Ich war dabei

Det är i dagarna 20 år sedan muren föll. Mer precist än så brukar inte Berlinmuren (eller ”antifaschistischer Schutzwall”, som regimen i DDR kallade den) behöva presenteras. Alla vet vad man talar om. Knappt ett år senare, den 3 oktober 1990, återförenades de båda tyska staterna.

"Jag var där" - Återföreningsdagens stridsrop

Denna dag befann jag mig i Berlin. Aldrig förr eller senare har jag skådat så mycket människor samlade. Längs hela Unter den Linden, kring Brandenburger Tor, och i Tiergarten strömmade folk kors och tvärs, sjungandes och insvepta i tyska flaggor. Viss hjälp hade säkert en och annan av den Sekt som flödade, men den huvudsakliga berusningen grundades på ren glädje, glädje över frihet från 40 år av kommunistiskt förtryck, och återförening av ett folk som så länge tvingats leva delade. Detta var det kalla krigets ultimata segerfest – för oss som hållit på rätt sida.

I utkanten av denna jättelika fest lufsade förlorarna. Med buttra miner och sina röda fanor vajande i vinden marscherade allehanda kommunistsympatisörer, skyddade av kravallpolis. Säkert var de lika buttra miner hos partikamraterna över världen, och inte minst våra egna kommunister. Banden mellan DDR:s regerande kommunistparti och Lars Ohlys Kamrater var långvariga och djupa.

Det är lätt att sympatisera med tanken på att Sverige, liksom många andra länder, borde gå till botten med vad som egentligen förevarit i svenska DDR-kontakter. Inte minst borde det vara ett demokratiskt anständighetskrav att svenska medborgare får veta vilka svenskar det är som gått den tyska säkerhetstjänsten STASI:s ärenden. Den svenska säkerhetspolisen har på olika vägar fått in upplysningar om detta, men uppgifterna är hemligstämplade.

Omkring 50 danskar och 30 norrmän lär finnas bland de som gick diktaturens ärenden. Säkert är svenskarna inte färre. Sannolikt finns en och annan som hade eller senare kommit att få högt uppsatta positioner i svenskt kulturliv, svensk politik och svensk massmedia. Varför skulle inte deras skamliga agerande dras fram i ljuset? Varför, förresten, skulle de inte åtalas för den brottslighet de begått?

Men man kan också vända på frågeställningen. Det måste finnas än fler svenskar som genom huvudlösa politiska åsikter på goda grunder kan misstänkas ha tjänat Stasi, men som faktiskt är oskyldiga till detta i alla fall. Det borde ju ligga i deras intresse att det framkommer att de inte finns med på avlöningslistorna.

Till sist erbjuder jag ett stycke musik, intimt förknippar med murens fall, och med en del historiska bilder: Scorpions ”Wind of Change”.

Patrik Magnusson

T&F:s utsände i Berlin 1990

Prisa Gud, här kommer skatteåterbäringen?

KULTUR | I ett utslag av företagsekonomisk nit har regeringen beslutat att inte förlänga det skatteundantag som Svenska kyrkan har åtnjutit i tio år. Men något nytt påfund är inte skatteundantaget. De så kallade prästlönetillgångarna; skog, jord och kapital som stiften äger och vars avkastning betalar prästlönerna, har av hävd varit skattefria i närmare tusen år. När Svenska kyrkan skildes från staten år 2000 fick man ett tioårigt undantag från att skatta för dessa tillgångar. Nu klämtar dock klockan för det medeltida kyrkofrälset. Det blir inget nytt undantag, har vår snusförnuftiga finansminister förklarat, vilket innebär att nästa års deklaration blir cirka 150 miljoner kronor dyrare för kyrkan.

Det enda man kan konstatera är att saker sällan är så enkla som de verkar. Att Svenska kyrkan, ett samfund som alla andra, ska betala skatt som alla andra är väl kanske inte en så konstig tanke. Men samtidigt åläggs Svenska kyrkan av staten att vårda och bevara sina mer än 3 400 kyrkor, varav flertalet är mycket gamla. För detta får man mycket riktigt också en peng från staten, i år var det 460 miljoner kronor. Dessvärre ser det inte ut som om anslagen för kulturvård blir större nästa år. Var de 150 miljoner som saknas ska tas ifrån verkar vara kyrkans problem. Tyvärr har vi att vänta att kyrkor stängs och rivs, församlingar läggs ned eller flyttar till mindre, billigare, mer lättskötta och oerhört mer färglösa lokaler. Länsantikvarie Thomas Rombergs invändning att det minsann var värre förr, då man kunde få stenar i huvudet, känns inte helt övertygande.

Ingen institution är en så viktig bärare av vårt kulturarv som kyrkan. Riksantikvarieämbetet menar att våra kyrkobyggnader utgör vårt största gemensamma kulturarv. Det rör sig dessutom om byggnader som i många fall kräver särskild vård och tillsyn. Allt detta påkallar naturligtvis extra hänsyn. Svenska kyrkan är inte ett samfund bland andra, därtill är den alldeles för sammanvävd med vårt lands historia. Dessutom torde kulturvårdsanslagen ha bestämts med kyrkans skattefrihet i åtanke. Denna manöver är i praktiken inget annat än att minska anslagen för kulturvård.

Det är inte bara kyrkan som har känt av denna märkliga doktrin. Även många myndigheter har utsatts av ett förfelat företagsekonomiskt tänkande från statligt håll. Våra museer måste sedan några år betala marknadshyror för sina lokaler, trots att lokalerna ägs och förvaltas av staten genom Statens Fastighetsverk. Man kan ju lätt tänka sig vad det innebär för museer som Moderna Museet och Livrustkammaren med lokaler på Skeppsholmen och i Kungliga Slottet, där de också har sin naturliga plats. Inte heller här har man höjt anslagen. En annan myndighet som sitter i samma märkliga sits är Försvarsmakten, som får betala höga hyror till Fortifikationsverket för sina vackra och central belägna sekelskiftesgarnisoner, uppförda av och för Krigsmakten. Landets universitet drivs ut i universitetsstädernas utkanter av stigande marknadshyror, som betalas till statliga Akademiska Hus.

Att statliga myndigheter, ska lägga stora delar av sin budget, som kommer ur statskassan, på att betala hyror till statliga fastighetsförvaltningsbolag vars intäkter går till – statskassan, är en cirkus av onödiga transaktionskostnader. En rundgång som man gärna kunde plåna ut med ett drag av pennan. Lika märkligt är det, egentligen, när staten skickar över 460 miljoner till Svenska kyrkan och med vändande post inkasserar 150 miljoner från desamma. När Ebba Grön i Staten och Kapitalet sjunger om att ”den ena handen vet precis vad den andra gör” var det inte det här de menade.

