Mina NWT-ledare i sammandrag (I)

Inledningsperioden som politisk redaktör på Nya Wermlands-Tidningen har fram tills nu inneburit i genomsnitt 10 timmars arbete per dag. Själva ledarskrivandet är ju i och för sig bara ett par av de timmarna, men roligt är det. Jag känner att jag är i bästa form, och utmaningen är att hålla nere formatet till 3,300 tecken. Men när jag behöver skära ner mina texter vet jag av erfarenhet också att resultatet blir utmärkt, att det blir riktig kvalitet förutom att det inte blir tröttsamt att läsa. Förutom skrivandet så utgör alltså redigering av både ledarsida och debattsida i jobbet, varför jag under de här första två veckorna har fått en intensivkurs i InDesign. Fr.o.m. måndag är jag “on my own”, nu har den lycklige Barvå gått på semester.

Jag har på två veckor hunnit bli citerad två gånger i Ekots Tidningskrönikan (30/6 och 8/7), och få tre glada tillrop av läsare. Jag har också hunnit nämna Göran Hägglund (KD) två gånger, men det beror ju på att han så att säga gjort lite konservativt väsen av sig. I samband med det har jag också blivit citerad av Dick Erixon.

Som ni förstår hinner jag inte skriva varje dag på T&F om vad jag skriver i NWT. Det vore nog inte heller önskvärt, eftersom det bara kunde bli små blänkare och de skulle riskera att dominera alltför mycket på den kära bloggen. Däremot ska jag försöka att skriva ungefär en gång i veckan om mitt arbete i Karlstad, och då även länka till mina senaste ledare. Ett och annat T&F-inlägg av mig är givetvis att vänta utöver det.

Med detta sagt vill jag varmt rekommendera T&F:s läsare att också följa NWT:s ledarsida på nätet, vilken uppdateras kl. 07:30 varje morgon. Inte för att jag är i akut behov av fler läsare – NWT har ändå ca 56,000 läsare dagligen – utan för att jag tror att Ni skulle ha stor behållning av det. Se den gärna som ett komplement fram till den 24 augusti!

Mina ledare första perioden:

• Brottslingar och samhällets ansvar (10/7)
  -Skadestånd betalas många gånger inte ut till brottsoffren

• Hägglund vacklar, Larsson tacklar (9/7)
  -Inte förbudsparti, men bara några dagar efter talet kom ett nytt förbudsutspel

• Äntligen synas vänsterextremisterna (8/7)

• Reinfeldt och hans stormaktsdrömmar (7/7)
  -Till stormaktstidens försvar mot Reinfeldts angrepp på Sveriges historia

• KD och den livsviktiga förnyelsen (4/7)

• Pensionen en viktig välfärdsfråga (3/7)

• Var är den folkliga förankringen (2/7)
  -Om Almedalsveckan som träff mellan politiker och lobbyorganisationer snarare än väljare

• Satsa inte bara på ungdomar (1/7)
  -Även akademiker, som i regel inte är 18-24 år, har svårt att få sitt första jobb

• Rödgrönt förslag ökar orättvisan (30/6)
  -Röran vill befrämja det kollektiva boendet och bestraffa småhusen

Jakob E:son Söderbaum

I minoriteternas land

De Handikappades Riksförbund och DN ondgör sig över att politikerna i Stockholm delar ut serveringstillstånd till icke-handikappanpassade uteserveringar.   Och oppositionen i Stockholms stadshus är likaledes förbannade. Detta strider mot något beslut att Stockholm ska vara ”världens mest tillgängliga huvudstad”, hävdas det.

Man får gärna lobba för mer tillgängliga serveringar men till syvende och sist handlar det om att restaurangerna själva måste få bestämma hur tillgängliga de ska vara. Rökallergiker kan inte heller sitta på uteserveringar.  Parfymöverkänsliga kan knappast trängas i full bekvämlighet på discogolvet. Nyktra alkoholister kan inte gå ut på nattklubb och ta en Cola utan att utsättas för en alkoholexponerad miljö. Få restauranger har menyer i blindskrift. Och så vidare.

