GÄSTKRÖNIKA: Bo C Pettersson

POLITISKT MOTARBETANDE AV FAMILJELIVET

Med början redan under 1930-talet fördes i Sverige, med makarna Alva och Gunnar Myrdal som förgrundsgestalter, en debatt om hur barn ska tas om hand; hemma (av föräldrarna) eller av särskilt utbildad personal i av staten eller kommunerna inrättade ”storbarnkammare”. Inte mycket mer än så hände på området förrän år 1971 då den s k ”sambeskattningen” övergavs till förmån för individuell inkomstbeskattning. Men då började svensk familjepolitik allt tydligare överge familjen själv, menar Bo C Pettersson.

Att det var nödvändigt att göra något åt skattesystemet framstod som klart för de flesta vid denna tid; i slutet av 60-talet betalade folk knappt 40 procent av sina inkomster i skatt, men samtidigt var skatteskalorna kraftigt progressiva så att marginalskatten lätt kunde bli den dubbla, alltså 80 procent, innebärande att man fick behålla en tjuga av den sist intjänade hundralappen.

Detta var förödande för förvärvssysselsättningen av de kvinnor som hade varit hemma med sina småbarn några år; deras inkomster lades då ovanpå deras mäns, med påföljd att det bara blev kaffepengar kvar, efter skatt, av denna extrainkomst, med ytterligare påföljd att majoriteten av kvinnor – och deras män – insåg att det inte var mödan – eller resekostnaderna – värt att påbörja (eller återgå till) förvärvsarbete efter småbarnsåren.

Lösningen blev, alltså, individuell beskattning, som, i ett slag, halverade kvinnornas skatt och dubblerade lockelsen för dem att förvärvsarbeta. Men samtidigt övergavs principen om hänsyn till försörjningsbörda i inkomstbeskattnngen och infördes dess motsats. Från och med det året betalar en eninkomstfamilj alltid mer i skatt än en tvåinkomstdito gör, vid samma sammanlagda inkomst.

I samma veva införde staten (d v s våra regeringar och regeringslydiga riksdagar) bidrag till kommunerna för täckning av de kostnader de skulle ådra sig när de började erbjuda medborgarna barnomsorgstjänster, samt ändrade lagen så att det blev okej att erbjuda barnomsorg till skattesubventionerade priser. (Att använda skattemedel för att prissubventionera näringstjänster var, då som nu, i princip, olagligt).

Effekten på kvinnors beteende av dessa två samverkande regelförändringar blev, som inses, kraftig. De började strömma ut på arbetsmarknaden i stora skaror, i den takt som den samtidigt pågående utbyggnaden av den kommunala barnomsorgen tillät.

Ovan antydda utveckling, att till varje pris, få ut kvinnorna på arbetsmarknaden och småbarnen in på dagis, har fortsatt ända in i våra dagar. En av de senaste åtgärderna, som vidtogs i antytt syfte, var införandet av maxtaxa i barnomsorgen i början av 2000-talet, innebärande att föräldrarna, numera, i avgift, bara betalar någon dryg tusenlapp i månaden av de ca 14000 kr i månaden som det kostar att ta hand om ett barn på heltid på dagis (förlåt: förskolan).

Man kan alltså säga att före 1971 fjättrade det svenska skattesystemet kvinnorna till hemmen genom att göra förvärvsarbete olönsamt för dem. Efter det årtalet blev det precis tvärt om; numera fjättrar systemet kvinnorna vid sina förvärvsarbeten i stället.

Inte nog med att den förda politiken är otillbörligt beteendemanipulativ, stridande mot allmänt accepterade beskattningsprinciper och principer för hur skattemedel får användas (enligt ovan stående resonemang), den är också direkt fattigdomsbringande, alltså, har en effekt direkt motriktad den som förespråkarna, i politiken och media, hävdat under all denna tid.

Att så är fallet (alltså, att tjänsten är fattigdomsbringande) kan inses om man betänker att för att en vara/tjänst ska bidra till högre välstånd hos befolkningen måste den ha ett värde för nämnda grupp som överstiger produktionskostnaden.

Att barnomsorgen inte erbjuder ett så högt värde kan inses om man gör tankeexperimentet att tjänsten utdebiterades till produktionskostnaden (ca 14000 kr i månaden per barn) varefter man frågar sig hur många som skulle köpa till det priset.

Att skattesubventioner inte löser detta nytta-kontra-kostnadsproblem inses förhoppningsvis också; det är ju de (subventionerna) som, i kombination med vårt principvidriga skattesystem, realiserar förlusterna!

Att ovan beskrivna politiskt skapade lösningar kostar oss välstånd bekräftas av OECD:s välståndsliga. Innan omläggningen låg vi på fjärde plats i den ligan, numera ligger vi på elfte och skulle ha legat ännu sämre till om inte våra medtävlarländer hade börjat ta efter Sveriges dåliga exempel på socialförsäkringsområdet.

Vi måste få en lösning på detta vansinne, och lösningen måste börja med att svenska folket bibringas insikt om hur grundlurade de är av sina förtroendevalda och deras kompisar i media, så att även dessa valda – och deras kompisar – inser att spelet är förlorat.

Bo C Pettersson är ordförande i föreningen Barnens Rätt Till Föräldrarnas Tid (www.barnensratt.se).

Ökad lönespridning – ja, tack!

SACO-ordföranden Göran Arrius står för månadens verbala harakiriförsök när han i en debattartikel i SvD förespråkar ökad lönespridning. I den sammanpressade lönestrukturens Mecka, jantelagens förlovade land, Sverige är det inget man gör ostraffat.

Ett förslag och dess kritiker

Snabbt får han mothugg. Akademiker i allmänhet och Arrius i synnerhet utmålas som giriga egoister som smider planer på ett råkapitalistiskt klassamhälle, sargat av sociala problem, brottslighet och misär. Andra fokuserar på de potentiella kostnaderna och påföljande skattehöjningarna om horder av offentligt anställda akademiker skall få enorma lönelyft. Sa inte karlen att lärare skall tjäna 60 papp i månaden? Naturligtvis gnisslar också feministerna tänder. Ännu återstår några futtiga procentenheter till den statistiska lönejämställdheten, och så kommer SACO dragande med ökade klyftor igen.

Få av dessa kritiker gör sig dock besväret att försöka förstå vad Arrius säger, ja faktiskt får man intrycket att de verkligen anstränger sig för att missförstå. Detta kan man ju i och för sig förstå. Ställd inför ett bra förslag man ogillar är det ju lättare att missförstå det för att sedan såga sin nidbild av förslaget.

SACO-ordförande Göran Arrius har stuckit handen i getingboet

Arrius säger mycket riktigt att det bör löna sig bättre att utbilda sig, att akademikernas löner i relation till övriga gruppers borde vara högre. Detta borde inte vara så dramatiskt, om man betänker att svenska akademiker sannolikt är de i världen som har sämst utväxling för sin investering i studier. Det är inte Arrius som är extrem här, det är Sverige och den svenska modellens försvarare som är extrema, som försvarar en ytterlighet.

Men det Arrius framförallt säger är att det bör löna sig, oavsett yrke, att göra ett bra jobb. Vad han säger är alltså att den lärare, eller ingenjör, eller snickare, eller vårdbiträde som gör sitt jobb bra, som tar ansvar, som levererar resultat skall ha mera i betalt än den kollega med samma yrkestitel och samma utbildning som gör samma jobb med en klackspark, som inte är lämpad för sitt yrke, och som inte får något gjort. Den som tycker att rättvisa är att den som inget åstadkommer skall få åka snålskjuts på den produktive, och som tror att motivationen att engagera sig i sitt arbete blir bättre av att prestationer inte belönas anser naturligtvis att detta förslag är åt skogen.

Invändning mot invändningarna

Men för oss andra låter det faktiskt ganska rimligt. Jag skulle också vilja hävda att de invändningar som rests faller ganska platta. För den som bryr sig om kollektivet kvinnor (vilket inte jag gör – jag bryr mig om individer) kan det vara intressant att fundera över det faktum att akademiker inom offentlig sektor, vilka mest är kvinnor, generellt har ganska dåligt betalt, faktiskt sämre än många arbetaryrken. Tar man dessutom hänsyn till livslönen, inkomsten över ett helt arbetsliv ser det ännu bistrare ut för många akademiker.

Den undersköterska som väljer bort att vidareutbilda sig till sjuksköterska får tre extra år att tjäna pengar, slipper sedan betala av på studiemedlen och får inte särskilt mycket lägre månadslön. I slutändan är det tveksamt om sjuksköterskan, som sedan får ett mera stressigt och ansvarsfyllt arbete, ens får tillbaka sin investering. Verkat det rimligt? Nej det tycker inte jag. Självklart måste det löna sig att utbilda sig och att ta ökat ansvar.

Farhågorna om en skattechock tror jag också är överdrivna. Om alla offentliganställda akademiker skall gå från löner på drygt 20 000 i månaden till 60 000 blir det naturligtvis dyrt. Men det är faktiskt inte det han föreslår! Vad Arrius säger är att den som är duktig i sitt yrke i slutändan skall kunna nå sådana lönenivåer. Ingångslönen kan nog ofta vara snäppet lägre. Trots allt är erfarenhet en inte oviktig förutsättning för att göra ett bra jobb. Sedan får ju tiden utvisa vad var och en levererar.

Jag har svårt att tro att mer än en bråkdel kommer att nå de allra högsta nivåerna. De flesta kanske efter 30 års karriär skulle landa på en lönenivå som är runt 10 000 högre per månad, och under hela vägen dit alltså ha en ökad lönenivå som är ännu mindre. En del kanske inte alls skulle få mer, och ett fåtal till och med mindre. Den totala lönesumman behöver inte ens bli större (även om jag skulle förespråka att den får bli det), bara fördelas ojämnare mellan individer och mellan olika skeden i en och samma individs karriär.

