GÄSTKRÖNIKA: Bo C Pettersson

POLITISKT MOTARBETANDE AV FAMILJELIVET

Med början redan under 1930-talet fördes i Sverige, med makarna Alva och Gunnar Myrdal som förgrundsgestalter, en debatt om hur barn ska tas om hand; hemma (av föräldrarna) eller av särskilt utbildad personal i av staten eller kommunerna inrättade ”storbarnkammare”. Inte mycket mer än så hände på området förrän år 1971 då den s k ”sambeskattningen” övergavs till förmån för individuell inkomstbeskattning. Men då började svensk familjepolitik allt tydligare överge familjen själv, menar Bo C Pettersson.

Att det var nödvändigt att göra något åt skattesystemet framstod som klart för de flesta vid denna tid; i slutet av 60-talet betalade folk knappt 40 procent av sina inkomster i skatt, men samtidigt var skatteskalorna kraftigt progressiva så att marginalskatten lätt kunde bli den dubbla, alltså 80 procent, innebärande att man fick behålla en tjuga av den sist intjänade hundralappen.

Detta var förödande för förvärvssysselsättningen av de kvinnor som hade varit hemma med sina småbarn några år; deras inkomster lades då ovanpå deras mäns, med påföljd att det bara blev kaffepengar kvar, efter skatt, av denna extrainkomst, med ytterligare påföljd att majoriteten av kvinnor – och deras män – insåg att det inte var mödan – eller resekostnaderna – värt att påbörja (eller återgå till) förvärvsarbete efter småbarnsåren.

Lösningen blev, alltså, individuell beskattning, som, i ett slag, halverade kvinnornas skatt och dubblerade lockelsen för dem att förvärvsarbeta. Men samtidigt övergavs principen om hänsyn till försörjningsbörda i inkomstbeskattnngen och infördes dess motsats. Från och med det året betalar en eninkomstfamilj alltid mer i skatt än en tvåinkomstdito gör, vid samma sammanlagda inkomst.

I samma veva införde staten (d v s våra regeringar och regeringslydiga riksdagar) bidrag till kommunerna för täckning av de kostnader de skulle ådra sig när de började erbjuda medborgarna barnomsorgstjänster, samt ändrade lagen så att det blev okej att erbjuda barnomsorg till skattesubventionerade priser. (Att använda skattemedel för att prissubventionera näringstjänster var, då som nu, i princip, olagligt).

Effekten på kvinnors beteende av dessa två samverkande regelförändringar blev, som inses, kraftig. De började strömma ut på arbetsmarknaden i stora skaror, i den takt som den samtidigt pågående utbyggnaden av den kommunala barnomsorgen tillät.

Ovan antydda utveckling, att till varje pris, få ut kvinnorna på arbetsmarknaden och småbarnen in på dagis, har fortsatt ända in i våra dagar. En av de senaste åtgärderna, som vidtogs i antytt syfte, var införandet av maxtaxa i barnomsorgen i början av 2000-talet, innebärande att föräldrarna, numera, i avgift, bara betalar någon dryg tusenlapp i månaden av de ca 14000 kr i månaden som det kostar att ta hand om ett barn på heltid på dagis (förlåt: förskolan).

Man kan alltså säga att före 1971 fjättrade det svenska skattesystemet kvinnorna till hemmen genom att göra förvärvsarbete olönsamt för dem. Efter det årtalet blev det precis tvärt om; numera fjättrar systemet kvinnorna vid sina förvärvsarbeten i stället.

Inte nog med att den förda politiken är otillbörligt beteendemanipulativ, stridande mot allmänt accepterade beskattningsprinciper och principer för hur skattemedel får användas (enligt ovan stående resonemang), den är också direkt fattigdomsbringande, alltså, har en effekt direkt motriktad den som förespråkarna, i politiken och media, hävdat under all denna tid.

Att så är fallet (alltså, att tjänsten är fattigdomsbringande) kan inses om man betänker att för att en vara/tjänst ska bidra till högre välstånd hos befolkningen måste den ha ett värde för nämnda grupp som överstiger produktionskostnaden.

Att barnomsorgen inte erbjuder ett så högt värde kan inses om man gör tankeexperimentet att tjänsten utdebiterades till produktionskostnaden (ca 14000 kr i månaden per barn) varefter man frågar sig hur många som skulle köpa till det priset.

Att skattesubventioner inte löser detta nytta-kontra-kostnadsproblem inses förhoppningsvis också; det är ju de (subventionerna) som, i kombination med vårt principvidriga skattesystem, realiserar förlusterna!

Att ovan beskrivna politiskt skapade lösningar kostar oss välstånd bekräftas av OECD:s välståndsliga. Innan omläggningen låg vi på fjärde plats i den ligan, numera ligger vi på elfte och skulle ha legat ännu sämre till om inte våra medtävlarländer hade börjat ta efter Sveriges dåliga exempel på socialförsäkringsområdet.

Vi måste få en lösning på detta vansinne, och lösningen måste börja med att svenska folket bibringas insikt om hur grundlurade de är av sina förtroendevalda och deras kompisar i media, så att även dessa valda – och deras kompisar – inser att spelet är förlorat.

Bo C Pettersson är ordförande i föreningen Barnens Rätt Till Föräldrarnas Tid (www.barnensratt.se).

Ökad lönespridning – ja, tack!

SACO-ordföranden Göran Arrius står för månadens verbala harakiriförsök när han i en debattartikel i SvD förespråkar ökad lönespridning. I den sammanpressade lönestrukturens Mecka, jantelagens förlovade land, Sverige är det inget man gör ostraffat.

Ett förslag och dess kritiker

Snabbt får han mothugg. Akademiker i allmänhet och Arrius i synnerhet utmålas som giriga egoister som smider planer på ett råkapitalistiskt klassamhälle, sargat av sociala problem, brottslighet och misär. Andra fokuserar på de potentiella kostnaderna och påföljande skattehöjningarna om horder av offentligt anställda akademiker skall få enorma lönelyft. Sa inte karlen att lärare skall tjäna 60 papp i månaden? Naturligtvis gnisslar också feministerna tänder. Ännu återstår några futtiga procentenheter till den statistiska lönejämställdheten, och så kommer SACO dragande med ökade klyftor igen.

Få av dessa kritiker gör sig dock besväret att försöka förstå vad Arrius säger, ja faktiskt får man intrycket att de verkligen anstränger sig för att missförstå. Detta kan man ju i och för sig förstå. Ställd inför ett bra förslag man ogillar är det ju lättare att missförstå det för att sedan såga sin nidbild av förslaget.

SACO-ordförande Göran Arrius har stuckit handen i getingboet

Arrius säger mycket riktigt att det bör löna sig bättre att utbilda sig, att akademikernas löner i relation till övriga gruppers borde vara högre. Detta borde inte vara så dramatiskt, om man betänker att svenska akademiker sannolikt är de i världen som har sämst utväxling för sin investering i studier. Det är inte Arrius som är extrem här, det är Sverige och den svenska modellens försvarare som är extrema, som försvarar en ytterlighet.

Men det Arrius framförallt säger är att det bör löna sig, oavsett yrke, att göra ett bra jobb. Vad han säger är alltså att den lärare, eller ingenjör, eller snickare, eller vårdbiträde som gör sitt jobb bra, som tar ansvar, som levererar resultat skall ha mera i betalt än den kollega med samma yrkestitel och samma utbildning som gör samma jobb med en klackspark, som inte är lämpad för sitt yrke, och som inte får något gjort. Den som tycker att rättvisa är att den som inget åstadkommer skall få åka snålskjuts på den produktive, och som tror att motivationen att engagera sig i sitt arbete blir bättre av att prestationer inte belönas anser naturligtvis att detta förslag är åt skogen.

Invändning mot invändningarna

Men för oss andra låter det faktiskt ganska rimligt. Jag skulle också vilja hävda att de invändningar som rests faller ganska platta. För den som bryr sig om kollektivet kvinnor (vilket inte jag gör – jag bryr mig om individer) kan det vara intressant att fundera över det faktum att akademiker inom offentlig sektor, vilka mest är kvinnor, generellt har ganska dåligt betalt, faktiskt sämre än många arbetaryrken. Tar man dessutom hänsyn till livslönen, inkomsten över ett helt arbetsliv ser det ännu bistrare ut för många akademiker.

Den undersköterska som väljer bort att vidareutbilda sig till sjuksköterska får tre extra år att tjäna pengar, slipper sedan betala av på studiemedlen och får inte särskilt mycket lägre månadslön. I slutändan är det tveksamt om sjuksköterskan, som sedan får ett mera stressigt och ansvarsfyllt arbete, ens får tillbaka sin investering. Verkat det rimligt? Nej det tycker inte jag. Självklart måste det löna sig att utbilda sig och att ta ökat ansvar.

Farhågorna om en skattechock tror jag också är överdrivna. Om alla offentliganställda akademiker skall gå från löner på drygt 20 000 i månaden till 60 000 blir det naturligtvis dyrt. Men det är faktiskt inte det han föreslår! Vad Arrius säger är att den som är duktig i sitt yrke i slutändan skall kunna nå sådana lönenivåer. Ingångslönen kan nog ofta vara snäppet lägre. Trots allt är erfarenhet en inte oviktig förutsättning för att göra ett bra jobb. Sedan får ju tiden utvisa vad var och en levererar.

Jag har svårt att tro att mer än en bråkdel kommer att nå de allra högsta nivåerna. De flesta kanske efter 30 års karriär skulle landa på en lönenivå som är runt 10 000 högre per månad, och under hela vägen dit alltså ha en ökad lönenivå som är ännu mindre. En del kanske inte alls skulle få mer, och ett fåtal till och med mindre. Den totala lönesumman behöver inte ens bli större (även om jag skulle förespråka att den får bli det), bara fördelas ojämnare mellan individer och mellan olika skeden i en och samma individs karriär.

Fördelen med lönespridning

Lönespridning - ett riktigt tabu i Sverige

Jag tror inte på några enorma löneskillnader, kanske inte ens mer än vad som är vanligt i resten av EU, men det måste löna sig att prestera. Det är rättvisa för mig, inte att alla skall ha lika. Det är också bra för samhället. Vi kan tycka vad vi vill om det, men det är faktiskt så att materiella belöningar är viktiga signaler. De sporrar folk att plugga, att arbeta, och att prestera. Inte minst så är det viktiga signaler för att leda människor in på de spår där de har störst förmåga att göra det mesta av sin potential.

Vi har i Sverige massor av dåliga lärare, programmerare, kockar och förskollärare. Det är personer som av olika skäl valt fel bana, yrken som de helt enkelt inte passar för. Den dåliga läraren kanske istället hade blivit en utmärkt programmerare, den dåliga programmeraren en lysande kock o.s.v. Problemet är att de sällan tar detta kliv. På en arbetsmarknad där man får ungefär samma löneutveckling om man gör ett uselt eller ett lysande arbete har man få incitament att pröva något nytt. Inte blir det bättre av att LAS-reglerna uppmuntrar feghet.

