Archive for the 'Boktips & recensioner' Category

Stefan Olssons nya ”Handbok i konservatism”

I anslutning till min recension i Västerviks-Tidningen den 25 augusti av Stefan Olssons nyligen utkomna ”Handbok i konservatism” (Atlantis 2011), vill jag ge en mera omfattande kommentar där jag analyserar den bild Olsson ger av konservatismen. Medan jag i min recension givit min helhetsbild tänkte jag här sätta tänderna i de frågetecken som ju i regel uppstår vid en granskande genomläsning av ett alster inom ett område där man själv är ganska påläst. Olsson har också själv på sin hemsida om boken (besök den!) efterlyst kritiska kommentarer.

Stefan Olsson är alltså statsvetare från Uppsala, och jag känner honom lite grann genom den konservativa studentföreningen Heimdal. Hans doktorsavhandling rör den svenska högerns anpassning till demokratin, och han är därmed också expert på Moderata Samlingspartiets historia. I boken skriver Olsson att han började sitt politiska intresse genom att läsa in sig i de olika lägrens åskådningar och argumentationslinjer, och kom därigenom först att slå rot som liberal och medlem i Liberala Ungdomsförbundet/Folkpartiet. Med tiden började han dock inse en viss naivitet inom liberalismen samtidigt som han märkte att konservatismen verkade mera balanserad och realistisk.

”Handbok i konservatism” är något så ovanligt som en kvalitetsbok om konservatism på svenska skrivet av en författare som själv sympatiserar med konservatismen och som presenterar en systematisk översyn av ideologin på ett både lättläst och pedagogiskt sätt. Själva boken är snyggt inbunden i stadiga pärmar och tryckt på utmärkt papper, vilket dels visar på att konservatismen väcker stort intresse i dagens Sverige och dels visar att Atlantis ambition med denna bok är att den länge och väl ska stå med i alla sakkunniga bokhyllor. Det är en lovvärd ambition, som jag också tycker att innehållet till stor del lever upp till. Detta är en bok för alla som är intresserade av konservatismen, och kommer definitivt att så förbli under lång tid framöver. Inte minst därför känner jag mig manad att, på samma sätt som Olsson skriver att han vill att boken betraktas som ett debattinlägg, i det följande ge mitt eget bidrag till den viktiga debatt som Olsson med sin bok initierar.

Allmän översikt av boken

Olssons bok är unik i det att en svensk konservativt sinnad själv formulerar en systematisk bild av konservatismen. Det finns en tidigare liknande bok skriven av Vänsterpartiet Kommunisternas tidigare chefsideolog Torbjörn Tännsjö, vars sakframställning dock enligt mig och de flesta konservativa jag mött som har tagit del av boken betraktar såsom någonting fullständigt väsenskilt från det som de flesta uppfattar som ideologisk konservatism. Redan tidigt i ”Handbok i konservatism”, och därefter ytterligare ett par gånger, hänvisar dock Olsson reservationslöst till Tännsjö. Detta är chockerande, och ett både allvarligt och märkligt misstag för en statsvetare till höger om mitten som Olsson ändå är. Lyckligtvis ter sig Olssons systematiska genomgång av konservatismen mycket mera förankrad i den egentliga konservativa idétraditionen än vad Tännsjös bok är.

I sin idéförklaring lyfter Olsson fram vad han betraktar som konservatismens tre viktigaste principer: försiktighetsprincipen, försvaret av traditioner och det hävdvunna, och försvaret av de eviga värdena. Försvaret av de naturliga gemenskaperna – också det centralt i konservatismen – berörs indirekt när han talar om familjens och nationens betydelse. Enligt Olsson är konservatismen inte bara en attityd, vilket vissa hävdar – utan en ideologi. Olsson drar upp tydliga gränser mot socialismen, och hans kritik mot liberalismen är utmärkt.

Olssons förklaring av konservativ politik (alltså till skillnad från konservativ ideologi) är träffande och går i riktning mot att den tvärtemot liberalismen är för statlig styrning – så länge som det inte rör sig om socialistisk styrning. Han förklarar på ett bra sätt att konservatismens härvidlag företräder lagstyre, medan socialismen för sin del utsträcker statens kontrollmöjligheter till mycket mer än så och förordar politikernas aktiva ingrepp i alla delar av samhället där ”orättvisor” anses finnas.

Olssons analys landar i att det finns två konservativa partier i Sverige: Moderaterna och Kristdemokraterna. Men analysen om att M fortfarande är ett konservativt parti menar jag är felaktig. Det räcker inte att M:s västerländska konservativa systerpartier också har anammat liberalismen för att detta ska anses medföra att M fortfarande kvalificerar som ett konservativt parti, alltså där politiken är förankrad i konservativa ideologiska principer på det sätt som Olsson i ett annat avsnitt definierar konservatismen som en ideologi. Det räcker inte heller att M:s partiprogram av idag – där man rensat ut alla konservativa ståndpunkter – liknar t.ex. Tories partiprogram. Ett parti ÄR inte sitt partiprogram, och två ganska olika partier kan för en period ha lika partiprogram där det ena verkligen är ganska konservativt medan det andra kommer in från ett annat håll. Thatcher tog på sin tid Tories in i en modern liberalkonservativ tid, vilket lett fram till den modernt socialkonservative Cameron av idag. M har gått en helt annan utveckling till mötes. I Sverige var det Gösta Bohman som i likhet med Thatcher åstadkom ett fruktbart samarbete mellan konservativa och liberaler. Men därefter har M först liberaliserats och därefter helt avideologiserats – aldrig har konservatismens idéer hittat tillbaka till vare sig partitoppens retorik, partiprogrammet eller till partiets karriärstege.

Olsson visar dock att de som i USA kallar sig konservativa motsvarar betydande delar av M och KD, med skillnaden att det i USA är självklart att kalla sig konservativ om man hör till endera av dessa liberal-konservativa respektive social-konservativa sidor. Omvänt uttryckt är endast gräsrötter i Sverige benägna att kalla sig konservativa inom dessa läger, medan partierna själva inte tar ställning för konservatismen alls. (jfr även min artikel om skillnaden mellan europeisk och amerikansk höger) Dessutom visar Olsson på ett förtjänstfullt att både M och KD – även om de inte vill kalla sig konservativa – driver sin politik i frihetlig respektive värdebaserad riktning indirekt för just konservativa syften. Det stora problemet i svensk debatt, som indirekt också bekräftas av detta, är att alltför få har koll på vad konservatism är och innebär.

Den ”grundläggande politiska hållning” som Olsson presenterar på s. 101 som sin personliga är klockren, och förtjänar att citeras:

    ”Jag anser att varje vuxen människa ska ha rätt att utforma sitt liv efter eget huvud, men att det måste finnas beprövade livsmönster att ta efter. Varje människa ska ha frihet att bestämma över sitt eget liv men ska inte lämnas utan hjälp att orientera sig i tillvaron. Det finns mer än ett sätt att utforma sitt liv, men alla är inte lika bra. Det finns gott och ont i världen, och det gäller att undvika det onda. Tidigare generationer har brottats med samma problem och funnit sina lösningar. Dessa lärdomar ska inte kastas på sophögen bara för att de är ’förlegade’ utan ska vårdas som ett bibliotek.

    Ingen ska vara tvungen att kopiera sina föräldrars liv, men att blicka bakåt är inte något som begränsar våra valmöjligheter utan något som utökar dem. Det förflutna är en källa till kunskap och om vi inte föraktar denna källa kommer vi att ha större möjligheter att utforma våra liv efter eget huvud. Följaktligen bör vi tillsammans, med statens hjälp, försvara det som tidigare generationer genom seklerna har byggt upp. Annars beskär vi vår frihet. Det centrala är att kunna få bestämma själv, men att kunna göra det bra.

    Men samtidigt måste försvaret av det hävdvunna ske med moderation, för all statlig inblandning är sannerligen inte av godo. Hotet att tidigare generationers samlade kunskap ska gå till spillo kommer sällan från allmänheten själv, utan från olika maktägande eliter som tror att just de är historiens mest upplysta församling och därför ständigt vill omdana samhället enligt sina nyss påhittade modeteorier. Det är lätt hänt att staten orsakar fler problem än den löser.”

