Archive for the 'Världen' Category

Tyskland beroende av flytande ryska kärnkraftverk

Samtidigt som man i Tyskland har beslutat sig för en radikal avveckling av den egna kärnkraften blir landet allt mer beroende av gas från Ryssland. Gas som ryssarna nu ska utvinna med hjälp av ett stort antal nybyggda flytande kärnkraftverk.

Just nu färdigställs i S:t Petersburg den första i en lång serie av flytande kärnkraftverk. De två reaktorerna som ska finnas på standardmodellen ska kunna leverera tillräckligt med energi för att försörja 200 000 hushåll. Kärnkraftverken byggs på pråmar som ska bogseras till sina destinationer där de ska leverera energi. För rysk del har kärnkraftspråmarna två primära användningsområden. De ska kunna leverera energi till avlägsna befolkningscentra och ge den energi som krävs för att utvinna den idag svåråtkomliga gasen som krävs för att fullfölja kontrakten med Gazproms kunder. Gasfält som man tror finns i Arktis och som man vet finns i Ryssland.

Vi har alltså den smått bisarra situationen att Tyskland med sitt kärnkraftsbeslut gör sig allt mer beroende av rysk naturgas. Naturgas som man endast kan få ta del av om/när Ryssland har byggt ut sina kärnkraftverk för att kunna utvinna denna gas.

Dubbelfel av kolossalformat
Det är inte svårt att se att Tyskland här begår ett dubbelfel av kolossalformat.  Den tyska kärnkraftsnedläggningen är ett slag i luften när samtidigt en granne en bit österut bygger ut sina verk som en konsekvens av den tyska nedläggningen. Politiskt är det svårt att hitta ord till det Tyskland nu håller på med. Medvetet manövrerar man sig in i en situation där man blir allt mer beroende av energi från Ryssland. Ju mer beroende man blir desto större påtryckningsmöjligheter från Moskva på Berlin.

Det nya återförenade Tyskland är viktigt för Europa. Det är viktigt för EU och det är viktigt för NATO. Hur självständigt detta Tyskland i framtiden kan vara när det är Ryssland som bestämmer om landet ska få tillräcklig med energi till hushåll och till industri återstår att se. Redan har vi kunnat se hur Tyskland i sina utrikes- och säkerhetspolitiska ställningstaganden tar hänsyn till vad man tycker i Moskva.

Dubbla syften med kärnkraftspråmar
Det är svårt att inte se hur man från rysk sida tänker utnyttja de nya flytande kärnkraftspråmarna. Dessa blir en direkt fortsättning på gasledningspolitiken.

Ett 50-tal kärnkraftspråmar lär täcka det nuvarande behovet i Ryssland. Men det finns också ett utländskt intresse för dessa. Enligt den ryska kärnkraftsmyndigheten Rosatom ska ett 15-tal länder vara intresserade av att köpa eller hyra ryska kärnkraftspråmar. Här finns det anledning att komma ihåg en av Vladimir Putins doktriner.  Nuvarande premiärministern och tidigare presidenten har slagit fast när det gäller rysk energiförsäljning att ”All rysk energiexport ska användas för att öka Rysslands inflytande i omvärlden”. När det gäller Tyskland har det varit lätt. Tyskarna har själv manövrerat sig in i ett beroende av Ryssland. Framtiden får visa vilket priset blir.

Med en export av flytande kärnkraftverk följer ett starkt ryskt inflytande. Vad kommer med som följdavtal?  När gasledningen i Östersjön blev en realitet fick vi veta från president Putin att den ryska Östersjöflottan fått en ny uppgift. Får den ryska flottan fler nya uppgifter och med uthyrningen av kärnkraftspråmarna? Länder i Latinamerika, Asien och Afrika är spekulanter. Risken är uppenbar att antalet icke-demokratiska länder med tillgång till kärnkraft ökar. Ryssland tvekar inte att sälja (eller hyra ut) sina produkter till regimer som inte är demokratier eller vägrar respektera de mänskliga rättigheterna.

Vad säger Sverige?
Ryssland går med sina flytande kärnkraftverk ytterligare ett steg i att utnyttja energin som ett vapen för ökat politiskt inflytande i världen. Ett steg som innebär ökad osäkerhet, påtagliga miljörisker och en grå zon när det gäller kontroll av världens kärnkraftverk.

En officiell kommentar från den svenska regeringen borde vara på sin plats. Dessa flytande kärnkraftspråmar ska bogseras genom Östersjön, förbi svenska kuster och möjligen genom Öresund.  Vilka är riskerna under transporterna? Hur ser den ryska beredskapen ut? Krävs det utbyggd svensk beredskap? Detta en svensk angelägenhet. Detta är frågor  som måste få svar nu. Inte när kärnkraftsbogseringen har börjat.

Rolf K Nilsson

Paneuropeisk konservatism-konferens i Belgien

CERREPORTAGE | Den årliga paneuropeiska konferensen för konservativa intellektuella ägde i år rum den 7-10 juli i Leuven, Belgien. Det var den sjätte sedan grundandet av The Vanenburg Society och samlade ett 30-tal deltagare från Belgien, Nederländerna, Polen, Storbritannien, Sverige, Tyskland, Ungern, USA och Österrike. Det övergripande temat för konferensen var ”Democracy, Secularism, and the Conservative Argument”, till vilket alla diskussionsseminarier anknöt på olika sätt. Till de mer internationellt välkända deltagarna hörde Roger Scruton (Storbritannien) och Andreas Kinneging (Nederländerna), båda framstående konservativa tänkare.

Konferensen inleddes kvällen den 7 juli med ett anförande av Roger Scruton för medlemmarna av Vanenburg Society. Ämnet var “The boundaries of, divisions within, and prospects of European conservatism”. Förmiddagen den 8 juli ledde Mark Henrie (USA), ansvarig för tankesmedjan ISI:s akademiska affärer, en diskussion för hur vi tillsammans kan producera en bok om vad modern europeisk konservatism är och innebär. Han identifierade ett antal kriser, och i diskussionen kring dessa beslöts om olika kapitel som medlemmarna kunde skriva.

Vid lunch den 8 juli anlände övriga deltagare vid konferensen, d.v.s. personligt rekommenderade av Vanenburg Society’s medlemmar. Ett allmänt inledningsanförande hölls av vår belgiske värd Frank Judo och den paneuropeiska tankesmedjan Center for European Renewals ordförande András Lánczi, vilket följdes av ett diskussionsseminarium av Lánczi på temat ” Democracy and the need for transcendence”. Nivån på samtliga dessa diskussionsseminarier var i år rekordhög, det var helt enkelt filosofi på väldigt djup nivå. Under eftermiddagen hölls ett av Ryszard Legutko (Polen) på temat ”Socrates, democracy and God”, och därefter ett av Andreas Kinneging på temat ”Democracy, populism & virtues”. Efter middagen höll Mark Henrie en country report om läget i USA och det förestående valet 2012.

Lördagen den 9 juli höll Melvin Schut (Nederländerna) ett diskussionsseminarium med nya och anslutande perspektiv till Kinnegings ämne, med rubriken ”Tocqueville, populism & democracy”. Attila Károly Molnár (Ungern) höll en country report som fokuserade på den nya mycket konservativa ungerska konstitutionen, och den debatt som följt i spåren av att parlamentet antagit denna. Harald Bergbauer (Tyskland) höll i ett seminarium på temat ”Voegelin, gnosticism and democracy”.

