Muslimer och jämlikhet vs. särbehandling

En muslimsk man har med Diskrimineringsombudsmannens (DO) hjälp stämt Arbetsförmedlingen för att ha dragit in hans ersättning, efter att han vid en jobbintervju vägrat att ta sin eventuellt blivande kvinnliga chef i hand. Arbetsförmedlingens regelverk säger nämligen att arbetssökanden aktivt ska medverka till att få jobb för att ha rätt till arbetslöshetsersättning efter en viss tidpunkt. Arbetsförmedlingen har nu dömts att betala 60,000 kr i skadestånd till den muslimske mannen.

Den filosofiska frågan i sammanhanget är förstås hur långt en samhällsgrupp ska kunna särbehandlas innan det går ut över jämlikheten. I ett diskrimineringsknarkande land som Sverige är det också en alldeles delikat politisk fråga, där kvinnors rätt att behandlas lika med män ställs mot religionsfriheten.

En stor eloge till Nalin Pekgul (S) för att ta debatten om detta i sena SVT Rapport igår, och såsom själv varandes muslim säga att det ingalunda är muslimsk sed att inte ta kvinnor i hand. Ingen debattör med kristen eller sekulär bakgrund hade kunnat nå ut i debatten med detta påstående, och hade debattören inte hört till vänsterblocket så hade vederbörande förmodligen blivit stämplad som rasist. Såvida man inte själv är invandrare, som Pekgul. Nalin Pekgul (S) säger det som behöver sägas, hon gör det sakligt och objektivt utan ideologiska undertoner, och därmed legitimerar hon en ståndpunkt och drar i en viktig tråd där den svenska samhällsdebatten har trasslat in sig i ett farligt virrvarr.

En rejäl repripand däremot till kvällens motdebattör DO Katri Linna. Som DO gör hon fullständigt fel när hon går i debatt om detta. Hon ska ju bara hänvisa till lagen! Detta är bara ett av de senaste decenniernas många exempel på när svenska myndigheter ägnar sig åt opinionsbildning. Helt absurt. Och det har absolut ingenting med demokrati att göra, myndighetsföreträdare har inget politiskt mandat utan är (ska vara!) neutrala tjänstemän i staten. Ombudsmannapositionerna är, oavsett deras stora auktoritet i media, inte till för att vara politiska plattformar.

Se debatten ca 19 min in i sändningen.

Jakob E:son Söderbaum

Hellre lyktstolpe än stolpskott

Sveriges populäraste lyktstolpe?

Facebook är hem till många mer eller mindre märkliga skapelser. En sådan är gruppen ”Kan den här lyktstolpen få fler fans än Mona Sahlin?”.

Svaret på frågan som gruppen ställer är ett rungande ja. På mindre än ett dygn har över 16 000 anslutit sig, och gruppen växer med över tusen personer i timmen. Mona Sahlin har färre än 4000 fans på Facebook. Ett antal mer eller mindre lysande kommentarer visar varför folk föredrar lyktstolpen framför Mona Sahlin.

Ett återkommande tema är att båda finansieras med skattepengar, men lyktstolpen gör i alla fall nytta för samhället. Jag skulle vilja gå längre och säga att den ekonomiska skada Sahlin skulle kunna göra för landet om hon fick makten med råge skulle motsvara kostnaden för att driva alla lyktstolpar i hela landet. Så gå med i Sveriges just nu snabbast växande folkrörelse du också!

Patrik Magnusson

Sagittarius om… Gustaf III

SAGITTARIUS | Tid för det nya årets tredje dos av Gunnar Unger och Onkel Heliogabalus. Denna gång är det den stridbare Gustaf III som är ämnet för debatt mellan Onkel H. och hans brorson. Gunnar Unger som anhängare till den gustavianska perioden lyser här igenom tydligt.

Texten är publicerad på Svenska Dagbladets ledarsida någon gång under det tidiga 60-talet och sedan återgiven i boken Onkel H:s Hädelser (Cavefors, 1964).

Läs gärna fler texter av Gunnar Unger i vår Sagittarius-sektion. Om Du gillar de texter av Gunnar Unger vi tillgängliggjort så kan Du med fördel bli ett ”fan” av Gunnar Unger på facbook (länk).