Men säg att det istället vore så att den usle läraren också fick en usel löneutveckling. Kanske vore detta precis den signal hon hade behövt för att omskola sig till programmerare (eller vad som nu passar bättre). Om det sedan visar sig att detta yrke passade hennes intresse och färdigheter mycket bättre ja då blir löneutvecklingen därefter, och det visar sig med facit i hand ha lönat sig att byta spår.

Men vår f.d. lärare blir inte den enda vinnaren. Hennes elever slipper en dålig lärare och får förhoppningsvis en som bättre passar för det yrket. Vår nyomskolade programmerares arbetsgivare får en produktiv medarbetare de annars gått miste om, och samhället som helhet blir mera produktivt. Arbetsmarknaden kommer också att befolkas av färre deprimerade och misslyckade yrkesmänniskor till förmån för fler glada och lyckliga människor som gör något de trivs med och som gör det bra.

Låt mig avslutningsvis problematisera begreppet egoist. Varför är en duktig och driftig person som vill behålla frukterna av sitt eget arbete en egoist, medan en inkompetent eller lat person som vill lägga vantarna på frukterna av andras arbete inte är det? Är det inte dags att återerövra detta och andra begrepp (rättvisa, solidaritet, jämlikhet, demokrati o.s.v.) från vänsterns ideologer?

Patrik Magnusson

Vikingarna, normanderna och Erik den helige

Vikingatiden anses ha slutat med slaget vid Hastings 1066, här illustrerat på den samtida s.k. Bayeux-tapeten.

HISTORIA | Sveriges äldsta historia anses politiskt inkorrekt, och i samband med min tidigare artikel om Beowulf kommenterade en läsare t.o.m. detta påstående skeptiskt utifrån att alla har väl läst om stenålder, bronsålder och järnålder i skolan? Javisst. Och det är också den bilden av Sverige som visas på Historiska muséet i Stockholm. Enligt den politiskt korrekta synen på Sveriges historia är detta det viktigaste som hänt innan socialdemokratin kom till makten 1921. Men enligt mitt synsätt är det snarare rikets historia, hur Sverige blev till Sverige och de politiska skeenden som lett fram till idag, som är det allra viktigaste. Och jag har på känn att rätt många andra delar denna min uppfattning.

Det är därför dags för nästa del i min mini-artikelserie vars syfte är att både sätta nya perspektiv på och odla intresset för Sveriges äldsta, legendomsusade historia. Denna gång handlar det om den tid några hundra år efter Beowulf som kommit att kallas för vikingatiden. Det var en tid då de skandinaviska folken inte nöjde sig med att sitta och lyssna på spännande sagor framför eldhärden hemmavid – vad som uppstod var något av en folkrörelse för att själva medverka i hjältedåd och upptäcka världen bortom horisonten. Alltför lite källmaterial finns tyvärr bevarat från denna tid, vilket är anledningen till att vi aldrig fått se den sorts kopplingar som jag här kommer att göra i den konventionella undervisningen om denna tidsepok. Men det finns såväl legender som kvalificerade antaganden rörande dessa skeenden, och den följande texten bygger på en mängd pusselbitar som andra har diskuterat genom årens lopp. Mig veterligt har dessa dock aldrig sammanfogats till en historieskrivning som den här föreliggande (om någon läsare känner till någonting liknande så tipsa gärna i kommentarsfältet!).

Vikingarna skövlade – och grundade flera nya riken

Den anarkistiske lärofadern Pjotr Kropotkin (1842-1921) var rysk furste av Ruriks hus, och stammade följaktligen från en svensk vikingaätt.

Vikingatiden varade cirka 790-1066. Vanligen framhålls vikingarnas destruktiva aktioner i andra länder som röveri, mordbränder och våldtäkter. Berömda är bönerna från kontinentens munkkloster ”gode Gud bevara oss från nordmännens raseri”, om rädslan för vikingasegel vid horisonten följt av vilda härjningar. Detta är sant, för det finns det flera källor på. Men det finns även källor på att vikingar också ägnade sig åt mera konstruktiv verksamhet. På 800-talet hade exempelvis sveahövdingen Rurik (ca 800-879) från Roslagen begett sig i österled och grundat kungadömet Kiev. Namnet Rurik går igen både i folknamnet ruser och i det kungarike som så småningom fick namnet Ryssland. Det var också Ruriks dynasti som regerade Ryssland fram till 1598, och faktum är att Ruriks ätt lever kvar än idag och innehar rysk furstlig värdighet. Anarkismens lärofader Piotr Kropotkin hörde t.ex. till denna ätt.

Rurik var absolut inte ensam i sina riksgrundande ansatser i fjärran land. Under början av 900-talet invaderade vikingar den del av norra Frankrike som sedermera kom att kallas för Normandie (”nordmännens land”), och efter att under ett antal år ha plundrat Paris erkändes från år 911 deras rätt till området av franske kungen på villkor att deras hövding svor trohet till honom. Vikingahövdingen som sedermera blev hertig av Normandie var Gånge-Rolf (855-932). Han kom också att gifta sig med franske kungens dotter Gisela. Rolf kom på franska att kallas för Rollo, och hans grav finns kvar än idag.

Gånge-Rolfs grav i Normandie.

Det är inte klarlagt varifrån i Skandinavien som normanderna kom. Däremot vet man att Gånge-Rolf innan erövringen av Normandie hade blivit förklarad fredlös, d.v.s. det var någon form av politiska motsättningar i Skandinavien som låg bakom erövringen av Normandie. Vid denna tid fanns 6 st kungariken i Skandinavien: Danmark, Norge, Ranrike, Svealand, Västergötland och Östergötland. Nämnda Ranrike låg i nuvarande Bohuslän, och vikingar från Jorvik i Ranrike anses ha namngivit staden York i England som de anföll och ockuperade 866-954 – det finns numera en Jorvik Vikinga-festival i York (namnet New York hänger f.ö. ihop med York, och i förlängningen alltså även med bohusländska Jorvik). Man vet att Gånge-Rolf och normanderna kom från södra Skandinavien, och en relativt etablerad uppfattning är att de kom från det område som sedermera kom att kallas Skåne.

Skånes historia vid denna tidpunkt är mycket dunkel, men den danske kungen Harald Blåtand (940-986) erövrade Skåne ett par decennier efter att Gånge-Rolf begett sig söderöver. Det verkar också ha varit politisk press från Danmarks och/eller Norges kungar som på ett eller annat sätt lg bakom att Gånge-Rolf med följe begav sig mot Frankrike. Vad gäller Skåne så kom de under vikingatiden också att bilda ett eget kungarike, genom utbrytning från Danmark. Den legendomsusade adelsätten Svarte-Skåning spelade i dessa skeden en så viktig politisk roll att de framåt 1300-talet fick gå under jorden och försvinna spårlöst för att aldrig komma tillbaka i historien.

Ytterligare erövringar och korståg

Rikard Lejonhjärta (1157-1199), korsfarare och vikingaättling.

Efter ca 150 år tyckte normanderna att ”det var bättre förr”, och beslöt sig för att erövra England. Och Normandie låg ju så bra till vid Frankrikes norra kust att det bara var att ta båten över kanalen. England var vid denna tid för all del redan vana vid vikingaplundring och beskattning av främmande folk från Skandinavien, så den normandiska ockupationen var inte unik men förstås betydligt mera omfattande. Normanderna erövrade England och gjorde slut på vikingaplundringarna där i och med slaget vid Hastings år 1066, vilket också anses markera slutet för vikingatiden. Men istället för att befria folket från den skatteupptäckt som de danska vikingarna i åratal hade ålagt engelsmännen – den s.k. danagälden – övertog normanderna den istället för eget bruk. Normandisk härförare under erövringen och sedermera engelsk kung var Wilhelm Erövraren (1027-1087). Han var sonsonsonsonson till Gånge-Rolf, och kom att bli morfars farfar till den berömde korstågskungen Rikard Lejonhjärta (1157-1199).

Ytterligare 70 år efter detta fortsatte normanderna ”i fädernas spår” och erövrade delar av södra Italien i samband med vilket det normandiska kungariket Sicilien bildades år 1130. Normanderna deltog därefter också i flera korståg, och flera av de kristna kungariken som bildades som resultat av dessa var normandiska däribland Det Heliga Landet, Mindre Asien och Kanarieöarna.

Vilken var Erik den heliges bakgrund?

Efter Beowulfs tid lades genom krig och giftermål grunden för det politiska samarbete mellan Svealand, Västergötland och Östergötland som fr.o.m. Olof Skötkonung (980-1022) kom att ha en och samma kung. 100 år efter detta grundades kungariket Sverige, av Erik den helige (död ca 1160). I samband med detta ledde Erik den helige också det första korståget mot Finland, år 1155.

Staty föreställande Erik den helige i Uppsala domkyrka.

Erik den helige hette egentligen Erik Jedvardsson och var son till den mer eller mindre mytiske Jedvard Bonde och sveakungen Blot-Svens (död ca 1087) dotter Cecilia. Namnet Jedvard är detsamma som engelskans Edward, och mycket tyder på att Erik var son till en invandrare från England. Eftersom namnet Edward är angliskt, så torde alltså Jedvard ha varit en man av högbördig anglisk börd, som anlände till Sverige och lyckades gifta in sig i den gamla svenska kungaätten – vilket i sin tur gjorde hans son till tronpretendent. Kanske var Edward en anglisk prins som flydde undan den normandiska ockupationen, som ju hade inletts år 1066? Jedvard Bonde var i alla fall inte vilken bonde som helst. Varför han begav sig till just Svealand är höljt i historiens dimmor, men vid denna tid hade som sagt formandet av det som skulle bli Sverige redan börjat med svearnas successiva ockupation av götaländerna (se boken Götarnas riken av Mats G Larsson). D.v.s. politisk instabilitet och möjlighet till stor makt fanns vid den här tiden i det gamla Svealand för den som hade lite själv på fötterna och kunde spela sina kort rätt. I och med vikingaräderna från olika håll av västra Skandinavien till England är det inte orimligt att anta att det kan ha funnits kunskap i England vid tidpunkten ifråga om det politiska läget i Uppsala (då rikets huvudstad och sedan urminnes tider Skandinaviens religiösa centrum). Under alla omständigheter visste Jedvard att han inte begav sig till en öde skog när han sökte sig till Svealand, och trots sin utländska härkomst lyckades gifta in sig i kungafamiljen.

Den siste kungen av eriksätten på Sveriges tron var Erik den heliges sonsonson Erik Läspe och Halte (1216-1250). Dennes syster Ingeborg (död 1254) var gift med Birger Jarl (1210-1266) och med deras son Valdemar Birgersson (1240-1302) påbörjades folkungaättens innehav av den svenska tronen. Valdemars bror Magnus Ladulås (ca 1241-1290) övertog tronen efter en maktkamp.

