Archive for the 'Socialism & liberalism-kritik' Category

En konservativ syn på välfärdssamhället (VI)

MÅSTE VÄLFÄRDEN VARA DYR?

Grunden för den mänskliga tillvaron är att kunna försörja sig själv så långt man kan, och att därutöver få stöd av sin omgivning eller gå under. Så har det varit sedan vi började bygga samhällen, och det ligger i våra instinkter. På det viset är välfärdssamhället på samma sätt som demokratin en naturlig följd av civilisationens utveckling, och manifesterar en hög grad av civilisation. Välfärdsstaten kan sålunda motiveras i moraliska termer. Det är dock viktigt att förstå att detta ingalunda innebär att alla slags välfärdssamhällen är av godo, och inte heller att ett samhälle som det svenska där staten i praktiken både omfattar, reglerar och styr allt i välfärdens namn skulle vara bättre än ett samhälle där den offentliga välfärden är mindre omfattande.

Förutom den moraliska motiveringen för ett välfärdssamhälle kan man även säga att det finns en teknisk motivering för en välfärdsstat (OBS att jag använder två olika begrepp härvidlag) givet levnadsformen i det moderna samhället. Denna levnadsform går ut på att vi först inte arbetar under ca 20 år innan yrkeslivet tar vid, och inte heller ca 25 år därefter. Däremellan jobbar vi under 40-45 år, och det är då vi åstadkommer de skatteintäkter som krävs för att överhuvudtaget kunna leva på något annat sätt än genom komplett självförsörjning direkt från naturen (vilket de allra flesta i västvärlden idag föredrar). Detta innebär att var och en av oss tillbringar ungefär lika lång tid utanför yrkeslivet som i det – och då blir det helt enkelt nödvändigt att vi håller oss med en statlig administration som tillhandahåller vissa grundförutsättningar som i sin tur medför att ekvationen går ihop för alla medborgare.

Mera konkret ser detta i Sverige ut på följande sätt: innan man börjar jobba betalar staten både grundskola, gymnasium och eventuella högre studier. När man slutar jobba får man pension, en försörjning som för de flesta (men absolut inte alla!) motsvarar den lön man haft under huvuddelen av sin yrkesverksamma tid. Under hela livet står staten dessutom för hälsovård, bidrag m.m. Redan i dessa fundamentala detaljer skiljer den svenska formen av välfärdsstat sig från en hel del andra. Det är nämligen långtifrån alla västerländska stater som håller sig med offentlig hälsovård, gratis högskola, eller ett lika omfattande bidragssystem som Sverige. Kort och gott finns det olika syn på välfärd än den svenska socialdemokratiska redan hos andra länder inom vår kultursfär. Är inte det ett skäl så gott som något att försöka lyfta på en hel del stenar ifråga om vad som egentligen ÄR välfärd? Jag tycker det, och det är från min horisont oförklarligt att svensk socialdemokrati har ett så betonggjutet monopol på att definiera välfärd. Nu på 2000-talet har den borgerliga Alliansregeringen gått in för att visa att borgerligheten är bättre på att leverera välfärd än socialdemokratin – men än så länge verkar man utgå från socialdemokratiska definitioner och problemformuleringar snarare än att försöka låta en socialkonservativ åskådning ta över. Min utsträckta artikelserie om en konservativ syn på välfärden, som här föreligger i sin sjätte del, går ut på att försöka skapa förutsättningarna för en fruktsam debatt av det slaget.

Så länge som välfärden förblir en socialdemokratiskt definierad fråga kommer allt som Alliansregeringen gör att ses som felaktigt av socialdemokraterna – hur socialdemokratisk politik Alliansregeringen än för. Det är bara att konstatera. Och då kommer en debatt om KOSTNADEN för välfärden att vara inmålad i ett hörn där alla nedskärningar blir liktydiga med att förstöra det goda, som även de minst politiskt intresserade medborgarna vid det här laget har lärt sig är värt att bevara. Men i ljuset av en egen, borgerlig syn på välfärd – som den blir en sådan diskussion både relevant, och dessutom ett sätt att väcka den breda allmänhetens intresse. För i grunden vill ju alla mer än någonting annat ha så mycket som möjligt för så lite insats som möjligt, även det är en mycket framträdande del i människans natur.

Frågan om vad som egentligen är en rimlig kostnad för välfärden dras med problemet att det egentligen skulle behöva besvaras genom ett långt och uttömmande forskningsprogram. Detta skulle sedan behöva smältas i den politiska debatten ett bra tag innan nya slagkraftiga argument för genomgripande reformer i välfärdsapparaten kan börja vinna val. Men vi har helt enkelt inte råd att sitta och vänta på att något slags borgerlig Messias ska nedstiga i svensk politik och göra jobbet åt oss. På något vis verkar den allmänna svenska mentaliteten fungera ungefär så nuförtiden just med anledning av att Staten har tagit så mycket ansvar ur händerna på oss och försett oss så länge med det mesta av det viktigaste i tillvaron. Vi måste själva börja ta tag i detta nu, bit för bit. Jag tänkte därför i det följande rota lite i denna viktiga fråga, alltså om välfärd verkligen MÅSTE kosta jordens högsta skatter.

I min senaste artikel i denna serie visade jag att mycket av det som idag sköts i offentlig regi inte bara kan skötas lika bra i privat regi. Det kan dessutom skötas BÄTTRE i privat regi, och sådana lösningar kan leverera mer välfärd till medborgarna. Dels är det en fråga om att konkurrens ökar den allmänna kvaliteten, dels innebär det att man håller nere kostnaderna för staten, och dels genererar den ökade ekonomiska aktiviteten i den privata sektorn mer skattepengar till staten, som därmed kan använda skattepengarna bättre till det som staten gör bäst (för sådana områden finns det tveklöst). En hel del sådana tjänster skulle alltså hela samhället må bra av om de bröts ut ur statens grepp.

