Svensk konservatism – en historik

INTELLEKTUELL KONSERVATISM I SVERIGE

HÖGERHISTORIA | Den svenska idékonservatismens historia går tillbaka över 200 år. För att ge en god överblick tecknas här dess huvuddrag mot bakgrund av den politiska historiens utveckling. Av detta skäl har också en mängd detaljer uteslutits som finns samlade i ett 27 sidor långt outgivet manus av artikelförfattaren, och som täcker in samtliga delar av svensk konservatism genom tiderna. Artikelförfattaren vill rikta ett särskilt tack till Bertil Häggman för betydande bidrag till denna artikel. En engelsk version av densamma har tidigare publicerats i den paneuropeiska konservativa tankesmedjan Center for European Renewals nyhetsbrev The European Conservative nr 4 2010. Timbro har två gånger erbjudits bokprojektet men visat obefintligt intresse.

Genom historien har Sverige varit relativt isolerat från Europa, fastän landet kristnades från kontinenten under 1000–talet och blev ett av de första protestantiska länderna under 1500–talet. Denna isolering började brytas under industriella revolutionen på 1800–talet, och under 1900–talet stöptes Sverige om till en socialistisk (socialdemokratisk) stat. Men vi har också en historia som en av Europas stormakter mellan 1600– och 1800–talen, med Finland som östra rikshalva och med provinser runtom Östersjön såväl som kolonier i Nordamerika, Karibien och Afrika.

Svensk konservatism har mycket av sina rötter i den nationalism som under 1800–talet följde på den svenska stormaktens nedgång, och hänger likaså intimt samman med rojalismen – något som kan te sig lite märkligt för andra européer där konservatismen mer betraktas konservatismen som ett utflöde av adelns maktsträvanden mot en alltför centraliserad kungamakt. För Sveriges del hänger det samman med att vi utigenom större delen av vår historia har haft självägande bönder med sin egen parlamentariska representation jämsides adel, präster och borgare. I detta avseende är Sverige unikt: vi har inte haft något slaveri eller livegenskap sedan 1335. Som en konsekvens av detta har kungen alltid varit ”folkets kung”. [En artikel på detta tema kan läsas här]

Det är socialdemokratins uppgång och övertagande av både de politiska församlingarna och akademierna (dess första statsminister Hjalmar Branting valdes 1921) tillsammans med de faktum att konservatismen var populär före Andra världskriget och att modernismen gjorde sitt intåg under 1930–talet, som har medfört att den fasats ut ur både det politiska och intellektuella livet efter 1950–talet. Icke desto mindre har den svenska intellektuella konservatismen en historia som går tillbaka till 1700–talet, och den har aldrig blivit helt utrotad som i kommunistländerna. Föreningen Heimdal, den välkända studentföreningen i Uppsala, har sin ringa storlek till trots spelat en avgörande roll när det gäller att hålla konservatismen vid liv under 1900–talet. Detta samtidigt som Högerpartiet/Moderata samlingspartiet (som officiellt påstås vara vårt ”konservativa parti”, fastän detta knappast är korrekt idag) varken har varit kapabla eller ens intresserade av att bevara konservatismens legitimitet i svensk samhällsdebatt.

Sent 1700–tal och tidigt 1800–tal

Peter Forsskål (1732-1763)

Sverige gjorde betydelsefulla bidrag till den protokonservativa filosofiska debatten vid 1700–talets mitt. 1759 publicerade Peter Forsskål (1732–1763) pamfletten ”De libertate civile”. Vid denna tidpunkt upprätthöll Sverige goda kontakter med det tyska universitetet i Göttingen, vilket internationellt betraktades som ett center för intellektuell kritik mot den radikala franska Upplysningen. Det förefaller faktiskt som att den konservativa idébildning som senare utmejslades av Edmund Burke har en tydligare koppling till idéer inom den tyska kultursfären än strömningar på andra håll. Det är fullt möjligt att det har funnits ett direkt inflytande av detta tyska tänkande på Burke själv, eftersom Göttingen vid denna tid var del av kungadömet Hannover som då var i allians med Storbritannien.

Genomslaget av Forsskåls ”De libertate civile” i debatten i Göttingen var betydande, och han utnämndes till korresponderande ledamot av Kungliga vetenskapssocieteten. De viktigaste beståndsdelarna för att kunna kallas en konservativ skrift finns där, inklusive fosterländskhet, försvar av civilsamhället och ”liberal arts”, vikten av moral, frihet under ansvar, förespråkandet av bildning, uppdelning mellan offentligt och privat ägande, förespråkande av samhällsgemenskap och perspektiv på ens egen roll i helheten, ofullkomlighetstanken och viss förnuftskritik. Forsskål var inte någon utopist, han var motståndare till revolution, han var emot imperiebyggande och kritiserade Karl XII (1682–1718) för att dennes krig lämnat Sverige utarmat på folk, livsmedel och pengar. Denna kritik mot imperialism och kungligt envälde, liksom mycket annat hos Forsskål, känns igen hos Burke. Forsskål var tydligt influerad av David Hume, och stod i nära idémässig anknytning till de samtida common sense–filosoferna i Skottland. Det har även gjorts gällande att Forsskål har influerat Immanuel Kant, som ju också betytt mycket för den konservativa idébildningens framväxt. [En fördjupande artikel om Forsskål kan läsas här]

Gustav III (1746-1792) sympatiserade med och stöttade Edmund Burke.

1772 genomförde Gustav III sin statskupp och återupprättade det kungliga enväldet. Likväl har många argumenterat för att detta ska betecknas som en delvis konservativ statskupp mot en radikal regim. Som regent fick Gustav III svensk kultur att blomma mer än någon annan kung. Han var stark motståndare till Franska revolutionen och deltog aktivt i kampen mot de nya, revolutionära makthavarna i Paris. Gustav III var händelsevis också en stor beundrare av Edmund Burke. Kungen läste själv dennes Reflektioner om franska revolutionen (recension här), och det är belagt att han delade Burkes syn på Europa före och under Upplysningstiden. Kungen gav t.o.m. Burke en mindre svensk statspension.

