarligt.

Förhoppningsvid kan FFFF fortsätta sitt viktiga arbete ändå. Det hopp om en verklig och behövlig omprofilering som annars återstår är ungdomsförbundet KDU. Den nuvarande KDU-ledningen verkar dock partiledningen inte speciellt intresserade av att ge positioner inom partiet. Ungdomar som befordras är ofta personer som har lämnat förbundet i protest mot dess ”högervridning” på senare år – personer vars åsikter som ärligt talat närmast för tankarna till Miljöpartiet eller Socialdemokraternas kristna förbund Broderskapsrörelsen.

Alla nödvändiga förutsättningar finns

Trots utmärkta förutsättningar både internt och externt, har partiet alltså fortfarande efter 10 år inte lyckats ta steget in i 2000-talet. De interna förutsättningarna består dels i de ovannämnda breda förnyelseinriktade grupperingarna och ett utmärkt (konservativt, läs mer här) principprogram från 2001. De externa förutsättningarna består i att borgerlig media under en stor del av perioden har gjort allt för att hjälpa KD, opinionsinstituten har visat att det finns stora väljargrupper som är värderingsmässigt närliggande KD – för att inte tala om hur betydelsefulla frågor som familj, civilsamhälle och småföretagande är i allmänhet inom väljarkåren. Frågor som KD under hela 2000-talet har nosat på, men aldrig riktigt gjort till sina.

Istället fortsätter partiet i en märklig politisk inriktning av socialliberalism i kristen skrud kombinerat med exotiska förbudsförslag på klåfingernivå. En politik som aldrig kommer att kunna locka mer än en bråkdel av (framför allt frikyrkliga) svenska väljare. Denna bråkdel torde vara identisk med de ca 3 procent som nu i fem års tid haft KD som sitt förstahandsalternativ, trots att partiet har försökt att rycka upp sig på flera olika sätt åtminstone inom sakpolitiken.

Det tvåsidiga interna problemet

Det stora interna problemet har framför allt två sidor. För det första ligger felet i partiorganisationen som sådan. Det finns alltför många personer kvar på nyckelpositioner inom partiet, vilka antingen vill tillbaka till KDS-tiden eller vill bli ett kristet rödgrönt parti. Det är personer som inte kan förlika sig med att KD numera kallar sig för ett ”borgerligt parti”, som vill att KD först och främst ska vara ett parti för kristna, och på så sätt både står i vägen för och aktivt motverkar de grundläggande förutsättningarna för att KD ska kunna lyckas i 2000-talet. Dessa ser också till att de unga personer som lyfts upp i regel INTE är hämtade från dagens KDU, utan antingen externa förmågor eller personer ur den avhoppade vänsterfallangen som styrde KDU för några år sedan.

Göran Hägglund befinner sig följaktligen i en bubbla av personer som gör allt för att hålla borta de tendenser inom partiet som Hägglund själv förordat i sina partiledartal och artiklar under de senaste 18 månaderna. Det gör att KD:s interna problem för det andra också handlar om bristande ledarskap. Det räcker inte att hålla alldeles utmärkta tal och skriva lika utmärkta artiklar, om partipolitiken ändå inte reflekterar partiledarens retorik och om partiorganisationen håller tillbaka alla dem som tror på dessa idéer. Antingen är Hägglund nöjd med att ha det på detta vis. Eller så ser Hägglunds närmaste medarbetare inom partiet till att han inte förstår hur dåligt allting fungerar och hur många ovärderliga förnyelsekrafter i partiet som konstant hålls tillbaka, kvävs och attackeras med osakliga personangrepp. I bägge fallen handlar det otvetydigt om bristande ledarskap.

Tro inte på gudomliga mirakel

Som stödet för Alliansen nu utvecklas i opinionsundersökningarna, med Moderaterna som största parti och Alliansen i klar ledning, behöver ingen stödrösta på KD ens för att garantera att Sverigedemokraterna hålls bortom direkt inflytande. KD är varken intressanta eller behövliga under nu rådande omständigheter (de fick 2,8 procent i senaste opinionsundersökningen), och det vi för närvarande bevittnar är att KD raskt håller på att förlora det sista av sin möjliga framtid. Inget gudomligt mirakel kommer att förändra väljarkårens inställning till dagens KD, hur många partimedlemmar som än vill tro det.

