Archive for the 'Historia' Category

Vikingarna, normanderna och Erik den helige

Vikingatiden anses ha slutat med slaget vid Hastings 1066, här illustrerat på den samtida s.k. Bayeux-tapeten.

HISTORIA | Sveriges äldsta historia anses politiskt inkorrekt, och i samband med min tidigare artikel om Beowulf kommenterade en läsare t.o.m. detta påstående skeptiskt utifrån att alla har väl läst om stenålder, bronsålder och järnålder i skolan? Javisst. Och det är också den bilden av Sverige som visas på Historiska muséet i Stockholm. Enligt den politiskt korrekta synen på Sveriges historia är detta det viktigaste som hänt innan socialdemokratin kom till makten 1921. Men enligt mitt synsätt är det snarare rikets historia, hur Sverige blev till Sverige och de politiska skeenden som lett fram till idag, som är det allra viktigaste. Och jag har på känn att rätt många andra delar denna min uppfattning.

Det är därför dags för nästa del i min mini-artikelserie vars syfte är att både sätta nya perspektiv på och odla intresset för Sveriges äldsta, legendomsusade historia. Denna gång handlar det om den tid några hundra år efter Beowulf som kommit att kallas för vikingatiden. Det var en tid då de skandinaviska folken inte nöjde sig med att sitta och lyssna på spännande sagor framför eldhärden hemmavid – vad som uppstod var något av en folkrörelse för att själva medverka i hjältedåd och upptäcka världen bortom horisonten. Alltför lite källmaterial finns tyvärr bevarat från denna tid, vilket är anledningen till att vi aldrig fått se den sorts kopplingar som jag här kommer att göra i den konventionella undervisningen om denna tidsepok. Men det finns såväl legender som kvalificerade antaganden rörande dessa skeenden, och den följande texten bygger på en mängd pusselbitar som andra har diskuterat genom årens lopp. Mig veterligt har dessa dock aldrig sammanfogats till en historieskrivning som den här föreliggande (om någon läsare känner till någonting liknande så tipsa gärna i kommentarsfältet!).

Vikingarna skövlade – och grundade flera nya riken

Den anarkistiske lärofadern Pjotr Kropotkin (1842-1921) var rysk furste av Ruriks hus, och stammade följaktligen från en svensk vikingaätt.

Vikingatiden varade cirka 790-1066. Vanligen framhålls vikingarnas destruktiva aktioner i andra länder som röveri, mordbränder och våldtäkter. Berömda är bönerna från kontinentens munkkloster ”gode Gud bevara oss från nordmännens raseri”, om rädslan för vikingasegel vid horisonten följt av vilda härjningar. Detta är sant, för det finns det flera källor på. Men det finns även källor på att vikingar också ägnade sig åt mera konstruktiv verksamhet. På 800-talet hade exempelvis sveahövdingen Rurik (ca 800-879) från Roslagen begett sig i österled och grundat kungadömet Kiev. Namnet Rurik går igen både i folknamnet ruser och i det kungarike som så småningom fick namnet Ryssland. Det var också Ruriks dynasti som regerade Ryssland fram till 1598, och faktum är att Ruriks ätt lever kvar än idag och innehar rysk furstlig värdighet. Anarkismens lärofader Piotr Kropotkin hörde t.ex. till denna ätt.

Rurik var absolut inte ensam i sina riksgrundande ansatser i fjärran land. Under början av 900-talet invaderade vikingar den del av norra Frankrike som sedermera kom att kallas för Normandie (”nordmännens land”), och efter att under ett antal år ha plundrat Paris erkändes från år 911 deras rätt till området av franske kungen på villkor att deras hövding svor trohet till honom. Vikingahövdingen som sedermera blev hertig av Normandie var Gånge-Rolf (855-932). Han kom också att gifta sig med franske kungens dotter Gisela. Rolf kom på franska att kallas för Rollo, och hans grav finns kvar än idag.

Gånge-Rolfs grav i Normandie.

Det är inte klarlagt varifrån i Skandinavien som normanderna kom. Däremot vet man att Gånge-Rolf innan erövringen av Normandie hade blivit förklarad fredlös, d.v.s. det var någon form av politiska motsättningar i Skandinavien som låg bakom erövringen av Normandie. Vid denna tid fanns 6 st kungariken i Skandinavien: Danmark, Norge, Ranrike, Svealand, Västergötland och Östergötland. Nämnda Ranrike låg i nuvarande Bohuslän, och vikingar från Jorvik i Ranrike anses ha namngivit staden York i England som de anföll och ockuperade 866-954 – det finns numera en Jorvik Vikinga-festival i York (namnet New York hänger f.ö. ihop med York, och i förlängningen alltså även med bohusländska Jorvik). Man vet att Gånge-Rolf och normanderna kom från södra Skandinavien, och en relativt etablerad uppfattning är att de kom från det område som sedermera kom att kallas Skåne.

Skånes historia vid denna tidpunkt är mycket dunkel, men den danske kungen Harald Blåtand (940-986) erövrade Skåne ett par decennier efter att Gånge-Rolf begett sig söderöver. Det verkar också ha varit politisk press från Danmarks och/eller Norges kungar som på ett eller annat sätt lg bakom att Gånge-Rolf med följe begav sig mot Frankrike. Vad gäller Skåne så kom de under vikingatiden också att bilda ett eget kungarike, genom utbrytning från Danmark. Den legendomsusade adelsätten Svarte-Skåning spelade i dessa skeden en så viktig politisk roll att de framåt 1300-talet fick gå under jorden och försvinna spårlöst för att aldrig komma tillbaka i historien.

Ytterligare erövringar och korståg

Rikard Lejonhjärta (1157-1199), korsfarare och vikingaättling.

Efter ca 150 år tyckte normanderna att ”det var bättre förr”, och beslöt sig för att erövra England. Och Normandie låg ju så bra till vid Frankrikes norra kust att det bara var att ta båten över kanalen. England var vid denna tid för all del redan vana vid vikingaplundring och beskattning av främmande folk från Skandinavien, så den normandiska ockupationen var inte unik men förstås betydligt mera omfattande. Normanderna erövrade England och gjorde slut på vikingaplundringarna där i och med slaget vid Hastings år 1066, vilket också anses markera slutet för vikingatiden. Men istället för att befria folket från den skatteupptäckt som de danska vikingarna i åratal hade ålagt engelsmännen – den s.k. danagälden – övertog normanderna den istället för eget bruk. Normandisk härförare under erövringen och sedermera engelsk kung var Wilhelm Erövraren (1027-1087). Han var sonsonsonsonson till Gånge-Rolf, och kom att bli morfars farfar till den berömde korstågskungen Rikard Lejonhjärta (1157-1199).

Ytterligare 70 år efter detta fortsatte normanderna ”i fädernas spår” och erövrade delar av södra Italien i samband med vilket det normandiska kungariket Sicilien bildades år 1130. Normanderna deltog därefter också i flera korståg, och flera av de kristna kungariken som bildades som resultat av dessa var normandiska däribland Det Heliga Landet, Mindre Asien och Kanarieöarna.

Vilken var Erik den heliges bakgrund?

Efter Beowulfs tid lades genom krig och giftermål grunden för det politiska samarbete mellan Svealand, Västergötland och Östergötland som fr.o.m. Olof Skötkonung (980-1022) kom att ha en och samma kung. 100 år efter detta grundades kungariket Sverige, av Erik den helige (död ca 1160). I samband med detta ledde Erik den helige också det första korståget mot Finland, år 1155.

Staty föreställande Erik den helige i Uppsala domkyrka.

Erik den helige hette egentligen Erik Jedvardsson och var son till den mer eller mindre mytiske Jedvard Bonde och sveakungen Blot-Svens (död ca 1087) dotter Cecilia. Namnet Jedvard är detsamma som engelskans Edward, och mycket tyder på att Erik var son till en invandrare från England. Eftersom namnet Edward är angliskt, så torde alltså Jedvard ha varit en man av högbördig anglisk börd, som anlände till Sverige och lyckades gifta in sig i den gamla svenska kungaätten – vilket i sin tur gjorde hans son till tronpretendent. Kanske var Edward en anglisk prins som flydde undan den normandiska ockupationen, som ju hade inletts år 1066? Jedvard Bonde var i alla fall inte vilken bonde som helst. Varför han begav sig till just Svealand är höljt i historiens dimmor, men vid denna tid hade som sagt formandet av det som skulle bli Sverige redan börjat med svearnas successiva ockupation av götaländerna (se boken Götarnas riken av Mats G Larsson). D.v.s. politisk instabilitet och möjlighet till stor makt fanns vid den här tiden i det gamla Svealand för den som hade lite själv på fötterna och kunde spela sina kort rätt. I och med vikingaräderna från olika håll av västra Skandinavien till England är det inte orimligt att anta att det kan ha funnits kunskap i England vid tidpunkten ifråga om det politiska läget i Uppsala (då rikets huvudstad och sedan urminnes tider Skandinaviens religiösa centrum). Under alla omständigheter visste Jedvard att han inte begav sig till en öde skog när han sökte sig till Svealand, och trots sin utländska härkomst lyckades gifta in sig i kungafamiljen.

Den siste kungen av eriksätten på Sveriges tron var Erik den heliges sonsonson Erik Läspe och Halte (1216-1250). Dennes syster Ingeborg (död 1254) var gift med Birger Jarl (1210-1266) och med deras son Valdemar Birgersson (1240-1302) påbörjades folkungaättens innehav av den svenska tronen. Valdemars bror Magnus Ladulås (ca 1241-1290) övertog tronen efter en maktkamp.