Burkes inflytande på praktisk svensk politik hänger annars i huvudsak samman med 1809 års regeringsform, som upprättades efter det kungliga enväldets avskaffande. Detta särskilt genom Hans Järtas (1774–1847) arbete, han betraktas som en av de allra första ideologiska konservativa svenskarna och har sagts vara det närmaste vi kommit en ”egen” Edmund Burke. Vid tiden för antagandet av 1809 års regeringsform hade också de första konservativa idéerna börjat slå rot i svensk samhällsdebatt. RF 1809 förblev vördad och älskad fram till dess att Socialdemokraterna ersatte den 1974 med en ny regeringsform som idag anses ha varit ett juridiskt hafsverk redan när den genomdrevs.

1809 gick Sverige in i det sista krig vi utkämpat, mot Danmark och Ryssland. Kriget slutade med att vi förlorade den östra rikshalvan till Ryssland (vad som sedermera blev Finland) och vann Norge (som varit i union med Danmark sedan 1300–talet). Unionen med Norge varade fram till 1905. Dessa händelser betydde väldigt mycket för formandet av den svenska nationella identiteten – och av svensk konservatism fram till Andra världskriget då allting kom att vändas upp och ner.

Svensk ”folkkonservatism” under 1800–talet

Svensk intellektuell konservatism hade sin första blomstringstid under 1800–talets första halva, och framför allt tre politiska filosofer företrädde konservativt orienterade läror: Nils Fredrik Biberg (1776–1827), Samuel Grubbe (1786–1853), och Christopher Jacob Boström (1797–1866). Dessa tre var i sin tur påverkade av konservativa strömningar i resten av Europa: Immanuel Kant, Johan Gottlieb Fichte och Friedrich von Schelling, liksom Adam Müller, Carl Ludwig von Haller, Friedrich Schleiermacher samt Friedrich Heinrich Jacobi.

Nils Fredrik Biberg var professor i praktisk filosofi vid Uppsala universitet från 1810 till sin död. Han verkade främst som statsteoretiker och företrädde en mera liberal konservatism. För Biberg framstod t.ex. sammhällsfördraget som positivt och han lade stor vikt vid individens frihet i förhållande till staten. Samuel Grubbe var i mycket Bibergs lärjunge och efterföljare. Liksom Biberg undervisade han som professor i filosofi vid Uppsala universitet. Mellan 1840 och 1844 var han chef för ecklesiastikdepartementet. Grubbe var till skillnad från de flesta konservativa teoretiker på den tiden inte någon anhängare av kungamakt. En republikansk statsform liksom den i Förenta Staterna, ansåg Grubbe vara idealisk.

Christopher Jacob Boström efterträdde Grubbe som professor i filosofi vid Uppsala universitet. Han var mycket beundrad och har kallats ”Sveriges störste filosof”. Boström utvecklade en syntes mellan Platon och Friedrich Hegel grundad på ortodox teism. Samhället var enligt Boström organiskt, och dess gemenskaper hade liksom individerna egna mål. Statens huvudmål var rättvisan – dess egen lag, och det åligger människorna att göra Guds gärningar på jorden till sina egna gärningar, menade han. P.g.a. Boström hade aldrig hegelianismen som sådan något genomslag i Sverige, istället var det Boströms Hegel–influerade idéer som debatterades.

Erik Gustaf Geijers (1783-1847) författarskap bidrog starkt till att popularisera konservativa idéer och värderingar i 1800-talets Sverige.

Av stor betydelse för den svenska konservatismens utveckling var historikern och diktaren Erik Gustaf Geijer (1783–1847). Som konservativ var Geijer påverkad av den tyske revolutionskritikern Adam Müller liksom av den historiska skolan. I likhet med den senare betraktade Geijer staten som en organism och försvarade de etablerade institutionerna. Influerad av Burke förstod han också samhällets etiska, rättsliga och konstnärliga värden som historiskt betingade. Som historiefilosof betonade Geijer å ena sidan traditionen, å andra sidan den fria viljan. Som diktare företrädde han i sin tidiga lyrik en stark patriotism. Han tog 1811 del i bildandet av Götiska förbundet, en organisation som sedan Sverige förlorat Finland försökte stärka den historiska känslan och de nationella sinnena. Geijer är emellertid idag mest känd för sitt avfall från konservatismen, och sina betydande bidrag till en utvecklad svensk liberalism.

Oskar II (1829-1907) på en högerpolitisk affisch kring sekelskiftet.

Med sitt skönlitterära författarskap och sin poesi var Geijer del av den s.k. romantiska skolan som med stor framgång bidrog till att göra konservativa och nationalistiska värden populära i 1800–talets Sverige. Två andra viktiga författare inom den romantiska skolan var Esaias Tegnér (1782–1846) och Erik Johan Stagnelius (1793–1823). Under 1800–talets andra hälft formligen blomstrade konservativa värderingar och idéer i det svenska samhället, jämsides nationalism och rojalism. Oskar II (1872–1907), Sveriges siste krönte kung, är alltjämt en välkänd symbol för svensk folkkonservatism under denna epok.

Det var också under denna period, närmare bestämt 1891, som den konservativa studentföreningen Heimdal grundades, ursprungligen som en politisk diskussionsförening bland högersinnade studenter i Uppsala. Efter en period som folkbildningsorganisation utvecklades Heimdal fr.o.m. 1910 till att bli en politisk studentförening bekännande sig till ”reformvänlig konservatism”. Sedan 1962 ger föreningen ut Tidskriften Heimdal (de tre första åren hette den dock Hornstötar respektive Heimdals Hornstötar), med varierande ämnen inom framför allt konservativ och liberal idébildning och opinionsbildning skrivet av studenter och politiker. De borgerliga partiledarna har en tradition att publicera artiklar i tidskriften under valåren. Många medlemmar av Föreningen Heimdal har blivit ledande konservativa intellektuella och politiker, däribland två av Högerpartiets partiledare. [Föreningen Heimdals hemsida]

Sekelskiftets stora konservatism–debatt

Runt sekelskiftet 1899–1900 vidtog en omfattande konservativ idédebatt. Flera olika konservativa läger formerades, och två huvudströmningar framträdde: en kring Harald Hjärne (1848–1922), och en annan kring Pontus Fahlbeck (1850–1923) och Rudolf Kjellén (1864–1922). Samtliga tre var professorer, och både Hjärne och Kjellén som sådana mycket framstående i sin samtid.