Boken avslutas med att reda ut populära missuppfattningar om konservatismen. Bl.a. visar Olsson på att kommunismen som ideologi ligger betydligt närmare det reaktionära tänkandet än konservatismen (!), vilket är både lustigt och övertygande förklarat. I denna del för Olsson också ett resonemang om huruvida konservatismen är förnuftsfientlig eller vilken ideologi som egentligen har förnuftet på sin sida. Olsson menar att det finns två sorters förnuft: det erfarenhetsmässiga nedärvda och det logiskt påhittade, och denna senare variant är knappast överlägsen den förra som konservatismen står för. ”Om akademiskt förvärvad kunskap också vore den enda värdefulla formen av kunskap skulle vi knappt kunna kliva ur sängen på morgnarna” skriver Olsson träffande. Andemeningen i hans resonemang är att det förmodligen inte heller är en önskvärd tillvaro att till punkt och pricka följa en akademiskt fulländad och normerande livsstilsmanual för vardagen, när vanor både kan vara goda och medge att individens energi läggs på annat än att följa en dylik manual. Dessutom är samhällsvetenskaplig forskning sällan opartisk eller oomtvistad inom det aktuella forskningsfältet. Detta avsnitt är briljant.

Bokens styrkor

Stefan Olsson, konservativ tänkare.

Utigenom sina 250 sidor är ”Handbok i konservatism” överlag riktigt bra, inklusive genuint läsvärda fotnoter. Den har sina allra största förtjänster dels i att den behandlar konservatismen på ett förklarande och exemplifierande sätt såsom den tredje huvudideologi den är jämte liberalismen och socialismen, och med fokus på huvudideologiernas demokratiska sidor. Dels i att den är skriven på ett sådant sätt att vem som helst skulle kunna läsa den och tycka att det är givande läsning – såväl politiskt okunniga och politiska motståndare som mer eller mindre belästa konservativa har definitivt utbyte av denna s.k. handbok. Låt mig sätta lite perspektiv på dessa saker.

Olssons grundtes att konservatismen är en ideologi är en utdragen debatt såväl bland konservatismens motståndare som dess sympatisörer, och de som motsäger sig detta menar att konservatismen är mer av en åskådning och ett förhållningssätt. Denna debatt har onekligen haft en hämmande inverkan på den konservativa idébildningen i Sverige, och därmed både på det borgerliga tänkandet som sådant, och i förlängningen givetvis på borgerlighetens förmåga att formulera en framgångsrik politik i polemik mot den dominanta socialdemokratin. Olsson kullkastar denna hämmande debatt – och hjälper därmed handfast till att öppna dörren för konservativ idébildning i Sverige – genom att klargöra att konservatismen bygger på principiellt grundade argument snarare än en rädsla för nymodigheter eller annan typ av känslobaserad reaktion mot förändring och därmed otvivelaktig uppfyller grundkriteriet för en regelrätt politisk ideologi.

Genom att inrikta sig på huvudideologiernas demokratiska sidor kan Olsson föra en både sansad och bred diskussion om konservatismens relevanta idéinnehåll ur modern politisk synvinkel. På detta sätt kan man undvika helt onödiga frågor kring de auktoritära inriktningar av dessa ideologier som bara är alltför lätt att tappa den viktiga grundläggande förståelsen ifråga om. Diktaturer har förekommit av allehanda slag, men att ifrågasätta den demokratiska socialismen (socialdemokratin) utifrån den auktoritära socialismens brott mot mänskligheten är i realiteten irrelevant eftersom även socialdemokraterna under 1900-talet har tagit ställning mot kommunismen. Den auktoritära högerns förehavanden under 1900-talet är lika tvivelaktiga, men också lika irrelevanta för en diskussion om såväl modern konservatism som modern liberalism.

I avsnittet om välfärdspolitik sätter Olsson bra perspektiv på konservatismens i grunden positiva inställning till social välfärd som samtidigt vänder sig mot socialisternas sätt att missbruka välfärdsstaten i syfte att åstadkomma allt mer ingripande statlig kontroll. Olssons summering av konservatismens synsätt i slutet av detta kapitel är lysande och lyfter boken ytterligare ett snäpp i vad jag uppfattar som kvalitet: ideologisk igenkänning och klara, tydliga resonemang med konkret förankring i exempel ur verkligheten.

Titeln ”Handbok i konservatism” indikerar att detta är en bok som man kan läsa för grundförståelse av konservatismen och i efterhand slå upp olika avsnitt i boken för att förstå hur konservatismen fungerar respektive ser på olika saker. Olssons sätt att svara upp mot titeln är att undvika filosofi och istället inrikta sig på ett mera ytligt beskrivande. I avsaknaden av fördjupande argumentation tycker jag nog att boken lite grann missar vad titeln utlovar, samtidigt som jag tror att just denna ansats gör att även politiskt okunniga sannolikt kan läsa boken utan att tröttna – och det är verkligen en viktig styrka att framhålla. Boken är skriven på ett resonerande sätt, där Olsson ”väger” rimligheten i konservatismen med verkligheten och de andra ideologierna i den andra vågskålen, och i förhållandet till verkligheten kommer Olsson gång på gång fram till att det råder god balans. På så vis illustrerar han de filosofiska grundsatserna att konservatismen är anti-utopisk, att konservatismen motsätter sig skrivbordskonstruerade samhällsmodeller vilket sammanhänger med en annan konservativ grundsats att människan är ofullkomlig och därmed bl.a. aldrig kan få tillräcklig insikt om världens komplexitet för att åstadkomma någonting som är ”det bästa för alla”. Att utveckla och förklara på ett logiskt sammanhängande sätt hur den konservativa filosofin ter sig hade helt klart varit svårare att ta till sig för de (det stora flertalet!) som inte är speciellt insatta i den ideologiska sidan av politiken.

Det är också viktigt att framhålla att Olsson har en bra begreppsapparat: t.ex. ”konventionerna fungerar som samhällets trafiksignaler”, och boken är full av tydliggörande exempel. Den är också lättillgängligt skriven, t.ex. ”en politik som vill styra över människornas fria val kallas i den politiska teorins värld för paternalistisk”. Olsson är ingen demagog som drar skarpa linjer och delar ut verbala smockor. Han för ett lättillgängligt, klart och tydligt resonemang och levererar sina slutsatser som självklarheter. Detta hör också till bokens betydande styrkor.

Kritik av bokens innehåll

Att boken är skriven på ett ytligt beskrivande sätt som torde tilltala även politiskt okunniga minskar samtidigt i viss grad bokens relevans för de mer ideologiskt bevandrade läsarna. ”Handbok i konservatism” misslyckas absolut inte i att bibringa även mig som en av dessa ideologiskt bevandrade både ett läsintresse och spännande nya perspektiv, vilket alltså är tvärtemot min erfarenhet av Torbjörn Tännsjös ”föregångare”. Men boken innehåller ett antal påståenden om konservatismen som inte bara får dem som tycker att konservatismen inte är en ideologi att rynka på näsan, utan även sådana som jag som håller med Olsson om att konservatismen är en ideologi att tycka att han ibland tar saker för givet som det råder delade meningar om bland de stora konservativa lägren (socialkonservativa och liberalkonservativa). Emellanåt är han också inne på en linje som inte utan vidare stöds av något av de stora konservativa lägren. T.ex. driver Olsson åsikten att en modern konservatism behöver vara genusmedveten och anamma feminismens grundläggande tankegods medan feminismens radikala sida fortsatt kan lämnas åt just radikalerna/vänstern. Det är naturligtvis i grunden alldeles feltänkt, eftersom feminismens ideologiska kärna är kamp mellan samhällsgrupper och feministerna utgörs å ena sidan i dem som hatar män och å andra sidan i dem som vill att kvinnor ska vara precis som män. Detta gör feminismen till en genuint radikal ideologi som står i motsats till konservatismen vars kärna är att människor är till för att komplettera varandra i en organisk samhällsgemenskap. F.ö. är gentlemannaandan att kvinnor alltid ska gå före och ha det bättre en gammal hederlig konservativ grundprincip som vi alls inte bör skämmas för, snarare verka för att återupprätta i polemik mot feministerna. Olsson förespråkar också kvotering till politiska församlingar i samma veva som han slår fast att M är konservativa just för att de länge har varit emot detta… Men det finns både en meritokratisk kritik mot kvotering från konservativt håll, och en kritik mot den individualiserande syn som kvotering bottnar i. Istället för att anamma den liberala individualismen kan konservatismen tillföra svensk samhällsdebatt en välbehövlig icke-socialistisk individualismkritik. Möjligen återspeglar Olssons entydiga ställningstagande för individualismen, och likaså hans uppskattning av feminismen, hans personliga liberala bakgrund.