Natt och Dag (t.v.) och Bielke (t.h.) är de äldsta fortlevande svenska adelsätterna, bägge kända vid tiden för frälsets införande 1280 och därmed sannolikt riktiga vikingaättlingar.

År 1280 inrättade Magnus Ladulås det svenska adelskapet genom Alsnö stadga. Med tanke på att Sverige var ett ganska fattigt bondeland är det ett ganska rimligt antagande att många av de första adelsmännen var ättlingar till vikingarna, som hade fått med sig rikedomar hem från fjärran länder och därigenom kunde uppställa det krav på rusttjänst som ställdes för frälse/skattebefrielse – d.v.s. att kunna undvara en häst och beväpnad ryttare utan att det hotade den egna familjens överlevnad. De egentliga vikingarna var ju aldrig mer än en bråkdel av Sveriges befolkning, och Sveriges rikaste män på 1280-talet måste ha fått sina pengar någon annanstans ifrån än genom jordbruk. T.ex. genom räder, handel i främman länder eller som rikligt belönade hemvändande livvakter åt kejsaren i Konstantinopel (dåvarande huvudstad i Östrom, nuvarande Istanbul i Turkiet). Att kejsaren höll sig med vikingar som sina personliga livvakter har man också hittat historiska bevis för, bl.a. runorna i Hagia Sofia.

Runor i den f.d. domkyrkan i Konstantinopel Hagia Sofia, vilka anses vara klotter av kejsarens vikinga-livgarde.

Läsare som inspireras av den eventuella historiska kopplingen mellan vikingarna och den svenska adeln rekommenderas att läsa Verner von Heidenstams fiktiva roman ”Folkungaträdet del 1”, som börjar med att vikingen Folke Filbyter bygger Bjälbo och grundar Folkungaätten. Och den som därefter vill följa den historiska utvecklingen i romanform hänvisas till Jan Guillous fyra böcker om tempelriddaren Arn, som tar vid där sagda bok av Heidenstam slutar och ger perspektiv på Erik den heliges grundande av Sverige. Heidenstams ”Folkungaträdet del 2” tar sedan vid i Folkunga-generationen efter Guillous ”Arvet efter Arn”. Heidenstams böcker är kortare, men ur skönlitterär synpunkt oändligt mycket bättre skrivna än Guillous för all del mycket läsvärda epos.

Jakob E:son Söderbaum

Mer respekt eller mer konflikt i borgerlig idépolitik?

Roland Poirier Martinsson och Johan Norberg.

För en månad sedan blossade det upp ännu en debatt om debatten inom borgerligheten. Närmare bestämt en debatt om likheter och olikheter mellan liberaler och konservativa, och om detta är vägen till ett fördjupat samarbete eller bort från det samarbete som kännetecknat både svensk och västerländsk politik i ca 60 år. Ett av flera uttryck för detta var det seminarium i Almedalen som jag recenserade den 15 juli.

Den tändande gnistan denna gång verkar ha varit Timbros nya bok ”Borgerlig framtid” (red Håkan Tribell), där ett tiotal liberaler tillsammans med den icke-liberale Thomas Idergard och den konservative Fredrik Haage ger sina perspektiv på ämnet. En vinklad framställning av det slaget bidrar väl på sitt sätt till en sådan debatt, men grundproblemet som även sammansättningen skribenter i denna skrift ger uttryck för är ju just att konservativt tänkande och opinion ständigt hålls tillbaka inom borgerligheten.

Detta pekar i alla fall tydligt i riktning mot hur viktigt det är att bidra till denna debatt från konservativt håll genom att åtminstone kommentera den analytiskt på T&F såhär i semestertider. Det finns tre inlägg i debatten som jag här vill uppmärksamma: Johan Norbergs, Sanna Raymans och Roland Poirier Martinssons. På ett tillspetsat sätt kan man väl säga att de representerar liberalismen, det allmänborgerliga intresset, respektive konservatismen. Så långt allt väl, men det behövs mycket mer.

Debatten om den borgerliga debatten

Norberg är alltid bra på att formulera liberal ideologi på ett slagkraftigt sätt i debatten, och jag ska strax återkomma till hans artikel. Rayman försvarar i polemik mot Norberg den borgerliga enheten och bredden och kritiserar den separationslust som förekommer i både de liberala och konservativa lägren. Det finns dock rätt så goda skäl för detta, som Norberg också för sin del är inne på, nämligen att det gamla politiska samarbetet mellan liberaler och konservativa har lett till en situation idag då både liberal och (särskilt!) konservativ idéutveckling hämmas. Och detta måste verkligen uppmärksammas, hur lovvärt det än är att partier med anknytning till liberal och konservativ idétradition idag samarbetar i regeringsställning.

Poirier Martinsson går i sin kolumn in på de förutsättningar för en inomborgerlig korsbefruktning som följer i spåren av borgerligt regeringsinnehav. Etablissemanget tolkar denna utmaning som att hitta de gemensamma borgerliga värdena – och det är ju också viktigt, förstås – men Poirier Martinsson påpekar också det stora behovet av renodling för att på så vis kunna hitta de bästa fröna att låta gro inför framtiden. Det handlar helt enkelt om att kunna visa respekt för oliktänkande inom borgerligheten, något som ingen ungdomsförbundare under de senaste 40 åren är uppvuxen med och därför ytterst få partipolitiker idag är vana vid. Enligt honom är det som egentligen håller ihop liberaler och konservativa inte så mycket gemensamma ”liberalkonservativa värderingar” som den gemensamma motståndaren socialismen. Poirier Martinsson har i grunden rätt, det är ju faktiskt inte så att borgerlighetens kärna utgörs mer eller mindre liberala värderingar – det har bara blivit så sedan Gunnar Hökmark tog över som MUF-ordförande och Ulf Adelsohn som Moderaternas partiledare i början av 1980-talet. Men få idag har det historiska perspektivet klart för sig ens gällande tilldragelser i modern tid. Huruvida Johan Norberg har eller inte har detta vet jag inte, men hans Expressen-artikel ger till synes uttryck för en hel del bristande liberal självinsikt av detta slag.

Norberg och sprickorna i den borgerliga gemenskapen

Norberg skriver om att man som liberal inte längre har särskilt mycket att hämta hos den s.k. borgerliga regeringen. Han förfasar sig över hur ”idéboxen” har krympt och talar om behovet av en borgerlig skilsmässa. Sent ska syndaren vakna, säger jag. I nära nog ett halvt sekel har vi konservativa befunnit oss i denna situation under liberalernas interna maktutövning i vårt eget moderparti Moderaterna. Trots att konservativa kunnat kämpa sig kvar under alla år har det i regel funnits både krav på större lojalitet mot partiet än mot de egna värderingarna, och ett glastak för alla som är mera övertygat konservativa. Detta har nu, omvittnat sedan flera år, drabbat även liberalerna när Reinfeldt & C:o går in för en mer pragmatisk politisk inställning. Det är dock mycket viktigt, menar jag, att förstå hur det kunde bli såhär – och vilken skuld liberalerna har i sammanhanget. Nu får de alltså smaka sin egen medicin, och Norberg för i det här läget faktiskt hela borgerlighetens talan i det att han spottar och grimaserar åt hur illa det smakar. Norberg skriver:

”Förr eller senare måste en sådan period ta slut. I ett förhållande där man inte får vara sig själv är det lätt att bli bitter. Särskilt när relationen inte längre erbjuder en ljusare framtid.”

Det är lätt att hålla med, konservatismen kan inte längre låta sig köras över av den förmenta vännen liberalismen som bara tagit och tagit utan att ge tillbaka i detta förhållande. Norberg klagar också på att Roland Poirier Martinsson inte är tillräckligt beredd att ta öppen strid för sina åsikter, som om Poirier Martinsson vore i stort sett hela konservatismen i Sverige. Visst, när åsiktsutbytet mellan herrarna Norberg och Poirier Martinsson kommit att bli en mediaföljetong under flera års tid kan man väl förlåta den förre för att hänvisa till den senare på detta vis. Men Poirier Martinsson ÄR inte den ende konservative tyckaren och tänkaren på fältet, och vill Norberg ha en riktig dust ska han kanske gå i svaromål mot även andra. Norberg igen:

”Frågan är om borgerligheten som idé-gemenskap överlever en sådan brytning.”

I en svunnen tid fanns ett blomstrande samarbete mellan konservativa och liberaler inom ett och samma parti.

Nej, det tycker jag är en felaktig frågeställning. Frågan är snarare om borgerligheten som idégemenskap överhuvudtaget existerar i Sverige idag. Den finns som värdegemenskap, men för att idégemenskapen ska finnas måste det ju finnas en levande debatt mellan liberaler och konservativa. Man får gå tillbaka till Gösta Bohmans dagar för att hitta en sådan inom rikspolitiken, och man kan även hitta den på en studentförening som Heimdal i Uppsala – men alla som någon gång har besökt Heimdal vet att det är en unik plats i svensk politik. Att Norberg försöker dra en lans för att uppmärksamma detta stora interna problem i borgerligheten är ett viktigt steg.

Avslutningsvis kan jag konstatera att både den liberala och den konservativa sidan här verkar överens om att Alliansens framgång i två val har öppnat upp för både en tilltagande borgerlig idébildning och ett ökat intresse för densamma – samtidigt som partipiskorna gör allt för att hålla röstboskapen tyst och stilla. Just DÄRFÖR måste debatten fortsätta. Både liberaler och konservativa har allt att vinna på det.

Jakob E:son Söderbaum

Märkliga myndigheter – några avvecklingsförslag

STATEN | Att borgerligheten skulle drivas av en tvångsmässig vilja att kapa staten är en myt. I den borgerliga samhällsvisionen ingår idén om en välavgränsad stat, som är effektiv inom sitt tillskrivna hägn, och idén om tydliga och enkla lagar. På detta område finns dock alltjämt en hel del att göra för den borgerliga regeringen, och tyvärr kan man inte heller säga att svensk borgerlighet har gått i bräschen för kapandet av den vildvuxna svenska myndighetsfloran.

För vänstern är en större stat alltid en bättre stat. För högern är en större stat ofta förknippat med en rad problem. Helt fjärran är (förhoppningsvis) högern från t.ex. vänsterpartiernas yrande om behovet av en stor offentlig sektor. Det är väl idag klart att vänsters stora offentliga sektor inte skulle vara till för spanings- och förvaringsverksamhet av sina politiska motståndare – utan ett sätt att dölja arbetslösheten som ofelbart skulle uppstå till följd av deras ickefungerande jobbpolitik. Det tvångsmässiga ökandet av staten är ett problem på många sätt. Den mer ideologiska är givetvis dess kvävande av civilsamhället och den individuella friheten; den stora statens naturliga motsättning mot det stora samhället. Problemet kan dock kokas ner till ett ännu enklare. Det är slöseri med pengar. För högern, och speciellt i ett land som Sverige som genomgått så många år med vänsterstyre, är det extra viktigt att recensera och utvärdera sina myndigheter. Undertecknad tänkte här, på ett lekmannamässigt sätt utvärdera några myndigheter. Här finns de kontraproduktiva, de komiska, de onödiga, de fullkomligt obegripliga och alla förenas de av en sak – de borde omgående läggas ner, eller ännu bättre aldrig ha skapats.

