Archive for the 'Världen' Category

Tyskland beroende av flytande ryska kärnkraftverk

Samtidigt som man i Tyskland har beslutat sig för en radikal avveckling av den egna kärnkraften blir landet allt mer beroende av gas från Ryssland. Gas som ryssarna nu ska utvinna med hjälp av ett stort antal nybyggda flytande kärnkraftverk.

Just nu färdigställs i S:t Petersburg den första i en lång serie av flytande kärnkraftverk. De två reaktorerna som ska finnas på standardmodellen ska kunna leverera tillräckligt med energi för att försörja 200 000 hushåll. Kärnkraftverken byggs på pråmar som ska bogseras till sina destinationer där de ska leverera energi. För rysk del har kärnkraftspråmarna två primära användningsområden. De ska kunna leverera energi till avlägsna befolkningscentra och ge den energi som krävs för att utvinna den idag svåråtkomliga gasen som krävs för att fullfölja kontrakten med Gazproms kunder. Gasfält som man tror finns i Arktis och som man vet finns i Ryssland.

Vi har alltså den smått bisarra situationen att Tyskland med sitt kärnkraftsbeslut gör sig allt mer beroende av rysk naturgas. Naturgas som man endast kan få ta del av om/när Ryssland har byggt ut sina kärnkraftverk för att kunna utvinna denna gas.

Dubbelfel av kolossalformat
Det är inte svårt att se att Tyskland här begår ett dubbelfel av kolossalformat.  Den tyska kärnkraftsnedläggningen är ett slag i luften när samtidigt en granne en bit österut bygger ut sina verk som en konsekvens av den tyska nedläggningen. Politiskt är det svårt att hitta ord till det Tyskland nu håller på med. Medvetet manövrerar man sig in i en situation där man blir allt mer beroende av energi från Ryssland. Ju mer beroende man blir desto större påtryckningsmöjligheter från Moskva på Berlin.

Det nya återförenade Tyskland är viktigt för Europa. Det är viktigt för EU och det är viktigt för NATO. Hur självständigt detta Tyskland i framtiden kan vara när det är Ryssland som bestämmer om landet ska få tillräcklig med energi till hushåll och till industri återstår att se. Redan har vi kunnat se hur Tyskland i sina utrikes- och säkerhetspolitiska ställningstaganden tar hänsyn till vad man tycker i Moskva.

Dubbla syften med kärnkraftspråmar
Det är svårt att inte se hur man från rysk sida tänker utnyttja de nya flytande kärnkraftspråmarna. Dessa blir en direkt fortsättning på gasledningspolitiken.

Ett 50-tal kärnkraftspråmar lär täcka det nuvarande behovet i Ryssland. Men det finns också ett utländskt intresse för dessa. Enligt den ryska kärnkraftsmyndigheten Rosatom ska ett 15-tal länder vara intresserade av att köpa eller hyra ryska kärnkraftspråmar. Här finns det anledning att komma ihåg en av Vladimir Putins doktriner.  Nuvarande premiärministern och tidigare presidenten har slagit fast när det gäller rysk energiförsäljning att ”All rysk energiexport ska användas för att öka Rysslands inflytande i omvärlden”. När det gäller Tyskland har det varit lätt. Tyskarna har själv manövrerat sig in i ett beroende av Ryssland. Framtiden får visa vilket priset blir.

Med en export av flytande kärnkraftverk följer ett starkt ryskt inflytande. Vad kommer med som följdavtal?  När gasledningen i Östersjön blev en realitet fick vi veta från president Putin att den ryska Östersjöflottan fått en ny uppgift. Får den ryska flottan fler nya uppgifter och med uthyrningen av kärnkraftspråmarna? Länder i Latinamerika, Asien och Afrika är spekulanter. Risken är uppenbar att antalet icke-demokratiska länder med tillgång till kärnkraft ökar. Ryssland tvekar inte att sälja (eller hyra ut) sina produkter till regimer som inte är demokratier eller vägrar respektera de mänskliga rättigheterna.

Vad säger Sverige?
Ryssland går med sina flytande kärnkraftverk ytterligare ett steg i att utnyttja energin som ett vapen för ökat politiskt inflytande i världen. Ett steg som innebär ökad osäkerhet, påtagliga miljörisker och en grå zon när det gäller kontroll av världens kärnkraftverk.

En officiell kommentar från den svenska regeringen borde vara på sin plats. Dessa flytande kärnkraftspråmar ska bogseras genom Östersjön, förbi svenska kuster och möjligen genom Öresund.  Vilka är riskerna under transporterna? Hur ser den ryska beredskapen ut? Krävs det utbyggd svensk beredskap? Detta en svensk angelägenhet. Detta är frågor  som måste få svar nu. Inte när kärnkraftsbogseringen har börjat.

Rolf K Nilsson

The Usual Suspects

Bomben i Oslo och massakrerandet av de norska socialdemokraternas ungdomsförbund är bland de värsta attentat som drabbat Europa efter andra världskriget. Vad som från början såg ut att vara ett dåd av en islamistisk terrorgrupp visade sig vara något helt annat – en rubbad grönsaksodlare med radikalnationalistisk agenda var istället den som utlöst bomben i Oslo och avrättat ungdomarna.

Anders Behring Breivik blev över en natt världskändis, precis som så många massmördare innan honom. Men han sticker ut från mängden. På Facebook och på nätforum har han kallat sig konservativ och kristen. Därav drar man slutsatsen att han är ”kristen fundamentalist”. Han var också medlem i populistiska Fremskrittspartiet till för fyra år sedan. Därav drar man slutsatsen att han sypatiserar med FrP, fastän han själv tagit avstånd från dem på internet. Det kokas soppa på en spik när det ska slås mynt av människors olycka. Längst av alla går Lisa Bjurwald i Expressen, när hon påstår att hans åsikter stämmer överens med SD:s. SD:s åsikter ges skulden för att en psykopat fullproppad med anabola steroider och efedrin mördar hundra människor. Det är långsökt, magstarkt och osmakligt.

En snabb avsökning av Facebook, kvällstidningar och debattsidor visar på flera absurda slutsatser som dras. Men Lisa Bjurwald vill gärna vara värst, och kopplar in den kulturkonservativa intellektuella tidskriften Axess i terrorattentatet. De ”driver samma linje” som Behring Breivik, menar hon. David Cameron och Angela Merkel är också insyltade, eftersom de offentligt kritiserat det multikulturella projektet som segregerat både Storbritannien och Tyskland istället för att skapa samhörighet medborgare emellan. Kontentan av det hela blir att den som inte ställer upp på multikulturalismens tämligen offensiva krav medverkar till massavrättningar av unga socialdemokrater i Norge. Jodå.

Efter dådet kommer förnumstiga och plikttrogna debattörer att slå oss i huvudet med Europol-rapporten som säger att islamistisk terrorism utgör en tredjedels procent av alla terrordåd i Europa. Och ja, så kan det säkert vara med en väldigt bred definition av begreppet terrorism (enligt rapporten ska 1770 dåd ha utförts mellan 2006-2009). De kommer att peka på det stora antalet ”högerorienterade” dåd i rapporten. Ja, för enligt deras definition är all separatism högerorienterad. Och bland dåden räknas även misslyckade, planerade och avbrutna dåd. IRA stod år 2010 för 124 sådana dåd. PKK och ETA räknas även de in som högergrupperingar i statistiken. Separatister i Frankrike och Spanien stod år 2010 för över 80 procent av terrorismen i Europa, Storbritannien exkluderat. De högerextrema attentaten 2010 uppgick till fyra stycken, samtliga i Ungern. Om man tar på sig tillräckligt skeva glasögon skulle man dock kunna påstå att det socialistiska ETA är en högergrupp. Och det är precis vad som kommer att påstås. Jodå.

Oavsett vilket, är statistiken ungefär lika intressant som frågeställningen vem av Stalin och Hitler som dödade flest. Siffervändande är i slutändan bara just siffervändande. Kampen mot terrorism fortsätter och måste fortsätta att prioriteras. Oavsett om den finansieras av främmande makt, ihopskramlade slantar från beundrare eller en enskild galnings egen kassa. Oavsett om dåden beordras av inre röster, globala organisationer eller utförs på eget initiativ. En blond norrman som beundrar Geert Wilders, tar anabola steroider, ser sig som en modern korsriddare och fyllt hela sin Facebook-profil med obskyr trance-musik dagarna före dådet har lyckats slinka igenom nätet. Det lär Europas säkerhetstjänster ta lärdom av.

Vilken grupp sitter då på skulden den här gången? Svaret är samma som förra gången, och gången före det: De som ser våld mot oskyldiga civila som ett politiskt medel. De som ser sig själv som heliga krigare med rätt att utplåna människoliv. De som i sin skruvade låtsasvärld får 72 oskulder i himmelen eller ett ”rent” Europa genom att våldföra sig på andra, de har skulden. De kommer även fortsättningsvis att bekämpas i kriget mot terrorn. Fremskrittspartiet har inte dödat någon. SD har inte dödat någon. En synnerligen rubbad individ fullproppad med droger och vanföreställningar har gjort det.

Andreas Braw

Belgien – ett regeringslöst land mitt i EU:s hjärta

EU-PERSPEKTIV | Belgien är på många sätt ett speciellt land. Det bildades 1830 som en utbrytning ur Nederländerna i kölvattnet av Wien-kongressen 1815, för att Europas övriga stormakter annars tyckte att Nederländerna skulle bli alltför mäktiga. Innan 1815 hade även Frankrike gjort anspråk på territoriet, som inbegriper en betydande franskspråkig befolkning. En tysk furste sattes som kung över det nya landet Belgien, vars namn hade historiska rötter. Att på så vis bilda ett land som en kompromiss mellan andra parter än de berörda är ett minst sagt okonservativt tillvägagångssätt.

I vår tid har landets huvudstad Bryssel kommit att få tjänstgöra också som hela Europas huvudstad, i och med att EU har förlagt sitt parlament och sin kärnverksamhet dit. Att placera EU:s huvudstad i ett land skapat av Europas stormakter snarare än hos en av de historiska stormakterna har givetvis varit en neutralitetsfråga. Men det bidrar ytterligare till bilden av landet Belgien som ett europeiskt projekt snarare än som ett demokrati för befolkningen själv.

Idag har också den belgiska demokratin stora problem med att hålla ihop. I själva verket har landet i över ett års tid nu varit utan regering – det är alltså längre än Irak. Variationen av partier i kombination med språkskillnaderna mellan det flamländska norr och det franskspråkiga söder har medfört denna besynnerliga situation. Kanske har problemen som antytts även historiska rötter, vilket gör dem mera djupgående än att vara rent dagspolitiska. Lösningen såhär långt har hur som helst varit att en interrimregering hanterar de akuta ärendena fall för fall i mycket nära samarbete med parlamentet.

Ett land utan regering låter i de flestas öron som ett land i kris och kaos. Men Belgien är absolut inte detta. Affärer och myndigheter rullar på, och livet går sin gilla gång. Ingenting verkar utgöra något större problem med den förevarande situationen, och några egentliga konstigheter för samhällets del märks heller inte av enligt några belgiska vänner som jag talade med nu i helgen. Att den belgiska interrimregeringens huvudförhandlare opererat sina stämband och för en period varit bokstavligen röstlös har inte heller inneburit några märkbara komplikationer, hur märkligt även detta än kan te sig.

Bra med en regeringslös stat?

Allt detta borde kunna väcka rätt mångas intresse för Belgien i dessa dagar. En tanke som en hel del liberalt sinnade politiska bedömare lär ägna sig åt torde vara: varför ska man överhuvudtaget ha en regering, om det funkar bra förutan? Och låter det inte toppen att ett slags ”verkställande utskott” i parlamentet gör allting i enlighet med parlamentets vilja? Sådana frågor ska man givetvis inte backa för, de angår i allra högsta grad inte bara belgarna utan alla som tror på eller berörs av liberalismens tankevärld. Kort och gott: alla västerlänningar, och många andra utanför vår civilisations gränser.

Som konservativ förstår man att gränser är av avgörande betydelser för att människor ska kunna fungera bra ihop, vilket inte liberalerna godtar. Man förstår också som konservativ att medborgarna behöver frihet inom ramen för dessa gränser för att samhället ska må riktigt bra, vilket inte socialisterna för sin del tror på. Följaktligen är staten en essentiell del i konservativ politik, och konservativa sjunger inte med liberalerna i melodin ”Jag hatar staten”. Ett statslöst samhälle är helt enkelt inte bra även om det fungerar på kort sikt.

Den andra frågan handlar om hur bra eller dåligt det är med ett samhälle utan politisk styrning. Här närmar vi oss gemensamma intressen mellan liberaler och konservativa, för vi konservativa önskar ju ett samhälle utan stora politiska projekt och med så lite politisk klåfingrighet som möjligt. Det konservativa svaret på frågan beror dock på hur samhället ser ut, och på hur invånarna uppfattar detta. I Sverige anser de flesta till höger om mitten (och för all del säkert också somliga en bit ut till vänster) att det samhälle som socialdemokraterna byggt, under sitt för demokratiska länder världsrekordlånga regeringsinnehav på 65 år, är ett helt annat samhälle än det som vi vill ha. Detta krackelerade socialistiska system som lappats ihop med socialliberalism är inte någonting som vi vill förvalta. Vi vill reformera detta samhälle genomgripande.