Natt och Dag (t.v.) och Bielke (t.h.) är de äldsta fortlevande svenska adelsätterna, bägge kända vid tiden för frälsets införande 1280 och därmed sannolikt riktiga vikingaättlingar.

År 1280 inrättade Magnus Ladulås det svenska adelskapet genom Alsnö stadga. Med tanke på att Sverige var ett ganska fattigt bondeland är det ett ganska rimligt antagande att många av de första adelsmännen var ättlingar till vikingarna, som hade fått med sig rikedomar hem från fjärran länder och därigenom kunde uppställa det krav på rusttjänst som ställdes för frälse/skattebefrielse – d.v.s. att kunna undvara en häst och beväpnad ryttare utan att det hotade den egna familjens överlevnad. De egentliga vikingarna var ju aldrig mer än en bråkdel av Sveriges befolkning, och Sveriges rikaste män på 1280-talet måste ha fått sina pengar någon annanstans ifrån än genom jordbruk. T.ex. genom räder, handel i främman länder eller som rikligt belönade hemvändande livvakter åt kejsaren i Konstantinopel (dåvarande huvudstad i Östrom, nuvarande Istanbul i Turkiet). Att kejsaren höll sig med vikingar som sina personliga livvakter har man också hittat historiska bevis för, bl.a. runorna i Hagia Sofia.

Runor i den f.d. domkyrkan i Konstantinopel Hagia Sofia, vilka anses vara klotter av kejsarens vikinga-livgarde.

Läsare som inspireras av den eventuella historiska kopplingen mellan vikingarna och den svenska adeln rekommenderas att läsa Verner von Heidenstams fiktiva roman ”Folkungaträdet del 1”, som börjar med att vikingen Folke Filbyter bygger Bjälbo och grundar Folkungaätten. Och den som därefter vill följa den historiska utvecklingen i romanform hänvisas till Jan Guillous fyra böcker om tempelriddaren Arn, som tar vid där sagda bok av Heidenstam slutar och ger perspektiv på Erik den heliges grundande av Sverige. Heidenstams ”Folkungaträdet del 2” tar sedan vid i Folkunga-generationen efter Guillous ”Arvet efter Arn”. Heidenstams böcker är kortare, men ur skönlitterär synpunkt oändligt mycket bättre skrivna än Guillous för all del mycket läsvärda epos.

Jakob E:son Söderbaum

Är människan ett djur?

MÄNSKLIGHET | Är vi människor djur? Det finns minst två enkla sätt att besvara detta: det darwinistiska och det kristna. Enligt darwinistisk syn är vi däggdjur, närmare bestämt en form av apa, och därmed är svaret definitivt Ja. Enligt kristen syn är vi ättlingar till Adam och Eva som Gud en gång skapade till sin avbild, och därmed är svaret definitivt Nej. Men frågan kan också besvaras mera sofistikerat, genom att försöka förstå människans väsen i förhållande till (de andra) djuren. Människan har – genom evolutionen – lagt sig till med egenskaper och beteendemönster som verkligen skiljer ut oss i naturen. I själva verket finns det en lång röd tråd av mänsklig strävan bort från det som kännetecknar djurriket.

Låt mig börja någonstans i begynnelsen. Någon gång där långt tillbaka insåg människan att det är bättre att jaga på dagen än på natten, dels för att alla djur sover på dagen och dels för att det är lättare att se i dagsljuset. När vi människor vände på dygnet och började jaga tillsammans i dagens ljus förbättrades förutsättningarna för att kommunicera, och både det muntliga språket och kroppsspråket kunde utvecklas. Även detta är vi människor ensamma om, i djurvärlden finns bara ljud men i den mänskliga världen kretsar en mycket stor del av tillvaron kring kommunikation. Genom att utveckla språket kunde vi börja kommunicera mer på distans, och så småningom allteftersom vi spred ut oss över allt större områden lärde vi oss också värdet av att kommunicera till andra människor längre bort att här finns det också människor.

Att förstå var det fanns andra människor har under en mycket stor del av mänsklighetens historia varit en fråga om liv och död. Exempelvis har vi mycket länge byggt vägar – för djuren är vägarna osynliga, men för oss innebär de trygghet och vissheten om att i ena eller andra riktningen finns andra människor som är någorlunda civiliserade. Att förstå var andra människor bor har också varit nödvändigt för att inte bli överrumplad och dödad av sina fiender. Detta har medfört att människan har utvecklat behovet att förstå genom analys, till skillnad från djurens mera känslobaserade förståelse för t.ex. fara, och de av våra artfränder som förstått minst har hamnat efter och kommit att domineras av dem som förstår bättre. Visst stämmer det in på darwinismen, men medan Darwin framför allt kopplade ihop oss människor till djurriket pekar just samma logik på människans väg bort från djurriket – och detta är onekligen ett viktigt perspektiv när det gäller att förstå oss själva.

Utifrån dessa faktorer har människan utvecklat samhällen med olika nivåer och funktioner, vilket ytterligare skiljer ut oss från de flesta (dock inte alla) djur. Den genomsocialiserade existens som det sedan mycket länge innebär att vara människa är av ett helt annat slag än t.ex. vargflockens maktstruktur eller myrsamhällenas arbetsfördelning. Och även i de sociala mönstren har vi valt en väg som går på tvärs mot hur saker och ting fungerar i djurriket. För oss människor har t.ex. ett viktigt sätt att uttrycka uppskattning över tillvaron varit att le och visa tänderna – betänk att när djuren visar tänderna så visar de fientlighet, men när människan visar tänderna så visar de tvärtom inbjudande välvilja (hundar ska man vara försiktig med att le mot). Att människor gråter när någonting gör ont, d.v.s. när vi befinner oss i ett mera hjälplöst tillstånd, är också ett socialt fenomen som handlar om att vi vill att våra artfränder uppmärksammar att vi behöver hjälp. Inga djur gråter, och ute i den vilda naturen skulle självfallet en gråtande människa locka till sig rovdjur som förstår att här finns en mera hjälplös människa att sätta tänderna i.

Människans uppfinningsförmåga är också någonting som skiljer oss från djuren, och är givetvis en kombination av våra mer avancerade överlevnadsbehov och vår analytiska förmåga (samt den intelligens vår art har utvecklat). Ett mycket stort genombrott, kanske större än att människan uppfann hjulet, var när vi uppfann handväskan. Därmed kunde vi bära med oss och utveckla föremål över tid samt utbyta kunskap människor emellan, istället för att massor av tid går åt både till att gång på gång sitta och förfina t.ex. ett verktyg eller för den delen glömma hur äldre släktingar brukade göra och behöva börja om på nytt igen. Uppfinnandet tog oss längre och längre bort från djurens behov av att leva ur hand i mun. Därmed lärde vi oss mer och mer att behärska tillvaron runt oss och bestämma våra egna förutsättningar och betingelser, istället för att tillvaron bestämde över allting i vår tillvaro. Så småningom lärde vi oss att tämja elden, det som alla djur räds allra mest blev en mycket god vän till människan. Vid elden fick vi värme, ljus och trygghet, och när vi började laga vår mat över den ökades markant våra möjligheter att föda oss själva och våra familjer. Djur äter, som bekant, sin mat rå.

Den alltmer avancerade mänskliga tillvaron förde med sig kulturutveckling – vi lärde oss att vissa mönster är mera gynnsamma för oss personligen, för våra familjer och för vår stam i förhållande till andra människor och andra stammar. Seder utvecklades utifrån mänskliga sociala behov och även i förhållande till varandra – inspirerade av andra seder eller som avståndstagande från vissa andra seder. Sederna hjälpte oss ännu mer att se skillnad på vänner och fiender, de som delade våra seder var tryggare och lättare att ha att göra med än andra. Det var ett sätt att överleva och på samma gång föra med sig tidigare generationers kunskap om ett välavvägt och långsiktigt hållbart beteende. I människans strävan att förstå världen runtomkring sig utvecklades också religionerna, med förklaringar på hur saker och ting hänger samman och varför allting är som det är. Ur människans behov av goda seder och normer utvecklades både tro och religionsutövning, och tillsammans medförde de moralen som både personlig och social stabiliserande faktor. Moralens förmåga att kontrollera sexualiteten (äktenskap, familjesammanhållning och avhållsamhet som dygder) har varit nödvändig både för att kontrollera reproduktionen och smittspridningen så att bägge sker på ett långsiktigt hållbart och gynnsamt sätt för samhället.

Sålunda har de mänskliga civilisationerna utvecklats, som en helt egen existensform vid sidan om djurriket. Över tid har människan gått från att jaga i grupp till att bosätta sig stamvis, och till att utveckla alltmer sofistikerade samhällen både sett till boendeformen och till livet i samhällena. Kulturutbyte har ägt rum så länge som kultur har existerat, men samtidigt skiljer kulturen också människorna åt och varje kultur är sin egen mix av inslag från andra kulturer – t.ex. genom att en artefakt som är vanlig i en kultur anses exotisk och åtråvärd i en annan kultur och därmed blir ett statusföremål där. Genom kulturen förstår vi oss själva som människor, och det tillfredsställer ett djupt existentiellt behov vi har sedan urminnes tider.

