“a riddle, wrapped in a mystery, inside an enigma”

Så beskrev Winston Churchill 1939 Sovjetunionen. Den beskrivningen kan i mångt och mycket fortfarande gälla dess arvtagare, Ryssland.

Ryssland, ett land med många ansikten.

Vad som händer i Ryssland har närmast omätbara konsekvenser för Sverige. Därför bör det vara vår möda värd att verkligen försöka sätta oss in i och förstå denna komplexa jättenation. Därför ägnar jag en stor del av mitt intresse, vilket också avspeglat sig på T&F, åt Ryssland.

Jag har ofta varnat för att rysk upprustning kan få besvärliga konsekvenser för Sverige om vi inte anpassar vår försvarsförmåga till denna realitet. För det har jag naturligtvis blivit kallad russofob, vilket jag anser vara en orättvis och oförskämd anklagelse. Jag står dock fast vid att svensk försvarsplanering och försvarsförmåga långsiktigt måste anpassas till ett Östersjöområde där Ryssland är den dominerande stormakten.

Samtidigt har jag också uppmanat till ett stärkt samarbete med Ryssland, och ett aktivt främjande av vänskapliga relationer med detta grannland. För detta har jag naturligtvis också fått kritik, vanligtvis av andra personer än de som irriterar sig på min försvarsvänlighet. Även denna uppfattning står jag dock fast vid. Vi vet inte var Ryssland är på väg. Faktum är att vi sannolikt kan påverka var Ryssland är på väg. Det vore osedvanligt dumt att inte försöka utnyttja den chansen, och med en utsträckt hand bjuda in Ryssland i familjen av demokratiska nationer. Jag vet att de har lång väg dit, men nog måste vi försöka?

Denna dualistiska hållning till Ryssland kan vara besvärlig för många att förstå. Kan man samtidigt både önska och verka för stärkta relationer med Ryssland, och verka för ett starkare försvar som om vi skall vara ärliga i princip bara har en potentiell uppgift, att försvara oss mot ett ryskt anfall? Måste man inte antingen vara en naiv fredsmicklare som tror Putin om allt gott, eller en blodtörstig rysshatare som drömmer om erövringar i österled?

En som till fullo insett att så inte måste vara fallet är Bo Pellnäs, en av Sveriges absolut skarpaste säkerhetspolitiska experter. Läs hans lysande debattartikel i DN. Där säger han precis vad jag egentligen vill säga i frågan, men som jag omöjligt kan formulera på ett bättre sätt än Pellnäs.

Patrik Magnusson

Mera Söderbaum på Barometern

Det är dags att uppdatera T&F-läsarna på mina senaste ledare i Barometern, där jag sommarvikarierar som politisk redaktör. Ett beställningsjobb under perioden har varit att skriva en artikelserie i fyra delar om den moderna konservatismen. Därefter tog jag in svarsinlägg från lokalpolitiker inom Socialdemokraterna (Håkan Juholt), Kristdemokraterna (Anders Andersson), Folkpartiet (Sverker Thorén) och Miljöpartiet (Jonas Löhnn). Se vidare Barometerns ledarsida på nätet. Idag publicerades min slutkommentar.

På nätet har även Hayek-institutet Sverige skrivit en längre kommentar till den andra delen av min artikelserie om modern konservatism.

Nu ligger till slut den första krönikan jag skrev för Barometern i juni ute på hemsidan. I samband med detta har jag också uppdaterat min första sammanställning över sommarens Barometern-skriverier, inklusive att skriva små innehållsdeklarationer till respektive artikellänk på samma sätt som nedan.

Barometern andra perioden:

* Modern konservatism – avslutande kommentar (krönika 28/7)

* Bra att samarbetet fördjupas (ledare 28/7) – om att moderate partisekreteraren Schlingmann nu siktar på ett ännu mer fördjupat allianssamarbete

* Dömd för kommunistiskt folkmord (ledare 27/7) – om domen mot Röda khmerernas tortyrchef i Pol Pots Kambodja

* Politisk påverkan utanför partierna (ledare 26/7) – den verkliga makten i Sverige och demokratiska utmaningar i 2000-talet

* Nya generationens familjepolitik? (ledare 21/7) – både de rödgröna och Alliansen tar ”nya tag” inom familjepolitiken

* Modern konservatism del 4: Var finns konservatismen i Sverige? (ledare 16/7)

* Modern konservatism del 3: Tillräcklighet istället för jämlikhet (ledare 15/7)

* Modern konservatism del 2: Det viktiga sociala ansvaret (ledare 14/7)

* När slutspelet närmar sig (ledare 13/7) – sammanfattning av Almedalsveckan

* Modern konservatism del 1: Modern konservatism (12/7)

* Exit Littorin – ministern avgår (ledare 8/7)

Jakob E:son Söderbaum

Även en blind höna hittar ibland ett korn

Alliansen - bäst när man samarbetar

Säg Per Schlingmann, och mången konservativ – däribland jag själv – tenderar att få rysningar i kroppen, ilningar i tänderna, och utbrista i hejdlösa gråtattacker. Men även en nymoderat feminist kan tydligen hitta sunda tankespår ibland.