Bidragssystemet är ett annat stort område som skulle kunna reformeras i grunden och lyckas bättre med syftet att hålla de behövande under armarna, än vad nuvarande system gör. Faktum är att det enda system som Sverige i en internationell jämförelse kan berömma sig av är sitt bidragssystem, som är mera omfattande men också dyrare än hos något annat land i västvärlden. Skillnaden gentemot de övriga västländerna andra välfärdsfrågor är mest en gradfråga. Europas stater förser numera sina medborgare med i stort sett samma mått av social trygghet som Sverige. Men det svenska bidragssystemet står ut, det är en enorm apparat och det finns knappast någon familj i Sverige som inte någon gång går på bidrag av något slag. Denna ordning bottnar i socialdemokratiska reformer under 1970-talet som gick ut på att man skulle ta död på den då mycket utbredda uppfattningen att det var ”fult” att få bidrag. Bidrag är självfallet en rejäl minuspost i statens räkenskaper, både sett till de enorma utbetalningarna och till den administration inom offentliga sektorn som ska sköta allt detta. Men vad som än kan bli föremål för nedskärningar i Sverige, så förblir just bidragen tydligen heliga. T.o.m. kärnområden som sjukvård och skola får drabbas innan man sänker bidragsnivåerna. Som exempel kan nämnas att nivåerna år 2006 var sådana att av de pengar som staten tog från medborgarnas löner, gick 43% till bidrag, och enbart 27% till sjukvård och omsorg. Vore det då inte bättre om bidrag enbart utgår till de mest behövande, frågar sig vän av ordning? Och är det inte ännu bättre att man inför ett system där så många som möjligt istället kan göra avdrag på den skatt man betalar, istället för att staten hela tiden ska ta in och ut alla pengar, fram och tillbaka och hålla på att fördela allting? Ett utbyggt system för skatteavdrag hade inte bara inneburit att minusposten i statens räkenskaper hade minskat drastiskt, det hade också inneburit en mindre stat eftersom färre hade behövt arbeta i statens ekonomiska administration. På det hela taget hade detta både inneburit ökad frihet för medborgarna och mer pengar i plånboken eftersom det då bleve ännu färre tjänster i den offentliga sektorn att finansiera genom skatter.

Saken är uppenbarligen den att den socialdemokratiskt formade statsmakten vill kontrollera alla pengakanaler i alla led och i alla riktningar, och allra helst reglera och utöva makt så att allt rörande pengar och välstånd i samhället sker helt i enlighet med de riktlinjer som fastslagits politiskt av socialdemokraterna genom deras ojämförliga dominans av den förda politiken i ett förment demokratiskt land. En av de största skillnaderna mellan en socialdemokratisk och en konservativ syn på välfärden är att enligt konservativ uppfattning är välståndets utbredning en essentiell del av välfärden och den konservative vet härvidlag att alltför mycket regleringar hämmar välståndet. Man behöver absolut inte vara liberal eller emot välfärdsstaten för det.

Med en mindre och effektivare offentlig sektor (läs gärna min tidigare artikel Sanera maktens hus) skulle vi kunna få både mer frihet och högre välstånd i Sverige – och samtidigt ett bättre välfärdssamhälle än det vi har idag. Sett för sig är detta ett gammalt utnött borgerligt påstående som vänstern är vana att ryggmärgsreflexmässigt avfärda som nonsens. Men se bara på de idéer, visioner och förutsättningar som jag redogjort för i denna artikelserie så blir det rätt tydligt att det ligger väldigt mycket i det påståendet. Som jag tidigare varit inne på i artikel 2 är ett av de stora problemen med alltför höga skatter är att det begränsar medborgarnas frihet, och den friheten är i de flesta fall själva grundförutsättningen för att skapa mer välstånd. Ett tydligt exempel på detta som är av avgörande betydelse för att förstå hur vi får pengar till välfärden, är frågan om hur lätt det är att starta nya företag. Faktum är ju att den privata sektorn försörjer den offentliga, så det borde onekligen ligga i ”allmännyttans” intresse att den privata sektorn blommar. I själva verket är det så att allt välstånd härrör från det som skapas av företagen och entreprenörerna. Men socialdemokratin bestämde sig tidigt för att driva idén mycket långt att företagarna istället stjäl från det allmänna, och att alla pengar som går ner i ”kapitalisternas” fickor är stöld. Genom detta synsätts dominans över den politik som direkt och indirekt berör det svenska näringslivet har vårt land gått från att inneha världsrekord i antal startade multinationella storföretag t.o.m. första halvan av 1900-talet, till att i stort sett inte ha startat ett enda sådant under andra halvan av 1900-talet. Det är sällsynt krångligt i Sverige att starta och driva företag, och då är det inte konstigt att välståndet inte ökar i Sverige – sedan 70-talet har vi sjunkit en bra bit ner i den s.k. välståndsligan från att ha legat i toppen. Och det var inte Socialdemokraterna som tog oss till den toppen, även om de alltid velat ta åt sig äran för det. Nej, det var dels liberala och konservativa reformer under 1800-talet (läs Anders Edwardssons bok ”En annorlunda historia”) i kombination med att vi stod utanför de två världskrigen och därmed hade våra industrier intakta medan hela Europa skrek efter varor.

Staten i socialdemokratisk regi har sålunda tagit på sig själv rollen som samhällsekonomins motor, fastän den i realekonomiska termer inte alls fyller den funktionen – det gör å ena sidan marknaden, och å andra sidan de enskilda människornas kreativitet. Men när allt gott kommer från staten skapas lydiga medborgare, och det är också baktanken med det socialdemokratiska välfärdsstatsbygget. I detta sammanhang lyfter jag gärna in den folkpartistiska finansministern från 1990-talet Ann Wibbles uttalade vision att var och en ska kunna ha en årslön på banken som ekonomisk buffert. Det är ett riktigt välfärdsmål i konservativ mening. Det förutsätter ett någorlunda lågt skattetryck, med allt vad det innebär i termer av frihet och ökad aktivitet i ekonomin – och det får välståndet att breda ut sig i samhället. För den enskilde innebär detta högst märkbar personlig välfärd såtillvida att man vet att man själv kan lösa mycket av vardagslivets utmaningar och svårigheter, och dessutom en sådan sak som att arbetstagaren har möjlighet att säga Nej till dåliga arbetsvillkor. Men än idag är skatterna så höga att folk inte har råd att spara, och 20 år och två borgerliga mandatperioder senare har fortfarande inget nämnvärt hänt härvidlag.

Återigen blir det här naturligt att komma in på familjens betydelse för den personliga välfärden i samhället (jfr artikel 3). Det är i och genom familjerna som de allra flesta medborgarna lever sina liv, och familjer utgör i praktiken också ekonomiska enheter. I ett samboförhållande är det förstås möjligt att ha separata ekonomier, även om det kan sättas ifråga hur pass vanligt detta egentligen är. Men i en familj där makarna är gifta har dessa enligt lag ett gemensamt ansvar för ekonomin, och hushållets medlemmar ingår i en och samma hushållsekonomi där inkomster och utgifter och skatt slås ut jämnt över hushållets samlade resurser. Mot bakgrund av detta borde sambeskattning för familjer och sambos överhuvudtaget vara, om inte det normala, så åtminstone en självklar möjlighet. Situationen idag att den samlade skatten blir högre för en familj där exempelvis den ena försörjaren t.ex. tjänar 45,000 kr/mån och den andra 15,000 kr/mån än för en familj där båda försörjarna tjänar 30,000 kr var, är direkt stötande: den totala inkomsten för båda hushållen är ju densamma! Ändå finns inte möjligheten till sambeskattning i Sverige, den avskaffade socialdemokraterna 1971. Och på alla sätt och vis har socialdemokratin snarare än att stötta familjerna gått in för att motarbeta, reglera och bryta upp dem. Man erkänner förstås inte detta när det läggs fram på ett så kritiskt sätt. Men i vänsterns ögon är det t.ex. mera ”välfärd” att ha sina barn på dagis än att själva kunna vara med sina barn under deras uppväxt om man så önskar. Dessvärre fungerar det så i Sverige att den stora kostnaden för barnomsorgen betalar sig genom att alla föräldrar måste jobba, men baksidan av det myntet är just att alla föräldrar MÅSTE jobba. Därmed blir det omöjligt att klara sig på bara en lön, och möjligheten att kunna göra det är i praktiken en betydande fråga om personlig välfärd för både föräldrar och barn (läs mer om problematiken med svensk barnomsorg i artikel 4)