Så vad kan man inom partiet göra åt saken? Rensa i partistyrelsen och se till att en beslutsför majoritet är varma anhängare av FFFF, nuvarande KDU respektive Bengt Germundsson. Dessa är fullt förenliga, starka och breda krafter som är lika självklara del av det kristdemokratiska varumärket som de är okända för den breda allmänheten. Byt ut merparten av partikansliet och se till att de också hör till ånämndas sympatisörer. Gör familj, civilsamhälle och småföretagande till KD:s tre profilfrågor som allting alltid anknyter till. Och internutbilda partiorganisationen i den nya visionen, missionen och strategin. Eller gå under. Det finns inga småjusteringar i världen som kan rädda KD nu.

Jakob E:son Söderbaum

19 Responses to “KD på väg att förlora alla chanser”


  1. 1 Patrik Magnusson december 9, 2010 kl. 20:05

    Det är nog bara att inse faktum. KD är nu raskt på väg mot sin undergång. Man har helt enkelt gjort sig överflödiga. Det finns ett helt knippe partier som är bättre på att vara socialliberaler än vad KD är.

    Vad som istället skulle behövas är ett konservativt parti. Om inte KD vill/kan bli det, så kan de gott försvinna in i historien. Jag blir mer och mer övertygad om att det enda sättet för oss konservativa att representeras av ett svenskt parti är att starta ett eget.

    Sedan är jag förvisso inte mer naiv än att jag inser att detta skulle vara mycket svårt, men om man skulle bygga vidare på de kloka krafter inom KD som artikelförfattaren lyfter fram, tillsammans med de troligen rätt många gräsrötter inom (m) som torde känna sig rätt obekväm med att deras parti sålt ut sin själ för maktens köttgrytor.

    För egen del följer jag Erik Sjöstedt, och lämnar det sjunkande skeppet. Sedan 2002 har jag varit medlem i KD. Stundtals har jag varit hoppfull om detta parti, men på senare tid har det varit allt mer sällan. Nu orkar jag inte hoppas längre, utan kliver av.

    Patrik Magnusson, Konservativ Borgerlig Vilde

  2. 2 Allianspartisten december 9, 2010 kl. 21:16

    Har vid några tillfällen tidigare propagerat för en helt ny struktur på den borgerliga sidan genom skapandet av ett valförbund ”Allians för Sverige” inför nästa val. Utvecklingen inom KD stärker mig i denna uppfattning.

    Jag är också av den uppfattningen att även om KD-kärnrösterna endast skulle vara 3 procent så kommer dessa att behövas vid nästa val. De socialdemokraterna kamraterna är förvisso skadeskjutna i dagsläget och helt upptagna med demoraliserande fraktionsstrider i kombination fåfänga försök att hitta den minst dålige nye partiledaren. Dock, det är alldeles för tidigit att nu blåsa faran över för en socialistisk valseger 2014, något som vore förödande för den förändringsprocess som trots allt inletts av Alliansen och som steg för steg bryter den socialdemokratiska hegemonin.

    Inom valförbundet ”Allians för Sverige” får sedan personval och kryssande bli det främsta verktyget för mer ideologiskt inriktade väljare. Här kan bildas nätverk av kandidater från olika partier som t.ex. står för konservativa/kristna kärnvärden vad gäller t.ex. familjepolitiken. Detta tror jag är en bättre ,och framförallt mindre riskabelt sätt, lösning än en konservativ partibildning.

  3. 3 emanuel. december 9, 2010 kl. 21:21

    Om KD vill lämna det socialliberala träsket måste man nog tydligare göra sig till medias fiende (genom icke acceptabla konkreta förslag), men då kan man inte vara med i Alliansen. Det blir dessutom en kamp man inte nödvändigtvis vinner. Media skulle älska att placera KD ihop med SD.

  4. 4 Thomas december 10, 2010 kl. 1:16

    Patrik Magnusson m fl;

    ”Det är nog bara att inse faktum. KD är nu raskt på väg mot sin undergång. Man har helt enkelt gjort sig överflödiga. Det finns ett helt knippe partier som är bättre på att vara socialliberaler än vad KD är…”

    Ja, ty övriga borgerliga partier verkar ju under senare år har varit duktigt inställda, överlag, på att helt och fullt svälja den socialliberala agendan med hull och hår, även om lysande undantag på individnivå självfallet existerar.
    Denna långsiktiga, medvetna liberala orientering hos övriga borgerliga partier förutom KD, skapar naturligtvis ett svårintagligt försprång för dessa partier.