I en intervju i SvD talar den moderate partisekreteraren sig varm för ett fördjupat allianssamarbete, något som jag länge efterlyst. Nu är det ju för sent till årets val, men vi får hoppas att detta inte leder till att 4%-bödeln slår något av allianspartierna till marken och kostar oss valet, och att alliansen gör sin läxa bättre till 2014.

Schlingmann argumenterar också på ett sådant sätt som känns rimligt. Han menar att det i dag är betydligt lägre tröskel för en väljare att stödja alliansen, med dess allmänborgerliga huvudinriktning, än ett enskilt parti med alla dess mer eller mindre slumpvis hopplockade detaljidéer, som man förväntas försvara till sista blodsdroppen.

Liksom jag ser han ett fördjupat allianssamarbete som en möjlighet att skapa ett politiskt alternativ vars huvudinriktning är klar och tydlig, men inom vars ramar olika nyanser och individuella ställningstaganden blir möjliga.

För min del ser jag en möjlighet att en sådan allians skulle kunna husera ett konservativt nätverk där personer från alla allianspartier som brinner för konservativa hjärtefrågor som försvar, brottsbekämpning, monarki, civilsamhälle och familjen kan samlas och göra gemensam sak mot socialliberalerna. Istället för att besegras enskilt inom respektive parti kanske man enade kan åstadkomma åtminstone lite kompromisser i rätt riktning.

Ett sådant konservativt närverk inom alliansen tror jag har betydligt bättre utsikter att faktiskt få lite gehör för sina idéer än vad ett nytt konservativt 10-procentsparti skulle kunna få. Det för också med sig den relativa fördelen att vi slipper risken att ännu ett borgerligt parti splittrar upp högerväljarna så till den grad att det närmast är en garanti att något av dem åker ur Riksdagen, vilket endast är ägnat att gynna de röda.

Jag säger inte att ett sådant fördjupat samarbete skulle vara utan problem. Det kommer att kräva en oerhörd ödmjukhet och kompromissvilja från alla parter för att fungera. Särskilt socialliberalerna som utan tvekan är den starkaste grupperingen och som idag dominerar alla fyra allianspartier måste vara beredda att släppa in de konservativa i värmen. De har naturligtvis fördelen att de ligger så pass nära den röda oppositionen att de alltid kan få sin vilja fram genom att vända sig åt andra hållet, men det är inget sätt att bygga ett långsiktigt och förtroendefullt samarbete på.

Något för valarbetarna att känna sig stolta i? - Knappast!

Å andra sidan har skapandet av alliansen redan ställt stora krav på kompromisser, så vanan borde finnas. Jag tror också att alliansens framgångar har övertygat många motsträviga partigängare att det faktiskt finns mycket att vinna på att samarbeta, och mycket att förlora på att stå splittrade.

När man ändå är i farten borde man i samband med att man fördjupar samarbetet se till att skaffa sig en ny logotyp. Den som har tagit fram det nuvarande dyslektiska klottret borde samtidigt ha sig ett rejält kok stryk.

Patrik Magnusson

Att förstå vilken gren man sitter på

Valreklam från de tyska kristdemokraterna.

Så var det dags igen med ytterligare en tröttande diskussion huruvida kristdemokrati är en form av konservatism eller en egen ideologi. En ledare i Barometern-OT hävdade att kristdemokratin närmat sig konservatismen och som ett brev på posten kommer en artikel av en partiföreträdare för Kristdemokraterna som får en att undra om han alls vet något om konservatismen.

När riksdagsman Anders Andersson (KD) vill förklara varför konservatismen är skild från kristdemokratin gör han bl.a. följande påstående: ”Det som främst skiljer kristdemokratisk ideologi från andra politiska ideologier är det tydliga sambandet mellan etik och politik.” Skulle alltså detta inte gälla konservatismen? Märkligheterna fortsätter: Kristdemokratin skiljer sig från konservatismen och den liberala individualismen, som betonar individen, då vi anser att det sker på bekostnad av naturliga gemenskaper som äktenskap och familj. Vi tycker att människor inte bara har ansvar och skyldigheter mot sig själva, utan även för sina närmaste och för sina medmänniskor.

Det finns väl ingen konservativ som inte skulle kunna skriva under på det här? Återigen rör det sig ju om konservatismens kärnidéer som formulerades långt innan någon hade kallat sig kristdemokrat.

Det blir inte bättre av att Andersson i en kommentar svarar en kritiker: ”För mig och många andra är det nog så att vi noterar att den moderna konservatismen har successivt betonat individen mer än naturliga gemenskaper som t ex familjen. Kristdemokratin däremot har alltid lyft fram att människan är beroende av små och nära gemenskaper.” Något kan det ligga i det men det ändrar inte vad konservatismen är för något. Med tanke på konservatismens högre ålder blir det befängt när mot denna ”moderna konservatism” sägs att ”Kristdemokratin däremot har alltid lyft fram att människan är beroende av små och nära gemenskaper.”