Grunden för ett liv i det moderna samhället måste alltid vara å ena sidan att var och en själv tar så mycket eget ansvar som möjligt (läs min artikel om den sociala betydelsen av personligt ansvar), och å andra sidan att det finns ett skyddsnät tillhandahållet av staten som gör att vi inte måste arbeta precis hela livet. Men man ska inte förledas att tro att det går på ett ut att försörja sig själv genom yrkesarbete i ungefär halva livet och bli försörjd av staten i ungefär halva livet, som jag beskrev i inledningen. Faktum är att det kostar mindre för samhället att försörja en medborgare under dennes barndom och ungdom än under dennes pension – eftersom föräldrarna normalt sett försörjer sina barn under sin yrkestid. Detta borde man visa betydligt större respekt för än vad som görs i dagens Sverige, där gemene mans ekonomiska frihet under föräldraåldern är oerhört liten. Sedan borde vi definitivt inte, som t.o.m. den nuvarande Alliansregeringen gör, tala om pensionärerna i termer av vad de ”kostar” samhället – dels har de många gånger om betalat genom skatter för den pension de får, och dessutom betalar även pensionärer skatt i Sverige. Vi måste lyfta blicken högre – så ser vi att kostnaderna för välfärdssamhället inte alls behöver vara så kolossala som alla verkar tro att de måste vara. Vad gäller pensionerna borde vi faktiskt satsa på ett system där de yrkesarbetande betalar till sin egen framtida pension, istället för som idag att de yrkesarbetande betalar pensionärernas uppehälle. Även detta fungerar därmed som en form av kil ägnad att skapa konflikt snarare än sämja mellan generationerna, om man bara tänker på saken. Anledningen till att vi har det pensionssystem vi har är att socialdemokratin raserade det gamla, och förstörde en hel generations pensionsbesparingar genom expropriation från tjänstemän till arbetare, inflationspolitik och att ta pensionspengar till att betala budgetunderskott år efter år. Att så kunde ske och knappt har blivit debatterat alls, är för att den socialdemokratiska välfärdsstaten är så ineffektiv och oöverskådlig att den i många år kallats för ”det svarta hålet” av svensk borgerlighet – allting går in, men knappt någonting kommer ut. Forskning visar dock på att så gick det till (se vidare min artikel om detta).

Det är verkligen på tiden att vi sparkar ut Marx ur vårt stolta välfärdssamhälle. Det kan inte bara existera utan tveklöst klara sig bättre utan honom. Det sociala skyddsnätet ska vara till för dem som har det sämst ställt och som inte kan stå på egna ben – andra ska ha stort utrymme att forma sin egen välfärd, med så lite intervention som möjligt från staten. Så kan vi åstadkomma en alldeles utmärkt välfärdsstat utan att den styr speciellt mycket av vanliga människors vardagsliv, och utan att den behöver kosta mer än en bråkdel av vad den gör idag. I själva verket vore det t.o.m. en bättre välfärdsstat än den vi har idag – sett till såväl resursanvändning som ifråga om det upplevda personliga välståndet.

Gå gärna med i Facebook-gruppen Borgerliga för ett bättre välfärdssamhälle.

Jakob E:son Söderbaum

GÄSTKRÖNIKA: Bo C Pettersson

POLITISKT MOTARBETANDE AV FAMILJELIVET

Med början redan under 1930-talet fördes i Sverige, med makarna Alva och Gunnar Myrdal som förgrundsgestalter, en debatt om hur barn ska tas om hand; hemma (av föräldrarna) eller av särskilt utbildad personal i av staten eller kommunerna inrättade ”storbarnkammare”. Inte mycket mer än så hände på området förrän år 1971 då den s k ”sambeskattningen” övergavs till förmån för individuell inkomstbeskattning. Men då började svensk familjepolitik allt tydligare överge familjen själv, menar Bo C Pettersson.

Att det var nödvändigt att göra något åt skattesystemet framstod som klart för de flesta vid denna tid; i slutet av 60-talet betalade folk knappt 40 procent av sina inkomster i skatt, men samtidigt var skatteskalorna kraftigt progressiva så att marginalskatten lätt kunde bli den dubbla, alltså 80 procent, innebärande att man fick behålla en tjuga av den sist intjänade hundralappen.

Detta var förödande för förvärvssysselsättningen av de kvinnor som hade varit hemma med sina småbarn några år; deras inkomster lades då ovanpå deras mäns, med påföljd att det bara blev kaffepengar kvar, efter skatt, av denna extrainkomst, med ytterligare påföljd att majoriteten av kvinnor – och deras män – insåg att det inte var mödan – eller resekostnaderna – värt att påbörja (eller återgå till) förvärvsarbete efter småbarnsåren.

Lösningen blev, alltså, individuell beskattning, som, i ett slag, halverade kvinnornas skatt och dubblerade lockelsen för dem att förvärvsarbeta. Men samtidigt övergavs principen om hänsyn till försörjningsbörda i inkomstbeskattnngen och infördes dess motsats. Från och med det året betalar en eninkomstfamilj alltid mer i skatt än en tvåinkomstdito gör, vid samma sammanlagda inkomst.

I samma veva införde staten (d v s våra regeringar och regeringslydiga riksdagar) bidrag till kommunerna för täckning av de kostnader de skulle ådra sig när de började erbjuda medborgarna barnomsorgstjänster, samt ändrade lagen så att det blev okej att erbjuda barnomsorg till skattesubventionerade priser. (Att använda skattemedel för att prissubventionera näringstjänster var, då som nu, i princip, olagligt).

Effekten på kvinnors beteende av dessa två samverkande regelförändringar blev, som inses, kraftig. De började strömma ut på arbetsmarknaden i stora skaror, i den takt som den samtidigt pågående utbyggnaden av den kommunala barnomsorgen tillät.