    ”… Vad som istället skulle behövas är ett konservativt parti. Om inte KD vill/kan bli det, så kan de gott försvinna in i historien…”

    Ja. Tyna bort och vila i frid.

    ”… Jag blir mer och mer övertygad om att det enda sättet för oss konservativa att representeras av ett svenskt parti är att starta ett eget…”

    Det har jag varit övertygad om länge. Inför årets val tänkte jag att det kan finnas någonting gott med att Alliansen ev förlorar, om olyckan hade varit framme.
    Det skulle självfallet handla om att förlusten bl a orsakats av att KD åkt ur riksdagen, sannolikt ej skulle ha kraft att komma igen på den nationella arenan, och att fältet därmed äntligen blivit vidöppet för ett nytt konservativt parti.
    Ett parti utan någonting religiöst i partinamnet, ty dylikt är nog ett taktiskt självmord i en sekulär nation som vår.
    Nu blev det ej någon riktig valförlust för Alliansen, och hur glädjande det än är att en ekofascistisk, uttalat feministisk, socialist-trojka ej innehar makten idag, medförde ju Alliansens vinst en uppskjutning av starten på ett nytt, tilltalande, konservativt parti.

    Regeringsmakten för borgerligheten må förloras år 2014 om KD får under fyra procent, men kan å andra sidan innebära reella förutsättningar för ett traditionellt värdeorienterat parti inför valrörelsen år 2018.

    Det är så jag ser på det hela, och önskar innerligt att ett nytt, konservativt parti snarast kliver in på den politiska banan.

    Mvh

  5. 5 Felix december 10, 2010 kl. 3:56

    Som vanligt har Söderbaum inte riktigt fattat hur partikulturen funkar i KD. De allra flesta medlemmar ser sig i första hand som kristdemokrater snarare än konservativa. Att sedan vissa kallar sig värdekonservativa är en annan sak. Men, och det är viktigt, det finns en beröringsskräck gentemot att kalla sig konservativ och det är inte bara i partitoppen och på partikansli. Det kan man tycka vad man vill om men så är det. Däremot tror jag FFFF har större möjlighet att lyckas eftersom det är en bredare rörelse än bara den konservativa kärna som förekommer i anslutning till denna blogg!

  6. 6 Thomas december 10, 2010 kl. 9:05

    Felix m fl;

    ”Som vanligt har Söderbaum inte riktigt fattat hur partikulturen funkar i KD. De allra flesta medlemmar ser sig i första hand som kristdemokrater snarare än konservativa…”

    Vad är den djupare skillnaden mellan kristdemokrat och konservativ?

    ”… Att sedan vissa kallar sig värdekonservativa är en annan sak. Men, och det är viktigt, det finns en beröringsskräck gentemot att kalla sig konservativ och det är inte bara i partitoppen och på partikansli. Det kan man tycka vad man vill om men så är det…”

    Att denna beröringsskräck faktiskt existerar är nog mångas uppfattning, och även ang detta förhållande ställer jag mig undrande. Hur blev det egentligen så här? Handlar det om att a) socialdemokraterna har haft en suverän propagandaapparat sedan tidigt 1900-tal ang att framgångsrikt demonisera allt borgerligt i allmänhet, b) allt konservativt i synnerhet, och att c) detta förhållande gjort etiketten konservativ närmast stigmatiserande i Skandinavien nuförtiden?

    ”… Däremot tror jag FFFF har större möjlighet att lyckas eftersom det är en bredare rörelse än bara den konservativa kärna som förekommer i anslutning till denna blogg!”

    Är det månne rimligt att tänka sig, att folk från FFFF, KDU, yngre ännu oförstörda från KD, samt Internetforum som Tradition & Fason blir de som utgöra den initiala basen för ett ev nytt konservativt parti?

    Detta är frågor jag till och från kan grunna över.

    Mvh

  7. 7 Mikael december 10, 2010 kl. 10:16

    Right on spot! Denna analys har likheter med den som statsvetaren, Maira Demker gjort på sin blogg, men hon förordar att partiet går till sina socialkonservativa rötter. Som, enligt mig, inte alls står i motsättning till FFFF eller KDUs riktning.