En svaghet i Anderssons artikel är att han inte skiljer mellan vad ett parti uttrycker för idéer och en ideologi som något partioberoende. Kristdemokratin företräds av Kristdemokraterna. På samma sätt bedöms väl konservatismen efter Moderaternas politik, kan man tänka. Inte konstigt då att det blir lite snett. De stora ideologierna är inte partistyrda. Utan oberoende tänkare förtvinar de. Viljan att stå för något unikt har förvridit bilden av de idéhistoriska sammanhangen. Skulle däremot Andersson ha argumenterat att Kristdemokraterrna är det parti som kommer närmast att företräda konservatismen skulle jag inte sagt emot honom.

Jag anser definitivt att det finns skillnader mellan kristdemokratiskt och konservativt tänkande, men Anderssons artikel bekräftar snarare den tes han försöker gendriva.

Staffan Andersson

Vi måste våga säga nej…

IDEOLOGI | ”Filosofiska rummet”, ett i raden av utmärkta radioprogram som man kan höra på P1, har haft konservatismen som tema (lyssna här). Inbjudna till samtal med programledaren Lars Mogensen var Sydsvenskans kulturredaktör Rakel Chukri, samma tidnings debattredaktör Magnus Jiborn och samt Roland Poirier Martinson som än en gång fick försvara, tolka och förklara konservatismen. Utan Roland Poirier Martinson hade diskussionen blivit synnerligen ointressant och torftig. Martinson är en stor tänkare och jag hyser verklig respekt för hans sätt att resonera och de åsikter han kommer fram till och då inte minst hans frihetsidéer, men även efter programmet ställer mig tveksam och fortsatt kritisk till den laissez faire-konservatism som jag uppfattar att han förespråkar.

Debattmotståndarna Magnus Jiborn och framför allt Rakel Chukri bjöd inte något hårdare motstånd. Det var främst gamla fördomar som togs upp och de båda visade på en allmän motvilja till konservatismen och den konservativa idétraditionen. Det dröjde heller inte länge förrän Rakel Chukri tog upp feminismen på ett nästan triumfatoriskt sätt och menade att här hade väl konservatismen inget att komma med. Roland Poirier Martinssons svar, hans vittnesmål om att han inte var feminist och tillkännagivandet att feminismen är humbug var uppfriskande. Att inte vara feminist betyder på intet sätt att man som konservativ är kvinnomotståndare eller motsätter sig lika behandling av könen. Inte heller motsätter man sig sanningen att kvinnor generellt blivit synnerligen illa behandlade genom historien.

För Martinson är vetenskapen och den tekniska utvecklingen inte bara viktig, den är väsentlig i hans resonemang och i de slutsatser han kommer fram till. Han kunde därför med relevans konstatera att det rent vetenskapligt finns skillnader mellan män och kvinnor. Att det rent statistiskt är skillnader i de val män och kvinnor gör. Därmed inte sagt att det inte finns individuella skillnader eller avvikelser från vad som är statistiskt vanligast. Skillnader som ska respekteras.

Skillnaden mellan den gamla konservatismen och den konservatism som idag gör sig allt mer hörd är enligt Poirier Martinson toleransen som numera är en del av konservatismen. Toleransen, eller snarare bristen på den, har enligt Martinson alltid varit konservatismens mörka sida. Väl inne på toleransen komm då två grupper upp till diskussion som om det vore en naturlag – muslimer och homosexuella.

Martinson säger i radioprogrammet att han som konservativ inte sällan i debatter är den som försvarar just muslimers rättigheter i Sverige. (Så har han bland annat hävdat att det är en konservativ uppfattning att kvinnor ska ha rätten att i Sverige bära niqab. En uppfattning jag motsätter mig.) Jag kan också försvara muslimers rättigheter, när det handlar om mänskliga och medborgerliga sådana. Men om det är religiösa ”rättigheter” vi pratar om handlar det om något helt annat. Hur politiskt inkorrekt det än må vara anser jag att det finns gränser som inte får överskridas när det gäller religioners utövande.

Vi har under de senaste decennierna haft en mycket kraftig muslimsk invandring till Sverige. Bland dessa olika muslimska grupper finns en variation av inriktningar och utövandegrad. Det finns allt från muslimer som i praktiken endast är det till namnet till de som intar en rent fundamentalistisk attityd till sin omgivning. Detta har generellt fått ske utan någon reaktion från myndigheter eller de kristna samfunden. Svenska kyrkan har visat upp näst intill en ren kapitulation och inbjuder muslimer till ett aktivt deltagande i kyrkorna. Inte för att sprida kristendomen utan som en del i en acceptera-allt-inställning. Svenska kyrkan tror uppenbarligen inte på sitt eget budskap. Gäller inte uppmaningen att gå ut och göra alla folk till lärljungar längre? Eller är svenska kyrkans uppdrag i Sverige begränsat? Jag kan inte få det till något annat än ett svek.

Med de stora grupper av muslimer som kommit till Sverige borde kyrkan ha en stor uppgift att sprida kristendomen. Är inte detta ett av de kristna fundamenten? Samma förhållningssätt kan urvattna konservatismen om den laissez faire-konservatism som bland andra Martinson förespråkar blir den rådande. Jag tror inte detta är rätt väg att gå. Har vi en uppfattning, har vi en övertygelse, har vi en tro på vad som är rätt och vad som är fel så måste vi också stå upp för detta. Allting går inte att acceptera. Tror vi att något är rätt så kan vi inte samtidigt acceptera alla andra uppfattningar som strider mot den vi tror på som riktigt. Är vi inte beredda att försvara och kämpa för det vi tror på kan övertygelsen inte sitta speciellt djupt.