Lyfter man blicken från de egna intressena till samhällsnivå är det lätt att se att det alltid kommer att finnas partier som vill reformera, medan andra vill förvalta – liksom partier som vill bådadera men på olika sätt. Så ser den demokratiska verkligheten ut, och konservatismen är bara en av flera krafter som vill reformera samhället. Så det hela kokar ner till att det belgiska exemplet med en välfungerande regeringslös stat å ena sidan är högintressant ur studiesyfte, men å andra sidan knappast någon modell att eftersträva – åtminstone inte i Sverige. I jämförelse med Sverige har också Belgien ett starkt regionalt styre, vilket vi saknar efter 65 år av socialdemokratisk centraliseringspolitik. Regionalt styre är normalt bra ur konservativ synpunkt, men samma tänkande går även igen på den nivån. Så jag tänkte inte gå in djupare på det perspektivet här mer än att jag konstaterar just att belgarna har och verkar tycka bra om regionalt styre. Det speglar också en skepsis mot Belgien som stat, i det att Belgien också har en stark socialdemokratisk tradition (exempelvis är flertalet belgiska dagstidningar socialistiska till följd av socialisternas politiska dominans i landet).

Kan och bör Belgien hållas samman?

Vid sidan om denna diskussion på övergripande politisk principnivå, är förstås lika viktigt att diskutera vad som är eftersträvansvärt för ett land som Belgien med sin speciella bakgrund och speciella nutidspolitiska situation. Är det rätt att hålla ihop ett sådant land under sådana förutsättningar? Givetvis är denna fråga upp till folket att avgöra, men det är inte heller självklart att det är folket som kommer att fälla avgörandet om detta.

Belgiska kvällstidningar har under en längre tid lyft frågan om att landet eventuellt kommer att styckas upp som en följd av den pågående regeringskrisen. Det torde vara uppenbart för alla och envar att läget i Europa idag definitivt inte är detsamma som vid tiden för Wien-kongressen, och de behov av maktdelning i Europa som då fanns har förändrats i grunden sedan dess. En logiskt rimlig möjlighet är i så fall att den flamländska delen går ihop med Nederländerna och den franska delen med Frankrike. För att bibehålla Bryssels relativa neutralitet som huvudstad i EU skulle man antingen kunna låta staden och dess närområde bli en mini-stat ungefär som Luxemburg, eller en stat inom gränserna för en annan sta ungefär som Vatikanstaten. Detta skulle också fungera väl ihop med det faktum att Bryssel-regionen är den enda region i Belgien som är officiellt tvåspråkigt, resten av Belgien är tydligt uppdelat mellan flamländska och franska (plus en liten region i öster som är tyskspråkig).

Bland de påtagliga hindren för detta utfall är dels att Belgien är en monarki, och monarkier har en tendens också i vår moderna tid att hålla samman folk helt enkelt genom att de är populära. Dessutom uppgår Belgiens statsskuld till 97% av BNP, vilket är den tredje högsta i Europa. Vid sidan om detta spelar EU:s bedömning av de sammanlagda faktorerna stor roll, och stabilitet i hjärtat av EU är givetvis ett för EU-administrationen överordnat mål. Så även om jag tror att en uppdelning som den ovannämnda vore att föredra ur konservativ synpunkt, tror jag att även i detta kommer utomstående aktörer att forma Belgiens framtid utifrån externa hänsyn snarare än interna. I vilket fall lever debatten om en eventuell delning av landet kvar i den belgiska kvällspressen, och under alla omständigheter kommer det förbli intressant att följa utvecklingen i Belgien framöver.

Post Scriptum

T&F:s redaktörer har under den gångna helgen själva besökt Bryssel. Det var med stor häpnad vi konstaterade att vår sprillans nya turistkarta inte hade med EU-parlamentet någonstans. Efter mycket om och men lyckades vi komma fram till området kring Place de Luxembourg där det ligger tillsammans med en mängd andra EU-institutioner. Varken på vägen dit, när vi närmade oss eller ens när vi var framme fanns det några som helst skyltar om EU-parlamentet och var detta är beläget. Det borde faktiskt ligga i hela EU:s intresse att intresserade turister hittar till EU-parlamentet och tar med sig hem den positiva känslan av att ha hittat vad de sökt. Det borde vara lika viktigt för marknadsföringen av EU-projektet på gräsrotsnivå som det är farligt att intresserade turister tvingas ge upp och blir sura över att inte ens ha kunnat hitta EU-parlamentet när de väl tagit sig till Bryssel. De allra flesta hyser ju också någon form av kritik mot EU för att inte ta tillräcklig hänsyn till de olika folken i EU, och att då hålla sig borta från vanligt folk att ens hitta till EU-parlamentet lär kunna underblåsa denna kritik ännu mer. Denna tanke verkar dock inte ha fallit EU-administrationen in. Detta måste verkligen ändras på, allra senast i samband med att frågan om Belgiens egen framtid löses.

Jakob E:son Söderbaum

Europa efter Pax Americana

Cecil Rhodes - Vid hans död 1902 verkade det brittiska imperiets hegemoni ohotat och evigt

1900-talet var det amerikanska århundradet, på samma sätt som 1800-talet var det brittiska. För praktiskt taget alla nu levande européer har USA, vare sig man insett det eller ej, gillat det eller ej, utgjort den yttersta garanten för vår samhällsordnings fortlevnad. Det finns dock mycket som tyder på att det amerikanska århundradet lider mot sitt slut, att nya tider stundar. För oss Européer kommer detta att innebära en grundläggande omprövning av vår säkerhetspolitik.

Ett antal händelser under de senaste halvåret illustrerar tydligt vad som sker. Vi börjar i Washington. Under våren har en politisk strid förs om den amerikanska budgeten. USA har ju ett notoriskt budgetunderskott, och de två stora partierna, republikanerna som kontrollerar representanthuset och demokraterna som har majoritet i senaten är oense om vad och hur mycket som skall sparas. Detta har lett till att man tidvis endast haft en tidsbegränsad provisorisk budget. Med endast timmar tillgodo lyckades man i mars nå en kompromiss, och därmed förhindra att den federala regeringen blivit utan pengar för sina löpande utgifter.

Den amerikanska regeringen var således timmar från att tvingas ställa in sina betalningar. Nu låter detta kanske mera dramatiskt än vad det var. Detta berodde ju på en politisk låsning snarare än att landet var konkursmässigt på riktigt. Tittar man bakom kulisserna ser det dock på sikt rätt allvarligt ut. Den kompromiss man till sist nådde innebar besparingar i storleksordningen 40 miljarder dollar, detta i en budget som ursprungligen låg med ett prognostiserat underskott på ofantliga 1600 miljarder dollar (och nej, detta är inte Bush och Irakkrigets fel – innan Obama tog över rodret var underskottet aldrig mer än en fjärdedel av dagens). Av underskottet har man nu lyckats göra sig av med 2,5%. Återstår då 97,5%.

Obama - Sedan hans tillträde har USA:s budgetunderskott skenat bortom all kontroll

Lite mera sifferexercis. Den amerikanska statsskulden uppgår till omkring 14 340 miljarder dollar, vilket skulle motsvara ungefär 90% av landets BNP, d.v.s. ungefär i linje med de Kalle Anka ekonomier vid Medelhavet vi nu har fullt sjå att rädda. Årets amerikanska handelsunderskott närmar sig 700 miljarder dollar, varav hälften är i handeln med Kina. År 1953 stod USA för 45% av världens samlade produktion. Sedan dess har dess andel minskat (1960: 26%, 1980: 22%, 2000: 20%, prognos 2020: 19% ).

Under det kalla krigets tid stod USA för en oproportionellt stor andel av den fria världens samlade försvarsansträngningar. Av världens samlade militära utgifter stod USA för omkring 30-37%, ungefär lika mycket som ärkerivalen Sovjetunionen. Västeuropas motsvarande andel låg i storleksordningen 15-20%. USA byggde upp ett nät av allierade och baser runt om världen. 300 000 till 400 000 amerikanska soldater var ständigt stationerade i Västeuropa, främst i Tyskland. Ytterligare drygt 100 000 återfanns i Japan eller Sydkorea. Under kortare perioder hölls ytterligare 100 000-tals soldater i enskilda länder, såsom Korea och Vietnam.

Amerikanska trupper på vakt mot WP i Tyskland under kalla kriget

Utöver detta hade USA trupper i praktiskt taget vartenda hörn av jordklotet utanför kommunistblocket. Det kunde röra sig om flygbaser, marinbaser, stationer för underrättelseinhämtning, specialförband, eller bara rådgivare och utbildare. 1988 hade USA fler än 100 militärer i vardera Australien, Filippinerna, Thailand, Sydkorea, Japan, Belgien, Tyskland, Grekland, Grönland, Island, Italien, Nederländerna, Norge, Portugal, Spanien, UK, Bahrain, Diego Garcia, Egypten, Saudiarabien, Turkiet, Bermuda, Canada, Cuba (Guantanamo), Honduras och Panama.

Kalla krigets slut innebar reduktioner i de amerikanska styrkorna, och närvaron utomlands. Kriget mot terrorn vände dock den trenden och snart var de amerikanska militärutgifterna uppe på samma nivå som under det kalla kriget. Antalet baser utomlands växte än mer, och tidvis har USA hållit stora numerärer trupp främst i Irak och Afghanistan. Nu stundar sannolikt andra tider.

Det finns, i alla fall i länder med ett medieklimat liknande det svenska, en stark föreställning om att det råder ett starkt samband mellan USA:s militära åtaganden i allmänhet och kriget i Irak i synnerhet, och de enorma budgetunderskotten. Detta är inte helt sant. Visst har USA stora militära utgifter (nästan 5 % av BNP), men inte större än vad de med lätthet klarade under det kalla kriget. Dagens budgetunderskott är också 2,5 gånger så stort som hela USA:s försvarsbudget, så något annat måste också kosta för mycket.

Även om myten om det av rustningar nedtyngda USA inte riktigt stämmer, så torde det inte råda något tvivel om att även den militära sektorn kommer att få känna på hårda åtstramningar. Med så stora underskott som USA dras med kommer nog inget område undan, och man får komma ihåg att det är den amerikanska vänstern som styr landet, så någon positiv särbehandling torde inte de grönklädda kunna räkna på. Kostsamma välfärdsreformer torde gå före. När nu USA äntligen fått fatt i ärkefienden Bin Laden, så öppnas också möjligheter för att trappa ned kriget mot terrorn – och ändå med viss trovärdighet deklarera sig som segrare.

Avgående försvarsministern Gates om NATO:s framtid: "Dim, if not dismal"

Tydliga signaler om vart USA är på väg kom nyligen från den avgående amerikanske försvarsministern Robert Gates. I ett tal till sina NATO-allierade kritiserade han de europeiska NATO-ländernas friåkande på det säkerhetspolitiska området. Han utmålade en dyster framtid för NATO-alliansen om inte de Europeiska länderna tog sig samman och började bära sin del av lasset. Han påminde om att det inte är självklart att USA i framtiden finner investeringen i Europas försvar värt kostnaderna.

Det är svårt att hävda att Gates har fel. Man behöver bara titta på hårda fakta, så konstaterar man att Europa allt sedan Hitlers dagar åkt snålskjuts på USA, och att detta friåkande accentuerades efter Sovjetunionens sammanbrott. Det borde inte komma som en överraskning att USA nu ledsnar på att betala notan för sin snåla och otacksamma europeiska kusin. För inte nog med att vi låter USA betala, vi tackar för hjälpen med ständig kritik av det amerikanska samhället och allt vad USA tar sig för.

Ett exempel som illustrerar det europeiska beroendet av storebror men också USA:s svalare attityd är insatsen i Libyen. Högst motvilligt lät USA sig släpas till den av Frankrike och Storbritannien initierade insatsen. Under insatsens första två veckor nådde koalitionen tydliga framgångar. Gadaffis styrkor trycktes tillbaka på alla fronter och tycktes ett tag nära sammanbrott. Sedan drog sig USA ur det aktiva deltagandet i insatsen.

Nu blev det upp till det fåtal europeiska länder, bl.a. Storbritannien, Frankrike, Norge, Danmark och Belgien, som faktiskt tillåtit sina flygplan att angripa Gadaffis styrkor att bära upp insatsen. På bara några dagar återtog nu Gadaffis styrkor förlorad mark varefter ett mera låst läge inträdde. Koalitionen utan USA visade sig helt enkelt inte ha kapacitet att trycka tillbaka de förhållandevis obetydliga styrkorna från ett tämligen efterblivet land med en befolkning mindre än Sveriges. Än värre blev det efter en tid när det visade sig att förråden av precisionsbomber snabbt började ta slut för många mindre länder.

Sammantaget tecknas en bild av ett USA som nu snabbt börjar hinnas ifatt av verkligheten, ett USA som nu börjar komma till insikt om att de inte längre har resurser att vara den enda supermakten, utan kommer att tvingas till smärtsamma besparingar för att få balans i sin skenande ekonomi, besparingar som oundvikligen kommer att innebära att delar av det världsomspännande nät av militära baser och åtaganden som USA skapat måste monteras ned.

Tornados från RAF Marham lufttankar på väg att avfyra sina Storm Shadows mot Libyen

Samtidigt tecknas bilden av ett Europa som i decennier vant sig vid att åka snålskjuts på USA när det gäller militärt försvar, vars bantande och splittrade krigsmakter är så tandlösa att de inte ens förmår näpsa en tredjerangens diktator på Europas egen bakgård, utan att behöva massivt amerikanskt stöd.

