En unken fläkt av DDR

Vill man återuppleva en grådaskig öststatsmentalitet så kan man med fördel lyssna på ett gäng svenska trafikforskare som i SvD skriver om behovet av att bekämpa lyxvaran bilen. Det hela vore skrattretande, om det inte vore för den överhängande risken att dessa kommandoekonomer en dag får sin vilja genom. Ett olyckligt valresultat och en av dem skulle kunna vara vår trafikminister.

Kvintetten bakom artikeln vill drastiskt minska privatbilismen och förordar därför kraftigt höjda skatter på bilinköp och bilresor. Förslaget i sig är knappast bra, men det jag främst reagerar på är argumentationen och vad den säger om de värderingar som ligger bakom.

Storebror vet bäst

Bl.a. skriver artikelförfattarna:

” Människor i allmänhet kommer inte att fara illa av att minska sitt bilresande”

Och

”Ansvariga politiker måste våga gå emot en stor opinion av allmänhet, representanter för fordonsindustrin och motorjournalister genom att avsevärt höja skatterna för privatbilismen”

I sann socialistisk anda menar man alltså att den enskilde medborgaren, till skillnad från den upplyste ideologen/vetenskapsmannen, inte vet sitt eget bästa. Att allmänhetens vilja klart och tydligt pekar i en riktning får inte hindar politikerna att marschera i den rakt motsatta. Demokrati handlar inte om att folkets vilja skall råda, utan att nomenklaturan skall besluta vad den anser att folket borde vilja.

Varför köra BMW när det räcker med en Trabant?

Ungefär samma förhållningssätt går igen när man ifrågasätter de grunder på vilka bilägarna grundar sina konsumtionsbeslut:

”Om bilen bara uppfattades som ett transportmedel, varför köper då människor bilar med prestanda som vida överskrider vad som krävs? Det går inte att bortse från att bilen för många människor är en konsumtionspryl.”

Världen är full av ”konsumtionsprylar”. Vi har TV-apparater, espressomaskiner, segelbåtar, märkeskläder, fritidshus, ja, hus överhuvudtaget. Är dessa strängt taget nödvändiga? Varför är det just bilen som står i skottgluggen för dessa forskare? Varför inte allt det andra? Eller så kanske det faktiskt är så att det är all konsumtion utöver det absolut nödvändiga som kvintetten anser att vi skall avstå.

Planekonomins välsignelser

Vad som är absolut nödvändigt blir då naturligtvis upp till en statlig kommitté att fastställa. Vad gäller boendet så blir det naturligtvis miljonprogram för oss alla, fördelade enligt en statlig norm för hur många kvadratmeter varje person behöver, och med ett läge som kommittén beslutar utifrån vilka behov man har, främst var man anvisats sin arbetsplats. Kläder behöver man naturligtvis, så vi behöver ännu en statlig kommitté som beslutar om hur det optimala klädesplagget som alla skall bära får se ut, och vad det skall tillverkas av. Får man tid över kanske man i kommittén rent av gör behovsanalyser av geografiskt betingade skillnader i behov och beslutar om en tilläggskvot av vinterkläder för norrlänningar, eller så struntar man helt enkelt i det och förväntar sig att norrlänningarna skall dra den logiska slutsatsen av klimatet och bosätta sig strategiskt – innan för tullarna. På samma sätt kan man hantera livsmedel och…ja frågan är om en människa egentligen behöver något mer.

Konsumtionsbehovskommittén träffas för att besluta vad du och jag egentligen behöver

Visst, en och annan kommer naturligtvis att behöva en bil. Det insåg till och med det gamla DDR. Vem som har det behovet avgör naturligtvis ännu en statlig kommitté, liksom de även tar fram de exakta prestanda som den enda nödvändiga bilmodellen – låt oss kalla den Trabant – behöver.

Sedan kommer det naturligtvis att krävas en del generella undantag. Alla dessa kommittéer som skall besluta om vad folk i gemen behöver kommer ju att ha ett hästjobb med alla möten, analyser, utvärderingar och inte minst administration av miljontals människors konsumtionsbeslut. Risken är överhängande att vi för denna grupp av människor – vi kan kalla dem nomenklaturan – behöver en alldeles särskild norm för deras behov.

De behöver naturligtvis rejält tilltagna villor på behörigt avstånd från vanligt folks kaserner, så att de inte i sitt beslutsfattande påverkas allt för mycket av ovidkommande faktorer, som verkligheten. De behöver snabba och kraftfulla bilar som färdas i särskilda gräddfiler, så att deras effektivitet inte nedgår. Deras slitsamma och ansvarsfulla arbete berättigar dem naturligtvis till särskilda förmåner vad gäller materiella behov i övrigt så att de kan koppla av.

Den som tror att jag sitter och diktar ihop och att forskarna inte i sin artikel menar att det är politiker som skall avgöra vilka bilresor som är nödvändiga eller ej bör begrunda följande citat ur artikeln:

”Men varför diskuterar politiker i så fall inte vad som ska betraktas som nödvändiga bilresor? ”

”Det går att minska bilresandet genom samhällsplanering och en medveten strategi beträffande vad som är nödvändiga bilresor.”

Sic!

Farväl till landsbygden

I ärlighetens namn skall sägas att gruppen faktiskt har insikt om att tunnelbanan inte går fram till varje hem och hus i vårt avlånga land

”Visst finns det utsatta grupper som för sin rörlighet och för att klara sin vardag är beroende av bilen. I glesbygd och på obekväma tider saknas ofta godtagbara alternativ.”

Ingenstans framgår dock riktigt hur de tänker sig att dessa grupper skall skonas från konsekvenserna av deras skattehöjningsförslag. Redan idag är kostnader för bilinnehav och bensin en gigantisk utgiftspost för många boende på landsbygden. Kanske ligger hoppet för oss i att tidigare nämnda statliga kommitté i sin nåd skall klassa vissa av våra resor som ”nödvändiga” och bevilja något slags undantag. För luttrade landsbygdsbor som är van att politiker tar deras pengar i skatter för att sedan erbjuda dem kommunal service i någon avlägsen centralort i utbyte torde dock förhoppningarna vara lågt ställda.

Vad forskarna faktiskt tänkt sig skiner nog genom i en annan formulering i artikeln:

”…människor med begränsad tillgång till bil anpassar sig genom att bosätta sig strategiskt.”

Före...och efter - om politrukerna får bestämma

När landsbygdens folk får ytterligare fördyringar på sitt resande så att det inte längre blir möjligt för dem att använda bilen så ”anpassar de sig genom att bosätta sig strategiskt”, med andra ord de tvingas flytta från hus och hem för att bosätta sig i Staden. För en professor som anser att individens preferenser är oväsentliga och som anser att dennes behov går att fastställa vetenskapligt är detta kanske inte så dramatiskt, men för en människa av kött och blod, som älskar landsbygdens frid och ro och naturens grönska lika mycket som hon avskyr betongdjungeln, neonljusen och stressen i storstaden är detta inte bara en fråga om rationella kalkyler, utan om livskvalitet i dess djupaste mening.

Subventioner?

Visst kan det låta bestickande att det är fel att det offentliga skall subventionera dessa preferenser med kostsamma vägbyggen och annan infrastruktur som stödjer bilismen, men det ekar lite tomt när man i samma andetag med självklarhet hävdar att det offentliga skall subventionera, och öka subventionerna till, kollektivtrafiken.

Trafiksystem, liksom annan infrastruktur, kommer alltid – vare sig det handlar om system för kollektiv eller privat trafik – att till sin natur vara offentligt finansierad. I den meningen är den naturligtvis subventionerad. Om privatbilismen är kraftigare subventionerad än busstrafik eller tågtrafik vill jag låta vara osagt. Det är ju t.ex. inte alltid lätt att skilja på om en väg är avsedd för bil eller buss.

-Älskling, jag måste åka nu. Idag jobbar jag i Botsmark och det är ju 4 mil dit. -ok, tar du tunnelbanan eller?

Så långt skulle jag dock vilja gå som att påstå att den subvention jag som bilägare i det inre av Norrland åtnjuter knappast kan vara särskilt stor. Om man ställer skicket på de vägar som i mina trakter finns mot de skatter jag och mina grannar betalar direkt på vårt resande (fordonsskatt, bensinskatter m.m.) har jag svårt att i det avseendet se mig som en stor belastning på statskassan.

Varför detta hat mot bilen?

Vad är det som gör att bilen intar en sådan central plats på betongsocialisternas hatlista? Kanske är det dess miljöskadliga effekter. Men även om man tror på klimatlobbyns teorier så kommer man inte förbi det faktum att personer som de bakom den här kommenterade artikeln uttryckligen motsätter sig ambitionen att göra bilresande mera miljövänligt. Det är bilresandet i sig man vill åt.

Kanske är det ett sting av avund och grämelse över att bilindustrin är ett av de mera tydliga exemplen på marknadsekonomins överlägsenhet att skapa produkter av god kvalitet och med en variationsrikedom som tillgodoser många skiftande preferenser? Man behöver ju bara jämföra de bilar som DDR, Sovjetunionen och Polen frambringade med de tillverkade i BRD, Sverige och Japan för att detta skall framgå med all önskvärd tydlighet. Inte heller det känns dock övertygande. För personer som överhuvudtaget vill slippa bilar borde ju inte planekonomins misslyckande i detta avseende ses som någon allvarlig plump i protokollet.

Nej, jag tror att pudelns kärna ligger i själva bilismens natur. Bilen skapar stor frihet för den enskilde. Det är var och en som beslutar var, när och varför man reser någonstans, inte en statlig kommitté eller en femårsplan. Ett sådant system måste kännas oerhört hotfullt och stötande för personer som anser att vanligt folk inte inser sitt eget bästa, och därför bör ställas under förmyndarskap från de som vet bättre – förslagsvis radikala forskare, tjänstemän och politiker. Snyft. Ulbricht och Honecker, var tog ni vägen?

