Folkpartiet – på gott och på ont

Med knappt ett år fram till valet börjar partierna nu ladda upp för den kommande bataljen. I dagarna är det Folkpartiet som haft landsmöte, och snickrat på sin profil inför valet. Jag tillhör den generation som är uppväxt med Bengt Westerberg som Folkpartiledare, och som således har som utgångspunkt att folkpartister är vänsterpack.

Den senaste mandatperioden har jag delvis tvingats ompröva denna inställning, dels för att Folkpartiet under Jan Björklund, och egentligen redan under Lars Leijonborg, i vissa avseenden vässat sin politik, dels för att de andra allianspartierna i sin kapplöpning mot mitten i vissa avseenden lagt Folkpartiet bakom sig och blivit än mer vänsteranstrukna.

Jag tänkte försöka mig på en bedömning av var Folkpartiet står idag, och ge partiet lite ris och ros. Under den gångna mandatperioden är det främst på tre områden som man utmärkt sig positivt inom alliansfamiljen. Det gäller skolan, försvaret och integrationsfrågor. Skolan är ju ett gammalt folkpartistiskt paradnummer. Under Björklunds tid har man definitivt kommit ur flumpedagogikens mörka årtionden, och står nu tydligt för en politik med lärande och med ordning och reda i centrum.

När det gäller alliansens sorgebarn, försvarspolitiken, så vore det väl fel att hävda att Folkpartiet står för något positivt, men om det är något parti inom alliansen som verkar försöka bromsa avrustningen av vårt land så är det Folkpartiet. För en så uttalat västvänlig person som jag är även Folkpartiets uttalade stöd för ett svenskt NATO-medlemskap en pluspoäng. Däremot ställer jag mig lite mer tvivlande inför partiets naivt optimistiska syn på demokratiframtvingande användning av militär styrka.

Integration är också en fråga där Folkpartiet framstår som mera realistiska än sina allianspartners. Björklund vågar faktiskt både ställa krav på invandrarna att de skall anpassa sig till det svenska samhället, och på hårda tag mot pöbelväldet i betongförorterna. Detta samtidigt som man vidhåller sin traditionellt humana syn på flyktingarnas situation, och behov av hjälp. Denna fråga verkar även i kommande val bli en profilfråga. Som sådan tycks den få sällskap av två andra frågor där partiet också har en klok linje.

Det handlar för det första om kärnkraften, där Folkpartiet är det mest kärnkraftsvänliga av Riksdagens partier. Kärnkraft är ingen idealisk lösning, men ställer man det i relation till kol- och oljekraft som medför både stora utsläpp och importkostnader, vattenkraft vars utbyggnad skulle skövla känslig natur, och den ekonomiska kräftgång som en kraftig minskning i energitillgången skulle medföra, så ser det inte så illa ut. På kort sikt känns ett bevarande eller t.o.m. en vidareutveckling av svensk kärnkraft som det enda realistiska alternativet.

Det handlar vidare om en mjuk fråga, nämligen en reform av äldreomsorgen så att äkta makar skall erbjudas gemensam plats istället för att som idag tvingas leva åtskilda. En djupt sympatisk tanke för alla som hyllar kärnfamiljen, och livskvalitet i allmänhet.

Mitt i allt detta positiva finns dock även en rad betydligt mindre sympatiska drag i Folkpartiets politik, vilket gör att man som konservativ fortfarande känner starka tvivel att lägga sin röst på Folkpartiet. En uppenbar invändning som kanske är av mer principiell än praktisk betydelse är ju partiets syn på monarkin. Denna traditionstyngda institution vill ju Folkpartiet enligt sitt partiprogram kasta ut och ersätta med republik. I realiteten har man ju precis som sossarna accepterat den föga inspirerande kompromiss som gjordes när den senaste grundlagen kom till.

Lite mera problematiskt är partiets ofta moralradikala och modernistiska prägel. Nu tillhör jag inte de mest utpräglat moralkonservativa förespråkarna, men även jag kan ha svårt för partiets vurmande för hbt-lobbyn, aborter samt obligatorisk sexualliberal fostran i skolorna.

Rent generellt finns hos Folkpartiet fortfarande en väldigt stark ådra av radikalism, anti-traditionalism, anti-klerikalism och modernism som för en konservativ känns främmande, för att inte säga motbjudande. Folkpartiet är och förblir den franska revolutionens banerförare. Det är mot den bakgrunden man måste se både partiets utrikespolitiska aktivism och inrikespolitiska assimilationskrav. Det är också därför man som konservativ har svårt att fullt ut sympatisera med Folkpartiets politik i dessa frågor.

De värden man vill tvinga invandrare att acceptera, och som man vill att andra länder skall bibringas är inte i första hand de klassiska västerländska från Aten, Rom och Jerusalem, utan de modernistiska västerländska ideal, från Paris och Philadelphia, som växte fram i slutet av 1700-talet och som delvis stod i motsatsställning till de förstnämnda.

Det drag hos partiet jag har allra svårast att försonas med är familjepolitiken. Folkpartiet har nämligen, sitt liberala namn till trots, sedan länge stått för en statsinterventionistisk familjepolitik. Här skall minsann inte enskilda familjer ha rätt att avgöra vilka lösningar som passar bäst för dem, det skall politiker avgöra. Så har man t.ex. noll och intet förståelse för de föräldrar som hellre tar hand om sina egna barn än sätter dem på någon offentlig institution, och med kvoteringar försöker styra hur föräldraledighet skall fördelas inom familjen.

Denna feministiska avart har inom partiet en del särskilt ivriga tillskyndare. Det mest uppenbara exemplet är Birgitta Olsson som på sistone oroat sig för att vänstersidan ”gått om” Folkpartiet i vilja att i jämställdhetens namn peta i folks privatliv, och därför vill att alliansen skall gå ännu längre för att på så sätt ta upp kampen om de radikalfeministiska väljarna. Det senaste förslaget är att öka de öronmärkta månaderna från fyra till i trakten av åtta till nio.