Det som är så bra med mänskligheten är dels att vi skiljer oss från djuren, dels att vi (de flesta av oss) vet att uppskatta det mänskliga mer än det djuriska. Ju mera djurisk, desto mindre civiliserad och därmed desto mindre mänsklig. Låt det vara en tumregel i tillvaron och försök så ofta Du kan tänka Dig vad som vore mera ”mänskligt” att göra när du står inför ett val. Alla människor har alltid ett val, möjligheten att välja det bättre framför det sämre. Djuren har ytterst sällan något val. Sträva bort från den omedelbara behovstillfredsställelsen, och undvik att leva ur hand i mun. Var stolt över att vara människa – och gör mänskligheten stolt.

Idag domineras dessvärre de flesta västerländska samhällen av radikala ideologier, ett uppluckrande av skillnaderna mellan människor och djur pågår för fullt och vår civilisation håller på att monteras ned. Den politiska riktning vi BORDE eftersträva är tvärtemot detta ett fördjupande av det specifikt mänskliga och ett höjande av civilisationen. Betänk att vi idag håller på att förlora kontrollen över vår tillvaro återigen – när vi håller på att bli till slavar under system som vi själva en gång startat. Hur mänskligt är det egentligen att vara liberal, när man tänker på det på detta vis? Hur mänskligt är det att vara socialist? Konservatismen är nog faktiskt den enda riktigt mänskliga ideologin, om man då inte räknar kristendomen som en ideologi. Både liberalismen och socialismen bortser på det hela taget ifrån vad det egentligen innebär att vara människa. Liberalismen har oböjeligt sin individualism och socialismen på samma vis sin kollektivism. Det största problemet är att det bara är vi konservativa som tror på historien och generationernas erfarenhet som en källa till insikt om vad som är bra.

Jakob E:son Söderbaum

P.D.A. Atterbom – en förbisedd kulturkonservativ opinionsbildare

Per Daniel Amadeus Atterbom (1790-1855)

PORTRÄTT | Per Daniel Amadeus Atterbom (1790-1855) är för dagens svenskar på sin höjd ett namn. Han har knappast lämnat efter sig några oförglömliga strofer eller vassa tänkespråk. Snarare var han en ”diktare för diktare” – och en litteraturpolitiker. Atterbom var född in i teologin – både på fars- och morssidan förknippad med prästsläkter. Själv kom han att tillhöra tidens ledande akademier och vittra sällskap. Som tongivare för upproret mot den ensidigt franskklassiskt präglade litteraturen och som grundare av Auroraförbundet – där det tidiga 1800-talets diktande upprorsmän samlades – kom Atterbom att leda den litterära omorienteringen under tidig Karl Johanstid.

Att här ge en utförlig bild av människan Atterbom är dock inte avsikten, snarast att antyda den kontaktyta som finns till det tema som här behandlas – nämligen en äldre svensk konservatism. Atterboms kritik av den växande liberalismen och demokratismen kan i viss mån påminna om Tegnérs. Hans på flera sätt vitala insikter svarar tyvärr inte mot den uppmärksamhet vi i dag ger honom.

En framstående poet under romantiken

Den vision som Atterboms dikt målar är den romantiska. Den vill säga oss att livet på jorden söker sin himmelska förebild. Den kristna insikten om livets spaltning i jordiskt och himmelskt spetsas här till och gestaltas, ofta med hjälp av ett romantisk-lyriskt maskineri. Människans vardag framlevs i spänning mot himmelens förebild och ideella måttstock. Man brukar visa att Atterbom i detta synsätt stod under viktiga tyska skolors inflytande, och med många andra (inbegripet Tegnér och Geijer) beundrade den store Schelling som talade uppfordrande och suggestivt om konsten som en helig, en absolut erfarenhet för rena själar. Budskapet kom av de unga diktarna i Sverige att välkomnas som kontrast till den religionsfientlighet, materialism och vetenskapliga naturalism som tidigare hade rått. Sven Stolpe skriver: ”De unga diktarna fann [hos Schelling] en ofantlig inspiration, en källa till tillförsikt och övermod, en stark känsla av kallelseansvar och halvt profetisk värdighet.”

Klart är att en man som Atterbom lockades att följa en sådan hög inspiratör, men också att han behövde lång tid för att nå fram till en mer självständig, aktivt personlig livshållning. Atterboms tyska påverkan hade sitt pris. Sven Stolpe igen: ”Det fanns sällan en tanke i [Atterboms] huvud, som inte var övertagen från Tyskland – ofta framställde han den i närmast karikerad form”.

Efter att ha läst Atterbom skrev den spetsige Samuel Ödmann om Atterboms tyskpåverkade andlighet: ”Vilken ljus! Vi döpas i väsendets, intelligensens och världssjälens namn! Nu inser man klart, huru Jesus, såsom intelligens, lovar sända sina lärjungar världssjälen från väsendet, på det väsendet må varda prisat i intelligensen.” När Atterbom i stället sökte framhäva den nordiska traditionen, inte minst dess gudalära, och hävda att den föregripit kristendomen, blev resultatet knappast bättre. Kanske var det en läggningsfråga. Atterbom insåg i varje fall att han hade svårt att få folk med sig:

    ”Men säg mig du, vad jag förmår beställa/ med dessa varelser, som likna djur,/ för vilka jag en gåta är, ett spöke;/ som, när jag talar, undra vad jag säger,/ och när jag tiger, undra nästan mer!”

Att många undrade var inte märkligt. Det finns hos den unge Atterbom något vagt och ovärldsligt, något irriterande inkrökt och opersonligt, något distanserat, kort sagt, osunt. Det fanns samtidigt en riktig synpunkt hos honom och en som efterhand trängde sig fram. Det är insikten om att det finns en andlighet, som inbegriper ett moraliskt imperativ och evigt okränkbara lagar, byggda på en dualitet i tillvaron. Mot jaget står ett ”du”, i form av andra och av Gud. Det krävs att vi ger de bättre livsimpulserna chans att styra.

Motståndet mot radikalismen

I Atterboms tid verkade samtidigt kulturella opinionskrafter, som Atterbom såg med ökad oro. De var rotade i det franska jakobinska arv, som bars fram på Napoleons franska bajonetter och ytterst hotade den andliga traditionen och hela den djupare verklighetsgrunden i Europa. Atterbom hävdade att ”egoism och slapp… lättsinnighet” från Voltaires land spridde svåra smittor. Dessa upptogs av många, inte minst i tidens sociala eliter. Under deras inflytande skulle både religion och god smak riskera att förtvina, ja Atterbom ansåg att själva Svenska akademiens ideal under sådan påverkan var på väg att undermineras.

Idéer har konsekvenser. Fel slags idéer kan få onda följdverkningar och Atterbom insåg det. Han ville göra motstånd, ”återställa den gamla goda kristendomen i sina rättigheter och med henne sammansmälta livet, forskningen och sången” som han uttryckte det. I detta syfte gjorde han många inlägg och skrev också sitt mest kända verk, sagospelet Lycksalighetens ö, som utkom i två delar vid 1820-talets mitt. Verket uppförs inte ofta. Troligen läser inte våra skolbarn det längre.

Vad ville då Atterbom uppnå med detta drama? Lycksalighetens ö rör sig på flera betydelsenivåer. Men i första hand är det ett utvecklingsdrama. Det handlar om mänskoblivandet, om individuationen. Huvudgestalten Astolf bär först och främst uppgiften att förverkliga sitt etiska jag. Han påläggs såsom sitt lands härskare ansvaret för sitt folks välgång. Enligt Atterbomforskaren Krzystof Bak är Lycksalighetens ö vad man i dag kallar ”initiationsdrama”. I samma genre kan påminnas om verk som Mozarts Trollflöjten, Goethes Wilhelm Meister och James Joyses Ulysses. Lycksalighetens ö ger flera prov på den lära om en delvis förbestämd högre utvecklingsväg som de stora universalreligionerna öppnar för människan. Dramat visar hur Astolf, tyngd över det ofullkomliga i sin roll som Nordens härskare, beslutar söka en högre livsinsikt. Den insikten kan endast bli möjlig genom en symbolisk resa, under vilken Astolf förs till drottning Felicias ö bland rymderna, där han mottas och undfägnas.

På detta öparadis råder en till synes ogrumlad lycka. Men Astolf försitter den möjlighet han får. Ty Felicia får nämligen ses som symbol för den rent sinnliga fantasin, den som varje uppriktig sökare måste lämna bakom sig. Astolf underkastar sig dock Felicia – hon som är den ”fallna” dottern till Nattens drottning, Nyx. I en tablå manas Astolf att bryta förtrollningen inför Felicia och uppsöka sitt land på nytt. Men som han är svag ger han efter för hennes böner; och stannar på hennes ö. Astolf gör sig skyldig till en dubbel försummelse. Han har i sin hänförelse nämligen också glömt Svanevit, hans kvinna därhemma som med folksagans tålighet väntat på hans återkomst.

Astolf vänder åter till sitt land, det som mot Lycksalighetens ö företräder de konkreta, revolutionära tidstendenserna i Europa och Sverige. Astolf har under den långa vistelsen hos Felicia stannat upp. Han har nu blivit än mer främmande för sitt folk. Han betraktas som en utböling, ses med misstro och spe. Som härskare lyckas han inte hejda landets dragning i jakobinsk och cynisk riktning. Politiken där har under hans bortovaro mist alla hedersbegrepp, penningen styr, och samhället fylls av konstlade inrättningar som ”publicisternas opinionsråd.” Det är en egalitär (jämlik) republik vi möter, en stat som sjuder av ogenomtänkta reformförslag, med ett samhälle där avunden är spridd och alla anses lika goda, men där ledaren – ironiskt kallad ”generalstatsopinant” – samtidigt styr åsikterna och inskärper att han är bättre än folket. Själva statsstyrelsen har förfallit, och Astolf får snart veta varför: ”En ämbetsman – minns detta! – är för övrigt/ blott ett nödvändigt ont; och dräpes en,/ så får man, för än bättre pris, en annan.”