Patrik Magnusson

Ursprungligen publicerad på Esse Non Videri

Moderaterna retirerar från kyrkopolitiken

Ett drygt decennium efter att statskyrkan avskaffades tar nu moderaterna de logiska konsekvenserna av detta, och beslutar att inte som parti ställa upp i kyrkovalet. Bättre sent än aldrig får man väl säga. Det är nämligen ett klokt beslut som alla partier (som inte redan gjort det) borde följa. Politikerna borde eftersträva att ge civila samhället, dit de religiösa samfunden hör, större spelrum, och där bör naturligtvis borgerliga partier vara föredömen.

Det politiska inflytandet över Svenska kyrkan bör helt upphöra, och det bör vara upp till de aktiva ute i församlingarna att själva besluta om hur de vill organisera sig. I den mån man vill ha valda representanter inom verksamheten kan och bör man utse dessa helt utan inblandning av statsapparaten och partierna. Har man nu väl slopat statskyrkan bör man vara konsekvent och göra det fullt ut. Svenska kyrkan förtjänar en chans att åter bli ett kristet samfund vars uppgift det är att förkunna Guds ord, inte en politisk vindflöjel vars uppgift det är att förkunna den heliga majoritetens ord.

Svenska kyrkan har i accelererande takt blivit mer en politisk än en religiös organisation, och dess ställningstaganden allt mer uttalat vänstervridna. Inrikespolitiskt tar man ställning mot alliansregeringens jobblinje och uttalar stöd för civil olydnad riktad mot totalförsvaret, utrikespolitiskt deltar man i hetsjakten på demokratin Israel, i teologiska spörsmål låter man politiska beställningsjobb som homovigslar gå före den kristna tron.

För oss borgerligt sinnade kristna har det senaste decenniet varit en utdragen plåga. Många har lämnat, andra står som jag i begrepp att göra det. Att så många uthärdat så länge tror jag enbart är en följd av den kvarvarande lojaliteten med den gamla statskyrkan, och att Svenska Kyrkan trots allt upplevs ha en särställning för oss svenska kristna. Detta håller nu på att klinga av, och det tror jag är sunt. Moderaternas beslut är ännu ett steg i den riktningen.

Vart Svenska kyrkan tar vägen i framtiden är inte lätt att veta. Strängt taget är det heller inte längre en politisk fråga. Det är en fråga för dess medlemmar. Det enda vi kan vara säkra på är att i takt med att Svenska kyrkan blir mer som ett samfund bland andra, så kommer det att bli allt svårare att låna en stor majoritet av svenskarnas legitimitet för att framföra politiska budskap som många av dem känner sig främmande för.

Patrik Magnusson

Artikeln ursprungligen publicerad på Esse Non Videri

GÄSTKRÖNIKA: Christian Braw

IDEOLOGIERNA OCH SAMHÄLLET

Ett samhälle är utsatt för påverkan från många håll: ekonomi, omvärld, tidsanda. En av de kraftfullaste faktorerna är ideologierna, ”dessa människoandens proteser”, som Tage Lindbom kallade dem. Med det vill han ha sagt, att ideologierna söker ersätta något som människoanden har förlorat, men att de – i likhet med protesen – inte har någon egen livskraft.

Det är framförallt i den offentliga sektorn, som ideologierna har sin verkan. Den offentliga sektorn är nämligen inte utsatt för konkurrens. Resultaten är svåra att mäta, eftersom de oftast består i kvaliteter, som inte låter sig kvantifieras, t.ex. rättssäkerhet. Ideologierna bygger alla på ett antal grundläggande antaganden. Det ligger i dessa antagandens natur att de är överordnade verkligheten i övrigt och inte låter sig bevisas. Det är istället så, att verkligheten tolkas utifrån dem. Ideologiernas grundläggande antaganden fungerar som axiomen i matematiken och geometrin. Men det finns en skillnad. Axiomens riktighet visar sig genom erfarenheten. Det är t.ex. ovedersägligt att en rät linje är den kortaste vägen mellan två punkter. Ideologiernas axiom fungerar på ett annat sätt. Om verkligheten inte stämmer med axiomen skall verkligheten omgestaltas så att den stämmer. Detta är bakgrunden till ett yttrande, som tillskrivs Olof Palme: ”Verkligheten är vår fiende.”

Eftersom den offentliga sektorn är den mest ideologiberoende, är det i dess styrdokument vi kan finna de tydligaste uttrycken för vårt samhälles ideologi, dess andliga proteser – för att tala med Tage Lindbom. Skollagen ger ett exempel på en sådan ideologi. Där heter det: ”Verksamheten i skolan skall utformas i överensstämmelse med grundläggande demokratiska värderingar. Var och en som verkar inom skolan skall främja aktning för varje människas egenvärde och respekt för vår gemensamma miljö. Särskilt skall den som verkar inom skolan 1. Främja jämställdhet mellan könen. 2. Aktivt motverka alla former av kränkande behandling såsom mobbning och rasistiska beteenden.” Två viktiga faktorer kan man här ge akt på: människovärdet samt jämställdheten mellan könen. Detta är sådana grundläggande värderingar, som i skolan fungerar som axiomen i matematiken. Man bevisar inte deras riktighet, man förutsätter dem som självklara och drar slutsatser av dem.

Så enkelt är det emellertid inte. Det verkliga förhållandet är att skolan kraftfullt motverkar dessa grundläggande antaganden genom sin undervisning i – historia och biologi. I denna undervisning utgör nämligen Darwins evolutionism grundmönstret. Darwin ser hela tillvaron som en oavbruten antagonism, där de starkare övervinner och utplånar de svagare. Detta gäller inte bara i individernas kamp, det gäller också de genetiska kollektiven, d.v.s. raserna. Genom ständig kamp slås de genetiskt svagare ut. Det blir ett naturligt urval, där de starkare överlever och breder ut sig och på detta sätt går utvecklingen framåt. Darwin är mycket tydlig på denna punkt, särskilt i sitt verk Descent of Man.

Eftersom ideologiernas grundläggande antaganden inte vilar på något annat än sig själva, har de ingen naturvetenskaplig eller annan grund som ger dem deras berättigande. De måste tros och uppfattas som självklara. Ställda inför en naturvetenskaplig kritik som den från Darwin, är de mycket bräckliga. Om vi överhuvudtaget skall ha en gemensam värdegrund i samhället, måste de bygga på en fastare grund än riksdagsmajoriteten.

Samhällets ideologi kan också angripas av andra ideologier, t.ex. av marxismen. Även den uppfattar tillvaron som en oavbruten antagonism, där klasserna bekämpar varandra. Här finns inget människovärde, här finns endast en skoningslös klasskamp, som når sitt mål, när proletariatets politiskt medvetna del, det kommunistiska partiet, förintar kapitalisterna och övriga klassfiender. Därför är också terror, våld, tortyr, massavrättningar och förvisningar ständigt återkommande i alla kommunistiska stater. Terrorn är inte ett olycksfall i arbetet. Terrorn är en viktig del av systemet.

Inför naturvetenskapens och ideologiernas utmaningar är det inte tillräckligt övertygande att hänvisa till skollagen. En bättre grund krävs, för att demokratins positiva värden skall kunna föras vidare.

Christian Braw är präst, författare och docent vid Åbo akademi. Hemsida: www.christianbraw.se.

Turin – en konservativ förebild bland städer

Turin i norra Italien har en historia med mycket inspiration för konservatismen, menar artikelförfattaren.

Säg vilken italiensk stad du föredrar, och jag ska säga vem du är. De rationellt lagda av oss dras till Milano och de nordliga industristäderna, esteterna mera till Florens, de som (dessutom) är känslomässigt öppna kanske till Venedig eller de små medeltidsorterna. Det soliga Capri och Amalfikusten lockar sina individer, medan de religiösa sökarna uppsöker katolicismens världscentrum Rom med dess stolta kyrkopolitiska och klassiska arv.

Vad sägs för omväxling då om Turin, den piemontesiska provinshuvudstaden med sitt romerska förflutna, den som efterhand blivit ett högindustriellt nav med nära en miljon invånare och med såväl biskopssäte som universitet och teknisk högskola? En stad där Italiens historia för 150 år sedan gjorde en överraskande sväng och en djup förnyelse inleddes, en som utom på det industriella området förde landet framåt inom nationalekonomin liksom på humanioras många fält.

Ett tungt, låt vara icke-turistiskt, skäl att dras till Turin är dess invånares ofta bevisade moderation och kompromissvilja, likaså deras påtagliga strävan att låta saker växa fram otvunget och i naturligt beprövade former. I jubilemsnumret av tidskriften Cartaditalia (se Italienska kulturinstitutets hemsida) speglar historikern Walter Barberis läsvärt den sidan hos Turin. Han visar hur den ort som tre gånger varit Italiens huvudstad tack vare en sorts kollektiv klokhet och taktkänsla även fått utsökta tillfällen att spela en storpolitisk vital och medlande roll.

Allt börjar dock med några negativer. I Turin, som varit huvudstad i Savojen och Sardinien, fanns således aldrig en märkbar hov- eller handelskultur. Turin är som bekant heller ingen hamnstad. Där fanns ingen nämnvärd världslig eller kyrklig makt, inte något högtstående litterärt eller musikaliskt skapande och inga ryktbara konstnärer eller mecenater. I Turin talades inte ens italienska utan dialekten piemontesiska, allt medan eliten på sin höjd behärskade dålig franska. Staden tyckes alltså ganska obetydlig och marginell.

Ändå fick Turin en viktig roll. Den gick till en början ut på att förmedla de kontakter mellan Italien och Europa, som inte gick via Lombardiet eller Venetien mot Österrike. Kanske kom Turin också att vårda egenskaper som inte framstår ”typiskt” italienska, men som möjligen bäddade för ökad enhet, anpassningsförmåga och framsteg. Om den Apenninska halvön med dess uppsplittring i provinser, statsbildningar och särarter ansågs dömd till bristande verklighetssinne och handlingsoförmåga, medgav miljön i Turin tack vare provinsens historia desto djärvare, mer konstruktiva möjligheter.

Här påpekar professor Barberis att ”i Piemonte hade det aldrig funnits en tradition med furstendömen och tyranner som rivaliserat med varandra och inte heller städer som försökt sätta sig över den omgivande landsbygden. Piemontes historia hade handlat om en långsamt uppbyggd sammanflätad enhet, i vilken de yttre delarna spelat en lika stor roll som centrum och där aristokratin på landsbygden inte behövt rivalisera med den centrala förvaltningens administration, samt där regenter och undersåtar lyckats upprätta ett samhällskontrakt som när allt kommer omkring hade upplevts som godtagbart”.