Diskrimineringsombudsmannen. Avhandlad här, här och här på T&F. Kontraproduktiv och oseriös. Lägg ner!

Nämnden för hemslöjdsfrågor. Myndigheten som kanske mer än de flesta andra måste sägas ligga något utanför välfärdens kärna. Grundad 1981 med målsättningen att stärka den svenska hemslöjden. Här jobbar 48 stycken hemslöjdskonsulenter som stöttar hemslöjdsarbetet lokalt. Ett flertal rikskonsulenter är inriktade på fackområden. Vad sägs t.ex. om rikskonsulenten i knyppling som jobbar i Vadstena i Föreningen Svenska Spetsar? Låter som en helfestlig fritidssysselsättning för pensionerande damer; inte för svensk myndighetsutövning. För den som tycker att detta låter klaustrofobiskt kan även meddelas hur man får dessa jobb. Från och med höstterminen 2011 ges utbildningen ”Ledarskap i slöjd och kulturhantverk”, ett treårigt kandidatprogram som vid Institutionen för kulturvård vid Göteborgs universitet. En skräddarsydd utbildning med syfte att fylla på denna myndighet. Ledarskap i slöjd. Minst sagt fascinerande.

Men inte nog med det. Man beviljar även bidrag. Bland annat ”Hemslöjdens spjutspets”. Verksamhetsåret 2010-2011, beviljades kring 1.3 miljoner i projektmedel . Myndighetskostnaderna ligger visserligen på inte speciellt höga 25 241, men med den totala kostnaden för styrelsearvodena landar kalaset på 119 952 kronor. En styrelse som alltså drar fyra gånger mer pengar än verksamhetens egen omsättning hör sannerligen till ovanligheterna. Lägg ner!

Nordiska Afrikainstitutet. En institution som beskriver sig som ett ”ett nordiskt finansierat institut, men till formen en svensk statlig myndighet”. Myndighetens mål är enligt egen utsaga ”att främja forskning om den sociala, politiska och ekonomiska utvecklingen i Afrika genom att bedriva egen högkvalitativ forskning, verka som centralpunkt och katalysator för den nordiska Afrikaforskningen, stimulera till forskning om Afrika i Norden samt främja samarbete och kontakter mellan nordiska och afrikanska forskare”. Målbeskrivningen blir dock ännu märkligare. Man säger sig även vilja verka för ”aktuell, kritisk och alternativ forskning”. Notera den sista skrivningen, den låter sannerligen mycket exotiskt.

Precis som många andra svenska myndigheter finns även en opinionsbildande inriktning. Man har undersökt svenskarnas Afrikabild och är inte nöjda. Svenskarna Afrikabild är konserverande! Uppgiften att ändra gemene svensks men också forskare i största allmänhets bild av kontinenten Afrika är alltså så pockande att vi behöver en myndighet för ändamålet.

Inte nog med att denna verksamhet verkligen måste sägas ligga utanför myndighetsutövandets ram, en onödig myndighet legitimerar tyvärr också fler. Varför inte ett statligt Amerika- eller Asieninstitut, eller varför inte Europainstitutet? Bara fantasin sätter gränserna för vilka forskningsmyndigheter man inte skulle kunna skapa. Strukturen som egen statlig myndighet är även intressant. Med en kostnad på nätta 47 miljoner svenska kronor verksamhetsåret 2010 intar man verkligen en särställning bland forskningsinstitut. Jag misstänker att samtliga institutioner för Mellanöstern- eller Sydamerikastudier har en något mer åtdragen budjet att röra sig med och hemskt gärna skulle, om de fick, bryta sig loss från sin undanskymda roll som en universitetsinstitution och istället bli ett statligt institut. Afrika är tvivelsutan en oerhört varierad och intressant kontinent men att berätta detta kan knappast vara inom ramen för statlig myndighetsutövning. Lägg ner!

Forum för levande historia. Tidigare behandlat i artikeln Opinionsbildare i myndighetsskrud – det politiserade statsverket på ToF. Att informera om totalitära regimers brott mot mänskliga rättigheter är sannerligen en hedersvärd och viktig uppgift. Att upprätta en speciell myndighet för detta, vars fokus skiftar efter regeringens färg, är inte värdigt. Myndigheter vars syfte är att upplysa sina medborgare om rätt bild av låt vara Afrikas utveckling eller världshistoriens grymmaste folkmord – träffar fel. Detta misskrediterar det vetenskapliga arbetet vilken rätteligen hör hemma på landets universitet och inte i riksdagens kammare. Lägg ner!

Polarforskningssekretariatet. Bland de forskningsmyndigheter som sorteras under utbildningsdepartementet finns vid sidan av Kungliga biblioteket, Högskoleverket och Vetenskapsrådet samt de inriktade mot rymden ett som sannerligen sticker ut; Polarforskningssekretariatet. Sin egen verksamhet beskriver man som ”att främja förutsättningarna för och samordna svensk forskning och utveckling i polarområdena”. Då Sverige, tillskillnad från våra grannländer Norge och Danmark, inte besitter något territorium norr om den 70: onde bredgraden eller söder om ekvatorn, kan Sverige inte bedriva egen polarforskning. Några egna båtar har man inte heller utan inför expeditionerna får man låna in isbrytare av Sjöfartsverket. Sedan 2010 har man dock fått utvidgade uppgifter; man sköter då även mätstationen i Abisko. Varför det behövs en egen myndighet för att utforska polarområdena, vilka Sverige inte ens besitter, förblir ett mysterium. Varför har polarforskningen detta privilegium och inget annat område? Är det för att polarforskningen måste betraktas som statlig kärnverksamhet? Lägg ner!

Nämnden för styrelserepresentationsfrågor. Denna myndighet grundades 2007(således av den förment borgerliga regeringen), har ingen hemsida och tillhandahåller ingen egen information om sin verksamhet. På något sätt misstänker man att denna grad av verksamhet korrelerar med nämndens egen verksamhet.

På Arbetsmarknadsdepartementets hemsida kan vi läsa att nämnden ”prövar frågan enligt lagen om styrelserepresentation för de privatanställda”, Lag (1987:1247). Då lagen har existerat sedan 1987 och klarat sig utan speciell övervakande myndighet fram till 2007 undrar man om det inte kunde förblivit så. Eller om tvister angående lagar inte lättast hade lösts i vanlig domstol eller tillbörlig specialdomstol? Lägg ner!

***

För den vänsterinriktade är snällhetskorthet alltid lätt att spela ut. Den som motsätter sig dessa statliga myndigheters existens måste ofelbart hata hemslöjd, afrikaner och pingviner. Detta är givetvis nonsens. Staten har aldrig och kommer aldrig bli liktydigt med mänsklig aktivitet per se. Hemslöjd, inhämtning av kunskap om Afrika och polarresor är mycket nobla aktiviteter som säkerligen sköts bäst av det civila samhället och universiteten. Begreppet ”oanade följder” är och förblir mer intressant än intentionerna när det är realpolitik som är på tapeten. Alla dessa nämnda myndigheter, och säkerligen en hel del andra som jag i denna summariska genomgång har missat, har en sak gemensamt. De är onödiga prioriteringar, de fyller inte sin funktion, de kostar skattebetalarna pengar och de borde läggas ned.

Hugo Fiévet

Än slank han hit, och än slank han dit….

Håkan Juholt (s) - Vad vill han egentligen?

UTRIKESPOLITIK | Att sossarnas nya partiledare har bestämda åsikter om spritpriserna i Turkiet tycks stå klart. Hur det förhåller sig med frågor av lite mera tyngd för den svenska statsskutan är mindre klart. På det område där en stabil och trovärdig linje är mer betydelsefull än kanske något annat område, inom utrikespolitiken, har Juholt tvärtom satt en ära i att vackla fram och tillbaka, och att gödsla med märkliga utspel.

Nu har han igen, för jag vet inte vilken gång i ordningen, bytt linje rörande insatsen i Libyen. När FN till allas förvåning kom till skott och ordnade en flygförbudszon, och uppmanade medlemsstaterna att ingripa för att skydda den libyska befolkningen från dess herres vrede, så stod Juholt på barrikaderna för ett svenskt ingripande. Den synnerligen eftertänksamma alliansregeringen fick utstå hård (och välförtjänt) kritik från vänster för sin senfärdighet. Medan vi fortfarande grubblade och väntade så föll redan bomberna från våra nordiska grannars flygplan mot Gaddafis mördarband.

Sedan hände något. Sent omsider började regeringen samla sig till ett beslut. I takt med att det började stå allt mer klart att regeringen signalerat till NATO att man var beredd att delta i insatsen, och att man nu sökte stöd hos oppositionen för att kunna skicka ut de svenska trupperna med bred enighet bakom sig, så svalnade sossarnas entusiasm. Nu började Juholt rycka i nödbromsen istället. Ett tag såg det osäkert ut om regeringen skulle få det breda stöd (i praktiken från sossarna) man önskade, och när uppgörelsen till slut blev klar, så var det en ganska urvattnad historia.

Till skillnad från t.ex. Danmark och Norge, kom Sverige nämligen att sätta upp ganska snäva operativa begränsningar för vårt deltagande. Socialdemokraterna hade nämligen ställt som villkor för att stödja insatsen, att de svenska planen endast skulle få upprätthålla flygförbudszonen, och alltså inte ingripa med vapenmakt för att hindra Gaddafis trupper att begå övergrepp på civilbefolkningen. Juholts något märkliga motiv för denna begränsning var rädsla för att drogade barnsoldater skulle löpa risken att få en GBU-49 i huvudet. En annan begränsning var att insatsen tidsbegränsades till den sista juni. En förlängning kräver alltså ett nytt beslut.

Spaningsfoto från FL01

Med beslutet väl fattat så var de svenska planen snart på plats på Sicilien. Eftersom det libyska flygvapnet i stort var utslaget, eller stod parkerat på marken, så kom behovet av jaktinsatser för att upprätthålla flygförbudszonen att bli begränsat. Vad som i stort återstod för de svenska piloterna var spaningsuppdrag. Detta må inte förringas. Behovet av spaningsresurser var stora, och de svenska Gripenplanen har internationellt sett mycket god förmåga på området. Det sägs att Sverige står för ungefär en tredjedel av den internationella styrkans spaningskapacitet.

