GÄSTKRÖNIKA: Bo C Pettersson

POLITISKT MOTARBETANDE AV FAMILJELIVET

Med början redan under 1930-talet fördes i Sverige, med makarna Alva och Gunnar Myrdal som förgrundsgestalter, en debatt om hur barn ska tas om hand; hemma (av föräldrarna) eller av särskilt utbildad personal i av staten eller kommunerna inrättade ”storbarnkammare”. Inte mycket mer än så hände på området förrän år 1971 då den s k ”sambeskattningen” övergavs till förmån för individuell inkomstbeskattning. Men då började svensk familjepolitik allt tydligare överge familjen själv, menar Bo C Pettersson.

Att det var nödvändigt att göra något åt skattesystemet framstod som klart för de flesta vid denna tid; i slutet av 60-talet betalade folk knappt 40 procent av sina inkomster i skatt, men samtidigt var skatteskalorna kraftigt progressiva så att marginalskatten lätt kunde bli den dubbla, alltså 80 procent, innebärande att man fick behålla en tjuga av den sist intjänade hundralappen.

Detta var förödande för förvärvssysselsättningen av de kvinnor som hade varit hemma med sina småbarn några år; deras inkomster lades då ovanpå deras mäns, med påföljd att det bara blev kaffepengar kvar, efter skatt, av denna extrainkomst, med ytterligare påföljd att majoriteten av kvinnor – och deras män – insåg att det inte var mödan – eller resekostnaderna – värt att påbörja (eller återgå till) förvärvsarbete efter småbarnsåren.

Lösningen blev, alltså, individuell beskattning, som, i ett slag, halverade kvinnornas skatt och dubblerade lockelsen för dem att förvärvsarbeta. Men samtidigt övergavs principen om hänsyn till försörjningsbörda i inkomstbeskattnngen och infördes dess motsats. Från och med det året betalar en eninkomstfamilj alltid mer i skatt än en tvåinkomstdito gör, vid samma sammanlagda inkomst.

I samma veva införde staten (d v s våra regeringar och regeringslydiga riksdagar) bidrag till kommunerna för täckning av de kostnader de skulle ådra sig när de började erbjuda medborgarna barnomsorgstjänster, samt ändrade lagen så att det blev okej att erbjuda barnomsorg till skattesubventionerade priser. (Att använda skattemedel för att prissubventionera näringstjänster var, då som nu, i princip, olagligt).

Effekten på kvinnors beteende av dessa två samverkande regelförändringar blev, som inses, kraftig. De började strömma ut på arbetsmarknaden i stora skaror, i den takt som den samtidigt pågående utbyggnaden av den kommunala barnomsorgen tillät.

Ovan antydda utveckling, att till varje pris, få ut kvinnorna på arbetsmarknaden och småbarnen in på dagis, har fortsatt ända in i våra dagar. En av de senaste åtgärderna, som vidtogs i antytt syfte, var införandet av maxtaxa i barnomsorgen i början av 2000-talet, innebärande att föräldrarna, numera, i avgift, bara betalar någon dryg tusenlapp i månaden av de ca 14000 kr i månaden som det kostar att ta hand om ett barn på heltid på dagis (förlåt: förskolan).

Man kan alltså säga att före 1971 fjättrade det svenska skattesystemet kvinnorna till hemmen genom att göra förvärvsarbete olönsamt för dem. Efter det årtalet blev det precis tvärt om; numera fjättrar systemet kvinnorna vid sina förvärvsarbeten i stället.

Inte nog med att den förda politiken är otillbörligt beteendemanipulativ, stridande mot allmänt accepterade beskattningsprinciper och principer för hur skattemedel får användas (enligt ovan stående resonemang), den är också direkt fattigdomsbringande, alltså, har en effekt direkt motriktad den som förespråkarna, i politiken och media, hävdat under all denna tid.

Att så är fallet (alltså, att tjänsten är fattigdomsbringande) kan inses om man betänker att för att en vara/tjänst ska bidra till högre välstånd hos befolkningen måste den ha ett värde för nämnda grupp som överstiger produktionskostnaden.

Att barnomsorgen inte erbjuder ett så högt värde kan inses om man gör tankeexperimentet att tjänsten utdebiterades till produktionskostnaden (ca 14000 kr i månaden per barn) varefter man frågar sig hur många som skulle köpa till det priset.

Att skattesubventioner inte löser detta nytta-kontra-kostnadsproblem inses förhoppningsvis också; det är ju de (subventionerna) som, i kombination med vårt principvidriga skattesystem, realiserar förlusterna!

Att ovan beskrivna politiskt skapade lösningar kostar oss välstånd bekräftas av OECD:s välståndsliga. Innan omläggningen låg vi på fjärde plats i den ligan, numera ligger vi på elfte och skulle ha legat ännu sämre till om inte våra medtävlarländer hade börjat ta efter Sveriges dåliga exempel på socialförsäkringsområdet.

Vi måste få en lösning på detta vansinne, och lösningen måste börja med att svenska folket bibringas insikt om hur grundlurade de är av sina förtroendevalda och deras kompisar i media, så att även dessa valda – och deras kompisar – inser att spelet är förlorat.

Bo C Pettersson är ordförande i föreningen Barnens Rätt Till Föräldrarnas Tid (www.barnensratt.se).

Moderaterna retirerar från kyrkopolitiken

Ett drygt decennium efter att statskyrkan avskaffades tar nu moderaterna de logiska konsekvenserna av detta, och beslutar att inte som parti ställa upp i kyrkovalet. Bättre sent än aldrig får man väl säga. Det är nämligen ett klokt beslut som alla partier (som inte redan gjort det) borde följa. Politikerna borde eftersträva att ge civila samhället, dit de religiösa samfunden hör, större spelrum, och där bör naturligtvis borgerliga partier vara föredömen.

Det politiska inflytandet över Svenska kyrkan bör helt upphöra, och det bör vara upp till de aktiva ute i församlingarna att själva besluta om hur de vill organisera sig. I den mån man vill ha valda representanter inom verksamheten kan och bör man utse dessa helt utan inblandning av statsapparaten och partierna. Har man nu väl slopat statskyrkan bör man vara konsekvent och göra det fullt ut. Svenska kyrkan förtjänar en chans att åter bli ett kristet samfund vars uppgift det är att förkunna Guds ord, inte en politisk vindflöjel vars uppgift det är att förkunna den heliga majoritetens ord.

Svenska kyrkan har i accelererande takt blivit mer en politisk än en religiös organisation, och dess ställningstaganden allt mer uttalat vänstervridna. Inrikespolitiskt tar man ställning mot alliansregeringens jobblinje och uttalar stöd för civil olydnad riktad mot totalförsvaret, utrikespolitiskt deltar man i hetsjakten på demokratin Israel, i teologiska spörsmål låter man politiska beställningsjobb som homovigslar gå före den kristna tron.

För oss borgerligt sinnade kristna har det senaste decenniet varit en utdragen plåga. Många har lämnat, andra står som jag i begrepp att göra det. Att så många uthärdat så länge tror jag enbart är en följd av den kvarvarande lojaliteten med den gamla statskyrkan, och att Svenska Kyrkan trots allt upplevs ha en särställning för oss svenska kristna. Detta håller nu på att klinga av, och det tror jag är sunt. Moderaternas beslut är ännu ett steg i den riktningen.