En gammal knäckfråga inom konservativ filosofi är huruvida det finns endast en god moral (den kristna) som är giltig för alla människor i alla länder i alla tider, eller huruvida moral baseras på religion som det ju bevisligen finns flera olika av runtom i världen. Inom konservativ filosofi finns företrädare för bägge inriktningarna, men utan att diskutera denna viktiga vattendelare slår Olsson fast att uppfattningen om (den kristna) moralens allmängiltighet är någonting centralt för ”de eviga värden” som konservatismen förespråkar. Olssons försvar av objektiv moral bottnar sannolikt i att han – som han själv påpekar – tar sin ideologiska utgångspunkt i engelsk konservatism. Storbritannien har som bekant fram tills ganska nyligen varit ett världsimperium, och mycket av engelsk konservatism har givetvis utvecklats inom en sådan ram. Men konservatismen som ideologi är anti-imperialistisk, redan Burke förordade både Indiens och USA:s frigörelse från det brittiska imperiet.

Olsson i en paneldebatt om moderaternas konservativa arv vid Konservativt Forums sommarkonferens 2007.

Idén om att den västerländska synen på moral skulle vara lika giltig utanför västvärlden är förstås imperialistisk, och inom politiken företräds den idag framför allt av den grupp som kallar sig själva för ”neokonservativa”. Neokonservatismens politiske banerförare var George W. Bush, som Olsson kallar för konservativ fastän stor oenighet råder om huruvida neokonservatismen hör hemma inom konservatismen snarare än att vara en imperialistisk variant av liberalism. Denna debatt borde Olsson känna till mycket väl. Än en gång anar jag att Olssons dragning åt det neokonservativa är ett rop från hans liberala bakgrund. (Detta ska inte uppfattas som en anklagelse, jag vill bara försöka förstå och förklara den analys som Olsson gör. Han är absolut inte ensam bland konservativa om att ha kommit in från ett annat håll, och de flesta av hans idéer och ställningstaganden omhuldas också av många andra som kallar sig för konservativa. Det betyder dock inte att man inte kan diskutera vissa idéer och ståndpunkter som idag florerar inom konservatismen såsom mer eller mindre konservativa till sin essens. I själva verket är det någonting ganska viktigt för att kunna föra idédebatten framåt, och det mest ideologiskt renläriga behöver inte heller vara varken det mest populära eller det politiskt lämpligaste.)

I avsnittet där Olsson vänder sig emot att konservatismen skulle vara ett uttryck för de besuttnas intressen missar han helt att påpeka att det finns stark konservatism hos arbetarklassen, särskilt i USA men också i Sverige (se t.ex. dessa artiklar av Henrik Barvå, Andreas Braw, Torbjörn Kvist, Stig-Björn Ljunggren, och av undertecknad). I slutet av boken skriver Olsson att en förnuftig människa bedömer en politisk idé utifrån dess innehåll snarare än utifrån vem som uttalar den. Här tycker jag att det med fördel hade kunnat påpekas att svensk samhällsdebatt normalt fungerar precis tvärtom, d.v.s. man gör inte skillnad på person och sak och en idé kan utan vidare anses dålig för att fel person uttalar den medan samma idé kan anses utmärkt om rätt person uttalar den. Vilket är ett allmänt stort demokratiskt problem i Sverige som inte bara konservativa utan de allra flesta utanför den socialdemokratiska världsåskådningen berörs av, och vilket hämmar samhällsdebattens möjligheter att utvecklas på ett rimligt och vettigt sätt. Olssons bok har ju ändå som ett av sina primära syften att förbättra den svenska samhällsdebatten, och att utöka både dess yttre gränser och dess inre dimensioner.

Metodologiska och framställningstekniska svagheter

Jag vill också peka på några metodologiska och framställningstekniska svagheter. Fastän Olsson säger sig jämföra med demokratisk socialism/socialdemokrati, så återkommer han gång på gång till hur det var i Sovjet. Detta är en ”självpåtagen” svaghet i boken – Sovjet är alltid ett bra och avskräckande exempel på hur man som konservativ verkligen inte vill ha det, som alla svenskar kan förstå. Det finns också goda skäl ur konservativ synpunkt både att kritisera socialdemokratin och att lyfta fram dess förtjänster. I svensk samhällsdebatt är det gynnsamt att åtminstone välja hur man ska förhålla sig till socialdemokratin som ju har varit så dominerande i 100 års tid. Därför kunde Olsson, precis som han föresätter sig, gott och väl ha lämnat Sovjet därhän tillsammans med Tredje Riket och andra totalitära samhällssystem och fokuserat på den demokratiska konservatismen å ena sidan och socialdemokratin och liberalismen å den andra. Han hade förstås också kunnat göra tvärtom, d.v.s. gått in för att jämföra konservatismen med liberalismen och socialismen utifrån deras relevanta ideologiska och politiska skillnader, och använt socialdemokrati och Sovjet som tydliga exempel som alla svenskar sedan länge förstår. Men nu blir det konstigt när han inte gör så som han säger att han ska göra.

Jag tycker också att bokens allra sista stycke, där Olsson liksom för att anknyta till sin egen doktorsavhandling talar om att de konservativa idag gynnas av det demokratiska system som de en gång var emot, känns som en riktigt dålig avslutning. Även detta rimmar mycket illa med att han i bokens början säger sig fokusera de tre huvudideologiernas demokratiska sidor. Det känns också häpnadsväckande att han ansluter sig till denna seglivade vänstermyt, när det helt klart fanns konservativa redan under demokratidebatten för 100 år sedan som stod upp för demokratin. En av dem var högerledaren Arvid Lindman. En annan av dem var den framstående konservative tänkaren Harald Hjärne. Och Sveriges ”egentlige” svar på Edmund Burke, Hans Järta, stod precis som Burke upp för maktdelning innan demokrati i annan bemärkelse hade fått något nämnvärt fotfäste i västvärlden. I egenskap av statsvetare borde Olsson känna till detta mycket väl, och såsom själv varandes konservativ borde han inte vilja framhålla högerns demokratikritik jämte dess – oftast tendensiöst förbisedda – betydelsefulla bidrag till den demokratiska utvecklingen i Sverige. Efter Järtas, Hjärnes och Lindmans tid har ju högerns kritik mot det odemokratiska i det socialdemokratiska samhällsbygget varit en följetong. Oavsett om vänstern genomgående har likställt högerns kritik mot socialdemokratin för kritik mot demokratin.

Avslutning

I dagens informationssamhälle, och med den för all del unikt välutbildade svenska befolkningen, borde det faktiskt finnas en mycket god grogrund både för att slå hål på socialdemokratins gamla myter och dessutom odla en kritik mot såväl skrivbordspolitik utan förankring i människors vardag som mot social ingenjörskonst. Och då gäller det att inte missa några goda chanser. Frågan är då hur man praktiskt ska gå tillväga för att få svenska folket att inse att frihet och trygghet i en sund och konstruktiv kombination är bra för alla, att det inte behöver kosta jordens högsta skatter utan snarare befrämjas av skattesänkningar (ner till en viss nivå), och att alla både kan och bör stå på egna ben mer än idag? Ett sätt som länge försummats i Sverige är att högerns intellektuella konservativa formulerar sina idéer, så att hela det borgerliga spektrat – inte enbart det liberala och ekonomiska tänkandet – kan blomma. Svensk konservatism har alltför länge befunnit sig i skymundan i samhällsdebatten, och detta har gjort svensk debatt sällsynt hämmad, fantasilös och underutvecklad för ett demokratiskt land i västvärlden. Olsson öppnar med sin bok dörren för alla övertygade demokrater att i och med konservatismen hitta inspiration till en bättre framtid genom en utökad och fördjupad samhällsdebatt. Stefan Olssons bok är på många sätt en frisk fläkt framåt och samtidigt ett välbehövligt genomblåsande av den alltför igendammade svenska politiska debatten.

”Handbok i konservatism” har sina brister, som det många gånger finns förståeliga och på andra vis motiverade skäl för. Men de står inte i vägen för den i övrigt utmärkta framställningen. I huvudsak är det dock en både bra och betydelsefull bok, och den bör läsas av alla konservativa. Köp den på nätet eller i närmaste bokhandel.

Jakob E:son Söderbaum

Annonser

Den svenska neutralitetsmyten

Det kanske mest utmärkande draget i den officiella svenska självbilden är vår neutralitet. Följer man den officiella historieskrivningen så har Sverige i snart 200 år medvetet gått in för att hålla oss utanför militära allianser och neutrala i krig, vilket också resulterat i en unikt lång fredsperiod. I denna bild finns även, i alla fall i vissa politiska läger och särskilt under vissa tider, en föreställning om en värderingsmässig neutralitet, att Sverige och svenskarna inte identifierat sig mer med en part i en konflikt, utan betraktat dem båda som lika goda kålsupare.