Det torde knappast behövas en särskilt vass spåkula för att inse att den amerikanska militära närvaron i, och stödet till, Europa kommer att drastiskt reduceras. Av alla USA:s globala åtaganden torde detta framstå som ett av de minst angelägna att upprätthålla. Europa är en otacksam vän som egentligen inte behöver hjälp, utan har resurser att hjälpa sig själv om man bara ville. Det stagnerande Europa framstår också strategiskt som allt mindre viktigt ställt i relation till det dynamiska Stillahavsområdet.

Den bistra verklighet Europa har att förhålla sig till är således att vi inom en snar framtid kommer att tvingas ta itu med decennier av försummelser på det militära området. Den tid då de europeiska försvarsplaneringarna kunde bygga på föreställningen att ”någon annan” skulle kompensera de egna försummelserna och gripa in som en räddande ängel när krisen kommer är förbi. Detta må kanske ha fungerat när ”någon annan” var USA, men när ”någon annan” är ett annat Europeiskt land som slarvat lika mycket med försäkringspremien som en själv, då ligger man risigt till.

Jag måste medge att jag inte är helt optimistisk inför de europeiska ländernas förmåga att anta utmaningen. Allt för länge har Europas stater vant sig vid en bekväm tillvaro där man inte behöver ta särskilt stort ansvar, utan är fri att unna sig tämligen kostsamma sociala satsningar. Detta har resulterat i att Europas ekonomiska dynamik urholkats, och i många av kontinentens länder är ekonomin knappast i bättre skick än den amerikanska.

NATO-ordförande Anders Fogh Rasmussen - magister för en klass notoriska skolkare

Hittills har EU visat sig bättre på att enas om detaljregleringar av sådant som de ärligt talat inte har med att göra, än att enas om verkligen viktiga saker som faktiskt kräver samarbete. Utrikes- och säkerhetspolitik är definitivt ett område som kännetecknats mer av splittring än samverkan. Med tanke på att det kommer att krävas både betydligt mera av samverkan och samarbete, och omfattande tillskott av ekonomiska resurser om Europa skall få ett hållbart försvar, så är jag rädd att min pessimism inte är ogrundad.

Vad som torde behövas för att låsa upp alla de knutar av byråkratisk hämning och revirpinkande är en kraftfull extern chock. Om ett totalt amerikanskt tillbakadragande från Europa skulle vara en tillräckligt kraftfull chock låter jag vara osagt, men det är inte utan att tanken slår mig att den största tjänst USA kunde göra oss européer, när de uppenbarligen inte längre har lust eller råd att försvara Europa, skulle vara att genomföra sin reträtt så raskt, så totalt, och under så mycket buller och bång, att inte ens europeiska toppolitiker kan undgå att se vad som händer.

Patrik Magnusson

 

Inlägget även publicerat på Esse Non Videri

Svenska diktaturkramare på ny kryssning

Så var det då åter dags för diktaturens kreatur att samla sig till ett utfall mot mellanösterns enda etablerade och stabila demokrati. Än en gång avseglar en flottilj för att utkämpa propagandakrig mot Israel och för att öppna upp Gaza för vapensmuggling, så att de islamistiska fanatikerna i Hamas skall få tillfälle att fullfölja det folkmord på det judiska folket som deras själsfränder misslyckades med för 66 år sedan.

Leninpristagaren Mattias Gardell är en av organisatörerna bakom konvojen

Som vanligt sluter vänsterns kulturelit upp bakom detta projekt, t.ex. genom detta upprop i SvD. Där återfinns de vanliga syndarna, men också en del personer som borde veta bättre, som borde hålla sig för goda både för det sällskap de hamnat i, och det politiska mål, Israels utplånande, de faktiskt ställer sig bakom.

Ok, jag kan redan se invändningarna framför mig: Konvojen är ju en humanitär insats för att hjälpa Gazas lidande befolkning genom att frakta dit mat och mediciner som de så desperat behöver, alternativt att konvojen är en manifestation i syfte att bryta Israels olagliga blockad av Gaza, och att bara Israel slutar göra livet surt för palestinierna så kommer fred och försoning som ett brev på posten att kunna avnjutas av både israeler och palestinier.

Om man bara slutar envisas med att låta sådana trivialiteter som fakta komma i vägen så kan ju dessa invändningar låta bestickande. Men låt mig ändå som den griniga gamla konservativa gubbe jag är göra precis tvärtom. Låt mig istället för att, som så populärt är idag, blint springa i den politiskt korrekta masshysterins spår, vara så besvärlig att jag ägnar mig åt lite självständigt faktabaserat tänkande.

Hjälper Ship to Gaza befolkningen i Gaza?

Stämmer det verkligen att Ship to Gaza syftar till att hjälpa nödlidande i Gaza? Detta är egentligen två frågor, Lider folket i Gaza verkligen nöd, och om så är fallet kan konvojen avhjälpa denna nöd? Det är naturligtvis en definitionsfråga vilka förhållanden som kan räknas som nöd eller ej. Jag tänker inte ens försöka förneka att livet i Gaza måste vara ett helvete, men då kanske inte så mycket beroende på materiell nöd som på det politiska förtryck som råder där, utövat inte av Israel som många kanske tror, utan av de Hamaskontrollerade palestinska myndigheterna i Gaza.

Tittar man på vanliga indikatorer på levnadsstandard som spädbarnsdödlighet och medellivslängd så utmärker sig inte Gaza speciellt. Visst, inte når man upp till den nivå som åtnjuts i Västeuropa eller Israel, men man ligger långt över många länder i tredje världen, och bättre till än regionala grannar som Turkiet och Egypten. Den så kallade blockaden hindrar inte heller att tusentals Gazabor årligen får avancerad vård i Israel, eller att tusentals ton förnödenheter, allt ifrån mat till mediciner, kommer till Gaza landvägen via Israel.

Humanitär hjälp eller mediejippo?

Att påstå att det finns en verklig nöd för Ship to Gaza att lindra med sin last vore således en överdrift. Tittar man lite på den förra konvojen inser man också att även om sådan nöd verkligen funnits, så hade konvojen knappast varit till hjälp. Fartygen var så fullastade med aktivister att man endast fick plats med 10 000 ton förnödenheter, ungefär motsvarande en veckas import från Israel. Mycket av varorna i lasten var dessutom i undermåligt skick. Precis som denna gång erbjöds fartygen av Israel att lossa sin last i Israelisk hamn för vidare befordran till Gaza (minus eventuella kontraband som vapen naturligtvis), något konvojens organisatörer inte var intresserade av. Nu hamnade lasten ändå i Israel sedan konvojen bordats, men ingen hörde av sig och var intresserade att hämta lasten när israelerna efter inspektion släppte den för vidare transport till Gaza.

Fakta talar således för att vad än Ship to Gaza var/är så inte handlar det om en humanitär insats. Många av arrangörerna erkänner också öppet att det inte handlar om detta, utan om en politisk manifestation, en aktion för att piska upp en opinion mot Israel och tvinga dem att häva blockaden mot Gaza. Låt oss därför slippa alla patetiska försök att låtsas som om aktivisterna bakom konvojen är neutrala i konflikten och drivna endast av humanitära skäl. De tar klar och tydlig ställning mot Israel och för dess motståndare i Gaza, Hamas.

Varför Blockad? Varför inte?

Hur är det då med blockaden? Om nu konvojen syftar till att bryta en illegal blockad, är inte det ett legitimt syfte som motiverar denna typ av aktioner? Rent juridiskt råder delade meningar om huruvida blockaden är legitim eller ej. Förutom rent partiska tolkningar tycks uppfattningen om blockadens legitimitet bero på hur man ser på Gazas ställning. Om man betraktar Gaza som ett självständigt land som är i krig med Israel så är Israel i sin fulla rätt att utöva blockad.

Om man däremot betraktar Gaza som en del av Israel, eller som ockuperat av Israel, så kan blockaden betraktas som illegitim, eftersom de internationella regler som legitimerar blockad endast gäller internationella konflikter. Ironiskt nog borde detta innebära att Israel betraktar Gaza som självständigt, medan Hamas anhängare ser Gaza som en del av Israel. Vem har då rätt? Problemet är att båda, eller ingen om man så vill, har rätt.

Formellt är Gaza inte en självständig stat, utan ockuperat av Israel. I praktiken fungerar dock Gaza som en självständig stat, och det islamistiska Hamas som dess regering. Israel har helt utrymt Gaza och utövar ingen militär kontroll på marken. Däremot kontrollerar Israel luftrummet över Gaza och som sagt dess kustlinje.

Om vi lämnar juridiken bakom oss och tittar på faktiska motiv och konsekvenser av blockaden klarnar bilden i mina ögon. Varför upprätthåller Israel blockaden? Varför vill Hamas och dess lydiga redskap i den globala vänstern bryta den? Vad skulle hända om blockaden upphörde?

Israelisk skolbuss träffad av missil från Gaza

Israels syfte med blockaden är i huvudsak att förhindra införsel till Gaza av vapen, såsom raketer, som sedan kan användas av militanta palestinier, med Hamas goda minne, för att beskjuta civila Israeler. Sedan 2001 har över 8000 raketer avfyrats från Gaza mot Israel. Till en början handlade det om ett fåtal attacker, men sedan Israel evakuerat Gaza 2005 ökade attackerna lavinartat. Under 2008 började Hamas och andra milisgrupper smuggla in raketer via Egypten. Dessa nya raketer hade längre räckvidd och beskjutningarna ökade nu till en intensitet om över 100 om dagen. Totalt dödades 28 israeler och hundratals skadades.

Det var i syfte att stoppa dessa raketattacker som Israel angrep Gaza årsskiften 2008-2009, och det är för att hindra att än fler raketer förs in med fartyg som Israel vägrar släppa genom fartyg till Gaza. Att hotet om smuggling är reellt visar en incident i mars detta år, då Israel bordade ett fartyg på väg från Syrien till Egypten. Detta visade sig innehålla iranska missiler på väg till Gaza och Hamas. På grund av den israeliska blockaden tvingas Hamas smuggla in sina vapen via den besvärliga rutten över Alexandria och Sinai och via tunnlar in i Gaza.

Varför vill då Hamas och dess allierade bryta blockaden? Naturligtvis finns ett stort symbol- och propagandavärde i att uppnå detta. För Hamas finns också det rent inrikespolitiska motivet att desarmera en källa till folkligt missnöje. Palestinierna är inte dummare än att många av dem inser att det är Hamas oförsonliga politik som är grunden för den blockad som obestridligen gör livet i Gaza bistrare än vad det hade behövt vara.

Rent praktiskt handlar det främst om att öppna upp Gaza för införsel av fler och mera avancerade vapen att terrorisera israelerna med. Rutten via Egypten och tunnlarna är besvärlig och farlig. Med fartyg direkt till Gaza skulle en störtflod av vapen från Iran kunna tas in, istället för dagens rännil.

Om önskemålet bara hade varit att frakta in civila förnödenheter hade inte blockaden varit något större problem. Det hade bara varit att låta varorna föras in via Israel, som ju tillåter denna typ av varor. Vapen, däremot, går inte föra in på detta vis. För det måste blockaden brytas. Människans förmåga till naivitet och självbedrägeri är enorm så jag skall låta vara osagt om alla de som undertecknat uppropet till förmån för Ship to Gaza inser detta, men den bistra sanningen är att de lånar sina namn till stöd för fler raketattacker på oskyldiga civila israeler.

Hamas mål och Israels dilemma

Men är det då inte så att det är Israels aggressiva beteende, deras förtryck av palestinierna, som föder allt detta hat mot Israel? Om Israel lade mer fokus på olivkvisten än på svärdet skulle väl Hamas och palestinierna bli mera välvilligt inställda och sluta med sina raketattacker och självmordsbombare? Kanske skulle en slopad blockad kunna bana väg för fred?

Jag måste här deklarera att jag inte alltid tycker att Israel agerar på det klokaste sätt. Ibland får man intrycket att de överreagerar, att alla år av terrorism och arabisk hatpropaganda till sist fått Israelerna ur balans. Sedan färgas såklart den bilden av ett allt mera kompakt antiisraeliskt medieklimat.

Det problem som Israelerna har, och som alltför få i västvärlden tycks inse, är att israeliska eftergifter och fredsinviter inte alls självklart besvaras med samma mynt. Hamas har mycket tydligt gjort klart att de inte kan acceptera något annat slutmål än att Israel utplånas. Att förhandla med en motpart som har din utplåning som sitt sista medlingsbud är inte helt lätt.

Det är detta som är Israels dilemma. Genom sin korta historia har Israel gång efter annan visat att de är villiga att förhandla, att de kan tänka sig att byta jord mot fred. Precis som i alla andra länder finns i Israel både duvor och hökar, och de allra flesta finner man där emellan. Säkerligen skulle det gå att få politiskt stöd i Israel för en politik som innebar att Gaza och huvuddelen av Västbanken blir till en palestinsk stat, under förutsättning att denna palestinska stat respekterar Israels sätt att existera, och låter bli att försöka döda israeliska civila så fort man får tillfälle. Ibland har denna strategi funkat, t.ex. med Egypten, ibland inte, som fallet för det mesta varit med palestinierna. Utrymningen av Gaza 2005 var ett led i ett försök att gradvis ge palestinierna självbestämmande med sikte på en framtida självständig stat och på fred. Resultatet? Militanta palestinier utnyttjade IDF:s reträtt till att trappa upp angreppen på civila mål i Israel. Otack är världens lön.

