Archive for the 'Civilsamhälle & det offentliga' Category

En konservativ syn på välfärdssamhället (VI)

MÅSTE VÄLFÄRDEN VARA DYR?

Grunden för den mänskliga tillvaron är att kunna försörja sig själv så långt man kan, och att därutöver få stöd av sin omgivning eller gå under. Så har det varit sedan vi började bygga samhällen, och det ligger i våra instinkter. På det viset är välfärdssamhället på samma sätt som demokratin en naturlig följd av civilisationens utveckling, och manifesterar en hög grad av civilisation. Välfärdsstaten kan sålunda motiveras i moraliska termer. Det är dock viktigt att förstå att detta ingalunda innebär att alla slags välfärdssamhällen är av godo, och inte heller att ett samhälle som det svenska där staten i praktiken både omfattar, reglerar och styr allt i välfärdens namn skulle vara bättre än ett samhälle där den offentliga välfärden är mindre omfattande.

Förutom den moraliska motiveringen för ett välfärdssamhälle kan man även säga att det finns en teknisk motivering för en välfärdsstat (OBS att jag använder två olika begrepp härvidlag) givet levnadsformen i det moderna samhället. Denna levnadsform går ut på att vi först inte arbetar under ca 20 år innan yrkeslivet tar vid, och inte heller ca 25 år därefter. Däremellan jobbar vi under 40-45 år, och det är då vi åstadkommer de skatteintäkter som krävs för att överhuvudtaget kunna leva på något annat sätt än genom komplett självförsörjning direkt från naturen (vilket de allra flesta i västvärlden idag föredrar). Detta innebär att var och en av oss tillbringar ungefär lika lång tid utanför yrkeslivet som i det – och då blir det helt enkelt nödvändigt att vi håller oss med en statlig administration som tillhandahåller vissa grundförutsättningar som i sin tur medför att ekvationen går ihop för alla medborgare.

Mera konkret ser detta i Sverige ut på följande sätt: innan man börjar jobba betalar staten både grundskola, gymnasium och eventuella högre studier. När man slutar jobba får man pension, en försörjning som för de flesta (men absolut inte alla!) motsvarar den lön man haft under huvuddelen av sin yrkesverksamma tid. Under hela livet står staten dessutom för hälsovård, bidrag m.m. Redan i dessa fundamentala detaljer skiljer den svenska formen av välfärdsstat sig från en hel del andra. Det är nämligen långtifrån alla västerländska stater som håller sig med offentlig hälsovård, gratis högskola, eller ett lika omfattande bidragssystem som Sverige. Kort och gott finns det olika syn på välfärd än den svenska socialdemokratiska redan hos andra länder inom vår kultursfär. Är inte det ett skäl så gott som något att försöka lyfta på en hel del stenar ifråga om vad som egentligen ÄR välfärd? Jag tycker det, och det är från min horisont oförklarligt att svensk socialdemokrati har ett så betonggjutet monopol på att definiera välfärd. Nu på 2000-talet har den borgerliga Alliansregeringen gått in för att visa att borgerligheten är bättre på att leverera välfärd än socialdemokratin – men än så länge verkar man utgå från socialdemokratiska definitioner och problemformuleringar snarare än att försöka låta en socialkonservativ åskådning ta över. Min utsträckta artikelserie om en konservativ syn på välfärden, som här föreligger i sin sjätte del, går ut på att försöka skapa förutsättningarna för en fruktsam debatt av det slaget.

Så länge som välfärden förblir en socialdemokratiskt definierad fråga kommer allt som Alliansregeringen gör att ses som felaktigt av socialdemokraterna – hur socialdemokratisk politik Alliansregeringen än för. Det är bara att konstatera. Och då kommer en debatt om KOSTNADEN för välfärden att vara inmålad i ett hörn där alla nedskärningar blir liktydiga med att förstöra det goda, som även de minst politiskt intresserade medborgarna vid det här laget har lärt sig är värt att bevara. Men i ljuset av en egen, borgerlig syn på välfärd – som den blir en sådan diskussion både relevant, och dessutom ett sätt att väcka den breda allmänhetens intresse. För i grunden vill ju alla mer än någonting annat ha så mycket som möjligt för så lite insats som möjligt, även det är en mycket framträdande del i människans natur.

Frågan om vad som egentligen är en rimlig kostnad för välfärden dras med problemet att det egentligen skulle behöva besvaras genom ett långt och uttömmande forskningsprogram. Detta skulle sedan behöva smältas i den politiska debatten ett bra tag innan nya slagkraftiga argument för genomgripande reformer i välfärdsapparaten kan börja vinna val. Men vi har helt enkelt inte råd att sitta och vänta på att något slags borgerlig Messias ska nedstiga i svensk politik och göra jobbet åt oss. På något vis verkar den allmänna svenska mentaliteten fungera ungefär så nuförtiden just med anledning av att Staten har tagit så mycket ansvar ur händerna på oss och försett oss så länge med det mesta av det viktigaste i tillvaron. Vi måste själva börja ta tag i detta nu, bit för bit. Jag tänkte därför i det följande rota lite i denna viktiga fråga, alltså om välfärd verkligen MÅSTE kosta jordens högsta skatter.

I min senaste artikel i denna serie visade jag att mycket av det som idag sköts i offentlig regi inte bara kan skötas lika bra i privat regi. Det kan dessutom skötas BÄTTRE i privat regi, och sådana lösningar kan leverera mer välfärd till medborgarna. Dels är det en fråga om att konkurrens ökar den allmänna kvaliteten, dels innebär det att man håller nere kostnaderna för staten, och dels genererar den ökade ekonomiska aktiviteten i den privata sektorn mer skattepengar till staten, som därmed kan använda skattepengarna bättre till det som staten gör bäst (för sådana områden finns det tveklöst). En hel del sådana tjänster skulle alltså hela samhället må bra av om de bröts ut ur statens grepp.

Bidragssystemet är ett annat stort område som skulle kunna reformeras i grunden och lyckas bättre med syftet att hålla de behövande under armarna, än vad nuvarande system gör. Faktum är att det enda system som Sverige i en internationell jämförelse kan berömma sig av är sitt bidragssystem, som är mera omfattande men också dyrare än hos något annat land i västvärlden. Skillnaden gentemot de övriga västländerna andra välfärdsfrågor är mest en gradfråga. Europas stater förser numera sina medborgare med i stort sett samma mått av social trygghet som Sverige. Men det svenska bidragssystemet står ut, det är en enorm apparat och det finns knappast någon familj i Sverige som inte någon gång går på bidrag av något slag. Denna ordning bottnar i socialdemokratiska reformer under 1970-talet som gick ut på att man skulle ta död på den då mycket utbredda uppfattningen att det var ”fult” att få bidrag. Bidrag är självfallet en rejäl minuspost i statens räkenskaper, både sett till de enorma utbetalningarna och till den administration inom offentliga sektorn som ska sköta allt detta. Men vad som än kan bli föremål för nedskärningar i Sverige, så förblir just bidragen tydligen heliga. T.o.m. kärnområden som sjukvård och skola får drabbas innan man sänker bidragsnivåerna. Som exempel kan nämnas att nivåerna år 2006 var sådana att av de pengar som staten tog från medborgarnas löner, gick 43% till bidrag, och enbart 27% till sjukvård och omsorg. Vore det då inte bättre om bidrag enbart utgår till de mest behövande, frågar sig vän av ordning? Och är det inte ännu bättre att man inför ett system där så många som möjligt istället kan göra avdrag på den skatt man betalar, istället för att staten hela tiden ska ta in och ut alla pengar, fram och tillbaka och hålla på att fördela allting? Ett utbyggt system för skatteavdrag hade inte bara inneburit att minusposten i statens räkenskaper hade minskat drastiskt, det hade också inneburit en mindre stat eftersom färre hade behövt arbeta i statens ekonomiska administration. På det hela taget hade detta både inneburit ökad frihet för medborgarna och mer pengar i plånboken eftersom det då bleve ännu färre tjänster i den offentliga sektorn att finansiera genom skatter.