Vart Svenska kyrkan tar vägen i framtiden är inte lätt att veta. Strängt taget är det heller inte längre en politisk fråga. Det är en fråga för dess medlemmar. Det enda vi kan vara säkra på är att i takt med att Svenska kyrkan blir mer som ett samfund bland andra, så kommer det att bli allt svårare att låna en stor majoritet av svenskarnas legitimitet för att framföra politiska budskap som många av dem känner sig främmande för.

Patrik Magnusson

Artikeln ursprungligen publicerad på Esse Non Videri

Schyman erkänner svårighet att argumentera sakligt

Gudrun Schyman - stolt över sin osaklighet

Att Gudrun Schyman har svårigheter att argumentera sakligt är ju något många länge haft på känn. Ändå är det ovanligt att höra en politiker som Schyman så tydligt erkänna sitt totala nederlag i en debatt som hon gör på Svd debatt 25/5.

Där kläcker den förre VPK- och F!-ledaren ur sig:

”Svårigheten med att bemöta Pär Ström sakligt är att han saknar sakligt underbyggda argument”

Detta med anledning av Ströms bok ”Sex feministiska myter”, där han gör upp med de vanligaste av de myter som feministerna sprider omkring sig, och lyckats få antagna som samhälleliga axiom, vilka inte får ifrågasättas. I boken tar Ström sig bl.a. en titt på lönediskriminering, kvinnors karriär, våld mot kvinnor, och kvinnors dubbelarbete. I fråga efter fråga lyfter han fram relevant statistik och argumenterar för hur hans teser stöds av denna statistik.

Jag kan inte hävda att jag har full koll på den statistik Ström presenterar, men en sak står för mig helt klar. Med de källhänvisningar han lämnar bör var och en som är läskunnig, och ids lägga lite möda på att kontrollera hans källor kunna göra det också. Givet att faktauppgifterna är korrekta så är det lätt att följa Ströms resonemang. Man behöver inte hålla med om alla, eller ens någon, av hans slutsatser, men man kan inte med hedern i behåll hävda att hans argument inte skulle vara sakligt underbyggda.

Men det gör alltså Schyman. Inte nog med det. Hon fyller dessutom på med den märkliga slutsatsen att denna bristande saklighet hos Ström gör att han inte går att bemöta sakligt. Jag skulle annars föreställa mig att en meningsmotståndare som brister i saklighet skulle utgöra en debattörs närmaste motsvarighet till öppet mål. Om Ström hade kastat ur sig påståenden helt utan att underbygga dessa med någon uppgift som i alla fall gör anspråk på att vara sann, så vore det ju den enklaste sak i världen att peka på påståendet och ifrågasätta var det kommit ifrån. Att bara i svepande ordalag hävda att någon är osaklig, utan att ens göra ett försök att visa konkreta exempel på var i denna osaklighet skulle bestå, det är osakligt.

Sanningen är nog snararare att Schyman inte kan bemöta Ström sakligt därför att hans uppgifter och resonemang i allt väsentligt inte bara är sakliga, utan också korrekta. Det är helt enkelt svårt att argumentera sakligt när ens ståndpunkter så uppenbart saknar kontakt med verkligheten. Tittar man på ytterligare ett par citat ur Schymans artiklar börjar man även ana konturerna av ytterligare en förklaring:

”Grundfelet i Pär Ströms resonemang om feministiska myter är att han inte förstått, eller vill förstå, vad feminism är.”

”Det finns fakta och forskning i en stor omfattning som alla visar samma sak: det finns ett mönster av maktfördelning i samhället, där kön har grundläggande betydelse. Män som grupp har mer makt och inflytande, på kvinnors bekostnad.”

”Svagheten i Pär Ströms resonemang är just att han utgår från att vi redan lever i ett samhälle som är befriat från patriarkala strukturer.”

Pär Ström och hans bok - För hård nöt för feministerna att rå på

Ström kan avfärdas som osaklig eftersom han inte förstått vad feminismen är, och tar sig friheten att argumentera från en utgångspunkt utanför feminismens slutna system av cirkelbevis. Feminismens dogmer är för Schyman en självklar utgångspunkt. Patriarkala maktstrukturer, könsmaktsordningar och sociala konstruktioner av kön är inga hypoteser som kan falsifieras, utan axiom, på förhand givna sanningar, som all forskning, all argumentation, måste utgå ifrån.

All kritik som inte respekterar ofelbarheten hos dessa axiom kan enkelt avfärdas som osaklig. Kritikern har ju uppenbart inte förstått ”sanningen”. Om man å andra sidan accepterar att axiomen om den patriarkaliska världsordningen är korrekta, ja då har man ju ingen anledning att ifrågasätta de myter som Ström angriper, deras äkthet garanteras ju av det faktum att de bygger på de feministiska axiomen, som man ju först måste underkasta sig för att få lösa biljett till debatten. Alltså, bara det faktum att man ifrågasätter feminismen bevisar att man har fel. Mycket bekvämt! På så sätt behöver man ju inte bemöda sig med att bemöta sakargument, de är ju per definition osakliga.

Pär Ström och hans bok i all ära. Den är väl argumenterad och välbehövlig, men frågan är om inte Schyman med sitt patetiska angrepp på Ström gör än mer för att öppna folks ögon för hur snedvriden feministernas världsbild är. Hon visar i praktisk handling exakt på vilket sätt feminismen är en antiintellektuell dogm, som partier, myndigheter, media och lärosäten måste göra upp med, så som man tidigare gjort med rashygienen och (nåja) marxismen. Vad Schyman åstadkommer är inget mindre än ett präktigt självmål. Tack för det!

Patrik Magnusson

Fotnot: Pär Ströms bok är utan tvekan ett stort bidrag till samtida debatten om jämställdhet och genus. Men för att understryka den mångsidighet som ryms på T&F, vill vi också påminna om Hugo Fiévets kritiska artikel mot Ström: Antifeminister, ”fäders rätt”-aktivisterna och maskulinister. / Redaktionen

Antifeminister, ”fäders rätt”-aktivisterna och maskulinister

Att Sverige tillhör en internationell kontext märks inte minst på den politiska arenan. En av dess uppenbara följder är att tillsynes utrikiska ideologiska och sociala strömningar på kortare tid än någonsin förs över till våra breddgrader via bloggar, tidskrifter etc. Ett av dessa fenomen är den framväxande antifeministiska debatten som visserligen inte hittat in till de svenska tidningarna, där den feministiska diskursens hegemoni alltjämt är kompakt, men som frodas i bloggosfär och forum. Några av de mer uppmärksammade namnen inom denna kategori kan sägas vara Tanja Bergkvist och Per Ström. Här skall försöka göras en ickeuttömmande konservativ analys av detta fenomens intåg i Sverige samt dess potential, eller hot, för ett rimligare svenskt debattklimat.

Ingen intressant antifeminism kan viga sin tid åt att kritisera Tiina Rosenbergs teorier eller Gudrun Schymans motioner för det finns ingen sansad människa som tar dem på allvar. Längre. Istället måste uppföljandet och analysen av feministiska stolligheter och deras klåfingriga förslag riktas mot relevanta mål. Schlingmanism; radikalfeministiskt tankegods förklätt till liberalism eller välmenad ”jämställdhet” utan självreflektion. Detta gör t.ex. Tanja Bergkvist fördelaktigt på sin blogg betitlat ”Tanja Bergkvists blogg” där hon, till stor del i form av tämligen otillgänglig studentikos humor, angriper genusprojektets högbord; den svenska högre utbildningen. Hon pekar där inte bara på de mest ruttna exempel på ”forskning” och metodologiskt vansinne utan även de enorma summor pengar som omsätts; anslag ingen annan humanistisk disciplin skulle kunna drömma om. Personer som tar emot pengar av sina vänner för att bevisa det de alla redan anser. Hennes ansats slutar dock här och det som ropas på är inte mer än ett universitet som inte slösar pengar på vansinne och där fri forskning och inte politiska beställningsjobb utförs. En liknande aktör i denna antifeminism var även Svenska Dagbladets Maria Abrahamsson, innan hennes resa från journalistik till politik, som framförallt angrep byråkratiska falsarier uppkomna kring feministiska nonsensteorier såsom ”könsmaktsordningen”.