Fördelen med lönespridning

Lönespridning - ett riktigt tabu i Sverige

Jag tror inte på några enorma löneskillnader, kanske inte ens mer än vad som är vanligt i resten av EU, men det måste löna sig att prestera. Det är rättvisa för mig, inte att alla skall ha lika. Det är också bra för samhället. Vi kan tycka vad vi vill om det, men det är faktiskt så att materiella belöningar är viktiga signaler. De sporrar folk att plugga, att arbeta, och att prestera. Inte minst så är det viktiga signaler för att leda människor in på de spår där de har störst förmåga att göra det mesta av sin potential.

Vi har i Sverige massor av dåliga lärare, programmerare, kockar och förskollärare. Det är personer som av olika skäl valt fel bana, yrken som de helt enkelt inte passar för. Den dåliga läraren kanske istället hade blivit en utmärkt programmerare, den dåliga programmeraren en lysande kock o.s.v. Problemet är att de sällan tar detta kliv. På en arbetsmarknad där man får ungefär samma löneutveckling om man gör ett uselt eller ett lysande arbete har man få incitament att pröva något nytt. Inte blir det bättre av att LAS-reglerna uppmuntrar feghet.

Men säg att det istället vore så att den usle läraren också fick en usel löneutveckling. Kanske vore detta precis den signal hon hade behövt för att omskola sig till programmerare (eller vad som nu passar bättre). Om det sedan visar sig att detta yrke passade hennes intresse och färdigheter mycket bättre ja då blir löneutvecklingen därefter, och det visar sig med facit i hand ha lönat sig att byta spår.

Men vår f.d. lärare blir inte den enda vinnaren. Hennes elever slipper en dålig lärare och får förhoppningsvis en som bättre passar för det yrket. Vår nyomskolade programmerares arbetsgivare får en produktiv medarbetare de annars gått miste om, och samhället som helhet blir mera produktivt. Arbetsmarknaden kommer också att befolkas av färre deprimerade och misslyckade yrkesmänniskor till förmån för fler glada och lyckliga människor som gör något de trivs med och som gör det bra.

Låt mig avslutningsvis problematisera begreppet egoist. Varför är en duktig och driftig person som vill behålla frukterna av sitt eget arbete en egoist, medan en inkompetent eller lat person som vill lägga vantarna på frukterna av andras arbete inte är det? Är det inte dags att återerövra detta och andra begrepp (rättvisa, solidaritet, jämlikhet, demokrati o.s.v.) från vänsterns ideologer?

Patrik Magnusson

Sossarna vill stärka greppet om fackrörelsen

Ylva Thörn

Jag blev glatt överraskad när jag såg den framgångsrike liberale bloggarkollegan Johan Ingerö dyka upp som vikarierande ledarskribent på SvD. Hans ledare har därefter visat sig alltid vara läsvärda. I dagens SvD skriver han om Ylva Thörns (S) förslag att en biträdande partisekreterare bör tillsättas inom Socialdemokraterna i syfte att fördjupa samarbetet med TCO och Saco.

Ingerö tecknar en bra bild av de senaste årens intima organisatoriska relationer mellan S och LO (för ytterligare perspektiv läs denna artikel). Han biter ifrån, och skrockar ett par gånger över att det inte verkar spela någon roll vad TCO och Saco själva tycker.

Men faktum är att socialdemokratin har sin egen inre logik, som går ut på att man ska ta sig in i och helst ta över alla delar av samhället. Närmast innan detta förslag om facklig partisekreterare läste jag att socialdemokraternas evige försvarare i religionsfrågor Ulf Bjereld anklagade Moderaterna för att abdikera från kyrkopolitiken när dessa beslöt sig för att inte ställa upp i kommande kyrkoval (läs mer här om det ogudaktiga kyrkovalet). Enligt Bjerelds utsago är det viktigt att politikerna engagerar sig i civilsamhället – d.v.s. tar över det istället för att låter det vara just ett civilsamhälle.

Förslagets maktmöjligheter

I det senaste fallet med den biträdande partisekreteraren för fackliga frågor tror jag därför att det handlar om att socialdemokratin vill ta ett samlat grepp om fackrörelsen. Resultatet kan såvitt jag förstår bli två olika. Det första alternativet är att TCO och Saco väljer att ingå i löpande förhandlingar med den nya S-partisekreteraren, i syfte att visa att man inte är partipolitiskt bundna till borgerligheten. Följden av det blir att socialdemokratin ökar sin kontroll över TCO och Saco, från nära noll till att få en kontinuerlig dialog och dessutom vara ensamt parti om att kunna centralstyra sina politiska relationer med dessa fackförbund. Det andra alternativet är att TCO och Saco inte vill ha med denna nya S-partisekreterare att göra. Följden av det blir förstås att socialdemokratin kan skälla ut TCO och Saco för att inte vara partipolitiskt neutrala (att LO absolut inte är partipolitiskt neutralt spelar ingen roll i socialdemokratiska ögon), vilket i sin tur leder till att fackrörelsen totalt sett framstår som alltmer partipolitiskt uppdelat.

Ifråga om alternativ två skulle den nya S-partisekreteraren bli en kampanjfunktion för socialdemokraterna som ohämmat kan ösa klasskampsretorik ur den marxistiska ungdomskällan. Det vore ett sätt för partiet att profilera upp sig rejält utan att S-hövdingen Håkan Juholt själv behöver stå för den moraliska upprustningen bland kärnväljarna utan istället kan inrikta sig mer på att bredda partiet med en mera statsmannamässig retorik (om han klarar av det är en annan fråga, men åtminstone från Göran Perssons tid och framåt har S hållit sig med externa PR-byråer och charmkurser, oaktat att man kontinuerligt har skällt på M för att göra detta). Omvänt skulle det första alternativet innebära en mera undanskymd tillvaro vid förhandlingsborden för sagde nye partisekreterare. Frågan är därför om det inte i själva verket är det andra alternativet som socialdemokratin nu hoppas på.

Klassisk socialdemokrati i modern förpackning

Av precis dessa skäl spelar det heller ingen roll vad TCO och Saco själva tycker om att en särskild partisekreterarfunktion inrättas inom S ”för deras skull”. Och om fackfrågorna kommer upp på den rikspolitiska agendan på ett sätt där det inte är S utan borgerligheten som står i skamvrån, så vrider det inte bara ett vapen ur händerna på Alliansen (som än så länge trots kritik aldrig har använt det vapnet). Det skulle dessutom kunna innebära att alltfler går med i ett fack igen för att engagera sig i dessa frågor, och fackrörelsen i stort får därmed en ny vår istället för att som idag sakta men säkert krympa och förlora den makt som genom LO bl.a. sägs garantera uppemot 40% av de socialdemokratiska riksdagsmandaten. Fromma förhoppningar alltså inom S-partistyrelsen, men även klurigt makttänkande i den högre skolan.

Denna idé luktar omisskännligt av klassisk socialdemokrati anpassad till 2000-talets realpolitiska förutsättningar. Just därför lär den nog bli av. För hugade läsare som vill förkovra sig ytterligare i hur socialdemokratin tänker i sådana här banor, hur man tidigare har gått tillväga för att ta över olika samhällssektorer och närmare om vilka de socialdemokratiskt dominerade samhällssektorerna i dagens Sverige är, vill jag rekommendera min bok Betongväldet (Empron 2007).

Jakob E:son Söderbaum

En unken fläkt av DDR

Vill man återuppleva en grådaskig öststatsmentalitet så kan man med fördel lyssna på ett gäng svenska trafikforskare som i SvD skriver om behovet av att bekämpa lyxvaran bilen. Det hela vore skrattretande, om det inte vore för den överhängande risken att dessa kommandoekonomer en dag får sin vilja genom. Ett olyckligt valresultat och en av dem skulle kunna vara vår trafikminister.

Kvintetten bakom artikeln vill drastiskt minska privatbilismen och förordar därför kraftigt höjda skatter på bilinköp och bilresor. Förslaget i sig är knappast bra, men det jag främst reagerar på är argumentationen och vad den säger om de värderingar som ligger bakom.

Storebror vet bäst

Bl.a. skriver artikelförfattarna:

” Människor i allmänhet kommer inte att fara illa av att minska sitt bilresande”

Och

”Ansvariga politiker måste våga gå emot en stor opinion av allmänhet, representanter för fordonsindustrin och motorjournalister genom att avsevärt höja skatterna för privatbilismen”

I sann socialistisk anda menar man alltså att den enskilde medborgaren, till skillnad från den upplyste ideologen/vetenskapsmannen, inte vet sitt eget bästa. Att allmänhetens vilja klart och tydligt pekar i en riktning får inte hindar politikerna att marschera i den rakt motsatta. Demokrati handlar inte om att folkets vilja skall råda, utan att nomenklaturan skall besluta vad den anser att folket borde vilja.

Varför köra BMW när det räcker med en Trabant?

Ungefär samma förhållningssätt går igen när man ifrågasätter de grunder på vilka bilägarna grundar sina konsumtionsbeslut:

”Om bilen bara uppfattades som ett transportmedel, varför köper då människor bilar med prestanda som vida överskrider vad som krävs? Det går inte att bortse från att bilen för många människor är en konsumtionspryl.”

Världen är full av ”konsumtionsprylar”. Vi har TV-apparater, espressomaskiner, segelbåtar, märkeskläder, fritidshus, ja, hus överhuvudtaget. Är dessa strängt taget nödvändiga? Varför är det just bilen som står i skottgluggen för dessa forskare? Varför inte allt det andra? Eller så kanske det faktiskt är så att det är all konsumtion utöver det absolut nödvändiga som kvintetten anser att vi skall avstå.