Den dolda alliansen - Beordrad läsning!

Problemet är bara att denna mytbildning är en lögn. Det finns goda skäl att denna mytbildning kommit att få fäste, och det finns starka intressen som vinner på att så sker, men icke desto mindre är det en lögn. En värdefull bok för de som vill skåda bakom socialdemokratins neutralitetskulisser är Mikael Holmströms ”Den dolda alliansen” som berör det kalla krigets epok, den tid under vilken den svenska neutralitetsmyten varit som starkast. För den som är intresserad av svensk 1900-talspolitik är Holmströms bok ett måste. Den gör det jobb neutralitetsutredaren Ekéus borde ha gjort, när han istället valde att försöka förvara myten med alla medel.

Holmströms bok rör perioden 1945-90, men den svenska neutralitetsmyten har sin källa mycket längre bakåt i tiden, i början av 1800-talet. Inte på så sätt att man på 1800-talet upprätthöll en sådan myt, men på så sätt att när denna myt stadfästes i mitten av 1900-talet kom även denna tidigare period att retroaktivt inkluderas i den svenska neutralitetspolitiken.

Svensk neutralitet under 1800-talet

1815 samlades de europeiska makterna till Wien för att bringa ordning i det europeiska statssystemet efter Napoleons härjningar. Deras ansträngningar kom att bli för europeiska förhållanden ovanligt framgångsrika. I hundra år slapp kontinenten storkrig, om än inte ett antal mindre bataljer. De krig som utkämpades hade till stor del sin grund i olika nationalistiska strävanden där splittrade stater enades, eller minoriteter ville slita sig loss, vilket skedde främst i Central- och Östeuropa. Nordvästra Europa var i huvudsak ett stabilt område. Häri ligger huvudförklaringen till att Sverige förskonades från krig under denna period.

Brittiska flottan angriper Bomarsund på Åland 1854

Vid tre tillfällen under 1800-talet kom Sveriges närområde att beröras av pågående krig, i samband med den konflikt mellan västmakterna och Ryssland på 1850-talet som kom att kallas Krimkriget, men som även utkämpades i Östersjön, och under det dansk-preussiska krigen 1848-50 och 1864. Sverige stod utanför dessa krig, men den som tror att detta beror på svensk neutralitet bör nog läsa på lite mer.

Låt oss börja med Krimkriget. Från första stund låg de svenska sympatierna hos de allierade. Ryssland var vår arvfiende, vilken bara 45 år tidigare hade slitit ifrån oss vår östra rikshalva. Självklart ville Sverige se Storbritannien och Frankrike besegra ryssarna. I Sverige rasade debatten om huruvida vi skulle ansluta oss till alliansen i syfte att återerövra Finland, eller åtminstone Åland. Mot slutet av kriget slöt också Sverige en traktat med västmakterna där de utlovade militärt bistånd till Sverige om Ryssland skulle angripa. Något svenskt beslut om aktivt deltagande i kriget kom dock inte innan kriget tog slut, varför resultatet i fredsuppgörelsen för Sveriges del blev blygsamt. Åland demilitariserades, men förblev, liksom Finland, i ryska händer.

I mitten av 1800-talet blommade Skandinavismen

Söderut pyrde en annan konflikt. Konflikten stod mellan Preussen och dess tyska förbund å ena sidan och Danmark å den andra. Konflikten gällde överhögheten över grevskapen Slesvig och Holstein. Vid två tillfällen under 1800-talets mitt blossade konflikten upp i krigshandlingar. Inte heller denna gång rådde något tvivel om vilken sida som hade Sveriges sympatier. Detta var under den tidsperiod då skandinavismen stod som starkast i Norge, Danmark och Sverige. Danmarks sak var vår.

När det första kriget om Slesvig-Holstein bröt ut 1848 förlade Sverige snabbt en reservstyrka om 5000 man till Fyn för att ingripa om Danmarks kärnområde hotades i striderna. Dessutom deltog drygt 200 svenska frivilliga med regeringens goda minne i striderna på dansk sida. Under upptakten till det andra kriget försökte Sverige formera en allians med Storbritannien och Frankrike till stöd för Danmark, men misslyckades. I detta krig deltog över 400 svenska frivilliga, återigen med regeringens goda minne. Däremot ingrep aldrig Sverige officiellt denna gång, även om de tyska ledarna i sitt beslutsfattande tvingades ta hänsyn till vad Sverige kunde tänkas tolerera utan att ingripa.

Världskrigen

Om 1800-talet var ett förhållandevis lugnt århundrade, så bjöd 1900-talet på desto större dramatik. 1914-18 utkämpades vad som kom att kallas för det första världskriget. Detta var kanske den modernas konflikt där Sverige bäst levde upp till beskrivningen neutral. Förvisso fanns det röster som förespråkade ”modig uppslutning på Tysklands sida” i syfte att återerövra Finland, men på det stora hela var opinionen neutral. Sverige hjälptes också i sina strävanden att stå utanför kriget av att norra Europa förblev ett strategiskt bakvatten under kriget. På så sätt testades aldrig vår vilja och förmåga att förbli neutrala. Undantaget var det finska frihetskriget i världskrigets slutskede då Sverige tydligt gav sitt stöd till den vita sidan, och även skickade trupp till Åland.

Svenskt J8-plan i finsk skrud 1940 - En tredjedel av sveriges jaktflyg sattes in i Vinterkriget

Under det andra världskriget var förutsättningarna helt annorlunda. Norra Europa stod tidvis i centrum för händelseutvecklingen, och stor press sattes på Sverige av de krigförande. I och med att det var ett ideologiskt krig så kom också det svenska folkets sympatier för de olika krigförande att färgas av den egna ideologiska kompassen. Kommunisterna stödde såklart Sovjetuniuonen, vilket i sin tur innebar att man 1939-41 sympatiserade med Hitlers Tyskland, för att efter 1941 lika tydligt vända sig mot nazisterna. De fåtal nazisterna stödde med samma självklarhet Tyskland.

För demokraterna – socialdemokrater, liberaler och konservativa – var sympatierna inte så givna som man med facit i hand kan tro. Ideologiskt drogs de flesta redan från början mot västmakterna, men kulturellt och historiskt fanns starka band till Tyskland, liksom inledningsvis en viss naiv beundran för de framgångar Hitler onekligen kunde visa upp inledningsvis. I takt med att krigslyckan vände, och de nazistiska illdåden blev kända kom de spår av tyska sympatier som fanns att smälta bort helt.

Den svenska politiken var knappast någon gång under kriget neutralt neutral. Under Finlands vinterkrig brydde sig inte ens Sverige om att beteckna sig som neutral, utan valde istället begreppet ”icke krigförande” för att beskriva sin status. Sverige gav betydande stöd till Finland, inklusive stora delar av vårt flygvapen, luftvärn och pansarvärn, samt övriga vapen och ammunition och tusentals frivilliga. Den tyska invasionen av Danmark och Norge inledde en period av protysk neutralitet. Sveriges militära svaghet i kombination med vårt strategiska läge, isolerade i Hitlers intressesfär, gav oss inget annat val än att göra avsteg från neutraliteten på en rad områden som Tyskland ställde krav på. Mest känt är permittenttrafiken och transiteringen av division Engelbrecht midsommaren 1941, men på en rad andra områden fick tyskarna fördelar.

Norska trupper ilastar amerikanskt flyg i Luleå för transport till nyligen befriade Nordnorge

Dessa avsteg gjordes inte av fri vilja utan under ett överhängande hot, och under ständigt spjärnande emot från svensk sida. Från allierat håll har efter kriget framförts att man var förvånade över att Sverige lyckades hålla emot så pass bra som man faktiskt gjorde. I takt med att den svenska styrkan växte, samtidigt som den tyska krympte så höjde svenskarna svansföringen. Under 1943 sades t.ex. transiteringsavtalet upp. Samtidigt inleddes ett gradvis allt intensivare samarbete med västmakterna, och denna gång handlade det om ett villigt samarbete, inte ett man påtvingats under hot.