Att detta hade blivit möjligt förklaras inte minst av att en enda dynasti suttit vid makten och förmått främja människors trygghet och sociala kontinuitet. Iakttagelsen, som kommer från 1800-talstänkaren Cesare Balbo, utvecklas av Barberis: ”Denna stabilitet hade haft en positiv inverkan på det piemontesiska samhället och inneburit en välgörande samlande kraft som resulterat i ett allmänt sinne för ordning, en allmänt accepterad militär disciplin och en effektiv och respekterad statlig administration. På det personliga planet var människorna inte så lidelsefulla till karaktären och inte heller särskilt livliga men däremot pålitliga, karaktärsfasta och stabila.” En lojalitet med fursten och den rådande ordningen var länge en given attityd och därmed också något att officiellt räkna med. Turin var också, då det avgörande skedet i frihetens utveckling närmade sig, inför de europeiska stater mot vilka det skulle spela en utslagsgivande roll väl medvetet om vilka tillgångar dess inre stadga och auktoritet liksom dess kontakter med omvärlden utgjorde.

Vad innebar då Italiens enande för Turin? Här tränger sig frågan om det nationella på. Märkligt nog kan staden ha förberett sig inför självständigheten och enheten inte genom att ta till sig, utan genom att förhålla sig avvaktande till, de föregående europeiska nationalitetsrörelserna. Man visade en ”försiktig öppning i kombination med en förutseende återhållsamhet” som Barberis något kryptiskt skriver. Konkret innebar det att kung Karl Albert av Savojen gick med på att utarbeta en konstitution, blygsamt kallad ”lo Statuto Albertino,” ett lagverk som skänkte medborgarna friheter som ännu var okända i det övriga Italien och som här lyckligtvis fortsatte att gälla också under efterföljaren kung Viktor Emanuel II:s regeringstid. Denna konstitution blev det redskap som gjorde Piemonte till en rättstat. Den öppnade även Turin och Piemonte, så att de kunde bli till en aktiv skapande miljö och även en migrationspolitisk magnet. Trenden stärktes då parlamentet nu också upphöjde italienskan till officiellt språk. Staden blev därmed tillflyktsort för landsflyktiga liksom för de många som ville se en positiv förnyelse. Barberis: ”Därmed förändrades Turin. Från att ha varit en stillsam landsortsstad där livet gick sin gilla gång… blev den ett centrum för de mest häftiga offentliga debatter, en mötesplats där man fantiserade kring och planerade för en framtida enad och självständig italiensk stat och ett forum för sammankomster såväl som för sammandrabbningar där monarkisternas och de moderatas allvarliga röster blandades med republikanernas och demokraternas eldigare tongångar”.

Till Turin sökte sig givetvis också människor som sökte arbete, vilket gav industri och hantverk där ett uppsving. Inflyttade från södra Italien hade från början låga livskvalitets- och löneförväntningar. Nya idéer och företagaranda satte snart fart på en piemontesisk arbetsvärld som i frånvaro av reformer hotat att stelna. Mera märktes nog ändå de intellektuella, och de lät höra tala om sig på många olika fält. De kom från Milano och Neapel, från Bologna och Rom till Turin för att arbeta fram den nya lagboken, utveckla universitetsundervisningen och förlagssektorn liksom höja det ekonomiska och administrativa livet. Ett nytt socialt patos utlöstes av de många inflyttades villkor men förenades med, eller stöptes om, i former präglade av stadens relativt vidsynta konservatism. De sociala stödformerna lät sig även förena med kyrkans gamla välgörenhet. De radikalas blodiga retorik tonades ned, och de stora företagsägarna sökte vägar att ge arbetare och tjänstemän del i företagens skötsel. Män som Antonio Gramsci och Leone Ginzburg gav samtidigt andra än traditionella eller marknadsliberala idéer röst. I Turin blev FIAT, grundat av familjen Agnelli och byggt på idéer från biltokiga lokala aristokrater, en pionjär som också utvecklade nya former av medbestämmande.

Italiens förste premiärminister Camillo Benso di Cavour (1810-1861).

Historien om hur den slipade politikern greve Cavour med kungahuset Savojens stöd förde samman Italiens stater, låt vara med lock och pock, delvis även med utnyttjande av den revolutionäre Garibaldi, är för välkänd för att återges här. Däremot kan framhållas att idéer och impulser till den blomstring som nu inleddes i vidare delar av landet utgick just från Turin. Att staden under sent 1800-tal även blivit en högborg för den italienska nationallitteraturen, en plats där DeAmicis och Carduccis förebildliga verk hyllades och lästes, hjälpte moderniseringen. Fast statsförvaltningen efter enandet snart flyttade från Turin, tog staden motsvarande grepp om den industriella tillväxten.

Visst drogs också Piemonte och Turin efter första världskriget in i Mussolinis maktsystem. Det tvång som regimen utsatte Italien för skapade också här mer eller mindre frivilliga medlöpare. Tiden skapade pinsamma minnen. Genom sina intellektuella sökare och sina förlag bidrog Turin samtidigt till samvetsuppgörelsen med fascismen efter 1945.

De välgörande processer som hade inletts på 1800-talet fortsatte. Vid 1960-talets början nådde staden Turins invånartal miljonstrecket. Reformvänlighet och framtidsvisioner av ett slag som rotats i provinsens rika frihets- och hantverkstraditioner utmärker ännu industri- och kulturstaden Turin. Dess egenart har knappast skildrats bättre än av diktaren Cesare Pavese, som mot den rotlösa metropolen Milano kärleksfullt ställer Turin, vars ”gåtfulla verklighet” beror på att den så lyckosamt vilar i sina minnen, vägleds och stärks av dem. Turins anda får på det sättet det tidlösas prägel. Den bildar en varaktig syntes vars styrka beror på att skarpa motsatser och människor med olika skaplynne där har mötts, kämpat och faktiskt kommit att lära av varandra.

Europa har mycket att lära av ”andan från Turin”.

Carl Johan Ljungberg

Tips:

• Att läsa: Maike Albath: Der Geist von Turin. Pavese, Ginzburg und die Wiedergeburt Italiens nach 1943. (Berlin: Berenberg, 2010).

• Se Fotografiska Muséets, Hallwylskas, Millesgårdens, Nordiska Muséets och Waldemarsuddes hemsidor för årets utställningar och evenemang.

• Filmen Noi credevamo (Vi trodde) av regissören Mario Martone handlar om Italiens ”pånyttfödelse” (risorgimento) och har i styrka jämförts med G T di Lampedusas klassiska roman Il gattopardo (Leoparden), också den filmatiserad.

Märkliga myndigheter – några avvecklingsförslag

STATEN | Att borgerligheten skulle drivas av en tvångsmässig vilja att kapa staten är en myt. I den borgerliga samhällsvisionen ingår idén om en välavgränsad stat, som är effektiv inom sitt tillskrivna hägn, och idén om tydliga och enkla lagar. På detta område finns dock alltjämt en hel del att göra för den borgerliga regeringen, och tyvärr kan man inte heller säga att svensk borgerlighet har gått i bräschen för kapandet av den vildvuxna svenska myndighetsfloran.

För vänstern är en större stat alltid en bättre stat. För högern är en större stat ofta förknippat med en rad problem. Helt fjärran är (förhoppningsvis) högern från t.ex. vänsterpartiernas yrande om behovet av en stor offentlig sektor. Det är väl idag klart att vänsters stora offentliga sektor inte skulle vara till för spanings- och förvaringsverksamhet av sina politiska motståndare – utan ett sätt att dölja arbetslösheten som ofelbart skulle uppstå till följd av deras ickefungerande jobbpolitik. Det tvångsmässiga ökandet av staten är ett problem på många sätt. Den mer ideologiska är givetvis dess kvävande av civilsamhället och den individuella friheten; den stora statens naturliga motsättning mot det stora samhället. Problemet kan dock kokas ner till ett ännu enklare. Det är slöseri med pengar. För högern, och speciellt i ett land som Sverige som genomgått så många år med vänsterstyre, är det extra viktigt att recensera och utvärdera sina myndigheter. Undertecknad tänkte här, på ett lekmannamässigt sätt utvärdera några myndigheter. Här finns de kontraproduktiva, de komiska, de onödiga, de fullkomligt obegripliga och alla förenas de av en sak – de borde omgående läggas ner, eller ännu bättre aldrig ha skapats.

Diskrimineringsombudsmannen. Avhandlad här, här och här på T&F. Kontraproduktiv och oseriös. Lägg ner!

Nämnden för hemslöjdsfrågor. Myndigheten som kanske mer än de flesta andra måste sägas ligga något utanför välfärdens kärna. Grundad 1981 med målsättningen att stärka den svenska hemslöjden. Här jobbar 48 stycken hemslöjdskonsulenter som stöttar hemslöjdsarbetet lokalt. Ett flertal rikskonsulenter är inriktade på fackområden. Vad sägs t.ex. om rikskonsulenten i knyppling som jobbar i Vadstena i Föreningen Svenska Spetsar? Låter som en helfestlig fritidssysselsättning för pensionerande damer; inte för svensk myndighetsutövning. För den som tycker att detta låter klaustrofobiskt kan även meddelas hur man får dessa jobb. Från och med höstterminen 2011 ges utbildningen ”Ledarskap i slöjd och kulturhantverk”, ett treårigt kandidatprogram som vid Institutionen för kulturvård vid Göteborgs universitet. En skräddarsydd utbildning med syfte att fylla på denna myndighet. Ledarskap i slöjd. Minst sagt fascinerande.

Men inte nog med det. Man beviljar även bidrag. Bland annat ”Hemslöjdens spjutspets”. Verksamhetsåret 2010-2011, beviljades kring 1.3 miljoner i projektmedel . Myndighetskostnaderna ligger visserligen på inte speciellt höga 25 241, men med den totala kostnaden för styrelsearvodena landar kalaset på 119 952 kronor. En styrelse som alltså drar fyra gånger mer pengar än verksamhetens egen omsättning hör sannerligen till ovanligheterna. Lägg ner!