Marknadsekonomi är gott, nyttigt och bra på alla sätt, men att staten ska pressa sig själv, eller statligt finansierat verksamhet, på pengar är löjligt. Petar man i ena ändan rasar nämligen något i andra. Det åligger staten enligt lag att finansiera vården av vårt kyrkliga arv, vilket är bra. Det är med andra ord ett åtagande man borde ta på allvar. För visst vore det tråkigt om julmässan i Karlsdal i framtiden hölls på ABF?

Daniel Bergström

En parodisk tolkning av de mänskliga rättigheterna

Svenska FN-förbundet är på krigsstigen igen. Förbundet lägger tillsammans med en del andra organisationer idag fram en rapport om mänskliga rättigheter i Sverige(SvD, DN, AB). Men trovärdigheten är extremt låg. Vilket alla borgerliga själar som försöker studera förbundets konkreta förslag lätt kan se. Svenska media verkar dock inte betrakta rapporten ens med en smula kritik. SvD presenterar rapporten under rubriken ”FN riktar hård kritik mot Sverige”, Aftonbladet skriver i brödtexten till sin artikel ”FN och ett 15-tal organisationer riktar hård kritik mot Sverige”. Men det är inte FN. Det är en organisation som jobbar med FN-relaterade frågor som kritiserar Sverige i en rapport till FN i Genève som rent rutinmässigt nästa år ska granska de mänskliga rättigheterna i Sverige. Men den skillnaden verkar inte existera i medievärlden. Vilket naturligtvis är rent oseriöst. Det är ju som att beskriva en remissinstans åsikter som liktydiga med regeringens.

Svensk FN-förbundets tolkning av FN:s deklaration om mänskliga rättigheter är högst suspekt. I den framlagda rapporten påstår förbundet exempelvis att Sverige bryter mot de mänskliga rättigheterna genom att inte ta krafttag mot rasismen. Det låter det. Vad exakt är det Sverige ska göra för att, enligt förbundet, leva upp till FN:s krav på just detta område? Jo, såklart, mer lagstiftning. Mer och fler förbud. Faktum är att förbundet faktiskt går så långt så att de anser att svenska staten ska förbjuda organisationer enbart på basis av dess åsikter. Förbundet vill alltså förbjuda alla organisationer som de tolkar som rasistiska. Det om något måste rimligtvis tolkas som ett brott mot den av FN sanktionerade organisationsrätten.

Men det finns mer kritik. Det faktum att papperslösa immigranter inte alltid har rätt till gratis sjukvård i Sverige tolkar också förbundet som varande i strid med de mänskliga rättigheterna. Svenska staten ska alltså vara skyldig att ge valfri och gratis sjukvård som helst till vem som helst som bara tar sig till Sverige och kastar passet på vägen. Annars bryter man mot de mänskliga rättigheterna, hävdas det. En sådan tolkning av rättighetsbegreppet blir naturligtvis helt bisarr. FN:s deklaration om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter hävdar också att alla har ”rätt till bostad”. Hur vill Svensk FN-förbundet tolka det? Ska svenska staten vara skyldig att dela ut bostadsrätter till all världens befolkning? Resonemanget faller på sin egen orimlighet.

Riktigt fånigt blir det dock när förbundet i den aktuella rapporten också kritiserar Sverige för att inte ta tag i jämställdheten mellan kvinnor och män. Sverige, där kvinnorna inte på en enda punkt av lagstiftaren särbehandlas negativt, anses alltså bryta mot konventionens krav på jämställdhet! Men det är den privata sfären där företagare anställer män och ojämställda familjer inte fördelar barnaledigheten ”rättvist” som anses vara problemet. Hur man vill lösa detta problem är mer svårtolkat än frågan än påstådd rasism. Men jag misstänker att lösningen är den samma. Kvoteringar, lagar, förbud, regleringar och tvång.

Det är ganska tydligt att det är en förbuds- och regleringsivrig tolkning av de mänskliga rättigheterna som det svenska FN-Förbundet är anhängare av. Men så är ju dess ordförande föga förvånande också socialdemokratisk riksdagsledamot.

Dag Elfström

Sagittarius om… grundlagarna

SAGITTARIUS | Ånyo tid för Gunnar Unger genom Onkel Heliogabalus. Denna gång handlar det om den på 60-talet, när texten är skriven, förestående grundlagsändringen och synen på demokrati och monarki.

Texten är publicerad på Svenska Dagbladets ledarsida någon gång i början av 60-talet och sedan återgiven i boken Onkel H:s Hädelser (Cavefors, 1964).

Läs gärna fler texter av Gunnar Unger i vår Sagittarius-sektion.

—–

Författningsfrågor

1809 års regeringsform, som ses ovan, ansågs alltför omodern och mossig under det radikala 60-talet. Gunnar Unger och hans alter ego Onkel Heliogabalus höll, föga förvånande, inte med.

- Låt gå för monarki, då, sade jag med en suck. Men den ska väl i alla fall vara inskränkt.

Onkel H. försummade inte tillfället.

- Ja, hur tror du den skulle kunna vara något annat med en sån regering som vi har nu, ha ha ha!

Jag log tvunget.

- Onkel sitter väl inte och spekulerar i en absolut monarki? Drömmer onkel om att återinföra Förenings- oh säkerhetsakten kanske?

- Ingen dum idé. Vårt svar på 1789 års idéer har min fulla sympati. Alla vettiga människor är ju dessutom överens om att den bästa statsformen är den upplysta despotien. Men ideal och verklighet sammanfaller tyvärr alltför sällan. Despotien består, men upplysningen förgår. Därför har jag, låt vara mycket motvilligt, kommit fram till att acceptera demokratien såsom varande visserligen inte den bästa, men dock den minst dåliga av statsformer.

- Ser man på!

- Men för att den inte skall urarta till pöbelvälde, till majoritetsförtryck, till de halvbildades och strebrarnas diktatur, till vulgaritetens och nivelleringens tyranni, krävs det starka politiska korrektiv. Som det värdefullaste bland dessa korrektiv räknar jag den konstitutionella monarkien.

- Den konstitutionella monarkien! Men parlamentarismen ska väl i alla fall vara inskriven i grundlagen? Det tycker t.o.m Hjalmarson.

- Varför ska den det? Hjalmarson är en förträfflig person, men i det här fallet har han pratat i nattmössan.

- Har medlemmarna av författningsutredningen, som är på samma linje, det också? frågade jag.

Det behövdes inte mer för att den gruvlige gubben skulle fatta eld.