Symptomatiskt för den självspäkande svenska historikerkåren så har den första halvan av krigets eftergifter till Tyskland kartlagts noggrant, medan samarbetet med de allierade närmast förtigits. Viktiga undantag är de verk av Lars Gyllenhaal (Slaget om Nordkalotten samt Tyskar och allierade i Sverige – Svensk krigshistoria i nytt ljus) som utkommit på senare tid, och som artikelförfattaren också varmt rekommenderar. Faktum är att det svenska samarbetet med de allierade under åren 1943-45 gick mycket längre än det med Tyskland under åren 1940-43.

Svenskt flygspaningsfoto av tyska raketprovplatsen Peenemünde, taget under kriget och vidarebefordrat till britterna

Sverige hade ett omfattande underrättelsesamarbete med Storbritannien och USA, stödde motståndsrörelserna i Norge och Danmark, tillät överflygningar av allierade bombplan och underlättade repatriering av allierade som tvingats nödlanda i Sverige. Danska och Norska trupper sattes upp, utrustades och utbildades i Sverige för att kunna sättas in i befrielsen av sina hemländer. Ett amerikanskt transportflygförband transporterade också in norska trupper i Nordnorge från sin bas på svenska Kallax, medan kriget fortfarande pågick. Svenska trupper stod vid krigsslutet redo att marschera in i Norge och Danmark om tyskarna där inte hade kapitulerat, vilket de dock gjorde. På samma sätt som Sverige 1940 var icke krigförande på Finlands sida, så var vi det under de sista krigsåren på allierad sida, och sannolikt gjorde vi mer nytta i den rollen än vad vi kunnat göra som krigförande fullt ut.

Kalla kriget

Svensk Catalina nedskjuten av Sovjet 1952 - men Svenska plan spionerade på Sovjet för NATO:s räkning

Så till det kalla kriget. Den officiella historieskrivningen säger att Sverige gjorde ett försök att knyta till sig Norge och Danmark i ett neutralt försvarsförbund, och när det misslyckades så valde vi alliansfrihet. Stödda på ett starkt försvar gjorde vi oss beredda att försvara oss på egen hand och mot båda stormaktsblocken. Borgerliga politiker som dristade sig till att förespråka närmare samarbete med väst brännmärktes. Den svenska neutraliteten var total och fick inte ifrågasättas. Problemet är bara att allt var en lögn.

Som Holmström visar i sin bok så fanns på område efter område ett omfattande, om än informellt, samarbete med NATO. Inom underrättelsetjänstens område var samarbetet som djupast. Här delades på praktiskt taget allting. Genom utbildning i väst, och täta kontakter mellan politiker och militärer skapades ett finmaskigt nätverk att falla tillbaka på i krig. Sverige var en så viktig bricka i NATO:s strategi att vi ofta fick tillgång till central amerikansk teknologi före många NATO-länder, och det fanns under praktiskt taget hela det kalla kriget en de facto amerikansk säkerhetsgaranti för Sverige, vilket även inkluderade ett kärnvapenparaply. Både NATO:s och Sveriges operationsplaner visar att båda parter räknade med att kämpa tillsammans mot den gemensamma fienden, Sovjetunionen. För NATO:s del innebar detta bland annat att försvaret av Norge byggde på den förutsättningen att Sverige skulle skydda huvuddelen av Norges gräns, och att anflygningsvägarna för det allierade bombflyget på väg mot mål i centrala Sovjetunionen gick över Sverige.

RAF:s kärnvapenbestyckade Vulcanplan hade sin anflygningsväg mot Sovjet genom svenskt luftrum

För Sveriges del innebar det att inga trupper avsattes för försvar av nordligaste Sverige. Det förväntades NATO ta hand om. Framförallt baserades hela försvarsfilosofin på tanken att försvaret skulle hålla ut i dagar, eller värsta fall veckor, till dess hjälp västerifrån kunde anlända. Någon förväntning om att Sverige, ens med det starka försvar vi hade på 50- och 60-talen, på egen hand skulle kunna nedkämpa ett sovjetiskt angrepp, eller ens hålla ut under någon längre tid, fanns inte, för att inte tala om det allt svagare svenska försvar som på 70- och 80-talen skulle möta en under 70-talet kraftigt upprustad röd armé.

Denna artikel skulle kunna göras nästan hur lång som helst på de exempel som Holmström tar fram ur skuggan, men för den som vill fördjupa sig mer är det nog hur som helst bäst att köpa boken själv och läsa. Jag övergår istället till några slutsatser man kan dra av vad som framkommit för vår egen tid.

Neutralitetsmytens konsekvenser för dagens säkerhetspolitik

Sedan kalla krigets slut har Sverige anslutit sig till EU, NATOS: partnerskap för fred, samt antagit en solidaritetsdoktrin som innehållsligt är ungefär så icke-neutral man kan bli. Samtidigt har vi rustat ned vårt försvar till obetydlighet. Den krigsplanering för mottagande av hjälp utifrån som vi hade under kalla kriget är borta, av den enkla anledningen att vi inte längre har någon krigsplanering alls.

Vad vi dock inte gjort är att formellt ansluta oss till NATO. För ett sådant steg är den svenska neutralitetsmyten ännu allt för stark. Kanske är det så att de ledande socialdemokrater som så länge spelade ett dubbelspel till sist själva började tro på sin egen myt, att man tror att neutralitet har varit och fortfarande är ett realistiskt alternativ. Problemet är att det krampaktiga upprätthållande av myten, ännu 20 år efter att de rimliga skälen till dimridåerna försvann i och med att Sovjet förpassades till historiens skräphög, står i vägen för en rationell analys av Sveriges säkerhetspolitiska vägval.

Inte ens när vår militära styrka på 50-talet var som störst var neutralitet ett realistiskt alternativ. Den svenska alliansfriheten var en pragmatisk lösning på ett säkerhetspolitiskt dilemma, om man så vill det bästa sätt på vilket vi ansåg oss kunna bidra till den fria världens försvar, men i praktiken fanns bara ett alternativ om helvetet brakat lös, att kämpa tillsammans med, att stå och falla med, de övriga västerländska demokratierna.

Tittar man bortom neutralitetsmyten finns bara en realistisk politik för Sverige - NATO-medlemskap

Idag är neutraliteten än mer en utopi. Dagens Sverige är genom ekonomiska och politiska band mera sammanflätat med övriga Europa än någonsin. Det går inte föreställa sig en situation där våra europeiska grannar utkämpade en strid på liv och död där Sverige skulle stå neutrala vid sidan. NATO kommer för överskådlig tid att vara den organisation inom vars ram de västliga demokratierna organiserar sitt gemensamma försvar. För mig är det en självklarhet att även Sverige skall vara fullvärdiga medlemmar där.

Genom att sluta låtsas att det finns ett neutralitetsalternativ kan vi också konstruera vårt försvar efter de förutsättningar det faktiskt skall verka i. Vi behöver inte lägga ut en massa pengar på konstruktioner som bara syftar till att upprätthålla myten om vår alliansfrihet (en myt som för övrigt varken NATO eller ryssarna trodde på för en sekund). Istället kan vi när vi återuppbygger vår försvarsförmåga, redan från början göra det på ett sådant sätt att vi optimerar förmågan att tillsammans med våra allierade, främst Finland och Norge, försvara norra Europa. På så sätt får vi mera pang för pengarna.

Tage Erlander (s) - hade full koll på vilka våra vänner och fiender var. Annat är det i hans parti av idag.

Avslutningsvis vill jag ge ett erkännande till det kalla krigets sossar. Lyssnar man på deras retorik från den tiden blir man djupt bedrövad, både för dess naivitet och för dess totala brist på förmåga att ta ställning när demokratiska värden ställs mot diktatoriska. Tittar man bakom kulisserna visar det sig dock att ledare som Tage Erlander och Sven Andersson både hade en realistisk insikt om den situation vi befann oss i, och en stark känsla för vikten att hamna på rätt sida om läget blivit skarpt. Man gjorde vad som kunde förvänta sig av en ansvarsfull riksledning. Man såg till att skaffa Sverige de livförsäkringar via NATO vi behövde.

Förvånande nog tycks även en så radikal agitator som Olof Palme innerst inne burit på insikten om värdet av våra västkontakter. Samtidigt som han sågade USA i talarstolen såg han till att samarbetet med NATO fortsatte, och i vissa avseenden intensifierades. Att sossarna på detta sätt var betydligt mer ansvarsfulla än deras yttre gav sken av borde egentligen ligga i sossarnas eget intresse att det kommer fram i ljuset. Frågan är dock om de själva har kvar den insikten man hade då, och därmed förstår värdera vad deras föregångare faktiskt gjorde. Risken är överhängande att man blivit sin egen myts fångar, och att man idag skäms över det samarbete man borde vara stolt över. Att man nuförtiden i samverkan med kommunisten Ohly kräver evakuering av amerikanska baser världen över tyder dessvärre på detta.