—–

Denne store Kanske

- Har du varit på Dramatens ”Gustaf III”, sporde onkel H.

- Naturligtvis, svarade jag.

- Nå, vad tyckte du?

- Jo, sällsynt vacker dekor, Anders Henrikson var ypperlig som Pechlin och Kulle helt enkelt fabelaktig som kungen.

- Fabelaktig, ja. Men fel.

- Fel? Vad menar onkel med det?

- Jag är trött på att se Gustaf III framställas på scenen som en homosexuell hysteriker.

- Nåja, men onkel får ju medge att han var en utpräglad neurotiker med sina inquituder, som Schröderheim kallar det, sina gråtattacker och svimningsanfall och i den mån han alls kan kallas sexuell var han väl snaraste bisexuell, men med en stark dragning åt homosexualitet. Det antydes ju f.ö. på ett tämligen genomskinligt sätt i Strindbergs text.

- Antyds ja! Och visst ska det antydas, men inte överdrivas, inte karikeras. Gustaf III var framför allt konung av Guds nåde och som sådan var han inte vara själv medveten om sin värdighet – alla andra var det likaså. Han var suverän också i den bemärkelsen att han behärskade hela sin omgivning, även sina fiender så länge de befann sig inom trollkretsen av hans person, med dess nästan demoniska tjuskraft. Gustaf III:s mest framträdande egenskap var inte hans homosexualitet utan hans auktoritet, snillets auktoritet.

- Det var värst vad onkel tar i. Det här med Gustaf III måtte vara en hjärtesak för onkel.

- Det är det också. Det bjuder mig emot att se våra siste store konung, den mest fängslande personlighet som suttit på Sveriges tron, framställd som en mer eller mindre löjeväckande figur.

- Fängslande, det kan jag gå med på. Men stor?

- Ja, stor. Stor genom mångsidigheten av sin begåvning, genom sin kallblodighet, sin viljekraft, sin uthållighet, sitt sinnes häpnadsväckande spänst, stor genom sin brinnande fosterlandskärlek, stor kanske framförallt genom det sublima moraliska mod med vilket han i alla kritiska ögonblick övervann sin naturliga, fysiska feghet.

- Förställningens konst!

- När man redan som litet barn, sliten mellan sin kungliga föräldrar och riksens maktägande ständer nödgats dölja sina känslor är det inte underligt att man lär sig förställning. Men att utbilda det till en konst, som kan rädda ett rike, är inte allom givet.

- Nå, jag kan medge hans storhet – som komediant!

- Och vad är det för fel på komedianter om jag får fråga? Replikerade onkel H. blixtsnabbt. Men han var inte bara komediant utan också regissör, en av de största vi någonsin haft. Vilken lysande politisk begåvning, inte bara i ord – finns det finare exempel på politisk vältaglighet i Sveriges annaler än hans tal till ständerna efter 1772 års statskupp eller hans strafftal till adeln 1789? – utan också i handling. Han var en statsman av format sällsamt nog lika stor som kulturpersonlighet, den störste i den svenska kungalängden.

- Onkel är väldigt kategorisk, tycker jag. Jag får lust att än en gång citera Schröderheim: ”Ce grand peut-étre”

- Ja, det ligger både bitterhet och beundran i den karakteristiken. Men låt oss granska ”Denne store Kanske” och låt mig närmare få motivera vari jag anser att hans storhet består. Först och främst 1772 års revolution, skickligt planlagd och när planerna genom force majeure korsades, improviserad med storslagen sinnesnärvaro och utan att en droppe blod spilldes. Den gjorde slut på frihetstidens anarki, på partikäbbel, korruption och utländsk intervention.

- Men det är ju frihetstidens statsskick med nämnstämpel och enväldig riksdag författningsutredningen vill återinföra!

- Så mycket större Gustaf III:s insats. Så började han sin stora reformverksamhet: tortyrens avskaffande och strafflagstiftningens humanisering över huvud, valutastabilisering, religionsfrihet, t.o.m för de förföljda judarna, tryckfrihet…

- Som han sedermera inskränkte!

- Ja, när den missbrukades. Men glöm inte som Strindberg att när Halldin dömdes till döden för att ha skrivit mot brännvindslagstiftningen, fick han inte bara straffet efterskänkt utan fick också en dusör, som kom honom att skriva för den kungliga politiken istället.