På söndagen höll Frank Judo en country report om Belgien, och den svenska delegationen presenterade en country report. Konferensen avslutades med en sammanfattande diskussion av Center for European Renewals sekreterare Jonathan Price (Storbritannien).

Liksom tidigare var det en mycket givande konferens, både sett till vad som diskuterades och beslutades och det faktum att det finns en märkbart växande konservativ rörelse i Europa. Att konservativa intellektuella från såväl Väst- och Östeuropa som USA träffas och utvecklar sitt samarbete är ovärderligt, och det märks såhär på sjätte året att samarbetet också verkligen leder till konkreta resultat.

Jakob E:son Söderbaum

– – –

The Usual Suspects

Bomben i Oslo och massakrerandet av de norska socialdemokraternas ungdomsförbund är bland de värsta attentat som drabbat Europa efter andra världskriget. Vad som från början såg ut att vara ett dåd av en islamistisk terrorgrupp visade sig vara något helt annat – en rubbad grönsaksodlare med radikalnationalistisk agenda var istället den som utlöst bomben i Oslo och avrättat ungdomarna.

Anders Behring Breivik blev över en natt världskändis, precis som så många massmördare innan honom. Men han sticker ut från mängden. På Facebook och på nätforum har han kallat sig konservativ och kristen. Därav drar man slutsatsen att han är ”kristen fundamentalist”. Han var också medlem i populistiska Fremskrittspartiet till för fyra år sedan. Därav drar man slutsatsen att han sypatiserar med FrP, fastän han själv tagit avstånd från dem på internet. Det kokas soppa på en spik när det ska slås mynt av människors olycka. Längst av alla går Lisa Bjurwald i Expressen, när hon påstår att hans åsikter stämmer överens med SD:s. SD:s åsikter ges skulden för att en psykopat fullproppad med anabola steroider och efedrin mördar hundra människor. Det är långsökt, magstarkt och osmakligt.

En snabb avsökning av Facebook, kvällstidningar och debattsidor visar på flera absurda slutsatser som dras. Men Lisa Bjurwald vill gärna vara värst, och kopplar in den kulturkonservativa intellektuella tidskriften Axess i terrorattentatet. De ”driver samma linje” som Behring Breivik, menar hon. David Cameron och Angela Merkel är också insyltade, eftersom de offentligt kritiserat det multikulturella projektet som segregerat både Storbritannien och Tyskland istället för att skapa samhörighet medborgare emellan. Kontentan av det hela blir att den som inte ställer upp på multikulturalismens tämligen offensiva krav medverkar till massavrättningar av unga socialdemokrater i Norge. Jodå.

Efter dådet kommer förnumstiga och plikttrogna debattörer att slå oss i huvudet med Europol-rapporten som säger att islamistisk terrorism utgör en tredjedels procent av alla terrordåd i Europa. Och ja, så kan det säkert vara med en väldigt bred definition av begreppet terrorism (enligt rapporten ska 1770 dåd ha utförts mellan 2006-2009). De kommer att peka på det stora antalet ”högerorienterade” dåd i rapporten. Ja, för enligt deras definition är all separatism högerorienterad. Och bland dåden räknas även misslyckade, planerade och avbrutna dåd. IRA stod år 2010 för 124 sådana dåd. PKK och ETA räknas även de in som högergrupperingar i statistiken. Separatister i Frankrike och Spanien stod år 2010 för över 80 procent av terrorismen i Europa, Storbritannien exkluderat. De högerextrema attentaten 2010 uppgick till fyra stycken, samtliga i Ungern. Om man tar på sig tillräckligt skeva glasögon skulle man dock kunna påstå att det socialistiska ETA är en högergrupp. Och det är precis vad som kommer att påstås. Jodå.

Oavsett vilket, är statistiken ungefär lika intressant som frågeställningen vem av Stalin och Hitler som dödade flest. Siffervändande är i slutändan bara just siffervändande. Kampen mot terrorism fortsätter och måste fortsätta att prioriteras. Oavsett om den finansieras av främmande makt, ihopskramlade slantar från beundrare eller en enskild galnings egen kassa. Oavsett om dåden beordras av inre röster, globala organisationer eller utförs på eget initiativ. En blond norrman som beundrar Geert Wilders, tar anabola steroider, ser sig som en modern korsriddare och fyllt hela sin Facebook-profil med obskyr trance-musik dagarna före dådet har lyckats slinka igenom nätet. Det lär Europas säkerhetstjänster ta lärdom av.

Vilken grupp sitter då på skulden den här gången? Svaret är samma som förra gången, och gången före det: De som ser våld mot oskyldiga civila som ett politiskt medel. De som ser sig själv som heliga krigare med rätt att utplåna människoliv. De som i sin skruvade låtsasvärld får 72 oskulder i himmelen eller ett ”rent” Europa genom att våldföra sig på andra, de har skulden. De kommer även fortsättningsvis att bekämpas i kriget mot terrorn. Fremskrittspartiet har inte dödat någon. SD har inte dödat någon. En synnerligen rubbad individ fullproppad med droger och vanföreställningar har gjort det.

Andreas Braw

Belgien – ett regeringslöst land mitt i EU:s hjärta

EU-PERSPEKTIV | Belgien är på många sätt ett speciellt land. Det bildades 1830 som en utbrytning ur Nederländerna i kölvattnet av Wien-kongressen 1815, för att Europas övriga stormakter annars tyckte att Nederländerna skulle bli alltför mäktiga. Innan 1815 hade även Frankrike gjort anspråk på territoriet, som inbegriper en betydande franskspråkig befolkning. En tysk furste sattes som kung över det nya landet Belgien, vars namn hade historiska rötter. Att på så vis bilda ett land som en kompromiss mellan andra parter än de berörda är ett minst sagt okonservativt tillvägagångssätt.

I vår tid har landets huvudstad Bryssel kommit att få tjänstgöra också som hela Europas huvudstad, i och med att EU har förlagt sitt parlament och sin kärnverksamhet dit. Att placera EU:s huvudstad i ett land skapat av Europas stormakter snarare än hos en av de historiska stormakterna har givetvis varit en neutralitetsfråga. Men det bidrar ytterligare till bilden av landet Belgien som ett europeiskt projekt snarare än som ett demokrati för befolkningen själv.

Idag har också den belgiska demokratin stora problem med att hålla ihop. I själva verket har landet i över ett års tid nu varit utan regering – det är alltså längre än Irak. Variationen av partier i kombination med språkskillnaderna mellan det flamländska norr och det franskspråkiga söder har medfört denna besynnerliga situation. Kanske har problemen som antytts även historiska rötter, vilket gör dem mera djupgående än att vara rent dagspolitiska. Lösningen såhär långt har hur som helst varit att en interrimregering hanterar de akuta ärendena fall för fall i mycket nära samarbete med parlamentet.