Men som sagt, förbandets mandat är tidsbegränsat. Nu är hög tid att fatta beslut om eventuell förlängning, och regeringen har mycket riktigt börjat sonderingarna för att få parlamentariskt stöd till en förlängning. Dags således för nästa kursändring för Socialdemokraterna. Nu meddelar Juholt att han inte alls är beredd att stödja en förlängning av insatsen, utan vill ta hem de svenska planen. Återigen är motiveringen tämligen vacklande. Insatsen är förmodligen slut 1 juli, eller vi har gjort vårt, nu får ”någon annan” ta vid, som om inte den svenska insatsen redan från början tack vare Juholt & Co byggt på att ansvaret läggs hos denne ”någon annan”.

Sossarnas inställning har fått hård kritik, även från de egna leden. Den praktiska politiken skär sig ordentligt med den officiella linjen präglad av starkt stöd för FN och för internationell solidaritet. Det dröjde därför inte många veckor innan Juholt svängt kappan än en gång i Libyenfrågan (jag får det till tredje kursändringen på mindre än två månader). Förvisso vidhåller han att JAS-planen skall hem, men nu öppnar han för en marin insats istället. Istället för stridsflyg skall Sverige bistå med örlogsfartyg som kan upprätthålla vapenembargot mot Libyen.

Förvisso finns säkert behov av örlogsfartyg i den internationella styrkan. Den libyska regimen har både beskjutit sjöfart i Syrtenbukten, och utnyttjat egna fartyg för att bekämpa mål vid kusten. Med tanke på Libyens geografi (nästan all befolkning bor vid kusten) så kan också koalitionsfartyg bekämpa en hel del av de förband som utför övergrepp på civila. Nu förefaller det väl inte troligt att svenska fartyg skulle tillåtas utföra så blodiga uppgifter, utan det lär väl mest handla om att övervaka vapenembargot i den utsträckning det nu behövs. Gaddafi lär redan ha alla vapen han någonsin behöver och lite till.

Ett problem med en svensk marin insats är att det enligt uppgift skulle ta minst tre månader från beslut till svenska fartyg kan vara på plats. Kanske har vi här förklaringen till att en marin insats utövar sådan lockelse på Juholt. Trots allt finns det ju en chans att Gaddafis regim hinner falla samman innan de svenska fartygen kommer fram, och då har ju sossarna lyckats med konststycket att framstå som solidariska och hjälpvilliga utan att behöva åstadkomma ett dugg.

I ljuset av de senaste manövrerna börjar teorierna, att den tidiga socialdemokratiska entusiasmen för en insats inte var något annat än en inrikespolitisk bluff som slog slint, framstå som obehagligt trovärdiga. Kan det vara så att sossarna drog en rövare, och hoppades att regeringen aldrig skulle komma till skott med en insats? Med den kalkylen som grund kunde man driva på för en insats och själva framstå som driftiga och empatiska, medan regeringen fick framstå som veliga och osolidariska.

När sedan regeringen ”synade bluffen” och beslutade om insats, så stod man plötsligt där med ett ganska nesligt val. Ställa sig bakom en insats man egentligen inte ville ha, eller gå emot och få sin trovärdighet utraderad. Man valde en kompromiss. Ställa sig bakom insatsen, men bakbinda den så att den skulle bli så betydelselös som möjligt. Kanske fanns redan då tanken att det skulle gå lätt att ta hem flygplanen efter tre månader, när det visat sig att de inte gör så stor nytta med de operativa begränsningar de påtvingats.

Man vill inte tro att partitaktiken skall tillåtas styra sådana viktiga beslut som in internationell insats med svenska trupper för att skydda civila, men om man lägger det filtret på sossarnas alla kovändningar i frågan, framstår ett mera konsekvent mönster. Då blir en politik som för en betraktare som förväntar sig säkerhetspolitisk logik framstår som velig och inkonsekvent, plötsligt logisk. Om man betraktar den socialdemokratiska Libyenpolitiken som ett försök att framstå som solidariska (och helst mera solidariska än regeringen) samtidigt som man smiter undan från allt vad verkligt ansvarstagande heter och lämpar över på andra att göra grovjobbet, så kanske Juholt inte är en vingelpelle i alla fall, bara en hycklare.

Patrik Magnusson

GÄSTKRÖNIKA: Ola Mårtensson

HUKA INTE FÖR DEN EGNA KRISTNA TRON

Svenska kyrkan verkar inte se skogen för alla träd.

Jag tillhör den skara som genom åren gång på gång irriterats över hur den forna statskyrkan i somliga delar förfallit till att både bli en vindflöjel och att verka som megafon för partipolitik. Måhända är det inte särskilt förvånande i en organisation som tio år efter skilsmässan från staten fortfarande styrs av partipolitiker.

Själv gick jag ur Svenska kyrkan för några år sedan och har hittat till församling med en frimodig pastor i min hemstad Västervik. Så egentligen kunde jag lämna Svenska kyrkan därhän, åtminstone för min privata del. Men Svenska kyrkan har en särställning i vårt land som också gör den till en angelägenhet också för kristna utanför nämnda organisation. Vad som sker i Svenska kyrkan sätter sin prägel på den bild många har av kristenheten i vårt land.

Brunnes provokationer

Under det senaste halvåret har jag haft anledning att på ledarplats i Västerviks-Tidningen kommentera Stockholmsbiskopen och socialdemokraten Eva Brunne vid två tillfällen. Först när hon vid riksdagens öppnande mycket tydligt tog ställning mot ett av de invalda partierna –Sverigedemokraterna. Med några icke väl valda ord nämndes i positiva ordalag en demonstration som arrangerats främst för att protestera mot Sverigedemokraternas inval i riksdagen. Så skrev hon in sig själv i historieböckerna, och Jimmie Åkesson  – som lämnade kyrkan i protest mot Brunnes ställningstagande för aktivisterna.

Den andra gången var när hon ondgjorde sig i morgonsoffan över att svenskarna röstat fel då alliansen vann höstens val. Nåja, så exakt uttalade hon det inte, men andemeningen var mycket tydlig.

Kyrkimamen

I Eva Brunnes stift ligger Sofia församling som under våren har varit på tapeten i media efter sitt beslut att anställa en imam. Beslutet har motiverats med att förstärka ungdoms- och mångfaldsarbetet i den så kallade Fryshuskyrkan. En präst fanns men ingen imam, då ville Svenska kyrkan rycka in och vara snäll.

Det är helt orimligt att Svenska kyrkan, som kristenhetens största organisation i vårt land, med ekonomiska medel ska underhålla en annan religion. Kristendomen är en missionerande religion –således bör alla kristna kyrkor och alla i kristenheten verka för att fler ska ta ställning för och inneslutas i den kristna gemenskapen. På samma vis är islam också en missionerande religion och dessutom den religiösa inriktning som växer mest i vår del av världen just nu. Självfallet ska religionsutövare vara respektfulla gentemot varandra och visst kan det finnas behov av religionsdialog mellan kristna och muslimer. Men att pröjsa för en imam kan omöjligt vara rätt väg.

Kristendomen och vår kultur

Vi ska inte heller glömma att kristendomen skapat och bundit samman vår svenska kultur. Oerhört mycket kan – trots att det talas om det sekulariserade svenska samhället – härledas till kristna värden och traditioner samt till att det kristna missionerandet i Sverige för tusen år sedan vann anhängare. Den katolska kyrkan, protestantismen, väckelserörelser och frikyrkor – formerna har sett olika ut och ser olika ut än i dag, men det som enar är den kristna tron.

Det går inte att tillräckligt noga understryka missionens kraft i detta. Men i stället för att vara tydligt missionerande och fokuserande på religionen har kristenheten letat sig bort från sina centrala uppdrag. I det sekulariserade Sverige där många känner sig andligt rotlösa finns det absolut potential för en mer levande, öppen och utåtriktad kristenhet. Men en sak är säker – den vägen går inte genom att förneka sitt eget och satsa pengar och energi i vad som något elakt uttryck kan ses som muslimsk missionärsverksamhet.

Mångreligiöst paraply

Efter en offentlig debatt som pågick under ett par veckors tid, insåg Sofia församling det omöjliga i sitt projekt och ändrade anställningsförhållandena för imamen. Då lät man i stället Fryshusets mångfaldsprojekt stå för arbetsgivaransvaret. Men i sak har egentligen inget skett, eftersom det är Svenska kyrkan som står för fiolerna för och mångfaldsprojektet i vilket imamen arbetar.

Ett av de mer anmärkningsvärda inläggen i debatten kring detta stod stiftsprosten i Stockholms stift, Bo Larsson, för: ”Svenska kyrkan är också det största samfundet i Sverige och har därför inte bara ansvar för sin egen verksamhet utan också för att stödja andra troende människors möjligheter att få utöva sin religion och få tillgång till sådana mötesplatser som främjar förståelse och respekt för den andre”, skrev han på Brännpunkt i Svenska Dagbladet den 7 mars.

Svenska kyrkan som ett mångreligiöst paraply? Notera ordet ansvar. Kan hans kommentar tolkas annorlunda än att han anser att Svenska kyrkan, eftersom den är stor och rik, ska ta ansvar – ekonomiskt och moraliskt – för projekt som detta? Nog är det mer än en smula underligt. Och det ligger resor ifrån den missionerande kristendomen att resonera så.

Sofia församlings kyrkoherde Hans Ulvebrand uttalade sig i tidningen Dagen, efter att man ändrat sitt ursprungliga beslut. Han konstaterade att debatten kring projektet har handlat om något annat än det var tänkt: ”Vi är inte intresserade av att föra en teologisk debatt, vi vill arbeta med integration för ungdomar”. Man tar sig för pannan.

De små enheternas kraft

Vad som kommer att ske om förflackningen och partipolitiseringen får fortsätta råda inom Svenska kyrkan, vill väl ingen ens våga tänka på. För det har gått alltför långt redan i dag. Men det finns givetvis en väg ur den spiral som organisationen befinner sig i och en av dessa vägar dit finns i att hitta tillbaka till kärnan i verksamheten och till småskaligheten i församlingen.

Församlingarna i Svenska kyrkan är i bästa fall småskaliga enheter med en alldeles unik prägel. Att medlemmar i organisationen själva får välja församling är en möjlighet som skulle kunna uppmuntra frimodiga präster som vågar stå upp för tron och som vågar gå emot partiboksetablissemanget och arbeta för det som kyrkan faktiskt är till för. Att se över Svenska kyrkans styressätt borde också vara högprioriterat – det kan omöjligt vara rimligt att partipolitiker finns med i kyrkans beslutande organ. Risken för partipolitiska gentjänster är uppenbar. De kyrkligt aktiva borde givetvis vara de som tillsammans med prästerna styr vart kyrkan ska gå.

Kyrkornas absolut viktigaste uppgift måste vara att bevara och förstärka traditioner och det kristna budskapet. Anställningen av Svenska kyrkans första imam rimmar mycket dåligt med detta. Huka inte för den egna tron stå upp för den – Jesus Kristus är Herre.