- Jag tyckte onkel sa att korruptionen avskaffats!

- Tyst pojke, jag talade om utländska mutor! Tänk sen på vad han gjorde för kulturlivet i detta land. Det är ingen tillfällighet att gustaviansk för all framtid blivit ett inbegrepp av snille och smak. Kom ihåg att det var han som grundade Svenska akademien, Vitterhetsakademien och Musikaliska akademien, att det var han som skapade Operan och Dramaten och banade väg för en nationell scenkost – Gustavus III Patriis Musis – att han var fördomsfri nog att uppskatta och uppmuntra Bellman, att han beskyddade Kellgren och Leopold, ja t.o.m. Thorild, att han inköpte och tog hem Piranesis antika skulptursamling från Italien, att hans bibliotek, handskiftssamling och arkiv ett föredöme i hela landet, att under hans tid blomstrade målare som Roslin, Pasch, Krafft, Lafrensen, Hilleström och Martin, en skulptör som Sergel, dekoratörer som Desprez, Masreliez och Rehn, arkitekter som Adelcrantz och Palmstedt.

- Jajaja, sade jag utmattad, jag inte bestrida att som kulturpersonlighet var han betydande och stimulerande.

- Men också som statsman! Han stärkte banden med Finland, återupprättade den svenska flottan och satte armén i stridsdugligt skick, vilket allt möjliggjorde 1788-90 års krig mot Ryssland, som han och ingen annan vann genom att mot alla röster utom en genomdriva det andra slaget vid Svensksund, den svenska flottans största seger.

- Det var ett olagligt anfallskrig, som slutade med status quo.

- Men nödvändigt för att göra slut på Rysslands formella rätt att blanda sig i våra angelägenheter och för att stärka vår prestige.

- Var den olagliga förenings- och säkerhetsakten också nödvändig kanske?

- Självfallet. Den var svaret på Anjala här hemma och den annalkande franska revolutionen därute. Strindberg har för en gångs skull alldeles rätt, när han säger att Gustaf III föregrep den franska revolutionen i Sverige. Privilegieutjämningen var ett snilledrag, som tillika med sonen Gustaf IV Adolfs enskifte möjliggjort en lugn social och politisk utveckling i detta land. Vet du förresten att Gustaf II vid tiden för sin död sysslade med planer på en departementalreform av den typ som kom 75 år senare?

- Var det också ett snilledrag när han ville åstadkomma en europeisk koalition mot det revolutionära Frankrike?

- Javisst. Det bevisar hans framsynthet. Det var samma politik som 1815 ledde till praktiskt taget hundraårig fred i Europa. Nej du, Sergel visste vad han talade om, när han sa: ”Var sol dranktes i blod, men hon var uppgått igen för att stråla i en annan värld, ty ta mig tusan djävlar var icke Gustaf III en stråle av det eviga ljuset!”

- Jag börjar tro att onkel är en gammal gengångare till gustavian!

- Tack min gosse. Jag kan inte tänka mig en ärofullare benämning.

– Sagittarius

Redaktionen

Borgerlig ideologi vinner valet

Jag har ju stundtals varit tämligen kritisk till vad alliansregeringen åstadkommit, och inte minst till deras förmåga att göra reklam för sin insats. Därför skall jag nu ge regeringen en hjälpande hand genom att sprida lite kunskap om en bedrift som regeringen faktiskt har anledning att vara stolt över, men som sorgligt liten andel av väljarna tycks känna till. Det handlar om jobbskatteavdraget. Praktiskt nog finns dock en webbsida (jobbskatteavdrag.se) där man får hjälp att räkna ut hur ens privatekonomi påverkats av avdraget.

Med den skattesänkning Sahlin fått skulle hon utan problem kunna köpa sig 4-6 dylika väskor

En familj med två vuxna och två barn, där den ena föräldern tjänar 30000 i månaden och den andra 20000 i månaden får tack vare detta per månad 1449+2492kr = 3941kr mer att röra sig med. Detta motsvarar på ett år 47692kr, eller 8 Luis Vuitton– väskor, av den typ Mona Sahlin är stolt innehavare av.

En av föräldrarna skulle kunna sänka sin arbetstid med 20%, t.ex. gå från 75% tjänst till 60% tjänst, och därmed få mer tid för barnen.