Nordiska Afrikainstitutet. En institution som beskriver sig som ett ”ett nordiskt finansierat institut, men till formen en svensk statlig myndighet”. Myndighetens mål är enligt egen utsaga ”att främja forskning om den sociala, politiska och ekonomiska utvecklingen i Afrika genom att bedriva egen högkvalitativ forskning, verka som centralpunkt och katalysator för den nordiska Afrikaforskningen, stimulera till forskning om Afrika i Norden samt främja samarbete och kontakter mellan nordiska och afrikanska forskare”. Målbeskrivningen blir dock ännu märkligare. Man säger sig även vilja verka för ”aktuell, kritisk och alternativ forskning”. Notera den sista skrivningen, den låter sannerligen mycket exotiskt.

Precis som många andra svenska myndigheter finns även en opinionsbildande inriktning. Man har undersökt svenskarnas Afrikabild och är inte nöjda. Svenskarna Afrikabild är konserverande! Uppgiften att ändra gemene svensks men också forskare i största allmänhets bild av kontinenten Afrika är alltså så pockande att vi behöver en myndighet för ändamålet.

Inte nog med att denna verksamhet verkligen måste sägas ligga utanför myndighetsutövandets ram, en onödig myndighet legitimerar tyvärr också fler. Varför inte ett statligt Amerika- eller Asieninstitut, eller varför inte Europainstitutet? Bara fantasin sätter gränserna för vilka forskningsmyndigheter man inte skulle kunna skapa. Strukturen som egen statlig myndighet är även intressant. Med en kostnad på nätta 47 miljoner svenska kronor verksamhetsåret 2010 intar man verkligen en särställning bland forskningsinstitut. Jag misstänker att samtliga institutioner för Mellanöstern- eller Sydamerikastudier har en något mer åtdragen budjet att röra sig med och hemskt gärna skulle, om de fick, bryta sig loss från sin undanskymda roll som en universitetsinstitution och istället bli ett statligt institut. Afrika är tvivelsutan en oerhört varierad och intressant kontinent men att berätta detta kan knappast vara inom ramen för statlig myndighetsutövning. Lägg ner!

Forum för levande historia. Tidigare behandlat i artikeln Opinionsbildare i myndighetsskrud – det politiserade statsverket på ToF. Att informera om totalitära regimers brott mot mänskliga rättigheter är sannerligen en hedersvärd och viktig uppgift. Att upprätta en speciell myndighet för detta, vars fokus skiftar efter regeringens färg, är inte värdigt. Myndigheter vars syfte är att upplysa sina medborgare om rätt bild av låt vara Afrikas utveckling eller världshistoriens grymmaste folkmord – träffar fel. Detta misskrediterar det vetenskapliga arbetet vilken rätteligen hör hemma på landets universitet och inte i riksdagens kammare. Lägg ner!

Polarforskningssekretariatet. Bland de forskningsmyndigheter som sorteras under utbildningsdepartementet finns vid sidan av Kungliga biblioteket, Högskoleverket och Vetenskapsrådet samt de inriktade mot rymden ett som sannerligen sticker ut; Polarforskningssekretariatet. Sin egen verksamhet beskriver man som ”att främja förutsättningarna för och samordna svensk forskning och utveckling i polarområdena”. Då Sverige, tillskillnad från våra grannländer Norge och Danmark, inte besitter något territorium norr om den 70: onde bredgraden eller söder om ekvatorn, kan Sverige inte bedriva egen polarforskning. Några egna båtar har man inte heller utan inför expeditionerna får man låna in isbrytare av Sjöfartsverket. Sedan 2010 har man dock fått utvidgade uppgifter; man sköter då även mätstationen i Abisko. Varför det behövs en egen myndighet för att utforska polarområdena, vilka Sverige inte ens besitter, förblir ett mysterium. Varför har polarforskningen detta privilegium och inget annat område? Är det för att polarforskningen måste betraktas som statlig kärnverksamhet? Lägg ner!

Nämnden för styrelserepresentationsfrågor. Denna myndighet grundades 2007(således av den förment borgerliga regeringen), har ingen hemsida och tillhandahåller ingen egen information om sin verksamhet. På något sätt misstänker man att denna grad av verksamhet korrelerar med nämndens egen verksamhet.

På Arbetsmarknadsdepartementets hemsida kan vi läsa att nämnden ”prövar frågan enligt lagen om styrelserepresentation för de privatanställda”, Lag (1987:1247). Då lagen har existerat sedan 1987 och klarat sig utan speciell övervakande myndighet fram till 2007 undrar man om det inte kunde förblivit så. Eller om tvister angående lagar inte lättast hade lösts i vanlig domstol eller tillbörlig specialdomstol? Lägg ner!

***

För den vänsterinriktade är snällhetskorthet alltid lätt att spela ut. Den som motsätter sig dessa statliga myndigheters existens måste ofelbart hata hemslöjd, afrikaner och pingviner. Detta är givetvis nonsens. Staten har aldrig och kommer aldrig bli liktydigt med mänsklig aktivitet per se. Hemslöjd, inhämtning av kunskap om Afrika och polarresor är mycket nobla aktiviteter som säkerligen sköts bäst av det civila samhället och universiteten. Begreppet ”oanade följder” är och förblir mer intressant än intentionerna när det är realpolitik som är på tapeten. Alla dessa nämnda myndigheter, och säkerligen en hel del andra som jag i denna summariska genomgång har missat, har en sak gemensamt. De är onödiga prioriteringar, de fyller inte sin funktion, de kostar skattebetalarna pengar och de borde läggas ned.

Hugo Fiévet

Vänsterns kampanj mot barnfattigdom blundar för verkligheten

FATTIGDOM | De senaste veckorna har vänsterpolitiker påhejande av lösnummermedia försökt sätta ”barnfattigdom” i centrum. Många är de som påpekat det grundläggande felet i att mäta fattigdom utifrån andras rikedom snarare än i absoluta mått (se t ex här, här, här och här).

Men det som få vågar lyfta fram som är minst lika viktigt är att många av de låginkomsttagarhem där barn växer upp är ett resultat av aktiva val ifrån föräldrarna. Dessa kan grovt delas in i tre grupper:

1) De som inte klarar av att bilda familj
2) De som inte klarar av spriten
3) De som saknar utbildning

Den första gruppen är de ensamstående mammorna som många gärna vurmar för. Men sanningen är tyvärr den att de flesta ensamstående inte är det av en slump. Ytterst få föräldrar skiljs åt p.g.a. våld eller mobbing. De flesta skiljer sig för att de anser sig kunna få ut mer av livet om de inte är bundna till varandra. De väljer att inte investera i sina relationer och sin partner och får som ett resultat av det en svagare familj. Som ett resultat av att de väljer att ha två hem istället för ett och två skilda ekonomier får de högre levnadsomkostnader och har mindre möjligheter att arbetsdela. Det är förstås tråkigt och sorgset men att kompensera denna grupp ekonomiskt på bekostnad av andra barnfamiljer (som Rädda Barnen vill, det är innebörden av deras prat om att familjepolitiken blivit allt mindre omfördelande) skulle vara direkt orättvist.

Varför ska de som tar de aktiva valen att skapa en stark familj betala extra för det? Varför ska de extrabeskattas för att de skaffar sig lägre grundutgifter? Och vad skickar det för signaler att skapa skilsmässoincitament (d.v.s. bidrag som man bara får om man sliter sönder sin familj).

Är man genuint intresserad av att förstärka den ekonomiska situationen i dessa familjer skulle man satsa på att stärka äktenskap och framhålla vikten av det. Istället har socialdemokraterna under många år underminerat familjen, vilket svenska barn nu får betala priset för. Den andra gruppen är personer som sitter fast i ett beroende (behöver inte vara sprit, kan även var droger eller spel) och inte kan/vill ta sig ur det. Dessa personer hjälper inga bidrag i världen då problemet i grunden inte är bristen på pengar utan ett destruktivt levnadssätt.

Den tredje gruppen är personer som saknar utbildning som gör dem anställningsbara på den svenska arbetsmarknaden. De abnormt höga ingångslönerna i Sverige (t ex 16.000 kr i kommunal sektor) gör att lågproduktiva grupper permanent låses ute ifrån arbetsmarknaden. De finns inga arbeten där dessa personer producerar ekonomiska värden som motsvarar arbetsgivarens omkostnader och som ett resultat får de inga jobb.

Tanken i den svenska modellen har varit att dessa personer genom olika typ av AMS-insatser ska få förhöjd produktivitet, men verkligheten har allt som oftast visat på futiliteten i detta.
I SvD har Per Gudmundsson vågat lyfta diskussionen om låglönejobb (här och här) som har potentialen att bryta denna grupps utanförskap. Men så länge som facken är så starka som de är i Sverige kommer denna nödvändiga reform aldrig att få fäste.

Att behöva inse att barnfattigdom är ett komplicerat fenomen som beror på människor aktiva val är jobbigt. Det betyder att det inte finns några enkla och snabba sätt att lösa problemen på. Inga mirakelkurer eller reformer som kan lösa problemet.

Per Lagerqvist

GÄSTKRÖNIKA: Ola Mårtensson

HUKA INTE FÖR DEN EGNA KRISTNA TRON

Svenska kyrkan verkar inte se skogen för alla träd.

Jag tillhör den skara som genom åren gång på gång irriterats över hur den forna statskyrkan i somliga delar förfallit till att både bli en vindflöjel och att verka som megafon för partipolitik. Måhända är det inte särskilt förvånande i en organisation som tio år efter skilsmässan från staten fortfarande styrs av partipolitiker.

Själv gick jag ur Svenska kyrkan för några år sedan och har hittat till församling med en frimodig pastor i min hemstad Västervik. Så egentligen kunde jag lämna Svenska kyrkan därhän, åtminstone för min privata del. Men Svenska kyrkan har en särställning i vårt land som också gör den till en angelägenhet också för kristna utanför nämnda organisation. Vad som sker i Svenska kyrkan sätter sin prägel på den bild många har av kristenheten i vårt land.