Planekonomins välsignelser

Vad som är absolut nödvändigt blir då naturligtvis upp till en statlig kommitté att fastställa. Vad gäller boendet så blir det naturligtvis miljonprogram för oss alla, fördelade enligt en statlig norm för hur många kvadratmeter varje person behöver, och med ett läge som kommittén beslutar utifrån vilka behov man har, främst var man anvisats sin arbetsplats. Kläder behöver man naturligtvis, så vi behöver ännu en statlig kommitté som beslutar om hur det optimala klädesplagget som alla skall bära får se ut, och vad det skall tillverkas av. Får man tid över kanske man i kommittén rent av gör behovsanalyser av geografiskt betingade skillnader i behov och beslutar om en tilläggskvot av vinterkläder för norrlänningar, eller så struntar man helt enkelt i det och förväntar sig att norrlänningarna skall dra den logiska slutsatsen av klimatet och bosätta sig strategiskt – innan för tullarna. På samma sätt kan man hantera livsmedel och…ja frågan är om en människa egentligen behöver något mer.

Konsumtionsbehovskommittén träffas för att besluta vad du och jag egentligen behöver

Visst, en och annan kommer naturligtvis att behöva en bil. Det insåg till och med det gamla DDR. Vem som har det behovet avgör naturligtvis ännu en statlig kommitté, liksom de även tar fram de exakta prestanda som den enda nödvändiga bilmodellen – låt oss kalla den Trabant – behöver.

Sedan kommer det naturligtvis att krävas en del generella undantag. Alla dessa kommittéer som skall besluta om vad folk i gemen behöver kommer ju att ha ett hästjobb med alla möten, analyser, utvärderingar och inte minst administration av miljontals människors konsumtionsbeslut. Risken är överhängande att vi för denna grupp av människor – vi kan kalla dem nomenklaturan – behöver en alldeles särskild norm för deras behov.

De behöver naturligtvis rejält tilltagna villor på behörigt avstånd från vanligt folks kaserner, så att de inte i sitt beslutsfattande påverkas allt för mycket av ovidkommande faktorer, som verkligheten. De behöver snabba och kraftfulla bilar som färdas i särskilda gräddfiler, så att deras effektivitet inte nedgår. Deras slitsamma och ansvarsfulla arbete berättigar dem naturligtvis till särskilda förmåner vad gäller materiella behov i övrigt så att de kan koppla av.

Den som tror att jag sitter och diktar ihop och att forskarna inte i sin artikel menar att det är politiker som skall avgöra vilka bilresor som är nödvändiga eller ej bör begrunda följande citat ur artikeln:

”Men varför diskuterar politiker i så fall inte vad som ska betraktas som nödvändiga bilresor? ”

”Det går att minska bilresandet genom samhällsplanering och en medveten strategi beträffande vad som är nödvändiga bilresor.”

Sic!

Farväl till landsbygden

I ärlighetens namn skall sägas att gruppen faktiskt har insikt om att tunnelbanan inte går fram till varje hem och hus i vårt avlånga land

”Visst finns det utsatta grupper som för sin rörlighet och för att klara sin vardag är beroende av bilen. I glesbygd och på obekväma tider saknas ofta godtagbara alternativ.”

Ingenstans framgår dock riktigt hur de tänker sig att dessa grupper skall skonas från konsekvenserna av deras skattehöjningsförslag. Redan idag är kostnader för bilinnehav och bensin en gigantisk utgiftspost för många boende på landsbygden. Kanske ligger hoppet för oss i att tidigare nämnda statliga kommitté i sin nåd skall klassa vissa av våra resor som ”nödvändiga” och bevilja något slags undantag. För luttrade landsbygdsbor som är van att politiker tar deras pengar i skatter för att sedan erbjuda dem kommunal service i någon avlägsen centralort i utbyte torde dock förhoppningarna vara lågt ställda.

Vad forskarna faktiskt tänkt sig skiner nog genom i en annan formulering i artikeln:

”…människor med begränsad tillgång till bil anpassar sig genom att bosätta sig strategiskt.”

Före...och efter - om politrukerna får bestämma

När landsbygdens folk får ytterligare fördyringar på sitt resande så att det inte längre blir möjligt för dem att använda bilen så ”anpassar de sig genom att bosätta sig strategiskt”, med andra ord de tvingas flytta från hus och hem för att bosätta sig i Staden. För en professor som anser att individens preferenser är oväsentliga och som anser att dennes behov går att fastställa vetenskapligt är detta kanske inte så dramatiskt, men för en människa av kött och blod, som älskar landsbygdens frid och ro och naturens grönska lika mycket som hon avskyr betongdjungeln, neonljusen och stressen i storstaden är detta inte bara en fråga om rationella kalkyler, utan om livskvalitet i dess djupaste mening.

Subventioner?

Visst kan det låta bestickande att det är fel att det offentliga skall subventionera dessa preferenser med kostsamma vägbyggen och annan infrastruktur som stödjer bilismen, men det ekar lite tomt när man i samma andetag med självklarhet hävdar att det offentliga skall subventionera, och öka subventionerna till, kollektivtrafiken.

Trafiksystem, liksom annan infrastruktur, kommer alltid – vare sig det handlar om system för kollektiv eller privat trafik – att till sin natur vara offentligt finansierad. I den meningen är den naturligtvis subventionerad. Om privatbilismen är kraftigare subventionerad än busstrafik eller tågtrafik vill jag låta vara osagt. Det är ju t.ex. inte alltid lätt att skilja på om en väg är avsedd för bil eller buss.

-Älskling, jag måste åka nu. Idag jobbar jag i Botsmark och det är ju 4 mil dit. -ok, tar du tunnelbanan eller?

Så långt skulle jag dock vilja gå som att påstå att den subvention jag som bilägare i det inre av Norrland åtnjuter knappast kan vara särskilt stor. Om man ställer skicket på de vägar som i mina trakter finns mot de skatter jag och mina grannar betalar direkt på vårt resande (fordonsskatt, bensinskatter m.m.) har jag svårt att i det avseendet se mig som en stor belastning på statskassan.

Varför detta hat mot bilen?

Vad är det som gör att bilen intar en sådan central plats på betongsocialisternas hatlista? Kanske är det dess miljöskadliga effekter. Men även om man tror på klimatlobbyns teorier så kommer man inte förbi det faktum att personer som de bakom den här kommenterade artikeln uttryckligen motsätter sig ambitionen att göra bilresande mera miljövänligt. Det är bilresandet i sig man vill åt.

Kanske är det ett sting av avund och grämelse över att bilindustrin är ett av de mera tydliga exemplen på marknadsekonomins överlägsenhet att skapa produkter av god kvalitet och med en variationsrikedom som tillgodoser många skiftande preferenser? Man behöver ju bara jämföra de bilar som DDR, Sovjetunionen och Polen frambringade med de tillverkade i BRD, Sverige och Japan för att detta skall framgå med all önskvärd tydlighet. Inte heller det känns dock övertygande. För personer som överhuvudtaget vill slippa bilar borde ju inte planekonomins misslyckande i detta avseende ses som någon allvarlig plump i protokollet.

Nej, jag tror att pudelns kärna ligger i själva bilismens natur. Bilen skapar stor frihet för den enskilde. Det är var och en som beslutar var, när och varför man reser någonstans, inte en statlig kommitté eller en femårsplan. Ett sådant system måste kännas oerhört hotfullt och stötande för personer som anser att vanligt folk inte inser sitt eget bästa, och därför bör ställas under förmyndarskap från de som vet bättre – förslagsvis radikala forskare, tjänstemän och politiker. Snyft. Ulbricht och Honecker, var tog ni vägen?

Patrik Magnusson

Ursprungligen publicerad på Esse Non Videri

Moderaterna retirerar från kyrkopolitiken

Ett drygt decennium efter att statskyrkan avskaffades tar nu moderaterna de logiska konsekvenserna av detta, och beslutar att inte som parti ställa upp i kyrkovalet. Bättre sent än aldrig får man väl säga. Det är nämligen ett klokt beslut som alla partier (som inte redan gjort det) borde följa. Politikerna borde eftersträva att ge civila samhället, dit de religiösa samfunden hör, större spelrum, och där bör naturligtvis borgerliga partier vara föredömen.

Det politiska inflytandet över Svenska kyrkan bör helt upphöra, och det bör vara upp till de aktiva ute i församlingarna att själva besluta om hur de vill organisera sig. I den mån man vill ha valda representanter inom verksamheten kan och bör man utse dessa helt utan inblandning av statsapparaten och partierna. Har man nu väl slopat statskyrkan bör man vara konsekvent och göra det fullt ut. Svenska kyrkan förtjänar en chans att åter bli ett kristet samfund vars uppgift det är att förkunna Guds ord, inte en politisk vindflöjel vars uppgift det är att förkunna den heliga majoritetens ord.

Svenska kyrkan har i accelererande takt blivit mer en politisk än en religiös organisation, och dess ställningstaganden allt mer uttalat vänstervridna. Inrikespolitiskt tar man ställning mot alliansregeringens jobblinje och uttalar stöd för civil olydnad riktad mot totalförsvaret, utrikespolitiskt deltar man i hetsjakten på demokratin Israel, i teologiska spörsmål låter man politiska beställningsjobb som homovigslar gå före den kristna tron.

För oss borgerligt sinnade kristna har det senaste decenniet varit en utdragen plåga. Många har lämnat, andra står som jag i begrepp att göra det. Att så många uthärdat så länge tror jag enbart är en följd av den kvarvarande lojaliteten med den gamla statskyrkan, och att Svenska Kyrkan trots allt upplevs ha en särställning för oss svenska kristna. Detta håller nu på att klinga av, och det tror jag är sunt. Moderaternas beslut är ännu ett steg i den riktningen.

Vart Svenska kyrkan tar vägen i framtiden är inte lätt att veta. Strängt taget är det heller inte längre en politisk fråga. Det är en fråga för dess medlemmar. Det enda vi kan vara säkra på är att i takt med att Svenska kyrkan blir mer som ett samfund bland andra, så kommer det att bli allt svårare att låna en stor majoritet av svenskarnas legitimitet för att framföra politiska budskap som många av dem känner sig främmande för.

Patrik Magnusson

Artikeln ursprungligen publicerad på Esse Non Videri

Tack och adjö, din gamle Bolsjevik!