Saken är uppenbarligen den att den socialdemokratiskt formade statsmakten vill kontrollera alla pengakanaler i alla led och i alla riktningar, och allra helst reglera och utöva makt så att allt rörande pengar och välstånd i samhället sker helt i enlighet med de riktlinjer som fastslagits politiskt av socialdemokraterna genom deras ojämförliga dominans av den förda politiken i ett förment demokratiskt land. En av de största skillnaderna mellan en socialdemokratisk och en konservativ syn på välfärden är att enligt konservativ uppfattning är välståndets utbredning en essentiell del av välfärden och den konservative vet härvidlag att alltför mycket regleringar hämmar välståndet. Man behöver absolut inte vara liberal eller emot välfärdsstaten för det.

Med en mindre och effektivare offentlig sektor (läs gärna min tidigare artikel Sanera maktens hus) skulle vi kunna få både mer frihet och högre välstånd i Sverige – och samtidigt ett bättre välfärdssamhälle än det vi har idag. Sett för sig är detta ett gammalt utnött borgerligt påstående som vänstern är vana att ryggmärgsreflexmässigt avfärda som nonsens. Men se bara på de idéer, visioner och förutsättningar som jag redogjort för i denna artikelserie så blir det rätt tydligt att det ligger väldigt mycket i det påståendet. Som jag tidigare varit inne på i artikel 2 är ett av de stora problemen med alltför höga skatter är att det begränsar medborgarnas frihet, och den friheten är i de flesta fall själva grundförutsättningen för att skapa mer välstånd. Ett tydligt exempel på detta som är av avgörande betydelse för att förstå hur vi får pengar till välfärden, är frågan om hur lätt det är att starta nya företag. Faktum är ju att den privata sektorn försörjer den offentliga, så det borde onekligen ligga i ”allmännyttans” intresse att den privata sektorn blommar. I själva verket är det så att allt välstånd härrör från det som skapas av företagen och entreprenörerna. Men socialdemokratin bestämde sig tidigt för att driva idén mycket långt att företagarna istället stjäl från det allmänna, och att alla pengar som går ner i ”kapitalisternas” fickor är stöld. Genom detta synsätts dominans över den politik som direkt och indirekt berör det svenska näringslivet har vårt land gått från att inneha världsrekord i antal startade multinationella storföretag t.o.m. första halvan av 1900-talet, till att i stort sett inte ha startat ett enda sådant under andra halvan av 1900-talet. Det är sällsynt krångligt i Sverige att starta och driva företag, och då är det inte konstigt att välståndet inte ökar i Sverige – sedan 70-talet har vi sjunkit en bra bit ner i den s.k. välståndsligan från att ha legat i toppen. Och det var inte Socialdemokraterna som tog oss till den toppen, även om de alltid velat ta åt sig äran för det. Nej, det var dels liberala och konservativa reformer under 1800-talet (läs Anders Edwardssons bok ”En annorlunda historia”) i kombination med att vi stod utanför de två världskrigen och därmed hade våra industrier intakta medan hela Europa skrek efter varor.

Staten i socialdemokratisk regi har sålunda tagit på sig själv rollen som samhällsekonomins motor, fastän den i realekonomiska termer inte alls fyller den funktionen – det gör å ena sidan marknaden, och å andra sidan de enskilda människornas kreativitet. Men när allt gott kommer från staten skapas lydiga medborgare, och det är också baktanken med det socialdemokratiska välfärdsstatsbygget. I detta sammanhang lyfter jag gärna in den folkpartistiska finansministern från 1990-talet Ann Wibbles uttalade vision att var och en ska kunna ha en årslön på banken som ekonomisk buffert. Det är ett riktigt välfärdsmål i konservativ mening. Det förutsätter ett någorlunda lågt skattetryck, med allt vad det innebär i termer av frihet och ökad aktivitet i ekonomin – och det får välståndet att breda ut sig i samhället. För den enskilde innebär detta högst märkbar personlig välfärd såtillvida att man vet att man själv kan lösa mycket av vardagslivets utmaningar och svårigheter, och dessutom en sådan sak som att arbetstagaren har möjlighet att säga Nej till dåliga arbetsvillkor. Men än idag är skatterna så höga att folk inte har råd att spara, och 20 år och två borgerliga mandatperioder senare har fortfarande inget nämnvärt hänt härvidlag.

Återigen blir det här naturligt att komma in på familjens betydelse för den personliga välfärden i samhället (jfr artikel 3). Det är i och genom familjerna som de allra flesta medborgarna lever sina liv, och familjer utgör i praktiken också ekonomiska enheter. I ett samboförhållande är det förstås möjligt att ha separata ekonomier, även om det kan sättas ifråga hur pass vanligt detta egentligen är. Men i en familj där makarna är gifta har dessa enligt lag ett gemensamt ansvar för ekonomin, och hushållets medlemmar ingår i en och samma hushållsekonomi där inkomster och utgifter och skatt slås ut jämnt över hushållets samlade resurser. Mot bakgrund av detta borde sambeskattning för familjer och sambos överhuvudtaget vara, om inte det normala, så åtminstone en självklar möjlighet. Situationen idag att den samlade skatten blir högre för en familj där exempelvis den ena försörjaren t.ex. tjänar 45,000 kr/mån och den andra 15,000 kr/mån än för en familj där båda försörjarna tjänar 30,000 kr var, är direkt stötande: den totala inkomsten för båda hushållen är ju densamma! Ändå finns inte möjligheten till sambeskattning i Sverige, den avskaffade socialdemokraterna 1971. Och på alla sätt och vis har socialdemokratin snarare än att stötta familjerna gått in för att motarbeta, reglera och bryta upp dem. Man erkänner förstås inte detta när det läggs fram på ett så kritiskt sätt. Men i vänsterns ögon är det t.ex. mera ”välfärd” att ha sina barn på dagis än att själva kunna vara med sina barn under deras uppväxt om man så önskar. Dessvärre fungerar det så i Sverige att den stora kostnaden för barnomsorgen betalar sig genom att alla föräldrar måste jobba, men baksidan av det myntet är just att alla föräldrar MÅSTE jobba. Därmed blir det omöjligt att klara sig på bara en lön, och möjligheten att kunna göra det är i praktiken en betydande fråga om personlig välfärd för både föräldrar och barn (läs mer om problematiken med svensk barnomsorg i artikel 4)