Ett land utan regering låter i de flestas öron som ett land i kris och kaos. Men Belgien är absolut inte detta. Affärer och myndigheter rullar på, och livet går sin gilla gång. Ingenting verkar utgöra något större problem med den förevarande situationen, och några egentliga konstigheter för samhällets del märks heller inte av enligt några belgiska vänner som jag talade med nu i helgen. Att den belgiska interrimregeringens huvudförhandlare opererat sina stämband och för en period varit bokstavligen röstlös har inte heller inneburit några märkbara komplikationer, hur märkligt även detta än kan te sig.

Bra med en regeringslös stat?

Allt detta borde kunna väcka rätt mångas intresse för Belgien i dessa dagar. En tanke som en hel del liberalt sinnade politiska bedömare lär ägna sig åt torde vara: varför ska man överhuvudtaget ha en regering, om det funkar bra förutan? Och låter det inte toppen att ett slags ”verkställande utskott” i parlamentet gör allting i enlighet med parlamentets vilja? Sådana frågor ska man givetvis inte backa för, de angår i allra högsta grad inte bara belgarna utan alla som tror på eller berörs av liberalismens tankevärld. Kort och gott: alla västerlänningar, och många andra utanför vår civilisations gränser.

Som konservativ förstår man att gränser är av avgörande betydelser för att människor ska kunna fungera bra ihop, vilket inte liberalerna godtar. Man förstår också som konservativ att medborgarna behöver frihet inom ramen för dessa gränser för att samhället ska må riktigt bra, vilket inte socialisterna för sin del tror på. Följaktligen är staten en essentiell del i konservativ politik, och konservativa sjunger inte med liberalerna i melodin ”Jag hatar staten”. Ett statslöst samhälle är helt enkelt inte bra även om det fungerar på kort sikt.

Den andra frågan handlar om hur bra eller dåligt det är med ett samhälle utan politisk styrning. Här närmar vi oss gemensamma intressen mellan liberaler och konservativa, för vi konservativa önskar ju ett samhälle utan stora politiska projekt och med så lite politisk klåfingrighet som möjligt. Det konservativa svaret på frågan beror dock på hur samhället ser ut, och på hur invånarna uppfattar detta. I Sverige anser de flesta till höger om mitten (och för all del säkert också somliga en bit ut till vänster) att det samhälle som socialdemokraterna byggt, under sitt för demokratiska länder världsrekordlånga regeringsinnehav på 65 år, är ett helt annat samhälle än det som vi vill ha. Detta krackelerade socialistiska system som lappats ihop med socialliberalism är inte någonting som vi vill förvalta. Vi vill reformera detta samhälle genomgripande.

Lyfter man blicken från de egna intressena till samhällsnivå är det lätt att se att det alltid kommer att finnas partier som vill reformera, medan andra vill förvalta – liksom partier som vill bådadera men på olika sätt. Så ser den demokratiska verkligheten ut, och konservatismen är bara en av flera krafter som vill reformera samhället. Så det hela kokar ner till att det belgiska exemplet med en välfungerande regeringslös stat å ena sidan är högintressant ur studiesyfte, men å andra sidan knappast någon modell att eftersträva – åtminstone inte i Sverige. I jämförelse med Sverige har också Belgien ett starkt regionalt styre, vilket vi saknar efter 65 år av socialdemokratisk centraliseringspolitik. Regionalt styre är normalt bra ur konservativ synpunkt, men samma tänkande går även igen på den nivån. Så jag tänkte inte gå in djupare på det perspektivet här mer än att jag konstaterar just att belgarna har och verkar tycka bra om regionalt styre. Det speglar också en skepsis mot Belgien som stat, i det att Belgien också har en stark socialdemokratisk tradition (exempelvis är flertalet belgiska dagstidningar socialistiska till följd av socialisternas politiska dominans i landet).

Kan och bör Belgien hållas samman?

Vid sidan om denna diskussion på övergripande politisk principnivå, är förstås lika viktigt att diskutera vad som är eftersträvansvärt för ett land som Belgien med sin speciella bakgrund och speciella nutidspolitiska situation. Är det rätt att hålla ihop ett sådant land under sådana förutsättningar? Givetvis är denna fråga upp till folket att avgöra, men det är inte heller självklart att det är folket som kommer att fälla avgörandet om detta.

Belgiska kvällstidningar har under en längre tid lyft frågan om att landet eventuellt kommer att styckas upp som en följd av den pågående regeringskrisen. Det torde vara uppenbart för alla och envar att läget i Europa idag definitivt inte är detsamma som vid tiden för Wien-kongressen, och de behov av maktdelning i Europa som då fanns har förändrats i grunden sedan dess. En logiskt rimlig möjlighet är i så fall att den flamländska delen går ihop med Nederländerna och den franska delen med Frankrike. För att bibehålla Bryssels relativa neutralitet som huvudstad i EU skulle man antingen kunna låta staden och dess närområde bli en mini-stat ungefär som Luxemburg, eller en stat inom gränserna för en annan sta ungefär som Vatikanstaten. Detta skulle också fungera väl ihop med det faktum att Bryssel-regionen är den enda region i Belgien som är officiellt tvåspråkigt, resten av Belgien är tydligt uppdelat mellan flamländska och franska (plus en liten region i öster som är tyskspråkig).

Bland de påtagliga hindren för detta utfall är dels att Belgien är en monarki, och monarkier har en tendens också i vår moderna tid att hålla samman folk helt enkelt genom att de är populära. Dessutom uppgår Belgiens statsskuld till 97% av BNP, vilket är den tredje högsta i Europa. Vid sidan om detta spelar EU:s bedömning av de sammanlagda faktorerna stor roll, och stabilitet i hjärtat av EU är givetvis ett för EU-administrationen överordnat mål. Så även om jag tror att en uppdelning som den ovannämnda vore att föredra ur konservativ synpunkt, tror jag att även i detta kommer utomstående aktörer att forma Belgiens framtid utifrån externa hänsyn snarare än interna. I vilket fall lever debatten om en eventuell delning av landet kvar i den belgiska kvällspressen, och under alla omständigheter kommer det förbli intressant att följa utvecklingen i Belgien framöver.

Post Scriptum

T&F:s redaktörer utanför EU-parlamentet.

T&F:s redaktörer har under den gångna helgen själva besökt Bryssel. Det var med stor häpnad vi konstaterade att vår sprillans nya turistkarta inte hade med EU-parlamentet någonstans. Efter mycket om och men lyckades vi komma fram till området kring Place de Luxembourg där det ligger tillsammans med en mängd andra EU-institutioner. Varken på vägen dit, när vi närmade oss eller ens när vi var framme fanns det några som helst skyltar om EU-parlamentet och var detta är beläget. Det borde faktiskt ligga i hela EU:s intresse att intresserade turister hittar till EU-parlamentet och tar med sig hem den positiva känslan av att ha hittat vad de sökt. Det borde vara lika viktigt för marknadsföringen av EU-projektet på gräsrotsnivå som det är farligt att intresserade turister tvingas ge upp och blir sura över att inte ens ha kunnat hitta EU-parlamentet när de väl tagit sig till Bryssel. De allra flesta hyser ju också någon form av kritik mot EU för att inte ta tillräcklig hänsyn till de olika folken i EU, och att då hålla sig borta från vanligt folk att ens hitta till EU-parlamentet lär kunna underblåsa denna kritik ännu mer. Denna tanke verkar dock inte ha fallit EU-administrationen in. Detta måste verkligen ändras på, allra senast i samband med att frågan om Belgiens egen framtid löses.