De väljare Olsson kan locka med sådana förslag torde nog vara få. De som tycker att detta är en bra idé kommer nog att förbli Fi trogna. Där får de ju ännu mer av det goda. För Folkpartiets skull får man hoppas att Olsson inser att det med hennes åsikter vore logiskt att hon också anslöt sig till Schymans radikalfeminister, för jag tror att det finns fler än jag som lekt med tanken på att rösta folkpartistiskt, men som slår bort den tanken varje gång Birgitta Olsson uttalar sig.

Patrik Magnusson

Diskrimineringsfritt till varje pris

ANALYS | Diskrimineringslagstiftningen är, som bekant för T&Fs återkommande läsare, något som jag har ganska skarpa synpunkter på. Lagstiftningen slår blint mot allt som kan uppfattas som särbehandlande av vissa givna grupper – sexuella minoriteter, kvinnor, religiösa minoriteter etc. Kyrkor får inte anställa kanslipersonal med det uttalade kriteriet att de ska dela kyrkans gudsuppfattning. Frisörer får inte klippa män för en lägre slant än kvinnor – trots att män nästan alltid har mindre krävande frisyrer för att inte tala om kortare hår. Taxifirmor får inte hjälpa hem kvinnor för en billigare slant om kvällen. Exotiska restauranger får inte anställa personal endast från en speciell kulturell bakgrund. Konsekvenserna av lagstiftningen är många.

Men det finns naturligtvis också en djupt ideologisk styggelse i diskrimineringslagstiftningens reglering av näringslivet. Är det verkligen statens roll att detaljstyra företagens avtalsrätt på det här viset? Men här verkar både de borgerliga politikerna och de borgerliga opinionsbildarna kapitulerat (för seriöst – när såg du senast en borgerlig ledarsida kritisera diskrimineringslagstiftningen?).

Antidiskrimineringshetsen är dock inte över. Lagstiftningen är aldrig tillräcklig, de vill alltid ha mer. I gårdagens DN kunde man läsa om att Diskrimineringsombudsmannen (DO) vill ha starkare lagstiftningsskydd för funktionshindrade. Kan naturligtvis verka sympatiskt. Men vart vill då DO komma? Till DN utvecklar en av myndighetens utredare sina synpunkter:

– Det är många som anmäler otillgänglighet i diskrimineringslagstiftningen och vi menar att det ska omfatta detta. I hela samhället. Vi bedömer anmälan utifrån lagstiftningen. Många gäller trappor till butik eller ramper som är undantaget från lagstiftningen idag och det tycker vi är olyckligt, säger Björn Brodin, utredare på DO.

Nyckelbegreppet här är hela samhället. Inte bara offentlig verksamhet. Inte bara skolor, sjukhus, kommunhus och myndigheter. Allt ska vara tillgängligt. Alltid. Menar DO verkligen allvar med det här? Hur lång vill man gå? Vill man via lagstiftningen förbjuda all näringsverksamhet som inte är tillgänglig med rullstol? Dessa oändligt många kinesiska restauranger som endast är tillgängliga genom en smal trappuppgång – hur blir det med dessa? Det populära ungdomsdiskoteket i min hemstad som endast är tillgängligt genom en smal källartrappa – hur blir det med det? Själv bor jag på tredje våningen i en fastighet utan hiss – ska huset rivas, månne? I bottenvåningen i samma hus säljer en av de andra hyresgästerna kvinnokläder som ett extraknäck. Den lilla butikslokalen är endast tillgänglig via en stentrappa – vill DO verkligen göra gällande att hennes verksamhet på allvar utgör ett samhälleligt hot? Frågorna är onekligen fler än svaren.

Det finns säkert massor man kan göra för att underlätta med för handikappade i dagens samhälle. Men att gå ut med krav på att allt alltid ska vara tillgängligt för alla är naturligtvis en orimlighet. Frågeställningen bottnar i hur mycket majoritetssamhället ska anpassas efter en minoritet. Till en viss del, ja. Men det måste ju rimligtvis finnas någon form av proportionalitetsprincip.

Sedan måste jag också lufta frågan om hur DO tolkar sina uppgifter. Det är alltså en förvaltningsmyndighet. Dess uppgift är att se till att gällande lagstiftningen efterföljs. Alltså i, ganska skarp, kontrast till att idka lobbyverksamhet för ny lagstiftning – vilket nu bevisligen sker.

Dag Elfström

En mardrömsstudie i matematik

Om man som jag kombinerar en sjuklig böjelse för statistik med ett lika ohälsosamt intresse för politik, är det lätt hänt att man börjar laborera med alla de siffror i form av opinionsundersökningar som ständigt sköljer in över oss. Därifrån är steget inte långt till att börja spekulera i vilka resultat som skulle kunna vara möjliga i det val som nu är mindre än ett år bort, och vad de skulle kunna få för politiska konsekvenser.

Så skulle det kunna gå 2010

Ovan ser ni ett tänkbart resultat. Det är helt fiktivt, men bygger på verkliga opinionsundersökningar från hösten som bara ytterst marginellt friserats till vad jag skulle kalla ett ultimat mardrömsresultat (ja, att Lars Ohly skulle få egen majoritet är förvisso en oändligt större mardröm, men om vi håller oss till hyfsat realistiska resultat…)

 Entusiastiska Sverigedemokrater, och deras lika entusiastiska belackare, noterar säkert att jag med 3,5% av valmanskåren placerat detta parti utanför Riksdagen. Det är en utsikt som med tanke på opinionsläget nog får betraktas som lite av önsketänkande. Min gissning är att partiet faktiskt tar sig in med sisådär 4-5% av väljarna bakom sig. Min pedagogiska poäng, där dynamiken mellan de två blocken är den väsentliga, underlättas dock om jag gör detta antagande.