Astolf räknas naturligtvis genom den andliga förkovran han nått som passerad, han är ur spelet redan genom att vara ovetande om händelserna i landet. Att kvinnorna där har fått många nya uppgifter framgår bland annat, men de verkar också mindre fria, ja tycks ganska tyngda:

    Husligheten
    Har likafullt ännu Cornelior kvar.
    En sådan fru – där borta sitter en –
    Liktidigt sköter hemmet, staten, skolan.
    Ni henne skåda kan, på samma gång,
    med foten vagga in ett barn till slummer,
    med händren skära sillsalat, med tungan
    lektioner ge åt kuggade studenter,
    med ögonen en halvväxt dotters slätsöm
    bevaka, och därunder dock med hjärnan
    arbeta ut ett klubbtal åt sin man.
    Är det ej nästan mer än romerskt?

Förfallet gällde enligt Atterbom inte bara hemmen och familjerna. Det numera reformsinnade, genomdemokratiska landet bryr sig inte längre om att ens söka avvärja yttre hot. Då det försvagas, blir det snart en väpnad angripares byte. Den förtvivlade Astolf söker återvända till Lycksalighetens ö, men blir upphunnen av Tiden och får nu plikta med sitt liv. Med Astolfs död fullbordas ett symboliskt offer, vanligt i den genre som dramat företräder, och Atterbom låter oss förstå att en ny tid kan ta vid.

Atterboms kulturkonservativa samhällskritik

Atterboms gravsten på Gamla kyrkogården i Uppsala.

Med sin form av samvete var Atterbom inte bara allmänt kritisk till de nya rörelserna, liberalism, materialism och forcerad framstegstro. Han led inför dem och sökte bekämpa dem med hela sin förmåga. Inför de tongivande svenskar och svenska institutioner som han ansåg hade påverkats, öppet eller tyst, av de nya jakobinska och liknande idéer på vilka den nya liberalismen stödde sig, såg han sig själv som en ensam, kämpande ande. Han var den ende som riktigt överblickade hoten från det kulturella omsvängning som den revolutionära tiden medfört. Detta allvar kostade honom inte bara vänsterns aktning. Även ideologiskt närstående män som Hans Järta undandrog med tiden Atterbom sitt stöd. Dennes kritiska bemötande av den store Leopold kostade honom sannolikt även en plats i Svenska Akademien.

Inspirationen från romantikerna riktade Atterboms sinne på gott och ont mot det subjektiva och själviakttagande. På motsvarande sätt såg han synden, eller som vi i dag skulle säga, det ”skadade” eller ”neurotiska”, som en brist hos en harmonisk, ”hel” människa. Vi kan anta att Atterbom med tiden blev kritisk till sådana drag i (den självupptagna) romantiken. Han tog vara på andras synpunkt, att han själv var högmodig och stingslig. Det fanns trots all klagan och all självömkan samtidigt en stark inre kärna hos honom. Präglad av sin uppväxt i kyrkan såg han den gudomliga kärlekens verklighet och människans överlämnande av sin vilja i hans händer som trons mitt. Att detta är budskapet hos Luther, liksom hos Schelling, framhåller bland andra Atterboms biograf Elisabeth Tykesson.

Om hänsyn tas till hans realism, hans kristna förankring, blir frågan till sist om vi enbart kan se Atterbom som reaktionär, självupptagen och kverulantisk. Hans språk och sätt arbetade mot honom. I sak hade han ändå mycket viktigt att säga. Den strid han drev var värdefull. Ändå har Atterbom inte lockat många att söka förstå honom som den kulturpolitiske opinionsbildare han var. Detta är tragiskt. Sven Stolpes ord om Atterbom kan gärna stå som slutvinjett:

    ”Han skriver före Marx och kommunistiska manifestet. Han har läst om franska revolutionens orgier i mördande och om dess moraliska urartning, och han är bekant med den nya republiken på andra sidan oceanen. Men i allt väsentligt skriver han om ett samhälle, som ännu inte existerade annat än i skiss och fragment. När han pekar ut detta nya samhälles materialistiska grundsyn, dess hat mot allt som ger livet lyftning, dess folkvälde som är rena pöbelväldet, dess förljugenhet och kulturförakt – kan man inte låta bli att känna igen vad som senare blivit konkret verklighet.”

Carl Johan Ljungberg

Den svenska neutralitetsmyten

Det kanske mest utmärkande draget i den officiella svenska självbilden är vår neutralitet. Följer man den officiella historieskrivningen så har Sverige i snart 200 år medvetet gått in för att hålla oss utanför militära allianser och neutrala i krig, vilket också resulterat i en unikt lång fredsperiod. I denna bild finns även, i alla fall i vissa politiska läger och särskilt under vissa tider, en föreställning om en värderingsmässig neutralitet, att Sverige och svenskarna inte identifierat sig mer med en part i en konflikt, utan betraktat dem båda som lika goda kålsupare.

Den dolda alliansen - Beordrad läsning!

Problemet är bara att denna mytbildning är en lögn. Det finns goda skäl att denna mytbildning kommit att få fäste, och det finns starka intressen som vinner på att så sker, men icke desto mindre är det en lögn. En värdefull bok för de som vill skåda bakom socialdemokratins neutralitetskulisser är Mikael Holmströms ”Den dolda alliansen” som berör det kalla krigets epok, den tid under vilken den svenska neutralitetsmyten varit som starkast. För den som är intresserad av svensk 1900-talspolitik är Holmströms bok ett måste. Den gör det jobb neutralitetsutredaren Ekéus borde ha gjort, när han istället valde att försöka förvara myten med alla medel.

Holmströms bok rör perioden 1945-90, men den svenska neutralitetsmyten har sin källa mycket längre bakåt i tiden, i början av 1800-talet. Inte på så sätt att man på 1800-talet upprätthöll en sådan myt, men på så sätt att när denna myt stadfästes i mitten av 1900-talet kom även denna tidigare period att retroaktivt inkluderas i den svenska neutralitetspolitiken.

Svensk neutralitet under 1800-talet

1815 samlades de europeiska makterna till Wien för att bringa ordning i det europeiska statssystemet efter Napoleons härjningar. Deras ansträngningar kom att bli för europeiska förhållanden ovanligt framgångsrika. I hundra år slapp kontinenten storkrig, om än inte ett antal mindre bataljer. De krig som utkämpades hade till stor del sin grund i olika nationalistiska strävanden där splittrade stater enades, eller minoriteter ville slita sig loss, vilket skedde främst i Central- och Östeuropa. Nordvästra Europa var i huvudsak ett stabilt område. Häri ligger huvudförklaringen till att Sverige förskonades från krig under denna period.

Brittiska flottan angriper Bomarsund på Åland 1854

Vid tre tillfällen under 1800-talet kom Sveriges närområde att beröras av pågående krig, i samband med den konflikt mellan västmakterna och Ryssland på 1850-talet som kom att kallas Krimkriget, men som även utkämpades i Östersjön, och under det dansk-preussiska krigen 1848-50 och 1864. Sverige stod utanför dessa krig, men den som tror att detta beror på svensk neutralitet bör nog läsa på lite mer.

Låt oss börja med Krimkriget. Från första stund låg de svenska sympatierna hos de allierade. Ryssland var vår arvfiende, vilken bara 45 år tidigare hade slitit ifrån oss vår östra rikshalva. Självklart ville Sverige se Storbritannien och Frankrike besegra ryssarna. I Sverige rasade debatten om huruvida vi skulle ansluta oss till alliansen i syfte att återerövra Finland, eller åtminstone Åland. Mot slutet av kriget slöt också Sverige en traktat med västmakterna där de utlovade militärt bistånd till Sverige om Ryssland skulle angripa. Något svenskt beslut om aktivt deltagande i kriget kom dock inte innan kriget tog slut, varför resultatet i fredsuppgörelsen för Sveriges del blev blygsamt. Åland demilitariserades, men förblev, liksom Finland, i ryska händer.

I mitten av 1800-talet blommade Skandinavismen

Söderut pyrde en annan konflikt. Konflikten stod mellan Preussen och dess tyska förbund å ena sidan och Danmark å den andra. Konflikten gällde överhögheten över grevskapen Slesvig och Holstein. Vid två tillfällen under 1800-talets mitt blossade konflikten upp i krigshandlingar. Inte heller denna gång rådde något tvivel om vilken sida som hade Sveriges sympatier. Detta var under den tidsperiod då skandinavismen stod som starkast i Norge, Danmark och Sverige. Danmarks sak var vår.

När det första kriget om Slesvig-Holstein bröt ut 1848 förlade Sverige snabbt en reservstyrka om 5000 man till Fyn för att ingripa om Danmarks kärnområde hotades i striderna. Dessutom deltog drygt 200 svenska frivilliga med regeringens goda minne i striderna på dansk sida. Under upptakten till det andra kriget försökte Sverige formera en allians med Storbritannien och Frankrike till stöd för Danmark, men misslyckades. I detta krig deltog över 400 svenska frivilliga, återigen med regeringens goda minne. Däremot ingrep aldrig Sverige officiellt denna gång, även om de tyska ledarna i sitt beslutsfattande tvingades ta hänsyn till vad Sverige kunde tänkas tolerera utan att ingripa.