Jakob E:son Söderbaum

Europa efter Pax Americana

Cecil Rhodes - Vid hans död 1902 verkade det brittiska imperiets hegemoni ohotat och evigt

1900-talet var det amerikanska århundradet, på samma sätt som 1800-talet var det brittiska. För praktiskt taget alla nu levande européer har USA, vare sig man insett det eller ej, gillat det eller ej, utgjort den yttersta garanten för vår samhällsordnings fortlevnad. Det finns dock mycket som tyder på att det amerikanska århundradet lider mot sitt slut, att nya tider stundar. För oss Européer kommer detta att innebära en grundläggande omprövning av vår säkerhetspolitik.

Ett antal händelser under de senaste halvåret illustrerar tydligt vad som sker. Vi börjar i Washington. Under våren har en politisk strid förs om den amerikanska budgeten. USA har ju ett notoriskt budgetunderskott, och de två stora partierna, republikanerna som kontrollerar representanthuset och demokraterna som har majoritet i senaten är oense om vad och hur mycket som skall sparas. Detta har lett till att man tidvis endast haft en tidsbegränsad provisorisk budget. Med endast timmar tillgodo lyckades man i mars nå en kompromiss, och därmed förhindra att den federala regeringen blivit utan pengar för sina löpande utgifter.

Den amerikanska regeringen var således timmar från att tvingas ställa in sina betalningar. Nu låter detta kanske mera dramatiskt än vad det var. Detta berodde ju på en politisk låsning snarare än att landet var konkursmässigt på riktigt. Tittar man bakom kulisserna ser det dock på sikt rätt allvarligt ut. Den kompromiss man till sist nådde innebar besparingar i storleksordningen 40 miljarder dollar, detta i en budget som ursprungligen låg med ett prognostiserat underskott på ofantliga 1600 miljarder dollar (och nej, detta är inte Bush och Irakkrigets fel – innan Obama tog över rodret var underskottet aldrig mer än en fjärdedel av dagens). Av underskottet har man nu lyckats göra sig av med 2,5%. Återstår då 97,5%.

Obama - Sedan hans tillträde har USA:s budgetunderskott skenat bortom all kontroll

Lite mera sifferexercis. Den amerikanska statsskulden uppgår till omkring 14 340 miljarder dollar, vilket skulle motsvara ungefär 90% av landets BNP, d.v.s. ungefär i linje med de Kalle Anka ekonomier vid Medelhavet vi nu har fullt sjå att rädda. Årets amerikanska handelsunderskott närmar sig 700 miljarder dollar, varav hälften är i handeln med Kina. År 1953 stod USA för 45% av världens samlade produktion. Sedan dess har dess andel minskat (1960: 26%, 1980: 22%, 2000: 20%, prognos 2020: 19% ).

Under det kalla krigets tid stod USA för en oproportionellt stor andel av den fria världens samlade försvarsansträngningar. Av världens samlade militära utgifter stod USA för omkring 30-37%, ungefär lika mycket som ärkerivalen Sovjetunionen. Västeuropas motsvarande andel låg i storleksordningen 15-20%. USA byggde upp ett nät av allierade och baser runt om världen. 300 000 till 400 000 amerikanska soldater var ständigt stationerade i Västeuropa, främst i Tyskland. Ytterligare drygt 100 000 återfanns i Japan eller Sydkorea. Under kortare perioder hölls ytterligare 100 000-tals soldater i enskilda länder, såsom Korea och Vietnam.

Amerikanska trupper på vakt mot WP i Tyskland under kalla kriget

Utöver detta hade USA trupper i praktiskt taget vartenda hörn av jordklotet utanför kommunistblocket. Det kunde röra sig om flygbaser, marinbaser, stationer för underrättelseinhämtning, specialförband, eller bara rådgivare och utbildare. 1988 hade USA fler än 100 militärer i vardera Australien, Filippinerna, Thailand, Sydkorea, Japan, Belgien, Tyskland, Grekland, Grönland, Island, Italien, Nederländerna, Norge, Portugal, Spanien, UK, Bahrain, Diego Garcia, Egypten, Saudiarabien, Turkiet, Bermuda, Canada, Cuba (Guantanamo), Honduras och Panama.

Kalla krigets slut innebar reduktioner i de amerikanska styrkorna, och närvaron utomlands. Kriget mot terrorn vände dock den trenden och snart var de amerikanska militärutgifterna uppe på samma nivå som under det kalla kriget. Antalet baser utomlands växte än mer, och tidvis har USA hållit stora numerärer trupp främst i Irak och Afghanistan. Nu stundar sannolikt andra tider.

Det finns, i alla fall i länder med ett medieklimat liknande det svenska, en stark föreställning om att det råder ett starkt samband mellan USA:s militära åtaganden i allmänhet och kriget i Irak i synnerhet, och de enorma budgetunderskotten. Detta är inte helt sant. Visst har USA stora militära utgifter (nästan 5 % av BNP), men inte större än vad de med lätthet klarade under det kalla kriget. Dagens budgetunderskott är också 2,5 gånger så stort som hela USA:s försvarsbudget, så något annat måste också kosta för mycket.

Även om myten om det av rustningar nedtyngda USA inte riktigt stämmer, så torde det inte råda något tvivel om att även den militära sektorn kommer att få känna på hårda åtstramningar. Med så stora underskott som USA dras med kommer nog inget område undan, och man får komma ihåg att det är den amerikanska vänstern som styr landet, så någon positiv särbehandling torde inte de grönklädda kunna räkna på. Kostsamma välfärdsreformer torde gå före. När nu USA äntligen fått fatt i ärkefienden Bin Laden, så öppnas också möjligheter för att trappa ned kriget mot terrorn – och ändå med viss trovärdighet deklarera sig som segrare.

Avgående försvarsministern Gates om NATO:s framtid: "Dim, if not dismal"

Tydliga signaler om vart USA är på väg kom nyligen från den avgående amerikanske försvarsministern Robert Gates. I ett tal till sina NATO-allierade kritiserade han de europeiska NATO-ländernas friåkande på det säkerhetspolitiska området. Han utmålade en dyster framtid för NATO-alliansen om inte de Europeiska länderna tog sig samman och började bära sin del av lasset. Han påminde om att det inte är självklart att USA i framtiden finner investeringen i Europas försvar värt kostnaderna.

Det är svårt att hävda att Gates har fel. Man behöver bara titta på hårda fakta, så konstaterar man att Europa allt sedan Hitlers dagar åkt snålskjuts på USA, och att detta friåkande accentuerades efter Sovjetunionens sammanbrott. Det borde inte komma som en överraskning att USA nu ledsnar på att betala notan för sin snåla och otacksamma europeiska kusin. För inte nog med att vi låter USA betala, vi tackar för hjälpen med ständig kritik av det amerikanska samhället och allt vad USA tar sig för.

Ett exempel som illustrerar det europeiska beroendet av storebror men också USA:s svalare attityd är insatsen i Libyen. Högst motvilligt lät USA sig släpas till den av Frankrike och Storbritannien initierade insatsen. Under insatsens första två veckor nådde koalitionen tydliga framgångar. Gadaffis styrkor trycktes tillbaka på alla fronter och tycktes ett tag nära sammanbrott. Sedan drog sig USA ur det aktiva deltagandet i insatsen.