Lars Ohly - den siste svenske kommunistledaren?

Så kommer då det besked vi länge väntat på. Kommunisten Lars Ohly har blivit utrensad (förlåt, meddelat sin avgång skall det ju stå) som ledare för Vänsterpartiet. Ohly, som under sin karriär aldrig hymlat om sina kommunistiska sympatier, har fört sitt parti till två nederlag. Han har säkerligen haft ett starkt stöd bland partiets mera klarröda anhängare, men lyckades aldrig vinna förtroendet hos de mera allmänt vänsterinriktade väljare för vilka inte Sovjetunionen utgjorde skapelsens krona.

Han har också utgjort ett mycket trovärdigt vänsterspöke i den borgerliga arsenalen, och får nog anses ha en inte obetydlig del i att osäkra väljare i mitten tenderade att föredra alliansen framför sossarna. Det är inte utan viss saknad vi därför avtackar en av alliansens mest framgångsrika valarbetare.

Nu återstår att se vilken väg Sveriges mest vänstervridna riksdagsparti väljer. Tre kandidater spås kämpa om partiledarplatsen (eller platserna?), Hans Linde, Ulla Andersson och Jonas Sjöstedt. Samtliga dessa tre står naturligtvis för en vänsterinriktad politik där avundsjuka och regleringar trumfar frihet och utveckling, och där diktaturer och terrorister får sympatier medan demokratier kritiseras. Samtidigt är det mig veterligen ingen av de tre som på samma uttalade sätt som Ohly offentligt stoltserar med att vara kommunist. På det sättet kommer skiftet på den röda tronen att bli något av en demokratisk sanering.

Jag kan för lite om de tre kandidaterna för att med någon säkerhet våga uttala mig om vilken som skulle vara bäst för Vänsterpartiet och, mera intressant, bäst för borgerligheten, och vem som har störst chans. Jag har tidigare tippat Sjöstedt som är en karismatisk och skicklig politiker. Under hans ledning tror jag (v) skulle kunna förnyas och göra rekordval. Han har egentligen bara en nackdel att leva med. Han är man. En obetydlig belastning kan tyckas, men vi skall komma ihåg att det är ett feministiskt parti han tillhör, och ett feministiskt parti som just haft en manlig partiledare.

Det för oss till Ulla Andersson, som idag för partiets talan i ekonomiska frågor. Hon är den enda kvinnan bland de heta kandidaterna, och torde därmed ha ett klart försprång från start. Hennes problem är att hon är ganska okänd, minst sagt färglös, och anses för förknippad med Ohly. Hade det inte varit för den där könsaspekten så hade jag nog räknat bort henne, men…

Hans Linde till sist är den yngsta kandidaten, och partiets utrikespolitiska talesman. Som sådan har han gått i bräschen för sådana tokigheter som Ship to Gaza och krav på stängning av amerikanska baser runt jorden. Jag tror han har större utsikter att tilltala Vänsterpartiets kärnväljare än Sjöstedt som verkar lite för odogmatisk, men samtidigt mindre chans att nå ut till nya väljare på vänster planhalva.

Hans Linde (v) - Har goda chanser att bli ny partiledare

Skall jag våga mig på en gissning (oj, vad jag kommer att få äta upp detta) så får vi ett dubbelkommando a là Miljöpartiet med Linde och Andersson som partiordföranden. Eftersom det av feministiska skäl måste bli en kvinna som partiledare, medan de två starkaste kandidaterna är män, så vore den delade posten ett smidigt sätt att komma ur knipan, förutom att det som princip är ideologiskt rätt. Det kan också bli Sjöstedt i par med Andersson, men att jag väljer att satsa på Linde beror på att han troligtvis har starkare ställning i partiet och större chans att nå acceptans även hos garderobskommunisterna.

Spelar det då någon roll för borgerligheten vem som blir vald? Jo, kanske. Min gissning är att oavsett vem som blir ny vänsterledare så kommer partiet att ta ett litet kliv in mot mitten, och samtidigt bryta sin nedåtgående trend. Linde har goda chanser att göra (v) till ett 8-10% parti, Sjöstedt skulle med lite tur kunna nå 12-14%. Eftersom praktiskt taget alla dessa vinster torde ske på sossarnas och miljöpartisterna bekostnad är det i sig inte något som alliansen behöver bry sig om.

Det som däremot kan få betydelse är hur vänsterpartiets omdaning påverkar mittenväljarnas vilja att rösta på sossarna. 2010 flydde mittenväljarna de rödgröna för att de fruktade Sahlins oansvarighet och Ohlys mörkröda inflytande. Frågan är hur de reagerar på en rödgrön koalition där vänsterpartiet förvisso är betydligt större, men samtidigt mindre radikalt? Jag är rädd att det kommer att te sig mindre avskräckande än när Ohly höll i vänsteråran. Stämmer den teorin är Sjöstedt farligare än Linde.

På sitt sätt kanske det vore bra om alliansen fick lite vassare motstånd. Just nu fruktar jag att de har det så bekvämt att de slumrat till. Varför anstränga sig när de rödgröna själva skrämmer väljarna i alliansens famn? Den tiden kanske nu är förbi, och i så fall bättre nu än tätt inpå valet. Än finns nämligen tid att vakna, vässa sin politik, och vaska fram de ledare som kan leverera resultat 2014. Nästa val kommer att vinnas av den som förmår presentera den mest trovärdiga och mest entusiasmerande visionen för hur ett gott svenskt samhälle skall se ut, inte av den som gör minst misstag, inte ens av den som kan uppvisa finast historiska resultat.

Men det är inte utan att jag kommer att sakna den gamle Bolsjeviken. Tack och adjö Ohly.

Patrik Magnusson

 

Inlägget även publicerat på Esse Non Videri

Den svenska neutralitetsmyten

Det kanske mest utmärkande draget i den officiella svenska självbilden är vår neutralitet. Följer man den officiella historieskrivningen så har Sverige i snart 200 år medvetet gått in för att hålla oss utanför militära allianser och neutrala i krig, vilket också resulterat i en unikt lång fredsperiod. I denna bild finns även, i alla fall i vissa politiska läger och särskilt under vissa tider, en föreställning om en värderingsmässig neutralitet, att Sverige och svenskarna inte identifierat sig mer med en part i en konflikt, utan betraktat dem båda som lika goda kålsupare.

Den dolda alliansen - Beordrad läsning!

Problemet är bara att denna mytbildning är en lögn. Det finns goda skäl att denna mytbildning kommit att få fäste, och det finns starka intressen som vinner på att så sker, men icke desto mindre är det en lögn. En värdefull bok för de som vill skåda bakom socialdemokratins neutralitetskulisser är Mikael Holmströms ”Den dolda alliansen” som berör det kalla krigets epok, den tid under vilken den svenska neutralitetsmyten varit som starkast. För den som är intresserad av svensk 1900-talspolitik är Holmströms bok ett måste. Den gör det jobb neutralitetsutredaren Ekéus borde ha gjort, när han istället valde att försöka förvara myten med alla medel.

Holmströms bok rör perioden 1945-90, men den svenska neutralitetsmyten har sin källa mycket längre bakåt i tiden, i början av 1800-talet. Inte på så sätt att man på 1800-talet upprätthöll en sådan myt, men på så sätt att när denna myt stadfästes i mitten av 1900-talet kom även denna tidigare period att retroaktivt inkluderas i den svenska neutralitetspolitiken.

Svensk neutralitet under 1800-talet

1815 samlades de europeiska makterna till Wien för att bringa ordning i det europeiska statssystemet efter Napoleons härjningar. Deras ansträngningar kom att bli för europeiska förhållanden ovanligt framgångsrika. I hundra år slapp kontinenten storkrig, om än inte ett antal mindre bataljer. De krig som utkämpades hade till stor del sin grund i olika nationalistiska strävanden där splittrade stater enades, eller minoriteter ville slita sig loss, vilket skedde främst i Central- och Östeuropa. Nordvästra Europa var i huvudsak ett stabilt område. Häri ligger huvudförklaringen till att Sverige förskonades från krig under denna period.

Brittiska flottan angriper Bomarsund på Åland 1854

Vid tre tillfällen under 1800-talet kom Sveriges närområde att beröras av pågående krig, i samband med den konflikt mellan västmakterna och Ryssland på 1850-talet som kom att kallas Krimkriget, men som även utkämpades i Östersjön, och under det dansk-preussiska krigen 1848-50 och 1864. Sverige stod utanför dessa krig, men den som tror att detta beror på svensk neutralitet bör nog läsa på lite mer.

Låt oss börja med Krimkriget. Från första stund låg de svenska sympatierna hos de allierade. Ryssland var vår arvfiende, vilken bara 45 år tidigare hade slitit ifrån oss vår östra rikshalva. Självklart ville Sverige se Storbritannien och Frankrike besegra ryssarna. I Sverige rasade debatten om huruvida vi skulle ansluta oss till alliansen i syfte att återerövra Finland, eller åtminstone Åland. Mot slutet av kriget slöt också Sverige en traktat med västmakterna där de utlovade militärt bistånd till Sverige om Ryssland skulle angripa. Något svenskt beslut om aktivt deltagande i kriget kom dock inte innan kriget tog slut, varför resultatet i fredsuppgörelsen för Sveriges del blev blygsamt. Åland demilitariserades, men förblev, liksom Finland, i ryska händer.

I mitten av 1800-talet blommade Skandinavismen

Söderut pyrde en annan konflikt. Konflikten stod mellan Preussen och dess tyska förbund å ena sidan och Danmark å den andra. Konflikten gällde överhögheten över grevskapen Slesvig och Holstein. Vid två tillfällen under 1800-talets mitt blossade konflikten upp i krigshandlingar. Inte heller denna gång rådde något tvivel om vilken sida som hade Sveriges sympatier. Detta var under den tidsperiod då skandinavismen stod som starkast i Norge, Danmark och Sverige. Danmarks sak var vår.