 I mitt resultat ser vi en liten uppryckning för alliansen jämfört med dagens opinionsläge. De fyra partierna samlar gemensamt 50,0% av rösterna, medan det utmanande vänsterblocket får 45,5%, inte så långt från 2006 års resultat således. Reinfeldt kan dock glädja sig med att denna gång faktiskt ha en majoritet av väljarna bakom sig. En glädje som dock blir kortvarig. Den varar faktiskt inte längre än till den traditionella fördelningen av riksdagsplatser är avklarad.

Valets grymma matematik

Som ovanstående diagram visar så torde skrattet på den moderata valvakan fastna i halsen, samtidigt som deppade kommunister och sossar plötsligt finner anledning att jubla och genast börja drömma om stora skattehöjningar. Eftersom varken centern eller kris(t)demokraterna lyckas kravla sig över 4%-spärren, så vänds ett svidande nederlag i en betryggande parlamentarisk majoritet för de röda.

 Ok, detta kanske inte är så sannolikt. När det väl kommer till val brukar de mindre partierna göra bättre ifrån sig. Strålkastaren, och därmed sympatierna, fördelas i valtider jämnare, och inslag av stödröstning brukar rädda de som ligger illa till. Men det är heller inte en orimlighet. För de båda borgerliga förlorarna i denna svarta saga har jag bara justerat centern med några decimaler jämfört med dagens opinionsläge. Hägglunds siffror har jag inte ens behövt frisera, och egentligen räcker det ju att ett alliansparti åker ur för att fortsatt alliansregering skall vara en omöjlig ekvation.

 Vad vill jag säga med detta då? Ja, t.o.m. den som inte är den allra ljusaste fyren i hamnen torde nog redan ha räknat ut vart jag vill komma. Det börjar vara hög tid för allianspartierna att sjösätta en valallians. Det mest uppenbara argumentet för detta har ni i mina färgglada grafer ovan. Med en valallians minimeras risken för att en seger i valmanskåren skall förbytas i nederlag i Riksdagen.

Så ska valsedeln se ut

Det finns dock andra argument också. Aldrig någonsin har de fyra partierna som utgör dagens regering stått så nära varandra politiskt. Faktum är att det finns betydligt större sprickor inom respektive alliansparti, än mellan partierna. När Centern var landsbygdens parti, Kristdemokraterna värnade kristna värderingar och Moderaterna stod upp för försvar och radikala skattesänkningar, då hade dessa partier ett existensberättigande. Men när de nu alla blivit folkpartister i Bengt Westerbergs anda (ja, utom möjligen batongliberalerna i Folkpartiet då) finns det egentligen ingen anledning att upprätthålla gamla partigränser.

 Ett enat alliansparti skulle också ha alla förutsättningar att ha en vital och levande intern debatt. Istället för fyra partipiskor, skulle vi få en uppsjö av nätverk i olika frågor, och individer som står för sin åsikt. Väljarna skulle få möjlighet att med sina personröster påverka inriktningen på alliansens politik. Så, gör slag i saken. Nu. Innan ett mardrömsresultat ändå tvingar fram den lösningen, till priset av fyra år med Ohly som finansminister.

Patrik Magnusson

Blyghet är sjukt och exhibitionism är normalt?

Både kultur och grupptryck handlar om sociala konventioner. Men medan det förra bygger på sociala konventioner som utvecklats genom generationernas erfarenhet, handlar den senare om sociala konventioner som utgår från den rådande flockmentaliteten. Blyghet är ett bra exempel i sammanhanget, som har helt olika konnotationer i de bägge olika typerna av sociala konventioner, och allteftersom massamhället har brett ut sig i västvärlden efter Andra världskriget (jfr Wilhelm Röpke) har också synen på blyghet förändrats.

Förr i tiden – inte mer förr än att alla läsare känner igen det! – ansågs blyghet fint, särskilt kvinnlig blyghet. Det var sött, det tydde på försiktighet och integritet, och det markerade omgivningens behov av att visa respekt och finkänslighet – två dygder som överhuvudtaget är mycket sunda för samhällslivet. Samtidigt var inte blyghet någonting frånstötande, utan tvärtom lockande – de sensuella signalerna från en blyg person var lika tydliga i all sin försiktighet som någonsin de råa sexuella framstötningarna av en hämningslös kåtbock. Nu ska i och för sig tilläggas att även blyga pojkar har ansetts gulliga, även om den traditionella bilden förvisso är att flickor/kvinnor är blygare än pojkar/män.

Men idag betraktas blyghet som en sjukdom (!) som måste botas med terapi och medicin. De blyga stackarna kan ju inte leva, de vet inte vad som är bäst för dem själva och de måste befrias. I 2000-talets kombinerade FRA-och-Facebook-samhälle klassas man som nära på mentalsjuk om man inte är beredd att hänga ut hela sitt privatliv i offentligheten. Om detta läser jag i SvD 11/11, en artikel som bl.a. uppmärksammar litteraturprofessorn Christopher Lanes bok ”Shyness – How Normal Behaviour Became a Sickness”.

Förutom allmänna attityder i samhället, har det spelat stor roll för denna utveckling att ”social fobi” har skrivits in i den s.k. DSM-manualen (Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders) – vilken enklast kan sammanfattans som psykiatrins bibel – med en bred definition som enligt SvD-artikeln omfattar ”halva jordens befolkning” (!) någon gång under var och ens liv, medan rimligen endast 2% av befolkningen lider av detta som en reell psykisk sjukdom.