Patrik Magnusson

 

Artikeln även publicerad på Esse Non Videri

Axess TV om konservatismen vs. liberalismen

Axess TV presenterar ett seminarium som arrangerades under årets Almedalsvecka på temat huruvida det äktenskap mellan konservatismen och liberalismen som pågått sedan Reagan och Thatcher ska fortsätta. I panelen sitter den konservative statsvetaren Johan Tralau, den konservatism-vänlige liberale ledarskribenten för SvD Per Gudmundson och den icke konservatism-vänlige nyliberale redaktören för Neo Mattias Svensson. Moderator är Paulina Neuding. Programmet pågår i ungefär en timme, och publiken ser faktiskt väldigt intresserad ut.

Inledningsdelen är helt klart bäst, och mycket goda förutsättningar byggs upp. Jag tycker faktiskt att nyliberalen Mattias Svensson gör ett både sakligt och bra inlägg om sin skeptiska syn på saken. Hans analys landar i slutsatsen att det är på ekonomins område som konservativa och liberaler kan samarbeta. I sitt öppningsanförande intar han inte alls någon konfrontativ inställning, vilket också den efterföljande talaren Johan Tralau uppmärksammar såsom någonting både märkvärt och positivt.

Tralau håller ett lika bra anförande där han driver tesen att konservatismen och liberalismen behöver varandra, framför allt att liberalismen behöver konservatismen. Han menar att liberaler idag i allmänhet missförstår John Stuart Mill, och betonar att liberalismen är beroende av vissa sociala konventioner vilket även denne liberale tänkare ansåg även om han allt som oftast citeras på ett sätt där denna aspekt helt förbises.

Per Gudmundson ägnar sitt anförande åt att lyfta frågan om det dödshot mot honom som instämts i, skrattats åt och nyligen avfärdats som satir av JK. Gudmundson verkar också ta avstamp i det här sammanhanget i det faktum att Mattias Svensson har skrattat med vänstern i detta. Hans slutsats är att yttrandefriheten hotas när liberalerna går i säng med socialister, och därmed borde de hålla sig till den konservativa sidan av politiken – varifrån Gudmundson sett att han fått allt stöd som visats honom i samband med detta.

Debatten totalhavererar dessvärre efter att Gudmundson tagit upp sitt case, vilket jag för all del tycker han har all rätt till när han står i TV i Almedalen direkt efter händelserna. Men det är synd, eftersom panelen är bra, och diskussionerna hade börjat i helt rätt ände innan de kom på avvägar.

Efter Gudmundsons öppningsanförande tar Svensson vid med att försvara sin ståndpunkt att det är helt OK att skriva i tryckt skrift att Per Gudmundsson bör skjutas, och att det dessutom kan vara roligt. (Han går t.o.m. så långt som att säga att om inte den här sakens yttranden får förekomma så kan INGENTING sägas – och bortser uppenbarligen från att OM detta får sägas så kan det innebära att den utsattes yttrandefrihet blir inskränkt av blotta obehaget att behöva utsätta sig för den sortens personangrepp för att man vågar diskutera samhällsproblem på ett sätt som få andra gör.)

Debatten fortsätter på Gudmundson-spåret via hans liberala kritik mot invandringsrelaterade samhällsproblem, till huruvida alla människor oavsett medborgarskap ska ha rätt till Sveriges välfärd. Svensson angriper därefter halmdockan att konservatismen är en känsla och ett förhållningssätt snarare än en ideologi, för de konservativa han mött har talat på det viset. Detta bemöts inte ens av Tralau, så jag vill passa på att inflika här att självklart är det så att de flesta konservativt sinnade utgår ifrån en känsla av att någonting är rätt eller fel snarare än att de har läst en bok som talar om vad de ska tycka eller tänka. Ingen liberal är heller född med Locke, Mill eller Rand inprogrammerad i huvudet sedan födseln. Intellektuella liberaler som Mattias Svensson gör därför bättre i att diskutera konservatismens tankevärld och idéinnehåll med intellektuella konservativa, än med personer som uppenbarligen inte kan ge en mer principgrundad analys eller motivering till konservativa ståndpunkter.

Den röda tråden i fortsättningen av Axess-debatten är i alla fall skillnader mellan liberaler som lutar antingen åt vänster eller åt konservativt håll. Jag tycker det är synd, och faktiskt svagt av moderatorn Paulina Neuding, att inte under åtminstone programmets andra halvtimme kunna leda in debatten igen på huvudämnet som är förutsättningarna för ett framtida samarbete mellan konservatism och liberalism. För precis som alla tre debattörerna är inne på är konservatism och liberalism två olika huvudideologier, jämte socialismen som är den tredje huvudideologin. Liberalismens framtid lär diskuteras vitt och brett på andra håll, men en debatt som den förevarande borde ha fokuserat på det ideologiska innehållet i konservatismen och liberalismen snarare än om liberaler blir gladare eller mer sympatiska i väljarnas ögon av att samarbeta med socialister eller konservativa.

I slutet av programmet får dock var och en debattör ge sitt korta svar på ursprungsfrågan, och alla tre drar slutsatsen att konservatismen och liberalismen bör gå skilda vägar i det nya politiska sammanhang som nu tornar upp sig i världen med anledning av att de ekonomiska frågorna har hamnat mer i skymundan i den internationella politiska debatten.

Programmet är framför allt sevärt för debattens utmärkta koncept, och för de första 22 minuterna. Men Per Gudmundsons historia är definitivt både viktig och sevärd för sig själv, och han förtjänar allt moraliskt stöd. Så se gärna hela programmet och fundera över Mattias Svenssons perspektiv på Gudmundsons case som definitivt är representativt för hur vänstern tänker kring det här med att skoja om att deras meningsmotståndare ska dö. Gudmundson är absolut inte ensam, utan bara det senaste exemplet i raden och jag tycker det är viktigt att man tar sig en funderare på att detta är en realitet som vi tydligen ska behöva leva med i Sverige på 2000-talet. Efter att vi just lämnat det blodigaste seklet i mänsklighetens historia bakom oss, där miljoner människor har mördats av politiska skäl och för sina åsikter. Att ge uttryck för att vilja döda sin politiske motståndare tycker jag absolut inte är någonting som bör tolereras, just precis därför att vi har yttrandefrihet i det här landet.

Jakob E:son Söderbaum

Schyman erkänner svårighet att argumentera sakligt

Gudrun Schyman - stolt över sin osaklighet

Att Gudrun Schyman har svårigheter att argumentera sakligt är ju något många länge haft på känn. Ändå är det ovanligt att höra en politiker som Schyman så tydligt erkänna sitt totala nederlag i en debatt som hon gör på Svd debatt 25/5.

Där kläcker den förre VPK- och F!-ledaren ur sig:

”Svårigheten med att bemöta Pär Ström sakligt är att han saknar sakligt underbyggda argument”

Detta med anledning av Ströms bok ”Sex feministiska myter”, där han gör upp med de vanligaste av de myter som feministerna sprider omkring sig, och lyckats få antagna som samhälleliga axiom, vilka inte får ifrågasättas. I boken tar Ström sig bl.a. en titt på lönediskriminering, kvinnors karriär, våld mot kvinnor, och kvinnors dubbelarbete. I fråga efter fråga lyfter han fram relevant statistik och argumenterar för hur hans teser stöds av denna statistik.

Jag kan inte hävda att jag har full koll på den statistik Ström presenterar, men en sak står för mig helt klar. Med de källhänvisningar han lämnar bör var och en som är läskunnig, och ids lägga lite möda på att kontrollera hans källor kunna göra det också. Givet att faktauppgifterna är korrekta så är det lätt att följa Ströms resonemang. Man behöver inte hålla med om alla, eller ens någon, av hans slutsatser, men man kan inte med hedern i behåll hävda att hans argument inte skulle vara sakligt underbyggda.

Men det gör alltså Schyman. Inte nog med det. Hon fyller dessutom på med den märkliga slutsatsen att denna bristande saklighet hos Ström gör att han inte går att bemöta sakligt. Jag skulle annars föreställa mig att en meningsmotståndare som brister i saklighet skulle utgöra en debattörs närmaste motsvarighet till öppet mål. Om Ström hade kastat ur sig påståenden helt utan att underbygga dessa med någon uppgift som i alla fall gör anspråk på att vara sann, så vore det ju den enklaste sak i världen att peka på påståendet och ifrågasätta var det kommit ifrån. Att bara i svepande ordalag hävda att någon är osaklig, utan att ens göra ett försök att visa konkreta exempel på var i denna osaklighet skulle bestå, det är osakligt.