Nu blev det upp till det fåtal europeiska länder, bl.a. Storbritannien, Frankrike, Norge, Danmark och Belgien, som faktiskt tillåtit sina flygplan att angripa Gadaffis styrkor att bära upp insatsen. På bara några dagar återtog nu Gadaffis styrkor förlorad mark varefter ett mera låst läge inträdde. Koalitionen utan USA visade sig helt enkelt inte ha kapacitet att trycka tillbaka de förhållandevis obetydliga styrkorna från ett tämligen efterblivet land med en befolkning mindre än Sveriges. Än värre blev det efter en tid när det visade sig att förråden av precisionsbomber snabbt började ta slut för många mindre länder.

Sammantaget tecknas en bild av ett USA som nu snabbt börjar hinnas ifatt av verkligheten, ett USA som nu börjar komma till insikt om att de inte längre har resurser att vara den enda supermakten, utan kommer att tvingas till smärtsamma besparingar för att få balans i sin skenande ekonomi, besparingar som oundvikligen kommer att innebära att delar av det världsomspännande nät av militära baser och åtaganden som USA skapat måste monteras ned.

Tornados från RAF Marham lufttankar på väg att avfyra sina Storm Shadows mot Libyen

Samtidigt tecknas bilden av ett Europa som i decennier vant sig vid att åka snålskjuts på USA när det gäller militärt försvar, vars bantande och splittrade krigsmakter är så tandlösa att de inte ens förmår näpsa en tredjerangens diktator på Europas egen bakgård, utan att behöva massivt amerikanskt stöd.

Det torde knappast behövas en särskilt vass spåkula för att inse att den amerikanska militära närvaron i, och stödet till, Europa kommer att drastiskt reduceras. Av alla USA:s globala åtaganden torde detta framstå som ett av de minst angelägna att upprätthålla. Europa är en otacksam vän som egentligen inte behöver hjälp, utan har resurser att hjälpa sig själv om man bara ville. Det stagnerande Europa framstår också strategiskt som allt mindre viktigt ställt i relation till det dynamiska Stillahavsområdet.

Den bistra verklighet Europa har att förhålla sig till är således att vi inom en snar framtid kommer att tvingas ta itu med decennier av försummelser på det militära området. Den tid då de europeiska försvarsplaneringarna kunde bygga på föreställningen att ”någon annan” skulle kompensera de egna försummelserna och gripa in som en räddande ängel när krisen kommer är förbi. Detta må kanske ha fungerat när ”någon annan” var USA, men när ”någon annan” är ett annat Europeiskt land som slarvat lika mycket med försäkringspremien som en själv, då ligger man risigt till.

Jag måste medge att jag inte är helt optimistisk inför de europeiska ländernas förmåga att anta utmaningen. Allt för länge har Europas stater vant sig vid en bekväm tillvaro där man inte behöver ta särskilt stort ansvar, utan är fri att unna sig tämligen kostsamma sociala satsningar. Detta har resulterat i att Europas ekonomiska dynamik urholkats, och i många av kontinentens länder är ekonomin knappast i bättre skick än den amerikanska.

NATO-ordförande Anders Fogh Rasmussen - magister för en klass notoriska skolkare

Hittills har EU visat sig bättre på att enas om detaljregleringar av sådant som de ärligt talat inte har med att göra, än att enas om verkligen viktiga saker som faktiskt kräver samarbete. Utrikes- och säkerhetspolitik är definitivt ett område som kännetecknats mer av splittring än samverkan. Med tanke på att det kommer att krävas både betydligt mera av samverkan och samarbete, och omfattande tillskott av ekonomiska resurser om Europa skall få ett hållbart försvar, så är jag rädd att min pessimism inte är ogrundad.

Vad som torde behövas för att låsa upp alla de knutar av byråkratisk hämning och revirpinkande är en kraftfull extern chock. Om ett totalt amerikanskt tillbakadragande från Europa skulle vara en tillräckligt kraftfull chock låter jag vara osagt, men det är inte utan att tanken slår mig att den största tjänst USA kunde göra oss européer, när de uppenbarligen inte längre har lust eller råd att försvara Europa, skulle vara att genomföra sin reträtt så raskt, så totalt, och under så mycket buller och bång, att inte ens europeiska toppolitiker kan undgå att se vad som händer.

Patrik Magnusson

 

Inlägget även publicerat på Esse Non Videri

Svenska diktaturkramare på ny kryssning

Så var det då åter dags för diktaturens kreatur att samla sig till ett utfall mot mellanösterns enda etablerade och stabila demokrati. Än en gång avseglar en flottilj för att utkämpa propagandakrig mot Israel och för att öppna upp Gaza för vapensmuggling, så att de islamistiska fanatikerna i Hamas skall få tillfälle att fullfölja det folkmord på det judiska folket som deras själsfränder misslyckades med för 66 år sedan.

Leninpristagaren Mattias Gardell är en av organisatörerna bakom konvojen

Som vanligt sluter vänsterns kulturelit upp bakom detta projekt, t.ex. genom detta upprop i SvD. Där återfinns de vanliga syndarna, men också en del personer som borde veta bättre, som borde hålla sig för goda både för det sällskap de hamnat i, och det politiska mål, Israels utplånande, de faktiskt ställer sig bakom.

Ok, jag kan redan se invändningarna framför mig: Konvojen är ju en humanitär insats för att hjälpa Gazas lidande befolkning genom att frakta dit mat och mediciner som de så desperat behöver, alternativt att konvojen är en manifestation i syfte att bryta Israels olagliga blockad av Gaza, och att bara Israel slutar göra livet surt för palestinierna så kommer fred och försoning som ett brev på posten att kunna avnjutas av både israeler och palestinier.

Om man bara slutar envisas med att låta sådana trivialiteter som fakta komma i vägen så kan ju dessa invändningar låta bestickande. Men låt mig ändå som den griniga gamla konservativa gubbe jag är göra precis tvärtom. Låt mig istället för att, som så populärt är idag, blint springa i den politiskt korrekta masshysterins spår, vara så besvärlig att jag ägnar mig åt lite självständigt faktabaserat tänkande.

Hjälper Ship to Gaza befolkningen i Gaza?

Stämmer det verkligen att Ship to Gaza syftar till att hjälpa nödlidande i Gaza? Detta är egentligen två frågor, Lider folket i Gaza verkligen nöd, och om så är fallet kan konvojen avhjälpa denna nöd? Det är naturligtvis en definitionsfråga vilka förhållanden som kan räknas som nöd eller ej. Jag tänker inte ens försöka förneka att livet i Gaza måste vara ett helvete, men då kanske inte så mycket beroende på materiell nöd som på det politiska förtryck som råder där, utövat inte av Israel som många kanske tror, utan av de Hamaskontrollerade palestinska myndigheterna i Gaza.

Tittar man på vanliga indikatorer på levnadsstandard som spädbarnsdödlighet och medellivslängd så utmärker sig inte Gaza speciellt. Visst, inte når man upp till den nivå som åtnjuts i Västeuropa eller Israel, men man ligger långt över många länder i tredje världen, och bättre till än regionala grannar som Turkiet och Egypten. Den så kallade blockaden hindrar inte heller att tusentals Gazabor årligen får avancerad vård i Israel, eller att tusentals ton förnödenheter, allt ifrån mat till mediciner, kommer till Gaza landvägen via Israel.