Familjen skulle kunna låna 2 miljoner för att köpa ett hus eller en sommarstuga, och använda jobbskatteavdraget till att betala räntan.

Eller så skulle familjen kunna välja att åka på semester till Mauritius i två veckor, utan att behöva använda företagskortet för att betala notan.

Vill man spara pengarna för att kontant köpa loss en sprillans ny biogasbil tar det förvisso ca sju år, men de flesta har ju antingen en bil att byta in, eller är beredd att ta ett lån när man köper en ny bil, så i realiteten kanske det räcker med en mandatperiod innan familjen kan slå till.

För den som tänker mer på att hjälpa andra än på sin egen situation finns alltid möjligheten att skänka pengarna till Unicef eller andra liknande organisationer. För pengarna kan man förse 12 byar med en vattenpump till deras brunn, 30000 doser poliovaccin eller 250 första hjälpen väskor.

Någon kanske föredrar att investera pengarna. Kanske blir de grundplåt till ett nytt företag, som på sikt skapar nya arbetstillfällen, kanske investeras de i aktier, råvaror eller fonder, och växer till sig så att familjen någon gång i framtiden kan unna sig ännu mer.

Mauritius för egna pengar - nu en möjlighet även för slarviga ministrar

Naturligtvis finns det oändligt många fler kombinationer av sparande och konsumtion som en familj kan välja att lägga de pengar de slipper betala i skatt på, och alla är vi olika, med olika förutsättningar och prioriteringar, så vad vi väljer att göra av pengarna kommer att variera kraftigt. Och det är just det som är poängen.

Det är DU som bestämmer vad pengarna skall användas till, inte Anders Borg, och inte Lars Ohly. Detta ger större frihet, men också större ansvar, precis som det ska vara. Det är dina pengar, som du har tjänat ihop genom att arbeta. Att man avstår en del av dessa pengar till det offentliga för att finansiera en del viktiga gemensamma nyttigheter är fullt rimligt, men låt oss inte tappa perspektivet. I grunden är pengarna dina, inte statens.

När du hör en politiker muttra över dyra skattesänkningar, eller t.o.m. att regeringen använder lånade pengar för att sänka skatten, så vet du att du har att göra med en tvättäkta bolsjevik. Det avslöjar en världsbild där alla resurser i samhället naturligt tillhör staten, och där alla inkomster som staten avstår från att konfiskera skall ses som nådegåvor till undersåtarna. Med det perspektivet, och endast med det perspektivet, kan en skattesänkning betraktas som en dyr utgift för staten.

Häri ligger en viktig ideologisk skillnad mellan regeringen och de rödgröna. Allianspartierna står för en samhällssyn där medborgaren står i centrum. Politik handlar om att skapa förutsättningar för denne att efter eget huvud söka sin lycka, att var och en efter sina prioriteringar och sin situation själv så långt möjligt skall göra sina val.

De rödgröna - fortfarande ofrihetens banérförare

För vänstern handlar politik om att frånta människan så mycket inflytande över sitt liv som möjligt. ”Den som är satt i skuld är inte fri” sade en socialdemokratisk statsminister för inte så länge sedan. Och se, precis där vill hans parti ha oss medborgare. Vi skall vara tacksamma klienter, ständigt beroende av politikernas goda vilja för vårt uppehälle, ständigt på tå för att följa de senaste ideologiska nyckerna från regimen, och därmed få del av kakan.

Denna grundläggande ideologiska skillnad borde alliansen betona mer när vi nu gåt mot en valrörelse. Det är viktigt att alliansen förmår presentera en tydlig vision för vilket slags samhälle det är man vill röra sig mot under de kommande fyra åren, en vision byggd på liberala och konservativa ideologiska grundpelare man tror på och är stolta över.

Ju tydligare alliansen blir i sin vision, desto besvärligare blir sitsen för oppositionen. Antingen fortsätter man att dölja sin fundamentala oenighet, och brist på realistiska alternativ bakom dimridåer, vilket väljarna förr eller senare genomskådar, eller så träder man fram och presenterar sitt alternativ, och vi ser ju vad som händer i opinionen varje gång de försökt sig på detta. Än finns det hopp. Faktiskt ser det ganska ljust ut.