En demokrati är dessvärre handikappad i mediekriget mot en motståndare som är beredd att hänsynslöst offra sin civilbefolkning

Därmed är Israel i den föga avundsvärda situationen att man kan välja att sätta hårt mot hårt, såsom man gjorde i Gaza 2008-09 och mot den förra aktivistkonvojen mot Gaza, men då till priset att bli stämplad som skurk i världsopinionens ögon, eller man kan göra eftergifter och då till priset att dessa eftergifter av fienden utnyttjas till att åstadkomma än mer skada på Israel. Eftergifter föder också krav på än fler eftergifter och så står man åter inför samma val. Hårt mot hårt, eller fler eftergifter.

Inget tyder ännu på att det finns någon punkt där Hamas till sist skulle vara nöjd med eftergifterna, inte förrän sista juden klättrat upp till Masada och hoppat. Med dessa förutsättningar är det inte så konstigt att Israel drar sig för eftergifter, utan hellre slår tillbaka. Bättre att ta strid under gynnsamma förutsättningar, än när man genom eftergifter tryckts tillbaka mot väggen.

Därmed är israelerna fast i en hårdför politik som i det långa loppet inte heller är hållbar. Palestinierna har med tiden blivit allt skickligare att manipulera världsopinionen, och de får god hjälp av västerländska media och andra ur vänstereliten som villigt sprider deras budskap, liksom av ett FN som domineras av diktaturstater i tredje världen som mycket lättare identifierar sig med terrorgrupper som Hamas, än med demokratin Israel.

Därmed tycks det som om konflikten är dömt att fortsätta i evighet, eller åtminstone till dess att Israel utplånats, eller att Hamas modererats eller avlägsnats från makten. För oss som inte ser det förstnämnda som en rimlig lösning är det uppenbart att om fred skall kunna uppnås så ligger bollen i huvudsak hos palestinierna (därmed inte sagt att det inte finns något Israel skulle kunna bidra med också). Det är från Hamas eller hos befolkningen i Gaza som en förändring måste komma om vi skall kunna börja den långa vandringen mot en konstruktiv lösning.

Skulle beskjutningarna från Gaza mot Israel upphöra, skulle myndigheterna i Gaza (vare sig de leds av Hamas eller någon annan) tydligt deklarera att även Israel har rätt att existera, så skulle grunden för en blockad av Gaza försvinna. Opinionen i Israel, som ju är en demokrati, skulle se till att blockaden gradvis lättades och på sikt upphörde. Då är vi på rätt väg.

Ship to Gaza sätter dock ingen press på palestinierna att inleda denna förändring. Tvärtom syftar den till att stödja den nuvarande regimen i Gaza i dess oförsonliga hållning, att få bort blockaden utan att Hamas skall tvingas till nödvändig moderering av sin politik. Därmed är detta jippo inte ett stöd för vare sig fred eller den humanitära situationen i Gaza. Det är ett stöd för fortsatt konflikt, och i praktiken en liten bricka i det spel som nödvändiggör den blockad man säger sig vilja bryta.

Patrik Magnusson

 

Inlägget även publicerat på Esse Non Videri

Turin – en konservativ förebild bland städer

Turin i norra Italien har en historia med mycket inspiration för konservatismen, menar artikelförfattaren.

Säg vilken italiensk stad du föredrar, och jag ska säga vem du är. De rationellt lagda av oss dras till Milano och de nordliga industristäderna, esteterna mera till Florens, de som (dessutom) är känslomässigt öppna kanske till Venedig eller de små medeltidsorterna. Det soliga Capri och Amalfikusten lockar sina individer, medan de religiösa sökarna uppsöker katolicismens världscentrum Rom med dess stolta kyrkopolitiska och klassiska arv.

Vad sägs för omväxling då om Turin, den piemontesiska provinshuvudstaden med sitt romerska förflutna, den som efterhand blivit ett högindustriellt nav med nära en miljon invånare och med såväl biskopssäte som universitet och teknisk högskola? En stad där Italiens historia för 150 år sedan gjorde en överraskande sväng och en djup förnyelse inleddes, en som utom på det industriella området förde landet framåt inom nationalekonomin liksom på humanioras många fält.

Ett tungt, låt vara icke-turistiskt, skäl att dras till Turin är dess invånares ofta bevisade moderation och kompromissvilja, likaså deras påtagliga strävan att låta saker växa fram otvunget och i naturligt beprövade former. I jubilemsnumret av tidskriften Cartaditalia (se Italienska kulturinstitutets hemsida) speglar historikern Walter Barberis läsvärt den sidan hos Turin. Han visar hur den ort som tre gånger varit Italiens huvudstad tack vare en sorts kollektiv klokhet och taktkänsla även fått utsökta tillfällen att spela en storpolitisk vital och medlande roll.

Allt börjar dock med några negativer. I Turin, som varit huvudstad i Savojen och Sardinien, fanns således aldrig en märkbar hov- eller handelskultur. Turin är som bekant heller ingen hamnstad. Där fanns ingen nämnvärd världslig eller kyrklig makt, inte något högtstående litterärt eller musikaliskt skapande och inga ryktbara konstnärer eller mecenater. I Turin talades inte ens italienska utan dialekten piemontesiska, allt medan eliten på sin höjd behärskade dålig franska. Staden tyckes alltså ganska obetydlig och marginell.

Ändå fick Turin en viktig roll. Den gick till en början ut på att förmedla de kontakter mellan Italien och Europa, som inte gick via Lombardiet eller Venetien mot Österrike. Kanske kom Turin också att vårda egenskaper som inte framstår ”typiskt” italienska, men som möjligen bäddade för ökad enhet, anpassningsförmåga och framsteg. Om den Apenninska halvön med dess uppsplittring i provinser, statsbildningar och särarter ansågs dömd till bristande verklighetssinne och handlingsoförmåga, medgav miljön i Turin tack vare provinsens historia desto djärvare, mer konstruktiva möjligheter.

Här påpekar professor Barberis att ”i Piemonte hade det aldrig funnits en tradition med furstendömen och tyranner som rivaliserat med varandra och inte heller städer som försökt sätta sig över den omgivande landsbygden. Piemontes historia hade handlat om en långsamt uppbyggd sammanflätad enhet, i vilken de yttre delarna spelat en lika stor roll som centrum och där aristokratin på landsbygden inte behövt rivalisera med den centrala förvaltningens administration, samt där regenter och undersåtar lyckats upprätta ett samhällskontrakt som när allt kommer omkring hade upplevts som godtagbart”.

Att detta hade blivit möjligt förklaras inte minst av att en enda dynasti suttit vid makten och förmått främja människors trygghet och sociala kontinuitet. Iakttagelsen, som kommer från 1800-talstänkaren Cesare Balbo, utvecklas av Barberis: ”Denna stabilitet hade haft en positiv inverkan på det piemontesiska samhället och inneburit en välgörande samlande kraft som resulterat i ett allmänt sinne för ordning, en allmänt accepterad militär disciplin och en effektiv och respekterad statlig administration. På det personliga planet var människorna inte så lidelsefulla till karaktären och inte heller särskilt livliga men däremot pålitliga, karaktärsfasta och stabila.” En lojalitet med fursten och den rådande ordningen var länge en given attityd och därmed också något att officiellt räkna med. Turin var också, då det avgörande skedet i frihetens utveckling närmade sig, inför de europeiska stater mot vilka det skulle spela en utslagsgivande roll väl medvetet om vilka tillgångar dess inre stadga och auktoritet liksom dess kontakter med omvärlden utgjorde.

Vad innebar då Italiens enande för Turin? Här tränger sig frågan om det nationella på. Märkligt nog kan staden ha förberett sig inför självständigheten och enheten inte genom att ta till sig, utan genom att förhålla sig avvaktande till, de föregående europeiska nationalitetsrörelserna. Man visade en ”försiktig öppning i kombination med en förutseende återhållsamhet” som Barberis något kryptiskt skriver. Konkret innebar det att kung Karl Albert av Savojen gick med på att utarbeta en konstitution, blygsamt kallad ”lo Statuto Albertino,” ett lagverk som skänkte medborgarna friheter som ännu var okända i det övriga Italien och som här lyckligtvis fortsatte att gälla också under efterföljaren kung Viktor Emanuel II:s regeringstid. Denna konstitution blev det redskap som gjorde Piemonte till en rättstat. Den öppnade även Turin och Piemonte, så att de kunde bli till en aktiv skapande miljö och även en migrationspolitisk magnet. Trenden stärktes då parlamentet nu också upphöjde italienskan till officiellt språk. Staden blev därmed tillflyktsort för landsflyktiga liksom för de många som ville se en positiv förnyelse. Barberis: ”Därmed förändrades Turin. Från att ha varit en stillsam landsortsstad där livet gick sin gilla gång… blev den ett centrum för de mest häftiga offentliga debatter, en mötesplats där man fantiserade kring och planerade för en framtida enad och självständig italiensk stat och ett forum för sammankomster såväl som för sammandrabbningar där monarkisternas och de moderatas allvarliga röster blandades med republikanernas och demokraternas eldigare tongångar”.

Till Turin sökte sig givetvis också människor som sökte arbete, vilket gav industri och hantverk där ett uppsving. Inflyttade från södra Italien hade från början låga livskvalitets- och löneförväntningar. Nya idéer och företagaranda satte snart fart på en piemontesisk arbetsvärld som i frånvaro av reformer hotat att stelna. Mera märktes nog ändå de intellektuella, och de lät höra tala om sig på många olika fält. De kom från Milano och Neapel, från Bologna och Rom till Turin för att arbeta fram den nya lagboken, utveckla universitetsundervisningen och förlagssektorn liksom höja det ekonomiska och administrativa livet. Ett nytt socialt patos utlöstes av de många inflyttades villkor men förenades med, eller stöptes om, i former präglade av stadens relativt vidsynta konservatism. De sociala stödformerna lät sig även förena med kyrkans gamla välgörenhet. De radikalas blodiga retorik tonades ned, och de stora företagsägarna sökte vägar att ge arbetare och tjänstemän del i företagens skötsel. Män som Antonio Gramsci och Leone Ginzburg gav samtidigt andra än traditionella eller marknadsliberala idéer röst. I Turin blev FIAT, grundat av familjen Agnelli och byggt på idéer från biltokiga lokala aristokrater, en pionjär som också utvecklade nya former av medbestämmande.

Italiens förste premiärminister Camillo Benso di Cavour (1810-1861).

Historien om hur den slipade politikern greve Cavour med kungahuset Savojens stöd förde samman Italiens stater, låt vara med lock och pock, delvis även med utnyttjande av den revolutionäre Garibaldi, är för välkänd för att återges här. Däremot kan framhållas att idéer och impulser till den blomstring som nu inleddes i vidare delar av landet utgick just från Turin. Att staden under sent 1800-tal även blivit en högborg för den italienska nationallitteraturen, en plats där DeAmicis och Carduccis förebildliga verk hyllades och lästes, hjälpte moderniseringen. Fast statsförvaltningen efter enandet snart flyttade från Turin, tog staden motsvarande grepp om den industriella tillväxten.

Visst drogs också Piemonte och Turin efter första världskriget in i Mussolinis maktsystem. Det tvång som regimen utsatte Italien för skapade också här mer eller mindre frivilliga medlöpare. Tiden skapade pinsamma minnen. Genom sina intellektuella sökare och sina förlag bidrog Turin samtidigt till samvetsuppgörelsen med fascismen efter 1945.

De välgörande processer som hade inletts på 1800-talet fortsatte. Vid 1960-talets början nådde staden Turins invånartal miljonstrecket. Reformvänlighet och framtidsvisioner av ett slag som rotats i provinsens rika frihets- och hantverkstraditioner utmärker ännu industri- och kulturstaden Turin. Dess egenart har knappast skildrats bättre än av diktaren Cesare Pavese, som mot den rotlösa metropolen Milano kärleksfullt ställer Turin, vars ”gåtfulla verklighet” beror på att den så lyckosamt vilar i sina minnen, vägleds och stärks av dem. Turins anda får på det sättet det tidlösas prägel. Den bildar en varaktig syntes vars styrka beror på att skarpa motsatser och människor med olika skaplynne där har mötts, kämpat och faktiskt kommit att lära av varandra.

Europa har mycket att lära av ”andan från Turin”.

Carl Johan Ljungberg

Tips:

  • Att läsa: Maike Albath: Der Geist von Turin. Pavese, Ginzburg und die Wiedergeburt Italiens nach 1943. (Berlin: Berenberg, 2010).

  • Se Fotografiska Muséets, Hallwylskas, Millesgårdens, Nordiska Muséets och Waldemarsuddes hemsidor för årets utställningar och evenemang.

  • Filmen Noi credevamo (Vi trodde) av regissören Mario Martone handlar om Italiens ”pånyttfödelse” (risorgimento) och har i styrka jämförts med G T di Lampedusas klassiska roman Il gattopardo (Leoparden), också den filmatiserad.

Än slank han hit, och än slank han dit….

Håkan Juholt (s) - Vad vill han egentligen?

UTRIKESPOLITIK | Att sossarnas nya partiledare har bestämda åsikter om spritpriserna i Turkiet tycks stå klart. Hur det förhåller sig med frågor av lite mera tyngd för den svenska statsskutan är mindre klart. På det område där en stabil och trovärdig linje är mer betydelsefull än kanske något annat område, inom utrikespolitiken, har Juholt tvärtom satt en ära i att vackla fram och tillbaka, och att gödsla med märkliga utspel.