Ola Mårtensson är politisk redaktör på moderata Västerviks-Tidningen.

För lite, för sent

Idag lyfter de första svenska stridsflygplanen mot sitt kommande operationsområde i Medelhavet. Tillsammans med en bred koalition av västerländska demokratier skall de upprätthålla en av FN sanktionerad flygförbudszon syftande till att hindra diktatorn Gaddafi att mörda sin egen befolkning. De gör det med en för svenska förhållanden osedvanligt bred parlamentarisk majoritet i ryggen. Så långt allt väl. Det går dock inte att komma ifrån två viktiga förhållanden som skiljer vår insats från den som många andra länders, t.ex. Frankrikes, Storbritanniens, Danmarks och Norges.

JAS39 - Äntligen på väg

För det första kommer vår insats anmärkningsvärt sent. För ett land som talar sig så varm för internationell solidaritet och FN-samarbete är Sverige märkligt senfärdiga. Medan våra grannländer Danmark och Norge inom ett par dagar beslutat delta i operationerna, och efter ytterligare ett par dagar hade flygplan i luften ovanför Libyen, så tog det Sverige två veckor att fatta beslut, och kanske ytterligare en vecka innan våra förband är i gång.

För det andra så begränsas det svenska förbandets mandat till att övervaka flygförbudszonen, d.v.s. att bekämpa flygplan ur Gaddafis redan utplånade flygvapen, medan både danska och norska flygplan även får utföra attackuppdrag mot markförband som beskjuter civila, d.v.s. den typ av uppdrag som gör verklig skillnad. Svenska piloter som bevittnar övergrepp på marken skall enligt den nye s-ledaren Juholts mening snabbt åka därifrån utan att ingripa. I och med att han är av den uppfattningen så har också regeringen som ju är i minoritet, och i alla händelser ville ha en bred enighet, inte kunnat ge våra flygare friare händer än så.

Att uppdraget fick så begränsad omfattning kan man således lasta oppositionen för, den opposition som vitt och brett talat om sin vilja att ingripa och klagat på regeringen för passivitet, och som nu när det kommer till kritan visat att det gamla talesättet ”tomma tunnor skramlar mest” fortfarande håller måttet. Det är av flera skäl olyckligt att den svenska insatsen blev en halvmesyr. Det cementerar bilden av Sverige som de ryggradslösas land, som låter andra göra grovjobbet och sedan själv står vid sidan av och klagar på de som gör det, och framförallt förtar det en stor del av det faktiska värdet av vår insats.

Att beslutet om insats dröjde så länge kan däremot knappast oppositionen lastas för. Här har regeringen agerat synnerligen stelbent och oengagerat. Medan andra länder på eget initiativ svarat på FN:s uppmaning att skicka flyg, så har den svenska regeringen fått för sig att man behöver en särskild inbjudan från NATO för att delta, och presterat den ena krystade förklaringen efter den andra varför ledningsförhållanden är för oklara för Sverige. På så sätt förhalade man beslutet i två veckor.

Som om inte detta vore nog, så har man knappast utnyttjat tiden mellan flygförbudszonens skapande och gårdagens Riksdagsbeslut särskilt effektivt. I väntan på beslut borde naturligtvis det aktuella flygförbandets beredskap ha höjts, förberedelser gjorts, och förbandet kunde till och med ha framgrupperats till Italien eller Grekland, så att det första uppdraget kunde ha flugits redan igår. Istället har vad jag förstår Försvarsmakten haft strikta instruktioner att absolut inga förberedelser fick ske innan det formella beslutet om insats togs.

Juholt (s) - uttalar ett kraftfullt och bestämt "kanske"

Denna långsamhet indikerar i mina ögon att regeringen knappast varit särskilt angelägen att delta i Libyen. Med undantag för folkpartiledaren Björklund, tycks inte regeringens upprördhet över de begränsningar sossarna påtvingat förbandet vara särskilt stor. Frågan är om man inte i många fall är lättade över dessa begränsningar, och tacksam att det blev sossarna som fick ta ansvaret för dem.

Var är Tolgfors som var så stolt över sin solidaritetsdoktrin, och som skrutit så över det snabbt gripbara svenska försvaret? Är det måhända så att det luftslott som ”tomhylsan” snickrat på inte riktigt är den tiger han vill få oss att tro, utan snarare en liten mus? Jag måste erkänna att jag inte begriper vad man sysslat med i regeringen. Bättre chans än denna att visa att Sverige är beredda att ställa upp internationellt med kort varsel, och att förbandsslakten de senaste 20 åren åtminstone gett oss en användbar liten leksaksarmé går bara inte få.

Vänsterns märkliga vacklande

Den traditionella bilden har varit att allianspartierna har varit övervägande proamerikanska, sossarna neutralt avvaktande, och miljöpartiet och vänsterpartiet fientliga till allt som har med USA att göra och således tämligen glada i alla skurkstater som hatar USA, och där platsar ju Libyen med lätthet. Västmaktsintervention i Mellanöstern för att stoppa diktatorer har av de sistnämnda brännmärkts som korståg och imperialism. Dess svenska anhängare fick öknamnet ”bombhöger”.

För bara ett och ett halvt år sedan bedrevs en stor flygövning i Norrbotten, där Sverige bjudit in en rad NATO-länder. Scenariot gick i stort ut på att en galen diktator lät anställa folkmord på sin befolkning, och de övande förbanden skulle skydda denna befolkning bl.a. genom att upprätthålla en flygförbudszon. Exakt var de som gjorde detta scenario hade hittat sina kristallkulor vet jag inte, men uppenbarligen var de av hög kvalitet, för just precis detta sker nu i Libyen. Behöver jag tillägga att (v) och (mp) var mäkta förgrymmade över att NATO fick komma hit och leka krig.

När sedan orosmolnen tornade upp sig i Libyen överraskade inte bara sossarna utan även vänstern och miljöpartiet med sitt engagemang och sin aktivism. Nu var det vänsterblocket som drev på och ville se svensk insats mot diktatorn. Samtidigt som man anklagade regeringen för passivitet så glömde man bekvämt nog bort att om man själv hade fått styra Sverige de senaste fyra åren så hade det svenska försvaret haft ännu sämre resurser att bidra med, och vi hade sannolikt inte överhuvudtaget varit samövade och beredda för uppgiften. Hycklare är vad de är. Lite för de tankarna till alla de försvarshatare som under 20- och 30-talet såg till att ställa Sverige försvarslöst, för att sedan efter kriget gorma om den svenska eftergiftspolitiken under kriget.

Exakt vad som fått kamraterna till vänster att överge sin broder från Libyen är också ett mysterium. Från sitt maktövertagande 1969 till början av 2000-talet hade han närmast idolstatus. Möjligen står förklaringen att finna i hans politiska omsvängning efter 9/11. När kriget mot terrorn tog fart insåg Gaddafi vad klockan var slagen. Med hans imponerande CV som terrorist krävdes det knappast stor fantasi för att inse hur lockande måltavla för amerikanarnas vrede han utgjorde.

Broder Gaddafi - Nu även i Vänsterns kikarsikte

Som den överlevare Gaddafi är insåg han att nu var det dags att ligga lågt, mycket lågt. Hans program för massförstörelsevapen skrotades, och dryga skadestånd till hans offer betalades ut. Istället för en antiimperialistisk diktator, blev Gaddafi blott en diktator. Här tror jag vår svenska vänsters känslor svalnade. Troligen blev de inte bättre av att Gaddafi tycktes finna ny vänskap hos ingen mindre än Italiens Berlusconi. Man får nog heller inte underskatta det romantiska skimret hos en folklig revolution. Sådant slår an strängar djupt nere i själen hos en sann kommunist. Det faktum att USA visat sig så motvilliga att ingripa kan också ha stärkt vänstern i sin övertygelse. Om USA tvekar måste det väl vara ett tecken på att rebellerna är goda.

Nu tycks det dock som ett visst mått av normalitet återinträtt. I och med att regeringen synade oppositionens engagemang så har de tvingats bekänna färg, och framstår åter som de fega och passiva. Kanske kan spelet med oppositionen också vara en möjlig förklaring till regeringens senfärdighet. Kanske var regeringens passivitet enbart en taktik för att lura ut främst sossarna ur buskarna, och få dem att göra utfästelser som de sedan inte kunde backa ur. Hade regeringen drivit på för en svensk insats finns alltid risken att sossarna satt sig på tvären och utnyttjat situationen för att beskriva regeringen som krigshetsare i USA:s ledband.

Varför insats i Libyen?

Så långt har jag i artikeln som ett axiom utgått från att ett svenskt deltagande i den internationella insatsen i Libyen är önskvärd. Men är det egentligen självklart att det är så? Ett av våra Riksdagspartier, och flertalet politiska grupperingar utanför parlamentet, inklusive fredsrörelsen, är ju mot en insats, och flera andra länder, t.ex. Tyskland och Finland har ju valt att avstå.

Det finns faktiskt också goda skäl till tveksamhet. Insatsen saknar en hållbar långsiktig strategi. Det enda sättet att långsiktigt skydda befolkningen i Libyen hade varit att störta Gaddafi. Det är långt ifrån säkert att oppositionen klarar detta på egen hand, även med flygunderstöd. Resultatet riskerar således att bli ett utdraget inbördeskrig, eller i bästa fall ett delat Libyen där diktatorn sitter kvar i väster och oppositionen tar över i öster. Så långt sträcker sig dock inte FN:s mandat, eller de deltagande ländernas vilja.

Det är heller inte helt orimligt att hysa vissa tvivel på oppositionens demokratiska meriter. Många företrädare för oppositionen är oskrivna kort, vissa är avhoppare från regimen. Det är ju frestande att tänka sig att vi har en god sida fylld av övertygade demokrater, och en annan fylld av galna islamister som förläst sig på Gaddafis lilla gröna. Sannolikt är det mera komplicerat.

Libyen är ett klansamhälle. Delar av de motsättningar som nu blossat upp handlar sannolikt om att klaner som missgynnats under Gaddafi gör uppror, medan hans egna närstående försvarar sina privilegier. Här är upplagt för långa och bittra strider och kanske ombytta roller när nya klaner får styra, och de gamla kuvas. Även i Libyen har funnits en undertryckt islamistisk strömning. Säkert finns bland de oppositionella även företrädare för dessa. Att Libyen efter Gaddafi skulle bli en stabil demokrati är därför ingen självklar slutsats.

Inte heller arabförbundets agerande ingjuter förtroende. Till en början var de kraftigt pådrivande för en flygförbudszon, och mot Gaddafis regim. Nu när flygförbudszonen är etablerad har man ändrat sig. Nu när det visar sig att de internationella styrkorna inte kan lösa sitt uppdrag utan att sätta in vapen mot Libyska mål, och då civila libyer riskerar att träffas, vill man inte vara med längre. Det är inte utan att man upplever dem som en smula otacksamma. Först skriker de på att väst skall komma och reda ut soppan åt dem, när väst till slut gör det, så klagar man.