Patrik Magnusson

Konservativ är inte lika med att man är för niqab

DEBATT| I en artikel på Newsmill konstaterar journalisten och filosofen Roland Poirier Martinsson att man som konservativ också är positivt tillåtande när det gäller förskollärares bärande av niqab. När jag läste artikeln blev jag förvånad.

Efter en andra genomläsning ersattes min förvåning av stark irritation. Och en helt annan uppfattning än den ultimativa som artikelns resonemang slutar i: att om man är konservativ är den enda rimliga hållningen att argumentera för dagisfröknars rätt att bära niqab. Jag håller absolut och definitivt inte med.

Risken, som jag ser det, med RPM:s uppfattning är att den kan sprida sig bland sökande konservativa. Detta med tanke på den ikon-status RPM tilldelats av ett icke föraktligt antal åsiktsfränder. Vad är det då som är så irriterande? Jo, för det första att RPM gör ett kategoriskt konstaterandde att man som konservativ endast kan ha en enda legitim uppfattning i denna fråga – för att vara konservativ. Givetvis är det inte så. Möjligen i den låt-gå-konservatism som RPM vid ett flertal tillfällen gett uttryck för. I sina delar mycket lik svenska kyrkans förhållande till kristendomen.

Inte för att jag för ett ögonblick tror att jag kan nå upp till den höga nivå i resonemanget som RPM för. Men jag kan varken acceptera eller erkänna förklaringen som RPM ger till motståndet att bära niqab på dagis eller i skolan. ”I de flesta fall tycks det inte vara främlingsfientlighet som ligger bakom den här beredvilligheten att nagga demokratin i kanten. Snarare är det dels en oförmåga att göra en vanlig filosofisk distinktion, dels en ogenomtänkt hänvisning till en bunke ogrundade fördomar om vikten av att kunna se och identifiera människors näsor”. Med min kanske mer jordnära konservatism skulle jag, utan att brista i respekt, vilja säga: trams!

Som konservativ, som demokrat och som försvarare av den individuella friheten tycker jag att det är var och ens ensak att klä sig som man vill. Men denna frihet är precis som annan frihet – den fungerar bäst, och kanske endast, under ansvar. Den klädsel man väljer för att ge uttryck för religiös eller politisk tillhörighet (eller avståndstagande) kan inte, och ska inte, bäras i alla sammanhang.

Klädedräkt med anknytning till politik och/eller religion sänder signaler. Signaler som uppfattas helt olika beroende på vem som är mottagaren. Ett problem med dessa signaler är att de når alla, oavsett om man vill eller inte vill ta emot dem. Vissa tar emot dem med ett gillande, andra precis tvärtom – som en provokation eller som en förolämpning.

Magdalena Andersson (m)

Moderatkvinnornas ordförande Magdalena Andersson har i en debattartikel på Newsmill tagit upp problemet med niqab och burka. Hon konstaterar, enligt min uppfattning, mycket riktigt – att bärande av niqab eller burka medför komplikationer i flera olika sammanhang och inom flera verksamheter. Hon uppmanar till en fundering om det verkligen är lämpligt att välja dessa klädesplagg om man är verksam inom skola, barnomsorg, vård eller äldreomsorg. Och listan kan fortsätta med andra områden; polis, räddningstjänst, militär, domstolsväsen…

Magdalena Andersson skriver:

Kvinnorna som bär burka eller niqab kan kanske lägga klädseln inomhus när endast kvinnor och barn är närvarande. Men vi vill se fler män i förskolan och i skolan. Både som förskolelärare och lärare, men också som närvarande föräldrar. Det betyder att de som väljer att jobba i dessa yrken måste acceptera män som arbetskamrater och som aktiva föräldrar. Då är niqab begränsande. Det är bara så. Alternativet är att det skapas arbetsplatser där män helt utesluts till förmån för kvinnors rätt att bära niqab, något jag inte kan tänka mig.

Respekten för klädval, för religion och livåskådning måste vara ömsesidig. Det är inte bara att ett klädval ska respekteras i bärarens omgivning. Rätten att ta på sig kläder som inte bara signalerar utan rent av skriker ut en uppfattning som för många kan vara respektlös, provocerande, fientlig, ja rent av hotfull, innebär ett stort ansvar. Ansvaret och respekten måste vara dubbelriktad. Något jag inte tycker RPM ger uttryck för i sin artikel. Istället är det en enligt min uppfattning en mycket osund liberal inställning som vår konservative filosof ansluter sig till. Ansiktsuttryck, miner och blickar är i vårt samhälle lika viktiga som röster och gester i den mänskliga kommunikationen. Detta fungerar inte med niqab eller burka.

