EDMUND BURKES STRATEGISKA TÄNKANDE PÅ 1790-TALET

Edmund Burke (1729-1797)
Den relativt nyutkomna bok om Burke, som
presenterats på T & F under oktober 2009, är ett värdefullt bidrag till den konservativa idélitteraturen i Sverige. Det är betydelsefullt att erinra sig att
Reflektioner om franska revolutionen (1790) inte utkom i svensk översättning förrän 1982 (Contra Förlag), och orsaken till denna lucka kan ha många förklaringar. Förordet till denna första svenska utgåva hade professor Gunnar Heckscher skrivit, en gång ordförande i Högerpartiet. Han skrev inledningsvis:
”Edmund Burkes Reflections on the Revolution in France är en skrift som utövat ett långvarigt och bestående inflytande på västerländskt tänkande. Utan överdrift kan sägas att det är från den som den politiska konservatismen leder sitt ursprung. För dagens läsare kan detta vara svårt att förstå. Det blir begripligt bara om man ställer in boken i dess sammanhang – med Burkes tidigare författarskap med hans politiska verksamhet som parlamentariker i 1700-talets England och med vad som hände i Europa åren närmast före och efter 1790, då boken kom ut.”
Men förordet innehåller en mening, som är missvisande: ”Vad som intresserade honom var hans eget land, inte omvärlden.”
Revolutionen sprids med våld
Att professor Heckscher formulerade sig så kan bero på att han inte var så intresserad av Burkes senare skrifter. Det finns därför ett behov av att i Sverige studera främst Burkes Letters on a Regicide Peace (1796, men ett av breven publicerades inte förrän 1812 efter Burkes död). Att dessa har en koppling till Sverige och Gustav III (mera härom längre fram) är förstås ännu ett gott skäl.
Det känns kanske inte så bra i det fredliga Sverige att behandla Burkes krav från 1790 att de kontinentaleuropeiska revolutionärerna skulle bekämpas till det yttersta. Det fanns inte något alternativ till krig. Här kan det vara på sin plats att något beröra bakgrunden. Det tilltagande revolutionera våldet i Frankrike hade redan 1791 börjat oroa monarkierna. Det var emellertid Frankrike som först förklarade krig mot Österrike. Man förberedde ett krig mot Nederländerna, som då var i habsburgsk hand. Som svar invaderade nu en preussisk armé Frankrike, som dock lyckades slå tillbaka invasionen.

Ett ofta återgivet motiv från Franska revolutionen är avrättningen av kungen Ludvig XVI.
Avrättningen av Ludvig XVI den 21 januari 1793. Nu enades det kristna Europa och en första koalition kom till stånd med bland annat Storbritannien, Spanien och Kungariket Neapel. Revolutionsarméerna hade nu gått in i Italien och Tyskland och var på offensiven i Belgien. Hela landet ockuperades snart. Det är denna händelseutveckling som besannade Burkes varningar. Framgångarna för revolutionshärarna fortsatte under 1794. Nu invaderades Spanien och Nederländerna erövrades liksom Belgien och Rhenlandet. Nu sökte Spanien och Preussen fred något som måste ha varit mycket oroande för Burke.
Under 1796 genomförde revolutionsarmén offensiver i Tyskland och Italien. Tre arméer skulle sedan gå samman i Tyrolen och angripa Österrike och erövra Wien. Planen misslyckades dock. Bonaparte, som opererade i Italien hade dock stora framgångar. Samma år försökte Frankrike förgäves landsätta en armé på Irland.
Österrike sökte fred sedan Napoleon erövrat Tyrolen. Nu fick Parisregimen behålla Belgien och Rhenlandet samt stora delar av Italien. England var nu ensamt kvar i kampen mot den revolution, som blev alltmer internationell.
Kampen måste fortsätta och det var nödvändigt att triumfera över de jakobinska revolutionärerna annars skulle anarki och kaos inträda. Den väpnade jakobinska doktrinen krävde upprättandet av världsherravälde med sekulära dogmer. Deras instrument, skriver Russell Kirk i sin briljanta Burkebiografi Edmund Burke: A Genius Reconsidered (1967), var erövring och subversion. Man kan inte sluta fred med revolutionärer som har gränslösa ambitioner och vill sprida sin vilja med våld. Denna Burkes viktiga strategiska doktrin är ofta bortglömd och det är väsentligt att den uppmärksammas.
Militäranalytikern Burke
I Heads for Consideration on the Present State of Affairs (1793) framstår Burke som en militäranalytiker av rang och utformaren av en global strategi mot revolutionen. Han krävde att en offensiv allians med motståndare till det revolutionära Frankrike skulle bildas. Europas nationer måste befrias från jakobinerna och den franska monarkin återupprättas. De franska rojalisterna var villiga till militära ingripanden mot Parisregimen och den kunde bli en förtrupp. Bakom dessa borde hellre England än Österrike spela en huvudroll. Med hänsyn till vad som kom att hända 1809 hade det varit ett klokt drag. Partisankriget mot Napoleons väpnade styrkor pågick för fullt. I Tyrolen reste sig invånarna samma år under Andreas Hofer (200-årsjubileum i år med många utställningar både i Österrike och det nu till stor del italienska Alto Adige). I Svenska Pommern stod slutstriden i ett tyskt revoltförsök mot fransmännen. Stralsund var då ockuperat av Napoleons styrkor och där nedkämpades den preussiske majoren von Schill och hans förband som gjorde uppror mot den preussiske kungens vilja.