I vissa frågor är det omöjligt för mig att inte blanda ihop min politiska konservatism med min kristna grundsyn. Det finns frågor där mitt politiska ställningstagande är direkt kopplat till min religiösa övertygelse. Och står det mellan politik och religion när det handlar om rätt eller fel så är det politiken som får ge vika. Något problem för mig har detta egentligen aldrig varit. Det hade kunnat bli ett problem om partipiskan i den moderata riksdagsgruppen hade fått vina i frågan om könsneutrala äktenskap. Men nu blev det inte så. Vi som hade en annan uppfattning än den politiskt korrekta som en majoritet ställde sig bakom hade i omröstningen en egen motion vi stödde. Men hade det blivit ett majoritetsbeslut om att hela gruppen skulle tvingats rösta för det könsneutrala äktenskapet hade min religiösa övertygelse slagit ut partidirektivet. Då hade det kunnat bli en konflikt mellan min religiösa övertygelse och ett politiskt direktiv. Men för mig hade inte valet varit svårt. Vi har religionsfrihet i Sverige, vilket är bra. Men vi har också en kristen tradition som påverkat och påverkar vår gemensamma värdegrund, våra normer och vår lagstiftning.

Vi har en kristen tradition som mycket tydligt sätter spår i det konservativa idéarvet. För mig är detta fullt förenligt. Jag accepterar, eller tolererar om man hellre vill använda detta ord, andra religioner och annan religionsutövning så länge dessa inte inskränker den kristna bekännelsen och traditionen i Sverige eller kräver undantag från svensk lagstiftning. Det är skillnad på att respektera och tillåta annan religionsutövning och på att bejaka den. Svenska kyrkan har svikit sin uppgift genom att allt för mycket gå bejakandets väg när det gäller andra religioner och religionsutövning. Att bejaka andra religioner samtidigt som man företräder den kristna kyrkan är att tjäna två herrar samtidigt. Det är oförenligt.

Samhället har satt upp gränser för vilka sexuella minoriteter som är acceptabla och vilka som inte är det. Detta främst för att skydda den enskilde individen. Men det finns också andra skäl och motiv till detta. Jag hävdar att det finns en kristen-västerländsk syn på vilket sexuellt beteende som är acceptabelt att leva ut med hänsyn till andra, till de inblandade och till samhällsmoralen. Pedofili och nekrofili står längst ner på skalan och är också straffbart. Andra böjelser eller läggningar är mer eller mindre accepterade så länge utövandet inte sker med tvång och åldersgränser respekteras. Men handlar sexuell läggning om politik? Jag är tveksam till att det är rätt att väva in sexuell läggning i en politisk ideologi. Om det finns något som är personligt och individuellt är det just sexuell läggning. Däremot finns det en klar politisk uppfattning och när det gäller familjebildning och barns rättigheter. På så vis spelar utövandet av den sexuella läggningen politisk roll.

Jag tror på kärnfamiljen. Jag bejakar lagstiftning och samhällsnormer som underlättar för familjerna. Som underlättar för en förälder att under kortare eller längre tid stanna hemma med barn, som gör det möjligt att ha flera barn utan att detta betyder en ekonomisk katastrof. Jag är helt övertygad om att familjen är grundstenen och den viktigaste beståndsdelen i vårt civiliserade samhälle. Jag har också den absoluta övertygelsen om att familjen som en gemenskap är speciell och unikt kan ge barn en grund att stå på inför vuxenlivet. Jag tror att ett barn har behov av såväl en far som en mor. Och är det möjligt att tillgodose detta behov inom familjen är det av godo. Det betyder inte att jag dömer ut eller kasserar enföräldersfamiljer – vilket somliga säkert vill tolka det som. Det finns skäl och orsaker för att vissa familjer saknar en förälder i det dagliga livet. Men det finns olika sätt att kompensera detta. Jag tror att äktenskapet är den bästa institution för att formalisera en förbindelse mellan man och kvinna som valt att leva ihop. Jag är också av den absoluta övertygelsen att äktenskapet är ett förhållande som är förbehållet man och kvinna – inte ett samkönat förhållande. Det är min politiskt konservativa uppfattning och det är min kristna uppfattning. I den frågan går politik och religion hand i hand. Det är inget problem, det är en styrka.

Det finns något positivt och varmt i Roland Poirier Martinsons toleranta konservatism, något positivt man gärna tar till sig. Men fullt utvecklat riskerar det att bli en konservatism som passar alla, som i sin tolerans accepterar det mesta på bekostnad av den egna övertygelsen. Jag vill se en mer kämpande konservatism som står på demokratisk grund, som står för de mänskliga rättigheterna och som tror på yttrandefriheten. Men det ska vara en konservatism som inte backar eller gör avkall på vad den är övertygad om är rätt och fel. Att vi som konservativa respekterar andra människor uppfattningar, såväl politiska som religiösa betyder inte att vi måste hamna i ett bejakandestadium. Vi måste kunna säga nej, vi måste kunna säga att något är fel och vi måste kunna stå upp för detta. Det är att verkligen bry sig om sina medmänniskor.