Harald Hjärne (1848-1922)

Harald Hjärne var professor i historia vid Uppsala universitet, och hedersledamot i Föreningen Heimdal. Från början liberal blev han 1902 invald i riksdagen som konservativ. I sitt tänkande förenade han idégodset från Edmund Burke, Benjamin Disraeli och Otto von Bismarck. Han hade en historicistisk åskådning där individerna stod i centrum för utvecklingen. De centrala begreppen i Hjärnes författarskap var rättvisa, kultur, stat och kristendom. Enligt Hjärne hade den svenska nationen ett arv att försvara, dess kulturella och civilisatoriska arv – fosterlandets intressen stod över partier, samhällsgrupper och individer. Vid denna tid ansågs Sverige ha en historisk mission som civilisationens yttersta utpost mot ett imperialistiskt och makthungrigt Ryssland. Sverige hade trots sin mycket mindre befolkning hållit Ryssland tillbaka i över 500 år – och Sverige var det enda land som lyckats inta Moskva (år 1610). Väl att märka var Hjärne av uppfattningen att det nationella intresset i sin tur bör underordnas mera allmänmänskliga ideal, och sålunda inte för den ”nationernas kamp” som kommit att känneteckna nationalismens ideologiska vagga. Symptomatiskt nog var Hjärne också anglofil, i ett Sverige där tyska influenser sedan 1870–talets industriella revolution varit starka. Idag skulle man kalla honom för socialkonservativt orienterad – han stod också upp för nödvändigheten av ekonomiska och sociala reformer för att uppnå större social rättvisa. Hjärne skrev inte många tjocka böcker, istället skrev han mängder av småskrifter.

Som historiker var Hjärne något av ett geni. Han utvecklade nya metoder, och fostrade en hel generation av historiker. Till Hjärnes lärjungar kan räknas nationalekonomen Eli Heckscher (1879–1952, far till Gunnar Heckscher), rättsvetaren och politikern Karl Gustav Westman (1876–1944), historikern och politikern Samuel Clason (1867–1925) och historikern Nils Ahnlund (1889–1957). [Läs mer om Harald Hjärne här]

Vid sidan om Hjärne bildade alltså Pontus Fahlbeck och Rudolf Kjellén den andra huvudinriktningen inom det tidiga 1900–talets svenska konservatism. Av dem är det dock endast Kjellén som idag är någorlunda ihågkommen. Internationellt har Kjellén högt anseende medan hans namn i Sverige är något kontroversiellt. Pontus Fahlbeck var främst statistiker, också han professor. Politiskt var han protektionist, och han var den förste som utvecklade en omfattande kritik mot socialismen. Rudolf Kjellén för sin del är en av Sveriges främsta statsvetare genom tiderna och åtnjuter än idag internationellt stor respekt som grundare av geopolitiken som akademisk disciplin. Därigenom är han en av mycket få internationellt kända svenska filosofer överhuvudtaget. Jämte järnkanslern Bismarck konstruerade Kjellén idén om och modellen för välfärdssamhället. Det är också Kjellén som har myntat begreppet ”folkhemmet”. D.v.s. två av huvudpelarna i Socialdemokraternas politik under 1900–talet – men få minns idag Kjellén som dessas upphovsman. I egenskap av tänkare och riksdagsman för högern företrädde Kjellén en auktoritär patriotism, samtidigt som han ställde sig i huvudsak positiv till socialdemokratin och sympatiserade med Tyskland under Första världskriget. [Läs mer om Rudolf Kjellén här]

Sålunda stod svensk intellektuell konservatism vid denna tid på sin andra höjdpunkt, och enkelt uttryckt var det mycket högt i tak i debatten. Medan Hjärne inspirerade en generation av akademiker vann Kjellén högerungdomens av naturliga skäl mer radikala hjärtan. P.g.a. detta initierade Kjellén vad som skulle bli en politisk utveckling i högerextremistisk riktning inom den organiserade unghögern. Detta kom att gå ut över hans eftermäle i Sverige.

Decennierna närmast efter Andra världskriget

Den svenska idékonservatismens utveckling efter Andra världskriget har i huvudsak hängt samman med Högerpartiet, som blev alltmer liberalt och 1969 ändrade namn till sitt nuvarande: Moderata Samlingspartiet. Erik Anners (1916–1997) var den mest betydelsefulla partiideologen under denna period. Under många år ledde han arbetet med partiets politiska program i en liberalkonservativ riktning. Partiets politik under perioden var dock mer av pragmatisk och icke–ideologisk natur. Harald Hjärne och hans efterföljare försvann som referenspunkter in i historiens töcken, även om denna konservativa idéströmning hade märkbart inflytande på Högerpartiets politik fram till 1965 då Gunnar Heckscher (1900–1987) avgick som högerns partiledare.

I efterkrigstidens Sverige måste Gunnar Unger (1915–1976) framhållas som den mest betydelsefulla konservativa publicisten, även om han inte var någon ideolog och i många avseenden en reaktionär. Han var en upprörd och kvick kritiker av socialstatens avigsidor, kulturradikalismens vådor och 1968–revoltens tokigheter. Unger var samhällsbevararen som ville störta regeringen (då socialdemokratisk) och en stor försvarare av den skönhet och det historiska värde som fanns i gamla hus under en period då Socialdemokraterna med enorm omfattning och hastighet rev ner de svenska stadskärnornas äldre byggnader. I de personporträtt Unger skrev fick opportunister och maktsträvare vad de tålde – medan de plikttrogna, glömda och skapande människorna lyftes fram. Unger skrev i den borgerliga tidskriften Obs! liksom i Högerpartiets idéforum Svensk Tidskrift, och under ett tjugotal år i Svenska Dagbladet som då var väletablerat som den konservativa dagspressens flaggskepp. [Läs mer om och av Gunnar Unger här]

Tage Lindbom (1909-2001)

Den ende konservative filosofen efter 1960–talet som inte haft en direkt koppling till Moderata samlingspartiet är Tage Lindbom (1909–2001). Han började sitt politiska liv som aktiv socialist, och var åren 1938–1965 chef för Arbetarrörelsens Arkiv och Bibliotek (ARAB). Lindboms doktorsavhandling 1938 handlade också om fackföreningsrörelsens uppkomst och tidigaste historia. Under senare delen av sin tid vid ARAB intresserade han sig alltmer för religion och teologi, vilket först medförde att han blev konservativ och senare i livet att han konverterade till islam. 1962 tog Lindbom officiellt avstånd från socialismen med boken Sancho Panzas väderkvarnar. Därefter följde ett tiotal böcker med konservativa, traditionalistiska och antimodernistiska teman jämte andra med religionsfilosofiska och antidemokratiska teman. Hans bok Demokratin är en myt (1991) har översatts till engelska och publicerats med titeln ”The Myth of Democracy”. Framåt slutet av sitt liv fokuserade Lindbom sig på sina privata studier av islam. [Läs mer om Tage Lindbom här]

Konservativa organisationer efter 1970–talet

Från 1970–talets mitt till idag har den svenska idékonservatismens historia bestått av diverse försök att återupprätta konservatismens politiska legitimitet. Mot alla odds har dessa försök lyckats, och konservatism debatteras idag i betydande utsträckning i svenska medier. Men vägen hit har varit en lång och brant uppförsbacke full av hinder.