Sanningen är nog snararare att Schyman inte kan bemöta Ström sakligt därför att hans uppgifter och resonemang i allt väsentligt inte bara är sakliga, utan också korrekta. Det är helt enkelt svårt att argumentera sakligt när ens ståndpunkter så uppenbart saknar kontakt med verkligheten. Tittar man på ytterligare ett par citat ur Schymans artiklar börjar man även ana konturerna av ytterligare en förklaring:

”Grundfelet i Pär Ströms resonemang om feministiska myter är att han inte förstått, eller vill förstå, vad feminism är.”

”Det finns fakta och forskning i en stor omfattning som alla visar samma sak: det finns ett mönster av maktfördelning i samhället, där kön har grundläggande betydelse. Män som grupp har mer makt och inflytande, på kvinnors bekostnad.”

”Svagheten i Pär Ströms resonemang är just att han utgår från att vi redan lever i ett samhälle som är befriat från patriarkala strukturer.”

Pär Ström och hans bok - För hård nöt för feministerna att rå på

Ström kan avfärdas som osaklig eftersom han inte förstått vad feminismen är, och tar sig friheten att argumentera från en utgångspunkt utanför feminismens slutna system av cirkelbevis. Feminismens dogmer är för Schyman en självklar utgångspunkt. Patriarkala maktstrukturer, könsmaktsordningar och sociala konstruktioner av kön är inga hypoteser som kan falsifieras, utan axiom, på förhand givna sanningar, som all forskning, all argumentation, måste utgå ifrån.

All kritik som inte respekterar ofelbarheten hos dessa axiom kan enkelt avfärdas som osaklig. Kritikern har ju uppenbart inte förstått ”sanningen”. Om man å andra sidan accepterar att axiomen om den patriarkaliska världsordningen är korrekta, ja då har man ju ingen anledning att ifrågasätta de myter som Ström angriper, deras äkthet garanteras ju av det faktum att de bygger på de feministiska axiomen, som man ju först måste underkasta sig för att få lösa biljett till debatten. Alltså, bara det faktum att man ifrågasätter feminismen bevisar att man har fel. Mycket bekvämt! På så sätt behöver man ju inte bemöda sig med att bemöta sakargument, de är ju per definition osakliga.

Pär Ström och hans bok i all ära. Den är väl argumenterad och välbehövlig, men frågan är om inte Schyman med sitt patetiska angrepp på Ström gör än mer för att öppna folks ögon för hur snedvriden feministernas världsbild är. Hon visar i praktisk handling exakt på vilket sätt feminismen är en antiintellektuell dogm, som partier, myndigheter, media och lärosäten måste göra upp med, så som man tidigare gjort med rashygienen och (nåja) marxismen. Vad Schyman åstadkommer är inget mindre än ett präktigt självmål. Tack för det!

Patrik Magnusson

Fotnot: Pär Ströms bok är utan tvekan ett stort bidrag till samtida debatten om jämställdhet och genus. Men för att understryka den mångsidighet som ryms på T&F, vill vi också påminna om Hugo Fiévets kritiska artikel mot Ström: Antifeminister, ”fäders rätt”-aktivisterna och maskulinister. / Redaktionen

Söderbaum medverkar i polsk antologi

Tradition & Fasons Jakob E:son Söderbaum medverkar i den konservativa antologin ”Platon på Wall Street” som just utkommit i Polen. Boken ges ut av Polens ledande konservativa tankesmedja Ośrodek Myśli Politycznej (pl: Centrum för politiskt tänkande) i samarbete med den paneuropeiska konservativa tankesmedjan Center for European Renewal. Utgivningen har finansierats av Polska Riksbanken.

Redaktörer för antologin är Jacka Kloczkowskiego och Jonathan Price, den senare känd för T&F:s läsare genom sin gästkrönika Rädda miljön, gift dig!. Bland de 22 medverkande märks annars särskilt Roger Scruton med två kapitel, Diederik Boomsma som skrev sagda T&F-gästkrönika tillsammans med Jonathan Price, och András Lánczi som är president för Center for European Renewal.

Söderbaums kapitel, ursprungligen skrivet på engelska med titeln ”Conservatism and Capitalism – A Complicated Love Drama in Two Acts”, är på 12 sidor. Det behandlar konservatismens relation till kapitalism och marknadsekonomi, och socialkonservatismens och liberalkonservatismens olika inställningar härvidlag. Kapitlet bygger på en föreläsning av Söderbaum vid Center for European Renewals Summer school i Krakow, Polen, 2010.

En engelsk version av boken planeras utkomma senare under året. Vi gör förstås vårt bästa för att T&F ska kunna erbjuda den till försäljning i samband med det!

Redaktionen

C.D. Skogman: ”Till hälften örn, till hälften näktergal”

Carl David Skogman (1786-1856)

Carl David Skogman (1786-1856) var prästsonen från Finland som blev svensk finans- och sparbankspionjär. Han var
en av våra tidiga reformpolitiker, sökte väcka intresse för sparbanker och blev en omtyckt chef. Med en karriär i den svenska administrationen som kommittéslav och generaldirektör blev han under åren 1821-1838 Karl XIV Johans finansminister. Han ville få landet att ta efter Englands och USA:s nya idéer för att tillämpa dem på problem som Sverige mötte. Skogman som fick uppleva Karl Johanstidens dramatik tål att jämföras med den senare (mer kände) finanspolitikern J A Gripenstedt.

Om Skogman har det tyvärr funnits litet skrivet sedan tidigare. Nu har Ingvar Körberg, lärare och sparbankshistoriker, ur arkiven samlat vad som finns att säga om Skogman. I sin bok Friherren från Lovisa: Carl David Skogman, Den okände makthavaren (Storkamp Media, 160 s) tecknar han skickligt dennes profil, allt från uppväxten i Pernå över studierna i Åbo till den långa insatsen i svensk offentlighet.

Som son till kaplanen Jacob Skogman och hans maka Maria Magdalena utbildades Carl David som då var vanligt först i hemmet. Efter gymnasiet i Borgå fortsatte han bara 14 år gammal till Åbo Akademi där han fick stöd av Frans Michael Franzén, den blivande biskopen som då var professor vid akademin. Skogman var en klar talang, men var som ung dock även så självsäker och viljestark att det som Körberg framhåller nog blev påfrestande.

Som många unga män vid tiden hade Skogman stora livsplaner. Han reste till Stockholm där han antogs som kanslist i statsförvaltningen. Efter ett par år som jurist i Åbo fick Skogman snart en välgörare, statsrådet Mathias Rosenblad som även hjälpte honom ekonomiskt.

För en ofrälse person var den gången många karriärer stängda. Att Skogman så lätt kom fram berodde på att hans mångsidiga talang och arbetsförmåga erkändes av adliga ämbetsmän som insett förfallet i dåtidens Sverige. Skogman hade lätt för att få kontakter, samtidigt som han var realist och praktiker, och blev snart vän med tidens högsta ämbetsmän.

Snart fick Skogman tjänst på det som motsvarar finansdepartementet. Av sin chef där, finländaren Gustaf Fredrik Wirsén, gavs han 1812 tillfälle att göra en studieresa till England, Västindien (Guadeloupe samt kolonin S:t Barthélemy) och Amerika. Av dagboken framgår att Skogman tog starka och livsavgörande intryck. Han följde sina instruktioner och kommenterar träffsäkert inslag i det ekonomiska livet. Vetgirigt och kritiskt antyder han, vad som kan användas hemma. Om de människor han möter gör han ofta lustiga iakttagelser.

Vilka hinder ska tas bort i svensk lagstiftning? Hur kan amerikanska fartyg lockas till svenska hamnar? Är ön Guadeloupe något att satsa på? Skogman hade många frågor att svara på. I England blir han vän bl a med kanalbyggaren Thomas Telford, som hjälpt till med Göta kanal. Skogman skaffar även in bankrapporter och liberal litteratur, av Adam Smith med flera. Han sätter sig snabbt in i det han läser.