Rolf K Nilsson

Informationsplikten och DN:s helomvändning

I maj meddelade de rödgröna partierna att de ställer sig tveksamma till om den så kallade informationsplikten för HIV-smittade bör finnas kvar. Socialdemokraternas sjukvårdspolitiska talesperson Ylva Johansson resonerar i termer om att det kanske inte är så farligt längre, med alla moderna bromsmediciner som finns. Och RFSL, som utan omsvep erkänner att de vill avskaffa lagen, flaggar för att man ska lyfta frågan under Stockholm Pride nästa vecka.

Nu får vänsterorganisationerna oväntat medhåll från Dagens Nyheter som i dagens huvudledare lyfter frågan. DN skriver:

I år infaller ett 25-årsjubileum som knappast är värt att fira. Den 1 november 1985 skrevs hiv in i smittskyddslagen. Det som möjligen var begripligt då – när aids sågs som en dödsdom och hiv som ett tänkbart hot mot hela Sveriges befolkning – framstår i dag som djupt problematiskt.
(…)
Kravet på att alltid informera om sin status för en ny partner upplevs av många hivpositiva som en tung börda. En romans eller tillfällig sexuell kontakt kräver att man röjer en skamfylld hemlighet, som sedan riskerar att läcka ut till en bredare krets.

Jag skriver oväntat medhåll av en anledning. När frågan var uppe för debatt förra gången – hösten 2008 – drev nämligen sagda tidning motsatta linjen: Att som bärare av hivviruset helt hänsynslöst tillfoga en annan människa skada bör därför fortfarande räknas som ett allvarligt brott. (DN, 23/10-2008). Jag hade hoppats att dagens ledare berodde på någon malplacerad sommarvikarie, men efter mailkontakt med Dagens Nyhets politisk redaktör Peter Wolodarski får jag förklaringen att tidningen omprövat sin linje och ”tagit intryck av debatten”.

I grunden handlar det om intresseavvägningar. Ska HIV-smittades rätt att ha oskyddat sex med vem som helst, utan att behöva berätta om sin sjukdom för att det är ”jobbigt”, gå före andra människors rätt att själva välja om de vill utsätta sig för risken att bli smittad av en livslång och obotlig sjukdom. Det tycker RFSL, ”de rödgröna” och numera också Dagens Nyheter. Hållningen symboliserar mycket tydligt den moderna liberala dogmen om fritt sex till varje pris. De är rädda för att något så hemskt som ökad avhållsamhet har följt i informationspliktens fotspår.

Dag Elfström

Söderbaum nu även krönikör på Opinionen.se

Den elektroniska affärstidningen Dagens PS har dragit igång en satsning med aktuell politik och opinionsbildning som heter Opinionen.se . Jag är tacksam att få medverka som en av nio krönikörer, jämte andra framstående skribenter som Dick Erixon (även redaktör för Opinionen.se), Henrik Alexandersson, Jan Kallberg och Göran Greider. Bredden av skribenter, från liberaler och socialdemokrater till konservativa, är mycket inspirerande.

Jag kommer själv med intresse att följa de andra skribenterna, på samma sätt som jag tyckte det var väldigt uppfriskande när jag gick i högstadiet och gymnasiet att läsa gratistidningen Metro för dess stora bredd av kolumnister. Där läste jag inlägg av både Jan Kallberg och Göran Greider, och det råder inget tvivel om att Metro på detta vis fick igång mitt intresse för politik och samhälle.

Det känns därför extra roligt att på detta sätt få ge tillbaka till ett liknande sammanhang något som har betytt så mycket för mig.

Jag har hittills publicerat två inlägg på Opinionen.se, som jag avtalsenligt också lagt ut i efterhand på T&F:

* Samhällsgemenskapen måste värnas bättre (3/7)
* Palestinasjal symbol för högre tänkande? (19/6)

Jakob E:son Söderbaum

Palestinasjalen som symbol för högre tänkande?

>Även publicerad på Opinionen.se 19/7 2010

Högskolan Väst har högst upp på sin hemsida en vinjettbild som visar en snett leende student i palestinasjal, i högskolans färger. Uppenbarligen ett medvetet val av design och framtoning. Men vad är det tänkt att signalera?

Betyder det att Högskolan Väst är antisemitisk? Att judar inte är välkomna där? Att man reservationslöst stödjer den palestinska sidan i det utdragna och infekterade kriget i Mellanöstern? Att detta är en högskola för vänsterextremister? Att man inte främjar oliktänkande?

I vilket fall är det osmakligt. Och illustrerar väl att debatten om akademins behov att stå fri från politiken alltjämt är högaktuell. Att låta forskning eller högre utbildning präglas av politiska preferenser, vare sig det krävs av makthavarna eller är trendigt, är så fel det bara kan bli. Opolitiserade resultat från akademin är lika nödvändigt för vetenskapligheten som för demokratin. Akademin spelar en viktig roll i granskandet av makten, och detta av ett betydligt mer djuplodande slag än journalisterna normalt ägnar sig åt. För att kunna göra detta på ett adekvat sätt krävs att akademin står politiskt oberoende.