Brunnes provokationer

Under det senaste halvåret har jag haft anledning att på ledarplats i Västerviks-Tidningen kommentera Stockholmsbiskopen och socialdemokraten Eva Brunne vid två tillfällen. Först när hon vid riksdagens öppnande mycket tydligt tog ställning mot ett av de invalda partierna –Sverigedemokraterna. Med några icke väl valda ord nämndes i positiva ordalag en demonstration som arrangerats främst för att protestera mot Sverigedemokraternas inval i riksdagen. Så skrev hon in sig själv i historieböckerna, och Jimmie Åkesson  – som lämnade kyrkan i protest mot Brunnes ställningstagande för aktivisterna.

Den andra gången var när hon ondgjorde sig i morgonsoffan över att svenskarna röstat fel då alliansen vann höstens val. Nåja, så exakt uttalade hon det inte, men andemeningen var mycket tydlig.

Kyrkimamen

I Eva Brunnes stift ligger Sofia församling som under våren har varit på tapeten i media efter sitt beslut att anställa en imam. Beslutet har motiverats med att förstärka ungdoms- och mångfaldsarbetet i den så kallade Fryshuskyrkan. En präst fanns men ingen imam, då ville Svenska kyrkan rycka in och vara snäll.

Det är helt orimligt att Svenska kyrkan, som kristenhetens största organisation i vårt land, med ekonomiska medel ska underhålla en annan religion. Kristendomen är en missionerande religion –således bör alla kristna kyrkor och alla i kristenheten verka för att fler ska ta ställning för och inneslutas i den kristna gemenskapen. På samma vis är islam också en missionerande religion och dessutom den religiösa inriktning som växer mest i vår del av världen just nu. Självfallet ska religionsutövare vara respektfulla gentemot varandra och visst kan det finnas behov av religionsdialog mellan kristna och muslimer. Men att pröjsa för en imam kan omöjligt vara rätt väg.

Kristendomen och vår kultur

Vi ska inte heller glömma att kristendomen skapat och bundit samman vår svenska kultur. Oerhört mycket kan – trots att det talas om det sekulariserade svenska samhället – härledas till kristna värden och traditioner samt till att det kristna missionerandet i Sverige för tusen år sedan vann anhängare. Den katolska kyrkan, protestantismen, väckelserörelser och frikyrkor – formerna har sett olika ut och ser olika ut än i dag, men det som enar är den kristna tron.

Det går inte att tillräckligt noga understryka missionens kraft i detta. Men i stället för att vara tydligt missionerande och fokuserande på religionen har kristenheten letat sig bort från sina centrala uppdrag. I det sekulariserade Sverige där många känner sig andligt rotlösa finns det absolut potential för en mer levande, öppen och utåtriktad kristenhet. Men en sak är säker – den vägen går inte genom att förneka sitt eget och satsa pengar och energi i vad som något elakt uttryck kan ses som muslimsk missionärsverksamhet.

Mångreligiöst paraply

Efter en offentlig debatt som pågick under ett par veckors tid, insåg Sofia församling det omöjliga i sitt projekt och ändrade anställningsförhållandena för imamen. Då lät man i stället Fryshusets mångfaldsprojekt stå för arbetsgivaransvaret. Men i sak har egentligen inget skett, eftersom det är Svenska kyrkan som står för fiolerna för och mångfaldsprojektet i vilket imamen arbetar.

Ett av de mer anmärkningsvärda inläggen i debatten kring detta stod stiftsprosten i Stockholms stift, Bo Larsson, för: ”Svenska kyrkan är också det största samfundet i Sverige och har därför inte bara ansvar för sin egen verksamhet utan också för att stödja andra troende människors möjligheter att få utöva sin religion och få tillgång till sådana mötesplatser som främjar förståelse och respekt för den andre”, skrev han på Brännpunkt i Svenska Dagbladet den 7 mars.

Svenska kyrkan som ett mångreligiöst paraply? Notera ordet ansvar. Kan hans kommentar tolkas annorlunda än att han anser att Svenska kyrkan, eftersom den är stor och rik, ska ta ansvar – ekonomiskt och moraliskt – för projekt som detta? Nog är det mer än en smula underligt. Och det ligger resor ifrån den missionerande kristendomen att resonera så.

Sofia församlings kyrkoherde Hans Ulvebrand uttalade sig i tidningen Dagen, efter att man ändrat sitt ursprungliga beslut. Han konstaterade att debatten kring projektet har handlat om något annat än det var tänkt: ”Vi är inte intresserade av att föra en teologisk debatt, vi vill arbeta med integration för ungdomar”. Man tar sig för pannan.

De små enheternas kraft

Vad som kommer att ske om förflackningen och partipolitiseringen får fortsätta råda inom Svenska kyrkan, vill väl ingen ens våga tänka på. För det har gått alltför långt redan i dag. Men det finns givetvis en väg ur den spiral som organisationen befinner sig i och en av dessa vägar dit finns i att hitta tillbaka till kärnan i verksamheten och till småskaligheten i församlingen.

Församlingarna i Svenska kyrkan är i bästa fall småskaliga enheter med en alldeles unik prägel. Att medlemmar i organisationen själva får välja församling är en möjlighet som skulle kunna uppmuntra frimodiga präster som vågar stå upp för tron och som vågar gå emot partiboksetablissemanget och arbeta för det som kyrkan faktiskt är till för. Att se över Svenska kyrkans styressätt borde också vara högprioriterat – det kan omöjligt vara rimligt att partipolitiker finns med i kyrkans beslutande organ. Risken för partipolitiska gentjänster är uppenbar. De kyrkligt aktiva borde givetvis vara de som tillsammans med prästerna styr vart kyrkan ska gå.

Kyrkornas absolut viktigaste uppgift måste vara att bevara och förstärka traditioner och det kristna budskapet. Anställningen av Svenska kyrkans första imam rimmar mycket dåligt med detta. Huka inte för den egna tron stå upp för den – Jesus Kristus är Herre.

Ola Mårtensson är politisk redaktör på moderata Västerviks-Tidningen.

Migrationspolitik – bortom multikulturalism och isolationism

MÅNGKULTUR | Frågor kring migration och det multikulturella samhället känns mer aktuella nu än på länge, och många börjar fundera på allvar kring dessa frågor – som samtidigt av många upplevs som minerad mark. Det senaste året har runt om i Europa onekligen varit ett år av omprövningar vad gäller migrationspolitiken. Det paradigm som varit förhärskande alltsedan det röda 70-talet, multikulturalismen, och som det så länge varit tabu att diskutera, ifrågasätts nu allt tydligare både från konservativt och liberalt håll, och av såväl politiker som skribenter och filosofer. För alla utom de ideologiskt förblindade står det sedan länge klart att mångkultur som överideologi inte fungerat, utan resulterat i rotlöshet, utanförskap och segregation. Samhällsgemenskapen har splittrats och motsättningarna mellan grupper i samhället växer. Nu tycks det äntligen som ett konstruktivt sökande efter en mer ändamålsenlig politik har inletts.

Innan vi ger oss in på den högaktuella frågan om migration kan det vara på sin plats med lite begreppsdefinition, för att på så sätt undvika missförstånd. Multikulturalism är nämligen ett av dessa många begrepp som är lika mångtydigt som det är heligt. I ett debattklimat som det svenska tenderar multikulturalism att bli ett mycket värdeladdat begrepp närmast synonymt med en beredvillighet att ta emot flyktingar.

Vad är multikulturalism?

Flyktingmotståndare använder multikulturalism, och olika språkliga derivat härav, som ett skällsord riktat mot dem som förespråkar en generös flyktingpolitik. Även inom det politiska etablissemanget, bland arkitekterna till den misslyckade migrationspolitiken, har multikulturalism ungefär samma betydelse, fast med positiv värdeladdning. Den som är emot multikulturalism är i deras ögon en barbar, en xenofob, som vill kasta ut alla utlänningar.

När jag använder begreppet multikulturalism så avser jag däremot en av tre huvudsakliga strategier för att hantera immigration till ett land av personer med en för mottagarlandet annorlunda kultur. Dessa tre strategier brukar benämnas assimilation, integration, och multikulturalism. Assimilation innebär i korthet att mottagarlandet har en gemensam kultur med allt vad det innebär, som man håller hårt på, och som immigranten förväntas anpassa sig till. Detta kan sägas vara den traditionella europeiska hållningen. Assimilation präglas av en öppen syn på nationalitet, ett antagande om att vem som helst kan bli svensk, belgare eller spanjor, även om man inte föds till det.

Nu höjs det röster mot att ha skolavslutningar i kyrkan och att barnen sjunger Den blomstertid nu kommer.

Integration har en hel del gemensamt med assimilation. Även här handlar det om att ha en för nationen gemensam kultur, men istället för att detta sker genom att immigranterna anpassar sig till den rådande kulturen, så innebär det att de olika kulturella inslagen, infödda och invandrade, blandas samman i en ”smältdegel” och genererar en ny nationell kultur som är en blandning av de inblandade. Detta har varit modellen för vissa typiska invandringsländer, främst USA, som ju till sin grund varit en blandning av immigranter av olika kulturell bakgrund. Sedan har man inte alltid i praktiken kunnat åstadkomma denna sammansmältning fullt ut.

Gränsen mellan assimilation och integration är flytande. I den politiska debatten pratar man gärna om integration eftersom det låter trevligare, mera tolerant, än assimilation, men frågan är om det i ett så förhållandevis kulturellt homogent land som Sverige är relevant att tala om integration. En smältdegel där man blandar in 90% av en ingrediens, och 10% av dussintalet andra olika ingredienser, kommer oundvikligen i slutändan att ha väldigt mycket karaktären av den första ingrediensen. I den följande diskussionen rationaliserar jag därför bort integration, och koncentrerar mig på de för Sverige aktuella huvudalternativen assimilation och multikulturalism.

Den tredje strategin är alltså multikulturalism. Den skiljer sig från de båda andra genom att den inte strävar efter att skapa en gemensam kulturell identitet, utan strävar efter ett samhälle där olika kulturella uttryck lever sida vid sida i ett och samma samhälle. Typiskt för denna strategi är att immigranten på olika sätt får hjälp att bevara sin särart, t.ex. långtgående tolkhjälp för att kunna ta sig fram i det svenska samhället utan att behöva besvära sig med att lära sig det svenska språket.