Maskulinisterna

Pär Ström

Någon som valt att gå klart längre är Pär Ström, mannen som med sin blogg ”Genusnytt”, kanske lyckats bli de svenska mediefeministernas röda skynke nummer ett. Här är perspektivet klart bredare och kanske har Ström etablerat sig som en av Sveriges ledande maskulinister. En rörelse som på sätt och viss bör ses som en manlig parallell till feminismen med frågor om ”mäns rättigheter” på agendan. En rörelse som i Sverige fortfarande är marginell men som sedan 1980-talet haft ett tämligen stort genomslag i debatten i anglosaxiska länder. Ur konservativ synvinkel är denna rörelse precis som feminismen kontroversiell. Tre tämligen olikartade politiska fält inringas här samtidigt. Det första är antifeminismen. Här finns inte mycket att invända. Det Friedman konstaterade om skattsänkningar kan i dagens Sverige utan problem skrivas om till att gälla feministkritik. Exemplen på stolliga eller direkta farliga forskningsprojekt, lagförslag och inlägg med feministiska förtecken har vid det här laget blivit så många att inte mycket mer finns att tillägga.

Nästa ämne som inringas är de frågor som berör familjerätt och fäders rätt till sina barn efter skilsmässa. Då undertecknad inte är juridiskt skolad i ämnet vill jag inte komma med några generella påståenden kring situationen även om en lång rad hjärtslitande livsberättelser ändå pekar åt ett visst håll. För att ta ett exempel från skribentens egen släktkrets kan nämnas en avlägsen manlig släkting vars fru lämnade honom och sonen för en älskare när sonen var ett år gammal och sex år senare återvände för att med en lagens goda minne utverka ensam vårdnad om barnet. Fadern fick trots långa vårdnadstvister aldrig tillbaka vårdnaden om den son han haft natt och dag under de mest hektiska småbarnsåren. Historien är så absurd att den är svår att greppa. Vad den visar på är dock oklart. En rigid syn på könsroller eller en feministisk övertygelse hos juristerna? Det första känns dock uteslutet; machomännen på socialen lyser i allt för hög grad med sin frånvaro. Mer sannolikt känns det som ett utslag för den mörka ironi som vilar över feministers önskning att män skall tillbringa mer tid med sina barn och delta ”på samma villkor” i familjelivet som kvinnor samtidigt som man med näbbar och klor försvarar kvinnans exklusiva rätt till barnen efter skilsmässa.

Lika rätt och vårdnad

Vad göra? Att fullfölja likhetsfeministernas logik och kräva exakt lika behandling av fadern och modern vid vårdnadstvist är likaså problematiskt. Det tordes inte vara alltför kontroversiellt att påstå att barn speciellt när de är mycket små har ett större behov av sin mor. Trots stollar som förslagit motsatsen ger till exempel inte män di. En klart mer rimlig åtgärd skulle istället vara att se över feminismens påverkan på svensk förvaltning. I Sverige av idag tordes ingen annat diskrimineringslegitimerande vara mer accepterad vare sig det gäller kvinnor på veterinärprogrammet eller män i försvarsmakten. Att helt enkelt tillgodose att tjänst tillsätts efter meriter och att människor bemöts som personer och inte fiender i ett tillhörighetskrig. På det sistnämnda följer givetvis också – stoppa allt offentligt stöd till extremistiska grupper förklädda till kvinnojourer. Eller för att börja i vårdnadstvistsproblematikens verkliga ända; acceptera skilsmässor för de sociala problem de faktiskt utgör för många barn. Den sista och mest problematiska aspekten hos skribenter som t.ex. Pär Ström är till sist maskulinismen. Rörelsen är fortfarande så ickeetablerad i Sverige att Word inte ens accepterar ordet; men redan de första trevande vestigia terrent. Är vad det svenska debattklimatet behöver för att bli sundare ytterligare en rörelse med smalt fokus på den egna gruppens speciella ”rättigheter”? Behöver vi ytterligare en grupp i samhället som skall kallas diskriminerad? Frågorna är givetvis högst retoriska.

Om män som grupp är diskriminerade är diskrimineringscirkeln sluten. Tillslut kommer inte en enda människa i vårt land finnas kvar som inte är diskriminerad. Och givetvis är platsen vid de diskrimineringsindustriella köttgrytorna lockande, det ger såväl intellektuella som ekonomiska fördelar, men två fel kan aldrig göra ett rätt. Istället för att kalla naturliga skillnader mellan människor, t.ex. könsskillnader eller vad det nu kan vara, för diskriminering bör vi rimligen försöka ta ned den diskussionen på den konkreta nivå där den hör hemma – att personer med likvärdiga meriter inte behandlas likvärdigt. För lika lite som det existerar något patriarkat (mer än närmast i Moskva) existerar det något matriarkat som sysslar med systematiskt mansförtryck. Att människor behandlas illa till följd av sin grupptillhörighet bör i dess alla former bekämpas men inte inom ramen för närmast konspiratoriska teoribyggen utan med utgångspunkt i den mänskliga unika värdigheten och personalismen. Att män och kvinnor är olika är inget problem – tvärtom. Skillnader berikar. Någonstans här blir även maskulinismens likhet med feminismen uppenbar. Det är en del av genusprojektet, det tvångsmässiga utrotandet av könsroller, fast drivet från mäns synvinkel. Visst kan man förstå någons frustration över att de snygga tjejerna dricker gratisdrinkar och att de coola grabbarna får hur många tjejer de vill – men sånt’ är livet.

Bara det bästa

För den snarstuckna finns ingen ände på vad som är potentiella oförrätter. Att överföra alla mänskliga tillkortakommanden på könsrollernas konto är allt för lätt. Åt tramsiga människor skall man bara slå dövörat till – vare sig det är män, rödhåriga eller örebroare. En oändligt mer framkomlig väg för män tordes istället vara att se till det bästa som producerats innan oss, odla goda och civiliserade könsroller, istället för att på ett feministiskt manér hänfalla åt att jämföra de lägsta och mest imbecilla urtyper av könsroller man kan komma på. Det är ingen tillfällighet att när det diskuteras manlighet talas de inte om Sokrates, George Washintgon, Gustav VI Adolf eller Sture Linnér utan det lägsta och sämsta. Låt oss inte tala om det sistnämnda, låt oss slå dövörat till – låt bara det bästa räcka som förebilder för vad manlighet bör och kan vara.

Hugo Fiévet

Rekommendation inför hösten: Stödrösta

Valet närmar sig obönhörligt, och opinionsmätningarna kommer nu i svärmar som vore de norrländska myggflottiljer. Än leder kaosets rödgröna riddare, än alliansen. Än står Sverigedemokraterna och knackar på porten till Riksdagen, än är de som bortblåsta i opinionen. Vad man kan konstatera i all denna osäkerhet är dock att läget ser betydligt ljusare ut än vad det gjort under snart sagt hela den gångna mandatperioden. Alliansen ser faktiskt ut att ha en hyfsad chans att vinna valet.