Utgångspunkten kan aldrig vara minoriteten. Om det med ringa besvär går att underlätta för en minoritet, så visst, men att ställa krav på att allt ska vara minoritetsanpassat är inte rimligt.

Dag Elfström

Att problematisera ett begrepp

Höger, vänster eller bara korkat?

PÅ DJUPET | Med anledning av den debatt i kommentatorsfältet som uppstått efter Patrik Magnussons inlägg ”Det högerextrema våldet lika omfattande som det vänsterextrema”, tänkte jag skriva några rader om hur jag ser på debatten om ordet högerextrem.

Är det rättvisande att kalla fascistiska och nazistiska grupper för högerextrema? Jag tycker frågan om hur man ska placera in fascistiska och nazistiska grupperna i ett höger-vänster resonemang är svår. Till och med mycket svår. Men att ordet högerextrem idag är ett missvisande, och rent av felaktigt begrepp, dristar jag mig ändå till att hävda.

Ideologiska likheter och olikheter

Rent ideologiskt är frågan komplex. Historiskt har höger varit liktydigt med att värna kung, moral, kyrka och fosterland. Och det kan man också säga att fascister, ja till och med nazister, gjort anspråk på att göra – om än med reservation för kyrkan. Men det fria och organiskt framväxta civilsamhället som är det all konservatism bygger på, är onekligen samma bruna elelement svurna fiender till. Också det faktum att det estetiska står över det moraliska för fascisten, när det för högermannen är tvärt om, utgör en klar skiljelinje. De fascistoida idéströmningarna är också totalitära, de förminskar människan till att blott vara en kugge i ett maskineri. Vilket tveklöst är en tydlig likhet med kommunismen. En bestämd kollektivism är således en klar likhet mellan de bruna och de röda.

Men om vi tar bort ideologin och istället tittar på historiska fakta och historiska kopplingar. Inte heller här är bilden entydig.

Historiska kopplingar till höger…

Den finns ofrånkomligen en hel del exempel på konservativa grupper som radikaliserats för att sedan bli fullfjädrade fascister. Sveriges Nationella Ungdomsförbund som i halvannat decennium agerade som Högerns ungdomsförbund, för att sedan totalt spåra ur, är kanske det tydligaste svenska exemplet.

Internationellt brukar det pekas på att den tyska högern under Weimarrepubliken till stor del bestod av de så kallade frikårerna, som sedermera blev en viktig del i nazisternas framgångar. Den parlamentariska tyska högern la sig också platt för nazisterna, vilket givetvis är ett beklämmande faktum. Men oftast, när högergrupperingar och fascistoida grupper har haft otillbörlig kontakt har det handlat om kampen mot kommunismen. Hatet mot bolsjevikerna har varit så brinnande i såväl högerkretsar som bruna kretsar att historien dessvärre ger oss ett antal exempel på hur grupperingarna idkar osunt samarbete.

Detta faktum är vänstern noga med att påpeka så ofta de får möjlighet. Men ibland blir deras guilt by association rent av löjlig. Den svenska arbetarerörelsens mästare på denna typ av historisk förvanskning är tvivels utan Karl N. Alvar Nilsson. Denne har bland annat försökta göra kopplingar mellan vår nuvarande kung och nazister genom att påpeka att kungen bott eller ätit middag hos folk som i sin tur tjugo år tidigare intervjuats av någon nazistanstruken tidning. Demokratisk Allians och Tidsskriften Contra har samme Nilsson i åratal försökt kasta skit på i hopp om att den bruna färgen ska fastna. De flesta har vid detta laget klassat ut Karl N. Alvar Nilsson som en konspirationsteoretisk sosselakej, men han har uppenbarligen fortfarande gott anseende i arbetarerörelsen.

… och till vänster

Nils Flyg (1891-1943). En av Lars Ohlys föregångare. Nationalmarxist och nazisympatisör.