- Om de har! Gormade han. Kom inte och tala med mig om författningsutredningen. Vad har den över huvud taget på regeringsform att göra? Vem har givit den i uppdrag att skriva en ny grundlag? Vad är det egentligen för sakramentskad klåfingrighet. Jörgen Westerståhl är väl för höge Farao inte någon ny Hans Järta!

- Såja, såja, sade jag lugnande. Onkel måste väl i alla fall medge att det är glädjande att utredningen efter sex års idogt arbete kommit så långt att dess medlemmar anser sig kunna göra ett och annat personligt ställningstagande, som dessutom i flera fall har fått karaktären av en kompromiss, en samförståndslösning.

- En samförståndslösning, kyss mig! Jag ger inte ett ruttet lingon för dina kompromisser. Oppositionen har offrat första kammaren, har offrat författningsdomstolen, har offrat beslutande folkomröstningar i annat än grundlagsfrågor och vad har den fått i gengäld? Proportionella val! Liksom valsättet vore nånting man kunde kompromissa om. Plus en domstolsprövning, som inte tillämpas i praxis. Sådant kallar jag inte kompromiss, det kallar jag för kapitulation!

- Nå, hur vill onkel ha det då?

- Jag anser, att om oppositionen varken kan genomdriva författningsdomstol eller beslutande folkomröstning utan inskränkningar ska den åtminstone kräva en reformerad, effektiv första kammare, en verklig senat, som vore så sammansatt att den kunde företräda eliten av sakkunskap på olika viktiga samhällsområden.

- Eliten! Sakkunskap! Fy tusan, det luktar ju korporatism lång väg.

- Än sen? Varför ska LO, TCO, SAF, RLF osv vara de enda korporationerna som får utöva politiskt inflytande – och därtill på utomparlamentarisk väg! Korporationerna regerar redan i stor utsträckning i vårt samhälle, det vore på tiden att deras inflytande kanaliseras i författningsenliga former.

- Onkel vill alltså inte ha någon ny grundlag, bara renovera och komplettera den gamla mossiga regeringsformen?

- Just det. Den har tjänat oss troget i 150 år oh det finns ingen anledning varför den inte skulle kunna tjäna i 150 år till. Har den kunnat duga åt Louis de Geer d.ä., Erik Gustaf Biströn, Staaff, Lindman, och Per Albin Hansson så kan den anfäkta och regera duga åt Tage Erlander och hans efterföljare. Författningsutvecklingen har kunnat ske smidigt inom regeringsformens ram och det kan den göra i fortsättningen också. Därför ska parlamentarismen inte inskrivas i grundlagen. Parlamentarismen har vi haft bara i drygt 45 år, vem har sagt att det systemet kommer att bestå? Varför ska vi söka binda framtiden vid dagens praxis.

- Men den konstitutionella monarkien ska vi ha kvar?

- Visst bövelen, pojke, Den är vårt säkerhetsbälte. Kungen, som fostrats enkom för uppgiften att företräda inte en grupp, ett parti eller en klass utan hela landet, är den främste väktaren av vår självständighet och lagbundna frihet. Han ska följaktligen ha rätt och plikt att om dessa våra högsta nationella värden sätts på spel personligen ingripa i riksstyrelsen och då måste för honom omtanken om Sveriges väl gå före hänsynen till parlamentarismens kombinationer.

- Det där är ju redan rama borggrådsromantiken! Utbrast jag förfärad.

- Om du så vill, sade Onkel H. I den andan regerade gamle kungen och det fick han beröm för av Per Albin – på borggården! I en kungamakt byggd på personlig ansvarskänsla ser säkerligen vårt folks flertal det bästa värdet för den svenska livsform, som omfattas både av mer eller mindre allvarliga republikaner och oss andra syndare.

Jag reste mig upp och intog enskild ställning.

- Gud bevare konungen och fäderneslandet, deklamerade jag.

- Ja, det kan min sju och själ behövas i dessa författningsutredningens yttersta dagar, grymtade den gräslige geronten.

– Sagittarius

Redaktionen

Märkesdagar att minnas

Har Gustav Adolfsfirandet verkligen en plats i ett modernt Sverige?

Visst kan fackeltåg och fanborgar till Gustav II Adolfs åminnelse framstå som otidensligt, en relik från en annan tid. Men det är just därför som firandet är värdefullt för 2000-talets Sverige. Liksom alla traditioner och historiska märkesdagar fyller den rollen att påminna oss om historien och att vi lever mitt i den. Men inte bara högtidstagar som 6 november kan stämma till eftertanke, utan även årsdagen av oktoberrevolutionen kan ge oss en viktig påminnelse om historien.

Igår, den 6 november, var det Gustav Adolfsdagen, vilken vi firar för att högtidlighålla minnet att Gustav II Adolfs (eller för de renläriga, Gustav Adolf den stores) död i slaget vid Lützen 1632. För inte allt för länge sedan var det alltjämt en sanning att även om man inte visste något annat om svensk historia, så kände i alla fall alla svenskar till vad som hände den 6 november 1632. Antagligen stämmer inte ens detta på långt när nuförtiden. Att en majoritet av alla svenskar som har gått ut gymnasiet kan säga vilket datum slaget vid Lützen ägde rum hör till det förgångna.

På samma sätt kunde man till för några år sedan säga att även om Gustav Adolfsdagen inte firades med någon vidare intensitet så var det i alla fall en förevändning att äta bakelser, men inte ens det stämmer särskilt väl längre. Det borde numera inte vara en allt för stor del av Sveriges befolkning som mumsar Gustav Adolfsbakelse den 6 november. Att firandet av dagen är så ljumt är tråkigt, eftersom dagen erbjuder ett utmärkt tillfälle att minnas och reflektera över vår historia. Vi svenskar kan behöva känna oss som en del i historien som en motvikt till vår nu-centrerade tid. Trots det ljumma firandet överlag så högtidlighölls dock 377-årsminnet av slaget vid Lützen på en rad håll i Sverige, bland annat Göteborg, Sundsvall och Uppsala, som alla är städer som har en grundmurad tradition av Gustav Adolfsfirande. Att firandet i Uppsala var mycket stämningsfullt och lyckat kan intygas.