Skogman ville bl a se tullarna avskaffade. Åter i Sverige ville han främja den fria marknaden och frihandeln. Likaså utbildningen – Skogman låg bl a bakom bildandet av det som nu heter KTH, Tekniska Högskolan. Han verkade även för judarnas rättigheter i affärslivet. Det var dock hårt att få gehör för ekonomiska förslag. Kungen och vissa rådgivare misstrodde en snabb liberalisering. Det fanns även olika åsikter om finans- och industripolitiken. Svaga företag borde inte stödjas, ansåg Skogman. Däremot borde sparande uppmuntras.

Att driva på dessa idéer tog tid och Skogman blev frustrerad. I tidens primitiva förvaltning rådde godtycke och minsta motståndets lag. Tack vare klarsynthet, gott omdöme och arbetsförmåga var Skogman nog ändå rätt person att driva sina strider. Hans kunskaper i franska gjorde även att han hävdade sig mot kungen. Enligt en mentor, grundlagfadern Hans Järta, var Skogman ”dugligare än mästaren”. När han lämnade statens tjänst fick han beröm för hur han drivit frågorna och även för hur han bemött sina medarbetare.

Carl David Skogman tillhörde den begåvningsreserv som i en trött tid ville få fart på Sveriges näringar. Han var en av de sista finländarna som erbjöd det gamla moderlandet sina tjänster. Med sin energi, sin kunskap och integritet blev han pionjär för nya tänkesätt och inspirerade andra. Som tack för vad han uppnått upphöjdes han i friherrligt stånd.

Ingvar Körbergs bok ger med sin livliga perspektivrika stil chans att utom Skogmans livsöde begrunda villkoren under den tid då Sverige moderniserades. När man väl börjat läsa boken, har man svårt att sluta.

Carl Johan Ljungberg

Ett annat slags betraktelse om Islam

RECENSION | I den omfattande nya litteraturen om Islam intar den förre brittiske diplomaten Alastair Crooke en särskild plats med sin nya bok Resistance: The essence of the Islamist revolution (Pluto Press, 288 s.) Där andra varit böjda att se profetens efterföljare som ett homogent folk, såväl religiöst som i sina politiska metoder, söker Crooke varsamt och resonerande skilja mellan olika islamistiska riktningar och deras konsekvenser.

Crooke särskiljer en liten kategori av destruktiva rörelser, präglade av den så kallade Salafi-traditionen (i dag märkbar främst hos al-Qua’eda) vars strävan i närmast jakobinsk anda är att med terror förstöra liv och egendom samt underminera tron på västerländska värden och institutioner. Andra rörelser är främst inriktade på utbildning och humanitära ändamål (utifrån Koranpåbudet att ge ”almosor”), något för vilket behövet i dag självklart är stort. Crooke, som i sin diplomatroll bland annat medverkat i förhandlingsspelet mellan Israel och Hamas, menar dock att det övervägande antalet islamistiska rörelser är fredliga. De önskar fördjupad gemenskap, de vill sammanleva med andra kulturer och tar till våld endast i nödfall och i strid med sin egen religiösa tradition.

Enligt Crooke har den västerlänska nationalismen fått mycket olyckliga följder då man sökt tillämpa den i muslimska länder. Ett exempel utgör de så kallade ungturkarna som för hundra år sedan framträdde i det ottomanska riket. Dessa var ateister, skolade i västerländskt tänkande (positivisten Comte, Darwin) vilket väckte deras önskan om en etnisk-nationell heterogenitet och även upphävde tidigare hämningar mot andra religionsutövare. Två följder härav blev en hård politik mot kurderna liksom de kända illgärningarna mot det ottmanska väldets armeniska befolkning. I vissa avseenden fortsatte Turkiet under Atatürk samma linje. Inspirationen till metoder som fördrivning, koncentrationsläger, organiserad våldtäkt, stympning, kvävning, dränkning och massakrer var – tyvärr – västerländsk.

Viktigast med Crookes inlägg är dock som titeln antyder hur han skildrar den islamistiska revolutionen. Denna har sedan 1970-talet pågått i framför allt Iran, stödd på drag av intellektuell renässans i det vidare Islam. Central är här en aktivering av Koranens lära, och en reträtt från den inåtvända, meditativa arvet. Islam ska nu träda fram som en hjälpare av en värld som kört fast i flackhet och sekularism. Man vill öppna nya källor i trons version av det goda livet. Crooke menar att denna revolution av många i Väst ofta helt har misstolkats som en marxistisk, nihilistisk revolt med Islam som täckmantel. I själva verket finns en strävan att erbjuda även yttre alternativ till en betänklig form av ”liberal” politik byggd på nationalstatens självrättfärdiga ”monopol på våld.” En linje som med sin tro på ”chocker” och ideologiska krigskampanjer har fått inte bara intoleranta utan störande och destruktiva följder i världspolitiken, djupt skilda från en äldre respektfull diplomati.

Crooke menar att problemet är ett Väst som vänt sig mot sin egen tradition, det vill säga den kritiskt återhållsamma människosyn som bars upp av äldre kristen och klassisk hållning i tecknet av ”philosophia perennis” (evig vishet). Alltmer hyllar Väst tvärtom en sorts aggressivt självhävdande, sekulär livsstil, för vilken gestalter som puritanen Oliver Cromwell (!) och tänkaren John Locke varit pionjärer. Här märks en ödesdiger brist på självkritik, allt medan ett arrogant ”vi och de”-tänkande hyllas, inte sällan under oblyga anspråk på att försvara ”Västerländska värden”. Islamföreträdares bittra agg förklaras rutinmässigt bero på ”avund” eller ”reaktionär motvilja” mot Västs försprång i fråga om välstånd och mänskliga rättigheter. Crooke tillskriver för sin del Västs liberalism ”sektiska” eller i varje fall partikularistiska drag. Han jämför den med vissa reformationsläror i deras motsättning till katolicismens läromässiga universalitet.

Den självhävdande västattityden har funnit alltför ödesdigra tillämpningar i dagens konflikthärdar. Under en rad senare presidenter som präglats av Israels påtryckningar har t ex USA och västvärlden gjort förfelade ställningstaganden byggda på godtycklig strategisk gränsdragning i Mellanöstern. Crooke ansluter sig till åsikten att det ligger något direkt fanatiskt i USA:s moderna iver för ”demokratisering” och ”nationsbyggande”. Man lierar sig med betänkliga krafter. Mer eller mindre opportunistiska islamföreträdare hyllas så i detta spel av Vita huset som ”pragmatiker” man kan samverka med, medan till exempel islamska traditionalister urskillningslöst buntas ihop med al-Qua’eda. I själva verket råder lika stor fiendskap mellan de utpräglade extremisterna i Salafi-tradfitionen och andra islamister som mellan de förra och Väst hävdar Crooke. Attityden gör inte halt vid Mellanöstern.

Insatt söker Crooke spåra det iranska motståndstänkandets rötter, och ser också vad det har lärt av västerländsk filosofi. Den renässans som härvidlag äger rum delas förvisso inte av den nuvarande regimen i Teheran, även om den frågan är komplex. Men i iranska teologkretsar kan man såväl sin Henri Bergson och William James som sin Frantz Fanon och den nya Frankfurtskolans Jürgen Habermas. Att avfärda denna rörelse som ”islamsk propaganda” är alltså för lättköpt. Betecknande är att veterligt ingen brittisk tidning utom Spectator (15 maj 2010) ännu tagit upp Crookes bok, liksom att han själv har skymfats som ”brittisk defaitist” och ”terrorförsvarare”. Idéerna tycks helt enkelt vara för obekväma.

Crooke må som positiv till den islamska revolutionen se mer av nyskapande hos de iranska islamtolkarna och deras inspiratör Sayyid Qutb än vad det verkligen finns. Det är svårt att bedöma den bild av den iranska revolutionen och dess intellektuella förutsättningar som Crooke ger. Men då hans framställning avviker så pass från de perspektiv vi annars bibringas i svensk och västerländsk samhällsdebatt, med sina i många hänseenden både snäva och låsta positioner, är den i alla händelser värd att ta del av.

Not: Se även Jan Hjärpe: Islamismer (2010).

Carl Johan Ljungberg



Organisationer & information


Konservativt Forum samlar klassiskt konservativa runtom i Sverige till diskussion och arrangerar bl.a. en årlig konferens.



Emprons informationsportal Konservatism.se har utmärkta sammanfattningar och fördjupningsmaterial om konservatism på svenska.


Föreningen Heimdal i Uppsala är Sveriges största och äldsta politiska studentförening. Föreningen verkar sedan 1891 för en reformvänlig konservatism.



Sprid ordet... stöd Tradition & Fason på Facebook!

Antal besökare

  • 967,075 träffar
Bloggtoppen.se

Politik bloggar