Den svenska högern saknar tyvärr en motsvarighet till Nilsson. Det är synd, för det saknas inte direkt underlag att arbeta med om jag uttrycker mig milt. Det finns nämligen minst lika många exempel på oklara gränsdragningar mellan socialister och fascister, och mellan socialister och nazister. I Sverige är det tydligaste, och tyvärr mest bortglömda, exemplet på detta historien om socialistiska partiet och Nils Flyg.

Typografen Nils Flyg var ordförande i kommunistiska partiet, det vill säga nuvarande vänsterpartiet, mellan åren 1924 och 1929. Men som vi alla vet så delar alltid kommunister på sig med jämna mellanrum, precis som amöbor som någon påpekat. Nils Flyg blev genom diverse splittringar, och splittringar av splittringar, bildare av Socialistiska Partiet under första hälften av 30-talet. Detta parti utvecklades ganska snabbt till en rödbrun smörja med starka och öppet deklarerade sympatier för nazityskland. Och de hade riksdagsrepresentation fram till 1940. Partiet upplöstes efter Nils Flygs död 1943. Vänsterpartiet har alltså haft en nazisympatisör som partiledare. Onekligen ett faktum som inte uppmärksammas vidare ofta. Den som önskar fördjupa sig i ämnet Nils Flyg rekommenderas att inhandla Håkan Blomqvists bok Gåtan Nils Flyg och nazismen (Carlssons bokförlag, 1999). Även den svenska socialdemokratin har haft vissa spår av förbruning genom åren. Makarna Myrdals förslag får väl i det närmaste betraktas som någon form av socialfascism. Tvångssteriliseringarna ligger också socialdemokratin i fatet i dessa sammanhang.

De svenska 30-tals nazisterna under Sven Olof Lindholm var tydlig av sitt betonande av att de var socialister och de bytte också mycket riktigt namn till Svensk socialistisk samling. Det finns också gott om motsvarande internationella exempel. Benito Mussolinis Italienska fascister bildades som en utbrytning ur det socialistiska partiet i Italien. Likaså var de brittiska fascisterna under sir Oswald Mosley en produkt av att vänsterfallangen i Labour-partiet brutit sig ur. Det är heller ingen tvekan om att den fanatiska judehataren Wilhelm Marr, upphovsmannen bakom ordet antisemit, var en utpräglad och övertygad socialist.

Och exemplen är många fler. Men vi högermän har ju som tidigare konstaterats ingen motsvarighet till Karl N. Alvar Nilsson som godmodigt sammanställer dem och drar långtgående konsekvenser av dem. Kanske ett framtidsprojekt för Timbro?

Oklara slutsatser

Vad blir summan av kardemumman av allt detta? Ja, jag vet inte. Men att säga att nazismen och fascismen entydigt skulle vara högerideologier är tvivels utan lögnaktigt. Begreppet mittenextremister är kanske det mest rättvisande, även om det nog uppfattas som ett oxymoron i de flesta kretsar. Men om man måste välja så blir det svårt att inte hävda att de bruna snarare ligger åt vänster, deras radikala och kollektivistiska drag är ofrånkomliga. Även när det handlar om den mer moderna skalan så torde de snarast placeras på den vänstra kanten utifrån sin skepsis till fria marknader och allmänt icke-frihetliga hållning. Vad höger-vänster kan menas beteckna i vårt nuvarande debattklimat är dock en aningen öppen fråga och därför svårdefinierbart att placera dem på.

Begreppet högerextrem är så inpräntat att det onekligen ser ut att vara med oss, i betydelsen fascistoid, under en överskådlig framtid. Är då frågan värd att problematisera? Jag tror det. Jag kallar mig höger och gör det med både stolthet och glädje. Om man då är höger men lite radikalare än exempelvis undertecknad, blir man då högerextrem – ergo brun? Självklart inte. Och det är där någonstans jag tror vi måste börja. Vi måste rentvå begreppet höger.