Nu har han igen, för jag vet inte vilken gång i ordningen, bytt linje rörande insatsen i Libyen. När FN till allas förvåning kom till skott och ordnade en flygförbudszon, och uppmanade medlemsstaterna att ingripa för att skydda den libyska befolkningen från dess herres vrede, så stod Juholt på barrikaderna för ett svenskt ingripande. Den synnerligen eftertänksamma alliansregeringen fick utstå hård (och välförtjänt) kritik från vänster för sin senfärdighet. Medan vi fortfarande grubblade och väntade så föll redan bomberna från våra nordiska grannars flygplan mot Gaddafis mördarband.

Sedan hände något. Sent omsider började regeringen samla sig till ett beslut. I takt med att det började stå allt mer klart att regeringen signalerat till NATO att man var beredd att delta i insatsen, och att man nu sökte stöd hos oppositionen för att kunna skicka ut de svenska trupperna med bred enighet bakom sig, så svalnade sossarnas entusiasm. Nu började Juholt rycka i nödbromsen istället. Ett tag såg det osäkert ut om regeringen skulle få det breda stöd (i praktiken från sossarna) man önskade, och när uppgörelsen till slut blev klar, så var det en ganska urvattnad historia.

Till skillnad från t.ex. Danmark och Norge, kom Sverige nämligen att sätta upp ganska snäva operativa begränsningar för vårt deltagande. Socialdemokraterna hade nämligen ställt som villkor för att stödja insatsen, att de svenska planen endast skulle få upprätthålla flygförbudszonen, och alltså inte ingripa med vapenmakt för att hindra Gaddafis trupper att begå övergrepp på civilbefolkningen. Juholts något märkliga motiv för denna begränsning var rädsla för att drogade barnsoldater skulle löpa risken att få en GBU-49 i huvudet. En annan begränsning var att insatsen tidsbegränsades till den sista juni. En förlängning kräver alltså ett nytt beslut.

Spaningsfoto från FL01

Med beslutet väl fattat så var de svenska planen snart på plats på Sicilien. Eftersom det libyska flygvapnet i stort var utslaget, eller stod parkerat på marken, så kom behovet av jaktinsatser för att upprätthålla flygförbudszonen att bli begränsat. Vad som i stort återstod för de svenska piloterna var spaningsuppdrag. Detta må inte förringas. Behovet av spaningsresurser var stora, och de svenska Gripenplanen har internationellt sett mycket god förmåga på området. Det sägs att Sverige står för ungefär en tredjedel av den internationella styrkans spaningskapacitet.

Men som sagt, förbandets mandat är tidsbegränsat. Nu är hög tid att fatta beslut om eventuell förlängning, och regeringen har mycket riktigt börjat sonderingarna för att få parlamentariskt stöd till en förlängning. Dags således för nästa kursändring för Socialdemokraterna. Nu meddelar Juholt att han inte alls är beredd att stödja en förlängning av insatsen, utan vill ta hem de svenska planen. Återigen är motiveringen tämligen vacklande. Insatsen är förmodligen slut 1 juli, eller vi har gjort vårt, nu får ”någon annan” ta vid, som om inte den svenska insatsen redan från början tack vare Juholt & Co byggt på att ansvaret läggs hos denne ”någon annan”.

Sossarnas inställning har fått hård kritik, även från de egna leden. Den praktiska politiken skär sig ordentligt med den officiella linjen präglad av starkt stöd för FN och för internationell solidaritet. Det dröjde därför inte många veckor innan Juholt svängt kappan än en gång i Libyenfrågan (jag får det till tredje kursändringen på mindre än två månader). Förvisso vidhåller han att JAS-planen skall hem, men nu öppnar han för en marin insats istället. Istället för stridsflyg skall Sverige bistå med örlogsfartyg som kan upprätthålla vapenembargot mot Libyen.

Förvisso finns säkert behov av örlogsfartyg i den internationella styrkan. Den libyska regimen har både beskjutit sjöfart i Syrtenbukten, och utnyttjat egna fartyg för att bekämpa mål vid kusten. Med tanke på Libyens geografi (nästan all befolkning bor vid kusten) så kan också koalitionsfartyg bekämpa en hel del av de förband som utför övergrepp på civila. Nu förefaller det väl inte troligt att svenska fartyg skulle tillåtas utföra så blodiga uppgifter, utan det lär väl mest handla om att övervaka vapenembargot i den utsträckning det nu behövs. Gaddafi lär redan ha alla vapen han någonsin behöver och lite till.

Ett problem med en svensk marin insats är att det enligt uppgift skulle ta minst tre månader från beslut till svenska fartyg kan vara på plats. Kanske har vi här förklaringen till att en marin insats utövar sådan lockelse på Juholt. Trots allt finns det ju en chans att Gaddafis regim hinner falla samman innan de svenska fartygen kommer fram, och då har ju sossarna lyckats med konststycket att framstå som solidariska och hjälpvilliga utan att behöva åstadkomma ett dugg.

I ljuset av de senaste manövrerna börjar teorierna, att den tidiga socialdemokratiska entusiasmen för en insats inte var något annat än en inrikespolitisk bluff som slog slint, framstå som obehagligt trovärdiga. Kan det vara så att sossarna drog en rövare, och hoppades att regeringen aldrig skulle komma till skott med en insats? Med den kalkylen som grund kunde man driva på för en insats och själva framstå som driftiga och empatiska, medan regeringen fick framstå som veliga och osolidariska.

När sedan regeringen ”synade bluffen” och beslutade om insats, så stod man plötsligt där med ett ganska nesligt val. Ställa sig bakom en insats man egentligen inte ville ha, eller gå emot och få sin trovärdighet utraderad. Man valde en kompromiss. Ställa sig bakom insatsen, men bakbinda den så att den skulle bli så betydelselös som möjligt. Kanske fanns redan då tanken att det skulle gå lätt att ta hem flygplanen efter tre månader, när det visat sig att de inte gör så stor nytta med de operativa begränsningar de påtvingats.

Man vill inte tro att partitaktiken skall tillåtas styra sådana viktiga beslut som in internationell insats med svenska trupper för att skydda civila, men om man lägger det filtret på sossarnas alla kovändningar i frågan, framstår ett mera konsekvent mönster. Då blir en politik som för en betraktare som förväntar sig säkerhetspolitisk logik framstår som velig och inkonsekvent, plötsligt logisk. Om man betraktar den socialdemokratiska Libyenpolitiken som ett försök att framstå som solidariska (och helst mera solidariska än regeringen) samtidigt som man smiter undan från allt vad verkligt ansvarstagande heter och lämpar över på andra att göra grovjobbet, så kanske Juholt inte är en vingelpelle i alla fall, bara en hycklare.

Patrik Magnusson

Sannfinländarna – Fisk eller fågel?

Ingen torde väl vid detta lag ha undgått nyheten att valets stora skräll i vårt östra broderland var framgångarna för det populistiska partiet Sannfinländarna. Med 19% av rösterna i ryggen blev partiet landets tredje största, endast obetydligt mindre än det borgerliga Samlingspartiet och Socialdemokraterna, och kan mycket väl komma att ingå i det kommande regeringsunderlaget. Vilka är då dessa Sannfinländare, vad vill de, och vad kommer deras entré på den politiska scenen i Finland att innebära?

Timo Soinis parti är inte alldeles lätt att få grepp om. Försök har gjorts att dra paralleller till andra nordiska uppstickare, som vårt svenska SD, eller till tidigare finska partier och rörelser som Lapporörelsen, IKL och Finlands landsbygdsparti. Det sistnämnda torde vara ganska okontroversiellt att utse till Sannfinländarnas rötter, efter som de själva uttalat hänvisar till denna föregångare, och därför att Sannfinländarnas första partiledare, Raimo Vistbacka, också var landsbygdspartiets sista. Politiskt finns också tydliga likheter, vilket jag återkommer till. De andra kopplingarna är inte lika självklara.

Lapporörelsen och IKL

Lapporörelsens symbol

Lapporörelsen bildades 1929 av brinnande antikommunister som var missnöjda med den försoningspolitik som finska regeringar fört efter frihetskriget. Det fick sitt namn efter Lappo i Österbotten, där rörelsen grundades. Rörelsen var influerad av Mussolinis fascister och hyllade direkt aktion. I linje med detta ägnade man sig åt diverse angrepp på kommunistisk press och kommunistiska möten. Mest kända blev de för de s.k. skjutsningarna där vänstersympatisörer kidnappades, misshandlades, och sedan skjutsades till gränsen där de släpptes av på den sovjetiska sidan där de ”hörde hemma”. Vid ett par tillfällen utfördes även politiska mord.

Allt detta gjorde att Lapporörelsen som i sin antikommunism hade ganska brett folkligt stöd snabbt blev en paria i det finska samhället. I och med Mäntsäläupproret 1932 då anhängare till Lapporörelsen utan framgång försökte ta makten i en väpnad kupp, så krossades Lapporörelsen och förbjöds. Den återuppstod dock snart som det politiska partiet Isänmaallinen kansanliike (IKL), eller fosterländska folkrörelsen. I valen på 30-talet samlade IKL 6-8% av rösterna. Starkast stöd hade man bland den finska över- och medelklassen, t.ex. jordägare, präster, ämbetsmän och studenter.

IKL var starkt pådrivande för ett revanschkrig 1941

Partiet, som i sin politik och stil efterliknade Mussolinis fascister, bekämpades med olika medel av de etablerade partierna. Bland annat drabbades de av ett förbud mot politisk uniformering, som riktades mot deras svartskjortor. Politiskt utmärktes deras politik utöver antikommunismen av en aggressiv utrikespolitisk hållning till Sovjetunionen och fientlighet mot det svenska språket. Efter vinterkriget ändrades dock det politiska klimatet i Finland och IKL fick i mångt och mycket gehör för sin linje. Sovjetunionen hade ju klart visat att de inte hade några vänliga avsikter mot Finland.

Under åren 1941-43 ingick IKL i den finska samlingsregeringen. I och med vapenstilleståndet 1944 förbjöds partiet. Det var ett av de sovjetiska villkoren i förhandlingarna. Under hela det kalla kriget kvarstod sedan ett förbud mot fascistiska organisationer, vilket med tanke på Finlands nya utrikespolitiska linje att till varje pris blidka ryssarna, tolkades tämligen strängt.

Finlands Landsbygdsparti

Veikko Vennamo - Landsbygdspartiets grundare

Finlands Landsbygdsparti uppstod 1959 som en utbrytning ur Agrarförbundet (nuvarande Centern). Bakom utbrytningen låg både politiska och personliga motiv. Den som skapade Landsbygdspartiet var Veikko Vennamo, som förlorade kampen om ledarskapet i Agrarförbundet mot Urho Kekkonen som han hade personliga motsättningar med. Politiskt var utbrytningen en reaktion mot upplevd centralisering, och att Agrarförbundet alltmer orienterade sig mot städerna, och förknippades med maktens herrar i Helsingfors.

Landsbygdspartiet var utpräglat populistiskt. Det byggde sitt stöd på småbrukares, arbetslösas, och andra marginaliserades missnöje med, och misstro mot, det politiska etablissemanget. Sitt största stöd hade partiet under 70-talet och början av 80-talet, då man som bäst nådde omkring 10% av väljarnas stöd. Utan sin karismatiska grundare som drog sig tillbaka 1979 hamnade partiet snabbt i problem när man i början på 90-talet ingick i regeringen och tvingades ta ansvar för en del tuffa beslut som det då svårt krisdrabbade Finland måste fatta. 1995 gick partiet i konkurs och tvingades lägga ned verksamheten. Partiet efterträddes då av Sannfinländarna.

Nordiska grannar

Ett antal nordiska partier skulle potentiellt kunna pekas ut som Sannfinländarnas motsvarigheter i sina respektive länder. Det handlar om Sverigedemokraterna, Dansk Folkeparti, och norska Fremskrittspartiet. Ingen av dessa känns dock som helt självklara kusiner, även om Dansk Folkeparti faktiskt ingår i samma partigrupp som Sannfinländarna i Europaparlamentet. Dels har de lite olika historisk bakgrund, dels lite olika politisk inriktning.

Carl I Hagen - arkitekten bakom Fremskrittspartiets framgångar

Norska Fremskrittspartiet grundades 1973 som ett protestparti mot höga skatter och statliga ingrepp i samhällslivet. Det var i slutet av 80-talet som partiet fick sitt stora genombrott, och från och med valet 1997 har det varit ett av Norges största partier, med 15-22% av väljarna bakom sig. Partiet har med tiden blivit mindre utpräglat nyliberalt, och mera allmänborgerligt. Man förenar en starkt högerbetonad ekonomisk inriktning med konservativa sociala värderingar, och en restriktiv invandringspolitik.

Dansk Folkeparti skapades 1995 genom en utbrytning ur det ultraliberala Fremskridtspartiet. Det var i början av 70-talet som det av Mogens Glistrup skapade Fremskridtspartiet steg upp som en sol på den danska politiska himlen med sitt program för avskaffande av inkomstskatt, slopande av nästan hela statsapparaten, inklusive försvaret, och avskaffande av 90% av landets lagar. Snart kom dock partiet ned på jorden igen. De 16% i väljarstöd man som mest nådde krympte stadigt och efter utbrytningen av den mindre liberala falangen 1995 föll partiet samman totalt.