Världskrigen

Om 1800-talet var ett förhållandevis lugnt århundrade, så bjöd 1900-talet på desto större dramatik. 1914-18 utkämpades vad som kom att kallas för det första världskriget. Detta var kanske den modernas konflikt där Sverige bäst levde upp till beskrivningen neutral. Förvisso fanns det röster som förespråkade ”modig uppslutning på Tysklands sida” i syfte att återerövra Finland, men på det stora hela var opinionen neutral. Sverige hjälptes också i sina strävanden att stå utanför kriget av att norra Europa förblev ett strategiskt bakvatten under kriget. På så sätt testades aldrig vår vilja och förmåga att förbli neutrala. Undantaget var det finska frihetskriget i världskrigets slutskede då Sverige tydligt gav sitt stöd till den vita sidan, och även skickade trupp till Åland.

Svenskt J8-plan i finsk skrud 1940 - En tredjedel av sveriges jaktflyg sattes in i Vinterkriget

Under det andra världskriget var förutsättningarna helt annorlunda. Norra Europa stod tidvis i centrum för händelseutvecklingen, och stor press sattes på Sverige av de krigförande. I och med att det var ett ideologiskt krig så kom också det svenska folkets sympatier för de olika krigförande att färgas av den egna ideologiska kompassen. Kommunisterna stödde såklart Sovjetuniuonen, vilket i sin tur innebar att man 1939-41 sympatiserade med Hitlers Tyskland, för att efter 1941 lika tydligt vända sig mot nazisterna. De fåtal nazisterna stödde med samma självklarhet Tyskland.

För demokraterna – socialdemokrater, liberaler och konservativa – var sympatierna inte så givna som man med facit i hand kan tro. Ideologiskt drogs de flesta redan från början mot västmakterna, men kulturellt och historiskt fanns starka band till Tyskland, liksom inledningsvis en viss naiv beundran för de framgångar Hitler onekligen kunde visa upp inledningsvis. I takt med att krigslyckan vände, och de nazistiska illdåden blev kända kom de spår av tyska sympatier som fanns att smälta bort helt.

Den svenska politiken var knappast någon gång under kriget neutralt neutral. Under Finlands vinterkrig brydde sig inte ens Sverige om att beteckna sig som neutral, utan valde istället begreppet ”icke krigförande” för att beskriva sin status. Sverige gav betydande stöd till Finland, inklusive stora delar av vårt flygvapen, luftvärn och pansarvärn, samt övriga vapen och ammunition och tusentals frivilliga. Den tyska invasionen av Danmark och Norge inledde en period av protysk neutralitet. Sveriges militära svaghet i kombination med vårt strategiska läge, isolerade i Hitlers intressesfär, gav oss inget annat val än att göra avsteg från neutraliteten på en rad områden som Tyskland ställde krav på. Mest känt är permittenttrafiken och transiteringen av division Engelbrecht midsommaren 1941, men på en rad andra områden fick tyskarna fördelar.

Norska trupper ilastar amerikanskt flyg i Luleå för transport till nyligen befriade Nordnorge

Dessa avsteg gjordes inte av fri vilja utan under ett överhängande hot, och under ständigt spjärnande emot från svensk sida. Från allierat håll har efter kriget framförts att man var förvånade över att Sverige lyckades hålla emot så pass bra som man faktiskt gjorde. I takt med att den svenska styrkan växte, samtidigt som den tyska krympte så höjde svenskarna svansföringen. Under 1943 sades t.ex. transiteringsavtalet upp. Samtidigt inleddes ett gradvis allt intensivare samarbete med västmakterna, och denna gång handlade det om ett villigt samarbete, inte ett man påtvingats under hot.

Symptomatiskt för den självspäkande svenska historikerkåren så har den första halvan av krigets eftergifter till Tyskland kartlagts noggrant, medan samarbetet med de allierade närmast förtigits. Viktiga undantag är de verk av Lars Gyllenhaal (Slaget om Nordkalotten samt Tyskar och allierade i Sverige – Svensk krigshistoria i nytt ljus) som utkommit på senare tid, och som artikelförfattaren också varmt rekommenderar. Faktum är att det svenska samarbetet med de allierade under åren 1943-45 gick mycket längre än det med Tyskland under åren 1940-43.

Svenskt flygspaningsfoto av tyska raketprovplatsen Peenemünde, taget under kriget och vidarebefordrat till britterna

Sverige hade ett omfattande underrättelsesamarbete med Storbritannien och USA, stödde motståndsrörelserna i Norge och Danmark, tillät överflygningar av allierade bombplan och underlättade repatriering av allierade som tvingats nödlanda i Sverige. Danska och Norska trupper sattes upp, utrustades och utbildades i Sverige för att kunna sättas in i befrielsen av sina hemländer. Ett amerikanskt transportflygförband transporterade också in norska trupper i Nordnorge från sin bas på svenska Kallax, medan kriget fortfarande pågick. Svenska trupper stod vid krigsslutet redo att marschera in i Norge och Danmark om tyskarna där inte hade kapitulerat, vilket de dock gjorde. På samma sätt som Sverige 1940 var icke krigförande på Finlands sida, så var vi det under de sista krigsåren på allierad sida, och sannolikt gjorde vi mer nytta i den rollen än vad vi kunnat göra som krigförande fullt ut.

Kalla kriget

Svensk Catalina nedskjuten av Sovjet 1952 - men Svenska plan spionerade på Sovjet för NATO:s räkning

Så till det kalla kriget. Den officiella historieskrivningen säger att Sverige gjorde ett försök att knyta till sig Norge och Danmark i ett neutralt försvarsförbund, och när det misslyckades så valde vi alliansfrihet. Stödda på ett starkt försvar gjorde vi oss beredda att försvara oss på egen hand och mot båda stormaktsblocken. Borgerliga politiker som dristade sig till att förespråka närmare samarbete med väst brännmärktes. Den svenska neutraliteten var total och fick inte ifrågasättas. Problemet är bara att allt var en lögn.

Som Holmström visar i sin bok så fanns på område efter område ett omfattande, om än informellt, samarbete med NATO. Inom underrättelsetjänstens område var samarbetet som djupast. Här delades på praktiskt taget allting. Genom utbildning i väst, och täta kontakter mellan politiker och militärer skapades ett finmaskigt nätverk att falla tillbaka på i krig. Sverige var en så viktig bricka i NATO:s strategi att vi ofta fick tillgång till central amerikansk teknologi före många NATO-länder, och det fanns under praktiskt taget hela det kalla kriget en de facto amerikansk säkerhetsgaranti för Sverige, vilket även inkluderade ett kärnvapenparaply. Både NATO:s och Sveriges operationsplaner visar att båda parter räknade med att kämpa tillsammans mot den gemensamma fienden, Sovjetunionen. För NATO:s del innebar detta bland annat att försvaret av Norge byggde på den förutsättningen att Sverige skulle skydda huvuddelen av Norges gräns, och att anflygningsvägarna för det allierade bombflyget på väg mot mål i centrala Sovjetunionen gick över Sverige.

RAF:s kärnvapenbestyckade Vulcanplan hade sin anflygningsväg mot Sovjet genom svenskt luftrum

För Sveriges del innebar det att inga trupper avsattes för försvar av nordligaste Sverige. Det förväntades NATO ta hand om. Framförallt baserades hela försvarsfilosofin på tanken att försvaret skulle hålla ut i dagar, eller värsta fall veckor, till dess hjälp västerifrån kunde anlända. Någon förväntning om att Sverige, ens med det starka försvar vi hade på 50- och 60-talen, på egen hand skulle kunna nedkämpa ett sovjetiskt angrepp, eller ens hålla ut under någon längre tid, fanns inte, för att inte tala om det allt svagare svenska försvar som på 70- och 80-talen skulle möta en under 70-talet kraftigt upprustad röd armé.

Denna artikel skulle kunna göras nästan hur lång som helst på de exempel som Holmström tar fram ur skuggan, men för den som vill fördjupa sig mer är det nog hur som helst bäst att köpa boken själv och läsa. Jag övergår istället till några slutsatser man kan dra av vad som framkommit för vår egen tid.

Neutralitetsmytens konsekvenser för dagens säkerhetspolitik

Sedan kalla krigets slut har Sverige anslutit sig till EU, NATOS: partnerskap för fred, samt antagit en solidaritetsdoktrin som innehållsligt är ungefär så icke-neutral man kan bli. Samtidigt har vi rustat ned vårt försvar till obetydlighet. Den krigsplanering för mottagande av hjälp utifrån som vi hade under kalla kriget är borta, av den enkla anledningen att vi inte längre har någon krigsplanering alls.

Vad vi dock inte gjort är att formellt ansluta oss till NATO. För ett sådant steg är den svenska neutralitetsmyten ännu allt för stark. Kanske är det så att de ledande socialdemokrater som så länge spelade ett dubbelspel till sist själva började tro på sin egen myt, att man tror att neutralitet har varit och fortfarande är ett realistiskt alternativ. Problemet är att det krampaktiga upprätthållande av myten, ännu 20 år efter att de rimliga skälen till dimridåerna försvann i och med att Sovjet förpassades till historiens skräphög, står i vägen för en rationell analys av Sveriges säkerhetspolitiska vägval.