Jürgen Habermas räknas visserligen som en vänsterfilosof, men jag tycker inte man kommer ifrån betydelsen för civilsamhället (och därmed konservatismens politiska intressen) av hans teorier om statens och marknadens successiva kolonisering av privatlivet. Vid sidan om myndigheternas förmåga att sätta nya normer genom s.k. ”expertis” (jfr DSM-manualen) kan knappast heller läkemedelsindustrins lobbyverksamhet friskrivas från ansvar, med tanke på hur mycket pengar det finns att tjäna på en så betydande grupp som ”halva jordens befolkning”. Vi kan vara lyckliga att det än så länge inte sker massvaccination mot blyghet i Sverige. Men i SvD-artikeln läser jag att förra året kom förslag från forskningen om en nässpray som kan användas för ändamålet.

Appropå kultur och den äldre inställningen till blyghet finns ett gammalt talesätt att blyga pojkar får aldrig dansa med de vackraste flickorna. Mer än chauvinism är det förstås en uppmuntran till gentlemannen att ta första steget, men för den delen inte att kliva ur sin gentlemannaroll… Ett annat talesätt är att ingenting kan kyla av en man bättre än en sval kvinna. Och visst leder det till ett mer hänsynsfullt beteende människor emellan om man inte bara går på råa, ohämmade känslouttryck mot varandra. Förutom att man råder bot på den objektifiering som så många anser vara ett av vår tids verkligt stora sociala problem.

Blygheten borde försvaras, åtminstone till viss del. Alla måste inte vara exhibitionister. Förr var det exhibitionisterna som ansågs onormala. Till syvende og sidst måste måttstocken på allt gott socialt beteende ändå vara: respekt.

Jakob E:son Söderbaum

Omfördelningspolitik i dödsriket

DEBATT | De senaste turerna kring succéförfattaren Stieg Larssons miljonarv har resulterat i en förnyad debatt om arvslagstiftningen. Det är en debatt jag välkomnar, även om det beklagansvärt nästan uteslutande verkar vara stolleförslag som läggs fram. Här om veckan skrev den vänsterpartistiska riksdagsledamoten Josefin Brink i Expressen om att sammanboende par automatiskt bör ha samma arvsregler som gifta par. Och i måndags skrev en nationalekonom vid namn Robert Östling en artikel i samma tidning där han kräver att ett arv automatiskt ska tillfalla statskassan i händelse av att testamente saknas.

Beträffande Brinks förslag om att likställa samboskap med äktenskap är det naturligtvis endast ett av raden försök att försvaga och urholka äktenskapsbegreppet. Ett äkta par som svurit varandra livslång trohet och lojalitet skall alltså huxflux anses juridiskt likvärdigt med vilket annat par som helst som delar bostad. Och Robert Östlings absurda förslag om att staten ska ha automatisk arvsrätt om inget testamente finns är så dumt att det knappt behöver argumenteras mot. Tidigare har den helgalne gamla VPK-ideologen och filosofiprofessorn Torbjörn Tännsjö föreslagit att man helt avskaffar arvsrätten – staten ska alltid ärva. Allt.

Det naturliga vore givetvis att gå i motsatt riktning – minimera statens arvsrätt till ett maximum. Allmänna arvsfonden, som förvaltar statens arv från enskilda, får idag överta arvet om testamente saknas och det inte finns en nära släkting i livet. Allmänna arvsfonden i sin tur delar helt godtyckligt ut pengarna till allehanda trams. Exempelvis har fonden tilldelat miljontals kronor till en RFSL-kampanj om HBT-frågor i Norrland. Ett annat miljonbidrag har gått åt till att sponsra uppbyggandet av ett ”icke-kommersiellt lunarstorm”. För att nämna ett mer aktuellt exempel så har 600 000 kr beviljats för ett projekt som syftar till ”att stärka transpersoner i deras identitet”. Det är inte enstaka exempel ryckta ur sitt sammanhang – det är såhär det ser ut. Det är tydligt att allmänna arvsfonden helt enkelt inte har en aning om vad de ska göra av alla pengarna. Det minsta man kunde begära är tydligare riktlinjer från regeringshåll.

Min slutsats är att grundprinciperna för den svenska arvslagstiftningen är rimliga och bra. Emellertid med den stora reservationen att närmaste blodssläkting alltid bör ha förtur jämte staten och Allmänna arvsfonden. Och att en sambo, som varit sambo under en längre tid tillika partner till den avlidne, bör ha förtur jämte allmänna arvsfonden och släktingar på kusinnivå eller längre bort. Men om det nu mot förmodan verkligen inte finns några släktingar – vilket det i stort sett alltid finns – eller någon sammanboende partner så kan gott pengarna hjälpa till att betala av statsskulden istället för att finansiera transpersoners högst eventuella behov av identitetsförstärkning.

Dag Elfström

GÄSTKRÖNIKA: Torbjörn Aronson

HARALD HJÄRNE – DOLDIS OCH HÖGERPATRIARK

Harald Hjärne (1848-1922)

PORTRÄTT | Harald Hjärne var universalgeni och professor i historia i Uppsala. Genom sitt historiska och politiska tänkande och genom sina många lärjungar påverkade han politik, kyrka och samhällsliv i Sverige på ett kraftfullt sätt under 1900-talet. Idag är han mer eller mindre bortglömd. Hjärne påverkade sina lärjungar bland annat genom sitt försvar av kristendomen som historisk drivkraft, genom sin anglosachsiska orientering, och genom en realistisk syn på Sveriges historia och utrikespolitik. Som riksdagsman företrädde han en socialkonservativ hållning.