Att dessutom, som Högskolan Väst gör i och med detta, profilera sig med politiska ställningstaganden på sin hemsida, inverkar på vilka som till slut söker sig till denna högskola. Något som i nästa steg går ut över förutsättningarna för fri forskning där. Även om denna inverkan skulle vara liten (vilket det som sagt finns många skäl att anta att det inte är) så är grundproblemet lika graverande. Politiskt beställd och färgad forskning och utbildning hör hemma i tankesmedjorna, inte på högskolor och universitet.

Palestinasjalen som företeelse illustrerar också en annan sak tämligen väl. Nämligen vänsterns skenhelighet i deras eviga tal om tolerans, och hur förskräckligt det är med intoleranta tendenser i samhället. Israel, judar, kapitalister – och för den delen småföretagare och borgerligt sinnade människor överlag – verkar ingen idag behöva visa tolerans mot. Och det är snudd på otrohet att som vänstersympatisör inte visa sitt uttryckliga hat mot dessa gruppor – och människor som hör till dem. Skicka lite gatsten mot dem, eller mys hemma i plyschsoffan en 68-nostalgisk kväll över att ”dagens ungdom” fortfarande gör sådana saker i det moderna, demokratiska Sverige. Så blir allting bra imorgon…

Ur objektiv synvinkel har akademin, vid sidan om att i så stor utsträckning som möjligt bedriva politiskt neutral forskning, flera andra viktiga grunduppgifter. Som att lära ut respekt för oliktänkande, fokus på argumenten, och respekt för att det är argumenten som ska avgöra Snarare än att knytnävarna ska avgöra, eller vapen eller t.o.m. krig. Inte minst i Israel-Palestina-frågan är respekten för oliktänkande och fokus på argumenten, snarare än hämnarens självrättfärdigande och de eviga tjuvnypen, en väg till lösning som i allra högsta grad behöver fler anhängare. Vill man från akademiskt håll ta någon form av ansvar i den utdragna konflikten i Mellanöstern, så borde i rimlighetens namn detta vara det enda rätta.

För att representera en högskola, med sin av naturliga skäl högre grad av tänkande, verkar det faktiskt inte vidare smart att ha en sådan där vinjettbild. Såvida det inte ligger en kvalificerad säljkalkyl bakom, som resulterade i detta förslag. Kan högskolans marknadsavdelning ha kommit fram till att studenten med palestinasjal väcker uppmärksamhet och får hemsidebesökarna att tänka till lite extra?

Visst manar det dubiösa tilltaget till eftertanke. Eftertanke är förstås också något som man måste ha med sig in i högskolestudierna, om man funderar på att ta det steget. Men man tar sig för pannan, och frågar sig var på vägen som Högskolan Västs ledning tappade sin.

Jakob E:son Söderbaum

Vem är skurken – egentligen?

Robert Mugabe - Mer demokratisk än Obama?

I en ankdamm som den svenska, där ett av de två regeringsalternativen basunerar ut USA och dess globala engagemang som det största utrikespolitiska problemet i världen, kan det vara på sin plats att uppmärksamma att Freedom House kommit ut med ännu en årlig rapport om läget för mänskliga rättigheter i världen.

USA, hör och häpna, framstår där inte alls som det största globala problemet. Tvärtom hör de till de 47 länder i världen som får högsta betyg för politiska och personliga friheter. Ett annat land som brukar ligga högt uppe på vänsterns hatlista, Israel, placerar sig i den näst högsta gruppen, trots att landet befinner sig under konstant belägring.

Sämre är det då ställt i ett antal länder som brukar omhuldas av åtminstone kamrat Ohly, och tidigare även utanför hans partis blodröda sällskap. Allra sämst ställt är det i länder som Burma, Ekvatorialguinea, Eritrea, Libyen, Nordkorea, Somalia, Sudan, Turkmenistan och Uzbekistan.

Exempel på andra länder som ståtar med mindre hedrande klassificering som ofria är Syrien, Cuba, Kina, Vitryssland, Zimbabwe, Iran, Vietnam och Ryssland. Dessvärre är också den globala trenden övervägande negativ. Det är fler länder i vilka friheten minskar, än där den ökar. Irak, Kosovo och Libanon hör till de få positiva undantagen. Länder där friheten minskar innefattar ett antal afrikanska stater, Guatemala, Honduras, Jordanien, Nicaragua, Yemen, och naturligtvis vänsterpartiets speciella kelgris, Venezuela.

Detta sagt, inte för att på något sätt hävda att USA aldrig kan göra fel, men för att sätta saker i ett rimligt perspektiv. Det är inte USA som är det säkerhetspolitiska problemet i världen. De är en viktig del av lösningen, en central del i den västerländska demokratins försvar mot allehanda auktoritära och totalitära hot som rikts mot oss.

Hugo Chavez - mer demokratisk än Obama?