Inte ens när vår militära styrka på 50-talet var som störst var neutralitet ett realistiskt alternativ. Den svenska alliansfriheten var en pragmatisk lösning på ett säkerhetspolitiskt dilemma, om man så vill det bästa sätt på vilket vi ansåg oss kunna bidra till den fria världens försvar, men i praktiken fanns bara ett alternativ om helvetet brakat lös, att kämpa tillsammans med, att stå och falla med, de övriga västerländska demokratierna.

Tittar man bortom neutralitetsmyten finns bara en realistisk politik för Sverige - NATO-medlemskap

Idag är neutraliteten än mer en utopi. Dagens Sverige är genom ekonomiska och politiska band mera sammanflätat med övriga Europa än någonsin. Det går inte föreställa sig en situation där våra europeiska grannar utkämpade en strid på liv och död där Sverige skulle stå neutrala vid sidan. NATO kommer för överskådlig tid att vara den organisation inom vars ram de västliga demokratierna organiserar sitt gemensamma försvar. För mig är det en självklarhet att även Sverige skall vara fullvärdiga medlemmar där.

Genom att sluta låtsas att det finns ett neutralitetsalternativ kan vi också konstruera vårt försvar efter de förutsättningar det faktiskt skall verka i. Vi behöver inte lägga ut en massa pengar på konstruktioner som bara syftar till att upprätthålla myten om vår alliansfrihet (en myt som för övrigt varken NATO eller ryssarna trodde på för en sekund). Istället kan vi när vi återuppbygger vår försvarsförmåga, redan från början göra det på ett sådant sätt att vi optimerar förmågan att tillsammans med våra allierade, främst Finland och Norge, försvara norra Europa. På så sätt får vi mera pang för pengarna.

Tage Erlander (s) - hade full koll på vilka våra vänner och fiender var. Annat är det i hans parti av idag.

Avslutningsvis vill jag ge ett erkännande till det kalla krigets sossar. Lyssnar man på deras retorik från den tiden blir man djupt bedrövad, både för dess naivitet och för dess totala brist på förmåga att ta ställning när demokratiska värden ställs mot diktatoriska. Tittar man bakom kulisserna visar det sig dock att ledare som Tage Erlander och Sven Andersson både hade en realistisk insikt om den situation vi befann oss i, och en stark känsla för vikten att hamna på rätt sida om läget blivit skarpt. Man gjorde vad som kunde förvänta sig av en ansvarsfull riksledning. Man såg till att skaffa Sverige de livförsäkringar via NATO vi behövde.

Förvånande nog tycks även en så radikal agitator som Olof Palme innerst inne burit på insikten om värdet av våra västkontakter. Samtidigt som han sågade USA i talarstolen såg han till att samarbetet med NATO fortsatte, och i vissa avseenden intensifierades. Att sossarna på detta sätt var betydligt mer ansvarsfulla än deras yttre gav sken av borde egentligen ligga i sossarnas eget intresse att det kommer fram i ljuset. Frågan är dock om de själva har kvar den insikten man hade då, och därmed förstår värdera vad deras föregångare faktiskt gjorde. Risken är överhängande att man blivit sin egen myts fångar, och att man idag skäms över det samarbete man borde vara stolt över. Att man nuförtiden i samverkan med kommunisten Ohly kräver evakuering av amerikanska baser världen över tyder dessvärre på detta.

Patrik Magnusson

 

Artikeln även publicerad på Esse Non Videri

GÄSTKRÖNIKA: Christian Braw

20 JULI OCH DET NYA EUROPA

Överste Claus von Stauffenberg (1907-1944).

20 juli är en av de viktigaste dagarna i 1900-talets historia. Det är dagen för det mordförsök på Adolf Hitler som utfördes i Varglyan 1944 av Claus von Stauffenberg, och som har populariserats exempelvis genom filmen Valkyria (2008). Attentatet misslyckades, men det som 20 juli-männen ville har präglat det nya Tyskland och därmed det nya Europa. Det kostade stora offer. Nästan alla, som hade någon förbindelse med attentatet, avrättades. Också familjerna drabbades.

Somliga har kallat detta för ett konservativt attentat. Så vad var det 20 juli-männen ville? För att förstå det, behöver man se på Tysklands utveckling efter 1918. I Tyskland före 1918 hade rättsmedvetandet stått på en höjdpunkt. Staten var grundad på rättsprinciper, som ingen politisk makthavare förfogade över. Till dessa rättsprinciper var den enskilde också förpliktad. Det innebar också att man hade respekt för den enskildes samvete. Den nya författningen efter Tysklands sammanbrott 1918 öppnade vägen för en annan syn. Nu var allt grundat på majoritet. Något högre än ett majoritetsbeslut kunde inte tänkas. Det fanns inte heller några gränser för vad en majoritet kunde besluta. Detta medförde att hela samhället politiserades. Tidigare hade statliga tjänster tillsatts efter klara rättsregler. Det var duglighet och erfarenhet, som var avgörande. Efter 1918 kom den politiska hemhörigheten att bli viktigare. Under åren före 1933 var t.ex. Berlins polismästare en fackföreningsledare utan någon som helst polisiär erfarenhet. Sådan var partistaten. Den politiska nyttan och godtycket kom att tränga undan rättvisan. Detta fick dramatiska konsekvenser, när Hitler fick majoritet. Mot partistaten satte 20-julimännen rättsstaten. Deras första mål var att återupprätta den tyska rättsstaten.

Det som 20-julimännen kallade rättsprinciper och rättsstat har i det nya Tyskland och det nya Europa ofta kallats naturrätt. Förbundsrepubliken är liksom EU grundad på naturrätten, övertygelsen om att det finns det som är rätt och det som är fel, oavsett majoriteter. Det innebär också att människan som människa har rättigheter, som står över parlamentariska beslut. Dit hör äganderätten, yttrandefriheten och föräldrarätten. För att skydda dessa rättigheter har Förbundsrepubliken en författningsdomstol och EU en Europadomstol. Båda kan upphäva beslut av myndigheter, även då de grundar sig på gällande lag; en gällande lag kan nämligen vara olaglig i den meningen att den strider mot naturrätten. I Sverige har Högsta Domstolen börjat fungera på samma sätt, t.ex. i fallet Åke Green.

I Tredje riket hade familjen slagits sönder genom nedmontering av äktenskapslagstiftningen och främjande av att barn föddes utom äktenskapet. I sin regeringsdeklaration skriver 20-julimännen: ”…lyckliga familjer, hållbara äktenskap och friska barn finns bara där man bygger på ansvaret inför evigt giltiga lagar.” Det var just dessa ”evigt giltiga lagar” – t.ex. äganderätt, föräldrarätt och yttranderätt – som hade brutits ned i Tredje riket. I det nya Tyskland och det nya Europa återupprättades de.

Hos Adolf Hitler fanns inget medvetande om att varje makt begränsas av evigt giltiga lagar. Därför saknade han också respekt för den enskildes samvete. Det var han, som hade makten genom riksdagsmajoritet, och de statsanställda skulle lyda utan att fråga. Ett samtal mellan Hitler och 20-julikretsens ledande man, generalöverste Beck, visar detta. 1938 frågade Beck direkt, om Hitler avsåg att börja krig. Hitler svarade att krigsmakten är ett redskap för politiska beslut, och den skall lyda utan att diskutera. Beck svarade: ”Denna ståndpunkt är oacceptabel för mig som chef för generalstaben. Jag kan inte ta ansvar för beslut, som jag inte kan godkänna.” Därmed begärde han sitt avsked och vägrade att vidare beträda sitt ämbetsrum.

Många av 20-julimännen var övertygade kristna. En av dem, general Hans Oster, uttryckte det så: ”Vi fruktar inget utom Guds vrede.” Medvetandet om det yttersta ansvaret gjorde möjligheten till framgång till en andraplansfråga. Även om attentatet misslyckades fick syftet bakom det större genomslag än någon kunde ana: rättsstaten återupprättades i hela Europa. Det innebär för oss ett ansvar att också försvara den.

Christian Braw är präst, författare och docent vid Åbo akademi. Hemsida: www.christianbraw.se.

Etienne Gilson – nythomistisk historiker

Étienne Gilson (1884-1978)

KRISTDEMOKRATI | Återigen presenterar Tradition & Fason en översättning av en av de filosofer som under mellankrigstiden aktualiserade thomismen och personalismen – de idémässiga grunderna för den kristdemokratiska rörelsen. Denna gång är det den franska filosofen och historikern Etienne Gilson som har översatts. Tidigare har här översättningar av Jacques Maritain och Emmanuel Mounier presenterats.

Vårt syfte med att uppmärksamma den moderna kristdemokratins filosofiska grunder är att hjälpa den nutida kristdemokratiska rörelsen i Sverige att förstå sitt politiska sammanhang och sin ideologiska kontext.

Precis som i fallen med Maritain och Mounier är det Hugo Fiévet som översatt texten av Etienne Gilson. Den presenteras nedan med ett förord av Fiévet.

Mycket nöje!

Redaktionen

***

FÖRORD

Hugo Fiévet

Utanför den franska kulturkretsen är han idag till stor del bortglömd men hans gärning för att återpopularisera den tänkare han höll högst av alla bland de västerländska klassikerna står sig fortfarande. Den franske filosofen och historikern Etienne Gilson vigde hela sin akademiska livsgärning till att analysera, försvara och popularisera Thomas av Aquino.

