Förra årets minnesdag
Som politiker har man en nästan oändlig lista av olika manifestationer och arrangemang att välja bland, när man skall fylla sin kalender. En del av dessa lyckas med tiden anta en status där de blir ett måste snarare än en möjlighet. Det är ju t.ex. inte länge sedan som Kd-ledaren Göran Hägglund blev offentligt brännmärkt för att han valde att inte utnyttja möjligheten att framträda som offentlig spottkopp och slagpåse under Pridefestivalen.
Idag iscensätts en manifestation av ett annat slag. Den 23:e augusti är nämligen årsdagen av den ökända Molotov-Ribbentroppakten, där de nazistiska och kommunistiska diktaturerna 1939 delade upp stora delar av Europa mellan sig, och numera en internationell minnesdag för att hedra alla de miljoner offer som nazism, kommunism, och andra totalitära ideologier skördat.
Även i Sverige högtidlighålls denna minnesdag, och självfallet är de demokratiska partierna alla inbjudna. Det kommunistiska Vänsterpartiet har inte fått någon inbjudan, vilket förefaller rimligt då det ju bl.a. är offren för den lära som Vänsterpartiet företräder som skall hedras. Lars Ohly har ju genom tiderna knappast gjort någon hemlighet av att han, partiets namnbyte till trots, i själ och hjärta fortfarande är en blodröd kommunist.
” I ett samhälle där arbetarklassen har makten måste inte nödvändigtvis en utvidgning av de demokratiska fri- och rättigheterna gynna arbetarklassen.” Lars Ohly, 1983
” Vi får aldrig acceptera ett demokratibegrepp som står höjt över klasskampen.” Lars Ohly, 1983
” Det kan vara så att inskränkningar av de demokratiska fri- och rättigheterna är den enda möjligheten för arbetarklassen att slå vakt om den största demokratiska reformen vi känner till – avskaffandet av utsugningen och kapitalismen.” Lars Ohly
” Jag har varit kommunist sedan jag gick med i Kommunistisk ungdom 1978 och aldrig förknippat det med diktatur eller förtryck.” Lars Ohly, 2000
” Jag har ett lik i garderoben. Jag var nämligen medlem i folkpartiets ungdomsförbund en gång i tiden. Det tycker jag är mycket svårare att försvara än att jag kallar mig kommunist.” Lars Ohly 2003
Detta är bara ett litet axplock. Karlen vräker ju ur sig stolligheter hela tiden. Men detta borde räcka som motivering varför Vänsterpartiet inte hör hemma i en sådan manifestation, annat än sittandes på de anklagades bänk.
Att Ohly inte deltar får man således betrakta som ganska naturligt. Från alliansen deltar Jan Björklund (fp), samt riksdagsledamöter från alla allianspartierna. Socialdemokraterna och Miljöpartiet, som ju trots brister i övrigt, otvivelaktigt är att betrakta som demokratiska partier var självfallet också inbjudna, men miljöpartiet har tackat nej, och socialdemokraterna har inte ens svarat på inbjudan.
I och med detta visar man sina rätta prioriteringar. Att tramsa runt på ett sexjippo är viktigare än att tydligt och klart markera sitt avstånd till totalitär diktatur, och sin respekt för alla de som fallit offer för dessa diktaturer. Skammens rodnad bör leta sig till kinderna på varje sosse och miljöpartist, över deras partiers uppenbara ointresse för ett sådant centralt ställningstagande.
Fast när man tänker efter har ju trion Sahlin, Wetterstrand och Eriksson försatt sig i en ganska obekväm sits. Det skulle sannolikt inte kännas helt bekvämt att stå där på Norrmalmstorg klockan 12 idag, när alla de brott kommunismen begått dras fram ur glömskan, samtidigt som man är fullt medveten om att man om mindre än en månad tänker be det svenska folket om välsignelse för att bilda en regering där just dessa diktaturens kreatur som vi idag visar vår avsky för är en integrerad del. Detta kan vara en förklaring, men ingen ursäkt. Det gör bara skammen än större.
För alla socialdemokrater och miljöpartister som anser att demokrati är det viktigaste värde vi har att försvara i årets val finns bara en sak att göra, vända sina partier ryggen, och lägga sin röst på alliansen. Endast så kan ni visa era partiledningar att det är oacceptabelt att sätta sig i knäet på den gamle sovjetkramaren Ohly. Endast så kan ni rädda er egen demokratiska ära.
Patrik Magnusson
Tradition & Fason 
Bäst vore det förstås om våra politiker ägnade mer tid åt att försöka lösa diverse samhällsproblem och mindre tid åt att synas i rätt sammanhang. Men det kanske är ett överflödigt påpekande till en skribent som stundom uppträder under signaturen ”esse non videri”.
”Socialdemokraterna och Miljöpartiet, som ju trots brister i övrigt, otvivelaktigt är att betrakta som demokratiska partier var självfallet också inbjudna, men miljöpartiet har tackat nej, och socialdemokraterna har inte ens svarat på inbjudan.”
Dock blir det demokratiska anseendet kraftigt befläckat genom att nämnda partier lierar sig med kommunistpartiet (…under varumärket vänsterpartiet).