Dag Elfström

Det högerextrema våldet lika omfattande som det vänsterextrema

Nynazister - Kriminellt slödder

Vi här på T&F, och inte minst undertecknad, har ju vid ett flertal tillfällen uppmärksammat olika politiska våldsdåd som begåtts av vänsterextremister. Detta skall inte tas som intäkt för att jag på något sätt vill bagatellisera det högerextrema våldet. För sanningen är ju att det är extremister åt båda håll som begår brott, och de är lika avskyvärda.

SÄPO och brottsförebyggande rådet har nyligen släppt en rapport om extremisternas brottslighet, och där visar det sig just att den högerextremistiska brottsligheten är lika omfattande som det vänsterextrema. Den som vill läsa hela rapporten finner den här. En mycket kort sammanfattning av resultatet ger vid handen att:

• Det finns ungefär lika många inom vit makt miljön, som den autonoma miljön, ca 1000 var.
• Ett hundratal av dessa står för huvuddelen av brottsligheten
• Högerextrema begår ungefär lika många politiska brott som vänsterextrema
• Övrig brottslighet är betydligt vanligare bland högerextrema, och består till stor del av s.k. hatbrott riktade mot enskilda invandrare eller homosexuella
• Högerextrema samlar på sig mera skjutvapen än de vänsterextrema
• Båda sidor riktar det politiska våldet i huvudsak mot varandra
• De högerextrema är sämre organiserade och sämre på att kartlägga motståndare än de vänsterextrema
• Till skillnad från de vänsterextrema angriper de högerextrema inte det politiska systemet som sådant och dess företrädare, annat än undantagsfall

Fram träder bilden av ett högerextremt våld som är tämligen dåligt organiserat, och som riktar sig mot enskilda snarare än mot det demokratiska systemet som sådant. Förövarna är misslyckade nollor, som ofta är allmänt kriminella och som begår sina politiska brott i form av impulshandlingar. Farligast är att de, trogna sin våldsfixering, samlar på sig vapen. För enskilda personer tillhörig de minoriteter dessa människor hatar kan detta vara dödligt farligt. För det politiska systemet som sådant utgör högerextremisterna dock idag, till skillnad från vänsterextremisterna, inget större bekymmer.

Högerextrema är ofta vapenfetischister

Att högerextremisterna genom sin inkompetens inte utgör någon större fara för den demokratiska samhällsordningen ursäktar dock inget. Deras våld är lika förkastligt som det vänsterextremisterna utövar. I någon mån har jag till och med lättare att förstå de autonoma. De försöker åtminstone nå ett politiskt syfte, hur än perverst, med sina handlingar. Det högerextrema våldet handlar däremot nästan enbart om blint hat och meningslöst våld mot enskilda och oskyldiga människor.

Jag vill därför passa på tillfället att reservationslöst fördöma allt extremistiskt våld, oavsett vilka som ligger bakom det, och uttrycka en önskning om att även de demokratiskt sinnade med hjärtat till vänster kunde instämma i detta. För trots allt kvarstår det faktum att trots att det högerextrema våldet är lika omfattande som det vänsterextrema, så är det senare ur samhällelig synvinkel mycket farligare.

Det beror delvis på att de autonoma medvetet försöker påverka politiska beslut och hota/skrämma demokratiska beslutsfattare med sitt våld, och att de helt enkelt är mer kompetenta än kollegorna till höger, men det beror framförallt på att vänsterns våld ständigt bagatelliseras och ursäktas av vänstersympatisörer djupt inne i de demokratiska partierna och massmedia.

Patrik Magnusson

Hur ska Du ha det, Hägglund?

Först håller den kristdemokratiska partiledaren två fantastiska tal. Om etablissemangets krig mot de vanliga människorna. Hägglund framhävde att Strävsamma hyggliga människor ska inte behöva tåla att bli föraktade för sin livsstil. Ledarsidorna med hjärta till höger jublade SvD, NWT, BT, SMP, VT och Barometern. Blogg-högern hurrade (exempelvis här, här, här, här och här) och DN-skrapan gjorde i byxorna.