Med antologin Kämpande konservatism (1971) inleddes den moderna konservativa idédebatten i Sverige.

År 1971 grundades den konservativa tankesmedjan Konservativt Idéforum (KIF). Dess inspirationskällor var två böcker som utgivits samma år. För det första debattboken Kämpande konservatism där begreppet ”värdekonservatism” introducerades för att särskilja den konservativa idéströmningen från de populära missförstånd som länge funnits (och fortfarande finns) kring begreppet ”konservativ/konservatism”. ”Värdekonservatism” förstås här som att politiskt trygga de kulturella värden som har visat sig meningsfulla för folket genom historien. Den andra inspirationskällan för KIF var den nykonservativa rörelsen i USA, som introducerades för svenska läsare genom boken ”Nykonservatismen i USA” av Claes G. Ryn och Bertil Häggman som båda var aktiva medlemmar i KIF.

Ordförande för det ursprungliga KIF var riksdagsmannen och universitetsläraren Birger Hagård. Fram till 1979 publicerade KIF en serie böcker och småskrifter. Initiativet förnyades 1980 av medlemmar av Moderata Ungdomsförbundet, och därefter utvecklades den till en partipolitiskt oberoende organisation. Vid den nya organisationens konstituerande möte höll Tage Lindbom och professor Claes G Ryn var sitt anförande. Efter en kontrovers med det alltmer liberala Moderata Ungdomsförbundet 1981 började KIF att brytas ner. Men under ytterligare några år, fram till 1983, fortsatte organisationen att arrangera seminarier och publicera småskrifter. [Läs mer om Claes G. Ryn här]

Konservativa Sällskapet (KS) bildades av Heimdal–medlemmar 1992 i Uppsala, med fyra journalister i styrelsen. Syftet var att stimulera idédebatt på konservativ grund, sprida kännedom om konservativ idétradition samt diskutera aktuella frågor ur konservativt perspektiv. KS arrangerade seminarier, konferenser, middagar och publicerade ett mindre antal böcker. Efter att ha fått ett ekonomiskt bidrag gav de åren 1997–1999 ut tidskriften Contextus med aktuell konservativ idé– och samhällsdebatt. Genom KS förenades för första gången moderater och kristdemokrater kring de konservativa värdena, även om det skedde i en tämligen begränsad skala. Detta var ett betydande steg mot att visa att konservatismen är en bred och mångsidig idébildning, och att det konservativa förhållningssättet och värdegrunden också kan finnas inom kretsar utanför den traditionella ”höger” som t.o.m. Moderata samlingspartiet själva gjorde sitt bästa för att inte bli associerade med.

År 2000 publicerade en av KS–grundarna, Fredrik Haage, boken Nycklar till modern konservatism. Detta var viktigt, både för att den är en av mycket få böcker om konservatism på svenska som också skrivits av en konservativ, och för att den publicerades av den största borgerliga tankesmedjan i Sverige: Timbro. Haage medverkade 2003 också tillsammans med andra KS–anknytna skribenter i antologin Och sedan – den nya borgerliga idédebatten, med Per Dahl som redaktör. Denna bok kan sägas förorda en breddning av den svenska borgerliga idédebatten i konservativ riktning utan att betona ordet ”konservatism”.

Konservativt Forum (KF) grundades 2002 av tre studenter (däribland undertecknad) som vid tidpunkten ifråga var medlemmar i Moderata Ungdomsförbundet respektive Föreningen Heimdal. KF har blivit något av en arvtagare till KIF och KS, och upprätthåller kontakter med nyckelpersoner från båda organisationerna. KF började som ett nätverk för liberalkonservativa, socialkonservativa och värdekonservativa med en sluten Internet–community, och har sedan 2005 arrangerat årliga konferenser och seminarier med en mångfald framstående talare. De flesta inom KF är också medlemmar av Föreningen Heimdal, Moderata Ungdomsförbundet och Kristdemokratiska Ungdomsförbundet. År 2007 publicerade de KF–anknutna Carl Johan Ljungberg, Christian Swedberg och undertecknad boken Betongväldet som kritiserade svensk socialdemokrati och dess överväldigande inflytande på alla delar av svenskt samhällsliv. Denna bok nämns här inte för sin betydelse för svensk konservatism, utan snarare för att illustrera vad KF har lyckats åstadkomma trots sina magra ekonomiska resurser. Ljungberg, tidigare också KIF–medlem, har idag etablerat sig som Sveriges främste Edmund Burke–expert. Hans doktorsavhandling behandlade Burke, 1990 publicerade han Förnuft och inlevelse, Burke mellan upplysning och romantik tillsammans med Per Dahl, och 2009 publicerade han Edmund Burke på SNS förlag som är ett av Sveriges största bokförlag. [Konservativt Forums hemsida]

Det är också KF–anknutna skribenter som driver det konservativa e–magasinet Tradition & Fason (T&F), en blogg där konservativ idébildning och opinionsbildning publiceras av en liten grupp drivna skribenter och med handplockade gästskribenter. I april 2010 publicerade T&F antologin Konservatism och kapitalism som PDF-fil, med undertecknad som redaktör. I denna utvecklar liberalkonservativa och socialkonservativa skribenter sina olika perspektiv om konservatismens mångfacetterade relation till kapitalism och marknadsekonomi. Dessutom underhåller KF informationsportalen www.konservatism.se vars syfte är att sprida information om svensk konservativ idébildning, tänkare och politiker, allt skrivet av skribenter som själva är konservativa.

Jakob E:son Söderbaum

29 Responses to “Svensk konservatism – en historik”


  1. 1 Patrik Magnusson december 29, 2010 kl. 10:29

    Bravo!

    En intressant genomgång av ett ämne som (föga förvånande) varit tämligen förbisett i Sverige. Man får hoppas att det 27-sidiga manuset så småningom når offentligehetens ljus.