Etienne Henri Gilson föddes 1884 i Paris i en varmt religiös familj. Efter examen vid det prestigefyllda gymnasiet ”Lycee Henri IV” påbörjar han sin filosofiska skolning vid Sorbonne och College de France. Han undervisas där av den på T&F tidigare omvända vitalistiske och antimaterialistiske filosofen Henri Bergson. 1913 framlägger han sin doktorsavhandling Friheten hos Descartes och teologin (fr. La Liberté chez Descartes et la théologie). Infallsvinkeln är ovanlig men typisk för Gilson. Han söker efter spår av den skolastiska metoden i René Descartes tänkande. Tankarnas genealogier skall bli något av hans framtida signum. Hans akademiska karriär är lysande. Han undervisar på bägge sina tidigare lärosäten och deltar i grundandet och utvecklandet av akademiska tidskrifter och det påvliga institutet för medeltidsstäder i Kanada. Hans karriär kröns med den högsta utmärkelsen 1946 då ha upptas i kretsen av ”de odödliga”; han väljs in i den Franska Akademien.
Etienne Gilsons angreppssätt när det kom till filosofin var oftast historikerns. Inte för att på reduktionistiskt manér förminska metafysikens giltighet, men de olika systemens framväxt och utveckling intresserade honom mycket. En av de system han kommer att viga mycket stor tid åt är just det thomistiska. Hans föga originella, om än excellenta, biograf står i viss kontrast till hans desto djärvare intellektuella produktion.

För Etienne Gilson är thomismen inte en form av skolastik. Den har visserligen sin grund i dessa miljöer men blir för Gilson genom sin objektiva och empiriska världsbild närmast ett uppror mot skolastikens spekulativa och rationalistiska synsätt. Tesen må idag vara att betrakta som tämligen vederlagd. De flesta historiker betraktar idag ofelbart thomismen som en skolastisk riktning; om än med sina unika drag. Situationen är dock idag radikalt annorlunda än under Gilsons dagar. Medeltiden som epok är idag en återupprättad period inom historieforskningen. Under 1800-talet pågick fortfarande en ideologiskt färgat förminskande av en av Europas viktigaste kulturepoker. Idag kan ingen akademiker längre använda termen ”Dark Age” utan att betraktas som vulgär – under Gilsons dagar var det en självklarhet. Gilsons märkliga vilja att skilja sitt hjärtebarn thomismen från dess tillkomstmiljö kan kanske förklaras av det utbredda medeltidsföraktet. Något ligger det ändå i Gilsons ansats. Samtidigt som dess tillkomst är tydligt betingad av sin tid vilar det något evigt över thomismen. Det är svårt att tänka sig att Descartes eller Kants tänkande skulle göra en storstilad comeback sisådär år 2300. Thomismen gjorde denna resa! Den kom tillbaka efter att till stor del ha slumrat under femhundra år.

Vari består då Etienne Gilsons gärning som gör honom värd att nämna på nytt? Likt få andra bidrog Etienne Gilson till arbetet att återföra Thomas av Aquinos tänkande till framkanten av det humanistiska arbetet. Från att en gång haft en mycket framstående position inom kyrka och akademi var Thomas under 1800-talet undanskymd i den förra och förtalad i den senare. För den som är intresserad av den kristdemokratiska rörelsens tänkande, är den parallella utvecklingen av nythomismen något som bara måste tas med i beräkningarna. Startskottet för bägge rörelserna skjuts nämligen av en och samma man, påve Leo XIII. Kristdemokratin genom encyclican Rerum Novarum 1891 och nythomismen genom Aeterni Patris 1879. Trots att den senare har ett mycket smalare syfte än man kanske kunnat tänka sig; modernisering av kurslitteraturen för prästkandidater, möts projektet av en sådan våldsam entusiasm även utanför de kyrkliga kretsarna att de nythomistiska svallvågorna skall gå höga en lång period framåt. Thomas av Aqunio är dock en viktig tänkare för oss alla. Hans utveckling av naturrätten och återintroducerande av Aristoteles har haft mycket stor påverkan på många senare tänkare. Men det allra viktigaste i hans tänkande förblir ändå syntesen, viljan att varken upphäva ett jota av det grekisk-romerska arvet eller den judeo-kristna uppenbarelsen, utan låta dem sammansmälta till en ny och än starkare enhet.

Thomas är en svårläst författare, det måste påtalas, och den tunga terminologin gör att man lätt tappar bort sig även i de mindre verken. Till vår hjälp har vi dock otaliga guider och sammanfattningar om honom och hans tänkande. Och ta verkligen chansen att bekanta Dig med honom käre läsare; för att utforska Thomas av Aquinos tänkande är sannerligen en otroligt befriande och fascinerande fräsch upplevelse i vår samtid som ju ibland filosofiskt kan tyckas helt försjunken i relativism, nihilism och navelskåderi.

Den översatta text som här föreligger är ett utdrag ur förordet till Etienne Gilsons bok Thomas d’Aquin från 1930. Flera fina biografier har skrivits över Thomas. Den här tidigare avhandlade Jacques Maritain har skrivit en, den för de mer anglosaxiskt inriktade bekante ”paradoxprinsen” G. K Chesterton en annan. Denna text har aldrig tidigare översatts till svenska.

Hugo Fiévet, Strasbourg, maj 2011

***
Förordet till biografin Thomas d’Aquin
Paris; 1930
Av Etienne Gilson (Översättning: Hugo Fiévet)

Född 1225 på slottet Roccasecca i grevefamiljen Aqunio lämnades han som femåring av sina föräldrar som oblat [översättarens anmärkning: klosterbarn] till det närliggande klostret Monte Cassino, där de hoppades att han skulle bli abbot och utöka familjens inflytande. Efter ett tiotal år i benediktinerklostret skickades han till universitetet i Napoli, där han även kom i kontakt med dominikanerorden och tog steget att inträda i den. Hans familj gjorde kraftigt motstånd mot detta tilltag helt emot deras planer – men till föga nytta. Thomas studerar vid universitetet i Paris från 1245 till 1248 under ledning av Albert den store, därefter i Köln 1248-1252 under ledning av densamme och kommer slutligen tillbaka till Paris 1252 där han examineras i teologi. Han undervisar där till 1259 och sedan från 1256 till 1268 i Italien, oftast vid den påvliga kurian, och reser sedan tillbaka till Paris för vidare undervisning 1268 till 1272. Kallad av påve Gregorius X att delta i konciliet i Lyon, insjuknar han på vägen och dör den 7 mars 1274 på cistercienserklostret Fossanova nära Terracina.

Vid sin död efter ett relativt kort liv vigt helt åt intellektuellt arbete lämnade Thomas en ansenlig produktion efter sig. En lång serie av kommentarer till Aristoteles viktigaste verk, varav utgivningen påbörjades 1265 och pågick ända fram till slutet av hans liv, ger oss möjlighet att närmare studera det teologiska innehållet i hans lärosystem. Verk som Scriptum super libros Sententiarium [översättaranmärkning: kommentarer till Peter Lombards famösa ”Sentenser”], Summa Contra Gentiles, Compendium Theologiae och Summa Theologica innehåller de systematiska utläggningarna av hans lära. Denna mycket rika produktion låter sig dock inte förklaras utan lyckliga omständigheter och ett extremt välreglerat arbetsliv.

Traditionen framställer honom som lång, korpulent, mycket fåordig och vi skall utifrån hans egen lära se att han betraktade det mänskliga ideallivet som ett präglat av oupphörlig kontemplation med undantag för de stunder av ro som behövs för att detta skall kunna fortgå utan avbrott. Men man har misstagit sig grundligt angående denne mans liv om man bortser från att den fasta punkt som närde honom var den religiösa. Han vigde hela sin tankekraft åt att utveckla ett djupgående system med den kristna läran och att visa på enhetligheten i detta tankesystem, som gav möjlighet att med samma ord tolka förnuftets koncept likaväl som trons sanningar. Samtidigt visste även Sankt Thomas att förbehålla mystiken den plats den krävde i hans teologiska system, och sättet på vilket han talade om detta överrensstämmer med vittnesbörden om hans liv på vilket han visste att tillämpa det. Man vet att kort innan sin död avbröt han arbetet med Summa Theologica till följd av en extas, och när man bad honom återuppta arbetet svarvade han bara ”jag kan inte längre, ty allt jag har skrivit verkar för mig som inte mer än hö”.