Pia Kjersgaard och Mogens Glistrup - den danska populismens två viktigaste kämpar

Dansk Folkeparti växte däremot stadigt från slutet av 90-talet, och har de senaste tio åren haft ett stabilt väljarstöd på omkring 13%. DF har tonat ned mycket av den nyliberala retoriken från sin föregångare och har till och med framstått som en välfärdsstatens försvarare, men istället renodlat och fört fram den invandringskritiska och antimuslimska hållning som fanns redan hos Fremskridtspartiet. DF har uttalat satsat på att få genom sina hjärtefrågor genom att ge sitt stöd till de borgerliga partierna i Danmark. DF är också ett av få danska partier som är klara motståndare till EU. DF:s väljare är till stor del arbetare som tidigare röstat med socialdemokraterna.

Slutligen har vi våra egna Sverigedemokrater som vad jag förstår jublat högt över sannfinländarnas framgångar, detta partis antisvenska hållning till trots. SD har ju en helt annan historia än alla tidigare nämnda partier, med sina rötter i nynazismen. Sedan mitten av 90-talet har det dock pågått en reformering och moderering av partiet där mera extrema företrädare fått anpassa sig eller lämna skutan. En klar förebild för SD tycks ha varit Dansk Folkeparti, vilka man idag verkar ha stora likheter med, både avseende väljarbas och politiskt innehåll.

Politisk inriktning och hjärtefrågor

För att då, efter denna utvikning, återgå till sannfinländarna – vilken politik står de för? Kortfattat kan de beskrivas som nationalistiska, EU-kritiska och skeptiska till invandring. Partiet har i Sverige mest uppmärksammats för dess motstånd mot undervisningen i svenska i finska skolor, men hela deras politik genomsyras av framhävandet av finsk kultur, och en strävan att vända sig inåt, att vända ryggen mot omvärlden. Partiet motsätter sig ett finskt NATO-medlemskap och vill lämna EU. Finlands redan blygsamma flyktingmottagning vill man skära ned, liksom biståndet.

Väck med "tvångssvenskan" - En av sannfinländarnas hjärtefrågor

Ekonomiskt står man för en tydlig vänsterprofil. Progressiv beskattning, välfärdsstat, statliga infrastruktur- och industrisatsningar, samt landsbygdsstöd är viktiga delar i deras politiska arsenal. Vidare förespråkarman tuffare tag mot brottslighet.

Sammantaget liknar den politik man står för i huvudsak företrädaren Finlands Landsbygdsparti. Det som här skiljer Sannfinländarna från föregångaren är fokuseringen på invandring och EU. Detta har sina uppenbara skäl i och med att Landsbygdspartiet redan var i fritt fall när Finland gick med i EU, och att invandringen vid denna tidpunkt var ett okänt fenomen i Finland. Kort sagt var detta politiska ickefrågor vid den tiden. Detta, snarare än att ideologin skulle ha förändrats, förklarar skillnaderna i politisk inriktning mellan Sannfinländarna och Landsbygdspartiet. Här är det befogat att betrakta partierna som politiskt likvärdiga.

För övriga studerade partier är bilden mera blandad. Visst finns det en del gemensamma drag mellan Sannfinländarna och Lapporörelsen/IKL, däribland nationalismen och motviljan mot det svenska språket. När det gäller invandring och EU får man förmoda att IKL skulle ha applåderat Timo Soinis linje, men det vore som sagt en anakronism att ställa IKL inför dessa frågor. Ekonomiskt upplever jag Sannfinländarna som ganska utpräglat vänsterinriktade, medan IKL om de även i dessa frågor lutade sig mot lärofadern Mussolini torde ha varit mera mittenorienterade.

Den stora skillnaden torde vara utrikespolitiken. Sannfinländarna är inåtvända, närmast isolationistiska i sin nationalism, medan IKL var utåtriktade och aggressiva i sin nationalism. Den antisovjetiska hållningen IKL hade har av uppenbara skäl inte varit aktuell för Sannfinländarna. De senare riktar sitt ogillande snarare mot sina västeuropeiska grannar i allmänhet och Sverige i synnerhet.

Jämför man sannfinländarna med nordiska populistpartier som SD, DF, och Fremskrittspartiet, hittar man också likheter och skillnader. Det parti som här framstår som mest annorlunda är det norska partiet, som är tydligt högerorienterat och som inte tycks lägga samma ensidiga fokus på migrationsfrågor som SD och DF. Också när det gäller EU skiljer sig FrP från de övriga, genom att inte varat uttalade motståndare till EU, utan närmast neutrala i frågan om medlemskap. Däremot finns vissa beröringspunkter i form av viss värdekonservatism.

SD och DF, jag behandlar en här som en enhet då de faktiskt är ganska inbördes lika idag, är mera lika sannfinländarna än vad norska FrP är. De är liksom Sannfinländarna EU-skeptiska, nationalistiska, invandringskritiska och varma anhängare av välfärdsstaten. Det som skiljer är främst att Sannfinländarna har en mera utpräglad landsbygdsprofil. Det finska partiet uppfattar jag även som klart mera vänsterorienterat än de båda andra, särskilt Dansk Folkeparti som nog ändå får beskrivas som ett mitten-, eller kanske t.o.m. mitten-högerparti.

Sannfinländarnas väljarbas

Vilka är då Sannfinländarnas väljare? Jag har inte hittat någon bra analys av detta, men två slutsatser kan man nog dra. För det första så tar partiet väljare från alla övriga partier, framförallt socialdemokraterna och centern. För det andra har partiet ett anmärkningsvärt jämnt stöd regionalt över landet. Endast i Helsingfors, och i de områden som har stor svensk befolkning har man dippar. Generellt är man något starkare på landsbygden än i städerna, men inte så utpräglat som arvet från Landsbygdspartiet kunde leda en att tro.

Det är väl knappast en vågad spekulation att Sannfinländarnas väljare socioekonomiskt liknar landsbygdspartiets, det vill säga övervägande lågutbildade, arbetare, småbönder och arbetslösa, d.v.s. samhällets förlorare. Det är bland dessa grupper som omvärlden mera ter sig som ett hot än en möjlighet, och det är dessa som hellre ser att staten slösar sina omsorger på det egna samhällets olycksbarn än på bistånd och flyktingar. Det är också där man finner drömmen om att staten skall kunna radera ut ekonomiska realiteter och med stora industrisubventioner ge arbetstillfällen åt den okvalificerade finska arbetskraft som konkurreras ut av låglöneländernas hårt arbetande befolkning.

Detta gör att Sannfinländarnas väljare i stor utsträckning kommer från samma samhällsskikt som Sverigedemokraternas och Dansk Folkepartis. Däremot får man anta att det pro-västliga och globaliseringsvänliga Fremskrittspartiets väljare har en liten annan bakgrund. Även IKL på den tid det begav sig hade en annan väljarbas, i det att det snarare var högutbildade och väletablerade medborgare som var deras främsta anhängare.

Sammantaget får man nog säga att Sannfinländarna är en tämligen unik företeelse. De uppvisar en del gemensamma drag med SD/DF, och en del med den forna Lapporörelsen/IKL, men knappast något med Fremskrittspartiet. Det är delvis en produkt av samma globala trender som fött liknande partier över hela Europa, inklusive de nordiska grannarna Sverige och Danmark, delvis en produkt av unika finska förutsättningar grundat på landets historiska och politiska arv, förhållandevis agrara profil, och unika demografiska förutsättningar.

Populism

Sannfinländarna anses, liksom t.ex. SD, ofta vara populister. Beroende på vem som använder begreppet populist kan det ses som allt ifrån ett skällsord till en hederstitel, och är därför ett ganska trubbigt begrepp. En mera positiv tolkning är att populistiska politiker, till skillnad från mera elitistiska, snarare lyssnar på sina väljare än talar om för dem hur saker och ting bör vara. En populist enligt denna tolkning är en person som undviker storslagna och abstrakta utopier till förmån för det beprövade, lite som en konservativ faktiskt.

En mera negativ tolkning är att en populist är en principlös opportunist som säger vad som helst som kan vinna honom väljarnas gunst. Enligt denna tolkning har populisten en förkärlek för förenklade förklaringsmodeller, snabba, enkla och oftast felaktiga lösningar på komplexa problem, och en galopperande oförmåga att få ihop en hållbar polisk helhet, mera som en fascist eller socialist.

Sanningen hittar man allt som oftast någonstans mellan ytterligheterna. I fallet Sannfinländarna lutar jag dock nog åt att den senare tolkningen ligger närmare till hands. Sannfinländarna tycks i sin politik drömma sig tillbaka till en svunnen tid som aldrig kan komma åter, föreslår lösningar som kan tyckas lockande, men som bevisligen utgör återvändsgränder, och har förutom ett antal hjärtefrågor där man är tydliga en tendens att vara ganska luddiga och beredda att vända kappan efter vinden.

Amatörer, extremister och en karismatisk ledare

Timo Soini - Sannfinländarnas karismatiske ledare

Tittar man på partiets ledande företrädare så hittar man en brokig skara människor. Partiledaren Timo Soini är onekligen en karismatisk och skicklig politiker. Han kan konsten att tala, och att göra det på ett sätt så att väljarna upplever att han talar till dem son en jämlike, en av dem, inte som en fin herre från Helsingfors som på nåder nedlåter sig att adressera populasen.

Soini anses intelligent och har en pol.mag.-examen. Att partiets väljare ofta är lågt utbildade får inte förleda en att tro att alla är det, och än mindre att partiets ledande företrädare skulle höra till den kategorin. Jag har inte sett någon statistik på detta, men jag skulle mycket väl kunna tänka mig att även en studie av SD:s ledande företrädare skulle visa att de är överlag nog så väl utbildade som andra partiers ledande politiker (vilket i och för sig inte är någon större bedrift). Soini har konverterat till katolicismen, vilket sannolikt sätter en del spår i hans personliga syn i moralfrågor, även om det kanske inte alltid får genomslag på partiets politik.

Det som annars präglar partiets nya parlamentariker är just att de är nya, orutinerade, amatörer. Det är en tämligen självklar konsekvens av att partiet växer från 5 till 39 mandat. Detta torde bädda för en del turbulens, men skall nog inte överdrivas som problem. Säkert kommer en och annan ledamot att göra något fatalt misstag eller skämma ut sig, men det händer ju ibland andra partier också.

Allvarligare torde vara att partiet uppenbart har företrädare vars åsikter inte är rumsrena ens i det frispråkiga Finland. Rami Sipilä, Jussi Halla-aho, och Heikki Tala är partiföreträdare som i olika sammanhang figurerat med tämligen extrema åsikter. Soini själv framstår som mera moderat, men kritiseras för att se mellan fingrarna när öppet rasistiska kommentarer fälls av partivänner.

Varför sådan framgång?

Hur förklarar man då att detta parti har fått nästan var femte finländares stöd? Det finns nog ett antal samverkande faktorer som dels stöter bort väljarna från de traditionella partierna, dels drar dem till sannfinländarna. Finland har den senaste tiden upplevt ett antal politiska skandaler, vilket naturligtvis spär på politikerföraktet och missgynnar etablerade partier. Finlands ganska speciella politiska klimat, med otydliga politiska frontlinjer, och mycket av konsensuskultur, bäddar också för en utmanare som verkligen sticker av.

Eurons kris gav Sannfinländarna vind i seglen

Sannfinländarnas EU-motstånd har nog också spelat in. När Finland för omkring 15 år sedan tog steget ut i Europa så var det med stor enighet. EU sågs som en garant för att Finland skulle vävas in i den västliga kultursfären, och därmed föras utom räckhåll för arvfienden i öster. Idag har finnarna vant sig med en betydligt tamare rysk björn, den europeiska integrationen är inte längre en unik möjlighet, utan något man tagit för givet. Samtidigt har myntets baksida börjat gå upp för finnarna.

När Medelhavsländerna till följd av odisciplinerat slösande befinner sig i kris och kräver räddningspaket av övriga medlemsländer är dt finska medlidandet synnerligen begränsat. Finland har två gånger under sin korta historia som självständig nation betalat av på stora skulder som krig och fred belastat dem med, utan att det var fråga om några hjälppaket. Det var bara att bita ihop och visa lite sisu. Östblockets kollaps lämnade inte Finland oberört. Mer eller mindre frivilligt hade Finland en betydande östhandel som nu rasade samman. 90-talet blev ett stålbad för Finland, förvisso framgångsrikt, men knappast smärtfritt. Kanske borde Grekland m.fl. lära av Finland istället för att förvänta sig att bl.a. Finland skall ta deras nota, anser nog många Finländare. Och Timo Soini är den politiker som säger just det.

Timo Soini är för övrigt en faktor som inte kan förbises när man skall förklara hans partis framgångar. Han tycks omåttligt populär, en karismatisk ledare av den typ som finnar tycks ha en förkärlek för. Föregångaren Vennamo i Landsbygdspartiet hade också denna egenskap, liksom landsfadern Kekkonen.

Regeringsmedverkan – vägen till undergång?

Vad kommer då Sannfinländarnas framgångar att innebära för finsk politik? Det som alla tycks ense om är att Sannfinländarna kommer att sitta med i nästa regering, sannolikt tillsammans med Samlingspartiet som ju blev största parti, och något eller några partier till. Socialdemokraterna är en trolig kandidat, Andra som kan bli aktuella är Svenska Folkpartiet och Kristdemokraterna. Valets stora förlorare Centern går nog i opposition, och Miljöpartiet har som enda finska parti sagt att man inte kan tänka sig samarbeta med Soini, så de står nog också över.