Ändå vill jag hävda att det här helt rätt att Sverige deltar i insatsen. Till skillnad från Finland som har ett eget försvar, och Tyskland som är fullvärdiga medlemmar av NATO, så har Sverige ett stort behov av att samla på sig internationella pluspoäng för visad solidaritet. Vår egen säkerhet vilar idag på den bräckliga skapelse som kallas solidaritetsdoktrinen. Tanken är att vi skall hjälpa andra i nöd, och att de skall hjälpa oss i motsvarande läge. Att då backa ur när vi förväntas bistå med ganska blygsamma medel vore knappast att bädda för en generös inställning den dag vi själva behöver hjälp.

Även om insatsen som sådan baseras på en bräcklig strategi förefaller den politiskt klok. I en värld där det finns oroande tecken på ständigt återkommande kriser i relationerna mellan västvärlden och den muslimska världen, har vi här en chans att när arabförbundet ber om hjälp visa att vi faktiskt ställer upp, och att vi gör det på ett sådant sätt att vi låter libyerna själva vinna sin frihet, inte genom att vi går in och påtvingar dem västlig administration.

Gaddafis regim hör också till de lyckligtvis numera ganska få som är så vedervärdiga att man svårligen kan tänka sig att det kan bli värre. Även om man kan hysa farhågor om vad det skall bli av Libyen efter Gaddafi, så förefaller det sannolikt att det i alla fall blir bättre. Rent mänskligt är det rätt att hjälpa de som terroriseras av hans regim. Ur det perspektivet har vi allt att vinna och inget att förlora.

Inget av det som sagts om de märkliga begränsningarna i Sveriges insats, eller den oklara situationen i Libyen skall placera någon skugga över de svenska kvinnor och män som nu åker ned till Medelhavet för att göra en insats. Jag är säker på att de kommer att ge oss anledning att vara stolta över dem och deras insatser, och jag önskar dem all lycka till.

Patrik Magnusson

Axel Oxenstierna – en konservativ statsman

Axel Oxenstierna (1583-1654)

PORTRÄTT | Den svenska stormaktstidens rikskansler Axel Oxenstiernas märkliga insats infaller över ett sekel innan man kan tala om konservatism i egentlig bemärkelse. Ändå uppvisar den drag som måste kallas konservativa. Själva arten av hans insats – som en ”grå eminens”, en förtänksam välorganiserad medarbetare till en ung monark med talang för att påverka de stora politiska frågorna, ligger väl till för ett konservativt kynne.

Oxenstierna är den konservative som kosmopolit, den som medlar mellan sitt lands intressen och det Europa vars maktspel och personligheter han så väl kände. Sverige kunde inte ställa sig utanför. Vad Oxenstierna på sitt märgfulla språk kallat ”de tyska sakernas tillstånd” fordrade svenskt ingripande. Målet var ”att conservera sakerna så gott han kan”. Rent militär- och hegemonitänkande var honom djupt främmande. Utan rättslig grund blir freden en tillfällig slump. Även när krig ej kan undvikas, borde maximen vara belli fini pax est – krigets mål är fred. Oxenstierna företrädde tveklöst nästan instinktivt det allmänna bästa, det var för honom i djupare mening det verkliga, mot vilket han bekymrat såg ”små privata saker” och ”phantasier” störande avteckna sig. Han värjde sig också mot den då som nu utbredda driften till personligt berikande, sysslade därtill redan då med vad som senare skulle kallas lyxbekämpning.

En klarsynt karriärist i statstoppen

Efter kung Gustav II Adolfs död var Oxenstierna kronans ”fullmyndige legat” vid romerska riket (det bestod som bekant alltjämt) och arméerna. Han utgick från att svenskarna kan agera så länge tillräckligt stöd finns för detta från andra furstar. Han insåg arméernas beroende av god finansiering och försörjning. Det s.k. heilbronnska förbundet var just avsett att säkra ett sådant stöd. Oxenstierna hade dock inga illusioner om hur länge detta kunde bestå. Det gällde att kunna försörja sina stridande förband. Villkoren var enkla: fick inte (de värvade) trupperna betalt skulle de göra myteri. Oxenstierna spelade högt och arbetade bl.a. med utdelande av förläningar i erövrade områden för att hålla de berörda på gott humör. Samtidigt arbetade han hemma på att skapa en svensk stats- och arméledning som inte är beroende av en mans (kungens) närvaro. Detta tedde sig desto viktigare som kungen bara efterlämnat ett enda barn, den femåriga, blivande drottning Kristina. Det förklarar också Oxenstiernas intensiva arbete med en förvaltningsreform och hans geniala lösning med de självständiga kollegierna, likaså hans omsorg om hur de högsta besluten skall fattas. En modernisering tvingades fram främst av det prekära successionsläget.

1600-talet är en ”yxtid, en vargatid”. Maktens män talar med tänkaren Hobbes ett fränt språk. Oxenstierna företrädde i första ledet svenska intressen, och måste därvid balansera bl.a. mellan stridande och självmedvetna adelsfraktioner. Han talade och skrev i en nordisk politisk stil som av Richelieu i en berömd formulering betecknas som ”en smula gotisk” (d.v.s. barbarisk). Samtidigt delade Oxenstierna sin tids europeiska politiska grundvärderingar, som ytterst var hämtade ur det klassiska arvet. Aristotelisk etik, romersk rätt och vältalighet, och därur härledda föreställningar och begrepp genomsyrar hela Oxenstiernas gärning, fast hans språk må vara mer korthugget målande än latinskt elaborerat.

Vi vet inte hur mycket i den berömda 1634 års regeringsform som bär Oxenstiernas signatur. Förslag kan ha diskuterats med kungen före dennes död. Det är också svårt att avgöra i vad mån rikskanslern i regeringsformen snarare befäste en rådande än nyskapade praxis. Det säger sig självt att det saknades erfarenhet av vad en modern förvaltning kan åstadkomma. Sverige som centralstat var även ung. Den svenska ledningen tvangs följaktligen agera improviserat. Oxenstiernas sätt att arbeta var i sig omvittnat pragmatiskt, experimentellt, och rikskanslern satte i tidens anda heller ingen ära i att skapa något helt nytt. Det gällde att undvika godtycke och lämna blottor som motståndare kunde använda sig av. Nya skattebaser borde t.ex. vara väl motiverade. Som den realist han var insåg Oxenstierna att ett envälde aldrig mera var tänkbart. Det gällde att handla så att politiken fortlöpande vann riksrådets och ständernas gillande. Bättre procedurer för att pröva offentliga beslut infördes. Ekonomin frigjordes också successivt från onödiga regleringar. Skickliga personer bjöds att inflytta till och starta näringar i Sverige. Bönderna borde enligt Oxenstierna behandlas väl, ty de är inga livegna – påminde han om. Stränghet, men inte grymhet, visades i rättstillämpningen. Att som Oxenstierna satsa på nya utbildningar var ett sätt att underlätta det politiska beslutsfattandet och att försörja det med ny kompetens.

Med makten som verktyg mot godtycke

Fast 1600-talsgestalter som Gustav II Adolf och Oxenstierna möts av ett visst intresse från dagens svenskar, ser vi dem samtidigt skevt då vi använder vår tids glasögon. Den svenska statsledningen och det evangeliska lägret avfärdas av vissa som maktspelare bland andra. Ett skäl är att en syn på det trettioåriga kriget med dess blodsutgjutelse och förstörelse liksom 1648 års fred som ”nationell olycka” undanskymmer insikten, att flera aktörer ändå sökte uppträda återhållsamt. Ett alternativt synsätt påminner den tyske historikern Gunter Barudio om, i sitt verk Gustav Adolf der Grosse (1982). Barudio pekar på ett begrepp med lång hävd, ”den tyska freden”. Denna hade en rad furstar åberopat då de under medeltiden utlyste ”freder”. Barudio framhåller med rätta 1600-talslutheranernas konsekventa strävan att anknyta sin politik till en rättslig och avtalsorienterad metod och till ett erfarenhetsgrundat, kumulativt juridiskt vetande. De sökte t.ex. medvetet att undvika konflikt mellan sig och det tysk-romerska riket. Huset Habsburgs och Wallensteins dåvarande destruktiva makthävdelse i strid mot all rättssäkerhet, och dess öppna arrogans mot den obeprövade randstaten Sverige, måste däremot leda till konflikt. I sina krigsskäl åberopade svenskarna gammal rätt inbegripet motståndsrätten mot tyranner. De såg med oro skuggan av ett centraliserat kejsarvälde avteckna sig. Den fred till vilken Oxenstierna så vitalt medverkade – 1648 – var byggd på maktens och godtyckets motsats – en lag: lex imperii fundamentalis. Med Hugo Grotius kan Oxenstierna ses som sin tids störste europeiske fredsstiftare, menar Barudio.

Oxenstierna står staty framför Riddarhuset i Stockholm.

Det trettioåriga kriget bars av tilltagande brutalitet, och inte alla svenska generaler visade Oxenstiernas eller Torstensons självtukt. Det är ändå intressant att Axel Oxenstierna på flertalet punkter bestått historiens prövning. Med sin relativa tillbakadragenhet och skeptiska metod (det tyska kriget t.ex. övervägdes med pro et contra-resonemang som kan föra tanken till en disputation) vann han ett gott rykte som ansvarsfull europé och statsman. Bara det att han lyckades hindra Sverige från att låta den militära organisationen färga av sig på den civila förvaltningen var en bragd. Oxenstiernas egen rättskaffens personlighet, hans goda kunskaper, konsekvens och uthållighet sågs som en tillgång främst för det evangeliska lägret. Få svenskar genom tiderna torde genom sin flit och sina många kontakter dessutom ha varit bättre orienterade än han om de vitala europeiska frågorna. Oxenstiernas råd och åsikt efterfrågades, och han kom i en tid då resor var tidsödande till stor del att styra genom brev, som ännu finns bevarade. Hans goda omdöme röjdes inte minst i förmågan att välja medarbetare (de som stupade i krigen fick snabbt ersättare) liksom utse ”agenter” som från Europas olika hörn höll rikskanslern underrättad om händelserna.

Land skall med lag byggas. Gå varsamt fram, men var beredd att vid läge nyttja ”occasionen”. Bygg på samvetet, inte blotta statsräsonen. Inse att en stat byggs med regler och känsla för billighet, anpassade efter landet men grundade i naturrätten. Lägg allt som görs på minnet, och var konsekvent. Få har mer konkret än Oxenstierna insett, eller mer helgjutet än han lyckats praktisera, innebörden av dessa enkla satser. Hans politik byggde på en rik och väl reflekterad erfarenhet. Med sådana principer blev han ”det möjligas mästare” skriver Oxenstiernas biograf Gunnar Wetterberg. Fast pragmatiker och improvisatör, såg han beslut i skiftande omständigheter som ett test på naturrättens klassiska grundprinciper.