Jag vågar nästan utlova att de fyra allianspartierna kommer att få fler röster än de tre rödgröna. När det kommer till kritan tror jag många av de traditionella sosseväljarna värjer sig inför tanken såväl på Sahlin som statsminister, som en koalition där Lars Ohlys kommunister och stenålderskramarna i miljöpartiet får ett avgörande inflytande. Vissa torde ta det numera inte särskilt stora steget över till det nya arbetarepartiet, andra parkerar på soffan.

Åkesson(SD) hoppas bli tuvan som stjälper det borgerliga lasset

Ja, men då är ju allt klappat och klart. Eller? Nja, det finns dessvärre ett par hinder på vägen. Det första hindret består av årets stora utmanare, Sverigedemokraterna. Om de kommer in i Riksdagen är det ytterst osannolikt att något av de två stora blocken får egen majoritet. Så pass jämnt är ändå läget.

Skulle detta ske får vi ett ytterst osäkert parlamentariskt läge. Teoretiskt skulle alliansen kunna ge sig till att försöka regera vidare i minoritet, utifrån den kyliga beräkningen att de rödgröna ändå inte är beredda att samarbeta med parian SD. Jag tror det vore lite väl optimistiskt. Både när det gäller utrikespolitik och ekonomisk politik ligger SD betydligt närmare de rödgröna än alliansen. Upplagt för en rad nederlag i Riksdagen för en alliansregering i minoritet således, och i förlängningen nyval.

Andra tänkbara lösningar i detta läge vore någon form av blocköverskridande regering, eller ett rödgrönt försök att regera i minoritet. Sammantaget kan man säga att en röst på SD i praktiken kommer att bli en röst för en mindre stabil och handlingskraftig regering, och/eller för ett ökat rödgrönt inflytande över det politiska livet. Rekommendation ett för att en alliansseger verkligen skall slå genom är helt enkelt – inga röster på SD.

Maud Olofsson (c) erbjuder det mest marknadsvänliga alternativet

Nästa hinder består av Riksdagsspärren. När nu allianspartierna med dårens envishet väljer att gå till val som fyra enskilda partier har vi således den uppenbara risken att något av de fyra partierna inte klarar att kvala in till Riksdagen. Två partier, C och KD, ligger sedan länge mycket farligt nära den gränsen. Skulle ett av dessa falla genom är det adjöss och Good Bye för alliansregeringen, oavsett om de flår flest röster eller inte. Återigen – så jämnt är läget att en sådan genomklappning ofelbart avgör valet.

Rekommendation två för en alliansseger är således – stödröstning. När inte politikerna klarar av att agera för att undanröja detta potentiella hinder för en alliansseger får vi väljare kliva in och ta ansvaret och se till att inte detta val blir en moderat pyrrhusseger. Moderata sympatisörer gör klokt i att överväga om de inte istället skulle kunna lägga sin röst på Maud Olofsson eller Göran Hägglund. Folkpartiet står nog på egna ben, men har knappast råd att avvara särskilt många stödröster.

Kanske är det till och med så att när man som moderat börjar granska alternativen så framstår inte längre moderaterna som det självklara valet. Tiden då moderaterna var det tydliga högeralternativet i svensk politik är borta. För de som främst värnar om en tydlig marknadsekonomisk profil torde idag Centern vara ett bättre alternativ än Moderaterna. Där finner vi de politiker som tydligast står upp för ett avskaffande av värnskatten, rätten för företag att driva sjukhus, lättnader i arbetsrätten, och som motsätter sig höjda tak i arbetslöshetsförsäkringen.

Centern kan också vara ett alternativ för den borgerligt lagde som har en mer skeptisk läggning till internationellt samarbete, t.ex. i form av EU och NATO, där ju centern har en mer ljummen inställning än övriga allianspartier. Centern skiljer också ut sig genom sin mera tillåtande inställning till spridning av upphovsrättsskyddat material, så för den som annars hade tänkt kasta bort sin röst på Piratpartiet torde Centern kunna vara ett rimligt alternativ.

Göran Hägglund (Kd) står för det mest familjevänliga alternativet

Kristdemokraterna kan istället vara ett alternativ för den borgerlige med mera socialt konservativa åsikter. För den som sätter särskilt värde på den traditionella kärnfamiljen, föräldrars möjligheter att själva bestämma hur deras barn skall tas om hand och annat som rör den egna livssituationen är Kristdemokraterna det självklara valet.

Även de borgerliga väljare som är mera restriktiva i sin syn på värdet av en fri marknad när det handlar om varor och tjänster, t.ex. alkohol och spel, som för vissa brukare övergår i ett destruktivt missbruk, har i KD ett alternativ. I övrigt sticker Kd numera egentligen ut i väldigt få frågor, så för den allmänborgerligt lagde torde Hägglund vara ett lika gott val som t.ex. Reinfeldt.

Vart och ett av allianspartierna och dess företrädare har naturligtvis egoistiska skäl att önska sig en maximering av sitt stöd. Därför inser jag att denna min uppmaning till stödröstning knappast torde välkomnas av moderaterna, som ju är det parti vars väljare jag ber rösta annorlunda. Samtidigt hoppas jag att moderaterna inser att inte ens ett valresultat i nivå med deras allra bästa opinionssiffror idag är värt någonting om ett av dess allierade partier snubblar på mållinjen och får mindre än 4%.

Måtte denna rysare vi har framför oss, hur den nu än utfaller, bli en väckarklocka för allianspartierna. Måtte detta vara sista gången vi går till val som fyra partier. Tiden har kommit att ta nästa steg i samarbetet. Nu är det dags att bilda Allianspartiet, och låta de fyra nuvarande allianspartierna gå i graven.

Patrik Magnusson

Vem skall man rösta på?

PARTIPOLITIK | När blommorna börjar slå ut är det ett tecken på att våren är i antågande, medan julskyltningen annonserar att julen är på gång (Eller så var det i alla fall förr – Numera är väl julskyltning snarast ett tecken på att hösten snart är här). På samma sätt finns det kännetecken inför ett stundande val. Ett sådant är alla valkompasser som börjar blomma upp på Internet.

Först ut i år, såvitt jag har kunnat se, är SvD som erbjuder ett sådant test, signerat Christer Isaksson, Stig-Björn Ljunggren och Tommy Möller. Testet har fått ganska hård kritik, dels för att den tar med den partipolitiska parian SD, dels för att den anses missgynna vissa partier, främst Piratpartiet och Centern.

Innan jag sällar mig till kritikerna skall jag ge konstruktörerna det erkännandet att de inte haft någon lätt uppgift. Att hitta signifikanta skillnader mellan de politiska alternativen i Sverige är ingen lätt uppgift. I alla fall inte om man skall lita till de tämligen polerade partiprogrammen. Visst finns det skiljelinjer mellan de två stora blocken i ekonomiska frågor, och visst utmärker sig partier som V, SD, och kanske i någon mån KD och MP, med lite egna profiler, men i många fall går de stora politiska frontlinjerna snarare inom partierna.

Att vissa partier missgynnas är naturligtvis inte bra, om det nu är så. Å andra sidan finns ju också möjligheten att dåliga resultat snarare är ett tecken på att partiet inte är så populärt än att testet är dåligt. Inte minst torde folk med djupa och långvariga partilojaliteter som inte hängt med i alla politiska girar partierna numera gör få en överraskning. Att piraterna har svårt att nå framgång i ett brett politiskt test är t.ex. inte så märkligt då de har tämligen grumlig profil i alla områden utom deras extremt smala nisch.