Harald Hjärne (1848-1922) verkade som professor i historia i Uppsala från början av 1880-talet (extra ordinarie professor 1882) fram till sin död. Genom nya undervisningsformer och sin stora lärdom fick han en mängd lärjungar inom olika vetenskapsområden. Fr.o.m. 1890 deltog Hjärne kontinuerligt i den politiska debatten. Han hävdade sambandet mellan allmän värnplikt och allmän rösträtt, uttryckt i slagordet försvar och reformer. Efter att ett par gånger ha varit uppställd som liberal riksdagsmannakandidat invaldes han 1902 i Andra kammaren huvudsakligen på högerns röster. Hans första riksdagsmannatid avlutades 1908, då han under större delen av tiden varit medlem av högerfraktionen Nationella framstegspartiet. Sin kanske viktigaste insats gjorde han under unionskrisen 1905. Under åren 1909-1918 fortsatte Harald Hjärne som riksdagman i Första kammaren men spelade inte någon framträdande roll under denna tid. Hjärne var under hela sitt liv försvarsvän och deltog med iver i 1914 års stora försvarsstrid. Till kravet på Ålands förening med Sverige ställde han sig ogillande med hänsyn till vikten för Sverige att stötta det fria Finland.

Hjärnes karriär som historiker är mer spektakulär än den som politiker, även om det hela tiden fanns ett intimt ideologiskt samband dem emellan. Hans nytänkande i aktuella historievetenskapliga frågor ledde fram till en smärre revolution med följd att en rad nya avhandlingar kom att skrivas om viktiga perioder i Sveriges nyare historia. Det gällde bl.a. Karl XII och hans tid. Hjärne ville betrakta Karl XII från en allmän europeisk synpunkt och rekommenderade ett mångsidigare källmaterial än någon gjort tidigare. Själv tillämpade han detta i en undersökning av Karl XII:s politik 1697-1703 samt i en del mindre uppsatser. Det nya synsättet inspirerade ny forskning om karolinernas tidevarv i allmänhet och Karl XII:s i synnerhet.

En följd blev bildandet av Karolinska Förbundet 1910. Nyforskningen om Karl XII fick också politiska konsekvenser, genom att den kom att utgöra en inspirationskälla för den svenska nationalismen under årtiondet före första världskrigets utbrott. Försvarsstriden 1911-1914 och borggårdskrisen 1914 kan sägas utgöra en kulmen för svensk nationalism och där spelade Hjärnes politiska argumentation liksom hans forskningsprogram en roll. Karl XII blev en symbol för ett försvarsberett Sverige. I vissa officerskretsar kom det dock att utvecklas en kult kring Karl XII som symbol för en stark nationalistisk ledare, vilket Hjärne tog avstånd ifrån och fann sekteristiskt och främmande för en historievetenskaplig bedömning.

Nathan Söderblom (1866-1931)

Hjärnes anglosachsiska inriktning yttrade sig bland annat i att han stödde det brittiska imperiet i utrikespolitiska frågor, t.ex. under Boerkriget, och sympatiserade med det konservativa partiet och Anglikanska kyrkan i Storbritannien. Hjärne försvarade även kristendomens historiska betydelse i debatter med tidiga svenska ateister, vilket fick en avgörande roll för Nathan Söderbloms (1866-1931) och Einar Billings (1871-1939) utveckling som teologer och kyrkomän. En explicit förutsättning för bådas teologier blev nämligen tron på Guds uppenbarelse i historien. Söderblom var en trogen lärjunge till Hjärne och dennes anglosachsiska orientering påverkade genom honom för Svenska kyrkans internationella förbindelser och högkyrklighetens uppkomst i Sverige. Nathan Söderblom, som var ärkebiskop 1914-31, blev drivande i Svenska kyrkans närmande till Anglikanska kyrkan vilket ledde till nattvardsgemenskap mellan de båda kyrkorna år 1922. Söderbloms svärson Yngve Brilioth (1891-1959), som blev ärkebiskop 1950-1958, var en av Harald Hjärnes sista doktorander och fortsatte på samma anglikanska spår som sin svärfar. Samuel Gabrielsson, som var en av den svenska högkyrklighetens pionjärer, fick avgörande impulser genom att han av Hjärne och Söderblom uppmuntrades att utveckla kontakter med Anglikanska kyrkan.

Två viktiga lärjungar inom samhällsvetenskap och politik var Eli Heckscher (1879-1952) och Gösta Bagge (1882-1951). Heckscher blev professor i nationalekonomi (1909-29) och ekonomisk historia (1929-45) vid Handelshögskolan i Stockholm. Bagge blev professor i nationalekonomi och socialpolitik vid Socialinstitutet i Stockholm (1921-51) och partiledare för Högern 1935-44. Heckscher och Bagge var parhästar och mötte Hjärnes idéer under studierna i Uppsala i början av seklet. Tillsammans startade de 1911 Svensk Tidskrift, vilken sedermera blev högerns och moderaternas idétidskrift. Även Heckscher och Bagge tog till sig Hjärnes anglosachsiska orientering. Tories, särskilt de socialkonservativa strömningarna i Benjamin Disraelis efterföljd, blev idealet. Bagge etablerade tidigt kontakter med amerikansk samhällsvetenskap och fick Rockefellerstiftelsen i New York att stödja svensk nationalekonomisk forskning.

Genom lärjungar som Nathan Söderblom, Yngve Brilioth, Samuel Gabrielsson, Eli Heckscher och Gösta Bagge påverkade Harald Hjärne svenskt samhälls- och kyrkoliv på ett starkt och långsiktigt sätt. Han företrädde en anglofil och socialkonservativ hållning och beredde vägen för många svenska kontakter västerut under 1900-talet. Det påverkade högern och moderaterna, Svenska kyrkan och högkyrkligheten men också svensk samhällsvetenskap. Någon heltäckande biografi över hans liv finns ännu inte skriven.