Det finns inget facit vad som är konservativt. Men min uppfattning är helt klar – vare sig burka eller niqab i vardagen är förenligt med västerländsk konservatism år 2010.

Rolf K Nilsson

Luckra upp diskrimineringslagstiftnignen och burka-frågan är löst

DEBATT | Det började med att Fredrik Reinfeldt inte ville ge ett klart svar på frågan om han tog avstånd från att införa en burkaförbud i Sverige. Det skedde i en radioduell i P1:s studio ett i förra veckan. Sedan dess har debatten varit vild. Expressen ringde ner alla kristdemokratiska riksdagsledamöter i hopp om att någon skulle säga något tokigt moralistiskt som de kunde slå upp i stora rubriker. Det lyckades uppenbarligen.

Den konservativa debattören Roland Poirier Martinsson kommer enligt min mening till en rätt märklig slutsats i sin newsmill-artikel ”Vi konservativa bör bejaka dagisfröknars rätt att bära niqab”. Han skriver bland annat:

Debatten om kvinnors rätt att dölja sina ansikten av religiösa skäl innehåller bland annat uppfattningen att staten bör lagstifta mot niqab och burqa, och det besläktade kravet att arbetsgivare bör ha rätt att inte anställa personer därför att de bär niqab eller burqa.
(…)
…men principen är mycket enkel: arbetsgivaren har rätt att inte anställa personer som inte antas klara av uppgiften de tänks göra.Det betyder alltså att man inte har rätt att vägra någon på grund av burqan eller niqaben, utan istället på grund av att personen är olämplig för uppgiften.

För det första förstår jag inte hur Roland kan kalla det besläktat att inte reglera sönder arbetsgivarnas självklara rätt att få avgöra vem de anställer med en lagstiftning om totalt burkaförbud. De linjerna är ju i det närmaste att betrakta som varandras motpoler. Den ena linjen vill förbjuda och reglera, den andra vill låta vanliga människor – ”verklighetens folk” om man så vill – bestämma.

Som bekant för T&Fs regelbundna läsare är jag stark kritisk till dagens diskrimineringslagstiftning(se exmpelvis här, här och här). Och om man går så långt att man skyler sitt ansikte. Eller vägrar ta i hand med det motsatta könet. Då har man definitivt ställt sig så pass långt ifrån den västerländska samhällsramen och majoritetssamhällets normer att man förverkat sin rätt att ropa ut ”Jag är diskriminerad!”.

Det ska vara fritt att bära burka eller niqab. Men då får man faktiskt acceptera att man inte kommer att kunna ha samma möjligheter att söka jobb som oss andra.

Dag Elfström

Söderbaum börjar blogga för Världen Idag

Undertecknad har fr.o.m. denna onsdag börjat skriva blogginlägg en gång i månaden för den kristna dagstidningen Världen Idag. Varje onsdag publiceras sådana blogginlägg både på Världen Idags webbavdelning ”Bloggat” och i pappersupplagan på ledarsidan. De övriga tre bloggarna i sammanhanget är Marcus Birro, Dick Erixon och Maggie Thauersköld Crusell.

Omfånget på dessa inlägg ska vara 1500 tecken, d.v.s. mindre än hälften mot vad jag jobbade med på Nya Wermlands-Tidningen – och det var i sig ett format som jag kände var lite snävt. Men det är skillnad på vanliga artiklar, på ledare och för den delen på blogginlägg. Det får mig att fundera lite närmare över bloggandet som sådant. Det är klart att korta, snärtiga inlägg har potential att locka fler läsare. Jag ställer gärna upp på det när det på detta vis också ger mig lite tillbaka. Men efter som jag egentligen föredrar ett längre format är det ju inte heller svårare än att jag parallellt skriver en längre och fylligare version för T&F. Så vet ni det! Denna gång resulterade det i T&F-artikeln ”Det saknade vuxna perspektivet i samhället” som är uppskattningsvis fyra gånger längre än det planerade blogginlägget – som dock, plikttroget och självklart, håller sig till en kort och koncis huvudpoäng.