  2. 2 Gustav december 29, 2010 kl. 11:44

    Mycket välskrivet, informerande och intressant. Är nu väldigt nyfiken på ditt bokprojekt!

  3. 3 A B december 29, 2010 kl. 15:49

    Det här solid material, jag föreslår att du självpublicerar din bok genom t.ex. lulu.com eller försöker finna finansiärer genom Heimdal. Vi behöver en bok om svensk konservatism som är heltäckande!

  4. 4 Jan Olof Bengtsson december 29, 2010 kl. 23:16

    Utmärkt – ännu ett steg i rätt riktning för T&F.

    Jag har länge haft lite dåligt samvete för att jag inte bidragit med fler glada tillrop här, men den senaste tiden har jag i alla fall skrivit några kommentarer, och jag funderar på några till.

    Just nu är jag också sysselsatt med att gräva fram uttalanden om SD härifrån som jag kan använda för min pågående diskussion om konservatismen i förhållande till nationalismen i allmänhet, och i synnerhet om samtida mer genuina konservativas inställning till SD, en diskussion som jag hoppas ska visa sig någorlunda allsidig och rättvis när den är avslutad.

    E-magasin var en bra benämning. Jag föreslog en vidareutveckling till webbtidskrift, men på det hela taget är ju T&F redan en sådan. Det enda större steg som kunde tas vore väl därför en pappersupplaga, men det råder ju delade meningar idag om fördelarna med en sådan.

    Hursomhelst, lycka till med fortsättningen!

  5. 5 Söderbaum december 30, 2010 kl. 0:54

    Tack för glada tillrop, det värmer!

    Jan Olof: Tackar för dina synpunkter – och analyser på din egen blogg som jag med stort intresse och behållning tagit del av. Jag lovar också att återkomma med ett lika kvalificerat svar på ditt långa inlägg om min linje i förhållande till SD. En pappersupplaga av T&F vore förstås en dröm, problemet är att hitta finansieringen – det är t.o.m. svårt att hitta någonstans att vända sig för finansiering. Förslag på detta mottas givetvis också tacksamt.🙂 Allt gott!

  6. 6 Per Dahl december 30, 2010 kl. 9:48

    Tack för en intressant artikel. Här kommer några kompletterande synpunkter kring den första perioden.

    Den som bedömer och kanske klassificerar en tidigare epoks politik möter frågor att bena ut. En faktor är den allmänna glidningen i samhällsperspektiv. Vi kan i dag uppfatta inlägg som samhällsbevarande och uppbyggande eftersom de står i relief till vad som sägs nu, 2010. Frågan är om de uppfattades på samma sätt för 250 år sedan. Den tidens omgivning hade ju sina referensramar, ofta långt mer präglade av luthersk samhällsortodoxi än vår. Vi kan alltså uppfatta någon som välgörande konservativ som i sin samtid sågs som förskräckande radikal.

    Här faller tankarna främst på Forsskål. Frågan är då hur meningsfullt det är att sätta etikett på honom. Därmed inte sagt att man ska förneka hans betydelse.

    Ett hinder att ta sig förbi är här att konservativa perspektiv under 1700-talet och det tidiga 1800-talet tenderar att sammanfalla med maktens (grovt uttryckt). I dag kan vi lita på att den som ägnar sig åt att mejsla fram goda konservativa resonemang gör det av egen övertygelse. Kan vi anta samma sak när det gäller aktörer under gustaviansk tid eller karljohanstid? Vi har många exempel från historien på människor som till det yttre inte minst av karriärskäl velat bevara samhällsstrukturer, men som samtidigt privat sannolikt haft helt motsatta tankar. ”Buga då för den mäktige, men så djupt att han inte ser ditt leende” skriver exempelvis Carl Gustaf Leopold (citerat ur minnet).

    När det gäller en person som Burke eller de amerikanska grundlagsfäderna är det enklare, i och med att de levde i en friare politisk miljö. Så också med Tysklands professorer. Men när det gäller svenska ämbetsmän?

    * * *

    När det gäller årtiondena kring 1800 tror jag att man kan ta fasta på diskussionen om dygd, ett centralt begrepp för många dåtida tänkare. Ett fritt samhälle skulle vara beroende av människors dygder. Detta ledde lätt till inställningen att de som inte visade dygd borde reformeras, till slut straffas. Tar man del av vad exempelvis Robespierre säger i sina tal drunknar man i prisande av dygden.

    En ingång är här att intressera sig för dem som inte sätter människors dygd som central för samhället, utan som menar att en social ordning kan fungera genom mer eller mindre spontana faktorer. Ett gott samhälle ska alltså inte vara beroende av en viljeakt, som kräver uppoffringar (en tankefigur som är radikalismens huvudingång).

    Ett gott samhälle ska alltså kunna komma i balans ändå, utan ständig viljeintervention eller politisk intervention. Därmed inte sagt att dygden inte har en roll. Men den ska inte utrustas med politisk makt. Tankefiguren kan då också vändas mot den politiska makten. Den finns, men att den är dygdig innebär inte att den bör utvidgas.

    Finner vi något med denna inställning i Sverige? Här finns ett namn som ofta glöms: den nämnde Carl Gustaf Leopold, medelmåttig författare och intellektuell med den intellektuelles alla fel, i synnerhet en närmast obefintlig integritet.

    Samtidigt möter vi i hans essäer tankar om moderation, om sans och måtta, om vikten av att inte kasta upplysningen över bord, trots revolutionen i Frankrike. Jag tror att vi här möter en uppriktig känsla, en strävan efter humanitet och civilisation. Liksom en acceptans av historiska omslag, utan att han fördenskull förkastar tidigare politiska regimer.

    * * *

    Den svenska politiska arenan mellan 1780 och 1820 hade ytterst få aktörer och gav få tillfällen till idédebatt. Snarare får vi söka debatten på den litterära grannarenan. Här har vi intressant nog ett helt annorlunda läge i de tidigare östra provinserna.

    I och med 1809 måste de svenska intellektuella på andra sidan Östersjön aktivt formulera en politik som stod i bevarandets tecken, bevarandet av friheter gentemot en potentiellt hotande politisk högsta makt. Hos präster som Tengström och jurister som Calonius finner vi sannolikt en långt starkare ådra av konservativt verk än vad vi finner på vår sida av Ålands hav.