År 1793 hade den franske kungen avrättats. Burkes profetia om revolutionärernas vildhet hade besannats. Nu närmade sig Robespierres diktatur och i Remarks on the Policy of the Allies with respect to France krävde Burke intet mindre än ett korståg och återupprättande av ordningen i Europa. Man kunde inte förhandla med jakobinerna (det viskades att det fanns krafter i den brittiska regeringen som var beredda på det). Jakobinerna, svarade Burke, skulle aldrig kompromissa. Det här var ett religiöst krig från fransk sida för att krossa all kristen religion, både katolsk och protestantisk.
Burkes plan
Den plan Burke nu lade fram för att återställa ordningen i Frankrike och resten av Europa efter seger underströk att Frankrike måste ges en stark röst i det framtida Europa. Det kunde inte bara vara ett krig för att de som drabbats av revolution skulle få ersättning eller att Frankrike skulle betala krigsskadestånd till England. Nu kämpade de franska rojalisterna tappert i Bretagne och de behövde brittisk hjälp.
Hade Burkes råd följts så hade jakobinerna kunnat besegras 1793 eller 1794 och det hade gått att undvika ett europeiskt storkrig, Napoleonkrigen, under de kommande två årtiondena – Frankrike hade bara börjat erövringståget. Nya offensiver förbereddes för erövring av de tyska staterna, Holland och Spanien. Litet hindrade nu revolutionärerna på kontinenten.
Själv hade Burke stora skulder och drog sig tillbaka till Beaconsfield men lämnade inte politiken. Han fortsatte att använda sin penna mot jakobinerna och deras motståndare vallfärdade till den konservative statsmannens bostad. Den jakobinska människosynen beskrev Burke så här: ”No more than…mice in an air pump, or in a recipient of mephitick gas.”
Det var i Beaconsfield som Burke skrev sina fyra Letters on a Regicide Peace. Hans förutsägelser hade nästan ordagrant uppfyllts: Marie Antoinette avrättades, revolutionen härjade det kontinentala Europa. Skulle England verkligen förhandla med dessa mördare som betjänade sig av erövring och subversion? Temat i de fyra breven är att regimen i Frankrike måste krossas. Revolutionärerna i Paris eftersträvade att skapa slaveri för andra européer. Nu krävdes ett rättvist krig (”just war”). Det var som om en granne hotade med våld och alla boende i närheten hade rätt att avlägsna den som hotade. Det kan vara fel med krig och våld men ”they may be the sole means of justice among nations.”
Jakobinerna ville förstöra det kristna samväldet i Europa, som enligt Burke i realiteten var en kristen stat. Här kanske Burke kan beskrivas som en tidig talesman för ett enat Europa. Revolutionärerna var en allmän ondska, inte bara en lokal. Den europeiska civilisationen hotades och England måste slå till i hjärtat av Frankrike. Risken var att revoltörerna skulle hota även de brittiska öarna. Ett europeiskt inbördeskrig hotade, vilket också blev verklighet. Det kom att bli kärnan till våra dagars ”världsinbördeskrig” mellan revolution och demokrati (se bland annat Världsinbördeskriget och extremisterna den 27 april 2009 på min blogg).
Antirevolutionära ledare
Till sist några rader om de dåtida europeiska ledare som bekämpade franska revolutionen i Burkes anda. Främst bör nämnas Karl Vilhelm, hertig av Braunschweig som ledde kampen mot de franska revolutionshärarna. Baron Karl Mack von Leiberich var österrikisk-ungersk stabschef 1794-1795. Han kapitulerade visserligen mot fransmännen och ställdes inför krigsrätt. Det ådömda straffet avtjänade han enbart delar av och blev senare benådad år 1819.
Sveriges kung Gustav III tillhörde de ledande europeiska motståndarna till franska revolutionen. Ett outforskat område synes vara Burkes syn på Sveriges roll i kampen mot revolutionsregimen. Kungen förhandlade med den ryska kejsarinnan Katarina II om ett militärt svenskt-ryskt ingripande mot Frankrike bland annat för att rädda den franske kungen och drottningen. Den svensk-ryska styrkan skulle landstiga i Normandie och sedan med franska rojalister marschera mot Paris. Det s.k. Drottningholmsfördraget slöts mellan Sverige och Ryssland. Det blev aldrig något militärt ingripande, men den svenske kungen var aktiv mot den franska revolutionen. Gustav III betraktade jakobinerna med avsmak: ”Vilka förskräckliga människor! De är Europas orangutanger”. En av kungens främsta rådgivare var Evert Taube, som var den som från början år 1789 informerade kungen om revolutionen i Frankrike. Som generallöjtnant deltog han med kungen i Aachen i planeringen av den franske kungens flykt. Finansministern Anders Håkansson fick i uppdrag att utarbeta en plan. På plats i Frankrike arbetade friherre G.M. Armfelt för kungens räkning. Tanken var att Sverige skulle delta med 16 000 man i koalitionen, och Gustav III ville att mot Frankrike allierade stater, främst Österrike och Preussen, skulle angripa i ett preventivkrig. Operationerna mot revolutionärerna inställdes emellertid på grund av den annalkande vintern 1791 och hela företaget avlystes på våren 1792.