Grunden för ett liv i det moderna samhället måste alltid vara å ena sidan att var och en själv tar så mycket eget ansvar som möjligt (läs min artikel om den sociala betydelsen av personligt ansvar), och å andra sidan att det finns ett skyddsnät tillhandahållet av staten som gör att vi inte måste arbeta precis hela livet. Men man ska inte förledas att tro att det går på ett ut att försörja sig själv genom yrkesarbete i ungefär halva livet och bli försörjd av staten i ungefär halva livet, som jag beskrev i inledningen. Faktum är att det kostar mindre för samhället att försörja en medborgare under dennes barndom och ungdom än under dennes pension – eftersom föräldrarna normalt sett försörjer sina barn under sin yrkestid. Detta borde man visa betydligt större respekt för än vad som görs i dagens Sverige, där gemene mans ekonomiska frihet under föräldraåldern är oerhört liten. Sedan borde vi definitivt inte, som t.o.m. den nuvarande Alliansregeringen gör, tala om pensionärerna i termer av vad de ”kostar” samhället – dels har de många gånger om betalat genom skatter för den pension de får, och dessutom betalar även pensionärer skatt i Sverige. Vi måste lyfta blicken högre – så ser vi att kostnaderna för välfärdssamhället inte alls behöver vara så kolossala som alla verkar tro att de måste vara. Vad gäller pensionerna borde vi faktiskt satsa på ett system där de yrkesarbetande betalar till sin egen framtida pension, istället för som idag att de yrkesarbetande betalar pensionärernas uppehälle. Även detta fungerar därmed som en form av kil ägnad att skapa konflikt snarare än sämja mellan generationerna, om man bara tänker på saken. Anledningen till att vi har det pensionssystem vi har är att socialdemokratin raserade det gamla, och förstörde en hel generations pensionsbesparingar genom expropriation från tjänstemän till arbetare, inflationspolitik och att ta pensionspengar till att betala budgetunderskott år efter år. Att så kunde ske och knappt har blivit debatterat alls, är för att den socialdemokratiska välfärdsstaten är så ineffektiv och oöverskådlig att den i många år kallats för ”det svarta hålet” av svensk borgerlighet – allting går in, men knappt någonting kommer ut. Forskning visar dock på att så gick det till (se vidare min artikel om detta).

Det är verkligen på tiden att vi sparkar ut Marx ur vårt stolta välfärdssamhälle. Det kan inte bara existera utan tveklöst klara sig bättre utan honom. Det sociala skyddsnätet ska vara till för dem som har det sämst ställt och som inte kan stå på egna ben – andra ska ha stort utrymme att forma sin egen välfärd, med så lite intervention som möjligt från staten. Så kan vi åstadkomma en alldeles utmärkt välfärdsstat utan att den styr speciellt mycket av vanliga människors vardagsliv, och utan att den behöver kosta mer än en bråkdel av vad den gör idag. I själva verket vore det t.o.m. en bättre välfärdsstat än den vi har idag – sett till såväl resursanvändning som ifråga om det upplevda personliga välståndet.

Gå gärna med i Facebook-gruppen Borgerliga för ett bättre välfärdssamhälle.

Jakob E:son Söderbaum

Annonser

En unken fläkt av DDR

Vill man återuppleva en grådaskig öststatsmentalitet så kan man med fördel lyssna på ett gäng svenska trafikforskare som i SvD skriver om behovet av att bekämpa lyxvaran bilen. Det hela vore skrattretande, om det inte vore för den överhängande risken att dessa kommandoekonomer en dag får sin vilja genom. Ett olyckligt valresultat och en av dem skulle kunna vara vår trafikminister.

Kvintetten bakom artikeln vill drastiskt minska privatbilismen och förordar därför kraftigt höjda skatter på bilinköp och bilresor. Förslaget i sig är knappast bra, men det jag främst reagerar på är argumentationen och vad den säger om de värderingar som ligger bakom.

Storebror vet bäst

Bl.a. skriver artikelförfattarna:

” Människor i allmänhet kommer inte att fara illa av att minska sitt bilresande”

Och

”Ansvariga politiker måste våga gå emot en stor opinion av allmänhet, representanter för fordonsindustrin och motorjournalister genom att avsevärt höja skatterna för privatbilismen”

I sann socialistisk anda menar man alltså att den enskilde medborgaren, till skillnad från den upplyste ideologen/vetenskapsmannen, inte vet sitt eget bästa. Att allmänhetens vilja klart och tydligt pekar i en riktning får inte hindar politikerna att marschera i den rakt motsatta. Demokrati handlar inte om att folkets vilja skall råda, utan att nomenklaturan skall besluta vad den anser att folket borde vilja.

Varför köra BMW när det räcker med en Trabant?

Ungefär samma förhållningssätt går igen när man ifrågasätter de grunder på vilka bilägarna grundar sina konsumtionsbeslut:

”Om bilen bara uppfattades som ett transportmedel, varför köper då människor bilar med prestanda som vida överskrider vad som krävs? Det går inte att bortse från att bilen för många människor är en konsumtionspryl.”

Världen är full av ”konsumtionsprylar”. Vi har TV-apparater, espressomaskiner, segelbåtar, märkeskläder, fritidshus, ja, hus överhuvudtaget. Är dessa strängt taget nödvändiga? Varför är det just bilen som står i skottgluggen för dessa forskare? Varför inte allt det andra? Eller så kanske det faktiskt är så att det är all konsumtion utöver det absolut nödvändiga som kvintetten anser att vi skall avstå.

Planekonomins välsignelser

Vad som är absolut nödvändigt blir då naturligtvis upp till en statlig kommitté att fastställa. Vad gäller boendet så blir det naturligtvis miljonprogram för oss alla, fördelade enligt en statlig norm för hur många kvadratmeter varje person behöver, och med ett läge som kommittén beslutar utifrån vilka behov man har, främst var man anvisats sin arbetsplats. Kläder behöver man naturligtvis, så vi behöver ännu en statlig kommitté som beslutar om hur det optimala klädesplagget som alla skall bära får se ut, och vad det skall tillverkas av. Får man tid över kanske man i kommittén rent av gör behovsanalyser av geografiskt betingade skillnader i behov och beslutar om en tilläggskvot av vinterkläder för norrlänningar, eller så struntar man helt enkelt i det och förväntar sig att norrlänningarna skall dra den logiska slutsatsen av klimatet och bosätta sig strategiskt – innan för tullarna. På samma sätt kan man hantera livsmedel och…ja frågan är om en människa egentligen behöver något mer.

Konsumtionsbehovskommittén träffas för att besluta vad du och jag egentligen behöver

Visst, en och annan kommer naturligtvis att behöva en bil. Det insåg till och med det gamla DDR. Vem som har det behovet avgör naturligtvis ännu en statlig kommitté, liksom de även tar fram de exakta prestanda som den enda nödvändiga bilmodellen – låt oss kalla den Trabant – behöver.

Sedan kommer det naturligtvis att krävas en del generella undantag. Alla dessa kommittéer som skall besluta om vad folk i gemen behöver kommer ju att ha ett hästjobb med alla möten, analyser, utvärderingar och inte minst administration av miljontals människors konsumtionsbeslut. Risken är överhängande att vi för denna grupp av människor – vi kan kalla dem nomenklaturan – behöver en alldeles särskild norm för deras behov.