Ovan antydda utveckling, att till varje pris, få ut kvinnorna på arbetsmarknaden och småbarnen in på dagis, har fortsatt ända in i våra dagar. En av de senaste åtgärderna, som vidtogs i antytt syfte, var införandet av maxtaxa i barnomsorgen i början av 2000-talet, innebärande att föräldrarna, numera, i avgift, bara betalar någon dryg tusenlapp i månaden av de ca 14000 kr i månaden som det kostar att ta hand om ett barn på heltid på dagis (förlåt: förskolan).

Man kan alltså säga att före 1971 fjättrade det svenska skattesystemet kvinnorna till hemmen genom att göra förvärvsarbete olönsamt för dem. Efter det årtalet blev det precis tvärt om; numera fjättrar systemet kvinnorna vid sina förvärvsarbeten i stället.

Inte nog med att den förda politiken är otillbörligt beteendemanipulativ, stridande mot allmänt accepterade beskattningsprinciper och principer för hur skattemedel får användas (enligt ovan stående resonemang), den är också direkt fattigdomsbringande, alltså, har en effekt direkt motriktad den som förespråkarna, i politiken och media, hävdat under all denna tid.

Att så är fallet (alltså, att tjänsten är fattigdomsbringande) kan inses om man betänker att för att en vara/tjänst ska bidra till högre välstånd hos befolkningen måste den ha ett värde för nämnda grupp som överstiger produktionskostnaden.

Att barnomsorgen inte erbjuder ett så högt värde kan inses om man gör tankeexperimentet att tjänsten utdebiterades till produktionskostnaden (ca 14000 kr i månaden per barn) varefter man frågar sig hur många som skulle köpa till det priset.

Att skattesubventioner inte löser detta nytta-kontra-kostnadsproblem inses förhoppningsvis också; det är ju de (subventionerna) som, i kombination med vårt principvidriga skattesystem, realiserar förlusterna!

Att ovan beskrivna politiskt skapade lösningar kostar oss välstånd bekräftas av OECD:s välståndsliga. Innan omläggningen låg vi på fjärde plats i den ligan, numera ligger vi på elfte och skulle ha legat ännu sämre till om inte våra medtävlarländer hade börjat ta efter Sveriges dåliga exempel på socialförsäkringsområdet.

Vi måste få en lösning på detta vansinne, och lösningen måste börja med att svenska folket bibringas insikt om hur grundlurade de är av sina förtroendevalda och deras kompisar i media, så att även dessa valda – och deras kompisar – inser att spelet är förlorat.

    Bo C Pettersson är ordförande i föreningen Barnens Rätt Till Föräldrarnas Tid (www.barnensratt.se).

Ökad lönespridning – ja, tack!

SACO-ordföranden Göran Arrius står för månadens verbala harakiriförsök när han i en debattartikel i SvD förespråkar ökad lönespridning. I den sammanpressade lönestrukturens Mecka, jantelagens förlovade land, Sverige är det inget man gör ostraffat.

Ett förslag och dess kritiker

Snabbt får han mothugg. Akademiker i allmänhet och Arrius i synnerhet utmålas som giriga egoister som smider planer på ett råkapitalistiskt klassamhälle, sargat av sociala problem, brottslighet och misär. Andra fokuserar på de potentiella kostnaderna och påföljande skattehöjningarna om horder av offentligt anställda akademiker skall få enorma lönelyft. Sa inte karlen att lärare skall tjäna 60 papp i månaden? Naturligtvis gnisslar också feministerna tänder. Ännu återstår några futtiga procentenheter till den statistiska lönejämställdheten, och så kommer SACO dragande med ökade klyftor igen.

Få av dessa kritiker gör sig dock besväret att försöka förstå vad Arrius säger, ja faktiskt får man intrycket att de verkligen anstränger sig för att missförstå. Detta kan man ju i och för sig förstå. Ställd inför ett bra förslag man ogillar är det ju lättare att missförstå det för att sedan såga sin nidbild av förslaget.

SACO-ordförande Göran Arrius har stuckit handen i getingboet

Arrius säger mycket riktigt att det bör löna sig bättre att utbilda sig, att akademikernas löner i relation till övriga gruppers borde vara högre. Detta borde inte vara så dramatiskt, om man betänker att svenska akademiker sannolikt är de i världen som har sämst utväxling för sin investering i studier. Det är inte Arrius som är extrem här, det är Sverige och den svenska modellens försvarare som är extrema, som försvarar en ytterlighet.

Men det Arrius framförallt säger är att det bör löna sig, oavsett yrke, att göra ett bra jobb. Vad han säger är alltså att den lärare, eller ingenjör, eller snickare, eller vårdbiträde som gör sitt jobb bra, som tar ansvar, som levererar resultat skall ha mera i betalt än den kollega med samma yrkestitel och samma utbildning som gör samma jobb med en klackspark, som inte är lämpad för sitt yrke, och som inte får något gjort. Den som tycker att rättvisa är att den som inget åstadkommer skall få åka snålskjuts på den produktive, och som tror att motivationen att engagera sig i sitt arbete blir bättre av att prestationer inte belönas anser naturligtvis att detta förslag är åt skogen.

Invändning mot invändningarna

Men för oss andra låter det faktiskt ganska rimligt. Jag skulle också vilja hävda att de invändningar som rests faller ganska platta. För den som bryr sig om kollektivet kvinnor (vilket inte jag gör – jag bryr mig om individer) kan det vara intressant att fundera över det faktum att akademiker inom offentlig sektor, vilka mest är kvinnor, generellt har ganska dåligt betalt, faktiskt sämre än många arbetaryrken. Tar man dessutom hänsyn till livslönen, inkomsten över ett helt arbetsliv ser det ännu bistrare ut för många akademiker.

Den undersköterska som väljer bort att vidareutbilda sig till sjuksköterska får tre extra år att tjäna pengar, slipper sedan betala av på studiemedlen och får inte särskilt mycket lägre månadslön. I slutändan är det tveksamt om sjuksköterskan, som sedan får ett mera stressigt och ansvarsfyllt arbete, ens får tillbaka sin investering. Verkat det rimligt? Nej det tycker inte jag. Självklart måste det löna sig att utbilda sig och att ta ökat ansvar.

Farhågorna om en skattechock tror jag också är överdrivna. Om alla offentliganställda akademiker skall gå från löner på drygt 20 000 i månaden till 60 000 blir det naturligtvis dyrt. Men det är faktiskt inte det han föreslår! Vad Arrius säger är att den som är duktig i sitt yrke i slutändan skall kunna nå sådana lönenivåer. Ingångslönen kan nog ofta vara snäppet lägre. Trots allt är erfarenhet en inte oviktig förutsättning för att göra ett bra jobb. Sedan får ju tiden utvisa vad var och en levererar.