Allt var så bra. Så rätt. Men nu går samma Hägglund ut och riktar udden mot just de vanliga människorna som tycker om att ta ett glas vin till maten eller en öl vid grillen. Höjda alkoholskatter. Vem lockar han med det? Knappast de vardagsmänniskor som han så förtjänstfullt drog en lans för en Västerås och i Visby. De väljare som lockades i Almedalen har redan flytt.

Ska det vara så förbannat svårt att våga stå för en konsekvent högerförnyelse?

Dag Elfström

Edit: Nu kommenterar även SvD Hägglunds vändning under rubriken “Hägglund tillbaka i regleringsmissbruket“.

Liberala illusioner om starka människor

IDEOLOGI | Starka individer är något som liberaler tror på. Självständigt tänkande. Fria val. Orginalitet, mångfald och regnbåge – halleluja! Talet om starka individer och frihet må vara tilltalande, men består i huvudsak av floskler. Det är inte bara ett verklighetsfrånvänt dravel, det rör sig rentav om rena osanningar och illusioner. Och i slutändan leder de liberala flosklerna till en ointelligent ideologisk debatt – förödande för svensk politik, då tre av fyra regeringspartier säger sig vara liberala.

Den rationella människan - en myt?

1900-talet har motbevisat de flesta liberala teserna. Den starka individen har visat sig vara svag och bräcklig, och de starka individer som funnits har roat sig med att trampa på de svagare. Det fria tänkandet gav tidigt vika för demagogi och grupptryck, massvälde och politisk korrekthet. Det fria tänkandet visade sig ge vika för minsta påfrestning – hunger, förnedring eller rädsla. Självständigheten och rotlösheten har trissat på rädslan och fått människor att rösta på Hitler, utkämpa krig och bedriva etniska rensningar. 1900-talet skulle bli självständighetens århundrade, men blev istället förtryckets.

Hur blev det så? Massväldet, där de små gemenskaperna slagits sönder och alla människor likriktas utan känsla för gemenskap, bär den största skulden. Den industriella revolutionen drev de självägande och någorlunda självständiga människorna från landsbygden och gjorde dem till livegna i staden. Livet på landet bjöd förvisso på svält och fattigdom, men erbjöd ändå en frihet att påverka det egna och familjens liv. Liberalerna tycks inte ha förstått att den centralisering som de så friskt hejat på bit för bit ätit upp individens handlingsutrymme – till slut återstår bara bekvämligheten, att göra som massan.

Ytterligare en floskel griper tag i riksdagen: Människan sägs vara en rationellt tänkande varelse. All erfarenhet tyder på motsatsen. Människan må kunna reflektera någorlunda rationellt på ett universitet eller på en konstakademi där liberalerna håller till. Men med rädsla, stress eller bara lite upphetsning upphör det rationella tänkandet – kapaciteten, om människan nu besitter denna, är extremt känslig.

Med liberalernas hopplösa floskler om människosläktet känns misantropin hos den tyske filosofen Arthur Schopenhauer befriande: världen är absurd och människorna erbarmliga.

Andreas Braw

Nordkorea gratulerar USA på nationaldagen

Det var ballistiska missiler liknande denna som Nordkorea igår avfyrade

Igår, den 4 juli, firade USA sin nationaldag. En alldeles speciell hälsning kom från Nordkorea i form av ännu ett missilprov. Denna gång avfyrade Nordkoreanerna sju ballistiska missiler av SCUD-typ och visade därmed att man avser fortsätta att provocera omvärlden. Under de senaste månaderna har regimen hunnit med att avfyra ett antal missiler, sprängt en atombomb och hotat grannen Sydkorea med krig. Snacka om en regim för kommunister att vara stolta över!

Patrik Magnusson

Tyska vänstern inte bättre än svenska

Autonoma går bärsärk i Hamburg

Vi har ju dessvärre haft anledning att gång på gång uppmärksamma och fördöma det våld som svenska vänsterextremister ägnar sig åt, inte minst i samband med så kallade gatufester. Tyvärr för våra tyska vänner så verkar deras vänsterextremister inte bättre på något sätt. Igår urartade en gatufest traditionsenligt i Hamburg med kravaller och brandbomber. Vänsteraktivisternas våld tycks dock ha varit värre än vanligt i år, och minst 27 poliser lär ha skadats när omkring 1000 extremister löpte amok i stadsdelen Altona.