    Per Dahl

  7. 7 Söderbaum december 30, 2010 kl. 10:25

    Per Dahl: Tack för synpunkt. Visst är det så, att vad som idag kan uppfattas som välgörande konservativt i sin samtid kan ha uppfattats som förskräckande radikalt. Väl att märka var det dock hos den antiradikala idébildningen i 1700-talets Göttingen som Forsskåls skrift fick stort genomslag. Och radikalismen på den tiden utgjordes till största delen av den idéströmning som sedermera skulle kallas liberalism.

    Jag för min del har heller aldrig sett det som konservatismens essens att bevara det som är. Tvärtom har jag alltid motsatt mig en sådan syn – och det, tycker jag, på goda grunder. För mig är konservatismen en principiellt grundad samhällssyn vars principer kan spåras till Burke, och de som kallar sig konservativa utan att sluta upp bakom åtminstone de flesta av dessa principer betraktar jag helt enkelt inte som konservativa i ordets rätta bemärkelse. Att konservatism bygger på Burke är en etablerad uppfattning bland intellektuella konservativa över hela Europa. Och min artikel rör just intellektuell konservatism.

    Om konservatismen vid sin början formulerades i opposition mot liberalismen, vilket den ovedersägligen gjorde, och om en stor mängd etablerade konservativa principer som går tillbaka till Burke fanns redan hos Forsskål – så tycker jag också det är korrekt att lyfta fram honom som en tänkare som mycket tidigt företrädde en sammanhängande sådan åskådning.

    ***

    Vad sedan gäller det du skriver om dygd, så säger Edmund Burke följande (citerat ur den svenska upplagan av Reflektioner om franska revolutionen):

      ”Samlevnaden kräver inte bara att individernas passioner hålls tillbaka, utan också, enskilt och samfällt, att människans böjelser ofta hejdas, viljan bemästras och hennes passioner underkuvas. Detta kan enbart ske genom en makt utanför henne själv; och inte genom att uppgiften görs avhängig den vilja och de passioner som det är avsikten att tygla och underkuva.” (s. 64)

      ”En man som inte har några begär äger däri en stor frihet och fasthet, ja, även värdighet.” (s. 102)

      ”Otvivelaktigt bör den naturliga utvecklingen av passionerna från svaghet till synd förhindras genom ett vakande öga och en fast hand.” (s. 140)

    Såvitt jag kan se talar detta emot den analys du gör, och stödjer min syn: att den ”äkta” konservatismen alltid har värnat moralens upprätthållande i samhällslivet.

  8. 8 Staffan Andersson december 30, 2010 kl. 14:17

    Jag hoppas att det färdiga manuskriptet tar upp frågan hur konservatism bör förstås och hur de uppräknade personerna skiljer sig från varandra. Man kan vara generös med termen konservativ men bara om man betonar att det rör sig om olika tankesystem. Bara ett litet exempel: För den anglo-saxiska konservatism som utgår från Edmund Burke är historien av avgörnde betydelse. Boström är en rationalistisk filosof som förnekar tidsexistensen och för vilken historien i konsekvens med detta inte betyder ett jota. Burke och Boström har verkligen inte mycket gemensamt liksom flera av de andra namn som räknas upp inte har mycket med varann att göra om man ser till deras avgörande tankar. En välbehövlig översikt över den svenska konservatismen skulle gör den en otjänst ifall den bekräftade uppfattningen av konservtism som något i grunden osammanhängande.

  9. 9 Staffan Andersson december 30, 2010 kl. 14:20

    Ett berömligt initiativ är det dock.

  10. 10 P december 31, 2010 kl. 12:22

    @ Söderbaum

    Burke som konservatismens fundament? Joseph de Maistre? Louis de Bonald? Adam Müller? Burke är inget annat än en engelsk vänsteravvikare😉

  11. 11 Patrik Magnusson december 31, 2010 kl. 13:04

    P:

    Alla har vi våra förebilder, och den enes förebild är den andres avvikare. Dina förebilder ser jag som avvikare, som reaktionärer vilka ur ett rent historiskt perspektiv kan betraktas som konservativa, men som för dagens konservatism har synnerligen liten relevans, till skillnad från Burke, som idag är lika aktuell som på hans egen tid.

  12. 12 Söderbaum december 31, 2010 kl. 13:51

    Staffan Andersson: Den planerade boken är betydligt mer detaljrik än de här publicerade 7 sammanfattande sidorna. Den har fler och utförligare personporträtt som sätter alla personer och organisationer i ett analyserande och problematiserande perspektiv. CJ Boström är ett bra exempel i sammanhanget: många menar att han måste lyftas fram när man diskuterar konservatism i Sverige, men som jag ser det är det framför allt hans hegelianska sidor och vissa värdefrågor som gör honom relevant i sammanhanget. Han är ju knappast någon konservativ ideolog, men en stor filosof som till viss del har bidragit till den svenska konservatismens utveckling. På det viset är han i alla fall nämnvärd.

  13. 13 Allianspartisten december 31, 2010 kl. 16:29

    Intressant artikel där jag tror att du i inledningen lyfter fram något som är mycket centralt i vårt lands utveckling:

    ”För Sveriges del hänger det samman med att vi utigenom större delen av vår historia har haft självägande bönder med sin egen parlamentariska representation jämsides adel, präster och borgare.”

    Ägandet har alltså i vårt land alltid varit något som kommit ”folkflertalet” till del, vilket visat sig vara mycket positivt för utvecklingen. I en doktorsavhandling, ”Freden, friköpen och järnplogarna. Drivkrafter och förändringsprocesser under den agrara revolutionen i Halland 1700-1900”, som lades fram av Pablo Wiking-Faria vid Göteborgs Universitet för snart ett år sedan, lyfts självägandet fram som en av de verkliga drivkrafterna för utvecklingen.

    Allt sedan tidigt 1700-tal fördes en politik som, genom de så kallade skatteköpen, gick ut på att föra över kronojorden (…som till väsentliga delar hade sitt ursprung i den jord Gustav Vasa konfiskerade från kyrkan eller i jord som blivit ”skattevrak” genom att tidigare självägande bönder inte förmått utstå skattebördan) i bönders ägo. Just dessa friköp lyfts i avhandlingen fram som avgörande.

    Även Gustav III lyfts fram i artikeln och det är då, i det här sammanhanget, intressant att notera att denne kung 1789 gav bönder rätt att fullt ut förvärva adelns frälsejord (…undantaget säterier). Också detta ett bidrag till ägandespridningen även om det redan tidigare vuxit fram sätt att kringgå adelns ”monopol” på att inneha frälsejord.