När det första kriget om Slesvig-Holstein bröt ut 1848 förlade Sverige snabbt en reservstyrka om 5000 man till Fyn för att ingripa om Danmarks kärnområde hotades i striderna. Dessutom deltog drygt 200 svenska frivilliga med regeringens goda minne i striderna på dansk sida. Under upptakten till det andra kriget försökte Sverige formera en allians med Storbritannien och Frankrike till stöd för Danmark, men misslyckades. I detta krig deltog över 400 svenska frivilliga, återigen med regeringens goda minne. Däremot ingrep aldrig Sverige officiellt denna gång, även om de tyska ledarna i sitt beslutsfattande tvingades ta hänsyn till vad Sverige kunde tänkas tolerera utan att ingripa.

Världskrigen

Om 1800-talet var ett förhållandevis lugnt århundrade, så bjöd 1900-talet på desto större dramatik. 1914-18 utkämpades vad som kom att kallas för det första världskriget. Detta var kanske den modernas konflikt där Sverige bäst levde upp till beskrivningen neutral. Förvisso fanns det röster som förespråkade ”modig uppslutning på Tysklands sida” i syfte att återerövra Finland, men på det stora hela var opinionen neutral. Sverige hjälptes också i sina strävanden att stå utanför kriget av att norra Europa förblev ett strategiskt bakvatten under kriget. På så sätt testades aldrig vår vilja och förmåga att förbli neutrala. Undantaget var det finska frihetskriget i världskrigets slutskede då Sverige tydligt gav sitt stöd till den vita sidan, och även skickade trupp till Åland.

Svenskt J8-plan i finsk skrud 1940 - En tredjedel av sveriges jaktflyg sattes in i Vinterkriget

Under det andra världskriget var förutsättningarna helt annorlunda. Norra Europa stod tidvis i centrum för händelseutvecklingen, och stor press sattes på Sverige av de krigförande. I och med att det var ett ideologiskt krig så kom också det svenska folkets sympatier för de olika krigförande att färgas av den egna ideologiska kompassen. Kommunisterna stödde såklart Sovjetuniuonen, vilket i sin tur innebar att man 1939-41 sympatiserade med Hitlers Tyskland, för att efter 1941 lika tydligt vända sig mot nazisterna. De fåtal nazisterna stödde med samma självklarhet Tyskland.

För demokraterna – socialdemokrater, liberaler och konservativa – var sympatierna inte så givna som man med facit i hand kan tro. Ideologiskt drogs de flesta redan från början mot västmakterna, men kulturellt och historiskt fanns starka band till Tyskland, liksom inledningsvis en viss naiv beundran för de framgångar Hitler onekligen kunde visa upp inledningsvis. I takt med att krigslyckan vände, och de nazistiska illdåden blev kända kom de spår av tyska sympatier som fanns att smälta bort helt.

Den svenska politiken var knappast någon gång under kriget neutralt neutral. Under Finlands vinterkrig brydde sig inte ens Sverige om att beteckna sig som neutral, utan valde istället begreppet ”icke krigförande” för att beskriva sin status. Sverige gav betydande stöd till Finland, inklusive stora delar av vårt flygvapen, luftvärn och pansarvärn, samt övriga vapen och ammunition och tusentals frivilliga. Den tyska invasionen av Danmark och Norge inledde en period av protysk neutralitet. Sveriges militära svaghet i kombination med vårt strategiska läge, isolerade i Hitlers intressesfär, gav oss inget annat val än att göra avsteg från neutraliteten på en rad områden som Tyskland ställde krav på. Mest känt är permittenttrafiken och transiteringen av division Engelbrecht midsommaren 1941, men på en rad andra områden fick tyskarna fördelar.

Norska trupper ilastar amerikanskt flyg i Luleå för transport till nyligen befriade Nordnorge

Dessa avsteg gjordes inte av fri vilja utan under ett överhängande hot, och under ständigt spjärnande emot från svensk sida. Från allierat håll har efter kriget framförts att man var förvånade över att Sverige lyckades hålla emot så pass bra som man faktiskt gjorde. I takt med att den svenska styrkan växte, samtidigt som den tyska krympte så höjde svenskarna svansföringen. Under 1943 sades t.ex. transiteringsavtalet upp. Samtidigt inleddes ett gradvis allt intensivare samarbete med västmakterna, och denna gång handlade det om ett villigt samarbete, inte ett man påtvingats under hot.

Symptomatiskt för den självspäkande svenska historikerkåren så har den första halvan av krigets eftergifter till Tyskland kartlagts noggrant, medan samarbetet med de allierade närmast förtigits. Viktiga undantag är de verk av Lars Gyllenhaal (Slaget om Nordkalotten samt Tyskar och allierade i Sverige – Svensk krigshistoria i nytt ljus) som utkommit på senare tid, och som artikelförfattaren också varmt rekommenderar. Faktum är att det svenska samarbetet med de allierade under åren 1943-45 gick mycket längre än det med Tyskland under åren 1940-43.

Svenskt flygspaningsfoto av tyska raketprovplatsen Peenemünde, taget under kriget och vidarebefordrat till britterna

Sverige hade ett omfattande underrättelsesamarbete med Storbritannien och USA, stödde motståndsrörelserna i Norge och Danmark, tillät överflygningar av allierade bombplan och underlättade repatriering av allierade som tvingats nödlanda i Sverige. Danska och Norska trupper sattes upp, utrustades och utbildades i Sverige för att kunna sättas in i befrielsen av sina hemländer. Ett amerikanskt transportflygförband transporterade också in norska trupper i Nordnorge från sin bas på svenska Kallax, medan kriget fortfarande pågick. Svenska trupper stod vid krigsslutet redo att marschera in i Norge och Danmark om tyskarna där inte hade kapitulerat, vilket de dock gjorde. På samma sätt som Sverige 1940 var icke krigförande på Finlands sida, så var vi det under de sista krigsåren på allierad sida, och sannolikt gjorde vi mer nytta i den rollen än vad vi kunnat göra som krigförande fullt ut.

Kalla kriget

Svensk Catalina nedskjuten av Sovjet 1952 - men Svenska plan spionerade på Sovjet för NATO:s räkning

Så till det kalla kriget. Den officiella historieskrivningen säger att Sverige gjorde ett försök att knyta till sig Norge och Danmark i ett neutralt försvarsförbund, och när det misslyckades så valde vi alliansfrihet. Stödda på ett starkt försvar gjorde vi oss beredda att försvara oss på egen hand och mot båda stormaktsblocken. Borgerliga politiker som dristade sig till att förespråka närmare samarbete med väst brännmärktes. Den svenska neutraliteten var total och fick inte ifrågasättas. Problemet är bara att allt var en lögn.

Som Holmström visar i sin bok så fanns på område efter område ett omfattande, om än informellt, samarbete med NATO. Inom underrättelsetjänstens område var samarbetet som djupast. Här delades på praktiskt taget allting. Genom utbildning i väst, och täta kontakter mellan politiker och militärer skapades ett finmaskigt nätverk att falla tillbaka på i krig. Sverige var en så viktig bricka i NATO:s strategi att vi ofta fick tillgång till central amerikansk teknologi före många NATO-länder, och det fanns under praktiskt taget hela det kalla kriget en de facto amerikansk säkerhetsgaranti för Sverige, vilket även inkluderade ett kärnvapenparaply. Både NATO:s och Sveriges operationsplaner visar att båda parter räknade med att kämpa tillsammans mot den gemensamma fienden, Sovjetunionen. För NATO:s del innebar detta bland annat att försvaret av Norge byggde på den förutsättningen att Sverige skulle skydda huvuddelen av Norges gräns, och att anflygningsvägarna för det allierade bombflyget på väg mot mål i centrala Sovjetunionen gick över Sverige.

RAF:s kärnvapenbestyckade Vulcanplan hade sin anflygningsväg mot Sovjet genom svenskt luftrum

För Sveriges del innebar det att inga trupper avsattes för försvar av nordligaste Sverige. Det förväntades NATO ta hand om. Framförallt baserades hela försvarsfilosofin på tanken att försvaret skulle hålla ut i dagar, eller värsta fall veckor, till dess hjälp västerifrån kunde anlända. Någon förväntning om att Sverige, ens med det starka försvar vi hade på 50- och 60-talen, på egen hand skulle kunna nedkämpa ett sovjetiskt angrepp, eller ens hålla ut under någon längre tid, fanns inte, för att inte tala om det allt svagare svenska försvar som på 70- och 80-talen skulle möta en under 70-talet kraftigt upprustad röd armé.

Denna artikel skulle kunna göras nästan hur lång som helst på de exempel som Holmström tar fram ur skuggan, men för den som vill fördjupa sig mer är det nog hur som helst bäst att köpa boken själv och läsa. Jag övergår istället till några slutsatser man kan dra av vad som framkommit för vår egen tid.

Neutralitetsmytens konsekvenser för dagens säkerhetspolitik

Sedan kalla krigets slut har Sverige anslutit sig till EU, NATOS: partnerskap för fred, samt antagit en solidaritetsdoktrin som innehållsligt är ungefär så icke-neutral man kan bli. Samtidigt har vi rustat ned vårt försvar till obetydlighet. Den krigsplanering för mottagande av hjälp utifrån som vi hade under kalla kriget är borta, av den enkla anledningen att vi inte längre har någon krigsplanering alls.

Vad vi dock inte gjort är att formellt ansluta oss till NATO. För ett sådant steg är den svenska neutralitetsmyten ännu allt för stark. Kanske är det så att de ledande socialdemokrater som så länge spelade ett dubbelspel till sist själva började tro på sin egen myt, att man tror att neutralitet har varit och fortfarande är ett realistiskt alternativ. Problemet är att det krampaktiga upprätthållande av myten, ännu 20 år efter att de rimliga skälen till dimridåerna försvann i och med att Sovjet förpassades till historiens skräphög, står i vägen för en rationell analys av Sveriges säkerhetspolitiska vägval.