De behöver naturligtvis rejält tilltagna villor på behörigt avstånd från vanligt folks kaserner, så att de inte i sitt beslutsfattande påverkas allt för mycket av ovidkommande faktorer, som verkligheten. De behöver snabba och kraftfulla bilar som färdas i särskilda gräddfiler, så att deras effektivitet inte nedgår. Deras slitsamma och ansvarsfulla arbete berättigar dem naturligtvis till särskilda förmåner vad gäller materiella behov i övrigt så att de kan koppla av.

Den som tror att jag sitter och diktar ihop och att forskarna inte i sin artikel menar att det är politiker som skall avgöra vilka bilresor som är nödvändiga eller ej bör begrunda följande citat ur artikeln:

”Men varför diskuterar politiker i så fall inte vad som ska betraktas som nödvändiga bilresor? ”

”Det går att minska bilresandet genom samhällsplanering och en medveten strategi beträffande vad som är nödvändiga bilresor.”

Sic!

Farväl till landsbygden

I ärlighetens namn skall sägas att gruppen faktiskt har insikt om att tunnelbanan inte går fram till varje hem och hus i vårt avlånga land

”Visst finns det utsatta grupper som för sin rörlighet och för att klara sin vardag är beroende av bilen. I glesbygd och på obekväma tider saknas ofta godtagbara alternativ.”

Ingenstans framgår dock riktigt hur de tänker sig att dessa grupper skall skonas från konsekvenserna av deras skattehöjningsförslag. Redan idag är kostnader för bilinnehav och bensin en gigantisk utgiftspost för många boende på landsbygden. Kanske ligger hoppet för oss i att tidigare nämnda statliga kommitté i sin nåd skall klassa vissa av våra resor som ”nödvändiga” och bevilja något slags undantag. För luttrade landsbygdsbor som är van att politiker tar deras pengar i skatter för att sedan erbjuda dem kommunal service i någon avlägsen centralort i utbyte torde dock förhoppningarna vara lågt ställda.

Vad forskarna faktiskt tänkt sig skiner nog genom i en annan formulering i artikeln:

”…människor med begränsad tillgång till bil anpassar sig genom att bosätta sig strategiskt.”

Före...och efter - om politrukerna får bestämma

När landsbygdens folk får ytterligare fördyringar på sitt resande så att det inte längre blir möjligt för dem att använda bilen så ”anpassar de sig genom att bosätta sig strategiskt”, med andra ord de tvingas flytta från hus och hem för att bosätta sig i Staden. För en professor som anser att individens preferenser är oväsentliga och som anser att dennes behov går att fastställa vetenskapligt är detta kanske inte så dramatiskt, men för en människa av kött och blod, som älskar landsbygdens frid och ro och naturens grönska lika mycket som hon avskyr betongdjungeln, neonljusen och stressen i storstaden är detta inte bara en fråga om rationella kalkyler, utan om livskvalitet i dess djupaste mening.

Subventioner?

Visst kan det låta bestickande att det är fel att det offentliga skall subventionera dessa preferenser med kostsamma vägbyggen och annan infrastruktur som stödjer bilismen, men det ekar lite tomt när man i samma andetag med självklarhet hävdar att det offentliga skall subventionera, och öka subventionerna till, kollektivtrafiken.

Trafiksystem, liksom annan infrastruktur, kommer alltid – vare sig det handlar om system för kollektiv eller privat trafik – att till sin natur vara offentligt finansierad. I den meningen är den naturligtvis subventionerad. Om privatbilismen är kraftigare subventionerad än busstrafik eller tågtrafik vill jag låta vara osagt. Det är ju t.ex. inte alltid lätt att skilja på om en väg är avsedd för bil eller buss.

-Älskling, jag måste åka nu. Idag jobbar jag i Botsmark och det är ju 4 mil dit. -ok, tar du tunnelbanan eller?

Så långt skulle jag dock vilja gå som att påstå att den subvention jag som bilägare i det inre av Norrland åtnjuter knappast kan vara särskilt stor. Om man ställer skicket på de vägar som i mina trakter finns mot de skatter jag och mina grannar betalar direkt på vårt resande (fordonsskatt, bensinskatter m.m.) har jag svårt att i det avseendet se mig som en stor belastning på statskassan.

Varför detta hat mot bilen?

Vad är det som gör att bilen intar en sådan central plats på betongsocialisternas hatlista? Kanske är det dess miljöskadliga effekter. Men även om man tror på klimatlobbyns teorier så kommer man inte förbi det faktum att personer som de bakom den här kommenterade artikeln uttryckligen motsätter sig ambitionen att göra bilresande mera miljövänligt. Det är bilresandet i sig man vill åt.

Kanske är det ett sting av avund och grämelse över att bilindustrin är ett av de mera tydliga exemplen på marknadsekonomins överlägsenhet att skapa produkter av god kvalitet och med en variationsrikedom som tillgodoser många skiftande preferenser? Man behöver ju bara jämföra de bilar som DDR, Sovjetunionen och Polen frambringade med de tillverkade i BRD, Sverige och Japan för att detta skall framgå med all önskvärd tydlighet. Inte heller det känns dock övertygande. För personer som överhuvudtaget vill slippa bilar borde ju inte planekonomins misslyckande i detta avseende ses som någon allvarlig plump i protokollet.

Nej, jag tror att pudelns kärna ligger i själva bilismens natur. Bilen skapar stor frihet för den enskilde. Det är var och en som beslutar var, när och varför man reser någonstans, inte en statlig kommitté eller en femårsplan. Ett sådant system måste kännas oerhört hotfullt och stötande för personer som anser att vanligt folk inte inser sitt eget bästa, och därför bör ställas under förmyndarskap från de som vet bättre – förslagsvis radikala forskare, tjänstemän och politiker. Snyft. Ulbricht och Honecker, var tog ni vägen?

Patrik Magnusson

Ursprungligen publicerad på Esse Non Videri

Moderaterna retirerar från kyrkopolitiken

Ett drygt decennium efter att statskyrkan avskaffades tar nu moderaterna de logiska konsekvenserna av detta, och beslutar att inte som parti ställa upp i kyrkovalet. Bättre sent än aldrig får man väl säga. Det är nämligen ett klokt beslut som alla partier (som inte redan gjort det) borde följa. Politikerna borde eftersträva att ge civila samhället, dit de religiösa samfunden hör, större spelrum, och där bör naturligtvis borgerliga partier vara föredömen.

Det politiska inflytandet över Svenska kyrkan bör helt upphöra, och det bör vara upp till de aktiva ute i församlingarna att själva besluta om hur de vill organisera sig. I den mån man vill ha valda representanter inom verksamheten kan och bör man utse dessa helt utan inblandning av statsapparaten och partierna. Har man nu väl slopat statskyrkan bör man vara konsekvent och göra det fullt ut. Svenska kyrkan förtjänar en chans att åter bli ett kristet samfund vars uppgift det är att förkunna Guds ord, inte en politisk vindflöjel vars uppgift det är att förkunna den heliga majoritetens ord.

Svenska kyrkan har i accelererande takt blivit mer en politisk än en religiös organisation, och dess ställningstaganden allt mer uttalat vänstervridna. Inrikespolitiskt tar man ställning mot alliansregeringens jobblinje och uttalar stöd för civil olydnad riktad mot totalförsvaret, utrikespolitiskt deltar man i hetsjakten på demokratin Israel, i teologiska spörsmål låter man politiska beställningsjobb som homovigslar gå före den kristna tron.