Drivet till sin spets kan denna strategi utmynna i krav på särlagstiftning, där immigranter från en viss kultur beviljas undantag från olika lagar och bestämmelser i värdlandet, som man anser strider mot sin kultur. Bakom denna strategi finns en uppsättning värderingar som är kulturrelativistiska (ingen kultur är bättre än någon annan), och fyllda av självförakt. Där finns också ett inslag av kulturradikalism, där strategins anhängare egentligen ser det som ett självändamål att demontera sitt lands kulturella arv, och där immigranterna blir till lämpliga slagträn i denna strävan.

I sammanhanget kanske bör nämnas att det naturligtvis finns sådana som överhuvudtaget inte vill befatta sig med immigranter. För dessa ultranationalister ter sig ingen av dessa strategier intressanta. I deras värld är etnicitet biologiskt betingat och man kan bara vara svensk om man föds svensk.

För att sammanfatta så menar jag med multikulturalism just denna strategi som skisserats ovan, och som alltså inte egentligen har med synen på hur öppet eller slutet ett samhälle skall vara för immigration, utan hur man skall omhänderta de immigranter som faktiskt kommer. För den som inga flyktingar alls vill ta emot blir ju frågan om assimilation eller multikultur endast av teoretiskt intresse.

Kritiken mot multikulturalism

När jag redogör för kritiken mot multikulturalismen, så avser jag således inte kritiken mot immigration som sådan, utan kritiken mot denna specifika väg att lösa de kulturella fenomen som uppstår när immigration leder till att personer med olika kulturell bakgrund skall leva tillsammans i ett samhälle.

Roger Scruton

En av de tidigaste och skarpaste kritikerna mot mångkulturalism är den brittiska konservative filosofen Roger Scruton:

Our political class has at last recognized that this is a recipe for disaster, and that we can welcome immigrants only if we welcome them into our culture, and not beside and against it. But that means telling them to accept rules, customs, and procedures that may be alien to their old way of life. Is this an injustice? Surely not. If immigrants come it is because they gain by doing so. It is therefore reasonable to remind them that there is also a cost.

I sin bok The West and the Rest (ISI, 2002) visar Scruton hur vår västerländska civilisation har djupa rötter i vårt arv från antikens Grekland och Rom, från kristendomen och från upplysningen, och hur dessa erfarenheter har legat till grund för vårt välstånd och vår demokrati, erfarenheter som dessvärre i mångt och mycket saknas i många andra delar av världen. Han visar också hur vårt gemensamma historiska arv, vår gemensamma kultur, och den känsla av samhörighet detta skapar är en förutsättning för social sammanhållning, vilja till uppoffringar och demokrati.

Med det perspektivet, och utifrån förutsättningen att vi förkastar den relativistiska tesen att inga värderingar, inga idéer, inga institutioner är bättre än några andra, så blir multikulturalism ett recept för katastrof. Om vi, på goda grunder, antar att vår historia och vår kultur sätter en stark prägel på oss som individer, så kommer vi inte ifrån det faktum att människor som växt upp i en kultur som kraftigt avviker från vår sannolikt kommer att ha ganska lång väg att gå innan de tagit till sig de grundläggande idéer som präglar vårt samhälle, och därmed kan fullt ut bli en del av vårt folks gemensamma resa in i framtiden.

Inte blir det lättare om vi av missriktad hänsyn kryddad med en stark dos självförakt gör allt i vår makt för att försöka undertrycka vår egen kultur, och gömma den för våra nya invånare, vilket faktiskt skapar ett utanförskap. Hur ska de ha en chans att bli svenskar, om ingen visar dem vägen? Multikulturalismen har inneburit, vilket väl också varit dess syfte, att vi istället för en gemensam kultur fått parallella kulturella spår i det svenska samhället. Är då detta ett problem kan man fråga sig?

Jag hävdar att det är det. Det är ett problem i sig därför att det finns ett egenvärde i att ha en gemensam kultur, men också för att vi hamnar i ett läge där vi tvingas kompromissa om värden där vår kultur helt enkelt är bättre än den som många immigranter bär med sig från sina hemländer. Demokrati är bättre än diktatur, yttrandefrihet bättre än censur, och alla människors lika värde är bättre än kvinnoförtryck och rasism. Det finns ingen anledning att kompromissa om detta. Frågan är om särskilt många invandrare egentligen vill att vi skall kompromissa. Det måste trots allt finnas en anledning till att de valt att lämna sitt land och komma till vårt.

En annan motvillig kritiker av multikulturalism är den amerikanske forskaren Robert D Putnam, mest känd för sin klassiker ”Bowling Alone: Americans Declining Social Capital”. Han har undersökt hur känslan av tillit i ett samhälle påverkas av multikulturalism. Till sin förfäran upptäckte han att samhällen med stor kulturell diversitet präglades av mindre grad av tillit dess medborgare emellan. Inte nog med att tilliten var låg mellan individer av olika kulturell bakgrund, det visade sig också att i samhällen med stor kulturell diversitet så var tilliten mellan individer av SAMMA kulturella bakgrund lägre än vad den var i mera homogena samhällen. Putnam, som till stor del ägnat sig åt att studera civilsamhällets roll i en fungerande demokrati menar att tillit är en central faktor för ett fungerande civilsamhälle.

Andra mer eller mindre kända kritiker av multikulturalism innefattar bl.a. Samuel Huntington, Theodore Dalrymple, Anthony Browne, Patrick West och Melanie Phillips. Denna kritik har bland filosofer och forskare formulerats under en längre tid, men bland politiker – som alltid känsliga för vad den politiska korrektheten tillåter – har det varit tyst som i graven.

Under det senaste året har dock tunga konservativa politiker som Angela Merkel, David Cameron, Nicolas Sarkozy, Jose Maria Aznar, och John Howard, tagit bladet från munnen, och konstaterat att multikulturalismen i politisk praktik är ett fiasko.

Angela Merkel sade i oktober i fjol:

– I början av 60-talet kallade vi hit utländska arbetare och nu lever de i vårt land. Vi lurade oss själva när vi inte trodde att de skulle stanna, men så blev fallet.
– Och vårt försök att bygga ett mångkulturellt samhälle där vi kan leva sida vid sida och uppskatta varandra, har misslyckats totalt.
– Tyskland behöver invandrare, men de måste göra mer för att integreras i vårt samhälle. De måste lära sig tyska språket. Vi har inte ställt de krav som varit nödvändiga för att kunna komma ut i arbetslivet.

För dryga månaden sedan var det David Camerons tur:

David Cameron

But these young men also find it hard to identify with Britain too, because we have allowed the weakening of our collective identity.  Under the doctrine of state multiculturalism, we have encouraged different cultures to live separate lives, apart from each other and apart from the mainstream.  We’ve failed to provide a vision of society to which they feel they want to belong.  We’ve even tolerated these segregated communities behaving in ways that run completely counter to our values.

Övertolkning av Camerons och Merkels uttalanden

I spåren av dessa politiska tungviktares inlägg i debatten, har både socialister och nationalister utifrån sina respektive perspektiv övertolkat vad som sagts. Från vänster hörs ett ramaskri, som i korthet går ut på att de konservativa politikerna fiskar i grumliga vatten, att man med denna typ av utspel försöker blidka främlingsfientliga krafter. På den andra sidan av den migrationspolitiska spelplanen utbryter klang och jubel; ”Vad var det vi sa? Äntligen börjar folk lyssna på oss, äntligen blir det stopp på massinvandringen!”

Det är här mycket viktigt att förstå dels att diskussionen om en annan invandringspolitik än den som förordar totalt öppna gränser absolut inte är liktydigt med rasism. Dels att en socialt ansvarstagande invandringspolitik absolut inte är liktydigt med nationalisternas önskade tvärstopp och repatrieringsidéer. Det finns verkligen en väg däremellan som också handlar om att ta väl hand om de invandrare som kommer.

Både socialisterna och nationalisterna skulle med fördel läsa min begreppsdefinition ovan, och även fördjupa sig lite mer i det sammanhang som Merkel och Cameron uttalar sig, och inte bara rycka loss lämpliga delar av deras uttalanden. Ingen av dessa båda regeringschefer har på något sätt talat om att sluta sig mot omvärlden, att inte längre välkomna människor att slå sig ned i sina respektive länder. Vad det handlar om är vilken politik man skall föra för att samhället på bästa sätt skall ta emot de människor som kommer, och för att bibehålla sin nationella identitet och sin samhälleliga sammanhållning i en tid av global integration och aldrig tidigare skådad rörlighet hos människor över hela världen.

Det kan därför vara på sin plats att bifoga ytterligare ett citat, ur samma tal av Cameron som tidigare citerats:

…those on the hard right ignore this distinction between Islam and Islamist extremism, and just say that Islam and the West are irreconcilable – that there is a clash of civilizations.  So, it follows: we should cut ourselves off from this religion, whether that is through forced repatriation, favoured by some fascists, or the banning of new mosques, as is suggested in some parts of Europe.  These people fuel Islamophobia, and I completely reject their argument.  If they want an example of how Western values and Islam can be entirely compatible, they should look at what’s happened in the past few weeks on the streets of Tunis and Cairo: hundreds of thousands of people demanding the universal right to free elections and democracy.

Även Merkel gör i sina uttalanden fullständigt klart att hon uppskattar de insatser immigranterna gör för det tyska samhället, och att skrotandet av multikulturalismen inte handlar om att sluta gränserna, utan om att hitta en ny politik som ställer krav på invandrarna, och som därmed kan ha utsikt att lyckas.

Den som tror att Cameron och Merkel slagit in på en väg av främlingsfientlighet och isolationism gör därför klokt att tänka om. Sedan förstår jag också att det kan ligga i både nationalisters och socialisters intresse att medvetet misstolka, den ena för att smutskasta en motståndare, den andra för att få sina egna mera drastiska idéer att framstå i ett ljusare skimmer.

Konservativ migrationspolitik

Vad kan vi då utifrån denna bakgrund säga om hur en konservativ syn på migration kan se ut? Till att börja med måste vi konstatera att konservatismen är djupt rotad i vårt västerländska kristna arv, och lägger stor vikt vid värden som personligt ansvar och medmänsklighet. Med en sådan värdegrund skulle det inte vara förenligt att hävda att människor i nöd med fördel kan lämnas i sticket, eller att det enda relevanta kriteriet för en migrationspolitik är hur mycket vi som nation tjänar på den.