Samtidigt som det enda vi här skall bekanta oss med i detta enorma verk är etiken, skulle det vara helt fåfängt att studera dess karaktär utan koppling till verkets helhet. Det första villkoret för att förstå den thomistiska moralen är att förstå att det i thomismen inte finns någon särmoral; man kan inte förklara tanken som ligger bakom själva utläggningen utan att definiera thomismens hela väsen. För historikern som studerar Thomas verk för dess plats i det kristna tänkandets historia framstår två ting som särskilt uppenbara – thomismens otroliga nymodighet och hur snabbt den slog igenom trots den kritik som fanns mot den (och till viss del fortfarande finns). Om man försöker specificera vari denna läras nymodighet ligger, tänker man givetvis omedelbart på den enorma roll Aristoteles tänkande spelat för det thomistiska tankesystemet. Om vi håller oss inom etikens ram är det tydligt att Summa Theologica är det första verket av sin sort där boken Den Nichomakiska etiken har spelat en så avgörande roll. När vi tittar närmre på detta, kan vi inte annat än slås av den avgörande roll detta spelat för hela filosofins historia, inte bara den kristna utan även den humanistiska. Att ett verk som presenterar sig själv som den fullödiga sammansmältningen av de religiösa sanningar på vilken människan måste tro för att försäkra sig om sin frälsning genom Jesus Kristus samtidigt anser sig i sitt system integrera det helleniska livsidealet såsom Aristoteles hade frambragt det enbart genom förnuftets kraft – är för mig beviset att thomismen under 1200-talet lyckades att vidareutveckla hela civilisationens samlade kapital. Genom att ta detta steg gav Thomas oss på intellektuellt vis lösningen på ett problem av vilken det mänskliga tänkandet tidigare lidit mycket och genom vilket han initierade en mycket fruktbar framtid. Denna motsättning som sedan kristendomens ankomst drivit representanterna för den klassiska kulturen och bekännarna av den nya tron mot varandra, är en motsättning som inte bara hetsar den ena människan mot den andra, men som ännu mer och ännu oftare driver två personer inom samma individ mot varandra. Den ene som inte ser vägen till frälsning någon annanstans än i den kristna religionens radikala övernaturlighet och den som inte kan ge upp och förneka hellenismens livsideal och arv.

Denna fruktbara framtid är det som vi kallar Renässansen och hela den moderna civilisationen. Ja det var verkligen den grekiska stadsmänniskan, såsom i den Nichomakiska etiken, som återtog sin plats i Kristendomen och tog plats där utan att överge något av sina legitima behov. Man kan säga att de frågor om människosläktet som besvarats i det förgångna garanterar enhetligheten i dessa frågor långt senare. Men än mer, lösningen på denna fråga i den kristna läran var inte möjlig utan detta pris, och Sankt Thomas hade inte bara som sin avsikt att visa att den grekiska människan med perfekt precision kunde anpassa sig till Kristendomen med alla sina övernaturliga delar såsom tron och nåden, utan att den dessutom skulle komma att förverkliga hellenismens alla löften.

Detta är också anledningen till att koordinationen av aristotelismen med kristendomen inte gjorts hos Aquino som ett närmande av två heterogena realiteter, utan som ett infriande av naturens löfte om en nåd som upphöjer samma natur; en hellenismens oförväntade fulländning som inte blir helt fulländad förrän den går upp i Kristendomen. Detta är även slutligen anledningen till att Renässansen, när det kommer till dess första uttryck, växer fram på 1200-talet. Det är den rent estetiska renässansen och de uttryck som skulle resultera däri som skedde på 1400- och 1500-talet, och som var dess sista men absolut inte dess viktigaste uttryck.

Därför kan vi säga att när Guillaume Budé 1535 ställde sig frågan [om hellenismen och kristendomen] i De Transitu hellenismi ad christianismus hade redan Sankt Thomas teologi sedan länge gjort detta övergångsproblem överflödigt genom att placera hela kristendomen i det hellenistiska arvet. Om vi i ett ord skulle sammanfatta det första och mest urskiljande i den thomistiska moralen, skulle vi säga att det är en kristen humanism, och med detta vill inte sägas att den är ett godtyckligt blandande av humanism och kristendom, utan att den snarare uppvisar en välgrundad kristen identitet i vilken hela humanismen finns innesluten, en fullödig humanism som inte finner sitt fulla uttryck någon annanstans än just i kristendomen.

***

Konservatismen inom arbetarrörelsen (II)

S-valaffisch 1940 - Känns avlägsen idag

Nog är det otvivelaktigt så att socialdemokratin lånat ett och annat från konservatismen. Den klassiska socialdemokratins storhetstid under 30-, 40-, 50-, och delar av 60-talen präglades mycket av konservativt färgad arbetarmoral, patriotism, traditionella familjevärderingar och samhällsgemenskap, ja till och med ett visst mått av kristenhet. Sannolikt förklarar det hur man lyckades så väl med att vinna så många väljare. Denna epoks Socialdemokrater var i mångt och mycket ansvarskännande och pålitliga personer, som förmådde lugna väljarna att de stod för stabilitet och försiktiga reformer.

Östen Undén - En tidig radikalsocialistisk utopist

Parallellt med dessa ”högersossar” har dock hela tiden funnits ett radikalt drag, av revolutionärer, utopiska sociala ingenjörer som med Marx och Engels i bakfickan trott sig kunna bygga det eviga lyckoriket, och vars hat mot det borgerliga samhället och dess värderingar måste ha tett sig mycket främmande även för många av deras partibröder. Dessa krafter befann sig länge i periferin. Sossarna gjorde sig tidigt av med sin vänsterfalang (ni vet de som Ohly med en tår i ögat av stolthet refererar till när han talar om sitt partis stolta historia).

Nästa steg bakåt för radikalerna var kohandeln 1932, då sossarna på allvar klev in mot mitten och inledde samarbete med de klart jordnära herrarna i Bondeförbundet. Andra världskriget, och det därpå följande kalla kriget inbjöd inte heller till några radikala utsvävningar, utan krävde ansvarstagande och nationell samling. Hela denna period frodades dock radikalismen i skuggan av pragmatiker som Per-Albin Hansson och Tage Erlander. Jag behöver bara nämna Alva Myrdal, Ernst Wigforss och Östen Undén, så inser nog alla att sossarna alltid dragits med knallröda utopister.

Palme och Schori visar sina rätta ansikten

Det som plötsligt och radikalt skiftade styrkeförhållandena inom socialdemokratin var 60-talets radikala strömningar. På mindre än ett decennium förvandlades socialdemokratin från ett pragmatiskt mittenparti, till ett ideologiskt och dogmatiskt socialistparti. Visst fanns det kvar många gammelsossar, men nu var det radikalerna, anförda av den nya partiledaren Palme, som höll i taktpinnen. Palme må ha hur högborgerlig bakgrund som helst, men i ord och handling är det inget tvivel om att han anslöt sig till den radikala och utopiska vänsterströmning som tidigare utgjort en partiperiferi. Man kan spekulera i om Palme var en opportunist som såg vart vinden blåste, och lät sig blåsas med den ända in i Rosenbad, eller om han verkligen var en tvättäkta dogmatisk socialist, men faktum kvarstår, det var detta som blev hans linje. Jag kan svårligen tänka mig något mindre konservativt än Palme, i alla fall i vår ganska beskedliga svenska kontext.

Radikalismens grepp om Socialdemokratin började förvisso lossna redan på 80-talet, när det börjat stå klart för partiet att de mest radikala lösningarna faktiskt kan kosta även sossarna ett val. Med Persson fullbordades sossarnas återgång till den ekonomiska vänstermittfåran, men i andra avseenden gick något 1968 – detta den västerländska civilisationens annus horribilis – förlorat mera permanent för socialdemokraterna. Den socialdemokrati som på 90-talet återvände från den planekonomiska mardrömmen hade då blivit ett parti där patriotism, arbetarmoral, familjevärden och samhällsgemenskap lyste med sin frånvaro. I dess ställe hade vi fått multikulturalism, individualism, mygel, hbt-fundamentalism, och feminism. Praktiskt taget alla spår av det konservativa arvet hade suddats ut. I dess ställe lånades en del av det sämsta från liberalismen in.

Sven Andersson(s) - Daltade inte med kommunisterna, varken hemma eller på andra sidan Östersjön

Om vi lämnar det socialdemokratiska partiet och går till dess traditionella kärnväljare, arbetarklassen, så tror jag nog att en stor del av dem faktiskt inte hängt med i partiets omdaning. För dem är det mera pragmatiska och traditionella värden som gäller, inte könsneutrala toaletter. Problemet för dessa väljare är att man dels ofta röstar efter vana eller grupptryck, och således väljer (s) trots att man inte gillar deras politik (eller kanske inte är medveten om att den ändrats sedan Erlanders dagar), dels att man faktiskt saknar bra alternativ. Alliansen är faktiskt inget bra alternativ för en gammelsosse. Faktum är att de är ungefär samma sak, bara lite mera marknadsliberala (vilket inte är något plus för en gammelsosse).

Ett mindre dåligt alternativ tycks då SD ha varit. Där finner gammelsossen en hel del av det som saknas hos dagens sossar. Att partiet fått så starka framgångar bland just LO-medlemmar, trots att partiet har en del tämligen extrema inslag, och trots att det har varit förmeål för sådan smutskastning från etablerade partier (inte minst sossarna), vittnar om hur övergivna många arbetare känner sig. Jag tror att detta är något för oss (höger)konservativa att fundera över. Det finns sannolikt ganska många konservativa nära den ekonomisk-politiska mittfåran som är lika övergivna av de traditionella partierna som vi är, som nog för det mesta köper våra åsikter i frågor om försvar, brottsbekämpning och familjepolitik, men som har en något mera skeptisk syn på marknaden än vad vi har. Kanske, kanske finns här underlag för ett verkligt konservativt parti.

Patrik Magnusson



Organisationer & information


Konservativt Forum samlar klassiskt konservativa runtom i Sverige till diskussion och arrangerar bl.a. en årlig konferens.



Emprons informationsportal Konservatism.se har utmärkta sammanfattningar och fördjupningsmaterial om konservatism på svenska.


Föreningen Heimdal i Uppsala är Sveriges största och äldsta politiska studentförening. Föreningen verkar sedan 1891 för en reformvänlig konservatism.



Sprid ordet... stöd Tradition & Fason på Facebook!

Antal besökare

  • 950,446 träffar
Bloggtoppen.se

Politik bloggar