För oss borgerligt sinnade kristna har det senaste decenniet varit en utdragen plåga. Många har lämnat, andra står som jag i begrepp att göra det. Att så många uthärdat så länge tror jag enbart är en följd av den kvarvarande lojaliteten med den gamla statskyrkan, och att Svenska Kyrkan trots allt upplevs ha en särställning för oss svenska kristna. Detta håller nu på att klinga av, och det tror jag är sunt. Moderaternas beslut är ännu ett steg i den riktningen.

Vart Svenska kyrkan tar vägen i framtiden är inte lätt att veta. Strängt taget är det heller inte längre en politisk fråga. Det är en fråga för dess medlemmar. Det enda vi kan vara säkra på är att i takt med att Svenska kyrkan blir mer som ett samfund bland andra, så kommer det att bli allt svårare att låna en stor majoritet av svenskarnas legitimitet för att framföra politiska budskap som många av dem känner sig främmande för.

Patrik Magnusson

Artikeln ursprungligen publicerad på Esse Non Videri

GÄSTKRÖNIKA: Christian Braw

IDEOLOGIERNA OCH SAMHÄLLET

Ett samhälle är utsatt för påverkan från många håll: ekonomi, omvärld, tidsanda. En av de kraftfullaste faktorerna är ideologierna, ”dessa människoandens proteser”, som Tage Lindbom kallade dem. Med det vill han ha sagt, att ideologierna söker ersätta något som människoanden har förlorat, men att de – i likhet med protesen – inte har någon egen livskraft.

Det är framförallt i den offentliga sektorn, som ideologierna har sin verkan. Den offentliga sektorn är nämligen inte utsatt för konkurrens. Resultaten är svåra att mäta, eftersom de oftast består i kvaliteter, som inte låter sig kvantifieras, t.ex. rättssäkerhet. Ideologierna bygger alla på ett antal grundläggande antaganden. Det ligger i dessa antagandens natur att de är överordnade verkligheten i övrigt och inte låter sig bevisas. Det är istället så, att verkligheten tolkas utifrån dem. Ideologiernas grundläggande antaganden fungerar som axiomen i matematiken och geometrin. Men det finns en skillnad. Axiomens riktighet visar sig genom erfarenheten. Det är t.ex. ovedersägligt att en rät linje är den kortaste vägen mellan två punkter. Ideologiernas axiom fungerar på ett annat sätt. Om verkligheten inte stämmer med axiomen skall verkligheten omgestaltas så att den stämmer. Detta är bakgrunden till ett yttrande, som tillskrivs Olof Palme: ”Verkligheten är vår fiende.”

Eftersom den offentliga sektorn är den mest ideologiberoende, är det i dess styrdokument vi kan finna de tydligaste uttrycken för vårt samhälles ideologi, dess andliga proteser – för att tala med Tage Lindbom. Skollagen ger ett exempel på en sådan ideologi. Där heter det: ”Verksamheten i skolan skall utformas i överensstämmelse med grundläggande demokratiska värderingar. Var och en som verkar inom skolan skall främja aktning för varje människas egenvärde och respekt för vår gemensamma miljö. Särskilt skall den som verkar inom skolan 1. Främja jämställdhet mellan könen. 2. Aktivt motverka alla former av kränkande behandling såsom mobbning och rasistiska beteenden.” Två viktiga faktorer kan man här ge akt på: människovärdet samt jämställdheten mellan könen. Detta är sådana grundläggande värderingar, som i skolan fungerar som axiomen i matematiken. Man bevisar inte deras riktighet, man förutsätter dem som självklara och drar slutsatser av dem.

Så enkelt är det emellertid inte. Det verkliga förhållandet är att skolan kraftfullt motverkar dessa grundläggande antaganden genom sin undervisning i – historia och biologi. I denna undervisning utgör nämligen Darwins evolutionism grundmönstret. Darwin ser hela tillvaron som en oavbruten antagonism, där de starkare övervinner och utplånar de svagare. Detta gäller inte bara i individernas kamp, det gäller också de genetiska kollektiven, d.v.s. raserna. Genom ständig kamp slås de genetiskt svagare ut. Det blir ett naturligt urval, där de starkare överlever och breder ut sig och på detta sätt går utvecklingen framåt. Darwin är mycket tydlig på denna punkt, särskilt i sitt verk Descent of Man.

Eftersom ideologiernas grundläggande antaganden inte vilar på något annat än sig själva, har de ingen naturvetenskaplig eller annan grund som ger dem deras berättigande. De måste tros och uppfattas som självklara. Ställda inför en naturvetenskaplig kritik som den från Darwin, är de mycket bräckliga. Om vi överhuvudtaget skall ha en gemensam värdegrund i samhället, måste de bygga på en fastare grund än riksdagsmajoriteten.

Samhällets ideologi kan också angripas av andra ideologier, t.ex. av marxismen. Även den uppfattar tillvaron som en oavbruten antagonism, där klasserna bekämpar varandra. Här finns inget människovärde, här finns endast en skoningslös klasskamp, som når sitt mål, när proletariatets politiskt medvetna del, det kommunistiska partiet, förintar kapitalisterna och övriga klassfiender. Därför är också terror, våld, tortyr, massavrättningar och förvisningar ständigt återkommande i alla kommunistiska stater. Terrorn är inte ett olycksfall i arbetet. Terrorn är en viktig del av systemet.

Inför naturvetenskapens och ideologiernas utmaningar är det inte tillräckligt övertygande att hänvisa till skollagen. En bättre grund krävs, för att demokratins positiva värden skall kunna föras vidare.

Christian Braw är präst, författare och docent vid Åbo akademi. Hemsida: www.christianbraw.se.

Turin – en konservativ förebild bland städer

Turin i norra Italien har en historia med mycket inspiration för konservatismen, menar artikelförfattaren.

Säg vilken italiensk stad du föredrar, och jag ska säga vem du är. De rationellt lagda av oss dras till Milano och de nordliga industristäderna, esteterna mera till Florens, de som (dessutom) är känslomässigt öppna kanske till Venedig eller de små medeltidsorterna. Det soliga Capri och Amalfikusten lockar sina individer, medan de religiösa sökarna uppsöker katolicismens världscentrum Rom med dess stolta kyrkopolitiska och klassiska arv.

Vad sägs för omväxling då om Turin, den piemontesiska provinshuvudstaden med sitt romerska förflutna, den som efterhand blivit ett högindustriellt nav med nära en miljon invånare och med såväl biskopssäte som universitet och teknisk högskola? En stad där Italiens historia för 150 år sedan gjorde en överraskande sväng och en djup förnyelse inleddes, en som utom på det industriella området förde landet framåt inom nationalekonomin liksom på humanioras många fält.

Ett tungt, låt vara icke-turistiskt, skäl att dras till Turin är dess invånares ofta bevisade moderation och kompromissvilja, likaså deras påtagliga strävan att låta saker växa fram otvunget och i naturligt beprövade former. I jubilemsnumret av tidskriften Cartaditalia (se Italienska kulturinstitutets hemsida) speglar historikern Walter Barberis läsvärt den sidan hos Turin. Han visar hur den ort som tre gånger varit Italiens huvudstad tack vare en sorts kollektiv klokhet och taktkänsla även fått utsökta tillfällen att spela en storpolitisk vital och medlande roll.