Gustav Adolfsdagen som nationell högtid är naturligtvis inte oifrågasatt (eller, måste man erkänna, helt oproblematisk). Oavsett vad man tycker om det så kan det inte förnekas att det inte riktigt ligger i tidsandan att hedra en krigar- och hjältekonung med fackeltåg och kransnedläggning. Huruvida det i så fall beror på att det är fel på tidsandan eller Gustav Adolsfirandet kan man däremot låta vara osagt. Ett exempel på angrepp från vänsterhåll mot 6 november-traditionen är att Laboremus, den socialdemokratiska studentföreningen i Uppsala, har utlyst 6 november till Tagedagen för att hedra minnet av Tage Erlander. Logiken bygger på att om man kan fira Gustav Adolfs frikostiga donation till universitetet (vilken finansierade universitetets verksamhet i 300 år) så kan man väl lika gärna fira den massiva utbyggnad som universitetet fick tack vare Tage Erlander. Att Tage använde skattemedel och Gustav Adolf sin privata förmögenhet är bara en anledning till att jämförelsen haltar, den är även i övrigt historielös och endast avsedd att provocera. I övrigt har vi dock klarat oss från allt för högljudda krav på dagens avskaffande. Den största anledningen till att kontroversen inte har blivit större är sannolikt att firandet i så hög grad har fallit i glömska och blivit, för de radikala, en märklig men harmlös relik.

Faktum är dock att det även (eller kanske framförallt) i vår tid finns all anledning att fira minnet av Gustav II Adolf. För det första är det inte i första hand Gustav Adolfs krigiska bragder som firas, utan hans oskattbara civila gärning för det moderna Sverige; länsväsendet och ämbetsverken samt en mängd nygrundade städer. För det andra är det en anakronism att säga att det är fel att fira minnet av en militarist och imperialist. Gustav Adolf var inte mer krigisk eller brutal än sina samtida likar. Motståndet mot Gustav Adolfsfirandet handlar därför snarast om att inte vilja kännas vid sin historia. Vår historia är en ofrånkomlig och omistlig del av vår nutid. Gustav Adolfsfirandets otidsenliga och 1800-talsmässiga drag kränker eller skadar inte någon, men hjälper oss att minnas och vårda vår historia, just på grund av att de så uppenbart härstammar från en annan tid. De fyller, precis som det ”otidsenliga” jul- eller påskfirandet, traditionens roll i vårt flytande samhälle. Att Gustav Adolfsbakelsen i år även fyllde 100 år var ju naturligtvis inte mindre anledning att fira.

Den 7 november - en allvarsam minnesdag.

Vissa som inte tycker att den 6 november är något att fira firar tyvärr idag, den 7 november, istället. Den 7 november 1917, för 92 år sedan således, ägde oktoberrevolutionen rum. Namnet är därmed missvisande. Att oktoberrevolutionen ägde rum i november beror som bekant på att Ryssland fram till 1918 räknade tiden efter den julianska kalendern. Oktoberrevolutionen är dessutom ett felaktigt namn såtillvida att det inte alls rörde sig om en revolution, utan i realiteten en statskupp, dessutom en statskupp centrerad till regeringskvarteren i Moskva varför ”ryska revolutionen” blir en ännu mer missvisande term. Det fanns inga uppretade, uthungrade massor med i händelseförloppet den 7 november 1917 utan bara ett antal ränksmidande yrkesrevolutionärer.

Inte heller var oktoberrevolutionen ödesbestämd. Hade kuppen misslyckats skulle Ryssland väl ha kunnat lotsas till att bli en normal västlig demokrati under Aleksandr Kerenskij och den demokratiska, borgerliga regering som regerade sedan februarirevolutionen. Nu blev det inte så och resultatet blev att inte bara Rysslands och de omgivande, ockuperade staternas folk utan hela världen utsattes för omätliga lidanden och umbäranden. Inte ens idag, 92 år efteråt, har Östeuropa och de sovjetiska delarna av Asien återhämtat sig från den långa natt som kommuniststyret innebar. Desto tråkigare att det faktiskt finns människor som känner sig föranledda att fira detta sorgliga datum.

Men detta är förvisso en dag som förtjänar att uppmärksammas och minnas, om än inte högtidlighållas. Tillsammans med tjugoårsminnet av Berlinmurens och östblockets fall påminner det oss om frihetens och demokratins bräcklighet och de auktoritära systemens potential till makt över människan. Dagen kan även stämma till eftertanke gällande hur oberäkneliga och till synes obetydliga händelser som kan ändra ödets förlopp när historien spelar tärning. Då torde en viss ödmjukhet och tacksamhet över att vi i vårt land trots allt har fått leva i frihet i 500 år och fred i snart 200 år infinna sig. Och så leds plötsligt tanken tillbaka till en stunds tyst tacksamhet och reflektion över historiens fladdrande gång vid den nötta skriften på ett Gustav Adolfsmonumet anno 2009.

Daniel Bergström

Till byaskolans försvar

Det går ett spöke genom den norrländska landsbygden. Skolnedläggningens spöke. I röd efter röd kommun aviseras nedläggning av mindre skolor på landsbygden och i mindre samhällen till förmån för stora centraliserade skolor i den kommunala centralorten. Barn så små som sex år förväntas dagligen pendla miltals för sin skolgång. Med de avstånd som de glesare norra delarna av vårt rike uppvisar, är pendlingsavstånd på tre till fem mil, enkel resa, inte helt ovanligt, och då pratar vi inte från avkrokar med enstaka gårdar, utan från orter med hundratals, ibland uppemot tusen invånare.

Visst kan det finnas fördelar med att samla undervisningen till ett fåtal skolor. Ett kan vara att öka den ämnesmässiga valfriheten för eleverna, en annan att spara pengar. Valfrihetsargumentet har viss relevans åtminstone i de högre årskurserna. Under de första 5-7 åren av en elevs skolgång är dock alternativen så få att man ändå inte kan tala om valfrihet. Besparingarna är också i många fall illusoriska. Transporterna kostar pengar. Ofta tvingas man till dyra investeringar i centralortens skola för att kunna ta emot de ditkommenderade nya eleverna, samtidigt som de gamla lokaler man lämnar i byarna oftast inte har någon alternativ användning, vilket innebär att man får välja mellan att låta lokalen förfalla, eller att i alla fall ta kostnader för drift och underhåll. Förvisso flyttas kostnaden från en kommunal (skolan) till en annan (fastigheter), men för skattebetalaren är ju det sak samma.

Byaskolan - Bäst för barnen

För eleverna, särskilt de minsta, finns betydande nackdelar. Långa restider är uppenbart en. Än värre, och kanske mindre uppenbart är bytet av en trygg välbekant miljö, och en liten familjär skola där alla känner alla, mot en anonym tillvaro på en stor skola långt från hemmet. En liten skola har mycket lättare än en stor att fånga upp elever med problem, både sociala och studiemässiga, har lättare att upptäcka och bekämpa mobbning, och att rent generellt främja en anda av ansvarstagande och gott uppförande. Det handlar helt enkelt om att det är svårare att falla mellan stolarna, eller att undvika den sociala kontrollens nät, när man inte är anonym, utan är känd som individ av all personal.