Torbjörn Aronson är forskare, författare, debattör och kristdemokratisk kommunpolitiker i Uppsala. Han disputerade 1990 för filosofie doktorsexamen vid Lunds Universitet med avhandlingen Konservatism och Demokrati – en rekonstruktion av fem högerledares styrelsedoktriner. 2008 disputerade han även för teologie doktorsexamen i kyrkohistoria vid Uppsala universitet. Särskilt nämnvärda böcker han publicerat är Gösta Bagges politiska tänkande (1993), Till det borgerligas försvar (1996) och För kung och fosterland. Svensk Tidskrifts nationalistiska opinionsbildning 1911-1914 (2000)

Ich war dabei

Det är i dagarna 20 år sedan muren föll. Mer precist än så brukar inte Berlinmuren (eller ”antifaschistischer Schutzwall”, som regimen i DDR kallade den) behöva presenteras. Alla vet vad man talar om. Knappt ett år senare, den 3 oktober 1990, återförenades de båda tyska staterna.

"Jag var där" - Återföreningsdagens stridsrop

Denna dag befann jag mig i Berlin. Aldrig förr eller senare har jag skådat så mycket människor samlade. Längs hela Unter den Linden, kring Brandenburger Tor, och i Tiergarten strömmade folk kors och tvärs, sjungandes och insvepta i tyska flaggor. Viss hjälp hade säkert en och annan av den Sekt som flödade, men den huvudsakliga berusningen grundades på ren glädje, glädje över frihet från 40 år av kommunistiskt förtryck, och återförening av ett folk som så länge tvingats leva delade. Detta var det kalla krigets ultimata segerfest – för oss som hållit på rätt sida.

I utkanten av denna jättelika fest lufsade förlorarna. Med buttra miner och sina röda fanor vajande i vinden marscherade allehanda kommunistsympatisörer, skyddade av kravallpolis. Säkert var de lika buttra miner hos partikamraterna över världen, och inte minst våra egna kommunister. Banden mellan DDR:s regerande kommunistparti och Lars Ohlys Kamrater var långvariga och djupa.

Det är lätt att sympatisera med tanken på att Sverige, liksom många andra länder, borde gå till botten med vad som egentligen förevarit i svenska DDR-kontakter. Inte minst borde det vara ett demokratiskt anständighetskrav att svenska medborgare får veta vilka svenskar det är som gått den tyska säkerhetstjänsten STASI:s ärenden. Den svenska säkerhetspolisen har på olika vägar fått in upplysningar om detta, men uppgifterna är hemligstämplade.

Omkring 50 danskar och 30 norrmän lär finnas bland de som gick diktaturens ärenden. Säkert är svenskarna inte färre. Sannolikt finns en och annan som hade eller senare kommit att få högt uppsatta positioner i svenskt kulturliv, svensk politik och svensk massmedia. Varför skulle inte deras skamliga agerande dras fram i ljuset? Varför, förresten, skulle de inte åtalas för den brottslighet de begått?

Men man kan också vända på frågeställningen. Det måste finnas än fler svenskar som genom huvudlösa politiska åsikter på goda grunder kan misstänkas ha tjänat Stasi, men som faktiskt är oskyldiga till detta i alla fall. Det borde ju ligga i deras intresse att det framkommer att de inte finns med på avlöningslistorna.

Till sist erbjuder jag ett stycke musik, intimt förknippar med murens fall, och med en del historiska bilder: Scorpions ”Wind of Change”.

Patrik Magnusson

T&F:s utsände i Berlin 1990

Prisa Gud, här kommer skatteåterbäringen?

KULTUR | I ett utslag av företagsekonomisk nit har regeringen beslutat att inte förlänga det skatteundantag som Svenska kyrkan har åtnjutit i tio år. Men något nytt påfund är inte skatteundantaget. De så kallade prästlönetillgångarna; skog, jord och kapital som stiften äger och vars avkastning betalar prästlönerna, har av hävd varit skattefria i närmare tusen år. När Svenska kyrkan skildes från staten år 2000 fick man ett tioårigt undantag från att skatta för dessa tillgångar. Nu klämtar dock klockan för det medeltida kyrkofrälset. Det blir inget nytt undantag, har vår snusförnuftiga finansminister förklarat, vilket innebär att nästa års deklaration blir cirka 150 miljoner kronor dyrare för kyrkan.

Det enda man kan konstatera är att saker sällan är så enkla som de verkar. Att Svenska kyrkan, ett samfund som alla andra, ska betala skatt som alla andra är väl kanske inte en så konstig tanke. Men samtidigt åläggs Svenska kyrkan av staten att vårda och bevara sina mer än 3 400 kyrkor, varav flertalet är mycket gamla. För detta får man mycket riktigt också en peng från staten, i år var det 460 miljoner kronor. Dessvärre ser det inte ut som om anslagen för kulturvård blir större nästa år. Var de 150 miljoner som saknas ska tas ifrån verkar vara kyrkans problem. Tyvärr har vi att vänta att kyrkor stängs och rivs, församlingar läggs ned eller flyttar till mindre, billigare, mer lättskötta och oerhört mer färglösa lokaler. Länsantikvarie Thomas Rombergs invändning att det minsann var värre förr, då man kunde få stenar i huvudet, känns inte helt övertygande.

Ingen institution är en så viktig bärare av vårt kulturarv som kyrkan. Riksantikvarieämbetet menar att våra kyrkobyggnader utgör vårt största gemensamma kulturarv. Det rör sig dessutom om byggnader som i många fall kräver särskild vård och tillsyn. Allt detta påkallar naturligtvis extra hänsyn. Svenska kyrkan är inte ett samfund bland andra, därtill är den alldeles för sammanvävd med vårt lands historia. Dessutom torde kulturvårdsanslagen ha bestämts med kyrkans skattefrihet i åtanke. Denna manöver är i praktiken inget annat än att minska anslagen för kulturvård.

