Ja till EU, men definitivt Nej till Lissabonfördraget!

DEBATT | Igår röstade Sveriges Riksdag, efter lång och utdragen debatt, igenom Lissabonfördraget. Något annat väntade jag mig inte, eftersom det är Reinfeldt som är statsminister och det han bestämmer blir till politik under hot om förstörda politiska karriärer för motsträviga borgerliga riksdagsledamöter. Och när de flesta riksdagsledamöterna betraktar det politiska arbetet som sitt levebröd mer än som sitt uppdrag av folket, så väljer ytterst få att stå upp för vad de tror på och vad de egentligen valts för. Enligt uppgift var det endast en av Alliansens riksdagsledamöter som röstade Nej, och därutöver avstod fem från att ta ställning. Den som vågade stå upp för sin kritik var Sven Bergström (c).

Folken körs över

Men det är inne med hårda politiska tag i Europa nu. EU-konstitutionen har varit föremål för debatt sedan 2005, då den föll för att den stötte på alltför stort motstånd bland de europeiska folken (specifikt i Nederländerna och Frankrike, vartefter man inte ytterligare ville tydliggöra dess dåliga stöd bland andra folk i Europa). Efter marginella justeringar i det då aktuella Romfördraget tänkte sig EU-politikerna, som givetvis både vill behålla sina jättehöga löner och smaka sötman av att vara med och skriva historia, att man skulle få igenom det nya Lissabonfördraget genom att helt enkelt vägra de europeiska folken att folkomrösta om det. Den enda EU-medlemsstat där man inte kunde övertala den sittande regeringen att köra över sitt eget folk var Irland. Strax innan midsommar i år genomförde så Irland en folkomröstning, som sade tydligt Nej till Lissabonfördraget. Ett stort problem, eftersom alla 27 medlemsländer (läs: deras parlament) måste vara eniga – men man har ändå fortsatt, och hoppas att när alla andra sagt Ja så ska man kunna övertyga även irländarna att säga Ja.

Förutom detta mycket odemokratiska förfarande i ratificeringsprocessen är det naturligtvis ett problem att det bara är politikerna, inte de europeiska folken, som vill ha en EU-konstitution. Av detta har ännu ett problem följt, nämligen att man inte haft någon märkbar samhällsdebatt om detta, åtminstone inte i Sverige. Huruvida den obefintliga offentliga upplysningsverksamheten kring en EU-konstitution i allmänhet, eller Lissabonfördraget i synnerhet, beror på att politikerna inte vill att folket ska ha en chans att ta ställning är naturligtvis svårt att säga – men att detta är den direkta konsekvensen är i alla fall kristallklart.

Vad handlar Lissabonfördraget om?

Ja-sägarna har påstått att Lissabonfördraget är alltför komplicerat att förklara för vanliga medborgare, men att det viktiga är att det effektiviserar EU:s arbete, underlättar utvidgningen av unionen och stärker demokratin. För egen del hör jag till Nej-sägarna. Vad Lissabonfördraget egentligen handlar om, som faktiskt går att förklara enkelt för vanliga medborgare, är att det innebär en omfattande ytterligare maktförskjutning från de svenska medborgarna till en politisk församling nere i Belgien (Bryssel). Hur bra koll kan man tro att EU-parlamentet har på vad som är bäst för Sverige, och hur villiga är de att beakta Sveriges intressen? Sveriges inflytande över de politiska besluten i EU-parlamentet är 2%, och denna församling stiftar alltså redan 2/3 av alla nya svenska lagar. Med Lissabonfördraget halveras Sveriges rösträtt i rådet och vår vetorätt försvinner inom drygt 60 områden. Följden av Lissabonfördraget är med andra ord att den svenska demokratin inskränks ytterligare och mycket påtagligt.

Inbakat är vidare att Euron ska bli gemensam valuta, vilket Sverige röstade emot 2003 – personligen tycker jag att det är bra, men det är en faktor som inte ska stickas under stol med ifråga om Lissabonfördraget. Att fördraget sedan underlättar EU:s utvidgning tvivlar jag också på om det skulle vara någon fördel. Svåra antagningsprocesser är ofta mycket mer långsiktigt hållbara än enkla, och är därför bra i synnerhet när det handlar om samarbeten mellan länder. Ett eventuellt EU-medlemskap för Turkiet måste naturligtvis omöjliggöras, inte förenklas – för att peka på en specifik fråga som ligger där i bakgrunden.

Det värsta med Lissabonfördraget är dock att vi i och med det får ett ”Europas Förenta Stater”. Vi får en federal superstat, visserligen svagare än de flesta motsvarigheter (särskilt USA), och
grunden för Sveriges och alla medlemsländers nationella självständighet bryts. I EU-toppen tillträder i och med Lissabonfördraget en EU-president och en EU-utrikesminister. Detta bl.a. för att man anser sig behöva ha en ensam ”Mr./Mrs. Europa” att förhandla med på högsta internationella nivå. Varför, undrar jag, räcker det inte med ett gemensamt ”utrikespolitiskt råd” där man väljer en högsta representant som företräder rådet i förhandlingar utifrån alla gemensamma beslut? En sådan ”högsta utrikespolitiska representant” behöver inte ens vara en politiker, utan kan lika gärna vara en erfaren diplomat.

EU är bra och värt att satsa på

Jag är faktiskt en varm anhängare av EU. EU är ett välbehövligt europeiskt fredsprojekt, det är början på en välbehövlig integrationsprocess inom ramen för vår egen civilisation, och medverkar till att bevara och odla det gemensamma europeiska arvet. Vår civilisation måste försvaras för att kunna överleva, och för det behövs definitivt EU. Att de olika europeiska staterna inte skulle klara sig på egen hand i den alltmer globaliserade världen med nya asiatiska stormakter på frammarsch är också viktigt, liksom att förena de europeiska marknaderna. Men det får inte ske på bekostnad av den nationella särarten! Europa är världens mest kulturellt kristalliserade kontinent, och det är detta som gjort oss så historiskt framgångsrika. EU måste därför byggas, varsamt, som ett nationernas Europa.

Efter mer än 1000 år av europeiskt inbördeskrig, från Karl den Stores död år 814 fram till Andra världskrigets slut år 1945, är det naivt att tro att Europa ska kunna läka samman på bara 60 år. Låt det få ta ett par hundra år, så att förenandet går genom att folken känner större och större samhörighet med varandra. Den största och allvarligaste risken med Lissabonfördraget, är att den leder till folkliga resningar mot EU-samarbetet runtom i Europa. Redan idag är en majoritet av folket i många EU-länder emot EU. Lissabonfördraget i sig har alltså potential att spränga EU, lägg till det att politikerna i Sverige och alla andra EU-länder utom Irland har kört över sitt eget folk för att få fördraget ratificerat – så ser nog Du också hur allvarligt det är om det träder i kraft. Låt oss nu göra vad vi kan för att stötta det irländska folket, som alltjämt har Lissabonfördragets öde i sina händer. Och nästa år när det är EU-parlamentsval, rösta då för ett nationernas Europa!

Jakob E:son Söderbaum