Min gissning är att vi inte kommer att få se så dramatiska förändringar i finsk politik. Soinis retorik till trots inser han nog, eller kommer i förhandlingarna att inse, att man som politiker i ett litet land som Finland inte har så stort manöverutrymme, utan att de politiska och ekonomiska realiteterna sätter snäva gränser. Säkert får han något symboliskt viktigt köttben att visa väljarna, sannolikt i flyktingfrågan, möjligen i språkfrågan. När det gäller EU kommer han dock att bita i gräset.

Det som är frågan på sikt är hur långlivade partiets framgångar blir, när väljarna får se sitt parti i regeringen utan att särskilt mycket ändras. Landsbygdspartiet höll sig kvar i politikens centrum så länge man hade sin karismatiska ledare Vennamo vid rodret. När han klev av och partiet samtidigt fick ta ansvar för besk medicin i regeringsposition så föll partiet samman. Något liknande kan mycket väl hända Sannfinländarna, särskilt om Soini av någon anledning skulle försvinna från scenen. Ändå tror jag Sannfinländarna är där för att stanna, kanske inte på dagens rekordnivå, men i alla fall som ett medelstort parti.

Det som talar för det är att partiet följer en finsk tradition av skepsis mot överheten, men också att partiet på sitt eget speciella vis är en del av en alleuropeisk trend. De seglar på en kulturkonservativ, välfärdsromantisk, nationalistisk och populistisk våg, som i brist på gehör hos etablerade partier söker sig till nya aktörer.

För mig som konservativ, svensk och europé, känns inte sannfinländarna som någon särskilt fräsch uppenbarelse. Deras fientlighet till den finlandssvenska kulturen ogillar jag skarpt, dels för att svenskheten i Finland, med månghundraåriga anor, i sig förtjänar att bevaras, dels för att svenskan utgör bryggan till det övriga Norden, och ytterst till vår västliga civilisation. Utan den riskerar Finland att glida bort från Norden och istället bli en rysk randstat. Minns det gamla finlandssvenska slagordet:

”Idag svenska, imorgon finska, i övermorgon ryska”.

Deras motvilja mot EU och NATO passar heller inte in i min tankevärld. Visst kan jag också känna att vi på många områden skulle behöva mindre överstatlighet, men i vissa fall är det snarare fördjupat samarbete vi behöver. Den västliga civilisationen är inte i ett läge där det lämpar sig särskilt väl för vara och en att sitta i sitt hörn och tjura. Vi behöver samarbeta för att försvara vår gemensamma civilisation från det kommunistiska, fascistiska och islamistiska barbari som ständigt ligger på lur.

Jag tror också att de, sin populistiska etikett trogen, överlag har väldigt lite av hållbara helhetslösningar i sin politik. Det handlar mer om ett hopkok av opportunistiska förslag, utan ideologiskt sammanhang, baserade på en överförenklad världsbild. Detta till trots måste jag samtidigt berömma finnarna för deras sätt att hantera nykomlingen, korrekt och artigt, om än inte alltid hjärtligt. Det är än bättre taktik än den svenska utfrysningslinjen som SD fått känna på, och framförallt vittnar den om större demokratisk mognad. Hur man än vänder och vrider på det så har 19% av finnarna röstat på Soinis parti. Det bör man respektera, samtidigt som man får komma ihåg att 81% inte röstade på sannfinländarna.

Patrik Magnusson

För lite, för sent

Idag lyfter de första svenska stridsflygplanen mot sitt kommande operationsområde i Medelhavet. Tillsammans med en bred koalition av västerländska demokratier skall de upprätthålla en av FN sanktionerad flygförbudszon syftande till att hindra diktatorn Gaddafi att mörda sin egen befolkning. De gör det med en för svenska förhållanden osedvanligt bred parlamentarisk majoritet i ryggen. Så långt allt väl. Det går dock inte att komma ifrån två viktiga förhållanden som skiljer vår insats från den som många andra länders, t.ex. Frankrikes, Storbritanniens, Danmarks och Norges.

JAS39 - Äntligen på väg

För det första kommer vår insats anmärkningsvärt sent. För ett land som talar sig så varm för internationell solidaritet och FN-samarbete är Sverige märkligt senfärdiga. Medan våra grannländer Danmark och Norge inom ett par dagar beslutat delta i operationerna, och efter ytterligare ett par dagar hade flygplan i luften ovanför Libyen, så tog det Sverige två veckor att fatta beslut, och kanske ytterligare en vecka innan våra förband är i gång.

För det andra så begränsas det svenska förbandets mandat till att övervaka flygförbudszonen, d.v.s. att bekämpa flygplan ur Gaddafis redan utplånade flygvapen, medan både danska och norska flygplan även får utföra attackuppdrag mot markförband som beskjuter civila, d.v.s. den typ av uppdrag som gör verklig skillnad. Svenska piloter som bevittnar övergrepp på marken skall enligt den nye s-ledaren Juholts mening snabbt åka därifrån utan att ingripa. I och med att han är av den uppfattningen så har också regeringen som ju är i minoritet, och i alla händelser ville ha en bred enighet, inte kunnat ge våra flygare friare händer än så.

Att uppdraget fick så begränsad omfattning kan man således lasta oppositionen för, den opposition som vitt och brett talat om sin vilja att ingripa och klagat på regeringen för passivitet, och som nu när det kommer till kritan visat att det gamla talesättet ”tomma tunnor skramlar mest” fortfarande håller måttet. Det är av flera skäl olyckligt att den svenska insatsen blev en halvmesyr. Det cementerar bilden av Sverige som de ryggradslösas land, som låter andra göra grovjobbet och sedan själv står vid sidan av och klagar på de som gör det, och framförallt förtar det en stor del av det faktiska värdet av vår insats.

Att beslutet om insats dröjde så länge kan däremot knappast oppositionen lastas för. Här har regeringen agerat synnerligen stelbent och oengagerat. Medan andra länder på eget initiativ svarat på FN:s uppmaning att skicka flyg, så har den svenska regeringen fått för sig att man behöver en särskild inbjudan från NATO för att delta, och presterat den ena krystade förklaringen efter den andra varför ledningsförhållanden är för oklara för Sverige. På så sätt förhalade man beslutet i två veckor.

Som om inte detta vore nog, så har man knappast utnyttjat tiden mellan flygförbudszonens skapande och gårdagens Riksdagsbeslut särskilt effektivt. I väntan på beslut borde naturligtvis det aktuella flygförbandets beredskap ha höjts, förberedelser gjorts, och förbandet kunde till och med ha framgrupperats till Italien eller Grekland, så att det första uppdraget kunde ha flugits redan igår. Istället har vad jag förstår Försvarsmakten haft strikta instruktioner att absolut inga förberedelser fick ske innan det formella beslutet om insats togs.

Juholt (s) - uttalar ett kraftfullt och bestämt "kanske"

Denna långsamhet indikerar i mina ögon att regeringen knappast varit särskilt angelägen att delta i Libyen. Med undantag för folkpartiledaren Björklund, tycks inte regeringens upprördhet över de begränsningar sossarna påtvingat förbandet vara särskilt stor. Frågan är om man inte i många fall är lättade över dessa begränsningar, och tacksam att det blev sossarna som fick ta ansvaret för dem.

Var är Tolgfors som var så stolt över sin solidaritetsdoktrin, och som skrutit så över det snabbt gripbara svenska försvaret? Är det måhända så att det luftslott som ”tomhylsan” snickrat på inte riktigt är den tiger han vill få oss att tro, utan snarare en liten mus? Jag måste erkänna att jag inte begriper vad man sysslat med i regeringen. Bättre chans än denna att visa att Sverige är beredda att ställa upp internationellt med kort varsel, och att förbandsslakten de senaste 20 åren åtminstone gett oss en användbar liten leksaksarmé går bara inte få.

Vänsterns märkliga vacklande

Den traditionella bilden har varit att allianspartierna har varit övervägande proamerikanska, sossarna neutralt avvaktande, och miljöpartiet och vänsterpartiet fientliga till allt som har med USA att göra och således tämligen glada i alla skurkstater som hatar USA, och där platsar ju Libyen med lätthet. Västmaktsintervention i Mellanöstern för att stoppa diktatorer har av de sistnämnda brännmärkts som korståg och imperialism. Dess svenska anhängare fick öknamnet ”bombhöger”.

För bara ett och ett halvt år sedan bedrevs en stor flygövning i Norrbotten, där Sverige bjudit in en rad NATO-länder. Scenariot gick i stort ut på att en galen diktator lät anställa folkmord på sin befolkning, och de övande förbanden skulle skydda denna befolkning bl.a. genom att upprätthålla en flygförbudszon. Exakt var de som gjorde detta scenario hade hittat sina kristallkulor vet jag inte, men uppenbarligen var de av hög kvalitet, för just precis detta sker nu i Libyen. Behöver jag tillägga att (v) och (mp) var mäkta förgrymmade över att NATO fick komma hit och leka krig.

När sedan orosmolnen tornade upp sig i Libyen överraskade inte bara sossarna utan även vänstern och miljöpartiet med sitt engagemang och sin aktivism. Nu var det vänsterblocket som drev på och ville se svensk insats mot diktatorn. Samtidigt som man anklagade regeringen för passivitet så glömde man bekvämt nog bort att om man själv hade fått styra Sverige de senaste fyra åren så hade det svenska försvaret haft ännu sämre resurser att bidra med, och vi hade sannolikt inte överhuvudtaget varit samövade och beredda för uppgiften. Hycklare är vad de är. Lite för de tankarna till alla de försvarshatare som under 20- och 30-talet såg till att ställa Sverige försvarslöst, för att sedan efter kriget gorma om den svenska eftergiftspolitiken under kriget.

Exakt vad som fått kamraterna till vänster att överge sin broder från Libyen är också ett mysterium. Från sitt maktövertagande 1969 till början av 2000-talet hade han närmast idolstatus. Möjligen står förklaringen att finna i hans politiska omsvängning efter 9/11. När kriget mot terrorn tog fart insåg Gaddafi vad klockan var slagen. Med hans imponerande CV som terrorist krävdes det knappast stor fantasi för att inse hur lockande måltavla för amerikanarnas vrede han utgjorde.

Broder Gaddafi - Nu även i Vänsterns kikarsikte

Som den överlevare Gaddafi är insåg han att nu var det dags att ligga lågt, mycket lågt. Hans program för massförstörelsevapen skrotades, och dryga skadestånd till hans offer betalades ut. Istället för en antiimperialistisk diktator, blev Gaddafi blott en diktator. Här tror jag vår svenska vänsters känslor svalnade. Troligen blev de inte bättre av att Gaddafi tycktes finna ny vänskap hos ingen mindre än Italiens Berlusconi. Man får nog heller inte underskatta det romantiska skimret hos en folklig revolution. Sådant slår an strängar djupt nere i själen hos en sann kommunist. Det faktum att USA visat sig så motvilliga att ingripa kan också ha stärkt vänstern i sin övertygelse. Om USA tvekar måste det väl vara ett tecken på att rebellerna är goda.

Nu tycks det dock som ett visst mått av normalitet återinträtt. I och med att regeringen synade oppositionens engagemang så har de tvingats bekänna färg, och framstår åter som de fega och passiva. Kanske kan spelet med oppositionen också vara en möjlig förklaring till regeringens senfärdighet. Kanske var regeringens passivitet enbart en taktik för att lura ut främst sossarna ur buskarna, och få dem att göra utfästelser som de sedan inte kunde backa ur. Hade regeringen drivit på för en svensk insats finns alltid risken att sossarna satt sig på tvären och utnyttjat situationen för att beskriva regeringen som krigshetsare i USA:s ledband.

Varför insats i Libyen?

Så långt har jag i artikeln som ett axiom utgått från att ett svenskt deltagande i den internationella insatsen i Libyen är önskvärd. Men är det egentligen självklart att det är så? Ett av våra Riksdagspartier, och flertalet politiska grupperingar utanför parlamentet, inklusive fredsrörelsen, är ju mot en insats, och flera andra länder, t.ex. Tyskland och Finland har ju valt att avstå.

Det finns faktiskt också goda skäl till tveksamhet. Insatsen saknar en hållbar långsiktig strategi. Det enda sättet att långsiktigt skydda befolkningen i Libyen hade varit att störta Gaddafi. Det är långt ifrån säkert att oppositionen klarar detta på egen hand, även med flygunderstöd. Resultatet riskerar således att bli ett utdraget inbördeskrig, eller i bästa fall ett delat Libyen där diktatorn sitter kvar i väster och oppositionen tar över i öster. Så långt sträcker sig dock inte FN:s mandat, eller de deltagande ländernas vilja.

Det är heller inte helt orimligt att hysa vissa tvivel på oppositionens demokratiska meriter. Många företrädare för oppositionen är oskrivna kort, vissa är avhoppare från regimen. Det är ju frestande att tänka sig att vi har en god sida fylld av övertygade demokrater, och en annan fylld av galna islamister som förläst sig på Gaddafis lilla gröna. Sannolikt är det mera komplicerat.

Libyen är ett klansamhälle. Delar av de motsättningar som nu blossat upp handlar sannolikt om att klaner som missgynnats under Gaddafi gör uppror, medan hans egna närstående försvarar sina privilegier. Här är upplagt för långa och bittra strider och kanske ombytta roller när nya klaner får styra, och de gamla kuvas. Även i Libyen har funnits en undertryckt islamistisk strömning. Säkert finns bland de oppositionella även företrädare för dessa. Att Libyen efter Gaddafi skulle bli en stabil demokrati är därför ingen självklar slutsats.