  8. 8 Thomas december 10, 2010 kl. 10:27

    Mikael m fl;

    ”Right on spot! Denna analys har likheter med den som statsvetaren, Maira Demker gjort på sin blogg, men hon förordar att partiet går till sina socialkonservativa rötter. Som, enligt mig, inte alls står i motsättning till FFFF eller KDUs riktning.”

    Socialkonservatism, samarbete och samgående mellan allsköns traditionellt värdeorienterade och konservativa hjältar från FFFF, KDU, vissa andra politiska grupperingar, samt från forum som T&F, allt dessutom med stöd från forskarvärlden. Låter inte det som något av en ljuv, politisk, melodi?🙂

    Mvh

  9. 9 Söderbaum december 10, 2010 kl. 12:36

    Felix: ”De allra flesta medlemmar ser sig i första hand som kristdemokrater snarare än konservativa. Att sedan vissa kallar sig värdekonservativa är en annan sak. Men, och det är viktigt, det finns en beröringsskräck gentemot att kalla sig konservativ och det är inte bara i partitoppen och på partikansli. Det kan man tycka vad man vill om men så är det. Däremot tror jag FFFF har större möjlighet att lyckas eftersom det är en bredare rörelse än bara den konservativa kärna som förekommer i anslutning till denna blogg!”

    Detta skriver jag under på rakt av. Jag har aldrig hävdat någonting annat, varken i detta inlägg eller i något annat inlägg.

    Sagda beröringsskräck inför konservatismen i kombination med notorisk intellektuell ohederlighet bland partiets nyckelpersoner är ett avgörande skäl till att man inte lyckas bredda KD. Det finns en väljargrupp på åtminstone ca 15% av befolkningen som är värdekonservativa, och som idag inte har något givet parti att rösta på mer än KD – som denna väljargrupp i sin tur har beröringsskräck med för dess frikyrkligt kristna profil. Men ljuv musik kan uppstå om KD lyfter fram de partimedlemmar som står för denna breddning – där FFFF, KDU och Bengt Germundsson är de mest framträdande – och samtidigt visar att KD vill bli ett nytt hem för den sortens väljare. Det behöver man inte ändra en stavelse i partiprogrammet för. Och det är precis detta jag skriver i min artikel.

    KD skulle kunna få en rejäl tillströmning av nya partimedlemmar om man tog det steget fullt ut. Men de gamla KDS:are och rödgröna kristna som idag är i majoritet i partiet inser att de därmed inte skulle få speciellt mycket att säga till om. Det är de livrädda för, och därför gör de allt för att hålla tillbaka dessa förnyelsekrafter som jag beskriver i artikeln. Vilket är anledningen till att det går som det går, och fortsätter som det gör även om t.o.m. Göran Hägglund själv drivit en entydig värdekonservativ linje i denna förnyelseiinriktning nu i 18 månader.

    Detta hänger intimt samman med att partistrukturen och partikulturen ser ut så som du beskriver den Felix.

  10. 10 Thomas december 10, 2010 kl. 15:27

    Söderbaum m fl;

    ”… Det finns en väljargrupp på åtminstone ca 15% av befolkningen som är värdekonservativa, och som idag inte har något givet parti att rösta på mer än KD – som denna väljargrupp i sin tur har beröringsskräck med för dess frikyrkligt kristna profil…”

    Hm. Hela femton procent. Tänk om alla dessa hade ett naturligt traditionalistiskt värdeorienterat parti att ty sig till, och också gjorde detta.
    Femton procent av Sveriges riksdag som fr o m med, säg, valet 2018 fanns installerade i riksdagen och där gjorde sitt yttersta för att blockera alla destruktiva socialistiska resp vänsterliberala som ansågs skadliga för nationen; det hade verkligen kunna göra en skillnad!