Humanitär hjälp eller mediejippo?

Att påstå att det finns en verklig nöd för Ship to Gaza att lindra med sin last vore således en överdrift. Tittar man lite på den förra konvojen inser man också att även om sådan nöd verkligen funnits, så hade konvojen knappast varit till hjälp. Fartygen var så fullastade med aktivister att man endast fick plats med 10 000 ton förnödenheter, ungefär motsvarande en veckas import från Israel. Mycket av varorna i lasten var dessutom i undermåligt skick. Precis som denna gång erbjöds fartygen av Israel att lossa sin last i Israelisk hamn för vidare befordran till Gaza (minus eventuella kontraband som vapen naturligtvis), något konvojens organisatörer inte var intresserade av. Nu hamnade lasten ändå i Israel sedan konvojen bordats, men ingen hörde av sig och var intresserade att hämta lasten när israelerna efter inspektion släppte den för vidare transport till Gaza.

Fakta talar således för att vad än Ship to Gaza var/är så inte handlar det om en humanitär insats. Många av arrangörerna erkänner också öppet att det inte handlar om detta, utan om en politisk manifestation, en aktion för att piska upp en opinion mot Israel och tvinga dem att häva blockaden mot Gaza. Låt oss därför slippa alla patetiska försök att låtsas som om aktivisterna bakom konvojen är neutrala i konflikten och drivna endast av humanitära skäl. De tar klar och tydlig ställning mot Israel och för dess motståndare i Gaza, Hamas.

Varför Blockad? Varför inte?

Hur är det då med blockaden? Om nu konvojen syftar till att bryta en illegal blockad, är inte det ett legitimt syfte som motiverar denna typ av aktioner? Rent juridiskt råder delade meningar om huruvida blockaden är legitim eller ej. Förutom rent partiska tolkningar tycks uppfattningen om blockadens legitimitet bero på hur man ser på Gazas ställning. Om man betraktar Gaza som ett självständigt land som är i krig med Israel så är Israel i sin fulla rätt att utöva blockad.

Om man däremot betraktar Gaza som en del av Israel, eller som ockuperat av Israel, så kan blockaden betraktas som illegitim, eftersom de internationella regler som legitimerar blockad endast gäller internationella konflikter. Ironiskt nog borde detta innebära att Israel betraktar Gaza som självständigt, medan Hamas anhängare ser Gaza som en del av Israel. Vem har då rätt? Problemet är att båda, eller ingen om man så vill, har rätt.

Formellt är Gaza inte en självständig stat, utan ockuperat av Israel. I praktiken fungerar dock Gaza som en självständig stat, och det islamistiska Hamas som dess regering. Israel har helt utrymt Gaza och utövar ingen militär kontroll på marken. Däremot kontrollerar Israel luftrummet över Gaza och som sagt dess kustlinje.

Om vi lämnar juridiken bakom oss och tittar på faktiska motiv och konsekvenser av blockaden klarnar bilden i mina ögon. Varför upprätthåller Israel blockaden? Varför vill Hamas och dess lydiga redskap i den globala vänstern bryta den? Vad skulle hända om blockaden upphörde?

Israelisk skolbuss träffad av missil från Gaza

Israels syfte med blockaden är i huvudsak att förhindra införsel till Gaza av vapen, såsom raketer, som sedan kan användas av militanta palestinier, med Hamas goda minne, för att beskjuta civila Israeler. Sedan 2001 har över 8000 raketer avfyrats från Gaza mot Israel. Till en början handlade det om ett fåtal attacker, men sedan Israel evakuerat Gaza 2005 ökade attackerna lavinartat. Under 2008 började Hamas och andra milisgrupper smuggla in raketer via Egypten. Dessa nya raketer hade längre räckvidd och beskjutningarna ökade nu till en intensitet om över 100 om dagen. Totalt dödades 28 israeler och hundratals skadades.

Det var i syfte att stoppa dessa raketattacker som Israel angrep Gaza årsskiften 2008-2009, och det är för att hindra att än fler raketer förs in med fartyg som Israel vägrar släppa genom fartyg till Gaza. Att hotet om smuggling är reellt visar en incident i mars detta år, då Israel bordade ett fartyg på väg från Syrien till Egypten. Detta visade sig innehålla iranska missiler på väg till Gaza och Hamas. På grund av den israeliska blockaden tvingas Hamas smuggla in sina vapen via den besvärliga rutten över Alexandria och Sinai och via tunnlar in i Gaza.

Varför vill då Hamas och dess allierade bryta blockaden? Naturligtvis finns ett stort symbol- och propagandavärde i att uppnå detta. För Hamas finns också det rent inrikespolitiska motivet att desarmera en källa till folkligt missnöje. Palestinierna är inte dummare än att många av dem inser att det är Hamas oförsonliga politik som är grunden för den blockad som obestridligen gör livet i Gaza bistrare än vad det hade behövt vara.

Rent praktiskt handlar det främst om att öppna upp Gaza för införsel av fler och mera avancerade vapen att terrorisera israelerna med. Rutten via Egypten och tunnlarna är besvärlig och farlig. Med fartyg direkt till Gaza skulle en störtflod av vapen från Iran kunna tas in, istället för dagens rännil.

Om önskemålet bara hade varit att frakta in civila förnödenheter hade inte blockaden varit något större problem. Det hade bara varit att låta varorna föras in via Israel, som ju tillåter denna typ av varor. Vapen, däremot, går inte föra in på detta vis. För det måste blockaden brytas. Människans förmåga till naivitet och självbedrägeri är enorm så jag skall låta vara osagt om alla de som undertecknat uppropet till förmån för Ship to Gaza inser detta, men den bistra sanningen är att de lånar sina namn till stöd för fler raketattacker på oskyldiga civila israeler.

Hamas mål och Israels dilemma

Men är det då inte så att det är Israels aggressiva beteende, deras förtryck av palestinierna, som föder allt detta hat mot Israel? Om Israel lade mer fokus på olivkvisten än på svärdet skulle väl Hamas och palestinierna bli mera välvilligt inställda och sluta med sina raketattacker och självmordsbombare? Kanske skulle en slopad blockad kunna bana väg för fred?

Jag måste här deklarera att jag inte alltid tycker att Israel agerar på det klokaste sätt. Ibland får man intrycket att de överreagerar, att alla år av terrorism och arabisk hatpropaganda till sist fått Israelerna ur balans. Sedan färgas såklart den bilden av ett allt mera kompakt antiisraeliskt medieklimat.

Det problem som Israelerna har, och som alltför få i västvärlden tycks inse, är att israeliska eftergifter och fredsinviter inte alls självklart besvaras med samma mynt. Hamas har mycket tydligt gjort klart att de inte kan acceptera något annat slutmål än att Israel utplånas. Att förhandla med en motpart som har din utplåning som sitt sista medlingsbud är inte helt lätt.