Inte ens när vår militära styrka på 50-talet var som störst var neutralitet ett realistiskt alternativ. Den svenska alliansfriheten var en pragmatisk lösning på ett säkerhetspolitiskt dilemma, om man så vill det bästa sätt på vilket vi ansåg oss kunna bidra till den fria världens försvar, men i praktiken fanns bara ett alternativ om helvetet brakat lös, att kämpa tillsammans med, att stå och falla med, de övriga västerländska demokratierna.

Tittar man bortom neutralitetsmyten finns bara en realistisk politik för Sverige - NATO-medlemskap

Idag är neutraliteten än mer en utopi. Dagens Sverige är genom ekonomiska och politiska band mera sammanflätat med övriga Europa än någonsin. Det går inte föreställa sig en situation där våra europeiska grannar utkämpade en strid på liv och död där Sverige skulle stå neutrala vid sidan. NATO kommer för överskådlig tid att vara den organisation inom vars ram de västliga demokratierna organiserar sitt gemensamma försvar. För mig är det en självklarhet att även Sverige skall vara fullvärdiga medlemmar där.

Genom att sluta låtsas att det finns ett neutralitetsalternativ kan vi också konstruera vårt försvar efter de förutsättningar det faktiskt skall verka i. Vi behöver inte lägga ut en massa pengar på konstruktioner som bara syftar till att upprätthålla myten om vår alliansfrihet (en myt som för övrigt varken NATO eller ryssarna trodde på för en sekund). Istället kan vi när vi återuppbygger vår försvarsförmåga, redan från början göra det på ett sådant sätt att vi optimerar förmågan att tillsammans med våra allierade, främst Finland och Norge, försvara norra Europa. På så sätt får vi mera pang för pengarna.

Tage Erlander (s) - hade full koll på vilka våra vänner och fiender var. Annat är det i hans parti av idag.

Avslutningsvis vill jag ge ett erkännande till det kalla krigets sossar. Lyssnar man på deras retorik från den tiden blir man djupt bedrövad, både för dess naivitet och för dess totala brist på förmåga att ta ställning när demokratiska värden ställs mot diktatoriska. Tittar man bakom kulisserna visar det sig dock att ledare som Tage Erlander och Sven Andersson både hade en realistisk insikt om den situation vi befann oss i, och en stark känsla för vikten att hamna på rätt sida om läget blivit skarpt. Man gjorde vad som kunde förvänta sig av en ansvarsfull riksledning. Man såg till att skaffa Sverige de livförsäkringar via NATO vi behövde.

Förvånande nog tycks även en så radikal agitator som Olof Palme innerst inne burit på insikten om värdet av våra västkontakter. Samtidigt som han sågade USA i talarstolen såg han till att samarbetet med NATO fortsatte, och i vissa avseenden intensifierades. Att sossarna på detta sätt var betydligt mer ansvarsfulla än deras yttre gav sken av borde egentligen ligga i sossarnas eget intresse att det kommer fram i ljuset. Frågan är dock om de själva har kvar den insikten man hade då, och därmed förstår värdera vad deras föregångare faktiskt gjorde. Risken är överhängande att man blivit sin egen myts fångar, och att man idag skäms över det samarbete man borde vara stolt över. Att man nuförtiden i samverkan med kommunisten Ohly kräver evakuering av amerikanska baser världen över tyder dessvärre på detta.

Patrik Magnusson

 

Artikeln även publicerad på Esse Non Videri

Svenska diktaturkramare på ny kryssning

Så var det då åter dags för diktaturens kreatur att samla sig till ett utfall mot mellanösterns enda etablerade och stabila demokrati. Än en gång avseglar en flottilj för att utkämpa propagandakrig mot Israel och för att öppna upp Gaza för vapensmuggling, så att de islamistiska fanatikerna i Hamas skall få tillfälle att fullfölja det folkmord på det judiska folket som deras själsfränder misslyckades med för 66 år sedan.

Leninpristagaren Mattias Gardell är en av organisatörerna bakom konvojen

Som vanligt sluter vänsterns kulturelit upp bakom detta projekt, t.ex. genom detta upprop i SvD. Där återfinns de vanliga syndarna, men också en del personer som borde veta bättre, som borde hålla sig för goda både för det sällskap de hamnat i, och det politiska mål, Israels utplånande, de faktiskt ställer sig bakom.

Ok, jag kan redan se invändningarna framför mig: Konvojen är ju en humanitär insats för att hjälpa Gazas lidande befolkning genom att frakta dit mat och mediciner som de så desperat behöver, alternativt att konvojen är en manifestation i syfte att bryta Israels olagliga blockad av Gaza, och att bara Israel slutar göra livet surt för palestinierna så kommer fred och försoning som ett brev på posten att kunna avnjutas av både israeler och palestinier.

Om man bara slutar envisas med att låta sådana trivialiteter som fakta komma i vägen så kan ju dessa invändningar låta bestickande. Men låt mig ändå som den griniga gamla konservativa gubbe jag är göra precis tvärtom. Låt mig istället för att, som så populärt är idag, blint springa i den politiskt korrekta masshysterins spår, vara så besvärlig att jag ägnar mig åt lite självständigt faktabaserat tänkande.

Hjälper Ship to Gaza befolkningen i Gaza?

Stämmer det verkligen att Ship to Gaza syftar till att hjälpa nödlidande i Gaza? Detta är egentligen två frågor, Lider folket i Gaza verkligen nöd, och om så är fallet kan konvojen avhjälpa denna nöd? Det är naturligtvis en definitionsfråga vilka förhållanden som kan räknas som nöd eller ej. Jag tänker inte ens försöka förneka att livet i Gaza måste vara ett helvete, men då kanske inte så mycket beroende på materiell nöd som på det politiska förtryck som råder där, utövat inte av Israel som många kanske tror, utan av de Hamaskontrollerade palestinska myndigheterna i Gaza.

Tittar man på vanliga indikatorer på levnadsstandard som spädbarnsdödlighet och medellivslängd så utmärker sig inte Gaza speciellt. Visst, inte når man upp till den nivå som åtnjuts i Västeuropa eller Israel, men man ligger långt över många länder i tredje världen, och bättre till än regionala grannar som Turkiet och Egypten. Den så kallade blockaden hindrar inte heller att tusentals Gazabor årligen får avancerad vård i Israel, eller att tusentals ton förnödenheter, allt ifrån mat till mediciner, kommer till Gaza landvägen via Israel.

Humanitär hjälp eller mediejippo?

Att påstå att det finns en verklig nöd för Ship to Gaza att lindra med sin last vore således en överdrift. Tittar man lite på den förra konvojen inser man också att även om sådan nöd verkligen funnits, så hade konvojen knappast varit till hjälp. Fartygen var så fullastade med aktivister att man endast fick plats med 10 000 ton förnödenheter, ungefär motsvarande en veckas import från Israel. Mycket av varorna i lasten var dessutom i undermåligt skick. Precis som denna gång erbjöds fartygen av Israel att lossa sin last i Israelisk hamn för vidare befordran till Gaza (minus eventuella kontraband som vapen naturligtvis), något konvojens organisatörer inte var intresserade av. Nu hamnade lasten ändå i Israel sedan konvojen bordats, men ingen hörde av sig och var intresserade att hämta lasten när israelerna efter inspektion släppte den för vidare transport till Gaza.

Fakta talar således för att vad än Ship to Gaza var/är så inte handlar det om en humanitär insats. Många av arrangörerna erkänner också öppet att det inte handlar om detta, utan om en politisk manifestation, en aktion för att piska upp en opinion mot Israel och tvinga dem att häva blockaden mot Gaza. Låt oss därför slippa alla patetiska försök att låtsas som om aktivisterna bakom konvojen är neutrala i konflikten och drivna endast av humanitära skäl. De tar klar och tydlig ställning mot Israel och för dess motståndare i Gaza, Hamas.

Varför Blockad? Varför inte?

Hur är det då med blockaden? Om nu konvojen syftar till att bryta en illegal blockad, är inte det ett legitimt syfte som motiverar denna typ av aktioner? Rent juridiskt råder delade meningar om huruvida blockaden är legitim eller ej. Förutom rent partiska tolkningar tycks uppfattningen om blockadens legitimitet bero på hur man ser på Gazas ställning. Om man betraktar Gaza som ett självständigt land som är i krig med Israel så är Israel i sin fulla rätt att utöva blockad.

Om man däremot betraktar Gaza som en del av Israel, eller som ockuperat av Israel, så kan blockaden betraktas som illegitim, eftersom de internationella regler som legitimerar blockad endast gäller internationella konflikter. Ironiskt nog borde detta innebära att Israel betraktar Gaza som självständigt, medan Hamas anhängare ser Gaza som en del av Israel. Vem har då rätt? Problemet är att båda, eller ingen om man så vill, har rätt.

Formellt är Gaza inte en självständig stat, utan ockuperat av Israel. I praktiken fungerar dock Gaza som en självständig stat, och det islamistiska Hamas som dess regering. Israel har helt utrymt Gaza och utövar ingen militär kontroll på marken. Däremot kontrollerar Israel luftrummet över Gaza och som sagt dess kustlinje.

Om vi lämnar juridiken bakom oss och tittar på faktiska motiv och konsekvenser av blockaden klarnar bilden i mina ögon. Varför upprätthåller Israel blockaden? Varför vill Hamas och dess lydiga redskap i den globala vänstern bryta den? Vad skulle hända om blockaden upphörde?

Israelisk skolbuss träffad av missil från Gaza

Israels syfte med blockaden är i huvudsak att förhindra införsel till Gaza av vapen, såsom raketer, som sedan kan användas av militanta palestinier, med Hamas goda minne, för att beskjuta civila Israeler. Sedan 2001 har över 8000 raketer avfyrats från Gaza mot Israel. Till en början handlade det om ett fåtal attacker, men sedan Israel evakuerat Gaza 2005 ökade attackerna lavinartat. Under 2008 började Hamas och andra milisgrupper smuggla in raketer via Egypten. Dessa nya raketer hade längre räckvidd och beskjutningarna ökade nu till en intensitet om över 100 om dagen. Totalt dödades 28 israeler och hundratals skadades.