Allt börjar dock med några negativer. I Turin, som varit huvudstad i Savojen och Sardinien, fanns således aldrig en märkbar hov- eller handelskultur. Turin är som bekant heller ingen hamnstad. Där fanns ingen nämnvärd världslig eller kyrklig makt, inte något högtstående litterärt eller musikaliskt skapande och inga ryktbara konstnärer eller mecenater. I Turin talades inte ens italienska utan dialekten piemontesiska, allt medan eliten på sin höjd behärskade dålig franska. Staden tyckes alltså ganska obetydlig och marginell.

Ändå fick Turin en viktig roll. Den gick till en början ut på att förmedla de kontakter mellan Italien och Europa, som inte gick via Lombardiet eller Venetien mot Österrike. Kanske kom Turin också att vårda egenskaper som inte framstår ”typiskt” italienska, men som möjligen bäddade för ökad enhet, anpassningsförmåga och framsteg. Om den Apenninska halvön med dess uppsplittring i provinser, statsbildningar och särarter ansågs dömd till bristande verklighetssinne och handlingsoförmåga, medgav miljön i Turin tack vare provinsens historia desto djärvare, mer konstruktiva möjligheter.

Här påpekar professor Barberis att ”i Piemonte hade det aldrig funnits en tradition med furstendömen och tyranner som rivaliserat med varandra och inte heller städer som försökt sätta sig över den omgivande landsbygden. Piemontes historia hade handlat om en långsamt uppbyggd sammanflätad enhet, i vilken de yttre delarna spelat en lika stor roll som centrum och där aristokratin på landsbygden inte behövt rivalisera med den centrala förvaltningens administration, samt där regenter och undersåtar lyckats upprätta ett samhällskontrakt som när allt kommer omkring hade upplevts som godtagbart”.

Att detta hade blivit möjligt förklaras inte minst av att en enda dynasti suttit vid makten och förmått främja människors trygghet och sociala kontinuitet. Iakttagelsen, som kommer från 1800-talstänkaren Cesare Balbo, utvecklas av Barberis: ”Denna stabilitet hade haft en positiv inverkan på det piemontesiska samhället och inneburit en välgörande samlande kraft som resulterat i ett allmänt sinne för ordning, en allmänt accepterad militär disciplin och en effektiv och respekterad statlig administration. På det personliga planet var människorna inte så lidelsefulla till karaktären och inte heller särskilt livliga men däremot pålitliga, karaktärsfasta och stabila.” En lojalitet med fursten och den rådande ordningen var länge en given attityd och därmed också något att officiellt räkna med. Turin var också, då det avgörande skedet i frihetens utveckling närmade sig, inför de europeiska stater mot vilka det skulle spela en utslagsgivande roll väl medvetet om vilka tillgångar dess inre stadga och auktoritet liksom dess kontakter med omvärlden utgjorde.

Vad innebar då Italiens enande för Turin? Här tränger sig frågan om det nationella på. Märkligt nog kan staden ha förberett sig inför självständigheten och enheten inte genom att ta till sig, utan genom att förhålla sig avvaktande till, de föregående europeiska nationalitetsrörelserna. Man visade en ”försiktig öppning i kombination med en förutseende återhållsamhet” som Barberis något kryptiskt skriver. Konkret innebar det att kung Karl Albert av Savojen gick med på att utarbeta en konstitution, blygsamt kallad ”lo Statuto Albertino,” ett lagverk som skänkte medborgarna friheter som ännu var okända i det övriga Italien och som här lyckligtvis fortsatte att gälla också under efterföljaren kung Viktor Emanuel II:s regeringstid. Denna konstitution blev det redskap som gjorde Piemonte till en rättstat. Den öppnade även Turin och Piemonte, så att de kunde bli till en aktiv skapande miljö och även en migrationspolitisk magnet. Trenden stärktes då parlamentet nu också upphöjde italienskan till officiellt språk. Staden blev därmed tillflyktsort för landsflyktiga liksom för de många som ville se en positiv förnyelse. Barberis: ”Därmed förändrades Turin. Från att ha varit en stillsam landsortsstad där livet gick sin gilla gång… blev den ett centrum för de mest häftiga offentliga debatter, en mötesplats där man fantiserade kring och planerade för en framtida enad och självständig italiensk stat och ett forum för sammankomster såväl som för sammandrabbningar där monarkisternas och de moderatas allvarliga röster blandades med republikanernas och demokraternas eldigare tongångar”.

Till Turin sökte sig givetvis också människor som sökte arbete, vilket gav industri och hantverk där ett uppsving. Inflyttade från södra Italien hade från början låga livskvalitets- och löneförväntningar. Nya idéer och företagaranda satte snart fart på en piemontesisk arbetsvärld som i frånvaro av reformer hotat att stelna. Mera märktes nog ändå de intellektuella, och de lät höra tala om sig på många olika fält. De kom från Milano och Neapel, från Bologna och Rom till Turin för att arbeta fram den nya lagboken, utveckla universitetsundervisningen och förlagssektorn liksom höja det ekonomiska och administrativa livet. Ett nytt socialt patos utlöstes av de många inflyttades villkor men förenades med, eller stöptes om, i former präglade av stadens relativt vidsynta konservatism. De sociala stödformerna lät sig även förena med kyrkans gamla välgörenhet. De radikalas blodiga retorik tonades ned, och de stora företagsägarna sökte vägar att ge arbetare och tjänstemän del i företagens skötsel. Män som Antonio Gramsci och Leone Ginzburg gav samtidigt andra än traditionella eller marknadsliberala idéer röst. I Turin blev FIAT, grundat av familjen Agnelli och byggt på idéer från biltokiga lokala aristokrater, en pionjär som också utvecklade nya former av medbestämmande.

Italiens förste premiärminister Camillo Benso di Cavour (1810-1861).

Historien om hur den slipade politikern greve Cavour med kungahuset Savojens stöd förde samman Italiens stater, låt vara med lock och pock, delvis även med utnyttjande av den revolutionäre Garibaldi, är för välkänd för att återges här. Däremot kan framhållas att idéer och impulser till den blomstring som nu inleddes i vidare delar av landet utgick just från Turin. Att staden under sent 1800-tal även blivit en högborg för den italienska nationallitteraturen, en plats där DeAmicis och Carduccis förebildliga verk hyllades och lästes, hjälpte moderniseringen. Fast statsförvaltningen efter enandet snart flyttade från Turin, tog staden motsvarande grepp om den industriella tillväxten.

Visst drogs också Piemonte och Turin efter första världskriget in i Mussolinis maktsystem. Det tvång som regimen utsatte Italien för skapade också här mer eller mindre frivilliga medlöpare. Tiden skapade pinsamma minnen. Genom sina intellektuella sökare och sina förlag bidrog Turin samtidigt till samvetsuppgörelsen med fascismen efter 1945.