Problemen är stater som Nordkorea och Iran, vilka förutom aktivt förtryck av sin egen befolkning,  söker rusta sig med massförstörelsevapen, samtidigt som man hotar grannländer med krig eller t.o.m. utplåning. Problemen är de fruktansvärt grymma regimer som förtrycker och mördar sin egen befolkning i länder som Sudan, Zimbabwe, Cuba, Eritrea och Libyen.

Problemen är gamla postkommunistiska stater som Vitryssland, Ryssland, Kina, Vietnam, Turkmenistan och Uzbekistan, vilka förvisso övergett kommunismens pyramidalt ineffektiva ekonomiska system, men behållit mycket av det gamla sättet att politiskt förtrycka menligheten. Problemen är regimer som Hugo Chavez i Venezuela, som gradvis inför ett totalitärt system på hemmaplan, samtidigt som man med olika medel försöker destabilisera andra länder i regionen för att exportera sin politiska modell även dit.

Problemen är kort sagt länder och regimer som Lars Ohly före murens fall uttryckte sitt odelade stöd för, och regimer som hans parti idag hyllar, öppet eller i tysthet. Mot den bakgrunden blir den rödgröna utrikespolitiken synnerligen problematisk. Med en filur som Ohly som del i ett eventuellt regeringsunderlag borde det för de rödgröna vara särskilt viktigt att markera mot alla de stater som nu får tummen ned av Freedom House, men vad gör man i stället – Jo, man går till ensidig attack mot demokratin USA.

För Sveriges anseende i världen är det av yttersta vikt att Sahlin och Ohly inte får chans att implementera sin antiamerikanism i praktiken. Det är nog illa att den utformats i teorin.

Patrik Magnusson

Desperat Mona tar till jantevapnet

IDÉDBATT  | Det kan inte vara lätt att vara Mona Sahlin. När opinionsmätningarna envist pekar på att Reinfeldt är den populäraste statsministerkandidaten, moderaterna det största partiet och alliansen det största blocket har en desperat Mona Sahlin inte så många kort kvar att spela. Men en pålitlig vän återstår alltid: Den svenska avundsjukan.

I en debattartikel i DN går hon tillsammans med sina bundsförvanter i den rödgröna axeln till storms mot de ökade klyftorna i Sverige. Tillsammans målar de upp en bild av ett land som håller på att slitas itu av orättvisor, framkallade av en konservativ (sic!) regering.

Låt oss först granska statistiken, så vi har lite faktaunderlag att gå på. De rödgröna använder sig av den s.k. Gini-koefficienten för att beskriva de växande klyftorna. Gini-koefficienten är ett mått för att beskriva inkomstspridningen i ett land. Vid en koefficient på 0 är inkomsterna helt jämt fördelade. Alla tjänar exakt lika mycket. När koefficienten ligger på 1 så är det en person som har alla inkomster, och resten ingenting. Ju högre värde, desto större inkomstspridning, eller för att tala jantespråk, desto större orättvisor.

Ökar inkomstklyftorna?

Sahlin & Co menar således att Gini-koefficienten ökat under alliansregeringens fyra år. Stämmer detta? Jo, det stämmer nog, men inte på långa vägar så mycket som oppositionen vill påskina. 2006, året då alliansen tog över, låg gini-koefficienten på 0,288. Under 2007 ökade den något, för att under 2008 falla tillbaka till 0,289. Detta är den senaste siffra jag hittat, och representerar således en ökning på 0,001 eller på 0,3 %. Prognosen för 2009 pekar på ytterligare minskning, medan prognosen för 2010 pekar på en motsvarande höjning. Sammantaget för mandatperioden kan det handla om skillnader i storleksordningen 4 %.

Det Sahlin inte nämner är att denna utveckling inte är något trendbrott, utan fortsättning på en utveckling som inleddes i mitten på 90-talet, och sedan har fortsatt under den 12-årsperiod då Socialdemokraterna hade makten och Sahlin själv tidvis var minister. 1995 var gini-koefficienten för inkomstfördelning i Sverige 0,227, och när alliansen tog över låg den alltså på 0,288. Här handlar det om en ökning på 27 % under s regeringsinnehav, och alltså betydligt snabbare takt än de senaste åren. Om inkomstklyftorna är ett problem bör nog Sahlin lägga det vid den tröskel det hör hemma, hennes egen.

Hur ser det ut internationellt?

Inkomstskillnader i ett internationellt perspektiv

Är det måhända så att inkomstspridningen i Sverige är exceptionellt hög i internationell jämförelse, eller att Sverige går emot en internationell trend mot minskade klyftor? I så fall kanske man där kan finna fog för de rödgrönas oro. En titt där visar dock att det för det första är en generell trend inom OECD-länderna att inkomstspridningen ökar. Länder som Norge, Finland, Tyskland, Canada, USA visar alla på samma trend som Sverige, medan gapet bara ökar långsamt i länder som Danmark, Belgien och Nederländerna. Mot strömmen, med minskade inkomstskillnader går ett fåtal länder som Spanien, Irland, Storbritannien och Grekland, vilka för övrigt är desamma som nu genomlider akut finansiell kris.