Nåväl, det är ju inte för inte som vi kallar T&F för ett e-magasin. Texterna vi skriver här är både längre och mer kvalificerade än gemene uppfattning om ett ”blogginlägg”. Den uppmärksamme läsaren har kanske också noterat att vi för vår del istället har ett minimikrav på både längd och innehåll – just för att vi är en social mediepublikation snarare än en blogg med flera skribenter. Vem vet, med finansiering kanske vi någon gång också kan övergå till att bli en papperstidskrift. Fram tills ett sådant tillfälle inträffar i en drömd framtid, är vi dock glada åt att uppmärksamheten och intresset för oss fortfarande ökar konstant, ett drygt år efter starten.

Det ska bli mig en glädje att komplettera mitt redaktionsjobb och artikelskrivande på T&F med detta sidojobb för Världen Idag.

Jakob E:son Söderbaum

Birgitta Ohlsson som statsråd – något svensk borgerlighet kunnat klara sig utan

Jag är inte ensam om att känna en tomhet och frustration inför valet av Birgitta Ohlsson som EU-minister(DN, DN2, SvD1, SvD2, Corren, GP,  PB). Kvoteringsivraren, radikalfeministen, kulturradikalen, revolutionären, republikanen. Hon som för många konservativa representerar den absolut sämsta sidan hos svensk borgerlighet. Under den ”spionskandal” som skakade om folkpartiet under valrörelsen 2006 fanns det en insändare i Aftonbladet som såg ut ungefär såhär: ”Det är väl inte mer än rätt att borgerligheten får insyn i socialdemokratin. Vänstern har ju under många år haft en infiltratör inom svensk borgerlighet: Birgitta Ohlsson”. Och så är det nog många borgerliga själar som resonerat.

Men å andra sidan så kommer hon som statsråd med EU-ansvar tvingas tona ner sin radikalism, i vart fall i de frågor som inte direkt rör hennes ansvarsområde. En megafon för kvoterad föräldraförsäkring lär hon inte längre kunna vara. Hon kommer att behöva rätta in sig i ledet. Men EU-frågorna är viktiga, och det finns gott om områden hon kan spoliera. Exempelvis har hon mycket hårt drivit kravet på att fri abort ska ses som en mänsklig rättighet inom hela EU. Vilket nu alltså riskerar att bli den svenska regeringens linje i Europasammanhang, vilket naturligtvis skulle skada Sveriges anseende avsevärt. Hennes taktfullhet kan ju också ifrågasättas. Som riksdagsledamot har Birgitta Ohlsson bland annat vägrat att resa sig upp när Kungen inviger riksmötet. Vi får väl hoppas att hon har lite bättre fason när hon föredrar ärenden för utrikesnämnden, där Kungen som bekant är ordförande.

Om jag ska avsluta med något positivt så blir det väl att Ohlsson är en väldigt tydlig Israelvän. I kontrast till utrikesminister Carl Bildt, som Mona Sahlin nyligen berömde för sin linje i mellanösternfrågorna. Sen att regeringen begåvas med ytterligare en östgöte, tycker jag naturligtvis för egen del är roligt.

Dag Elfström

REDAKTIONENS MÅNADSBREV – januari 2010

Dag Elfström och Jakob E:son Söderbaum

REDAKTIONELLT | Årets första månad får räknas som en framgångsrik sådan. Många artiklar vi är riktigt nöjda med har publicerats. Den ”borgfred” som existerat under det svenska EU-ordförandeskapet upphörde i och med årsskiftet, vilket fått till följd en nytändning i den inrikespolitiska debatten. Detta har även avspeglats på T&F – där de inrikespolitiska frågorna varit dominerande under januari (här, här, här, här, här, här, här, här).

Patrik Magnusson har också publicerat två artiklar på temat ”Den glömda politiska dimensionen” (här, här), som varit mycket uppskattade. Noterbart är även Dag Elfströms porträtt av den gamle högerledaren Gösta Bagge och Jakob E:son Söderbaums artikel om skillnader och likheter mellan amerikansk och europeisk höger. Den sedvanliga dosen av Gunnar Unger har utöver två artiklar till Sagittarius-serien(här, här) bestått av en artikel där Carl Johan Ljungberg beskriver sin nysläppta biografi om Unger (här).