Det var i syfte att stoppa dessa raketattacker som Israel angrep Gaza årsskiften 2008-2009, och det är för att hindra att än fler raketer förs in med fartyg som Israel vägrar släppa genom fartyg till Gaza. Att hotet om smuggling är reellt visar en incident i mars detta år, då Israel bordade ett fartyg på väg från Syrien till Egypten. Detta visade sig innehålla iranska missiler på väg till Gaza och Hamas. På grund av den israeliska blockaden tvingas Hamas smuggla in sina vapen via den besvärliga rutten över Alexandria och Sinai och via tunnlar in i Gaza.

Varför vill då Hamas och dess allierade bryta blockaden? Naturligtvis finns ett stort symbol- och propagandavärde i att uppnå detta. För Hamas finns också det rent inrikespolitiska motivet att desarmera en källa till folkligt missnöje. Palestinierna är inte dummare än att många av dem inser att det är Hamas oförsonliga politik som är grunden för den blockad som obestridligen gör livet i Gaza bistrare än vad det hade behövt vara.

Rent praktiskt handlar det främst om att öppna upp Gaza för införsel av fler och mera avancerade vapen att terrorisera israelerna med. Rutten via Egypten och tunnlarna är besvärlig och farlig. Med fartyg direkt till Gaza skulle en störtflod av vapen från Iran kunna tas in, istället för dagens rännil.

Om önskemålet bara hade varit att frakta in civila förnödenheter hade inte blockaden varit något större problem. Det hade bara varit att låta varorna föras in via Israel, som ju tillåter denna typ av varor. Vapen, däremot, går inte föra in på detta vis. För det måste blockaden brytas. Människans förmåga till naivitet och självbedrägeri är enorm så jag skall låta vara osagt om alla de som undertecknat uppropet till förmån för Ship to Gaza inser detta, men den bistra sanningen är att de lånar sina namn till stöd för fler raketattacker på oskyldiga civila israeler.

Hamas mål och Israels dilemma

Men är det då inte så att det är Israels aggressiva beteende, deras förtryck av palestinierna, som föder allt detta hat mot Israel? Om Israel lade mer fokus på olivkvisten än på svärdet skulle väl Hamas och palestinierna bli mera välvilligt inställda och sluta med sina raketattacker och självmordsbombare? Kanske skulle en slopad blockad kunna bana väg för fred?

Jag måste här deklarera att jag inte alltid tycker att Israel agerar på det klokaste sätt. Ibland får man intrycket att de överreagerar, att alla år av terrorism och arabisk hatpropaganda till sist fått Israelerna ur balans. Sedan färgas såklart den bilden av ett allt mera kompakt antiisraeliskt medieklimat.

Det problem som Israelerna har, och som alltför få i västvärlden tycks inse, är att israeliska eftergifter och fredsinviter inte alls självklart besvaras med samma mynt. Hamas har mycket tydligt gjort klart att de inte kan acceptera något annat slutmål än att Israel utplånas. Att förhandla med en motpart som har din utplåning som sitt sista medlingsbud är inte helt lätt.

Det är detta som är Israels dilemma. Genom sin korta historia har Israel gång efter annan visat att de är villiga att förhandla, att de kan tänka sig att byta jord mot fred. Precis som i alla andra länder finns i Israel både duvor och hökar, och de allra flesta finner man där emellan. Säkerligen skulle det gå att få politiskt stöd i Israel för en politik som innebar att Gaza och huvuddelen av Västbanken blir till en palestinsk stat, under förutsättning att denna palestinska stat respekterar Israels sätt att existera, och låter bli att försöka döda israeliska civila så fort man får tillfälle. Ibland har denna strategi funkat, t.ex. med Egypten, ibland inte, som fallet för det mesta varit med palestinierna. Utrymningen av Gaza 2005 var ett led i ett försök att gradvis ge palestinierna självbestämmande med sikte på en framtida självständig stat och på fred. Resultatet? Militanta palestinier utnyttjade IDF:s reträtt till att trappa upp angreppen på civila mål i Israel. Otack är världens lön.

En demokrati är dessvärre handikappad i mediekriget mot en motståndare som är beredd att hänsynslöst offra sin civilbefolkning

Därmed är Israel i den föga avundsvärda situationen att man kan välja att sätta hårt mot hårt, såsom man gjorde i Gaza 2008-09 och mot den förra aktivistkonvojen mot Gaza, men då till priset att bli stämplad som skurk i världsopinionens ögon, eller man kan göra eftergifter och då till priset att dessa eftergifter av fienden utnyttjas till att åstadkomma än mer skada på Israel. Eftergifter föder också krav på än fler eftergifter och så står man åter inför samma val. Hårt mot hårt, eller fler eftergifter.

Inget tyder ännu på att det finns någon punkt där Hamas till sist skulle vara nöjd med eftergifterna, inte förrän sista juden klättrat upp till Masada och hoppat. Med dessa förutsättningar är det inte så konstigt att Israel drar sig för eftergifter, utan hellre slår tillbaka. Bättre att ta strid under gynnsamma förutsättningar, än när man genom eftergifter tryckts tillbaka mot väggen.

Därmed är israelerna fast i en hårdför politik som i det långa loppet inte heller är hållbar. Palestinierna har med tiden blivit allt skickligare att manipulera världsopinionen, och de får god hjälp av västerländska media och andra ur vänstereliten som villigt sprider deras budskap, liksom av ett FN som domineras av diktaturstater i tredje världen som mycket lättare identifierar sig med terrorgrupper som Hamas, än med demokratin Israel.

Därmed tycks det som om konflikten är dömt att fortsätta i evighet, eller åtminstone till dess att Israel utplånats, eller att Hamas modererats eller avlägsnats från makten. För oss som inte ser det förstnämnda som en rimlig lösning är det uppenbart att om fred skall kunna uppnås så ligger bollen i huvudsak hos palestinierna (därmed inte sagt att det inte finns något Israel skulle kunna bidra med också). Det är från Hamas eller hos befolkningen i Gaza som en förändring måste komma om vi skall kunna börja den långa vandringen mot en konstruktiv lösning.

Skulle beskjutningarna från Gaza mot Israel upphöra, skulle myndigheterna i Gaza (vare sig de leds av Hamas eller någon annan) tydligt deklarera att även Israel har rätt att existera, så skulle grunden för en blockad av Gaza försvinna. Opinionen i Israel, som ju är en demokrati, skulle se till att blockaden gradvis lättades och på sikt upphörde. Då är vi på rätt väg.

Ship to Gaza sätter dock ingen press på palestinierna att inleda denna förändring. Tvärtom syftar den till att stödja den nuvarande regimen i Gaza i dess oförsonliga hållning, att få bort blockaden utan att Hamas skall tvingas till nödvändig moderering av sin politik. Därmed är detta jippo inte ett stöd för vare sig fred eller den humanitära situationen i Gaza. Det är ett stöd för fortsatt konflikt, och i praktiken en liten bricka i det spel som nödvändiggör den blockad man säger sig vilja bryta.

Patrik Magnusson

 

Inlägget även publicerat på Esse Non Videri

Schyman erkänner svårighet att argumentera sakligt

Gudrun Schyman - stolt över sin osaklighet

Att Gudrun Schyman har svårigheter att argumentera sakligt är ju något många länge haft på känn. Ändå är det ovanligt att höra en politiker som Schyman så tydligt erkänna sitt totala nederlag i en debatt som hon gör på Svd debatt 25/5.

Där kläcker den förre VPK- och F!-ledaren ur sig:

”Svårigheten med att bemöta Pär Ström sakligt är att han saknar sakligt underbyggda argument”

Detta med anledning av Ströms bok ”Sex feministiska myter”, där han gör upp med de vanligaste av de myter som feministerna sprider omkring sig, och lyckats få antagna som samhälleliga axiom, vilka inte får ifrågasättas. I boken tar Ström sig bl.a. en titt på lönediskriminering, kvinnors karriär, våld mot kvinnor, och kvinnors dubbelarbete. I fråga efter fråga lyfter han fram relevant statistik och argumenterar för hur hans teser stöds av denna statistik.

Jag kan inte hävda att jag har full koll på den statistik Ström presenterar, men en sak står för mig helt klar. Med de källhänvisningar han lämnar bör var och en som är läskunnig, och ids lägga lite möda på att kontrollera hans källor kunna göra det också. Givet att faktauppgifterna är korrekta så är det lätt att följa Ströms resonemang. Man behöver inte hålla med om alla, eller ens någon, av hans slutsatser, men man kan inte med hedern i behåll hävda att hans argument inte skulle vara sakligt underbyggda.

Men det gör alltså Schyman. Inte nog med det. Hon fyller dessutom på med den märkliga slutsatsen att denna bristande saklighet hos Ström gör att han inte går att bemöta sakligt. Jag skulle annars föreställa mig att en meningsmotståndare som brister i saklighet skulle utgöra en debattörs närmaste motsvarighet till öppet mål. Om Ström hade kastat ur sig påståenden helt utan att underbygga dessa med någon uppgift som i alla fall gör anspråk på att vara sann, så vore det ju den enklaste sak i världen att peka på påståendet och ifrågasätta var det kommit ifrån. Att bara i svepande ordalag hävda att någon är osaklig, utan att ens göra ett försök att visa konkreta exempel på var i denna osaklighet skulle bestå, det är osakligt.

Sanningen är nog snararare att Schyman inte kan bemöta Ström sakligt därför att hans uppgifter och resonemang i allt väsentligt inte bara är sakliga, utan också korrekta. Det är helt enkelt svårt att argumentera sakligt när ens ståndpunkter så uppenbart saknar kontakt med verkligheten. Tittar man på ytterligare ett par citat ur Schymans artiklar börjar man även ana konturerna av ytterligare en förklaring:

”Grundfelet i Pär Ströms resonemang om feministiska myter är att han inte förstått, eller vill förstå, vad feminism är.”