Det är inte bara kyrkan som har känt av denna märkliga doktrin. Även många myndigheter har utsatts av ett förfelat företagsekonomiskt tänkande från statligt håll. Våra museer måste sedan några år betala marknadshyror för sina lokaler, trots att lokalerna ägs och förvaltas av staten genom Statens Fastighetsverk. Man kan ju lätt tänka sig vad det innebär för museer som Moderna Museet och Livrustkammaren med lokaler på Skeppsholmen och i Kungliga Slottet, där de också har sin naturliga plats. Inte heller här har man höjt anslagen. En annan myndighet som sitter i samma märkliga sits är Försvarsmakten, som får betala höga hyror till Fortifikationsverket för sina vackra och central belägna sekelskiftesgarnisoner, uppförda av och för Krigsmakten. Landets universitet drivs ut i universitetsstädernas utkanter av stigande marknadshyror, som betalas till statliga Akademiska Hus.

Att statliga myndigheter, ska lägga stora delar av sin budget, som kommer ur statskassan, på att betala hyror till statliga fastighetsförvaltningsbolag vars intäkter går till – statskassan, är en cirkus av onödiga transaktionskostnader. En rundgång som man gärna kunde plåna ut med ett drag av pennan. Lika märkligt är det, egentligen, när staten skickar över 460 miljoner till Svenska kyrkan och med vändande post inkasserar 150 miljoner från desamma. När Ebba Grön i Staten och Kapitalet sjunger om att ”den ena handen vet precis vad den andra gör” var det inte det här de menade.

Marknadsekonomi är gott, nyttigt och bra på alla sätt, men att staten ska pressa sig själv, eller statligt finansierat verksamhet, på pengar är löjligt. Petar man i ena ändan rasar nämligen något i andra. Det åligger staten enligt lag att finansiera vården av vårt kyrkliga arv, vilket är bra. Det är med andra ord ett åtagande man borde ta på allvar. För visst vore det tråkigt om julmässan i Karlsdal i framtiden hölls på ABF?

Daniel Bergström

En parodisk tolkning av de mänskliga rättigheterna

Svenska FN-förbundet är på krigsstigen igen. Förbundet lägger tillsammans med en del andra organisationer idag fram en rapport om mänskliga rättigheter i Sverige(SvD, DN, AB). Men trovärdigheten är extremt låg. Vilket alla borgerliga själar som försöker studera förbundets konkreta förslag lätt kan se. Svenska media verkar dock inte betrakta rapporten ens med en smula kritik. SvD presenterar rapporten under rubriken ”FN riktar hård kritik mot Sverige”, Aftonbladet skriver i brödtexten till sin artikel ”FN och ett 15-tal organisationer riktar hård kritik mot Sverige”. Men det är inte FN. Det är en organisation som jobbar med FN-relaterade frågor som kritiserar Sverige i en rapport till FN i Genève som rent rutinmässigt nästa år ska granska de mänskliga rättigheterna i Sverige. Men den skillnaden verkar inte existera i medievärlden. Vilket naturligtvis är rent oseriöst. Det är ju som att beskriva en remissinstans åsikter som liktydiga med regeringens.

Svensk FN-förbundets tolkning av FN:s deklaration om mänskliga rättigheter är högst suspekt. I den framlagda rapporten påstår förbundet exempelvis att Sverige bryter mot de mänskliga rättigheterna genom att inte ta krafttag mot rasismen. Det låter det. Vad exakt är det Sverige ska göra för att, enligt förbundet, leva upp till FN:s krav på just detta område? Jo, såklart, mer lagstiftning. Mer och fler förbud. Faktum är att förbundet faktiskt går så långt så att de anser att svenska staten ska förbjuda organisationer enbart på basis av dess åsikter. Förbundet vill alltså förbjuda alla organisationer som de tolkar som rasistiska. Det om något måste rimligtvis tolkas som ett brott mot den av FN sanktionerade organisationsrätten.

Men det finns mer kritik. Det faktum att papperslösa immigranter inte alltid har rätt till gratis sjukvård i Sverige tolkar också förbundet som varande i strid med de mänskliga rättigheterna. Svenska staten ska alltså vara skyldig att ge valfri och gratis sjukvård som helst till vem som helst som bara tar sig till Sverige och kastar passet på vägen. Annars bryter man mot de mänskliga rättigheterna, hävdas det. En sådan tolkning av rättighetsbegreppet blir naturligtvis helt bisarr. FN:s deklaration om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter hävdar också att alla har ”rätt till bostad”. Hur vill Svensk FN-förbundet tolka det? Ska svenska staten vara skyldig att dela ut bostadsrätter till all världens befolkning? Resonemanget faller på sin egen orimlighet.

Riktigt fånigt blir det dock när förbundet i den aktuella rapporten också kritiserar Sverige för att inte ta tag i jämställdheten mellan kvinnor och män. Sverige, där kvinnorna inte på en enda punkt av lagstiftaren särbehandlas negativt, anses alltså bryta mot konventionens krav på jämställdhet! Men det är den privata sfären där företagare anställer män och ojämställda familjer inte fördelar barnaledigheten ”rättvist” som anses vara problemet. Hur man vill lösa detta problem är mer svårtolkat än frågan än påstådd rasism. Men jag misstänker att lösningen är den samma. Kvoteringar, lagar, förbud, regleringar och tvång.

Det är ganska tydligt att det är en förbuds- och regleringsivrig tolkning av de mänskliga rättigheterna som det svenska FN-Förbundet är anhängare av. Men så är ju dess ordförande föga förvånande också socialdemokratisk riksdagsledamot.

Dag Elfström

Sagittarius om… grundlagarna

SAGITTARIUS | Ånyo tid för Gunnar Unger genom Onkel Heliogabalus. Denna gång handlar det om den på 60-talet, när texten är skriven, förestående grundlagsändringen och synen på demokrati och monarki.

Texten är publicerad på Svenska Dagbladets ledarsida någon gång i början av 60-talet och sedan återgiven i boken Onkel H:s Hädelser (Cavefors, 1964).

Läs gärna fler texter av Gunnar Unger i vår Sagittarius-sektion.