Jag har svårt att tro att mer än en bråkdel kommer att nå de allra högsta nivåerna. De flesta kanske efter 30 års karriär skulle landa på en lönenivå som är runt 10 000 högre per månad, och under hela vägen dit alltså ha en ökad lönenivå som är ännu mindre. En del kanske inte alls skulle få mer, och ett fåtal till och med mindre. Den totala lönesumman behöver inte ens bli större (även om jag skulle förespråka att den får bli det), bara fördelas ojämnare mellan individer och mellan olika skeden i en och samma individs karriär.

Fördelen med lönespridning

Lönespridning - ett riktigt tabu i Sverige

Jag tror inte på några enorma löneskillnader, kanske inte ens mer än vad som är vanligt i resten av EU, men det måste löna sig att prestera. Det är rättvisa för mig, inte att alla skall ha lika. Det är också bra för samhället. Vi kan tycka vad vi vill om det, men det är faktiskt så att materiella belöningar är viktiga signaler. De sporrar folk att plugga, att arbeta, och att prestera. Inte minst så är det viktiga signaler för att leda människor in på de spår där de har störst förmåga att göra det mesta av sin potential.

Vi har i Sverige massor av dåliga lärare, programmerare, kockar och förskollärare. Det är personer som av olika skäl valt fel bana, yrken som de helt enkelt inte passar för. Den dåliga läraren kanske istället hade blivit en utmärkt programmerare, den dåliga programmeraren en lysande kock o.s.v. Problemet är att de sällan tar detta kliv. På en arbetsmarknad där man får ungefär samma löneutveckling om man gör ett uselt eller ett lysande arbete har man få incitament att pröva något nytt. Inte blir det bättre av att LAS-reglerna uppmuntrar feghet.

Men säg att det istället vore så att den usle läraren också fick en usel löneutveckling. Kanske vore detta precis den signal hon hade behövt för att omskola sig till programmerare (eller vad som nu passar bättre). Om det sedan visar sig att detta yrke passade hennes intresse och färdigheter mycket bättre ja då blir löneutvecklingen därefter, och det visar sig med facit i hand ha lönat sig att byta spår.

Men vår f.d. lärare blir inte den enda vinnaren. Hennes elever slipper en dålig lärare och får förhoppningsvis en som bättre passar för det yrket. Vår nyomskolade programmerares arbetsgivare får en produktiv medarbetare de annars gått miste om, och samhället som helhet blir mera produktivt. Arbetsmarknaden kommer också att befolkas av färre deprimerade och misslyckade yrkesmänniskor till förmån för fler glada och lyckliga människor som gör något de trivs med och som gör det bra.

Låt mig avslutningsvis problematisera begreppet egoist. Varför är en duktig och driftig person som vill behålla frukterna av sitt eget arbete en egoist, medan en inkompetent eller lat person som vill lägga vantarna på frukterna av andras arbete inte är det? Är det inte dags att återerövra detta och andra begrepp (rättvisa, solidaritet, jämlikhet, demokrati o.s.v.) från vänsterns ideologer?

Patrik Magnusson

Sossarna vill stärka greppet om fackrörelsen

Ylva Thörn

Jag blev glatt överraskad när jag såg den framgångsrike liberale bloggarkollegan Johan Ingerö dyka upp som vikarierande ledarskribent på SvD. Hans ledare har därefter visat sig alltid vara läsvärda. I dagens SvD skriver han om Ylva Thörns (S) förslag att en biträdande partisekreterare bör tillsättas inom Socialdemokraterna i syfte att fördjupa samarbetet med TCO och Saco.

Ingerö tecknar en bra bild av de senaste årens intima organisatoriska relationer mellan S och LO (för ytterligare perspektiv läs denna artikel). Han biter ifrån, och skrockar ett par gånger över att det inte verkar spela någon roll vad TCO och Saco själva tycker.

Men faktum är att socialdemokratin har sin egen inre logik, som går ut på att man ska ta sig in i och helst ta över alla delar av samhället. Närmast innan detta förslag om facklig partisekreterare läste jag att socialdemokraternas evige försvarare i religionsfrågor Ulf Bjereld anklagade Moderaterna för att abdikera från kyrkopolitiken när dessa beslöt sig för att inte ställa upp i kommande kyrkoval (läs mer här om det ogudaktiga kyrkovalet). Enligt Bjerelds utsago är det viktigt att politikerna engagerar sig i civilsamhället – d.v.s. tar över det istället för att låter det vara just ett civilsamhälle.

Förslagets maktmöjligheter

I det senaste fallet med den biträdande partisekreteraren för fackliga frågor tror jag därför att det handlar om att socialdemokratin vill ta ett samlat grepp om fackrörelsen. Resultatet kan såvitt jag förstår bli två olika. Det första alternativet är att TCO och Saco väljer att ingå i löpande förhandlingar med den nya S-partisekreteraren, i syfte att visa att man inte är partipolitiskt bundna till borgerligheten. Följden av det blir att socialdemokratin ökar sin kontroll över TCO och Saco, från nära noll till att få en kontinuerlig dialog och dessutom vara ensamt parti om att kunna centralstyra sina politiska relationer med dessa fackförbund. Det andra alternativet är att TCO och Saco inte vill ha med denna nya S-partisekreterare att göra. Följden av det blir förstås att socialdemokratin kan skälla ut TCO och Saco för att inte vara partipolitiskt neutrala (att LO absolut inte är partipolitiskt neutralt spelar ingen roll i socialdemokratiska ögon), vilket i sin tur leder till att fackrörelsen totalt sett framstår som alltmer partipolitiskt uppdelat.

Ifråga om alternativ två skulle den nya S-partisekreteraren bli en kampanjfunktion för socialdemokraterna som ohämmat kan ösa klasskampsretorik ur den marxistiska ungdomskällan. Det vore ett sätt för partiet att profilera upp sig rejält utan att S-hövdingen Håkan Juholt själv behöver stå för den moraliska upprustningen bland kärnväljarna utan istället kan inrikta sig mer på att bredda partiet med en mera statsmannamässig retorik (om han klarar av det är en annan fråga, men åtminstone från Göran Perssons tid och framåt har S hållit sig med externa PR-byråer och charmkurser, oaktat att man kontinuerligt har skällt på M för att göra detta). Omvänt skulle det första alternativet innebära en mera undanskymd tillvaro vid förhandlingsborden för sagde nye partisekreterare. Frågan är därför om det inte i själva verket är det andra alternativet som socialdemokratin nu hoppas på.