    ”… Men ljuv musik kan uppstå om KD lyfter fram de partimedlemmar som står för denna breddning – där FFFF, KDU och Bengt Germundsson är de mest framträdande – och samtidigt visar att KD vill bli ett nytt hem för den sortens väljare. Det behöver man inte ändra en stavelse i partiprogrammet för. Och det är precis detta jag skriver i min artikel…”

    Jag fruktar att detta aldrig sker i praktiken. Följaktligen bör nog vi konservativa försöka vänja oss vid tanken på en framtid utan KD i riksdagen, och istället fokusera på andra grupperingar än KD för att kunna bli politiskt tillfredsställda. Det är dock oklart åt vilket håll vi bör vända blickarna i dagsläget. Jag tror att någon form av mer grundläggande förändring – ex uppkomsten av ett nytt parti – av det svenska politiska landskapet måste till för att vi konservativa överhuvudtaget ska ha någonting lämpligt att fästa blicken på.

    Grundläggande förändringar sker dock kontinuerligt inom allehanda områden, varför vi får hoppas att svensk politik framgent kan rymma annat än diverse vänsterideologier.

    Mvh

  11. 11 Söderbaum december 10, 2010 kl. 17:10

    Thomas: ”Hm. Hela femton procent. Tänk om alla dessa hade ett naturligt traditionalistiskt värdeorienterat parti att ty sig till, och också gjorde detta.
    Femton procent av Sveriges riksdag som fr o m med, säg, valet 2018 fanns installerade i riksdagen och där gjorde sitt yttersta för att blockera alla destruktiva socialistiska resp vänsterliberala som ansågs skadliga för nationen; det hade verkligen kunna göra en skillnad!”

    Jepp. Mer än både Folkpartiet och Centerpartiet tillsammans – i riksdagen. I media skulle det ha ännu större genomslag, eftersom det skulle innebära en breddning av samhällsdebatten som knappast kan passera någon obemärkt förbi. Och det är i det senare som den stora potentialen finns: i förmågan att kunna forma attityder. Riksdagen är bara en plattform bland många för opinionsbildning, som äger rum i media och på Internet. Och ett av riksdagens största partier kommer alltid vara intressant i media. Liksom bra idéer och argument alltid kommer att locka på Internet.

    Sedan måste man förstå att politisk påverkan aldrig kan handla om några års insatser. När jag engagerade mig för konservatismen för 10 år sedan var det livsfarligt att kalla sig konservativ öppet. Idag är det OK, ungefär som att kalla sig socialist, men fortfarande inte lika lugnt som att kalla sig liberal. Man får helt enkelt se det som ett livsprojekt. Förutom att värdet i det man gör syns i kontrasten till vad som är, så får vi bekräftelse genom att se tillbaka på vad vi idag har jämfört med 10 år sedan.🙂

  12. 12 Stoller december 10, 2010 kl. 21:25

    Patrik Magnusson mfl.

    ”Stundtals har jag varit hoppfull om detta parti, men på senare tid har det varit allt mer sällan. Nu orkar jag inte hoppas längre, utan kliver av.”

    Var och en avgör naturligtvis hur man bäst engagerar sig för att påverka samhället i positiv (konservativ!) riktning.

    Jag ser dock en stor fara i avhopp av konservativa i större skala just nu.

    KD befinner sig i kris. För att åberopa en kliché: Det kinesiska tecknet (ordet?) för kris betyder också möjlighet. Det är ju just nu, när partiet vacklar, som en historisk möjlighet att förändra det till det bättre uppenbarar sig! Men det hänger ju på att alla goda (konservativa!) krafter mobiliseras.

  13. 13 Stoller december 10, 2010 kl. 21:37

    Fortsättning:

    Jag ser inte någon större möjlighet att påverka något av de andra borgerliga partierna i konservativ riktning under överskådlig tid. Och ett helt nytt parti? Tja, tycker man det är för jobbigt att besegra partivänstern i KD ska man nog inte ge sig på ett sådant slitsamt och långsiktigt projekt. Det är mer strategiskt och mycket enklare att erövra en befintlig partistruktur där man redan har foten inne ordentligt.

    Glöm inte att det finns många goda tecken. Jag bedömer att de konservativa trots allt är åtminstone jämnstarka med vänstersidan, det är ledarskapet som brister. Jag gillar Göran och han får gärna en chans till om han omedelbart lär sig peka med hela handen och blir starkare i debatter. Dock endast en kortvarig chans, annars bör han genast bytas ut.