Det är detta som är Israels dilemma. Genom sin korta historia har Israel gång efter annan visat att de är villiga att förhandla, att de kan tänka sig att byta jord mot fred. Precis som i alla andra länder finns i Israel både duvor och hökar, och de allra flesta finner man där emellan. Säkerligen skulle det gå att få politiskt stöd i Israel för en politik som innebar att Gaza och huvuddelen av Västbanken blir till en palestinsk stat, under förutsättning att denna palestinska stat respekterar Israels sätt att existera, och låter bli att försöka döda israeliska civila så fort man får tillfälle. Ibland har denna strategi funkat, t.ex. med Egypten, ibland inte, som fallet för det mesta varit med palestinierna. Utrymningen av Gaza 2005 var ett led i ett försök att gradvis ge palestinierna självbestämmande med sikte på en framtida självständig stat och på fred. Resultatet? Militanta palestinier utnyttjade IDF:s reträtt till att trappa upp angreppen på civila mål i Israel. Otack är världens lön.

En demokrati är dessvärre handikappad i mediekriget mot en motståndare som är beredd att hänsynslöst offra sin civilbefolkning

Därmed är Israel i den föga avundsvärda situationen att man kan välja att sätta hårt mot hårt, såsom man gjorde i Gaza 2008-09 och mot den förra aktivistkonvojen mot Gaza, men då till priset att bli stämplad som skurk i världsopinionens ögon, eller man kan göra eftergifter och då till priset att dessa eftergifter av fienden utnyttjas till att åstadkomma än mer skada på Israel. Eftergifter föder också krav på än fler eftergifter och så står man åter inför samma val. Hårt mot hårt, eller fler eftergifter.

Inget tyder ännu på att det finns någon punkt där Hamas till sist skulle vara nöjd med eftergifterna, inte förrän sista juden klättrat upp till Masada och hoppat. Med dessa förutsättningar är det inte så konstigt att Israel drar sig för eftergifter, utan hellre slår tillbaka. Bättre att ta strid under gynnsamma förutsättningar, än när man genom eftergifter tryckts tillbaka mot väggen.

Därmed är israelerna fast i en hårdför politik som i det långa loppet inte heller är hållbar. Palestinierna har med tiden blivit allt skickligare att manipulera världsopinionen, och de får god hjälp av västerländska media och andra ur vänstereliten som villigt sprider deras budskap, liksom av ett FN som domineras av diktaturstater i tredje världen som mycket lättare identifierar sig med terrorgrupper som Hamas, än med demokratin Israel.

Därmed tycks det som om konflikten är dömt att fortsätta i evighet, eller åtminstone till dess att Israel utplånats, eller att Hamas modererats eller avlägsnats från makten. För oss som inte ser det förstnämnda som en rimlig lösning är det uppenbart att om fred skall kunna uppnås så ligger bollen i huvudsak hos palestinierna (därmed inte sagt att det inte finns något Israel skulle kunna bidra med också). Det är från Hamas eller hos befolkningen i Gaza som en förändring måste komma om vi skall kunna börja den långa vandringen mot en konstruktiv lösning.

Skulle beskjutningarna från Gaza mot Israel upphöra, skulle myndigheterna i Gaza (vare sig de leds av Hamas eller någon annan) tydligt deklarera att även Israel har rätt att existera, så skulle grunden för en blockad av Gaza försvinna. Opinionen i Israel, som ju är en demokrati, skulle se till att blockaden gradvis lättades och på sikt upphörde. Då är vi på rätt väg.

Ship to Gaza sätter dock ingen press på palestinierna att inleda denna förändring. Tvärtom syftar den till att stödja den nuvarande regimen i Gaza i dess oförsonliga hållning, att få bort blockaden utan att Hamas skall tvingas till nödvändig moderering av sin politik. Därmed är detta jippo inte ett stöd för vare sig fred eller den humanitära situationen i Gaza. Det är ett stöd för fortsatt konflikt, och i praktiken en liten bricka i det spel som nödvändiggör den blockad man säger sig vilja bryta.

Patrik Magnusson

 

Inlägget även publicerat på Esse Non Videri

Turin – en konservativ förebild bland städer

Turin i norra Italien har en historia med mycket inspiration för konservatismen, menar artikelförfattaren.

Säg vilken italiensk stad du föredrar, och jag ska säga vem du är. De rationellt lagda av oss dras till Milano och de nordliga industristäderna, esteterna mera till Florens, de som (dessutom) är känslomässigt öppna kanske till Venedig eller de små medeltidsorterna. Det soliga Capri och Amalfikusten lockar sina individer, medan de religiösa sökarna uppsöker katolicismens världscentrum Rom med dess stolta kyrkopolitiska och klassiska arv.

Vad sägs för omväxling då om Turin, den piemontesiska provinshuvudstaden med sitt romerska förflutna, den som efterhand blivit ett högindustriellt nav med nära en miljon invånare och med såväl biskopssäte som universitet och teknisk högskola? En stad där Italiens historia för 150 år sedan gjorde en överraskande sväng och en djup förnyelse inleddes, en som utom på det industriella området förde landet framåt inom nationalekonomin liksom på humanioras många fält.

Ett tungt, låt vara icke-turistiskt, skäl att dras till Turin är dess invånares ofta bevisade moderation och kompromissvilja, likaså deras påtagliga strävan att låta saker växa fram otvunget och i naturligt beprövade former. I jubilemsnumret av tidskriften Cartaditalia (se Italienska kulturinstitutets hemsida) speglar historikern Walter Barberis läsvärt den sidan hos Turin. Han visar hur den ort som tre gånger varit Italiens huvudstad tack vare en sorts kollektiv klokhet och taktkänsla även fått utsökta tillfällen att spela en storpolitisk vital och medlande roll.

Allt börjar dock med några negativer. I Turin, som varit huvudstad i Savojen och Sardinien, fanns således aldrig en märkbar hov- eller handelskultur. Turin är som bekant heller ingen hamnstad. Där fanns ingen nämnvärd världslig eller kyrklig makt, inte något högtstående litterärt eller musikaliskt skapande och inga ryktbara konstnärer eller mecenater. I Turin talades inte ens italienska utan dialekten piemontesiska, allt medan eliten på sin höjd behärskade dålig franska. Staden tyckes alltså ganska obetydlig och marginell.

Ändå fick Turin en viktig roll. Den gick till en början ut på att förmedla de kontakter mellan Italien och Europa, som inte gick via Lombardiet eller Venetien mot Österrike. Kanske kom Turin också att vårda egenskaper som inte framstår ”typiskt” italienska, men som möjligen bäddade för ökad enhet, anpassningsförmåga och framsteg. Om den Apenninska halvön med dess uppsplittring i provinser, statsbildningar och särarter ansågs dömd till bristande verklighetssinne och handlingsoförmåga, medgav miljön i Turin tack vare provinsens historia desto djärvare, mer konstruktiva möjligheter.

Här påpekar professor Barberis att ”i Piemonte hade det aldrig funnits en tradition med furstendömen och tyranner som rivaliserat med varandra och inte heller städer som försökt sätta sig över den omgivande landsbygden. Piemontes historia hade handlat om en långsamt uppbyggd sammanflätad enhet, i vilken de yttre delarna spelat en lika stor roll som centrum och där aristokratin på landsbygden inte behövt rivalisera med den centrala förvaltningens administration, samt där regenter och undersåtar lyckats upprätta ett samhällskontrakt som när allt kommer omkring hade upplevts som godtagbart”.