Klassisk socialdemokrati i modern förpackning

Av precis dessa skäl spelar det heller ingen roll vad TCO och Saco själva tycker om att en särskild partisekreterarfunktion inrättas inom S ”för deras skull”. Och om fackfrågorna kommer upp på den rikspolitiska agendan på ett sätt där det inte är S utan borgerligheten som står i skamvrån, så vrider det inte bara ett vapen ur händerna på Alliansen (som än så länge trots kritik aldrig har använt det vapnet). Det skulle dessutom kunna innebära att alltfler går med i ett fack igen för att engagera sig i dessa frågor, och fackrörelsen i stort får därmed en ny vår istället för att som idag sakta men säkert krympa och förlora den makt som genom LO bl.a. sägs garantera uppemot 40% av de socialdemokratiska riksdagsmandaten. Fromma förhoppningar alltså inom S-partistyrelsen, men även klurigt makttänkande i den högre skolan.

Denna idé luktar omisskännligt av klassisk socialdemokrati anpassad till 2000-talets realpolitiska förutsättningar. Just därför lär den nog bli av. För hugade läsare som vill förkovra sig ytterligare i hur socialdemokratin tänker i sådana här banor, hur man tidigare har gått tillväga för att ta över olika samhällssektorer och närmare om vilka de socialdemokratiskt dominerade samhällssektorerna i dagens Sverige är, vill jag rekommendera min bok Betongväldet (Empron 2007).

Jakob E:son Söderbaum

En unken fläkt av DDR

Vill man återuppleva en grådaskig öststatsmentalitet så kan man med fördel lyssna på ett gäng svenska trafikforskare som i SvD skriver om behovet av att bekämpa lyxvaran bilen. Det hela vore skrattretande, om det inte vore för den överhängande risken att dessa kommandoekonomer en dag får sin vilja genom. Ett olyckligt valresultat och en av dem skulle kunna vara vår trafikminister.

Kvintetten bakom artikeln vill drastiskt minska privatbilismen och förordar därför kraftigt höjda skatter på bilinköp och bilresor. Förslaget i sig är knappast bra, men det jag främst reagerar på är argumentationen och vad den säger om de värderingar som ligger bakom.

Storebror vet bäst

Bl.a. skriver artikelförfattarna:

” Människor i allmänhet kommer inte att fara illa av att minska sitt bilresande”

Och

”Ansvariga politiker måste våga gå emot en stor opinion av allmänhet, representanter för fordonsindustrin och motorjournalister genom att avsevärt höja skatterna för privatbilismen”

I sann socialistisk anda menar man alltså att den enskilde medborgaren, till skillnad från den upplyste ideologen/vetenskapsmannen, inte vet sitt eget bästa. Att allmänhetens vilja klart och tydligt pekar i en riktning får inte hindar politikerna att marschera i den rakt motsatta. Demokrati handlar inte om att folkets vilja skall råda, utan att nomenklaturan skall besluta vad den anser att folket borde vilja.

Varför köra BMW när det räcker med en Trabant?

Ungefär samma förhållningssätt går igen när man ifrågasätter de grunder på vilka bilägarna grundar sina konsumtionsbeslut:

”Om bilen bara uppfattades som ett transportmedel, varför köper då människor bilar med prestanda som vida överskrider vad som krävs? Det går inte att bortse från att bilen för många människor är en konsumtionspryl.”

Världen är full av ”konsumtionsprylar”. Vi har TV-apparater, espressomaskiner, segelbåtar, märkeskläder, fritidshus, ja, hus överhuvudtaget. Är dessa strängt taget nödvändiga? Varför är det just bilen som står i skottgluggen för dessa forskare? Varför inte allt det andra? Eller så kanske det faktiskt är så att det är all konsumtion utöver det absolut nödvändiga som kvintetten anser att vi skall avstå.

Planekonomins välsignelser

Vad som är absolut nödvändigt blir då naturligtvis upp till en statlig kommitté att fastställa. Vad gäller boendet så blir det naturligtvis miljonprogram för oss alla, fördelade enligt en statlig norm för hur många kvadratmeter varje person behöver, och med ett läge som kommittén beslutar utifrån vilka behov man har, främst var man anvisats sin arbetsplats. Kläder behöver man naturligtvis, så vi behöver ännu en statlig kommitté som beslutar om hur det optimala klädesplagget som alla skall bära får se ut, och vad det skall tillverkas av. Får man tid över kanske man i kommittén rent av gör behovsanalyser av geografiskt betingade skillnader i behov och beslutar om en tilläggskvot av vinterkläder för norrlänningar, eller så struntar man helt enkelt i det och förväntar sig att norrlänningarna skall dra den logiska slutsatsen av klimatet och bosätta sig strategiskt – innan för tullarna. På samma sätt kan man hantera livsmedel och…ja frågan är om en människa egentligen behöver något mer.

Konsumtionsbehovskommittén träffas för att besluta vad du och jag egentligen behöver

Visst, en och annan kommer naturligtvis att behöva en bil. Det insåg till och med det gamla DDR. Vem som har det behovet avgör naturligtvis ännu en statlig kommitté, liksom de även tar fram de exakta prestanda som den enda nödvändiga bilmodellen – låt oss kalla den Trabant – behöver.

Sedan kommer det naturligtvis att krävas en del generella undantag. Alla dessa kommittéer som skall besluta om vad folk i gemen behöver kommer ju att ha ett hästjobb med alla möten, analyser, utvärderingar och inte minst administration av miljontals människors konsumtionsbeslut. Risken är överhängande att vi för denna grupp av människor – vi kan kalla dem nomenklaturan – behöver en alldeles särskild norm för deras behov.

De behöver naturligtvis rejält tilltagna villor på behörigt avstånd från vanligt folks kaserner, så att de inte i sitt beslutsfattande påverkas allt för mycket av ovidkommande faktorer, som verkligheten. De behöver snabba och kraftfulla bilar som färdas i särskilda gräddfiler, så att deras effektivitet inte nedgår. Deras slitsamma och ansvarsfulla arbete berättigar dem naturligtvis till särskilda förmåner vad gäller materiella behov i övrigt så att de kan koppla av.

Den som tror att jag sitter och diktar ihop och att forskarna inte i sin artikel menar att det är politiker som skall avgöra vilka bilresor som är nödvändiga eller ej bör begrunda följande citat ur artikeln:

”Men varför diskuterar politiker i så fall inte vad som ska betraktas som nödvändiga bilresor? ”

”Det går att minska bilresandet genom samhällsplanering och en medveten strategi beträffande vad som är nödvändiga bilresor.”

Sic!

Farväl till landsbygden

I ärlighetens namn skall sägas att gruppen faktiskt har insikt om att tunnelbanan inte går fram till varje hem och hus i vårt avlånga land

”Visst finns det utsatta grupper som för sin rörlighet och för att klara sin vardag är beroende av bilen. I glesbygd och på obekväma tider saknas ofta godtagbara alternativ.”