De välgörande processer som hade inletts på 1800-talet fortsatte. Vid 1960-talets början nådde staden Turins invånartal miljonstrecket. Reformvänlighet och framtidsvisioner av ett slag som rotats i provinsens rika frihets- och hantverkstraditioner utmärker ännu industri- och kulturstaden Turin. Dess egenart har knappast skildrats bättre än av diktaren Cesare Pavese, som mot den rotlösa metropolen Milano kärleksfullt ställer Turin, vars ”gåtfulla verklighet” beror på att den så lyckosamt vilar i sina minnen, vägleds och stärks av dem. Turins anda får på det sättet det tidlösas prägel. Den bildar en varaktig syntes vars styrka beror på att skarpa motsatser och människor med olika skaplynne där har mötts, kämpat och faktiskt kommit att lära av varandra.

Europa har mycket att lära av ”andan från Turin”.

Carl Johan Ljungberg

Tips:

  • Att läsa: Maike Albath: Der Geist von Turin. Pavese, Ginzburg und die Wiedergeburt Italiens nach 1943. (Berlin: Berenberg, 2010).

  • Se Fotografiska Muséets, Hallwylskas, Millesgårdens, Nordiska Muséets och Waldemarsuddes hemsidor för årets utställningar och evenemang.

  • Filmen Noi credevamo (Vi trodde) av regissören Mario Martone handlar om Italiens ”pånyttfödelse” (risorgimento) och har i styrka jämförts med G T di Lampedusas klassiska roman Il gattopardo (Leoparden), också den filmatiserad.

Märkliga myndigheter – några avvecklingsförslag

STATEN | Att borgerligheten skulle drivas av en tvångsmässig vilja att kapa staten är en myt. I den borgerliga samhällsvisionen ingår idén om en välavgränsad stat, som är effektiv inom sitt tillskrivna hägn, och idén om tydliga och enkla lagar. På detta område finns dock alltjämt en hel del att göra för den borgerliga regeringen, och tyvärr kan man inte heller säga att svensk borgerlighet har gått i bräschen för kapandet av den vildvuxna svenska myndighetsfloran.

För vänstern är en större stat alltid en bättre stat. För högern är en större stat ofta förknippat med en rad problem. Helt fjärran är (förhoppningsvis) högern från t.ex. vänsterpartiernas yrande om behovet av en stor offentlig sektor. Det är väl idag klart att vänsters stora offentliga sektor inte skulle vara till för spanings- och förvaringsverksamhet av sina politiska motståndare – utan ett sätt att dölja arbetslösheten som ofelbart skulle uppstå till följd av deras ickefungerande jobbpolitik. Det tvångsmässiga ökandet av staten är ett problem på många sätt. Den mer ideologiska är givetvis dess kvävande av civilsamhället och den individuella friheten; den stora statens naturliga motsättning mot det stora samhället. Problemet kan dock kokas ner till ett ännu enklare. Det är slöseri med pengar. För högern, och speciellt i ett land som Sverige som genomgått så många år med vänsterstyre, är det extra viktigt att recensera och utvärdera sina myndigheter. Undertecknad tänkte här, på ett lekmannamässigt sätt utvärdera några myndigheter. Här finns de kontraproduktiva, de komiska, de onödiga, de fullkomligt obegripliga och alla förenas de av en sak – de borde omgående läggas ner, eller ännu bättre aldrig ha skapats.

Diskrimineringsombudsmannen. Avhandlad här, här och här på T&F. Kontraproduktiv och oseriös. Lägg ner!

Nämnden för hemslöjdsfrågor. Myndigheten som kanske mer än de flesta andra måste sägas ligga något utanför välfärdens kärna. Grundad 1981 med målsättningen att stärka den svenska hemslöjden. Här jobbar 48 stycken hemslöjdskonsulenter som stöttar hemslöjdsarbetet lokalt. Ett flertal rikskonsulenter är inriktade på fackområden. Vad sägs t.ex. om rikskonsulenten i knyppling som jobbar i Vadstena i Föreningen Svenska Spetsar? Låter som en helfestlig fritidssysselsättning för pensionerande damer; inte för svensk myndighetsutövning. För den som tycker att detta låter klaustrofobiskt kan även meddelas hur man får dessa jobb. Från och med höstterminen 2011 ges utbildningen ”Ledarskap i slöjd och kulturhantverk”, ett treårigt kandidatprogram som vid Institutionen för kulturvård vid Göteborgs universitet. En skräddarsydd utbildning med syfte att fylla på denna myndighet. Ledarskap i slöjd. Minst sagt fascinerande.

Men inte nog med det. Man beviljar även bidrag. Bland annat ”Hemslöjdens spjutspets”. Verksamhetsåret 2010-2011, beviljades kring 1.3 miljoner i projektmedel . Myndighetskostnaderna ligger visserligen på inte speciellt höga 25 241, men med den totala kostnaden för styrelsearvodena landar kalaset på 119 952 kronor. En styrelse som alltså drar fyra gånger mer pengar än verksamhetens egen omsättning hör sannerligen till ovanligheterna. Lägg ner!

Nordiska Afrikainstitutet. En institution som beskriver sig som ett ”ett nordiskt finansierat institut, men till formen en svensk statlig myndighet”. Myndighetens mål är enligt egen utsaga ”att främja forskning om den sociala, politiska och ekonomiska utvecklingen i Afrika genom att bedriva egen högkvalitativ forskning, verka som centralpunkt och katalysator för den nordiska Afrikaforskningen, stimulera till forskning om Afrika i Norden samt främja samarbete och kontakter mellan nordiska och afrikanska forskare”. Målbeskrivningen blir dock ännu märkligare. Man säger sig även vilja verka för ”aktuell, kritisk och alternativ forskning”. Notera den sista skrivningen, den låter sannerligen mycket exotiskt.

Precis som många andra svenska myndigheter finns även en opinionsbildande inriktning. Man har undersökt svenskarnas Afrikabild och är inte nöjda. Svenskarna Afrikabild är konserverande! Uppgiften att ändra gemene svensks men också forskare i största allmänhets bild av kontinenten Afrika är alltså så pockande att vi behöver en myndighet för ändamålet.

Inte nog med att denna verksamhet verkligen måste sägas ligga utanför myndighetsutövandets ram, en onödig myndighet legitimerar tyvärr också fler. Varför inte ett statligt Amerika- eller Asieninstitut, eller varför inte Europainstitutet? Bara fantasin sätter gränserna för vilka forskningsmyndigheter man inte skulle kunna skapa. Strukturen som egen statlig myndighet är även intressant. Med en kostnad på nätta 47 miljoner svenska kronor verksamhetsåret 2010 intar man verkligen en särställning bland forskningsinstitut. Jag misstänker att samtliga institutioner för Mellanöstern- eller Sydamerikastudier har en något mer åtdragen budjet att röra sig med och hemskt gärna skulle, om de fick, bryta sig loss från sin undanskymda roll som en universitetsinstitution och istället bli ett statligt institut. Afrika är tvivelsutan en oerhört varierad och intressant kontinent men att berätta detta kan knappast vara inom ramen för statlig myndighetsutövning. Lägg ner!

Forum för levande historia. Tidigare behandlat i artikeln Opinionsbildare i myndighetsskrud – det politiserade statsverket på ToF. Att informera om totalitära regimers brott mot mänskliga rättigheter är sannerligen en hedersvärd och viktig uppgift. Att upprätta en speciell myndighet för detta, vars fokus skiftar efter regeringens färg, är inte värdigt. Myndigheter vars syfte är att upplysa sina medborgare om rätt bild av låt vara Afrikas utveckling eller världshistoriens grymmaste folkmord – träffar fel. Detta misskrediterar det vetenskapliga arbetet vilken rätteligen hör hemma på landets universitet och inte i riksdagens kammare. Lägg ner!