Inte heller att SD finns med i testen känns särskilt upprörande och märkligt. Det handlar trots allt om ett parti som spås ha hyfsad chans att ta sig in i Riksdagen, något t.ex. Schymans feminister inte är i närheten av. Överhuvudtaget skulle det politiska klimatet i Sverige må bättre av att SD behandlades som ett parti bland de övriga, och att de granskas, kritiseras, och ibland kanske också får erkännande, för den politik de faktiskt står för, inte efter hysteriska antaganden, eller ren svartmålning.

Borde inte en fråga om brottsbekämpning funnits med?

Däremot saknar jag ett antal viktiga frågor i valkompassen, samtidigt som en del av de frågor som finns med inte känns som särskilt tunga frågor. Fri entré på statliga museer, licensjakt på varg och fildelning känns t.ex. som ganska lättviktiga frågor.

Vad gäller försvarspolitiken saknas den viktigaste frågan – huruvida vi skall återuppbygga ett nationellt försvar eller ej. Även svenskt NATO-medlemskap borde vara med. Ännu sämre är det med politiken på brottsbekämpningens område. Inte en enda fråga om detta finns med. Fler poliser och hårdare straff skulle man ju ha velat ha chans att ta ställning för.

När det gäller Europa finns ju en fråga om Euron, som sig bör, med, men nog borde även en fråga om Sverige EU-medlemskap överhuvudtaget varit med. Det är måhända en tämligen död fråga just nu, men inställningen där skiljer ju kraftigt ut t.ex. SD och V från övriga partier, och det torde för många vara en ganska viktig fråga när man skall besluta sig för ett parti. Jag skulle t.ex. aldrig kunna tänka mig rösta för ett parti som vill att Sverige skall lämna unionen, men är betydligt mer förstående inför att man kan ha olika syn på Euron.

Andra frågor som inte får plats i en svensk valkompass där ekonomin som alltid står i fokus, men som kanske hade förtjänat det är vårdnadsbidrag, aborter, och kyrkans ställning, liksom biståndsfrågor.

I många fall tycker jag också utformningen av frågorna får en, ur mitt politiska perspektiv, väldigt defensiv prägel. Jag får så möjlighet att ta ställning till om jag vill avskaffa monarkin, avskaffa jobbskatteavdraget, kvotera föräldraförsäkringen och återinföra förmögenhetsskatten, men inte om jag vill stärka monarkin, införa platt skatt, ta bort pappamånaderna och helt avskaffa fastighetsskatten.

Kanske är detta en effekt av en politisk debatt där det är oppositionen som är på offensiven, och regeringen som försvarar sig, där de politiska alternativen handlar om alliansen skall försvara de landvinningar de gjort för friheten i Sverige, eller om de rödgröna skall få vrida klockan tillbaka, inte om att nya steg mot ett friare, rikare och mer ansvarstagande samhälle skall tas. Det är i sanning oroväckande. Skall regeringen lyckas vinna det stundande valet gäller det nog att de vågar visa lite mer stolthet över, och tro på, de egna idéerna. Skall det vara någon mening med att de vinner gäller det att de är beredda att förverkliga dessa idéer, inte bara lamt försvara det lilla som uppnåtts.

Mitt resultat

Och vad blev mitt resultat på testen, kanske någon undrar? Jo, som vanligt är det tre partier, fp, m, kd, som delar tätplatsen. Vilken ordning de hamnar beror mest på vilka frågor jag kryssar i som viktigast. Varför just centern av allianspartierna hamnar lite lägre vet jag faktiskt inte. Så stora skillnader vet jag inte om jag upplever att det är mellan dem och de övriga tre. Kanske har de centerpartister som känner sig orättvist behandlade av testet rätt i alla fall?

Mest kontroversiellt torde kanske femtepristagaren vara, Sverigedemokraterna. Många som har gjort testen har förfasat sig över att ha fått lite halvhöga poäng på SD, men jag tar det hela mer med ro. Skall man vara helt ärlig så är trots allt partiet inte helt ute och cyklar i många frågor, och även om man som jag inte helt köper deras invandringspolitik så utgör den ju bara en bråkdel av testet, och utslaget blir därefter. Går man strikt efter partiprogrammet är det bara att erkänna att SD är ett bättre alternativ än de rödgröna – inte för att det säger så mycket.

Av de rödgröna är otvivelaktigt miljöpartiet de jag har minst svårt för, vilket också testet visar. I botten hittar vi vänsterextremisterna i sina två skepnader, feministerna i Fi, och kommunisterna i (v). Även det tämligen väntat.

För den politiskt intresserade återstår nu bara att vänta på fler tester, och att SvD som utlovat skall vässa sin i takt med att valplattformar klarnar. Jag ser också fram emot lite mera fokus på olika kandidater så att man kan få hjälp med vem som förtjänar ett personkryss. Kanske är det också just en individuell kandidat med sunda åsikter som behövs i en tid när det är nästan omöjligt att skilja mellan partierna på allianssidan, och som i slutändan fäller avgörandet var rösten skall hamna.

Patrik Magnusson

Vem vill bli pensionär?

Det enda sättet att bli rik på som är socialt accepterat i Sverige, är att vinna pengar. Att ärva en förmögenhet, att arbeta sig till en förmögenhet och t.o.m. att spara sig till en förmögenhet är alla illa omtyckta sätt att leva gott på i detta Jante-land framför andra. Så har frågesportsprogrammet ”Vem vill bli miljonär?” i många år varit ett sådant sätt att på ett socialt accepterat sätt bli någonting i vårt avlånga land så bespottat som ”miljonär”.

Men att leva ett gott liv är inte enbart en fråga om att bli miljonär. Rätten att få en vettig pension efter ett antal decennier i arbetslivet är en grundmurad del av vårt välfärdssamhälle. Så grundläggande att man knappt kan tala idag om ett välfärdssamhälle utan att alla medborgare kan gå i pension. Men vem idag vill bli pensionär?

För de flesta innebär det en betydligt ensammare tillvaro. För de flesta innebär det att man inte kan resa lika mycket som tidigare. För de flesta innebär det att bara invänta den alltmer akuta fysiska försämringen. För många innebär det både kroppsligt och själsligt lidande. Uppå allt det här anses man ligga samhället till last, trots att man (som de flesta har gjort) har betalat skatt hela livet! Och som om inte det vore nog, så innebär pensionen för de flesta att gå ner märkbart i materiell levnadsstandard.

Pensionärerna är inte bara en växande intressegrupp i samhället, det är också en intressegrupp som tenderar att vara mera tystlåten än andra grupper även när de har det svårt. Detta av helt naturliga skäl, dels med ålderns rätt och dels för att pensionärerna med fog kan anse sig redan ha gjort sitt bidrag till samhället och att det inte är mer än rätt att de kan ägna sig åt en lugnare och mindre ansvarstyngd tillvaro på ålderns höst.

Men istället för att gå till botten med problemet, värdera våra äldre och göra vad vi kan för att förbättra deras tillvaro, så används istället denna intressegrupp som slagträ i den politiska debatten. Ett slagträ för höjda skatter, mot sänkta skatter, för att höja pensionsåldern. För att vinna pensionärernas röster kan det t.o.m gå så långt att socialisterna föreslår sänkta skatter om de vinner valet (!!) för att kunna drämma till de borgerliga med detta slagträ.

Roten till hela problemet är att sossarna genom sin pensionspolitik under 1900-talet har raderat en hel generations pensionsbesparingar, så att man inte längre betalar in till sin egen pension så som det länge var – utan att det idag är de som jobbar som betalar för de som gått i pension (läs mer om detta här).