Konservatism sätter en ära i att bygga sina lösningar på verkligheten, inte på abstrakta teorier och utopiska idealsamhällen. Hur mycket gott vi än kan se i 50-talets, eller varför inte det sena 1800-talets, samhälle, så kvarstår det faktum att dessa är historiska företeelser. De förutsättningar som skapade dessa samhällen är borta och kommer aldrig åter. Det vi har att förhålla oss till är det tidiga 2000-talets förutsättningar. Hur kan vi på bästa sätt försvara de värden vi håller högt i en tid som präglas av globalisering?

Världen krymper, och människor rör sig över den i aldrig tidigare skådad takt. Denna utveckling är inte artificiellt skapad, utan representerar en, givet de politiska, ekonomiska och tekniska förutsättningarna, naturlig utveckling. Den verklighet vi har att förhålla oss till är således att människor kommer att migrera, många av dem kommer att ha mycket goda skäl att lämna sitt hemland, och en del kommer att söka sig till vårt land.

Denna realism och humanism får dock inte förleda oss till ett missriktat fasthållande vid en naiv och uppenbart havererad multikulturalistisk politik. Samtidigt står konservatismen fast förankrad i historien, i den västerländska värdegrunden, den nationella identiteten och vårt kulturella arv. Detta är värden som vi anser oss skyldiga både gångna och kommande generationer att bevara. Det innebär att den kultur som är vår gemensamma i allt väsentligt bör försvaras, och de som kommer till vårt land för att stanna och åtnjuter vår gästfrihet skall mötas av en förväntan att ta seden dit de kommer.

Vi skall inte låta bli att använda våra nationella symboler av rädsla för att någon neurotiker ska tro att vi är rasister, vi skall inte avstå från att fira våra skolavslutningar i kyrkan, och vi skall inte bannlysa vissa maträtter från matsedeln på offentliga institutioner för att de inte passar vissa immigranters religiösa tabun.

Vi skall ställa krav på att de som väljer att bygga sig en framtid i vårt land, tillsammans med oss, gör sig besväret att lära sig det språk, svenska, som är grunden för all social samvaro i vårt land, att man lär sig och tar till sig de grundläggande demokratiska värderingar, inklusive yttrandefrihet och allas likhet inför lagen, som präglar vårt samhälle. Vi bör ha rätt att förvänta oss att den lojalitet nya medborgare, liksom gamla, visar sin nation och sina landsmän står över de lojaliteter de kan tänkas ha till andra länder, ideologier eller religioner.

Vi skall självfallet ställa krav på laglydighet. Helst hade jag velat ha möjligheten att utvisa alla som begår svåra eller upprepade brott, men detta är uppenbart inte möjligt, eftersom vi som land ansvarar för de som är svenska medborgare. De som inte har svenskt medborgarskap och begår brott kan dock, och bör, utvisas. Medborgarskap är också något som inte bör utdelas lättvindigt. Endast den som bott viss tid i landet, anpassat sig väl till det svenska samhället, och som inte aktivt utövar medborgarskap i annan stat bör kunna komma i fråga.

Sedan får inte heller assimilation drivas för långt. Vi får inte tappa insikten om att alla, infödda som invandrade, är individer med sina egna särdrag och egenheter. Assimilation får aldrig övergå till total likriktning i stort och smått, utan bör enbart handla om en samsyn gällande grundläggande värderingar och kulturella drag. I det lilla, i det personliga, bör mångfalden få fritt spelrum, och har nog faktiskt bättre förutsättningar att få det i ett sammanhållet samhälle än i ett segregerat.

Flyktingar som kommer till Sverige bör givetvis få sin sak prövad snabbt. Oavsett vilket beslutet blir är det en fördel både för samhället och för den enskilde att det sker skyndsamt. Den som skall stanna i landet bör snabbt slussas ut i samhället och till egen försörjning. Den som inte får stanna skall med samma skyndsamhet avvisas. En situation där tiotusentals personer olagligen vistas i landet kan av flera skäl inte accepteras.

Några kvantitativa mått på vad som är en rimlig konservativ migrationspolitik är svårt att sätta. Hur många flyktingar Sverige bör ta emot avgörs av en rad olika faktorer. Vi får aldrig släppa fokus från varför vi överhuvudtaget tar emot flyktingar, för att människor flyr från krig och förtryck och för att vi som medmänniskor känner ett ansvar att hjälpa till. Om nöden är stor ökar vårt moraliska ansvar, och vi måste vara beredda att betala ett högre pris för att hjälpa.

Det finns dock även en ”utbudssida” i ekvationen. Hur gärna vi än vill kan vi inte hjälpa alla de människor som är på flykt i världen. Det mäktar vi inte med, varken ekonomiskt, eller i form av vårt samhälles kapacitet att utan svåra sociala slitningar absorbera obegränsade skaror av människor från främmande land. Hur många flyktingar vi förmår ta emot är beroende av hur väl vårt samhälle är anpassat för den uppgiften. Att bevara det vi uppfattar som gott i samhället, inklusive den välfärd vi byggt upp genom generationer, är en naturlig konservativ utgångspunkt.

Det handlar dels om rent ekonomiska förutsättningar. Med ett system som gör migranter till passiva bidragstagare blir notan snabbt för hög för skattebetalarna – samtidigt som missnöjet ökar, vilket inte alls är oväsentligt ur vare sig politisk eller medmänsklig synpunkt. Med ett system som premierar ansvarstagande, initiativförmåga och entreprenörskap kommer den rent ekonomiska förmågan att absorbera nya medborgare att vara nästintill obegränsad. I ett sådant läge kan det till och med bli så att de kostnader som migrationen oundvikligen medför snabbt dränks i den tillväxt som tillflöde av produktiva människor medför.

Det handlar dock även om sociala förutsättningar, och där är förmågan inte lika obegränsad, även om den går att påverka. Med en politik som framhåller svensk kultur, vårt demokratiska samhällsskick och vår människosyn, och som förväntar sig att immigranter skall foga sig i denna och på sikt internalisera den, samt hjälper dem på vägen, så ökar vårt samhälles förmåga att ta emot immigranter. Med en politik som skapar separata kulturella enklaver så bygger vi dock in en tidsinställd bomb som förr eller senare kommer att explodera i ansiktet på oss. Dessvärre är det just den vägen vi slagit in på.

En onekligen kontroversiell konsekvens av detta tankesätt är att förmågan att socialt absorbera immigranter också är beroende på varifrån de kommer. En person som kommer från ett land vars kulturella drag till stor del liknar Sveriges kommer ganska enkelt att smälta in i det svenska samhället, medan en person som kommer från en kultur som i väsentliga drag skiljer sig från den svenska har betydligt mer av uppförsbacke. Detta är ett sociologiskt faktum. Dessvärre finns ett inte obetydligt samband mellan länder med för oss kraftigt avvikande kultur, och länder som många medborgare vill fly från. Detta ställer, om vi skall kunna hjälpa så många behövande som möjligt, än högre krav på en politik som assimilerar flyktingarna.

Konservatismen är till sin natur eftertänksam, främmande för tvärsäkra, enkla och radikala lösningar. För oss konservativa faller det sig naturligt att väga olika värden mot varandra och leta oss fram till en balanserad och hållbar slutsats. Detta gäller på migrationens område, likväl som på andra områden. Därför känns det naturligt att avvisa såväl den extrema nationalismens främlingsfientlighet och isolationism, som flumvänsterns multikulturalism och kulturella självförakt. För oss ligger vårt samhälles hållbara utveckling i den egna vågskålen, vår medmänsklighet och vår plikt att hjälpa de som är i verklig nöd i den andra, och det är inte ett ansvarsfullt alternativ att välja enbart det ena eller det andra.

Står vi inte upp för vår kultur, vårt svenska, västerländska, kristna arv, så kommer vi förr eller senare att förlora det. Samtidigt är det just detta arv som bjuder oss att vara hjälpsamma mot vår nästa. Att svika detta arv skulle sakta men säkert leda till att vi förlorar just det vi vill försvara. Vår kultur, vår identitet, skulle gröpas ur till den vore blott ett tomt skal. Kvar blev dess symboler och ytliga ritualer, medan dess substans, de gångna generationers lärdomar och värderingar vi bygger vårt samhälle på, har förflyktigats.

Sammantaget menar jag således att en konservativ migrationspolitik bör vara medmänsklig och generös, men samtidigt försvara svensk kultur, svenska traditioner och institutioner. För mig står inte tydliga krav på anpassning i motsats till generositet, det förra är tvärtom en förutsättning för det senare. Fortsätter vi på det multikulturella spåret har vi att välja mellan invandringsstopp eller svåra sociala motsättningar. Därför säger jag med glädje farväl till multikulturalismen, och hoppas att regeringen vaknar upp och kommer till samma insikter som jag.

Patrik Magnusson

Dagspress i publicistisk kris

MEDIA | När moderaterna gick ut på en egen offentlig arena för att ge sin version av DN:s beskrivning av Fredrik Reinfeldts syn på hyresrätter i Stockholm fick vi uppleva något som har legat och grott en längre tid. Det journalistiska arbetet ifrågasattes med motbevis. Journalistens ord var inte det sista. Det fanns en annan sanning. Personligen tror jag vi redan sett början på en ny alternativ journalistik i Sverige som skråets försvarare inte alls uppskattar men som det genom sitt sätt att arbeta själv har gjort sig skyldig till.

Jag vet att jag nu generaliserar, givetvis finns det undantag och jag hoppas att jag i min journalistiska yrkesutövning tillhört ett av dem – men de blir allt färre. Journalistiken idag är inte objektiv, den är inte nyhetsförmedlande och den är inte länge demokratins och yttrandefrihetens försvarare. Journalistiken har bestämt att alla politiker är skurkar. Att det politikerna säger, i vilket sammanhang det än må vara, är lögn och ska behandlas därefter.