    Glöm heller inte att de goda krafterna äger på tillväxtsidan! Vänstersidan i KD är minst lika frustrerad som vi är. Det kommer att bli övertygelse, vilja och uthållighet som avgör. Och om det inte avgörs, om endera sidan inte vinner och tar över på ett tydligt sätt, DÅ är KD dömt till snar undergång som riksdagsparti.

  14. 14 Thomas december 11, 2010 kl. 18:43

    Söderbaum m fl;

    Perspektivet innebärande att landets konservativa framgent kan komma att rösta fram minst femton procent av våra riksdagsledamöter är onekligen intressant, eftersom en så stor mängd politiker i bästa fall blev en garant för att diverse dubiösa lagförslag från socialistiskt resp vänsterliberalt motarbetades mer systematiskt närhelst de kom upp. En sådan konservativ grupp bland landets lagstiftare kunde vidare ha en helt annan möjlighet att bygga upp en mer kraftfull opinion för ändring av de osunda lagar som redan instiftats. Lagar som ex tillåter familjebildning inklusive barn trots faktumet att båda föräldrar har samma kön. Jag undrar hur många i de bredare folklagren som egentligen ser det som naturligt med lagar tillåtande homoadoptioner, och inseminationer av kvinnor som vare sig har ett ordnat förhållande med en man eller någonsin har tänkt ha det m m.

    Min bistra inställning är att det får vara någon måtta på hur långt ifrån naturen vi ska gå gällande svensk lagstiftning, samtidigt som jag är smärtsamt medveten om att sammansättningen på landets riksdag, och frånvaron av verkligt konservativa partier i nämnda församling, innebär att nuvarande dekadenta, för att inte säga destruktiva, familjelagstiftning aldrig förändras utan nya styrkeförhållanden. Att KD sitter med i denna riksdag, tycks inte göra någon skillnad.

    Med minst femton procent konservativa i riksdagen, samlade under ett transparent och tydligt konservativt varumärke, skulle – precis som du framför – få ett stort genomslag i media. Även om vänsterorienterade journalister och mediamänniskor vore ytterst ovilliga att vilja täcka olika konservativa utspel på ett personligt plan, skulle de sannolikt tvingas göra just detta för att inte tappa läsare, tittare och lyssnare. Om annat skulle rena marknadsmekanismer tvinga gammelmedierna att uppmärksamma detta nya parti, och åtminstone i längden behandla det med tillbörlig respekt.
    Detta sammantaget skulle äntligen, precis som du nämner, bredda samhällsdebatten till mer än blott en socialistisk resp vänsterliberal agenda, och det vore ytterst sunt för vårt kära land.

    I bästa fall skulle ett sådant, tämligen stort, konservativt riksdagsparti även bidra till uppkomsten av fler konservativa politiska kommentatorer i olika sammanhang, inte minst på Internet. En sådan utveckling är såvitt vad jag förstår precis det som idag sker i USA i dag, där allsköns konservativa intellektuella alltmer ger sig till känna, och kraftigt reagerar på den uttalade keynesianska politik liberalerna i Vita huset och kongressen ständigt försöker pådyvla det amerikanska samhället.

    Det vore verkligen befriande om vi fick uppleva samma tillströmning av konservativa kommentatorer även i Europa och Sverige. Inte minst skulle massor av nya, traditionellt orienterade röster i media positivt påverka formandet av de generella attityder som tenderar att styra så mycket av samhällsutvecklingen.

    Skapandet av ett nytt svenskt konservativt parti, och ansträngningarna för att få en mer allmän acceptans för konservativa idéer i de bredare folklagren tar naturligtvis tid. Emellertid finns så mycket att vinna på att få in en ny kraft i politiken – som förhoppningsvis blir det KD aldrig blev – att vi ej bör tveka inför detta arbete. Personligen känns det inte som om jag är beredd att ställa upp på en valbar lista för ett sådant parti, om jag nu blev tillfrågad, men alla kan ju hjälpa till på sitt olika vis, och jag kan såväl arbeta ideellt som skänka pengar. Jag tror att många traditionellt orienterade, politiskt intresserade, svenskar tänker ungefärligen likadant.