Mot den bakgrunden vore det förnuftigare att inte bara behålla byaskolorna, åtminstone i de lägre årskurserna, utan även sträva efter att ha fler mindre skolor istället för få stora på de orter där elevunderlaget är stort. Min erfarenhet är att en skola kan behålla sin familjära karaktär upp till en storlek om ca 200-300 elever, men snabbt tappar den om skolan blir mycket större.

Inte ens gymnasieskolor behöver egentligen vara större än så, om man bara frångår dagens ambition att allehanda program skall husera under samma tak. Då kan man t.ex. ha industriella utbildningar på en skola, vårdutbildningar på en annan, naturvetenskapliga på en tredje o.s.v. Däremot faller det sig logiskt att alla dessa skolor placeras i en centralort så att det blir praktiskt för en elev att ta sig till sin skola oavsett vilken utbildningsinriktning och var i distriktet man bor.

Egentligen är väl detta ingen ny företeelse. Landsbygden har länge fått stryka på foten på en rad områden. Desto mer underligt är det att befolkningen i dessa områden val efter val röstar fram en socialdemokratisk kommunledning, för att sedan skriva på protestlistor när deras skola faller offer för de socialdemokratiska politikerna, och sedan i nästa val återvälja dem igen.

Förvisso är det så att i många Norrlandskommuner finner man störst stöd för sossarna i centralorten, medan landsbygden har en betydligt mer borgerlig, främst centerpartistisk, prägel, men även bland de rena landsbygdsvaldistrikten är det sällan det blå laget klår det röda. Även om de borgerliga skulle segra i landsbygden skulle det dock knappast få några större konsekvenser. Den minoritet som bor där skulle ändå bli överkörda av centralortens röda majoritet.

Faktum är att man i många fall kan ifrågasätta med vilken legitimitet kommunerna företräder sina medborgare på landsbygden. Kommunen tar en stor del av befolkningens inkomster i skatt, men ger mycket lite tillbaka i form av service som befolkningen kan nyttja på sina villkor. Det blir lite som barnomsorgen där massor med skattepengar pumpas ut till medborgarna, men bara vissa medborgare, de som behagar leva livet enligt de pekpinnar som politikerna tillhandahåller.

Som tur är finns fortfarande möjligheten att starta friskolor. I många byar har skolan räddats undan politikernas klåfingrighet genom att de omvandlats till friskolor. I förra valet drev sossarna linjen att friskolorna skulle bort. Detta föll inte i god jord hos väljarna och nu har man delvis bytt fot. Förhållandena för friskolorna skall försämras om sossarna får bestämma, men i allt väsentligt blir de kvar.

Återigen tillstöter dock problemet med Kamrat Ohly. Vad tycker han om friskolor, tror ni? Hur mycket inflytande kommer han att få på en rödgrön regerings politik? Vilka områden, för några kommer det att bli, kommer Sahlin att kompromissa bort? Skatterna är ett favorittips hos många. Friskolor kan mycket väl vara en annan. Det handlar ju trots allt om en fråga där en stor del av sossarna i själ och hjärta tycker som vänstern, även om man av taktiska skäl antagit en annan linje.

Patrik Magnusson

Socialdemokratisk undervisning

Daniel Ådin (s) - Politisk lärare

Fortfarande en bit in på det 21:a århundradet finns det på vår jord många människor som lever i ett totalitärt politiskt system. Politisk indoktrinering av skolelever är vardagsmat på platser som Pyongyang, Havanna, Teheran, och Skellefteå. Men vänta nu, tänker ni. Nu skrev väl karlen ändå fel. Skellefteå ligger ju i Sverige. Där bedrivs väl ändå ingen politisk indoktrinering i skolan?

Fel! I den socialdemokratiska enpartikommunen i Norra Västerbotten är det just vad som sker. Den socialdemokratiske kommunpolitikern och gymnasieläraren Daniel Ådin inleder nämligen en fråga i sina skrivningar i samhällsekonomi på detta sätt:

”Den borgerliga regeringen har kört Sveriges ekonomi i botten. Arbetslösheten är hög och ekonomin befinner sig i en djup lågkonjunktur. Eftersom ingen annan tycks vara villig att ta ansvar för ekonomin anmäler du dig frivilligt.”

Om sanningshalten i påståendet kan man ju ha lite olika uppfattning. Mindre ideologiskt rättroende analytiker än herr Ådin kanske skulle hävda att den ekonomiska situationen i Sverige både påverkas av vad som sker i vår omvärld, och av den struktur den svenska ekonomin efter decennier av socialistiskt styre antagit, och att Sverige tack vare Alliansens fasta hand vid rodret klarat sig bättre ur krisen än man kunnat tro. Dessa heretiker skulle naturligtvis om Partiet fick råda botas från denna villfarelse genom s.k. omskolning.

Om det lämpliga i att en lärare bedriver partipolitisk propaganda för sina elever borde däremot inte råda delade meningar om. Fel igen! Läser man kommentarerna till den tidningsartikel som berättar om provet, så framgår det att rätt många försvarar lärarens formulering, och att han själv har svårt att inse problemet med sina formuleringar.

Egentligen är jag inte förvånad. Jag växte själv upp i en kommun med långvarig och stadig s-majoritet, och kommer så väl ihåg min egen samhällsundervisning där betydligt mer flagrant vänsterpropaganda kolporterades ut av läraren, och där protester från elevhåll möttes med ett hånflin och kommentaren, ”Så, anmäl mig då. Vi har ändå egen majoritet i utbildningsnämnden”.

Sedan dess har jag både på universitet och under praktik stött på och hört berättas om otaliga fall där lärare med vänstersympatier lär ut sin ideologi som om den vore fakta, och hånar eller hotar de som vågar opponera sig. Säkert förekommer ibland samma sak med omvända politiska förtecken, och är naturligtvis lika förkastligt, men jag tillåter mig ändå misstanken att detta är ovanligare.

För en Socialdemokrat har inte de demokratiska spelreglerna och ”fair play” på samma sätt som för en borgerlig ett egenvärde. De är redskap för att nå ett politiskt mål, och acceptabla bara så länge de tjänar det målet. För en Socialdemokrat handlar inte politik om att man kan ha olika uppfattningar och perspektiv, som alla är värda respekt. Det handlar om att vissa har skådat den objektiva Sanningen, medan andra är lurade och inte förstår sitt eget bästa. Så vad är det egentligen att bråka om? Ådin har ju bara försökt hjälpa sina elever att komma till insikt.

”Skolan skall vara en spjutspets som formar den socialistiska människan”
- Ingvar Carlsson (s), under sin tid som utbildningsminister 1969-1973.