Ingenstans framgår dock riktigt hur de tänker sig att dessa grupper skall skonas från konsekvenserna av deras skattehöjningsförslag. Redan idag är kostnader för bilinnehav och bensin en gigantisk utgiftspost för många boende på landsbygden. Kanske ligger hoppet för oss i att tidigare nämnda statliga kommitté i sin nåd skall klassa vissa av våra resor som ”nödvändiga” och bevilja något slags undantag. För luttrade landsbygdsbor som är van att politiker tar deras pengar i skatter för att sedan erbjuda dem kommunal service i någon avlägsen centralort i utbyte torde dock förhoppningarna vara lågt ställda.

Vad forskarna faktiskt tänkt sig skiner nog genom i en annan formulering i artikeln:

”…människor med begränsad tillgång till bil anpassar sig genom att bosätta sig strategiskt.”

Före...och efter - om politrukerna får bestämma

När landsbygdens folk får ytterligare fördyringar på sitt resande så att det inte längre blir möjligt för dem att använda bilen så ”anpassar de sig genom att bosätta sig strategiskt”, med andra ord de tvingas flytta från hus och hem för att bosätta sig i Staden. För en professor som anser att individens preferenser är oväsentliga och som anser att dennes behov går att fastställa vetenskapligt är detta kanske inte så dramatiskt, men för en människa av kött och blod, som älskar landsbygdens frid och ro och naturens grönska lika mycket som hon avskyr betongdjungeln, neonljusen och stressen i storstaden är detta inte bara en fråga om rationella kalkyler, utan om livskvalitet i dess djupaste mening.

Subventioner?

Visst kan det låta bestickande att det är fel att det offentliga skall subventionera dessa preferenser med kostsamma vägbyggen och annan infrastruktur som stödjer bilismen, men det ekar lite tomt när man i samma andetag med självklarhet hävdar att det offentliga skall subventionera, och öka subventionerna till, kollektivtrafiken.

Trafiksystem, liksom annan infrastruktur, kommer alltid – vare sig det handlar om system för kollektiv eller privat trafik – att till sin natur vara offentligt finansierad. I den meningen är den naturligtvis subventionerad. Om privatbilismen är kraftigare subventionerad än busstrafik eller tågtrafik vill jag låta vara osagt. Det är ju t.ex. inte alltid lätt att skilja på om en väg är avsedd för bil eller buss.

-Älskling, jag måste åka nu. Idag jobbar jag i Botsmark och det är ju 4 mil dit. -ok, tar du tunnelbanan eller?

Så långt skulle jag dock vilja gå som att påstå att den subvention jag som bilägare i det inre av Norrland åtnjuter knappast kan vara särskilt stor. Om man ställer skicket på de vägar som i mina trakter finns mot de skatter jag och mina grannar betalar direkt på vårt resande (fordonsskatt, bensinskatter m.m.) har jag svårt att i det avseendet se mig som en stor belastning på statskassan.

Varför detta hat mot bilen?

Vad är det som gör att bilen intar en sådan central plats på betongsocialisternas hatlista? Kanske är det dess miljöskadliga effekter. Men även om man tror på klimatlobbyns teorier så kommer man inte förbi det faktum att personer som de bakom den här kommenterade artikeln uttryckligen motsätter sig ambitionen att göra bilresande mera miljövänligt. Det är bilresandet i sig man vill åt.

Kanske är det ett sting av avund och grämelse över att bilindustrin är ett av de mera tydliga exemplen på marknadsekonomins överlägsenhet att skapa produkter av god kvalitet och med en variationsrikedom som tillgodoser många skiftande preferenser? Man behöver ju bara jämföra de bilar som DDR, Sovjetunionen och Polen frambringade med de tillverkade i BRD, Sverige och Japan för att detta skall framgå med all önskvärd tydlighet. Inte heller det känns dock övertygande. För personer som överhuvudtaget vill slippa bilar borde ju inte planekonomins misslyckande i detta avseende ses som någon allvarlig plump i protokollet.

Nej, jag tror att pudelns kärna ligger i själva bilismens natur. Bilen skapar stor frihet för den enskilde. Det är var och en som beslutar var, när och varför man reser någonstans, inte en statlig kommitté eller en femårsplan. Ett sådant system måste kännas oerhört hotfullt och stötande för personer som anser att vanligt folk inte inser sitt eget bästa, och därför bör ställas under förmyndarskap från de som vet bättre – förslagsvis radikala forskare, tjänstemän och politiker. Snyft. Ulbricht och Honecker, var tog ni vägen?

Patrik Magnusson

Ursprungligen publicerad på Esse Non Videri

Moderaterna retirerar från kyrkopolitiken

Ett drygt decennium efter att statskyrkan avskaffades tar nu moderaterna de logiska konsekvenserna av detta, och beslutar att inte som parti ställa upp i kyrkovalet. Bättre sent än aldrig får man väl säga. Det är nämligen ett klokt beslut som alla partier (som inte redan gjort det) borde följa. Politikerna borde eftersträva att ge civila samhället, dit de religiösa samfunden hör, större spelrum, och där bör naturligtvis borgerliga partier vara föredömen.

Det politiska inflytandet över Svenska kyrkan bör helt upphöra, och det bör vara upp till de aktiva ute i församlingarna att själva besluta om hur de vill organisera sig. I den mån man vill ha valda representanter inom verksamheten kan och bör man utse dessa helt utan inblandning av statsapparaten och partierna. Har man nu väl slopat statskyrkan bör man vara konsekvent och göra det fullt ut. Svenska kyrkan förtjänar en chans att åter bli ett kristet samfund vars uppgift det är att förkunna Guds ord, inte en politisk vindflöjel vars uppgift det är att förkunna den heliga majoritetens ord.

Svenska kyrkan har i accelererande takt blivit mer en politisk än en religiös organisation, och dess ställningstaganden allt mer uttalat vänstervridna. Inrikespolitiskt tar man ställning mot alliansregeringens jobblinje och uttalar stöd för civil olydnad riktad mot totalförsvaret, utrikespolitiskt deltar man i hetsjakten på demokratin Israel, i teologiska spörsmål låter man politiska beställningsjobb som homovigslar gå före den kristna tron.

För oss borgerligt sinnade kristna har det senaste decenniet varit en utdragen plåga. Många har lämnat, andra står som jag i begrepp att göra det. Att så många uthärdat så länge tror jag enbart är en följd av den kvarvarande lojaliteten med den gamla statskyrkan, och att Svenska Kyrkan trots allt upplevs ha en särställning för oss svenska kristna. Detta håller nu på att klinga av, och det tror jag är sunt. Moderaternas beslut är ännu ett steg i den riktningen.