Folk ska inte behöva jobba ihjäl sig. Man ska inte heller behöva betala jordens högsta skatter och knappt få någonting tillbaka som tack för lång och trogen tjänst. Vi måste värna de svenska skattebetalarna betydligt bättre än vi idag gör! Det måste också finnas vinnare på välfärdsstaten som samhällsordning.

Fler artiklar av undertecknad på samma ämne:

• Pensionen en viktig välfärdsfråga (i NWT 3/7 2009)
  
• Sveket mot Sveriges pensionärer (i Captus Tidning nr 11 2008)

Jakob E:son Söderbaum

Varför står kvinnorna till vänster?

Kvinnodagen - Kommunistisk helgdag som blivit internationell

Idag är det den internationella kvinnodagen. Land och rike runt kommer detta att uppmärksammas och i dess spår kommer nya unkna förslag om mer av kvotering, reglering och likriktning av kvinnors prioriteringar, intressen och sätt att vara att följa.

Samtidigt publicerar SvD en undersökning som visar att kvinnorna i dag mer än någonsin sympatiserar med vänsterpartierna. Fick männen bestämma skulle alliansen lätt vinna kommande val, om kvinnorna bestämde skulle vänstern istället vinna med ännu större marginal. Varför är det så, och än viktigare vad kan vi göra åt det?

Offentlig och privat sektor

Den mest uppenbara, och oftast citerade förklaringen, har med kvinnors intressen och yrkesval att göra. Vi hittar en mycket stor andel av kvinnorna i vårdande och undervisande yrken, och inom offentlig sektor. Detta förhållande styr på två sätt kvinnor åt vänster.

För det första är många kvinnor beroende av den offentliga sektorn som arbetsgivare. Detta gör att de både ideologiskt skolats i denna verksamhet, vilken präglas av ett socialistiskt synsätt, och att de för sitt uppehälle är beroende av den offentliga sektorns fortsatta utbredning.

Kvinnor återfinns ofta i vårdande yrken

För det andra går det inte att komma ifrån att partierna till vänster ägnar mer intresse åt ”mjuka” frågor än partierna till höger. Vi pratar gärna försvar, polis, skatter, kärnkraft, men inte lika ofta om sjukvård och social omsorg. Oavsett om vänsterblockets lösningar är bättre eller sämre än våra, så tror jag många väljare med rötter i, och intresse av, den vårdande sektorn (och där är ju de flesta kvinnor) uppfattar vänstern som mer intresserade, mer engagerade. Ungefär på samma sätt som många väljare tror på miljöpartiets miljöpolitik helt enkelt därför att de profilerar sig där, även om alliansens miljöpolitik i de flesta fall vore bättre för miljön.

Denna tes stärks av att kristdemokraterna, som ju profilerar sig inom bl.a. äldreomsorg och andra mjuka frågor, som enda alliansparti lockar fler kvinnor än män.

Jämställdheten

En annan teori som skulle kunna förklara skillnaderna i partival är frågan om jämställdhet. Om nu samhället är en patriarkal förtryckarstruktur fylld av orättvisor som drabbar kvinnor, och vänstern står för olika typer av regleringar, förbud och påbud som tillsammans skall rasera dessa strukturer och gynna kvinnorna, medan högern står för en politik som genom sin ovilja att politisera näringsliv och människors vardag, tillåter dessa strukturer att leva kvar, så borde detta vara ett argument för kvinnor att rösta vänster.

Så är det nog också för många kvinnor. Naturligtvis är ju hela talet om könsmaktsordning trams, men för partivalets skull spelar ju det mindre roll. Det räcker att man kan förmå folk att tro att det ligger något i detta, och med stora delar av media, vetenskap och politik bakom sig, så lyckas feministerna onekligen bra med detta.

Ändå tror jag att detta är en överskattad faktor. De flesta kvinnor som går på feministernas sagor gör det för att de redan från början är djupt vänstervridna, och således särdeles mottagliga för ett budskap som ställer grupp mot grupp och utmålar den ena som en elak och ond förtryckare, och den andra som offer. Dessa skulle ändå aldrig rösta borgerligt.

I sammanhanget kan det vara intressant att notera att underökningen som SvD presenterar visar att tendensen hos kvinnor att rösta vänster tenderar att stärkas. Aldrig har kvinnorna varit så röda som under den senaste mandatperioden. Detta sammanfaller med den period då moderaterna med Schlingmann i spetsen helt tappt koncepterna i jämställdhetsfrågan och börjat framställa sig som kvoteringsivrande feminister. Om det var detta kvinnorna ville ha borde ju trenden avseende kvinnornas sympatier varit den motsatta.

Ett näraliggande argument är att kvinnligt stöd förutsätter kvinnlig representation. Det vill säga att kvinnor skulle identifiera sig mer med kvinnor, och således rösta eller inte rösta på ett parti beroende på om det finns framträdande kvinnliga kandidater att rösta på, eller snarare att det bland partiets kandidater finns minst 50% kvinnor. Inte heller detta ser jag som direkt avgörande, i alla fall inte några procentsatser, men kanske indirekt.

Tanke och känsla

Det finns nämligen en till signifikant skillnad mellan män och kvinnor som kan ha betydelse. Det handlar om hur man fattar beslut. Män är statistiskt sett mer benägna att när de fattar beslut i första hand vända sig till opersonliga regelverk och logik. De är distanserade i sitt beslutsfattande. Kvinnor är å andra sidan oftare benägna att i första hand fatta beslut baserat på empati och känsla. Deras beslut bygger oftare på medkänsla med enskilda individer, än på internt motsägelsefria resonemang.

Vem identifierar sig en kvinna bättre med - Birgitta Ohlsson(fp)...

Detta betyder inte att män tänker bättre än kvinnor, eller att kvinnor har bättre känslor än män, bara att det finns olika sätt att fatta beslut, att göra prioriteringar, och att de olika sätten är olika vanliga bland män och bland kvinnor. Notera dock att det handlar om statistiska samband, inte om direkt kausalitet. Det finns gott om kvinnor som prioriterar tanke före känsla och tvärtom.

Lärdomen av detta är att det är viktigt för ett parti att presentera sina ståndpunkter på ett sådant sätt att det tilltalar personer med olika sätt att fatta beslut. Om man bara förklarar sin politik utifrån ett vetenskapligt logiskt och opersonligt perspektiv så riskerar man att inte nå fram till alla de väljare (män eller kvinnor) som hellre sätter sig in i enskildas situation och dras till det som känns bra, som ligger i linje med en inre moralisk kompass.

Detta kan antyda att det faktiskt finns en poäng för ett alliansparti att söka få fler kvinnor på valbar plats, baserat på sambandet att kvinnor oftare förmedlar känslor än män, och att fler kvinnor således borde resultera i ett mer diversifierat sätt att förpacka budskapet, och att man på så sätt når fler väljare.

Denna lösning är dock en omväg. Om det är fler politiker som tilltalar personer med ett mera kännande beslutsfattande, så är det ju en omväg att gå över könsfördelning. Då skall man ju sikta på att få mer politiker med den läggningen, oavsett om de är män eller kvinnor, eller att lära befintliga politiker hur man når personer som funkar annorlunda än en själv.

Faktum är att det kan finnas en risk att man skjuter sig i foten när man kvoterar in kvinnor. Det finns nämligen inget som säger att de kvinnor man får är ”rätt” sort. Kanske är det så att de kvinnor som lyckas slå sig fram i politiken i minst lika hög grad som sina manliga kollegor uppvisar exakt de personlighetsdrag och prioriteringar som inte går hem hos de många kvinnor som är mera vårdande än karriäristiska, mera kännande än resonerande.