Att detta hade blivit möjligt förklaras inte minst av att en enda dynasti suttit vid makten och förmått främja människors trygghet och sociala kontinuitet. Iakttagelsen, som kommer från 1800-talstänkaren Cesare Balbo, utvecklas av Barberis: ”Denna stabilitet hade haft en positiv inverkan på det piemontesiska samhället och inneburit en välgörande samlande kraft som resulterat i ett allmänt sinne för ordning, en allmänt accepterad militär disciplin och en effektiv och respekterad statlig administration. På det personliga planet var människorna inte så lidelsefulla till karaktären och inte heller särskilt livliga men däremot pålitliga, karaktärsfasta och stabila.” En lojalitet med fursten och den rådande ordningen var länge en given attityd och därmed också något att officiellt räkna med. Turin var också, då det avgörande skedet i frihetens utveckling närmade sig, inför de europeiska stater mot vilka det skulle spela en utslagsgivande roll väl medvetet om vilka tillgångar dess inre stadga och auktoritet liksom dess kontakter med omvärlden utgjorde.

Vad innebar då Italiens enande för Turin? Här tränger sig frågan om det nationella på. Märkligt nog kan staden ha förberett sig inför självständigheten och enheten inte genom att ta till sig, utan genom att förhålla sig avvaktande till, de föregående europeiska nationalitetsrörelserna. Man visade en ”försiktig öppning i kombination med en förutseende återhållsamhet” som Barberis något kryptiskt skriver. Konkret innebar det att kung Karl Albert av Savojen gick med på att utarbeta en konstitution, blygsamt kallad ”lo Statuto Albertino,” ett lagverk som skänkte medborgarna friheter som ännu var okända i det övriga Italien och som här lyckligtvis fortsatte att gälla också under efterföljaren kung Viktor Emanuel II:s regeringstid. Denna konstitution blev det redskap som gjorde Piemonte till en rättstat. Den öppnade även Turin och Piemonte, så att de kunde bli till en aktiv skapande miljö och även en migrationspolitisk magnet. Trenden stärktes då parlamentet nu också upphöjde italienskan till officiellt språk. Staden blev därmed tillflyktsort för landsflyktiga liksom för de många som ville se en positiv förnyelse. Barberis: ”Därmed förändrades Turin. Från att ha varit en stillsam landsortsstad där livet gick sin gilla gång… blev den ett centrum för de mest häftiga offentliga debatter, en mötesplats där man fantiserade kring och planerade för en framtida enad och självständig italiensk stat och ett forum för sammankomster såväl som för sammandrabbningar där monarkisternas och de moderatas allvarliga röster blandades med republikanernas och demokraternas eldigare tongångar”.

Till Turin sökte sig givetvis också människor som sökte arbete, vilket gav industri och hantverk där ett uppsving. Inflyttade från södra Italien hade från början låga livskvalitets- och löneförväntningar. Nya idéer och företagaranda satte snart fart på en piemontesisk arbetsvärld som i frånvaro av reformer hotat att stelna. Mera märktes nog ändå de intellektuella, och de lät höra tala om sig på många olika fält. De kom från Milano och Neapel, från Bologna och Rom till Turin för att arbeta fram den nya lagboken, utveckla universitetsundervisningen och förlagssektorn liksom höja det ekonomiska och administrativa livet. Ett nytt socialt patos utlöstes av de många inflyttades villkor men förenades med, eller stöptes om, i former präglade av stadens relativt vidsynta konservatism. De sociala stödformerna lät sig även förena med kyrkans gamla välgörenhet. De radikalas blodiga retorik tonades ned, och de stora företagsägarna sökte vägar att ge arbetare och tjänstemän del i företagens skötsel. Män som Antonio Gramsci och Leone Ginzburg gav samtidigt andra än traditionella eller marknadsliberala idéer röst. I Turin blev FIAT, grundat av familjen Agnelli och byggt på idéer från biltokiga lokala aristokrater, en pionjär som också utvecklade nya former av medbestämmande.

Italiens förste premiärminister Camillo Benso di Cavour (1810-1861).

Historien om hur den slipade politikern greve Cavour med kungahuset Savojens stöd förde samman Italiens stater, låt vara med lock och pock, delvis även med utnyttjande av den revolutionäre Garibaldi, är för välkänd för att återges här. Däremot kan framhållas att idéer och impulser till den blomstring som nu inleddes i vidare delar av landet utgick just från Turin. Att staden under sent 1800-tal även blivit en högborg för den italienska nationallitteraturen, en plats där DeAmicis och Carduccis förebildliga verk hyllades och lästes, hjälpte moderniseringen. Fast statsförvaltningen efter enandet snart flyttade från Turin, tog staden motsvarande grepp om den industriella tillväxten.

Visst drogs också Piemonte och Turin efter första världskriget in i Mussolinis maktsystem. Det tvång som regimen utsatte Italien för skapade också här mer eller mindre frivilliga medlöpare. Tiden skapade pinsamma minnen. Genom sina intellektuella sökare och sina förlag bidrog Turin samtidigt till samvetsuppgörelsen med fascismen efter 1945.

De välgörande processer som hade inletts på 1800-talet fortsatte. Vid 1960-talets början nådde staden Turins invånartal miljonstrecket. Reformvänlighet och framtidsvisioner av ett slag som rotats i provinsens rika frihets- och hantverkstraditioner utmärker ännu industri- och kulturstaden Turin. Dess egenart har knappast skildrats bättre än av diktaren Cesare Pavese, som mot den rotlösa metropolen Milano kärleksfullt ställer Turin, vars ”gåtfulla verklighet” beror på att den så lyckosamt vilar i sina minnen, vägleds och stärks av dem. Turins anda får på det sättet det tidlösas prägel. Den bildar en varaktig syntes vars styrka beror på att skarpa motsatser och människor med olika skaplynne där har mötts, kämpat och faktiskt kommit att lära av varandra.

Europa har mycket att lära av ”andan från Turin”.

Carl Johan Ljungberg

Tips:

  • Att läsa: Maike Albath: Der Geist von Turin. Pavese, Ginzburg und die Wiedergeburt Italiens nach 1943. (Berlin: Berenberg, 2010).

  • Se Fotografiska Muséets, Hallwylskas, Millesgårdens, Nordiska Muséets och Waldemarsuddes hemsidor för årets utställningar och evenemang.

  • Filmen Noi credevamo (Vi trodde) av regissören Mario Martone handlar om Italiens ”pånyttfödelse” (risorgimento) och har i styrka jämförts med G T di Lampedusas klassiska roman Il gattopardo (Leoparden), också den filmatiserad.



Organisationer & information


Konservativt Forum samlar klassiskt konservativa runtom i Sverige till diskussion och arrangerar bl.a. en årlig konferens.



Emprons informationsportal Konservatism.se har utmärkta sammanfattningar och fördjupningsmaterial om konservatism på svenska.


Föreningen Heimdal i Uppsala är Sveriges största och äldsta politiska studentförening. Föreningen verkar sedan 1891 för en reformvänlig konservatism.



Sprid ordet... stöd Tradition & Fason på Facebook!

Antal besökare

  • 950,446 träffar
Bloggtoppen.se

Politik bloggar