Vart Svenska kyrkan tar vägen i framtiden är inte lätt att veta. Strängt taget är det heller inte längre en politisk fråga. Det är en fråga för dess medlemmar. Det enda vi kan vara säkra på är att i takt med att Svenska kyrkan blir mer som ett samfund bland andra, så kommer det att bli allt svårare att låna en stor majoritet av svenskarnas legitimitet för att framföra politiska budskap som många av dem känner sig främmande för.

Patrik Magnusson

Artikeln ursprungligen publicerad på Esse Non Videri

Tack och adjö, din gamle Bolsjevik!

Lars Ohly - den siste svenske kommunistledaren?

Så kommer då det besked vi länge väntat på. Kommunisten Lars Ohly har blivit utrensad (förlåt, meddelat sin avgång skall det ju stå) som ledare för Vänsterpartiet. Ohly, som under sin karriär aldrig hymlat om sina kommunistiska sympatier, har fört sitt parti till två nederlag. Han har säkerligen haft ett starkt stöd bland partiets mera klarröda anhängare, men lyckades aldrig vinna förtroendet hos de mera allmänt vänsterinriktade väljare för vilka inte Sovjetunionen utgjorde skapelsens krona.

Han har också utgjort ett mycket trovärdigt vänsterspöke i den borgerliga arsenalen, och får nog anses ha en inte obetydlig del i att osäkra väljare i mitten tenderade att föredra alliansen framför sossarna. Det är inte utan viss saknad vi därför avtackar en av alliansens mest framgångsrika valarbetare.

Nu återstår att se vilken väg Sveriges mest vänstervridna riksdagsparti väljer. Tre kandidater spås kämpa om partiledarplatsen (eller platserna?), Hans Linde, Ulla Andersson och Jonas Sjöstedt. Samtliga dessa tre står naturligtvis för en vänsterinriktad politik där avundsjuka och regleringar trumfar frihet och utveckling, och där diktaturer och terrorister får sympatier medan demokratier kritiseras. Samtidigt är det mig veterligen ingen av de tre som på samma uttalade sätt som Ohly offentligt stoltserar med att vara kommunist. På det sättet kommer skiftet på den röda tronen att bli något av en demokratisk sanering.

Jag kan för lite om de tre kandidaterna för att med någon säkerhet våga uttala mig om vilken som skulle vara bäst för Vänsterpartiet och, mera intressant, bäst för borgerligheten, och vem som har störst chans. Jag har tidigare tippat Sjöstedt som är en karismatisk och skicklig politiker. Under hans ledning tror jag (v) skulle kunna förnyas och göra rekordval. Han har egentligen bara en nackdel att leva med. Han är man. En obetydlig belastning kan tyckas, men vi skall komma ihåg att det är ett feministiskt parti han tillhör, och ett feministiskt parti som just haft en manlig partiledare.

Det för oss till Ulla Andersson, som idag för partiets talan i ekonomiska frågor. Hon är den enda kvinnan bland de heta kandidaterna, och torde därmed ha ett klart försprång från start. Hennes problem är att hon är ganska okänd, minst sagt färglös, och anses för förknippad med Ohly. Hade det inte varit för den där könsaspekten så hade jag nog räknat bort henne, men…

Hans Linde till sist är den yngsta kandidaten, och partiets utrikespolitiska talesman. Som sådan har han gått i bräschen för sådana tokigheter som Ship to Gaza och krav på stängning av amerikanska baser runt jorden. Jag tror han har större utsikter att tilltala Vänsterpartiets kärnväljare än Sjöstedt som verkar lite för odogmatisk, men samtidigt mindre chans att nå ut till nya väljare på vänster planhalva.

Hans Linde (v) - Har goda chanser att bli ny partiledare

Skall jag våga mig på en gissning (oj, vad jag kommer att få äta upp detta) så får vi ett dubbelkommando a là Miljöpartiet med Linde och Andersson som partiordföranden. Eftersom det av feministiska skäl måste bli en kvinna som partiledare, medan de två starkaste kandidaterna är män, så vore den delade posten ett smidigt sätt att komma ur knipan, förutom att det som princip är ideologiskt rätt. Det kan också bli Sjöstedt i par med Andersson, men att jag väljer att satsa på Linde beror på att han troligtvis har starkare ställning i partiet och större chans att nå acceptans även hos garderobskommunisterna.

Spelar det då någon roll för borgerligheten vem som blir vald? Jo, kanske. Min gissning är att oavsett vem som blir ny vänsterledare så kommer partiet att ta ett litet kliv in mot mitten, och samtidigt bryta sin nedåtgående trend. Linde har goda chanser att göra (v) till ett 8-10% parti, Sjöstedt skulle med lite tur kunna nå 12-14%. Eftersom praktiskt taget alla dessa vinster torde ske på sossarnas och miljöpartisterna bekostnad är det i sig inte något som alliansen behöver bry sig om.

Det som däremot kan få betydelse är hur vänsterpartiets omdaning påverkar mittenväljarnas vilja att rösta på sossarna. 2010 flydde mittenväljarna de rödgröna för att de fruktade Sahlins oansvarighet och Ohlys mörkröda inflytande. Frågan är hur de reagerar på en rödgrön koalition där vänsterpartiet förvisso är betydligt större, men samtidigt mindre radikalt? Jag är rädd att det kommer att te sig mindre avskräckande än när Ohly höll i vänsteråran. Stämmer den teorin är Sjöstedt farligare än Linde.

På sitt sätt kanske det vore bra om alliansen fick lite vassare motstånd. Just nu fruktar jag att de har det så bekvämt att de slumrat till. Varför anstränga sig när de rödgröna själva skrämmer väljarna i alliansens famn? Den tiden kanske nu är förbi, och i så fall bättre nu än tätt inpå valet. Än finns nämligen tid att vakna, vässa sin politik, och vaska fram de ledare som kan leverera resultat 2014. Nästa val kommer att vinnas av den som förmår presentera den mest trovärdiga och mest entusiasmerande visionen för hur ett gott svenskt samhälle skall se ut, inte av den som gör minst misstag, inte ens av den som kan uppvisa finast historiska resultat.

Men det är inte utan att jag kommer att sakna den gamle Bolsjeviken. Tack och adjö Ohly.

Patrik Magnusson

 

Inlägget även publicerat på Esse Non Videri



Organisationer & information


Konservativt Forum samlar klassiskt konservativa runtom i Sverige till diskussion och arrangerar bl.a. en årlig konferens.



Emprons informationsportal Konservatism.se har utmärkta sammanfattningar och fördjupningsmaterial om konservatism på svenska.


Föreningen Heimdal i Uppsala är Sveriges största och äldsta politiska studentförening. Föreningen verkar sedan 1891 för en reformvänlig konservatism.



Sprid ordet... stöd Tradition & Fason på Facebook!

Antal besökare

  • 950,446 träffar
Bloggtoppen.se

Politik bloggar