Det är svårt att följa politiken i Sverige enbart genom att lyssna på radio, se på TV och läsa tidningar. Den tid är sedan länge förbi då media tog som sitt ansvara att förmedla vad som politiken beslutar och vad som är tankarna bakom den förda politiken. Idag går det journalistiska arbetet i första hand ut på att ifrågasätta – allt. Grunduppfattningen är: politiker vill folk illa. Sedan ska detta bevisas.

Schismer, konflikter och missförstånd är vad som speglas i media. Ofta utan att det sätts in i sitt större sammanhang. Bilden svenska folket får av politiken och det politiska arbetet genom media är sammanlagt felaktig.
Jag har varit journalist i snart 30 år. Jag har under denna period också periodvis varit både heltids-och fritidspolitiker. En kombination som fundamentalistjournalistiken tar kraftfullt avstånd ifrån. Men därför vet jag också hur illa ställt det är med den politiska journalistiken idag och hur det år efter år har försämrats. Politiker misstror journalister, journalister misstror politiker. Det är så. Det behöver inte vara så, men det är så…

I och med att den politiska journalistiken inte speglar den politiska verkligheten så höjs rösten på allt fler platser på kraven om nya arenor för politiken att nå fram till medborgarna. Samma debatt pågår i andra länder, i andra demokratier. Journalistiken ska avslöja korruption, orättvisor och i största möjliga mån ta den lille mannens parti. Men när journalistiken till största delen går ut på att misstänkliggöra allt som politiker har för sig uppstår ett tomrum som nu politikerna med all sannolikhet tänker fylla ut med egen nyhetsrapportering. Det kan bli via de nya, social medierna men det skulle inte förvåna om vi får se detta också i de sk gammelmedierna. Det vill säga att politiken ge ut egna tidningar. Kanske får vi också egna radiosändningar – på nätet.

I USA har vi Fox som rapporterar nyheter sett utifrån ett republikanskt perspektiv. Det finns också demokratiska TV-kanaler om än mindre framgångsrika. Det diskuteras lite runtom i landet att starta nya lokaltidningar med enbart politiskt lojala journalister som inte medvetet går in för att misstänkliggöra, medvetet missförstå eller feltolka när det politiska budskapet ska förmedlas till en bredare allmänhet.

I den senaste valrörelsen fick vi runt om i landet uppleva en ny avvisningssida från pressen. Politiker var inte längre välkomna på insändar- och debattsidorna. Dessa skulle vara reserverade för ”vanligt” folk. Var ska en fritidspolitiker synas med sitt politiska engagemang?  Begriper tidningarna vilket missgrepp de tar när de utesluter företrädare för de politiska partierna att synas i media? När de utesluter förtroendevalda i kommuner, landsting, regioner och riksdag att synas förklarande sin politik? Det är inte i första hand politikerna som drabbas, det är den svenska demokratin. Medias slentrianmisstänkliggörande och förakt få våra demokratiska institutioner urholkar vår svenska demokrati.

Jag säger inte att journalister ska var godtrogna och acceptera allt som kommer från politikermunnarna. Journalister ska vara kritiska och svårflirtade. Men framför allt ska de ha de kunskaper som krävs för att kunna göra en kritisk granskning. Att kritisera och misstänkliggöra allt blottar endast en ocean av okunskap som resulterar i rent stupid journalistik. Jag tror vi i en inte allt för avlägsen framtid får se politiska partier som startar egna lokaltidningar därför att man tröttnat på att bli misstänkliggjorda i allt vad man företar sig. Jag tror att den gamla ”endagarstidningen”, en tidning som kommer ut en dag i veckan får en renässans. Och jag är förvånad att fler inte utnyttjat de möjligheter som finns idag; tekniskt och bidragsmässigt (presstödet).

Det journalistiska uppdraget befinner sig i kris. Tidningen, framför allt, förlorar i betydelse. Den är inte längre viktig som folkbildare, opinionsbildare eller politisk nyhetsförmedlare. Kvällstidningarna var de första som gav upp och nu följer beklagligt många dagstidningar efter. Det är inte nyhetsjakt eller grävande journalistik som längre gäller. Det är snabbt billigt material som kan fylla sidorna. Sitta inne på redaktionerna och skriva om TV-program och kändisar!

Vi har fått en ny tidningsägarklass i Sverige. Tidningsägare som lika gärna kunde äga fabriker för tillverkning av  frukostflingor. Produkten är ointressant, det är vinsten som räknas. Ju fler tidningar som säljes desto bättre. Om det är smörja som säljer så – sälj smörja!

Förr hade vi tidningsägare som hade ett publicistisk syfte med att ge ut sin tidning. Man hade ett budskap att föra ut, att försvara en ståndpunkt eller så såg man det som en viktig samhällsuppgift att informera medborgarna och vad som hände i samhället och varför. Intresseorganisationer, partier, familjer eller enskilda med ett eget personligt intresse i produkten var oftast en garant för kvalité och seriositet. Det ekonomiska målet var nått om man kunde betala löner, driva verksamheten vidare och kanske sätta undan ett litet kapital för framtiden. Det var inte ett kvartalsöverskott som motiverade det man sysslade. Det var faktiskt högre och betydligt ädlare motiv. Jo, det fanns undantag också förr. Men då var det de undermåliga tidningarna som var i minoritet. Idag är undermåligheten dominerande.

I USA uppmärksammade man problemet för något år sedan. I senaten gjorde man konstaterandet att tidningarna inte längre var en del av den amerikanska demokratins fundament. Den undersökande, grävande, journalistiken blir allt ovanligare (eftersom den tar tid och därmed kostar pengar). Amerikansk dagspress skriver, precis som svensk, allt mer om nöje och underhållning på bekostnad av riktiga nyheter. Amerikansk press har tappat sin roll som en av demokratins grundpelare. Och det är en fara för hela samhällskonstruktionen. I USA var det ett underutskott i senaten under ledning av den förre demokratiske presidentkandidaten John Kerry som höll i förhör man kallat in till. Frågan tas på allvar. När ska problemet tas på allvar i Sverige?

Den goda journalistiken finns i Sverige. Men den blir allt ovanligare. Det finns fortfarande tidningschefer som tänker publicistiskt. Men de blir allt ovanligare.

Rolf K Nilsson
Journalist, fd chefredaktör, fd redaktionschef, fd redaktionssekreterare, fd ledarskribent, fd reporter, fd redigerare på Gotlands Allehanda, Svenska Dagbladet, Västernorrlands Allehanda, Morgonposten, Nordvästra Skånes Tidningar, Arbetet, Smålandsposten och Sydsvenska Dagbladet.

Kvoteringens logiska slutstation

Jag och många andra borgerligt sinnade brukar på goda grunder beklaga oss över den ideologiskt betingade lockelse som kvoteringar utövar på våra politiker. Ibland tvingas man dock medge att de förslag de jonglerar med är en västanfläkt jämfört med vissa utländska kollegors förslag.

Det finns en provins i Sydafrika där ANC inte har makten - Västra Kapprovinsen

I Sydafrika lägger det regerande ANC nu ett förslag om skärpt raskvotering på alla arbetsplatser. Redan idag finns en mängd regler som skall garantera att den etniska sammansättningen på en arbetsplats skall spegla befolkningssammansättningen i stort. Nu vill man bl.a. ta bort ett undantag som gör att hänsyn tas till regionala skillnader när arbetsplatsernas uppfyllnad av rasmålen bedöms. Tidigare räckte det att arbetsplatsen matchar den regionala befolkningssammansättningen. Nu skall de jämföras mot nationella siffror.

I och med att befolkningen är tämligen ojämnt fördelad i Sydafrika får detta omfattande konsekvenser. I Kapprovinsen är de svarta i minoritet. Där bor huvuddelen av landets färgade (av blandad vit-svart härkomst) och vita befolkning. I resten av landet är de svarta i kraftig majoritet. Skall arbetsplatserna i Kapprovinsen uppfylla de nya lagarna kommer det att innebära att ungefär en miljon Kapbor måste flytta till andra delar av Sydafrika, och ersättas av lika många svarta från andra delar av landet. Vi talar om folkomflyttning i massiv skala, ja hade offren för dessa tvångsåtgärder varit några andra än vita Sydafrikaner hade vi sannolikt kallat det etnisk rensning.

Inte blir det bättre av att motivet bakom denna drakoniska åtgärd tycks vara att stärka regeringspartiets grepp om makten. I västra kapprovinsen styr nämligen oppositionspartiet Demokratisk allians. Genom att flytta in stora skaror av svarta, ANC:s kärnväljare, hoppas man utradera denna bastion för oppositionen som nu fungerar som ett skyltfönster mot resten av Sydafrika, ett exempel som visar att det finns andra än ANC som kan regera, och som gör det mycket bättre.

Våldsbrottslighet är ett svårt problem för Sydafrika

Detta bådar inte gott för Sydafrika. Redan idag har landet problem att hantera konsekvenserna av den stora emigration som följt på ANC:s maktövertagande. Galopperande brottslighet har fått många att lämna landet, och ännu fler att vilja göra det. Allra störst har utvandringen varit bland de vita. Var femte vit Sydafrikan har lämnat landet, vilket berövat Sydafrika en stor del av den mest kvalificerade arbetskraften. Denna typ av radikala kvoteringslösningar torde inte hjälpa till att stoppa detta utflöde, tvärtom. För en ung välutbildad vit Sydafrikan är det inte alldeles självklart att välja Durban eller Johannesburg före Toronto och Melbourne när regeringen bestämmer att denne inte längre får jobba i Kapstaden.

Man tycker också att ett land som genomlidit så mycket trauman kopplade till raspolitik snart två decennier efter apartheidsystemets avskaffande skulle ha nått därhän att man slutade klassa sina medborgare efter etnisk tillhörighet, och istället börja betrakta dem som individer, att färgen på huden inte skall vara avgörande för var man får jobba, utan enbart lämplighet för arbetsuppgifterna. Så tycks dessvärre inte vara fallet.

Att ANC i Sydafrika har ännu mer extrema kvoteringsförslag än sina partivänner gör dock inte de svenska socialisternas kvoteringsförslag bättre. Det tjänar bara som en varning hur illa det kan gå om man låter verklighetsfrånvända ideologer göra samhället till sitt privata laboratorium, och oss medborgare till sina försökskaniner.

Patrik Magnusson