Polarforskningssekretariatet. Bland de forskningsmyndigheter som sorteras under utbildningsdepartementet finns vid sidan av Kungliga biblioteket, Högskoleverket och Vetenskapsrådet samt de inriktade mot rymden ett som sannerligen sticker ut; Polarforskningssekretariatet. Sin egen verksamhet beskriver man som ”att främja förutsättningarna för och samordna svensk forskning och utveckling i polarområdena”. Då Sverige, tillskillnad från våra grannländer Norge och Danmark, inte besitter något territorium norr om den 70: onde bredgraden eller söder om ekvatorn, kan Sverige inte bedriva egen polarforskning. Några egna båtar har man inte heller utan inför expeditionerna får man låna in isbrytare av Sjöfartsverket. Sedan 2010 har man dock fått utvidgade uppgifter; man sköter då även mätstationen i Abisko. Varför det behövs en egen myndighet för att utforska polarområdena, vilka Sverige inte ens besitter, förblir ett mysterium. Varför har polarforskningen detta privilegium och inget annat område? Är det för att polarforskningen måste betraktas som statlig kärnverksamhet? Lägg ner!

Nämnden för styrelserepresentationsfrågor. Denna myndighet grundades 2007(således av den förment borgerliga regeringen), har ingen hemsida och tillhandahåller ingen egen information om sin verksamhet. På något sätt misstänker man att denna grad av verksamhet korrelerar med nämndens egen verksamhet.

På Arbetsmarknadsdepartementets hemsida kan vi läsa att nämnden ”prövar frågan enligt lagen om styrelserepresentation för de privatanställda”, Lag (1987:1247). Då lagen har existerat sedan 1987 och klarat sig utan speciell övervakande myndighet fram till 2007 undrar man om det inte kunde förblivit så. Eller om tvister angående lagar inte lättast hade lösts i vanlig domstol eller tillbörlig specialdomstol? Lägg ner!

***

För den vänsterinriktade är snällhetskorthet alltid lätt att spela ut. Den som motsätter sig dessa statliga myndigheters existens måste ofelbart hata hemslöjd, afrikaner och pingviner. Detta är givetvis nonsens. Staten har aldrig och kommer aldrig bli liktydigt med mänsklig aktivitet per se. Hemslöjd, inhämtning av kunskap om Afrika och polarresor är mycket nobla aktiviteter som säkerligen sköts bäst av det civila samhället och universiteten. Begreppet ”oanade följder” är och förblir mer intressant än intentionerna när det är realpolitik som är på tapeten. Alla dessa nämnda myndigheter, och säkerligen en hel del andra som jag i denna summariska genomgång har missat, har en sak gemensamt. De är onödiga prioriteringar, de fyller inte sin funktion, de kostar skattebetalarna pengar och de borde läggas ned.

Hugo Fiévet

Vänsterns kampanj mot barnfattigdom blundar för verkligheten

FATTIGDOM | De senaste veckorna har vänsterpolitiker påhejande av lösnummermedia försökt sätta ”barnfattigdom” i centrum. Många är de som påpekat det grundläggande felet i att mäta fattigdom utifrån andras rikedom snarare än i absoluta mått (se t ex här, här, här och här).

Men det som få vågar lyfta fram som är minst lika viktigt är att många av de låginkomsttagarhem där barn växer upp är ett resultat av aktiva val ifrån föräldrarna. Dessa kan grovt delas in i tre grupper:

1) De som inte klarar av att bilda familj
2) De som inte klarar av spriten
3) De som saknar utbildning

Den första gruppen är de ensamstående mammorna som många gärna vurmar för. Men sanningen är tyvärr den att de flesta ensamstående inte är det av en slump. Ytterst få föräldrar skiljs åt p.g.a. våld eller mobbing. De flesta skiljer sig för att de anser sig kunna få ut mer av livet om de inte är bundna till varandra. De väljer att inte investera i sina relationer och sin partner och får som ett resultat av det en svagare familj. Som ett resultat av att de väljer att ha två hem istället för ett och två skilda ekonomier får de högre levnadsomkostnader och har mindre möjligheter att arbetsdela. Det är förstås tråkigt och sorgset men att kompensera denna grupp ekonomiskt på bekostnad av andra barnfamiljer (som Rädda Barnen vill, det är innebörden av deras prat om att familjepolitiken blivit allt mindre omfördelande) skulle vara direkt orättvist.

Varför ska de som tar de aktiva valen att skapa en stark familj betala extra för det? Varför ska de extrabeskattas för att de skaffar sig lägre grundutgifter? Och vad skickar det för signaler att skapa skilsmässoincitament (d.v.s. bidrag som man bara får om man sliter sönder sin familj).

Är man genuint intresserad av att förstärka den ekonomiska situationen i dessa familjer skulle man satsa på att stärka äktenskap och framhålla vikten av det. Istället har socialdemokraterna under många år underminerat familjen, vilket svenska barn nu får betala priset för. Den andra gruppen är personer som sitter fast i ett beroende (behöver inte vara sprit, kan även var droger eller spel) och inte kan/vill ta sig ur det. Dessa personer hjälper inga bidrag i världen då problemet i grunden inte är bristen på pengar utan ett destruktivt levnadssätt.

Den tredje gruppen är personer som saknar utbildning som gör dem anställningsbara på den svenska arbetsmarknaden. De abnormt höga ingångslönerna i Sverige (t ex 16.000 kr i kommunal sektor) gör att lågproduktiva grupper permanent låses ute ifrån arbetsmarknaden. De finns inga arbeten där dessa personer producerar ekonomiska värden som motsvarar arbetsgivarens omkostnader och som ett resultat får de inga jobb.

Tanken i den svenska modellen har varit att dessa personer genom olika typ av AMS-insatser ska få förhöjd produktivitet, men verkligheten har allt som oftast visat på futiliteten i detta.
I SvD har Per Gudmundsson vågat lyfta diskussionen om låglönejobb (här och här) som har potentialen att bryta denna grupps utanförskap. Men så länge som facken är så starka som de är i Sverige kommer denna nödvändiga reform aldrig att få fäste.

Att behöva inse att barnfattigdom är ett komplicerat fenomen som beror på människor aktiva val är jobbigt. Det betyder att det inte finns några enkla och snabba sätt att lösa problemen på. Inga mirakelkurer eller reformer som kan lösa problemet.

Per Lagerqvist



Organisationer & information


Konservativt Forum samlar klassiskt konservativa runtom i Sverige till diskussion och arrangerar bl.a. en årlig konferens.



Emprons informationsportal Konservatism.se har utmärkta sammanfattningar och fördjupningsmaterial om konservatism på svenska.


Föreningen Heimdal i Uppsala är Sveriges största och äldsta politiska studentförening. Föreningen verkar sedan 1891 för en reformvänlig konservatism.



Sprid ordet... stöd Tradition & Fason på Facebook!

Antal besökare

  • 967,224 träffar
Bloggtoppen.se

Politik bloggar