Patrik Magnusson

Honduras: Pest eller Kolera

Vissa situationer är sådana att det är närmast omöjligt att avgöra vad som är bättre av två dåliga alternativ. Situationen i Honduras där militären på högsta domstolens uppdrag i helgen avsatt och deporterat den folkvalde presidenten Manuel Zelaya är en sådan.

Vid ett första påseende tycks det hela vara ganska enkelt. En klassisk latinamerikansk militärkupp av det slag vi sluppit de senaste två decennierna, följt av utegångsförbud och undantagslagar. Inte bra! Inte bra alls!

Skrapar man lite på ytan visar det sig dock att det hela inte är så enkelt som det verkar. När sådana demokratiska ikoner som Hugo Chavez och Fidel Castro ställer sig i täten i försvaret av den avsatte presidenten börjar varningsklockorna att ringa. Manuel Zelaya är förvisso folkvald, men visar det sig, tycks långt ifrån ha den respekt för demokrati och landets konstitution som man kan förvänta sig.

Bakgrunden till kuppen

President Zelaya - Avsatt lärljunge till Hugo Chavez

Den politiska krisen i Honduras som kulminerade i helgen har byggts upp under lång tid. Zelaya valdes 2005 som president för det liberala partiet. Sedan han tillträtt började han dock föra en radikal vänsterpolitik och orienterade sig utrikespolitiskt mot Venezuela. Detta har gjort att Zelaya blivit mycket impopulär hos väljarna och det honduranska etablissemanget.

Det hela drogs till sin spets när Zelaya i strid med landets konstitution försökte genomföra en folkomröstning för att på så sätt kringgå författningens förbud mot omval, ungefär på samma sätt som tidigare skett i t.ex. Venezuela. När högsta domstolen förklarade folkomröstningen olaglig beordrade presidenten militären att ändå genomföra den. När militären vägrade avsatte presidenten arméchefen, också det i strid med författningen.

I torsdags ledde presidenten en mobb som bröt sig in på den militärbas där de valurnor Venezuela försett presidenten med för folkomröstningen förvarades, och lät distribuera ut dem via sina supportrar. I det läget beordrade landets högsta domstol att Zelaya skulle gripas, vilket också skedde ett par dagar senare.

Zelayas eget parti hade vid det laget givit sitt stöd till en parlamentarisk undersökning syftande till att finna vägar att avlägsna Zelaya från sitt ämbete. Sedan Zelaya avlägsnats av militären har parlamentet utsett en interimspresident efter de riktlinjer som konstitutionen ger, och har utlovat att höstens planerade presidentval skall genomföras som planerat.

Det tycks således som den avsatte presidenten är allt annat än ett oskyldigt offer för skumma konspiratörer. Tvärtom har han själv gjort sig skyldig till en rad åtgärder syftande till en smygande statskupp, medan landets politiska, militära och juridiska institutioner gemensamt agerat för att hindra detta och försvara landets konstitution och demokrati.

Kuppen: Ett misstag

Honduransk militär störtade presidenten

Ändå kvarstår mitt inledande omdöme. Inte bra. Det främsta skälet till detta omdöme är självfallet rent principiellt. Statskupp är inte ett legitimt sätt att lösa politiska stridigheter i en demokrati, och är ett synnerligen oroande exempel i en världsdel som historiskt haft allt för lätt att hänfalla till just den lösningen. Men det finns också praktiska skäl för mitt omdöme.

Det honduranska etablissemanget borde ha kunnat hantera krisen skickligare. Att skicka presidenten i exil måste t.ex. ses som ett misstag. Om han har gjort sig skyldig till brott bör detta prövas i domstol, och först om han fälls torde man ha torrt på fötterna att avsätta honom. Det går inte komma ifrån känslan att Zelaya dragit sina motståndare vid näsan. Istället för att vara en extremt impopulär politiker utan chans till omval i fria val, är han nu en demokratisk martyr, avsatt av militären, och med praktiskt taget hela världen bakom sig.