Patrik Magnusson

Godmorgon världen (P1): konservatismen är inne

Sveriges Radio P1:s välbekanta program Godmorgon världen gjorde i söndags ett reportage om att konservatismen nu blivit i ropet i Sverige. Inslaget börjar en timme in i sändningen (spola fram till slutet av första delen, låt den gå över och så börjar inslaget efter en halv minut i del 2).

Programmet inleds med frågan ”ska en 200-årig ideologi förnya borgerligheten?”. Väl att märka är liberalismen en betydligt äldre ideologi, och även feminismen har vid det här laget nästan 200-åriga anor. Så varför konservatismen skulle framhållas som åldersstigen på detta sätt är förstås ingenting annat än tramserier.

I fokus för reportaget står Kristdemokraternas nya väg med början i Almedalen. Statsvetaren Sven Dahl är dock av uppfattningen att det hela nog tog fart på allvar här i början av 2009. Han menar också att en anledning till att konservatismen blivit inne, är att Socialdemokraterna och Moderaterna nu står så nära varandra politiskt. Ett allmänt ökat intresse för familjevärden framhålls också som en viktig bidragande orsak.

Den konservative filosofen Roland Poirier Martinsson intervjuas, och han radar upp att den nya svenska konservatismens idéer utgår från: frihet, civilsamhälle (familj, föreningar, företag, församlingar och grannskap), samt en ny icke-liberal syn på kapitalismen att den måste bottna i en både personlig moral och samhällsmoral.

Karolina Ramqvist, chefredaktör på vänstertidskriften Arena, ser även en konservativ rörelse inom vänstern: bort från stadslivet, ekologi, konsumtionskritik, nymoralism, det lilla sammanhanget. Hon tror inte att konservatismen i 2000-talet kommer att föra mänskligheten framåt, men hon ser tydligt att det är en trend idag.

I programmet lyfts även Anna Anka fram. Hon togs på förvånadsvärt stort allvar när hon gjorde sitt numera allmänt välbekanta intåg i den svenska samhällsdebatten. Sagda Hollywood-fru kommenteras med att hon inte hade fått sådant genomslag om det inte varit för att konservativa idéer och värderingar redan arbetats upp inom media, inte minst genom Kristdemokraterna. Min synpunkt är att det kanske är så att konservatismen har lyft taket i den svenska debatten, men det har ju i alla fall ingenting att göra med att Anna Anka skulle företräda någonting som har med konservatismen att göra (läs min tidigare kommentar om henne).

Allra skönast är ändå detta att Kristdemokraterna nämns som ett parti med nära potential att bli ”inne” i Sverige.

Jakob E:son Söderbaum

GÄSTKRÖNIKA: Bertil Häggman

EDMUND BURKES STRATEGISKA TÄNKANDE PÅ 1790-TALET

Edmund Burke (1729-1797)

Den relativt nyutkomna bok om Burke, som presenterats på T & F under oktober 2009, är ett värdefullt bidrag till den konservativa idélitteraturen i Sverige. Det är betydelsefullt att erinra sig att Reflektioner om franska revolutionen (1790) inte utkom i svensk översättning förrän 1982 (Contra Förlag), och orsaken till denna lucka kan ha många förklaringar. Förordet till denna första svenska utgåva hade professor Gunnar Heckscher skrivit, en gång ordförande i Högerpartiet. Han skrev inledningsvis:

”Edmund Burkes Reflections on the Revolution in France är en skrift som utövat ett långvarigt och bestående inflytande på västerländskt tänkande. Utan överdrift kan sägas att det är från den som den politiska konservatismen leder sitt ursprung. För dagens läsare kan detta vara svårt att förstå. Det blir begripligt bara om man ställer in boken i dess sammanhang – med Burkes tidigare författarskap med hans politiska verksamhet som parlamentariker i 1700-talets England och med vad som hände i Europa åren närmast före och efter 1790, då boken kom ut.”

Men förordet innehåller en mening, som är missvisande: ”Vad som intresserade honom var hans eget land, inte omvärlden.”

Revolutionen sprids med våld

Att professor Heckscher formulerade sig så kan bero på att han inte var så intresserad av Burkes senare skrifter. Det finns därför ett behov av att i Sverige studera främst Burkes Letters on a Regicide Peace (1796, men ett av breven publicerades inte förrän 1812 efter Burkes död). Att dessa har en koppling till Sverige och Gustav III (mera härom längre fram) är förstås ännu ett gott skäl.

Det känns kanske inte så bra i det fredliga Sverige att behandla Burkes krav från 1790 att de kontinentaleuropeiska revolutionärerna skulle bekämpas till det yttersta. Det fanns inte något alternativ till krig. Här kan det vara på sin plats att något beröra bakgrunden. Det tilltagande revolutionera våldet i Frankrike hade redan 1791 börjat oroa monarkierna. Det var emellertid Frankrike som först förklarade krig mot Österrike. Man förberedde ett krig mot Nederländerna, som då var i habsburgsk hand. Som svar invaderade nu en preussisk armé Frankrike, som dock lyckades slå tillbaka invasionen.

Ett ofta återgivet motiv från Franska revolutionen är avrättningen av kungen Ludvig XVI.

Avrättningen av Ludvig XVI den 21 januari 1793. Nu enades det kristna Europa och en första koalition kom till stånd med bland annat Storbritannien, Spanien och Kungariket Neapel. Revolutionsarméerna hade nu gått in i Italien och Tyskland och var på offensiven i Belgien. Hela landet ockuperades snart. Det är denna händelseutveckling som besannade Burkes varningar. Framgångarna för revolutionshärarna fortsatte under 1794. Nu invaderades Spanien och Nederländerna erövrades liksom Belgien och Rhenlandet. Nu sökte Spanien och Preussen fred något som måste ha varit mycket oroande för Burke.

Under 1796 genomförde revolutionsarmén offensiver i Tyskland och Italien. Tre arméer skulle sedan gå samman i Tyrolen och angripa Österrike och erövra Wien. Planen misslyckades dock. Bonaparte, som opererade i Italien hade dock stora framgångar. Samma år försökte Frankrike förgäves landsätta en armé på Irland.
Österrike sökte fred sedan Napoleon erövrat Tyrolen. Nu fick Parisregimen behålla Belgien och Rhenlandet samt stora delar av Italien. England var nu ensamt kvar i kampen mot den revolution, som blev alltmer internationell.

Kampen måste fortsätta och det var nödvändigt att triumfera över de jakobinska revolutionärerna annars skulle anarki och kaos inträda. Den väpnade jakobinska doktrinen krävde upprättandet av världsherravälde med sekulära dogmer. Deras instrument, skriver Russell Kirk i sin briljanta Burkebiografi Edmund Burke: A Genius Reconsidered (1967), var erövring och subversion. Man kan inte sluta fred med revolutionärer som har gränslösa ambitioner och vill sprida sin vilja med våld. Denna Burkes viktiga strategiska doktrin är ofta bortglömd och det är väsentligt att den uppmärksammas.