För det andra utmärker sig inte heller Sverige som ett land med stora inkomstklyftor. Endast Danmark har (marginellt) mindre inkomstskillnader än Sverige. De flesta kontinentala EU-länder har en spridning som ligger 15-25 % högre än Sveriges. Storbritannien, Japan och Canada ligger 40 % över oss, och USA 60 %. Detta är länder som är fullt fungerande och som i många avseenden erbjuder sina medborgare bättre välfärd än den vi åtnjuter i Sverige.

De rika i Canada tjänar bättre än i Sverige, men de fattiga tjänar inte mindre

Man skall inte heller gå i fällan att tro att ett land med stor inkomstspridning automatiskt har fler fattiga än ett med liten spridning. Även förekomsten av fler rika ger ju samma effekt. Som exemplet Canada, med förhållandevis hög spridning, visar så förklaras skillnaden i Gini-koefficient inte av att de med minst inkomst har det fattigare i Canada än i Sverige, utan att de med högst inkomst är betydligt rikare.

Se även t.ex. detta exempel på hur missvisande/överdrivna måtten på inkomstklyftor kan vara.

Är inkomstklyftor ett problem?

Efter denna djupdykning i statistiken kommer vi så till kärnfrågan: Är inkomstklyftor ett problem? På detta finns det naturligtvis flera svar. Man kan t.ex. se på det ur en rättviseaspekt, eller utifrån dess påverkan på ett lands förmåga att prestera goda ekonomiska resultat.

Låt oss börja med det ekonomiska utfallet. Forskningen tycks vara relativt eniga om att mycket stora inkomstskillnader i ett samhälle hämmar ekonomisk tillväxt. Detta beror på att i samhällen med stora klyftor så används större andel resurser för improduktiva ändamål, utbildningssystemen missar många begåvade men fattiga personer, och driftiga personer saknar både kapital och incitament att investera i egen verksamhet.

En titt på världskartan visar också att länder i tredje världen med få undantag uppvisar mycket stora inkomstskillnader, långt större än i de industrialiserade länderna. Sedan kan man alltid diskutera om vad som är hönan och vad som är ägget. Kanske är det snarare så att ökad tillväxt medför jämnare inkomstfördelning än tvärtom. Sannolikt handlar det om en växelverkan. Till en viss gräns.

Det finns nämligen också mycket som tyder på att allt för små ekonomiska klyftor också har en hämmande effekt på tillväxten. Ironiskt nog är orsakerna till stor del desamma som i samhällen med stora klyftor. Även här är det väldigt få som har kapital att satsa i nya företag, och framförallt saknas incitamenten. Varför slita tio gånger hårdare som småföretagare än som anställd, om den extra inkomst man skaffar till stor del försvinner i skatt? Även ett alltför nivellerat samhälle har också problem att få de mest begåvade att gå utbildning. Varför utbilda sig, om det inte ger något resultat i lönekuvertet?

Ur ekonomisk synvinkel tycks det således som detta ursvenska begrepp ”lagom” bäst beskriver den optimala inkomstspridningen. Var detta lagom är kanske inte är så lätt att avgöra, men givet den internationella utblicken kan man nog med säkerhet fastställa att betydligt större klyftor än de svenska mycket väl går att förena med god tillväxt. Det omvända kan vi inte säga så mycket om, eftersom det inte finns några exempel att studera där. Det skulle i så fall vara Sverige självt under perioden 1970-1990, då ju inkomstskillnaderna var mindre än idag. Knappast två decennier av ekonomiska framgångar för Sverige.

”Skulle inte fattigdom, om nu det blev resultatet av en lika fördelning, fördragas, om den delades lika av alla.” Ernst Wigforss (s)

Men hur är det nu med rättvisan då? Är det inte orättvist att vissa tjänar mer, andra mindre? Mitt svar är ett otvetydigt nej. Det är absolut inte orättvist. Människor har olika talanger och förmågor. Vi är beredda att lägga ned olika mycket tid och energi på att studera, idrotta, arbeta o.s.v. Rättvisa vore rimligen att de belöningar vi får för detta motsvarar de prestationer vi åstadkommer. Sedan är det inte mer än rimligt att de som haft turen att begåvas med stora talanger avstår lite för att hjälpa de mindre lyckligt lottade, men det handlar inte om rättvisa, utan om vanlig anständighet och medmänsklighet.

Därmed inte heller sagt att alla inkomstskillnader är möjliga att rättfärdiga moraliskt. Både marknaden och våra politiker kan stundtals belöna insatser vars värde för samhället är ringa eller t.o.m. negativt, bättre än insatser som är verkligt värdefulla. Förekomsten av skillnader i sig kan jag dock inte se minsta problem med. Här kunde borgerligheten med fördel vara lite tydligare, och inte legitimera vänsterns avundsjuka genom att låta dem formulera problemen.

Finge vänsterns ideologer råda så vore det mer önskvärt att jag och min granne båda fick det lika mycket sämre, än att den ene av oss fick det lite bättre och den andre mycket bättre. Därför kommer också deras politik i förlängningen att leda till just att vi alla får det sämre. Så vill inte jag ha det.

Patrik Magnusson