Kanske skulle man ha försökt få hjälp från omvärlden att hantera den delikata situationen, men det förutsätter i och för sig att båda parter kan enas om att tillkalla medling och vilka som skall tillfrågas. Kanske kunde man haft is i magen och låtit presidenten hållas. Trots allt borde det inte varit omöjligt att förhala honom med konstitutionella medel de få månader han hade kvar på sin ämbetsperiod. Men nu är det ju som det är. Det som gjorts kan inte göras ogjort.

Vad händer nu?

Venezuelas diktator Hugo Chavez leder fronten mot kuppmakarna

Än har ”kuppmakarna” stora möjligheter att påverka hur historiens dom kommer att falla över deras agerande. Om man förmår hålla ordning i landet utan att göra allt för flitigt bruk av de undantagslagar man nu fått, och utan att begå övergrepp utöver dessa, och om man i höst förmår arrangera fria val, och tillåter internationella observatörer försäkra sig om att de går juste till, så kanske de i slutändan delvis kommer att ses som vad de utger sig för, de som räddade demokratin i Honduras. Låt oss hoppas att det blir så.

Men det är inte bara vad den nya regimen i Honduras tar sig för som har betydelse för utvecklingen. Omvärldens reaktion påverkar också vilken utvecklingen blir. Om Zelaya gör verklighet av sitt hot att återvända imorgon kommer han sannolikt att arresteras vilket riskerar att leda till blodbad. Den amerikanska samarbetsorganisationen OAS spelar också en nyckelroll. Hittills har de intaget en kompromisslös attityd. Återinsätt Zelaya eller bli utesluten ur OAS, är budskapet. Idag uteslöts också Honduras ur samarbetsorganisationen.

Jag kan förstå att man i dessa länder väljer den hållningen, med tanke på rädslan att den egna militären skall få idéer, men jag tror inte att det är en smart lösning. Det tycks bara leda till att regimen i Honduras blir isolerad och mera beslutsam att trotsa omvärlden. Risken finns att ett verkligt eller upplevt utländskt hot leder till att mera extrema undantagsbestämmelser införs, och i värsta fall att valen ställs in och omvärldens anklagelser om militärdiktatur blir en självuppfyllande profetia.

Det bästa vore om man kunde finna en kompromisslösning som tar sikte på att läka såren i det honduranska samhället, och som säkerställer att demokratin kan återupprättas. Trots allt påstår sig ju båda parter vara överens om två saker, att valen skall genomföras i höst, och att Zelaya inte kan kandidera. Om man till detta kan lägga en ömsesidig amnesti för presidenten och kuppmakarna, och att presidenten återinsätts mot att han lovar att inte genomföra någon folkomröstning, återinsätter den sparkade arméchefen, och att alla sanktioner mot Honduras lyfts, så har man kommit en bra bit på väg. Detta kräver dock vilja att förhandla från båda sidor, och just nu verkar det saknas på båda håll.

Patrik Magnusson

Statsmannatal med avtramp i historien

ANALYS | Statsminister Fredrik Reinfeldt var väldigt mycket statsminister och ännu mer EU-ordföranden när han sist ut av partiledarna på lördagen den 4 juli höll sitt tal i Almedalen.

Det var ett politiskt tal utan detaljer, men med rötterna i det förflutna och blicken riktad framåt. Det handlade om ansvar och att ett land når större framgång med fredliga medel än med krig. (En i de flesta fall accepterad och riktig sanning.) Förhållandevis få applåder som avbröt, få eller inga skämt. Risken för att misstolkas fanns inte och skulle uppenbarligen inte finnas där heller. Och så blev det väldigt mycket klimat – vilket var att vänta. Fredrik Reinfeldt har satsat en stor del av sin politiska trovärdighet på klimatpolitiken. Det är viktigt för honom och hans regering att lyckas. Klimatet ska bli en av Sveriges frågor under EU-ordförandeskapet – om Fredrik Reinfeldt får tillräckligt med utrymme för att själv kunna sätta agendan. Vi vet att ordförandeskapet oftast är sådant att det enda som med säkerhet kan planeras är att det inte blir som planerat.