...eller Alf Svensson (Kd)?

I undersökning efter undersökning visar det sig att en stor majoritet av de kvinnliga småbarnsföräldrarna vill öka möjligheten för föräldrar att själva ta hand om sina barn. Skulle man fråga ledande politiker vad de tycker skulle stödet för en sådan reform vara betydligt svagare, även bland förment borgerliga politiker. Skulle man dessutom fråga hur mycket tid politikerna själva ägnat sina barn blev nog skillnaden ännu större. Hemmamammor saknas nästan helt i det politiska livet. De har fullt upp med sina barn, och prioriterar helt enkelt inte en politisk karriär. Deras perspektiv saknas. De företräds inte av några likasinnade, varken män eller kvinnor.

Vad är då lösningen?

Som i de flesta fall finns nog ingen enskild enkel lösning. En grundläggande förändring som behövs av flera skäl är att öka utrymmet för privata alternativ i välfärdssektorn. Förutom att vi med detta torde få bättre vård, skola och omsorg, så ger vi också alla offentliganställda alternativ. De blir inte på samma sätt som idag beroende av den offentliga sektorn, utan får alternativa arbetsgivare att vända sig till. Istället för att bli viktiga, men maktlösa, kuggar i en stor byråkrati, får de chans att vara med och bygga upp nya, egna, verksamheter, att påverka, och att skörda frukterna av ett väl utfört arbete. I en sådan miljö frodas borgerliga värderingar.

Allianspartierna bör nog se över hur de kommunicerar med väljarna. Har man företrädare och mediastrateger som förstår sig på hur många kvinnor tänker, och som förmår utforma budskap som tilltalar dem? Det viktiga är kanske inte om det är en man eller en kvinna som säger det, utan vad som sägs och hur. Vi måste bli bättre på att visa på hur enskilda människors vardag underlättas av vår politik, och att bemöta vänstersidans exempel på hur olika förslag slagit mot en enskild person.

När vänstern pekar på gamla Agda, 80, som förlorat ett bidrag genom en regelförändring kanske det inte räcker med att visa statistik som säger att 97% fått det bättre och bara 1% sämre. Man kanske måste lyfta fram Lisa, Kalle, och Dragomir som alla fått det bättre också.

Alliansen bör också ägna mer kraft och mer intresse åt mjuka frågor, åt att intressera sig för hur det går i skolan, hur sjukvården fungerar, hur man kan prestera bättre resultat, men också hur personalens situation kan göras mer tillfredsställande. Vi har inte råd att lämna detta fält fritt åt vänsterns propagandister.

Ett parti som kristdemokraterna, som ju ändå gör rätt mycket rätt för att locka kvinnor (fokus på omsorg, vårdnadsbidrag o.s.v.) kanske snarare än att fundera på hur man drar till sig fler kvinnor borde fundera på om det är något i deras politik som stöter bort kvinnor. Kanske finns det ett antal kvinnor som lockas av delar i dess politik, men som stöts bort av annat. Kanske är man t.ex. för dåliga på att uppmärksamma de kvinnor som inte för tillfället är småbarnsföräldrar eller pensionärer, kanske är man för dåliga på att respektera de kvinnor som valt att prioritera en yrkeskarriär.

Att ge kvinnor (och män) större möjlighet att välja mer tid med sina barn, är ju inte detsamma som att sätta käppar i hjulen för dem som väljer annorlunda.

Denna kvinnodag 2010 vill jag skänka en särskild tanke till alla de kvinnor som av dagens politiska etablissemang tvingas in i en mall de inte önskat, som motarbetas i sin strävan att få göra vad de vill med sina liv, att göra de prioriteringar de tycker är viktiga. Min tanke går till alla kvinnor som i strid med det politiskt korrekta, till förfärande ekonomiska uppoffringar, och med feministerna nedlåtande och hånande kommentarer dånande i öronen, väljer att stanna hemma med sina barn de viktiga första åren, och ger barnen den grundläggande trygghet som är så central för en fortsatt harmonisk utveckling.

Ni är hjältar, precis lika mycket som de kvinnor som gör viktiga insatser i näringsliv och inom vården, ja t.o.m. lika mycket som de kvinnor som riskerar sina liv i de svenska utlandsstyrkorna, så sträck på er denna dag, och låt inte feministerna trycka ned er i skoskaften. Det här är er dag.

Patrik Magnusson

Socialliberalismen lever sitt eget liv

>En kortare version har även publicerats i Världen idag 3/3 2010

Män mår bra av att bara umgås med män på mäns vis, därför att män har lättare att förstå varandra än att förstå kvinnor. Kvinnor mår också bra av att bara umgås med kvinnor på kvinnors vis, av precis samma skäl. Vidare blir män både uppmjukade och lär sig att ta hänsyn bättre av att umgås med kvinnor. Kvinnor för sin del blir tryggare samtidigt som de utvecklar sin känsla för hur tillvaron kan göras mera attraktiv av att umgås med män. Det finns ett ordspråk att män bygger hus men kvinnor bygger hem, och det är lika fint som talande.

Tillsammans får män och kvinnor lättare att ta ansvar för sig själva och för andra, av att umgås med det motsatta könet – i synnerhet om det sker under granskande uppsikt av andra kvinnor och män. Män och kvinnor lär sig ett bättre beteende i förhållande till varandra och överhuvudtaget till människors olikheter genom att både uppleva och själva se vad som är ett bra socialt beteende, och var och en växer i detta som människa.

Män och kvinnor är olika. Det är naturligt, det förstärks av sociala mönster, och det är någonting bra. Vi är alla ofullkomliga, ingen människa är perfekt och ingen människa är heller en ö. Men män och kvinnor tillsammans är till för att komplettera varandra, och detta på ett annat sätt än hur män och män har förmåga att komplettera varandra, respektive hur kvinnor och kvinnor kompletterar varandra. Könsmönstren är sålunda en del av civilisationens ordning, lika mycket som naturens. De är bra i så måtto att det ger människan mening i tillvaron, en betryggande förståelse för tillvaron och förmår att attrahera oss av BÅDE mänskliga likheter och olikheter. Allt detta är sådant som samhället borde bejaka.

Men detta är politiskt inkorrekt, och det räcker att formulera saken på detta vis utan att dra några ytterligare slutsatser för att det ska provocera. Att det förhåller sig på det viset är ett av många tydliga exempel på att vi lever i ett alltför utpräglat socialliberalt samhälle. Det vore närmast skrattretande att kalla det populism, men det är inte svårt att få folk att hålla med om sådana här saker.

Därför kan konstateras att det inte längre är politiskt modigt att vara radikal i Sverige, istället är det tvärtom. Och den än mer förskräckande slutsatsen av detta är att demokratins företrädare har hamnat alldeles för långt ifrån det som rätteligen kan kallas ”folkstyre”, när radikalismen lever ett eget liv som tvingar med sig både politiker och journalister, och dessa måste vara tydligt modiga för att våga gå emot normupplösande idéer och tendenser.

Men inget ont som inte har någonting gott med sig, kanske. En fördel med detta är i alla fall att konservativa idéer och värderingar har mycket att bidra med till samhällsdebatten särskilt nu i 2000-talets Sverige. Därför är det också dags för oss konservativt sinnade att bli modigare. Våga stå upp för ordning och reda, och för naturliga gemenskaper och olikheter!