Inte heller arabförbundets agerande ingjuter förtroende. Till en början var de kraftigt pådrivande för en flygförbudszon, och mot Gaddafis regim. Nu när flygförbudszonen är etablerad har man ändrat sig. Nu när det visar sig att de internationella styrkorna inte kan lösa sitt uppdrag utan att sätta in vapen mot Libyska mål, och då civila libyer riskerar att träffas, vill man inte vara med längre. Det är inte utan att man upplever dem som en smula otacksamma. Först skriker de på att väst skall komma och reda ut soppan åt dem, när väst till slut gör det, så klagar man.

Ändå vill jag hävda att det här helt rätt att Sverige deltar i insatsen. Till skillnad från Finland som har ett eget försvar, och Tyskland som är fullvärdiga medlemmar av NATO, så har Sverige ett stort behov av att samla på sig internationella pluspoäng för visad solidaritet. Vår egen säkerhet vilar idag på den bräckliga skapelse som kallas solidaritetsdoktrinen. Tanken är att vi skall hjälpa andra i nöd, och att de skall hjälpa oss i motsvarande läge. Att då backa ur när vi förväntas bistå med ganska blygsamma medel vore knappast att bädda för en generös inställning den dag vi själva behöver hjälp.

Även om insatsen som sådan baseras på en bräcklig strategi förefaller den politiskt klok. I en värld där det finns oroande tecken på ständigt återkommande kriser i relationerna mellan västvärlden och den muslimska världen, har vi här en chans att när arabförbundet ber om hjälp visa att vi faktiskt ställer upp, och att vi gör det på ett sådant sätt att vi låter libyerna själva vinna sin frihet, inte genom att vi går in och påtvingar dem västlig administration.

Gaddafis regim hör också till de lyckligtvis numera ganska få som är så vedervärdiga att man svårligen kan tänka sig att det kan bli värre. Även om man kan hysa farhågor om vad det skall bli av Libyen efter Gaddafi, så förefaller det sannolikt att det i alla fall blir bättre. Rent mänskligt är det rätt att hjälpa de som terroriseras av hans regim. Ur det perspektivet har vi allt att vinna och inget att förlora.

Inget av det som sagts om de märkliga begränsningarna i Sveriges insats, eller den oklara situationen i Libyen skall placera någon skugga över de svenska kvinnor och män som nu åker ned till Medelhavet för att göra en insats. Jag är säker på att de kommer att ge oss anledning att vara stolta över dem och deras insatser, och jag önskar dem all lycka till.

Patrik Magnusson

Rasism i svensk debatt – och i afrikansk politik

Är rasist-epitetet framför allt ett verbalt slagträ för vänstern mot politiska motståndare som enligt dem står för långt till höger och/eller är alltför kritiska till vänsterns radikala samhällsprojekt? Eller finns det ett reellt rasistiskt problem i världen, som kanske inte framför allt hör hemma på höger-vänster-skalan? Och kanske inte heller främst i väst? Det verkar i alla fall som att samtidigt som svensk samhällsdebatt många gånger gör en höna av en fjäder ifråga om vad som ”är rasism” så ger den sitt godkännande åt en hel del regelrätt politisk rasism av värsta sort – både ifråga om sådant som rapporteras och inte rapporteras speciellt mycket om i Sverige.

När Göteborgsbranden ägde rum 1998 och ett 60-tal ungdomar brann inne i Jugoslaviska föreningens lokaler bodde jag i Österrike. Saken fick stor uppmärksamhet där, och jag följde rapporteringen och debatten någorlunda väl. Jag minns den stora rädslan i den svenska debatten för att det skulle visa sig vara ett rasistdåd. Lika stor var min egen förvåning när det drogs en djup lättnandes suck utigenom debatten när det visade sig att det var iranier och inte svenskar som hade satt eld på lokalen – för då var det ju ”åtminstone inte ett rasistdåd”. Gärningsmännen, som enligt den länkade artikeln inte gav uttryck för någon ånger, åtalades INTE med gärningsbeskrivning om hatbrottsmotiv. Om gärningsmännen istället hade varit av svensk härkomst så hade det med största sannolikhet varit omöjligt att undvika en sådan gärningsbeskrivning. I det läget hade rasismdebatten fortsatt länge under uppseendeväckande former. Som det var nu uteblev rasismdebatten, enligt mig inte bara förvånande utan också chockerande fel.

Skräckexempel på den afrikanska kontinenten

Vi går vidare. Rasism och nazism kopplas gärna samman i samhällsdebatten, och det är ju faktiskt i grunden en seriös koppling. Men lika mycket som man ändå häpnar över den intellektuella ohederligheten i användningen av begreppet rasism i svensk debatt, lika mycket häpnar man över avsaknaden av en seriös analys kring vissa mycket uppmärksammade politiska händelser i dagens Afrika. För det är ju inte bara i Tunisien, Egypten och Libyen som de flesta svenskar blivit relativt väl förtrogna med tilldragelserna i denna världsdel. Vissa diktatorer har gjort sitt bästa för att hamna i blickfånget i svensk debatt – en hel del uppmärksamhet har länder som t.ex. Zimbabwe och Sydafrika fått, men i den mån det funnits en debatt så har den varit liten och ingalunda handlat om regimernas rasistiska politik och rasistiska övergrepp på befolkningen.

Robert Mugabes Zimbabwe är en totalitär och imperialistisk stat, med en enväldig diktator som anser sin egen etniska grupp stå högst i en etnisk hierarki, och som bedriver en hatkampanj mot och utrensning inklusive massmord av ett annat folkslag inom staten som också beskylls för att vara roten till allt ont i landet. Ondgörelserna över Sverigedemokraternas förmodade smygrasism (speciellt artikulerad i partiets officiella texter och utspel är den inte) vet inga gränser i svensk debatt. Men vid närmare påseende ligger väl ändå Robert Mugabe betydligt närmare Hitlers politik än vad Jimmie Åkesson gör? Trots det debatteras inte Mugabe. Kanske räcker det helt enkelt att kalla sig socialist för att få frikort? Vänta bara tills Jimmie Åkesson börjar göra det, SD under honom driver ju en i allt väsentligt socialdemokratisk socialpolitik och ekonomisk politik…

Stöttar vänstern rasism?

Det andra tämligen relevanta exemplet är som sagt Sydafrika. Sydafrika under apartheid anförs än idag som skräckexempel på rasistisk politik. Vilket förstås är korrekt – men någon debatt i rasistiska termer kring det faktum att tusentals vita bönder på senare år har slagits ihjäl med regimens goda minne har vi inte sett till, fastän de har mördats systematiskt av svarta för att de är vita. Genocide Watch anser detta uppfylla kriterierna för ett folkmord på de vita sydafrikanerna. Utöver detta har vita bönder drivits ut ur landet av regimen från mark som de har papper på äganderätten till, enbart för att de är vita. I svensk debatt förblir det tyst om detta, och det verkar rentutav i sin ordning att förtrycka och mörda de vita i Sydafrika. Antingen är det politiskt inkorrekt att prata om saken eller så är den allmänna uppfattningen bland journalister att de får skylla sig själva eftersom de är vita – jag vet inte vilket. Kanske hänger det ihop med att de vita i Sydafrika i regel också är högersinnade (samma länk igen), och att det då inte gör så mycket i den svenska vänsterns ögon att de utrotas av en socialistregim. Men ärligt talat, innebär inte detta att den svenska vänster som tiger still om den politiska utvecklingen i Sydafrika i realiteten stöttar rasism?

Sydafrika fortsätter än idag med rasistisk politik i ordets egentliga bemärkelse: de har raslagar och de inte bara bejakar etnisk diskriminering utan diskriminerar också politiskt helt öppet etniska minoriteter i landet. Hätska demonstrationer i Sverige om hur rasistiskt Israel är dyker som bekant upp med jämna mellanrum, men i den mån det alls har ägt rum svenska demonstrationer mot regimen i Sydafrika för dess rasistiska politik (någon som känner till en sådan demonstration?) så står det inte i någon som helst rimlig proportion till den välkända rasism-kritiken mot Israel. Här återfinner sig på goda grunder frågan om det beror på att Israel har en högerregering och Sydafrika har en vänsterregering? En stat som behandlar människor olika och vissa sämre för att de är av viss etnisk härkomst är rasistisk och genuint ond om den också styrs av en högerregering – men inte alls rasistisk och tvärtom per definition god om den styrs av en vänsterregering, är det så?

Nu växer problemen

I SvD den 26 februari läste jag att raslagarna nu skärps ytterligare i Sydafrika. Nu ska personalstaben på alla arbetsplatser spegla den etniska sammansättningen i landet, fastän den etniska sammansättningen skiljer sig väldigt mycket mellan olika delar av landet. Det betyder i praktiken att stora delar av Sydafrikas befolkning måste flytta för att de hör till en ”överflödig ras” i en viss region – till arbeten som med största sannolikhet är sämre än dem de har eftersom arbetsmarknadens sammansättning ifråga om inriktning och kompetensbehov givetvis också skiljer sig i Sydafrika liksom i alla länder. Många av dem lär också ha svårt att ens hitta jobb någon annanstans. Till råga på allt detta uppmanar landets socialistiska ledare och (märkväl) facket de politiska motståndarna att inte ifrågasätta det nya lagförslaget med hänvisning till att motståndarna (!) i så fall rör upp rasmotsättningarna i landet. D.v.s. om Du inte fogar Dig så är alla problem som följer därav Ditt fel. En välbekant härskarteknik som vi sett mer än tillräckligt av i 40-talets Europa.

De som framför allt drabbas av Sydafrikas nya lagförslag är de ”färgade”, som enligt sydafrikanskt politiskt språkbruk är namnet på dem som är av blandad etnisk härkomst – alltså varken svarta, vita eller indier. Det är framför allt de som utsätts för tvångsförflyttning på etnisk grund. Märkväl att det alltså är den blandade etniska härkomsten som dessa människor förtrycks för. Även detta luktar mycket illa av minnen från idéer som florerade i Europa under 1900-talets första decennier, tycker ni inte? Jag är oerhört förvånad att även detta verkar ha gått under den svenska antirasismens radar. Om den svenska antirasistiska rörelsen verkligen är vad den utger sig för att vara borde Sergels torg rimligen fyllas av återkommande demonstrationer mot den sydafrikanska politiken. Men icke.

F.ö. noterar jag att av något skäl förekommer inte ens ordet ”rasism” i SvD:s artikel. Kan det bero på att den svenska politiska korrektheten helt enkelt är så hård att man inte kan kalla verklig politisk rasism vid dess riktiga namn, utan att detta ord enbart är just ett slagträ som vänstern har monopol på vid behov att svartmåla sina motståndare? Nja, desto troligare är att en seriös högertidning som SvD inte vill verka oseriös genom att använda ett så slitet och oftast oseriöst använt begrepp som rasism. Men faktum är att slutsatsen om den svenska politiska korrektheten i så fall ändå blir densamma, d.v.s. det finns verkligen ett problem i svensk debatt att kalla saker och ting vid dess rätta namn i alla sammanhang där ordet rasism kan aktualiseras – och när rasism-begreppet används så är det alltför ofta på ett oseriöst sätt.

Den västerländska antirasismens världsansvar

Vi får inte blunda för rasismen – nedvärdering av andra folk och enskilda människor på basis av annan etnisk härkomst – och den inhumana politik som kan följa i rasismens spår. Den är ett betydande problem på många håll i världen, och är definitivt inte någonting som enbart förekommer i väst. Vi västerlänningar har lärt oss väldigt mycket med anledning av Andra världskriget, men det är faktiskt framför allt vi själva som har dragit de lärdomarna. Än idag förtrycks och mördas människor enbart på basis av sin etniska härkomst över hela världen. Också i väst, vilket verkligen är skamligt. Men det som sker här står faktiskt i marginell proportion till den regelrätta politiska rasism som tar sig kraftfulla uttryck – även i form av massmord – exempelvis i dagens Afrika. Det ska vi inte bortse ifrån.

Den antirasistiska rörelsen i västvärlden är oerhört inåtvänd. Västvärldens utåtriktade verksamhet är någonting som denna rörelse överhuvudtaget vänder sig emot med emfas, och antirasisterna tycks mena att vi västerlänningar har varit alldeles för fördömande mot andra genom historien. Men för att på allvar bekämpa rasismen i världen behövs för det första att vi i väst faktiskt bli mer utåtriktade i vårt fördömande – av regelrätt rasism. För det andra att vi förstår att det moderna politiska landskapet är mer komplext än det var i Europa på 1940-talet, varifrån så mycket av vänsterns nuvarande retorik stammar. Och, följaktligen, för det tredje att vi faktiskt undviker att använda rasism-slagträt alltför lättvindigt och kanske som ett sätt att bara slippa göra en djupare analys av politiska motståndare.

Jakob E:son Söderbaum



Organisationer & information


Konservativt Forum samlar klassiskt konservativa runtom i Sverige till diskussion och arrangerar bl.a. en årlig konferens.



Informationsportalen Konservatism.se har utmärkta sammanfattningar och fördjupningsmaterial om konservatism på svenska.


Föreningen Heimdal i Uppsala är Sveriges största och äldsta politiska studentförening. Föreningen verkar sedan 1891 för en reformvänlig konservatism.



Sprid ordet... stöd Tradition & Fason på Facebook!

Antal besökare

  • 1 034 035 träffar
Bloggtoppen.se

Politik bloggar