    Vad det allt ifrån 1700-talet var frågan om var alltså att öka andelen jord ägd av bönder och att med nutida termer sprida det enskilda ägandet.

    För mig, som främst ser konservatismen som en metod eller förhållningssätt där lärandet av historien är central del för att avgöra vad som fungerar eller inte, visar detta på vikten av ett spritt och enskilt ägande som en av grundpelarna i samhället.

  14. 14 Thomas december 31, 2010 kl. 19:43

    Allianspartisten m fl;

    ”… Ägandet har alltså i vårt land alltid varit något som kommit ‘folkflertalet’ till del, vilket visat sig vara mycket positivt för utvecklingen…”

    Ytterst intressant.

    ”… För mig, som främst ser konservatismen som en metod eller förhållningssätt där lärandet av historien är central del för att avgöra vad som fungerar eller inte, visar detta på vikten av ett spritt och enskilt ägande som en av grundpelarna i samhället.”

    Ett spritt och enskilt ägande som en av grundpelarna i samhället… Det är nästan lätt att få en klump i halsen vid läsandet av en rad som denna.
    I sammanhanget tillåter jag mig att grunna på, hur det hade sett ut om Sverige rent generellt varit mindre socialistiskt genom åren; hur mycket längre fram hade vi då inte varit i avseende efter annat?

    Det är dags för ett antal, konservativt inspirerade, politiska reformer som kraftigt stärker egendomrätten, resp gynnar privat ägande i stort. Detta då samhället i stort lär tjäna kraftigt på dylika reformer, eftersom människor tenderar att anstränga sig påtagligt mycket mer när de arbetar i egna firmor, familjeföretag etc jämfört med beteendet vid offentliga anställningar. Dessa extra ansträngningar på individnivå, innebär i bästa fall ett märkbart kvalitetslyft även på samhällsnivå.

    Mvh

  15. 15 Jan Olof Bengtsson januari 5, 2011 kl. 12:09

    Jakob:

    Bra, roligt. Jag ser fram mot ditt svar. Denna diskussion behövs verkligen.

    Notera dock att mina inlägg är tematiskt uppdelade. Det du syftar på tar bara upp ”rasismen” och det ”tvivelaktiga förflutna”. Andra aspekter av din – och andra T&F-skribenters – linje tar jag upp i andra inlägg.

    Jag ska gärna fundera vidare på det här med finansiering. T&F skulle verkligen förtjäna att vidareutvecklas till en papperstidskrift.

  16. 16 f januari 5, 2011 kl. 17:38

    En sidodetalj: Finska kriget var inte Sveriges sista krig. Man deltog både i Vinterkriget och i Kongokrisen.

  17. 17 Patrik Magnusson januari 5, 2011 kl. 20:05

    f:

    Helt riktigt, även om det inte är alldeles självklart hur olika händelser skall tolkas. Finska kriget 1808-09 var det senaste krig som utkämpades på svensk mark. Sedan dess har Sverige deltagit i ett antal krig, svenska förband och svenskar i ett otal andra. För att bara nämna några händelser:

    Svenska trupper deltog i fälltåget mot Napoleon på kontinenten 1813.
    Svenska trupper marscherade in i Norge 1814 för att säkra detta krigsbyte.
    Svenska trupper skickades som stöd till Danmark 1864, men deltog inte i strid.

    Svenska trupper stödde Finland under dess frihetskrig 1918, under vinterkriget 1940, och i mindre utsträcking under fortsättningskriget 1941-44.

    Sverige organiserade danska och norska ”polistrupper” i andra världskrigets slutskede och stod beredda att med svenska trupper ingripa mot de tyska ockupationsstyrkorna i våra grannländer om så hade blivit nödvändigt.

    Sverige har deltagit i ett otal FN-insatser, där den i Kongo var den största, men Sverige deltog (om än inte med stridande förband) i såväl Koreakriget som Gulfkriget.
    Slutligen har vi Afghanistan, där ju svenska trupper idag är i strid närmast dagligen.

    Patrik Magnusson / MÖP

  18. 18 Söderbaum januari 5, 2011 kl. 21:31

    Visst finns det en hel del olika sätt att se på frågan om när Sverige utkämpade sitt senaste krig. Men att svenska trupper har deltagit i andra länders krig ser varken jag eller de flesta andra som detsamma som att ”Sverige legat i krig”. En krigsförklaring torde vara grundläggande. Givet detta har vi i 363 år legat i konstant krig med San Marino, även om varken de eller vi har utfört minsta krigshandling mot den andre sedan krigsförklaringen 1648. Slutsatsen är att varken enskilda trupper eller utfärdade krigsförklaringar i sig räcker. Och såvitt jag vet är den konventionella uppfattningen att det senaste kriget som Sverige utkämpat ägde rum nu för 200 år sedan.

    Med detta sagt måste jag också tillstå att jag inte är insatt i hur det svenska deltagandet i Finlands befrielsekrig från Ryssland såg ut rent formellt. Men såvitt jag förstått det hela utgjordes det svenska deltagandet av frivilligsoldater.

  19. 19 Patrik Magnusson januari 6, 2011 kl. 0:21

    Söderbaum:

    Definierar man krig som ett tillstånd där formellt krigstillstånd råder, och stridshandlingar utförs, så har Sverige utkämpat två (tämligen intimt sammanbundna) krig efter Finska kriget, nämligen mot:

    Frankrike & Danmark 1813-14
    Norge 1814

    Det svenska deltagandet i Finlands krig var alla av karaktären frivilliginsatser, även om Sverige i fallet vinterkriget gick tämligen långt utanför neutralitetens råmärken, och vår officiella hållning i detta krig var heller inte ”neutrala”, utan ”icke krigförande” (underförstått på Finlands sida).

    Vad gäller San Marino är detta en vandringssägen som nog får anses sakna stöd i källorna men som envist biter sig fast. Då och då bubblar det upp uppgifter om att Sverige och San Marino skall ha ”missat” att sluta fred efter trettioåriga kriget alternativt efter Napoleonkrigen.

    Eftersom San Marino förhöll sig neutrala i båda konflikterna verkar det osannolikt att krigstillstånd överhuvudtaget rått mellan Sverige och San Marino, varför någon fred inte heller behövde slutas. Sverige och San Marino har sedan länge diplomatiska förbindelser med varandra och båda parter är rörande eniga om att något krigstillstånd inte råder.