Jakob E:son Söderbaum

Varning för Miljöpartiet

De partier som går bra i opinionen är lätträknade. Jämfört med 2006 års valresultat är det bara två riksdagspartier som verkar kunna se fram emot en ökning 2010, nämligen moderaterna och miljöpartiet. Att det går bra för moderaterna är kanske inte så konstigt. Partiets ledande ställning inom alliansen och den uppmärksamhet de får i media genom Reinfeldts statsministerpost gör att borgerliga väljare dras ditåt. När det väl blir val brukar de övriga allianspartierna ta tillbaka en del väljare.

Även socialdemokraterna brukar i kraft av ledande parti till vänster ha lättare i opinionsmätningar mellan val än i skarpt läge. Trots de rödgrönas opinionsframgångar fortsätter dock kräftgången för Sveriges forna statsbärande parti. Praktiskt taget hela vänsterblockets framryckningar i opinionen står istället miljöpartiet för.

Varning för Miljöpartiet!

Varför går det då så bra för miljöpartiet? Förmodligen är det en kombination av faktorer som spelar in. Klimatfrågornas stora exponering är självklart en faktor, vilken i sin tur är nära förknippad med det förhållande att miljöpartisterna idag är lika överrepresenterade inom journalistkåren som en gång kommunisterna var. Detta innebär att miljöpartiet kan räkna på ett närmast ovärderligt gratis propagandastöd i media, och ett frikort mot kritisk granskning.

En annan kombination av faktorer som har avgörande betydelse är Mona Sahlin, Maria Wetterstrand och den rödgröna alliansen. Medan Sahlin har förtvivlat svårt att vinna respekt ens i de egna leden, så framstår Wetterstrand även långt utanför sitt parti som en genuin, ärlig och kompetent person. När nu alliansen mellan s och mp är så pass tät som den ändå är, så öppnar det upp för sossar som skäms över sin partiledare att gå till mp istället, utan att överge särskilt mycket av sin ideologi.

Farligast ur ett borgerligt perspektiv är att miljöpartiet som enda vänsterparti förmår locka borgerliga väljare. Det lever fortfarande kvar en bild av miljöpartiet som försvarare av den småskaliga idyllen, med en politik som är i grunden positiv till familjen, småföretagen, friskolor och måttfulla inkomstskatter. Hur väl stämmer då denna bild som attraherar vissa borgerliga väljare, och hindrar missnöjda sosseväljare från att gå över till alliansen?

Den bistra sanningen är att den inte alls stämmer. Genom sin allians med s och v är mp idag ett klart och tydligt vänsteralternativ. Låt mig ta några exempel på miljöpartistisk politik, beskriven med deras egna ord:

Ekonomi och energi:

”Vi avvisar en snäv skattepolitik där det överordnade målet är att sänka skattetrycket.”

”De miljöskattehöjningar vi framför allt vill genomföra är:
• höjd koldioxidskatt
• en kilometerskatt på tunga lastbilstransporter som gynnar godstransporter på järnväg framför väg
• en anpassning av trafikskatterna så att energisnåla fordon gynnas
• en skatt på flyget (som idag helt är undantaget från energi- och klimatskatter)
Med den höjningen skulle bensinen bli cirka 2 kronor dyrare per liter.”

”I höstbudgeten 2009 lanserade regeringen det fjärde steget i jobbskatteavdraget, vilket Miljöpartiet sagt helt nej till. Vi tycker att detta är en olämplig åtgärd när Sverige befinner sig i en ekonomisk kris. Reformen är ett dyrt sätt att skapa jobb och den är ofinansierad, vilket kommer att leda till försvagade statsfinanser.”

”Kärnkraften i Sverige ska avvecklas snabbt med början omedelbart. Avvecklingen kan genomföras på 10-12 år, samtidigt som koldioxidutsläppen minskar.”

”Vi arbetar för en Tobinskatt på valutatransaktioner för att minska global spekulation och en global koldioxidskatt på flygbränsle för att minska klimatuppvärmning.”

Vattenmelonen är som mp. Grön utanpå - Röd inuti.

Fortfarande betonar miljöpartiet vikten av goda villkor för småföretagen. På det hela taget tror jag att deras ambition är ärlig, men frågan är hur mycket förbättringar småföretagarna kan räkna med när kamraterna Sahlin och Ohly satt ned foten. Av miljöpartiets gröna skatteväxling torde bara ena halvan, höjda miljöskatter bli verklighet. Den andra halvan sänkta inkomstskatter verkar man inte ens själv tro på längre, och miljöpartiets bundsförvanter är ju definitivt inte kända för någon tro på låga inkomstskatter.

Miljöpartiets vurm för att införa ytterligare en beskattningsnivå globalt bådar heller inte gott. Tänk vilka mängder av nya skatter som globala politiker skulle ta chansen att uttaxera, och tänk hur de skulle användas. FN har ju inte direkt gjort sig kända för sin sunda hushållning, effektiva byråkrati och kloka prioriteringar. Med friska miljarder i skattepengar torde vi få en kleptokraternas julafton.

Inte heller ett tokstopp i energiproduktionen när kärnkraften snabbavvecklas samtidigt som vi skär ner användningen av fossila bränslen torde gynna välståndet i landet. Miljöpartiet havererar också i det Magnussonska lackmustestet vad gäller synen på skatter. I sitt motstånd mot jobbskatteavdraget som en dyr reform avslöjar man vem av staten eller medborgarna som man ser som den rättmätiga ägaren till medborgarnas pengar – nämligen staten. Socialister!

Försvar & rättsväsende

”Som steg på vägen bör vi i trovärdighetens namn gå före på nedrustningens väg och minska våra militärutgifter. Invasionsförsvaret ska avvecklas.”

”Vi menar att Sverige borde ha en mer restriktiv vapenexportpolitik. (…) På sikt bör Sverige upphöra med export av vapen, nedrusta och ersätta värnplikten med en frivillig värntjänst.”

”Grunden för ett tryggt, säkert och solidariskt samhälle skapas genom en långsiktigt hållbar politik på arbetsmarknads, familje-, ekonomi-, miljö- och det socialpolitiska området. En progressiv kriminalpolitik finns i en solidarisk hållbar politik som syftar till att skapa ett humant och tryggt samhälle.”

”I huvudsak bör alternativ sökas till fängelsestraff”

Naivitet gränsande till galopperande godtrogenhet är miljöpartiets kännemärke i frågor kring försvar och rättsväsende. Vidare kommentarer är överflödiga.
Familj

”Feminism innebär att man inser att kvinnor är underordnade män och att man vill ändra på det. I den bemärkelsen har de gröna alltid varit en del av den feministiska rörelsen.”

”Möjligheten att överlåta månader mellan föräldrarna ska vara begränsad”

Att miljöpartiet köpt den feministiska smörjan rakt av gör dem dessvärre inte unika i Sverige. Viljan att kvotera föräldraförsäkringen torde dock vara större än hos de flesta, med goda utsikter till stöd hos de röda kollegorna. Miljöpartiet sticker fortfarande ut i sitt sällskap vad gäller ambitionen att föräldrar skall kunna vara hemma mer med sina barn, men inte heller där torde utsikterna att rucka de röda vara stor. Det ideologiska värdet av att tvinga in alla barn i den offentligt organiserade genuspedagogiken torde vara alltför stark för några kompromisser där.

Sammantaget torde miljöpartiet anno 2010 vara den mest utpräglat röda årgången av partiet, både i kraft av deras egna positionering, och i kraft av den alliansbildning man anslutit sig till. En röst på miljöpartiet är mer än någonsin en röst för ett socialistiskt Sverige, så akta er för Miljöpartiet.

Patrik Magnusson