Militäranalytikern Burke

I Heads for Consideration on the Present State of Affairs (1793) framstår Burke som en militäranalytiker av rang och utformaren av en global strategi mot revolutionen. Han krävde att en offensiv allians med motståndare till det revolutionära Frankrike skulle bildas. Europas nationer måste befrias från jakobinerna och den franska monarkin återupprättas. De franska rojalisterna var villiga till militära ingripanden mot Parisregimen och den kunde bli en förtrupp. Bakom dessa borde hellre England än Österrike spela en huvudroll. Med hänsyn till vad som kom att hända 1809 hade det varit ett klokt drag. Partisankriget mot Napoleons väpnade styrkor pågick för fullt. I Tyrolen reste sig invånarna samma år under Andreas Hofer (200-årsjubileum i år med många utställningar både i Österrike och det nu till stor del italienska Alto Adige). I Svenska Pommern stod slutstriden i ett tyskt revoltförsök mot fransmännen. Stralsund var då ockuperat av Napoleons styrkor och där nedkämpades den preussiske majoren von Schill och hans förband som gjorde uppror mot den preussiske kungens vilja.

År 1793 hade den franske kungen avrättats. Burkes profetia om revolutionärernas vildhet hade besannats. Nu närmade sig Robespierres diktatur och i Remarks on the Policy of the Allies with respect to France krävde Burke intet mindre än ett korståg och återupprättande av ordningen i Europa. Man kunde inte förhandla med jakobinerna (det viskades att det fanns krafter i den brittiska regeringen som var beredda på det). Jakobinerna, svarade Burke, skulle aldrig kompromissa. Det här var ett religiöst krig från fransk sida för att krossa all kristen religion, både katolsk och protestantisk.

Burkes plan

Den plan Burke nu lade fram för att återställa ordningen i Frankrike och resten av Europa efter seger underströk att Frankrike måste ges en stark röst i det framtida Europa. Det kunde inte bara vara ett krig för att de som drabbats av revolution skulle få ersättning eller att Frankrike skulle betala krigsskadestånd till England. Nu kämpade de franska rojalisterna tappert i Bretagne och de behövde brittisk hjälp.

Hade Burkes råd följts så hade jakobinerna kunnat besegras 1793 eller 1794 och det hade gått att undvika ett europeiskt storkrig, Napoleonkrigen, under de kommande två årtiondena – Frankrike hade bara börjat erövringståget. Nya offensiver förbereddes för erövring av de tyska staterna, Holland och Spanien. Litet hindrade nu revolutionärerna på kontinenten.

Själv hade Burke stora skulder och drog sig tillbaka till Beaconsfield men lämnade inte politiken. Han fortsatte att använda sin penna mot jakobinerna och deras motståndare vallfärdade till den konservative statsmannens bostad. Den jakobinska människosynen beskrev Burke så här: ”No more than…mice in an air pump, or in a recipient of mephitick gas.”

Det var i Beaconsfield som Burke skrev sina fyra Letters on a Regicide Peace. Hans förutsägelser hade nästan ordagrant uppfyllts: Marie Antoinette avrättades, revolutionen härjade det kontinentala Europa. Skulle England verkligen förhandla med dessa mördare som betjänade sig av erövring och subversion? Temat i de fyra breven är att regimen i Frankrike måste krossas. Revolutionärerna i Paris eftersträvade att skapa slaveri för andra européer. Nu krävdes ett rättvist krig (”just war”). Det var som om en granne hotade med våld och alla boende i närheten hade rätt att avlägsna den som hotade. Det kan vara fel med krig och våld men ”they may be the sole means of justice among nations.”

Jakobinerna ville förstöra det kristna samväldet i Europa, som enligt Burke i realiteten var en kristen stat. Här kanske Burke kan beskrivas som en tidig talesman för ett enat Europa. Revolutionärerna var en allmän ondska, inte bara en lokal. Den europeiska civilisationen hotades och England måste slå till i hjärtat av Frankrike. Risken var att revoltörerna skulle hota även de brittiska öarna. Ett europeiskt inbördeskrig hotade, vilket också blev verklighet. Det kom att bli kärnan till våra dagars ”världsinbördeskrig” mellan revolution och demokrati (se bland annat Världsinbördeskriget och extremisterna den 27 april 2009 på min blogg).

Antirevolutionära ledare

Till sist några rader om de dåtida europeiska ledare som bekämpade franska revolutionen i Burkes anda. Främst bör nämnas Karl Vilhelm, hertig av Braunschweig som ledde kampen mot de franska revolutionshärarna. Baron Karl Mack von Leiberich var österrikisk-ungersk stabschef 1794-1795. Han kapitulerade visserligen mot fransmännen och ställdes inför krigsrätt. Det ådömda straffet avtjänade han enbart delar av och blev senare benådad år 1819.

Sveriges kung Gustav III tillhörde de ledande europeiska motståndarna till franska revolutionen. Ett outforskat område synes vara Burkes syn på Sveriges roll i kampen mot revolutionsregimen. Kungen förhandlade med den ryska kejsarinnan Katarina II om ett militärt svenskt-ryskt ingripande mot Frankrike bland annat för att rädda den franske kungen och drottningen. Den svensk-ryska styrkan skulle landstiga i Normandie och sedan med franska rojalister marschera mot Paris. Det s.k. Drottningholmsfördraget slöts mellan Sverige och Ryssland. Det blev aldrig något militärt ingripande, men den svenske kungen var aktiv mot den franska revolutionen. Gustav III betraktade jakobinerna med avsmak: ”Vilka förskräckliga människor! De är Europas orangutanger”. En av kungens främsta rådgivare var Evert Taube, som var den som från början år 1789 informerade kungen om revolutionen i Frankrike. Som generallöjtnant deltog han med kungen i Aachen i planeringen av den franske kungens flykt. Finansministern Anders Håkansson fick i uppdrag att utarbeta en plan. På plats i Frankrike arbetade friherre G.M. Armfelt för kungens räkning. Tanken var att Sverige skulle delta med 16 000 man i koalitionen, och Gustav III ville att mot Frankrike allierade stater, främst Österrike och Preussen, skulle angripa i ett preventivkrig. Operationerna mot revolutionärerna inställdes emellertid på grund av den annalkande vintern 1791 och hela företaget avlystes på våren 1792.