  20. 20 f januari 6, 2011 kl. 12:32

    Fast man är konservativ behöver man ju inte alltid luta sig mot gängse uppfattningar. Jag har för mig att USA inte förklarat krig sedan andra världskriget.

    Nej, i praktiken deltog Sverige i Kongokrisen. Man satte upp ett nytt förband för detta, F22, och nio svenska markbataljoner deltog också.

    Myten om Sveriges långa fred har passat väl in i Socialdemokratisk propaganda. Tänk Palme. Tänk Honecker och kärnvapenfria zoner (ej, som av en händelse, inkluderande Kolahalvön). Tänk svensk grundskola och SVT. Tänk längre.

  21. 21 Allianspartisten januari 6, 2011 kl. 13:58

    Det närmaste vårt land varit ett krig efter 1814 (…om vi utesluter diverse internationella insatser från ”krigsdefinitionen”) är kanske maj 1945. Det fanns då en operativ planering att gå in i såväl Danmark som Norge i händelse av fortsatt tyskt motstånd (…en sammanfattning av detta finns t.ex. på http://www.smb.nu/index.php/syndicate/57-sverige-under-beredskapstiden-/144-per-albin-hansson-och-den-svenska-d-dagen).

  22. 22 Herr Freidenker januari 17, 2011 kl. 20:45

    Tänka sig, inte ett knyst om ”Kons-net. Engelbrekt” som fostrat en hel hög i den nya generationen konservativa, ja till och med Söderbaum själv. Varför?

  23. 23 Söderbaum januari 18, 2011 kl. 16:27

    Herr Freidenker:

    Mina försök att bredda det där nätverkets syn på rätt mycket kan man väl säga att det hade sina tämligen uppenbara skäl till att mitt korta medlemskap inte förlängdes ytterligare. I arbetet med en bra och någorlunda överskådlig artikel om den intellektuella konservatismen i Sverige bedömde jag att en utvecklad bild av Kons. Net. Engelbrekt inte platsar.

  24. 24 Staffan Andersson januari 20, 2011 kl. 20:41

    ”Den ende konservative filosofen efter 1960–talet som inte haft en direkt koppling till Moderata samlingspartiet är Tage Lindbom (1909–2001).”

    Är det så? Att statsvetaren Tage Lindbom räknas till filosof säger jag inget om. Han var kanske mer filosof än många fackfilosofer. Men då borde idéhistorikerna Svante Nordin (filosofihistoriker)och Jan-Olof Bengtsson också räknas och ingen av dem är väl bundna till moderaterna. Dessutom utnämndes filosofidocenten Folke Leander indirekt till konservativ (inte mig emot) på bloggen härom veckan och han levde till 1981. Han var mig veterligen aldrig partiansluten. Det finns säkert fler exempel och alla filosofer är heller inte särskilt kända, så man bör nog avhålla sig från sådana kategoriska påståenden.

  25. 25 Söderbaum januari 20, 2011 kl. 22:47

    Staffan Andersson: Jan Olof Bengtsson (personalism), Claes G. Ryn (värdecentrerad historicism), Bertil Häggman (geopolitisk utveckling) och Lars F. Eklund (konservativt inriktad kristdemokrati) hör till tänkare under efterkrigstiden som jag berett plats för i mitt bokmanus, men som jag inte har uppfattningen om att de skrivit tillräckligt brett och mycket för att passa in i denna artikel. Jag gör dock inga anspråk på att ha bildat mig en komplett detaljerad helhetsbild själv, och publiceringen på T&F av denna artikel är också ägnad att väcka diskussion i riktning mot att belysa så mycket som möjligt inom ämnesområdet.

    Kanske vi kan se fram emot en artikel av dig som ger perspektiv på andra svenska tänkare som bidragit till den konservativa idébildningen efter Andra världskriget, i både stort och smått, med och utan koppling till de borgerliga partierna?🙂

  26. 26 Staffan Andersson januari 21, 2011 kl. 20:41

    Jakob,

    ”men som jag inte har uppfattningen om att de skrivit tillräckligt brett och mycket för att passa in i denna artikel. ”

    Det avgörande för om någon är filosof eller inte är väl inte om de skrivit brett eller mycket utan djupet och arten av vad de skriver. Du kan naturligtvis välja att bara diskutera filosofer som skriver brett och mycket men då ska du inte påstå att det inte finns andra (som för den skull inte behöver vara mindre intressanta). (Dessutom verkar det märkligt om du menar Claes Ryn inte skrivit både brett och mycket. Du har väl inte missat den biliografi som Heimdal la ut på sin hemsida i augusti?)
    Jag vill inte påstå att det finns en uppsjö av konservativa ”filosofer” i Sverige efter andra världskriget ”utan partianknytning” men de är fler än Tage Lindbom. Jag har redan bidragit till att uppmärksamma två av dem, Folke Leander och Claes Ryn. Jag skulle vara mycket intresserad av att veta vilka konservativa filosofer med partianknytning som du anser ha funnits under samma period. Jag kanske kan tänka mig ett par men här tycker jag det är betydligt svårare att hitta namn. Det är kanske inte så konstigt för konservatismen har ju som politiskt ideologi varit sällsynt misslyckad under 1900-talet. Det är därför inte till politiken som de konservativa sökt sig.

  27. 27 Staffan Andersson januari 21, 2011 kl. 20:44

    ”inte haft direkt koppling till Moderata samlingspartiet” skulle det vara men det förändrar ingeting i sak.

  28. 28 AD januari 14, 2012 kl. 21:56

    ”en mängd detaljer uteslutits som finns samlade i ett 27 sidor långt outgivet manus av artikelförfattaren (…)”

    Ingen chans att du kan publicera den versionen eller trycka den likt ni gjort med Konservatism och Kapitalism?

  29. 29 Söderbaum januari 18, 2012 kl. 9:03

    AD:

    Jo, sådana planer finns.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s





Organisationer & information


Konservativt Forum samlar klassiskt konservativa runtom i Sverige till diskussion och arrangerar bl.a. en årlig konferens.



Emprons informationsportal Konservatism.se har utmärkta sammanfattningar och fördjupningsmaterial om konservatism på svenska.


Föreningen Heimdal i Uppsala är Sveriges största och äldsta politiska studentförening. Föreningen verkar sedan 1891 för en reformvänlig konservatism.



Sprid ordet... stöd Tradition & Fason på Facebook!

Antal besökare

  • 928,014 träffar
Bloggtoppen.se

Politik bloggar