    I bästa fall växer det förr eller senare växa fram en solid grogrund för annat än vänsteridéer i vårt land, om än det går långsamt. Exempelvis låter ju dina erfarenheter innebärande att det idag är mycket lättare att kalla sig konservativ jämfört med situationen för ett decennium sedan sant befriande.
    Detta oavsett att det inte är lika lugnt som att titulera sig liberal.
    Denna utveckling mot större acceptans för konservativa hade förmodligen kunna gått ännu snabbare om ett verkligt konservativt parti suttit i riksdagen under samma period och banat väg för konservativa idéer på den nationella, politiska, nivån.

    Det går att grunna över varför det alltid, åtminstone i många västliga länder, tycks vara så mycket enklare att kalla sig liberal jämfört med konservativ. Min tro är att det sammanhänger med att många människor uppfattar att såväl socialismen som konservatismen medför klara inskränkningar ang individens frihet. Här är det av stor vikt, att upplysa gemene medborgare om att den moderna konservatismen – som den ex ser ut i USA och UK om jag förstår det rätt – knappast står andra läror efter beträffande sin betoning av frihet för individen, dvs frihet från snart sagt all statlig inblandning.
    Framgent finns en stor pedagogisk utmaning i informerandet om att den högst nobla liberalismen knappast är en fullkomligt oproblematisk ideologi, och att liberalismen faktiskt aldrig erhållit något världspatent på individuella friheter.

    Därutöver går det måhända att stillsamt framföra, att nog mycket individuella friheter torde fordra nog utvecklade individer.

    De senare lär lär vara individer som genom uppfostran, bildning och livslång påverkan från sunda auktoriteter utvecklat en egen, inre, moralisk kompass. En kompass som hjälper dem att livet igenom intuitivt känna och veta hur de bör agera. För sådana individer blir frihet ett plus, medan individer med mindre av sund vägledning i sin bakgrund torde ha betydligt svårare att hantera all den frihet som liberaler alltid verka förespråka.

    Om dylika resonemang – där jag hopplöst otidsenligt hävdar att för mycket frihet, tillämpat på för många, på fel, sätt kan få klart negativa konsekvenser – gör mig till en hopplöst ärkekonservativ person, må det vara så. Jag känner mig ändock trygg i förvissningen att jag blott menar väl.
    Jag vill väl för det svenska samhället och det svenska folket, och fruktar att nog mycket liberalism mest leder till ett generellt, destruktivt, lättsinne.

    Lättsinne, för att inte säga anarki.

    Mvh

  15. 15 Matti december 13, 2010 kl. 18:20

    Problemet med den svenska frikyrklighetens rädsla för konservatism ligger väl i dess rötter i modernismen? Konservatism förknippar man med de historiska kyrkorna och är därmed inte önskvärd.

    Joel Halldorf snuddade vid ämnet:
    http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=198686

    MVH
    Matti

  16. 16 Sven Svensson december 14, 2010 kl. 10:45

    Vågar man hoppas att ett konservativt parti, eller en samlande konservativ rörelse, även skulle desarmera Sverigedemokraterna?

  17. 17 Oskari januari 24, 2011 kl. 16:47

    Sedan M övergått till att bli ett socialliberalt parti och verkar ha övergett de flesta konservativa värderingar så gick mitt hopp till KD. Hägglunds uttalanden under valrörelsen var mycket hoppingivande.

    Det är därför med besvikelse jag läser hur KD verkar vara oförmöget att ta steget i konservativ riktning.

    Kanske blir SD det mest konservativa partiet i Sveriges Riksdag. Det hade varit trevligare om det varit något av Allians-partierna.


  1. 1 Tweets that mention KD på väg att förlora alla chanser « Tradition & Fason -- Topsy.com Trackback vid december 10, 2010 kl. 2:38
  2. 2 Oskorei » Blog Archive » Socialdemokratin bortom folkhemmet Trackback vid januari 23, 2011 kl. 17:28

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s





Organisationer & information


Konservativt Forum samlar klassiskt konservativa runtom i Sverige till diskussion och arrangerar bl.a. en årlig konferens.



Emprons informationsportal Konservatism.se har utmärkta sammanfattningar och fördjupningsmaterial om konservatism på svenska.


Föreningen Heimdal i Uppsala är Sveriges största och äldsta politiska studentförening. Föreningen verkar sedan 1891 för en reformvänlig konservatism.



Sprid ordet... stöd Tradition & Fason på Facebook!

Antal besökare

  • 928,014 träffar
Bloggtoppen.se

Politik bloggar