En sak hade varit om kommunistpartiet entydigt tagit avstånd från sitt förflutna vilket egentligen endast kan ske genom att partiet läggs ned och återuppstår som ett vänsterradikalt parti, till vänster om socialdemokraterna. Problemet är att det inte finns någon som helst vilja i i partiet, som består av en hård kärna kommunister, att ta avstånd från en lära som man faktiskt bekänner sig till.
Schyman gjorde vissa försök att distansera sig från historien. På en kongress förklarade hon, dock med iskall reaktion från auditoriet, att ”kommunismen är död”. Schymans avståndstagande belönades visserligen av allmänna vänsterväljare med ”all-time-high”, 12 procent i valet (främst på bekostnad av socialdemokraterna som gjorde sitt dittills sämsta val) men hatades av partiets hårda kärna av kommunister.
Efter Schyman kom så den rättrogne kommunisten, kamraten Ohly, och gjorde slut på alla tankar om att skapa ett mer brett vänsterparti. Nu var det åter rättrogen kommunism som gällde. Detta har väljarna noterat och partiet har återvänt till 5 procentsnivån där partiet i princip befunnit sig under hela sin existens. Över tiden är inte stödet för kommunismen mer än 5 procent (…vilket är mycket nog) av väljarkåren.
Gång efter gång kan vi höra kamraten Ohly stolt berätta om att hans parti har en historia sedan 1917. Denna historia innefattar en blind lydnad gentemot världshistoriens ”värstingar”, t.ex. Lenin och Stalin.
Aldrig har partiet gjort någon so helst omorientering på eget initiativ utan det har alltid varit omvändelse ”under galgen”. Stalin övergavs först i samband med Chrustjevs avstalinisering och realsocialismen övergavs egentligen inte förrän muren föll 1989, vilket för övrigt betraktades av en gråtande kamrat Ohly.
Det som befläckar socialdemokrater och miljöparti är att man inte reagerar på kamraten Ohlys ständiga refererande till sitt partis ”stolta” historia från 1917. Förmår inte partiet att entydigt ta avstånd från denna historia är kommunistpartiet inget demokratiskt parti varför socialdemokrater och miljöpartister borde hålla sig bort.
Man kan göra tankeexperimentet att något av 30- och 40-talens små nationalsocialistiska partier lyckats övervintra och inför detta val gått in i Alliansen och hänvisat till sin ”ärerika” historia fråm 30- och 40-talen. Detta är givetvis något helt absurt och verklighetsfrämmande, men i princip är det samma sak som nu sker inom den rödgröna rörans allians när nu det parti, som helhjärtat stödde både Stalins utrensningar, Molotov-Ribbentroppakten och Stalins grymma anfall på Finland tas in i demokratins finrum. Man ”tar sig för pannan” och undrar hur lågt socialdemokrater och miljöpartister sjukit.
Detta handlar ytterst om demokratins grundläggande ideal, ideal som socialdemokraterna och miljöpartiet sviker genom det nära samarbete med det ickedemokratiska parti som kommunistpartiet utgör.
”Dock blir det demokratiska anseendet kraftigt befläckat genom att nämnda partier lierar sig med kommunistpartiet (…under varumärket vänsterpartiet).”
Ja, absolut. Och jag menar att det är just detta grundläggande misstag som också är förklaringen till att s & mp inte fann för gott att delta i detta arrangemang. Det skulle ju se märkligt ut att fördöma världskommunismen samtidigt som man går till sängs med den svenska versionen av den, och knappast främja bättre sämja bland de rödgröna.
Således har man klargjort sina prioriteringar – den rödgröna pakten går före demokratisk anständighet. Ynkligt! Vämjeligt!
”Således har man klargjort sina prioriteringar – den rödgröna pakten går före demokratisk anständighet. Ynkligt! Vämjeligt!”
Ett klockrent konstaterande, instämmer!
Har denna veckan lyssnat på Ekots partiledarutfrågningar.
Igår var det kamraten Eriksson och idag var det kamraten Ohly. Skillnaden var mycket slående. Intervjun med kamraten Eriksson var i det närmaste kliniskt ren från klara besked och i stort sett varje mening följdes av en ”brasklappsbisats”.
Intervjun med kamraten Ohly var närmast mostatsen. Här radades ”löften” upp kring höjda skatter, omyndigförklarande av småbarnsföräldrar och tidtabeller för tillbakadragande från Afghanistan. Det är uppenbart att för Ohly är den rödgröna sörjans allians mest en fråga om taktik där det nu är frågan om att positionera sig så långt till vänster som möjligt för att sedan, om DEN STORA OLYCKAN skulle vara framme, i en regeringsposition sälja varje eftergift från de extrema vänsterståndpunkterna mycket dyrt och säkert i något fall hota med regeringskris. Att detta kommer att ksota höjda skatter råder nog inget som helst tvivel om.
Från historien vet vi att kommunister aldrig varit att lita på. Devisen är att ”ändamålet helgar medeln” och för kamraten Ohlys husgud och idol, kamraten Lenin, var lögnen ett politiskt verktyg.
Det är verkligen både ”vämjeligt” och ”ynkligt” att makten är så viktig för kamraten Sahlin och kamraterna Eriksson och Wetterstrand att de försätter sig i denna situation.
…och appropå kamraten Ohlys förhållande till kamraten Lenin uttryckte sig förstnämnde kamrat på följande sätt år 1999, tio år efter murens fall i en intervju i den engelska tidskriften Renewal:
”Jag står för en modern leninism baserad på klasskamp.”