—–

Författningsfrågor

1809 års regeringsform, som ses ovan, ansågs alltför omodern och mossig under det radikala 60-talet. Gunnar Unger och hans alter ego Onkel Heliogabalus höll, föga förvånande, inte med.

- Låt gå för monarki, då, sade jag med en suck. Men den ska väl i alla fall vara inskränkt.

Onkel H. försummade inte tillfället.

- Ja, hur tror du den skulle kunna vara något annat med en sån regering som vi har nu, ha ha ha!

Jag log tvunget.

- Onkel sitter väl inte och spekulerar i en absolut monarki? Drömmer onkel om att återinföra Förenings- oh säkerhetsakten kanske?

- Ingen dum idé. Vårt svar på 1789 års idéer har min fulla sympati. Alla vettiga människor är ju dessutom överens om att den bästa statsformen är den upplysta despotien. Men ideal och verklighet sammanfaller tyvärr alltför sällan. Despotien består, men upplysningen förgår. Därför har jag, låt vara mycket motvilligt, kommit fram till att acceptera demokratien såsom varande visserligen inte den bästa, men dock den minst dåliga av statsformer.

- Ser man på!

- Men för att den inte skall urarta till pöbelvälde, till majoritetsförtryck, till de halvbildades och strebrarnas diktatur, till vulgaritetens och nivelleringens tyranni, krävs det starka politiska korrektiv. Som det värdefullaste bland dessa korrektiv räknar jag den konstitutionella monarkien.

- Den konstitutionella monarkien! Men parlamentarismen ska väl i alla fall vara inskriven i grundlagen? Det tycker t.o.m Hjalmarson.

- Varför ska den det? Hjalmarson är en förträfflig person, men i det här fallet har han pratat i nattmössan.

- Har medlemmarna av författningsutredningen, som är på samma linje, det också? frågade jag.

Det behövdes inte mer för att den gruvlige gubben skulle fatta eld.

- Om de har! Gormade han. Kom inte och tala med mig om författningsutredningen. Vad har den över huvud taget på regeringsform att göra? Vem har givit den i uppdrag att skriva en ny grundlag? Vad är det egentligen för sakramentskad klåfingrighet. Jörgen Westerståhl är väl för höge Farao inte någon ny Hans Järta!

- Såja, såja, sade jag lugnande. Onkel måste väl i alla fall medge att det är glädjande att utredningen efter sex års idogt arbete kommit så långt att dess medlemmar anser sig kunna göra ett och annat personligt ställningstagande, som dessutom i flera fall har fått karaktären av en kompromiss, en samförståndslösning.

- En samförståndslösning, kyss mig! Jag ger inte ett ruttet lingon för dina kompromisser. Oppositionen har offrat första kammaren, har offrat författningsdomstolen, har offrat beslutande folkomröstningar i annat än grundlagsfrågor och vad har den fått i gengäld? Proportionella val! Liksom valsättet vore nånting man kunde kompromissa om. Plus en domstolsprövning, som inte tillämpas i praxis. Sådant kallar jag inte kompromiss, det kallar jag för kapitulation!

- Nå, hur vill onkel ha det då?

- Jag anser, att om oppositionen varken kan genomdriva författningsdomstol eller beslutande folkomröstning utan inskränkningar ska den åtminstone kräva en reformerad, effektiv första kammare, en verklig senat, som vore så sammansatt att den kunde företräda eliten av sakkunskap på olika viktiga samhällsområden.

- Eliten! Sakkunskap! Fy tusan, det luktar ju korporatism lång väg.

- Än sen? Varför ska LO, TCO, SAF, RLF osv vara de enda korporationerna som får utöva politiskt inflytande – och därtill på utomparlamentarisk väg! Korporationerna regerar redan i stor utsträckning i vårt samhälle, det vore på tiden att deras inflytande kanaliseras i författningsenliga former.

- Onkel vill alltså inte ha någon ny grundlag, bara renovera och komplettera den gamla mossiga regeringsformen?

- Just det. Den har tjänat oss troget i 150 år oh det finns ingen anledning varför den inte skulle kunna tjäna i 150 år till. Har den kunnat duga åt Louis de Geer d.ä., Erik Gustaf Biströn, Staaff, Lindman, och Per Albin Hansson så kan den anfäkta och regera duga åt Tage Erlander och hans efterföljare. Författningsutvecklingen har kunnat ske smidigt inom regeringsformens ram och det kan den göra i fortsättningen också. Därför ska parlamentarismen inte inskrivas i grundlagen. Parlamentarismen har vi haft bara i drygt 45 år, vem har sagt att det systemet kommer att bestå? Varför ska vi söka binda framtiden vid dagens praxis.

- Men den konstitutionella monarkien ska vi ha kvar?

- Visst bövelen, pojke, Den är vårt säkerhetsbälte. Kungen, som fostrats enkom för uppgiften att företräda inte en grupp, ett parti eller en klass utan hela landet, är den främste väktaren av vår självständighet och lagbundna frihet. Han ska följaktligen ha rätt och plikt att om dessa våra högsta nationella värden sätts på spel personligen ingripa i riksstyrelsen och då måste för honom omtanken om Sveriges väl gå före hänsynen till parlamentarismens kombinationer.

- Det där är ju redan rama borggrådsromantiken! Utbrast jag förfärad.

- Om du så vill, sade Onkel H. I den andan regerade gamle kungen och det fick han beröm för av Per Albin – på borggården! I en kungamakt byggd på personlig ansvarskänsla ser säkerligen vårt folks flertal det bästa värdet för den svenska livsform, som omfattas både av mer eller mindre allvarliga republikaner och oss andra syndare.

Jag reste mig upp och intog enskild ställning.

- Gud bevare konungen och fäderneslandet, deklamerade jag.

- Ja, det kan min sju och själ behövas i dessa författningsutredningens yttersta dagar, grymtade den gräslige geronten.

– Sagittarius

Redaktionen