”Det finns fakta och forskning i en stor omfattning som alla visar samma sak: det finns ett mönster av maktfördelning i samhället, där kön har grundläggande betydelse. Män som grupp har mer makt och inflytande, på kvinnors bekostnad.”

”Svagheten i Pär Ströms resonemang är just att han utgår från att vi redan lever i ett samhälle som är befriat från patriarkala strukturer.”

Pär Ström och hans bok - För hård nöt för feministerna att rå på

Ström kan avfärdas som osaklig eftersom han inte förstått vad feminismen är, och tar sig friheten att argumentera från en utgångspunkt utanför feminismens slutna system av cirkelbevis. Feminismens dogmer är för Schyman en självklar utgångspunkt. Patriarkala maktstrukturer, könsmaktsordningar och sociala konstruktioner av kön är inga hypoteser som kan falsifieras, utan axiom, på förhand givna sanningar, som all forskning, all argumentation, måste utgå ifrån.

All kritik som inte respekterar ofelbarheten hos dessa axiom kan enkelt avfärdas som osaklig. Kritikern har ju uppenbart inte förstått ”sanningen”. Om man å andra sidan accepterar att axiomen om den patriarkaliska världsordningen är korrekta, ja då har man ju ingen anledning att ifrågasätta de myter som Ström angriper, deras äkthet garanteras ju av det faktum att de bygger på de feministiska axiomen, som man ju först måste underkasta sig för att få lösa biljett till debatten. Alltså, bara det faktum att man ifrågasätter feminismen bevisar att man har fel. Mycket bekvämt! På så sätt behöver man ju inte bemöda sig med att bemöta sakargument, de är ju per definition osakliga.

Pär Ström och hans bok i all ära. Den är väl argumenterad och välbehövlig, men frågan är om inte Schyman med sitt patetiska angrepp på Ström gör än mer för att öppna folks ögon för hur snedvriden feministernas världsbild är. Hon visar i praktisk handling exakt på vilket sätt feminismen är en antiintellektuell dogm, som partier, myndigheter, media och lärosäten måste göra upp med, så som man tidigare gjort med rashygienen och (nåja) marxismen. Vad Schyman åstadkommer är inget mindre än ett präktigt självmål. Tack för det!

Patrik Magnusson

Fotnot: Pär Ströms bok är utan tvekan ett stort bidrag till samtida debatten om jämställdhet och genus. Men för att understryka den mångsidighet som ryms på T&F, vill vi också påminna om Hugo Fiévets kritiska artikel mot Ström: Antifeminister, ”fäders rätt”-aktivisterna och maskulinister. / Redaktionen

Än slank han hit, och än slank han dit….

Håkan Juholt (s) - Vad vill han egentligen?

UTRIKESPOLITIK | Att sossarnas nya partiledare har bestämda åsikter om spritpriserna i Turkiet tycks stå klart. Hur det förhåller sig med frågor av lite mera tyngd för den svenska statsskutan är mindre klart. På det område där en stabil och trovärdig linje är mer betydelsefull än kanske något annat område, inom utrikespolitiken, har Juholt tvärtom satt en ära i att vackla fram och tillbaka, och att gödsla med märkliga utspel.

Nu har han igen, för jag vet inte vilken gång i ordningen, bytt linje rörande insatsen i Libyen. När FN till allas förvåning kom till skott och ordnade en flygförbudszon, och uppmanade medlemsstaterna att ingripa för att skydda den libyska befolkningen från dess herres vrede, så stod Juholt på barrikaderna för ett svenskt ingripande. Den synnerligen eftertänksamma alliansregeringen fick utstå hård (och välförtjänt) kritik från vänster för sin senfärdighet. Medan vi fortfarande grubblade och väntade så föll redan bomberna från våra nordiska grannars flygplan mot Gaddafis mördarband.

Sedan hände något. Sent omsider började regeringen samla sig till ett beslut. I takt med att det började stå allt mer klart att regeringen signalerat till NATO att man var beredd att delta i insatsen, och att man nu sökte stöd hos oppositionen för att kunna skicka ut de svenska trupperna med bred enighet bakom sig, så svalnade sossarnas entusiasm. Nu började Juholt rycka i nödbromsen istället. Ett tag såg det osäkert ut om regeringen skulle få det breda stöd (i praktiken från sossarna) man önskade, och när uppgörelsen till slut blev klar, så var det en ganska urvattnad historia.

Till skillnad från t.ex. Danmark och Norge, kom Sverige nämligen att sätta upp ganska snäva operativa begränsningar för vårt deltagande. Socialdemokraterna hade nämligen ställt som villkor för att stödja insatsen, att de svenska planen endast skulle få upprätthålla flygförbudszonen, och alltså inte ingripa med vapenmakt för att hindra Gaddafis trupper att begå övergrepp på civilbefolkningen. Juholts något märkliga motiv för denna begränsning var rädsla för att drogade barnsoldater skulle löpa risken att få en GBU-49 i huvudet. En annan begränsning var att insatsen tidsbegränsades till den sista juni. En förlängning kräver alltså ett nytt beslut.

Spaningsfoto från FL01

Med beslutet väl fattat så var de svenska planen snart på plats på Sicilien. Eftersom det libyska flygvapnet i stort var utslaget, eller stod parkerat på marken, så kom behovet av jaktinsatser för att upprätthålla flygförbudszonen att bli begränsat. Vad som i stort återstod för de svenska piloterna var spaningsuppdrag. Detta må inte förringas. Behovet av spaningsresurser var stora, och de svenska Gripenplanen har internationellt sett mycket god förmåga på området. Det sägs att Sverige står för ungefär en tredjedel av den internationella styrkans spaningskapacitet.

Men som sagt, förbandets mandat är tidsbegränsat. Nu är hög tid att fatta beslut om eventuell förlängning, och regeringen har mycket riktigt börjat sonderingarna för att få parlamentariskt stöd till en förlängning. Dags således för nästa kursändring för Socialdemokraterna. Nu meddelar Juholt att han inte alls är beredd att stödja en förlängning av insatsen, utan vill ta hem de svenska planen. Återigen är motiveringen tämligen vacklande. Insatsen är förmodligen slut 1 juli, eller vi har gjort vårt, nu får ”någon annan” ta vid, som om inte den svenska insatsen redan från början tack vare Juholt & Co byggt på att ansvaret läggs hos denne ”någon annan”.

Sossarnas inställning har fått hård kritik, även från de egna leden. Den praktiska politiken skär sig ordentligt med den officiella linjen präglad av starkt stöd för FN och för internationell solidaritet. Det dröjde därför inte många veckor innan Juholt svängt kappan än en gång i Libyenfrågan (jag får det till tredje kursändringen på mindre än två månader). Förvisso vidhåller han att JAS-planen skall hem, men nu öppnar han för en marin insats istället. Istället för stridsflyg skall Sverige bistå med örlogsfartyg som kan upprätthålla vapenembargot mot Libyen.

Förvisso finns säkert behov av örlogsfartyg i den internationella styrkan. Den libyska regimen har både beskjutit sjöfart i Syrtenbukten, och utnyttjat egna fartyg för att bekämpa mål vid kusten. Med tanke på Libyens geografi (nästan all befolkning bor vid kusten) så kan också koalitionsfartyg bekämpa en hel del av de förband som utför övergrepp på civila. Nu förefaller det väl inte troligt att svenska fartyg skulle tillåtas utföra så blodiga uppgifter, utan det lär väl mest handla om att övervaka vapenembargot i den utsträckning det nu behövs. Gaddafi lär redan ha alla vapen han någonsin behöver och lite till.

Ett problem med en svensk marin insats är att det enligt uppgift skulle ta minst tre månader från beslut till svenska fartyg kan vara på plats. Kanske har vi här förklaringen till att en marin insats utövar sådan lockelse på Juholt. Trots allt finns det ju en chans att Gaddafis regim hinner falla samman innan de svenska fartygen kommer fram, och då har ju sossarna lyckats med konststycket att framstå som solidariska och hjälpvilliga utan att behöva åstadkomma ett dugg.

I ljuset av de senaste manövrerna börjar teorierna, att den tidiga socialdemokratiska entusiasmen för en insats inte var något annat än en inrikespolitisk bluff som slog slint, framstå som obehagligt trovärdiga. Kan det vara så att sossarna drog en rövare, och hoppades att regeringen aldrig skulle komma till skott med en insats? Med den kalkylen som grund kunde man driva på för en insats och själva framstå som driftiga och empatiska, medan regeringen fick framstå som veliga och osolidariska.

När sedan regeringen ”synade bluffen” och beslutade om insats, så stod man plötsligt där med ett ganska nesligt val. Ställa sig bakom en insats man egentligen inte ville ha, eller gå emot och få sin trovärdighet utraderad. Man valde en kompromiss. Ställa sig bakom insatsen, men bakbinda den så att den skulle bli så betydelselös som möjligt. Kanske fanns redan då tanken att det skulle gå lätt att ta hem flygplanen efter tre månader, när det visat sig att de inte gör så stor nytta med de operativa begränsningar de påtvingats.

Man vill inte tro att partitaktiken skall tillåtas styra sådana viktiga beslut som in internationell insats med svenska trupper för att skydda civila, men om man lägger det filtret på sossarnas alla kovändningar i frågan, framstår ett mera konsekvent mönster. Då blir en politik som för en betraktare som förväntar sig säkerhetspolitisk logik framstår som velig och inkonsekvent, plötsligt logisk. Om man betraktar den socialdemokratiska Libyenpolitiken som ett försök att framstå som solidariska (och helst mera solidariska än regeringen) samtidigt som man smiter undan från allt vad verkligt ansvarstagande heter och lämpar över på andra att göra grovjobbet, så kanske Juholt inte är en vingelpelle i alla fall, bara en hycklare.

Patrik Magnusson