Kopplingen mellan Burke och Gustav III är intressant. Den strategiska planen var att tidigt kväva revolutionen i sin linda. 1791 sändes de två svenska officerarna König och von Fieandt till Frankrike för att utspionera området mellan Paris och Le Havre. Här var det meningen att den svensk-ryska invasionshären skulle angripa. Det primära målet var att erövra Paris. (se Torsten Sandberg, Gustav III:s spioner: historien om när Sverige skulle slå tillbaka franska revolutionen, Historiska media, 2006).
I bekämpandet av 1848 års revolution (samma år som det kommunistiska manifestet) spelade prins Felix Ludwig Schwarzenberg en viktig roll. Han var först österrikisk diplomat och sändebud i Neapel 1844-848 och kom sedan att leda en ministär i Wien. Schwarzenberg motarbetade långsiktigt de jakobinska krafterna, och de revolutionära rörelserna i Ungern och Italien bekämpades. Fältmarskalken och fursten Alfred Windischgrätz bekämpade också med framgång revolutionärerna i Wien.
Vikten av Letters on a Regicide Peace
Ofta glöms Burke som strategisk tänkare bort, särskilt i Sverige. I vårt land uppmärksammar man främst hans religiösa tänkande och avståndstagandet från de franska upplysnings-filosoferna. Också Burkes syn på frihetens oskattbara värde betraktas här som en väsentlig del av hans idéer med det engelska arvet från Magna Charta och Declaration of Right.
I dag anser inte bara konservativa utan faktiskt de flesta parlamentariska partier att reform är bättre än revolution. Även här är Burkes inflytande stort:
”Rage and frenzy will pull down more in half an hour, than prudence, deliberation, and foresight can build up in an hundred years…At once to preserve and to reform is quite another thing. When the useful part of an establishment are kept, and what is superadded is to be fitted to what is retained, a vigorous mind, steady persevering attention, various powers of comparison and combination, and the resources of an understanding fruitful in expedients are to be exercised…” (Reflections on the Revolution in France).
Den engelske statsmannens tankar om krig har inte heller tillräckligt uppmärksammats. Burke hävdade att ett nödvändigt krig är också ett rättvist krig. Här går gränsen. Var tar plikten till undersåtlig lydnad slut och börjar rätten till motstånd? Det kan inte enkelt definieras, som Gunnar Heckscher också skriver i sitt förord till den svenska upplagan av Burkes monumentalverk.
Reflections har nu under århundraden varit ett rättesnöre för konservativa: Benjamin Disraeli, Randolph Churchill, Winston Churchill men också svenskar som Hans Järta och Erik Gustaf Geijer, även om de senare förvisso inte accepterade Burke utan invändningar. Min förhoppning är att också att Letters on a Regicide Peace skall finnas med bland de skrifter som läses i Sverige. En första åtgärd borde vara en översättning av breven till svenska.
Sedan 1789 (och 1793) års totalitarism har nya grenar från samma träd växt fram: revolutionerna 1830, 1848, 1917 och Hitlers ”legala” revolution (som genomfördes med parlamentariskt stöd) 1933. Nu rasar en kamp mot en jihadism – islamsk imperialism – som vill skapa ett världskalifat. Dessa revolutioner har alla olika idémässiga grunder . Burke var den som först gav strategiska anvisningar för bekämpandet av totalitära revolutionärer med ambitioner att nå världsherravälde.
Burke var den som först formulerade en genomgripande kritik av revolutionen som metod för samhällsförändring. Hans ståndpunkt att man inte bör sluta fred med revolutionärer som har gränslösa ambitioner och har för avsikt att sprida sin vilja med våld, är lika aktuell idag som när den formulerades i en tid av ett första modernt totalitärt hot mot den europeiska civilisationen. De stora hoten mot Väst har under 1900-talet varit kommunism och nazism. Professor Richard Pipes, expert på Ryssland och president Reagans rådgivare, har beskrivit dessa totalitarismer som tvillingkätterier i förhållande till marxismen. Det var Maxmilien Robespierre och hans jakobiner som grundade den politiska extremismen. Den är ett socialt faktum, enligt sociologen Emile Durkheim, liksom alkoholism och kriminalitet.
Bertil Häggman är jur. kand. och författare. Sedan debuten 1971 har han publicerat över 150 böcker och tidskriftsartiklar på varjehanda språk. Hans senaste bok är Geopolitik – en introduktion (Recito 2009). Häggman bloggar på: varldsinbordeskriget.wordpress.com .
Senaste kommentarer