Banade han också väg mot den stora stat som i dag är vårt största bekymmer? Nej den utvecklingen får sägas ha startat senare och utifrån helt andra tänkesätt. Tveklöst hör Axel Oxenstierna ännu hemma i den storsint konservativa, i den vidsynta europeiska statsmannatraditionen.

Carl Johan Ljungberg

Rasism i svensk debatt – och i afrikansk politik

Är rasist-epitetet framför allt ett verbalt slagträ för vänstern mot politiska motståndare som enligt dem står för långt till höger och/eller är alltför kritiska till vänsterns radikala samhällsprojekt? Eller finns det ett reellt rasistiskt problem i världen, som kanske inte framför allt hör hemma på höger-vänster-skalan? Och kanske inte heller främst i väst? Det verkar i alla fall som att samtidigt som svensk samhällsdebatt många gånger gör en höna av en fjäder ifråga om vad som ”är rasism” så ger den sitt godkännande åt en hel del regelrätt politisk rasism av värsta sort – både ifråga om sådant som rapporteras och inte rapporteras speciellt mycket om i Sverige.

När Göteborgsbranden ägde rum 1998 och ett 60-tal ungdomar brann inne i Jugoslaviska föreningens lokaler bodde jag i Österrike. Saken fick stor uppmärksamhet där, och jag följde rapporteringen och debatten någorlunda väl. Jag minns den stora rädslan i den svenska debatten för att det skulle visa sig vara ett rasistdåd. Lika stor var min egen förvåning när det drogs en djup lättnandes suck utigenom debatten när det visade sig att det var iranier och inte svenskar som hade satt eld på lokalen – för då var det ju ”åtminstone inte ett rasistdåd”. Gärningsmännen, som enligt den länkade artikeln inte gav uttryck för någon ånger, åtalades INTE med gärningsbeskrivning om hatbrottsmotiv. Om gärningsmännen istället hade varit av svensk härkomst så hade det med största sannolikhet varit omöjligt att undvika en sådan gärningsbeskrivning. I det läget hade rasismdebatten fortsatt länge under uppseendeväckande former. Som det var nu uteblev rasismdebatten, enligt mig inte bara förvånande utan också chockerande fel.

Skräckexempel på den afrikanska kontinenten

Vi går vidare. Rasism och nazism kopplas gärna samman i samhällsdebatten, och det är ju faktiskt i grunden en seriös koppling. Men lika mycket som man ändå häpnar över den intellektuella ohederligheten i användningen av begreppet rasism i svensk debatt, lika mycket häpnar man över avsaknaden av en seriös analys kring vissa mycket uppmärksammade politiska händelser i dagens Afrika. För det är ju inte bara i Tunisien, Egypten och Libyen som de flesta svenskar blivit relativt väl förtrogna med tilldragelserna i denna världsdel. Vissa diktatorer har gjort sitt bästa för att hamna i blickfånget i svensk debatt – en hel del uppmärksamhet har länder som t.ex. Zimbabwe och Sydafrika fått, men i den mån det funnits en debatt så har den varit liten och ingalunda handlat om regimernas rasistiska politik och rasistiska övergrepp på befolkningen.

Robert Mugabes Zimbabwe är en totalitär och imperialistisk stat, med en enväldig diktator som anser sin egen etniska grupp stå högst i en etnisk hierarki, och som bedriver en hatkampanj mot och utrensning inklusive massmord av ett annat folkslag inom staten som också beskylls för att vara roten till allt ont i landet. Ondgörelserna över Sverigedemokraternas förmodade smygrasism (speciellt artikulerad i partiets officiella texter och utspel är den inte) vet inga gränser i svensk debatt. Men vid närmare påseende ligger väl ändå Robert Mugabe betydligt närmare Hitlers politik än vad Jimmie Åkesson gör? Trots det debatteras inte Mugabe. Kanske räcker det helt enkelt att kalla sig socialist för att få frikort? Vänta bara tills Jimmie Åkesson börjar göra det, SD under honom driver ju en i allt väsentligt socialdemokratisk socialpolitik och ekonomisk politik…

Stöttar vänstern rasism?

Det andra tämligen relevanta exemplet är som sagt Sydafrika. Sydafrika under apartheid anförs än idag som skräckexempel på rasistisk politik. Vilket förstås är korrekt – men någon debatt i rasistiska termer kring det faktum att tusentals vita bönder på senare år har slagits ihjäl med regimens goda minne har vi inte sett till, fastän de har mördats systematiskt av svarta för att de är vita. Genocide Watch anser detta uppfylla kriterierna för ett folkmord på de vita sydafrikanerna. Utöver detta har vita bönder drivits ut ur landet av regimen från mark som de har papper på äganderätten till, enbart för att de är vita. I svensk debatt förblir det tyst om detta, och det verkar rentutav i sin ordning att förtrycka och mörda de vita i Sydafrika. Antingen är det politiskt inkorrekt att prata om saken eller så är den allmänna uppfattningen bland journalister att de får skylla sig själva eftersom de är vita – jag vet inte vilket. Kanske hänger det ihop med att de vita i Sydafrika i regel också är högersinnade (samma länk igen), och att det då inte gör så mycket i den svenska vänsterns ögon att de utrotas av en socialistregim. Men ärligt talat, innebär inte detta att den svenska vänster som tiger still om den politiska utvecklingen i Sydafrika i realiteten stöttar rasism?

Sydafrika fortsätter än idag med rasistisk politik i ordets egentliga bemärkelse: de har raslagar och de inte bara bejakar etnisk diskriminering utan diskriminerar också politiskt helt öppet etniska minoriteter i landet. Hätska demonstrationer i Sverige om hur rasistiskt Israel är dyker som bekant upp med jämna mellanrum, men i den mån det alls har ägt rum svenska demonstrationer mot regimen i Sydafrika för dess rasistiska politik (någon som känner till en sådan demonstration?) så står det inte i någon som helst rimlig proportion till den välkända rasism-kritiken mot Israel. Här återfinner sig på goda grunder frågan om det beror på att Israel har en högerregering och Sydafrika har en vänsterregering? En stat som behandlar människor olika och vissa sämre för att de är av viss etnisk härkomst är rasistisk och genuint ond om den också styrs av en högerregering – men inte alls rasistisk och tvärtom per definition god om den styrs av en vänsterregering, är det så?

Nu växer problemen

I SvD den 26 februari läste jag att raslagarna nu skärps ytterligare i Sydafrika. Nu ska personalstaben på alla arbetsplatser spegla den etniska sammansättningen i landet, fastän den etniska sammansättningen skiljer sig väldigt mycket mellan olika delar av landet. Det betyder i praktiken att stora delar av Sydafrikas befolkning måste flytta för att de hör till en ”överflödig ras” i en viss region – till arbeten som med största sannolikhet är sämre än dem de har eftersom arbetsmarknadens sammansättning ifråga om inriktning och kompetensbehov givetvis också skiljer sig i Sydafrika liksom i alla länder. Många av dem lär också ha svårt att ens hitta jobb någon annanstans. Till råga på allt detta uppmanar landets socialistiska ledare och (märkväl) facket de politiska motståndarna att inte ifrågasätta det nya lagförslaget med hänvisning till att motståndarna (!) i så fall rör upp rasmotsättningarna i landet. D.v.s. om Du inte fogar Dig så är alla problem som följer därav Ditt fel. En välbekant härskarteknik som vi sett mer än tillräckligt av i 40-talets Europa.

De som framför allt drabbas av Sydafrikas nya lagförslag är de ”färgade”, som enligt sydafrikanskt politiskt språkbruk är namnet på dem som är av blandad etnisk härkomst – alltså varken svarta, vita eller indier. Det är framför allt de som utsätts för tvångsförflyttning på etnisk grund. Märkväl att det alltså är den blandade etniska härkomsten som dessa människor förtrycks för. Även detta luktar mycket illa av minnen från idéer som florerade i Europa under 1900-talets första decennier, tycker ni inte? Jag är oerhört förvånad att även detta verkar ha gått under den svenska antirasismens radar. Om den svenska antirasistiska rörelsen verkligen är vad den utger sig för att vara borde Sergels torg rimligen fyllas av återkommande demonstrationer mot den sydafrikanska politiken. Men icke.

F.ö. noterar jag att av något skäl förekommer inte ens ordet ”rasism” i SvD:s artikel. Kan det bero på att den svenska politiska korrektheten helt enkelt är så hård att man inte kan kalla verklig politisk rasism vid dess riktiga namn, utan att detta ord enbart är just ett slagträ som vänstern har monopol på vid behov att svartmåla sina motståndare? Nja, desto troligare är att en seriös högertidning som SvD inte vill verka oseriös genom att använda ett så slitet och oftast oseriöst använt begrepp som rasism. Men faktum är att slutsatsen om den svenska politiska korrektheten i så fall ändå blir densamma, d.v.s. det finns verkligen ett problem i svensk debatt att kalla saker och ting vid dess rätta namn i alla sammanhang där ordet rasism kan aktualiseras – och när rasism-begreppet används så är det alltför ofta på ett oseriöst sätt.

Den västerländska antirasismens världsansvar

Vi får inte blunda för rasismen – nedvärdering av andra folk och enskilda människor på basis av annan etnisk härkomst – och den inhumana politik som kan följa i rasismens spår. Den är ett betydande problem på många håll i världen, och är definitivt inte någonting som enbart förekommer i väst. Vi västerlänningar har lärt oss väldigt mycket med anledning av Andra världskriget, men det är faktiskt framför allt vi själva som har dragit de lärdomarna. Än idag förtrycks och mördas människor enbart på basis av sin etniska härkomst över hela världen. Också i väst, vilket verkligen är skamligt. Men det som sker här står faktiskt i marginell proportion till den regelrätta politiska rasism som tar sig kraftfulla uttryck – även i form av massmord – exempelvis i dagens Afrika. Det ska vi inte bortse ifrån.

Den antirasistiska rörelsen i västvärlden är oerhört inåtvänd. Västvärldens utåtriktade verksamhet är någonting som denna rörelse överhuvudtaget vänder sig emot med emfas, och antirasisterna tycks mena att vi västerlänningar har varit alldeles för fördömande mot andra genom historien. Men för att på allvar bekämpa rasismen i världen behövs för det första att vi i väst faktiskt bli mer utåtriktade i vårt fördömande – av regelrätt rasism. För det andra att vi förstår att det moderna politiska landskapet är mer komplext än det var i Europa på 1940-talet, varifrån så mycket av vänsterns nuvarande retorik stammar. Och, följaktligen, för det tredje att vi faktiskt undviker att använda rasism-slagträt alltför lättvindigt och kanske som ett sätt att bara slippa göra en djupare analys av politiska motståndare.

Jakob E:son Söderbaum