Kopplingen mellan Burke och Gustav III är intressant. Den strategiska planen var att tidigt kväva revolutionen i sin linda. 1791 sändes de två svenska officerarna König och von Fieandt till Frankrike för att utspionera området mellan Paris och Le Havre. Här var det meningen att den svensk-ryska invasionshären skulle angripa. Det primära målet var att erövra Paris. (se Torsten Sandberg, Gustav III:s spioner: historien om när Sverige skulle slå tillbaka franska revolutionen, Historiska media, 2006).

I bekämpandet av 1848 års revolution (samma år som det kommunistiska manifestet) spelade prins Felix Ludwig Schwarzenberg en viktig roll. Han var först österrikisk diplomat och sändebud i Neapel 1844-848 och kom sedan att leda en ministär i Wien. Schwarzenberg motarbetade långsiktigt de jakobinska krafterna, och de revolutionära rörelserna i Ungern och Italien bekämpades. Fältmarskalken och fursten Alfred Windischgrätz bekämpade också med framgång revolutionärerna i Wien.

Vikten av Letters on a Regicide Peace

Ofta glöms Burke som strategisk tänkare bort, särskilt i Sverige. I vårt land uppmärksammar man främst hans religiösa tänkande och avståndstagandet från de franska upplysnings-filosoferna. Också Burkes syn på frihetens oskattbara värde betraktas här som en väsentlig del av hans idéer med det engelska arvet från Magna Charta och Declaration of Right.

I dag anser inte bara konservativa utan faktiskt de flesta parlamentariska partier att reform är bättre än revolution. Även här är Burkes inflytande stort:

”Rage and frenzy will pull down more in half an hour, than prudence, deliberation, and foresight can build up in an hundred years…At once to preserve and to reform is quite another thing. When the useful part of an establishment are kept, and what is superadded is to be fitted to what is retained, a vigorous mind, steady persevering attention, various powers of comparison and combination, and the resources of an understanding fruitful in expedients are to be exercised…” (Reflections on the Revolution in France).

Den engelske statsmannens tankar om krig har inte heller tillräckligt uppmärksammats. Burke hävdade att ett nödvändigt krig är också ett rättvist krig. Här går gränsen. Var tar plikten till undersåtlig lydnad slut och börjar rätten till motstånd? Det kan inte enkelt definieras, som Gunnar Heckscher också skriver i sitt förord till den svenska upplagan av Burkes monumentalverk.

Reflections har nu under århundraden varit ett rättesnöre för konservativa: Benjamin Disraeli, Randolph Churchill, Winston Churchill men också svenskar som Hans Järta och Erik Gustaf Geijer, även om de senare förvisso inte accepterade Burke utan invändningar. Min förhoppning är att också att Letters on a Regicide Peace skall finnas med bland de skrifter som läses i Sverige. En första åtgärd borde vara en översättning av breven till svenska.

Sedan 1789 (och 1793) års totalitarism har nya grenar från samma träd växt fram: revolutionerna 1830, 1848, 1917 och Hitlers ”legala” revolution (som genomfördes med parlamentariskt stöd) 1933. Nu rasar en kamp mot en jihadism – islamsk imperialism – som vill skapa ett världskalifat. Dessa revolutioner har alla olika idémässiga grunder . Burke var den som först gav strategiska anvisningar för bekämpandet av totalitära revolutionärer med ambitioner att nå världsherravälde.

Burke var den som först formulerade en genomgripande kritik av revolutionen som metod för samhällsförändring. Hans ståndpunkt att man inte bör sluta fred med revolutionärer som har gränslösa ambitioner och har för avsikt att sprida sin vilja med våld, är lika aktuell idag som när den formulerades i en tid av ett första modernt totalitärt hot mot den europeiska civilisationen. De stora hoten mot Väst har under 1900-talet varit kommunism och nazism. Professor Richard Pipes, expert på Ryssland och president Reagans rådgivare, har beskrivit dessa totalitarismer som tvillingkätterier i förhållande till marxismen. Det var Maxmilien Robespierre och hans jakobiner som grundade den politiska extremismen. Den är ett socialt faktum, enligt sociologen Emile Durkheim, liksom alkoholism och kriminalitet.

Bertil Häggman är jur. kand. och författare. Sedan debuten 1971 har han publicerat över 150 böcker och tidskriftsartiklar på varjehanda språk. Hans senaste bok är Geopolitik – en introduktion (Recito 2009). Häggman bloggar på: varldsinbordeskriget.wordpress.com .

REDAKTIONENS MÅNADSBREV – oktober 09

Jakob E:son Söderbaum och Dag Elfström

REDAKTIONELLT | Ännu en månad har förflutit för Tradition & Fason, den 13:e i ordningen. Oturstalet till trots får vi ändå vidgå att vi är nöjda med den gångna månaden. Den har inte minst dominerats av partipolitisk inrikespolitik (här, här, här, här), vilket är fullt naturligt eftersom riksdagens sommarslummer nu tagit sitt definitiva slut med ökad inrikesdebatt som följd. Vi har även kommenterat, och kritiserat, Sverigedemokraterna i samband med deras utspel om Islam (här, här, här).

Den gångna månaden har vi även publicerat två stycken artiklar till vår Sagittarius-sektion(här, här). Mest högkvalitativt bland den gångna månadens skriverier får vi nog också säga är den gästkrönika vi publicerade av Claes G. Ryn – med kriktik av neokonservatismen som huvudtema. Nämnda krönika har vi fått mycket respons på, inte oväntat både positiv och negativ. Eftersom det är vår ambition att vara en plattform för en bred och varierande konservatism kommer vi inom den närmaste tiden också bereda plats åt en neokonservativ gästkrönika från någon lämplig debattör.

Oktober månad har också bjudit på en del extern uppmärksamhet. Inte minst radiointervjun med Dag Elfström. Utöver det har SNS:s bokförlag länkat till Jakob E:son Söderbaums recension av Carl Johan Ljungbergs bok om Edmund Burke.

Sedan är vi som vanligt tacksamma över den månatliga skörden av privata bloggare som uppmärksammat oss: Mats Reimbertsson 1, Mats Reimbertsson 2, Robsten, Michaël Lehman 1, Michaël Lehman 2, Waldemar Ingdahl.

Kom ihåg att gå med i vår Facebook-grupp om du inte gjort det ännu!

Tidigare månadsbrev:

• Redaktionens månadsbrev september 09
• Redaktionens månadsbrev augusti 09
• Redaktionens månadsbrev juli 09
• Redaktionens månadsbrev juni 09
• Redaktionens månadsbrev maj 09
• Redaktionens månadsbrev april 09
• Redaktionens månadsbrev mars 09
• Redaktionens månadsbrev februari 09
• Redaktionens månadsbrev januari 09
• Redaktionens månadsbrev december 08
• Redaktionens månadsbrev november 08
• Redaktionens månadsbrev oktober 08

Redaktionen