Den externa publiciteten har även i januari varit förevarande. Dag Elfström fick i egenskap av T&F-redaktör en artikel, som bland annat tar upp den svenska tidningsvärldens paradoxala inställning till monarkin, publicerad på Newsmill.

Och som alltid är vi tacksamma för månadens skörd av inkommande blogglänkar: Markus Wiechel, Peter Soilander, Michaël Lehman, Mental Solipsism, Claes Krantz 1, Claes Krantz 2, Claes Krantz 3, Robsten, Anna Svensson, Charlie Weimers och Christian Carlsson.

Om Du uppskattar T&F, och inte redan anslutit dig till vår Facebook-grupp, så tycker vi att Du ska göra det!

På återseende!

Redaktionen

Feministerna vill bura in kvinnor

Kristdemokratiska Ungdomsförbundets nya kampanj på temat jämställdhet.

Ordet kvinnofälla är sedan ett tag ett helt accepterat inslag i svenskan. Det används av alla. Feministerna använder det. Kommunisterna använder det. Socialdemokrater hör till de notoriska användarna, tillsammans med mer oväntade allierade, såsom MUF-ordföranden Niklas Wykman. Liberalen Wykman dömde helt ut vårdnadsbidraget som kvinnofälla. Allt som kan brukas oförståndigt av eller vara skadligt för kvinnor blir kvinnofällor. Kvinnan får inte själv avgöra var som är oförståndigt eller skadligt. Kvinnofälla var under en period ett av svenskans inneord.

Ordet är en intressant konstruktion. Fällor är något som används vid jakt. Genom att locka det enfaldiga, eller åtminstone mindre vetande bytet med ett lockbete, får man detsamma att sätta fast sig självt. Det kan gå in i en bur, få en rävsax eller snara kring benet eller ramla ner i en grop. Därefter kan jägaren enkelt göra slut på bytet, som i sin utsatta position är chanslöst.

Kvinnofällor handlar således om en vilja att sätta dit och oskadliggöra kvinnor. Detta bygger i sin tur på att den frigjorda kvinnan har en synnerligen ondsint fiende. Den som gillrar en kvinnofälla har ett uppsåt att skada kvinnor. Den ondsinte fienden, som verkar vara en konspiration av främst vita män men också av kvinnor som redan sitter i fällan och trivs med det, har en oändlig fantasi i sitt gillrande av fällor. Lockbetena varierar oerhört – kvinnojägarna kan locka med allt från mer tid med barnen till snabba pengar. Från vårdnadsbidrag till SMS-lån, och vidare till… lådvin. Det senaste är att modeintresse är en kvinnofälla. Eftersom fienden är så skicklig och så ond skall därför kvinnornas självskadlighet begränsas. De ska inte få gå nära den bedrägligt väldoftande ostbiten som kan få råttfällan att slå igen. Patriarkatets bojor måste brytas, hörs det gällt från feministsocialistiskt håll när tjejlitteraturen blir överkörd som kvinnofälla. Kvinnan måste förbli fri, vrålar socialliberalerna med en välriktad spark mot vårdnadsbidraget. Kvinnorna ska minsann inte kunna bestämma själva, de skadar bara sig själva!

När kvinnan blir ett villebråd som fienden (de politiska motståndarna) sägs vilja skada, när kvinnor inte kan tillåtas bestämma själva, när de rika vita gubbarna som vanligt anses konspirera – vad gör man då? Man hägnar in kvinnan. Som ett barn i spjälsängen. Som en kanin i bur. Så att hon inte ska springa och skada sig, eller än värre gå i den ondskefullt gillrade fallgropen. Förtroendet för kvinnan själv är obefintligt – hon framställs närmast som enfaldig och lite fåraktig. Under tiden krymper buren ständigt. Nya faror dyker upp. Nya motståndare och idéer måste demoniseras. Snart är inhägnaden inte mycket större än den förmodade fallgropen.

I dagarna lanserar Kristdemokratiska Ungdomsförbundet kampanjen We can do it – utan kvotering som ett svar på den senaste moderata vänstersvängen där de så kallade liberalerna ställer sig bakom kvotering och 50/50-krav. Kvinnor kan!

Andreas Braw