Utvecklingen efter händelserna i Iran kan vi bara spekulera i. Nord-Koreas allt mer aggressiva attityd till omvärlden kan bli en svårhanterlig fråga för EU. Mellanöstern är ständigt aktuellt. I vår egen del av världen ser det för tillfället ganska lugnt ut. Men också här finns latenta konflikter som kan blossa upp med mycket kort varsel.

Det var ett EU-positivt tal. Ett tal som pekade på möjligheterna som finns om Europa samarbetar, pratar med varandra och kanske framför allt lyssnar på varandra. Att Fredrik Reinfeldt valde rollen som EU:s mest betydelsefulla politikern just nu förvånar inte. Det var nog det ända rätta, även om det säkert retar och stör oppositionen. Detta var det första stora tal som Sveriges statsminister höll sedan Sverige övertagit ordförandeskapet i EU. Det var betydligt fler som fick ta del av Reinfeldts tal denna gång i Almedalen än förra året. Ett stort antal utländska journalister hade också tagit sig till Gotland för att se och höra vad Sveriges statsminister hade att anföra. Att då ägna sig åt svensk inrikespolitik hade varit fel och gett fel signaler till omvärlden.

Men det gäller för Fredrik Reinfeldt att under de kommande sex månaderna också synas i den inrikespolitiska debatten. Oppositionen har tydligt visat att de inte bryr sig om eller tänker ta hänsyn till det svenska ordförandeskapet. Det blir oppositionspolitik som vanligt. Fredrik Reinfeldt står inför en svår balansakt mellan det inrikespolitiska och EU. Att Sverige är en del av EU och att det som beslutas i EU också är vad som blir svensk inrikespolitik räcker inte. Intresset för att se kopplingen och kunskaperna att förstå den är generellt låga i Sverige. Något oppositionen säkerligen tänker utnyttja.

Som ett extra plus räknade jag in den kritik av – om man så vill – uppgörelse med svensk utrikespolitik som den formades under Olof Palme. I ett mycket diplomatiskt tonläge och utan värdeladdade ord förpassades svensk revolutionsromantik, ointresse för vår del av världen och ett självvalt neutralt läge mellan demokrati och diktatur till ett förflutet vi aldrig bör återvända till.

Att ta sats i svensk historia får anses som något väldigt osvenskt på den nivå som statsministern är verksam. Det var en bra utgångspunkt och det var en mycket bra beskrivning från ett land som vill leva i fred med sina grannar, som inte vill skramla med vapen och inte heller vill att historiens krig och slagfält ska finnas kvar på agendan som något som kan orsaka konflikter med grannarna i den tid vi nu lever. Vi – Sverige – har inga territoriella krav på våra grannar. Vi tycker inte att vi orättfärdigt har blivit rövade på ”östra Rikshalvan” Finland. Inga invändningar att Ryssland lade under sig de delar av Baltikum som en gång lytt under den svenska kronan. Tvärtom – än en gång fick vi höra om Poltava. Om hur svenska segrar i Europa vanns medan befolkningen hemma svalt och led. Förlusten vid Poltava har i den korrekta svenska historieskrivningen blivit en moralisk seger, jag till och med en förutsättning för de framgångar som vårt land kunde räkna in under 1900-talet och som har tagit oss dit vi är idag. Är det verkligen så? Är det inte bara den politiskt korrekta beskrivningen?

Fredrik Reinfeldts tal skiljde sig i både stil och upplägg från övriga partiledares. Det kan därför egentligen inte heller jämföras med dessa. Detta var ett tal med syfte att nå betydligt längre än Sveriges gränser. Budskapet var europeiskt och det var tydligt – Sverige är bra och även om vi är ett litet land både kan och vill vi bidra till att göra Europa bättre. Och det är väl inte så illa?

Rolf K Nilsson