Inbördeskriget i MUF

MUF:s förbundsstämma 20-23 november 2008 i Eriksbergshallen, Göteborg.

REPORTAGE | Ett öppet inbördeskrig råder i MUF. Åsiktsbredden är enorm, men istället för att odla en kultur av respekt odlas en kultur av skyttegravskrig och personlig smutskastning. Om MUF istället beslöt att inordna sin förbundsstyrelse efter de olika åsiktsinriktningarna skulle man kunna växa sig mycket större, och dessutom aktivt medverka till starkare borgerliga valsamarbeten i framtiden.

Undertecknad började ju sin politiska bana i Moderata Ungdomsförbundet MUF för 8 år sedan, innan jag gick med i Kristdemokraterna och dess ungdomsförbund KDU. Eftersom jag genom åren varit på ett antal förbundsstämmor med KDU tänkte jag nu passa på att studera hur en förbundsstämma i MUF är i jämförelse, eftersom jag inte kunnat göra en sådan jämförelse tidigare och den här helgen hade chansen.

MUF är ett klart bredare förbund än KDU, även om KDU också har breddats rejält och särskilt mot det konservativa hållet de senaste åren. Däremot är det uppenbart att MUF har mycket stora problem när det gäller att tillvarata den bredden. Det började med att Politikerbloggen rapporterade om att två valberedare avgick i protest mot trakasserier valberedningsledamöterna utsatts för nu veckan innan stämman, och under lördagens personval till förbundsstyrelsen ägnades en hel del debattinlägg åt att ombuden borde rösta efter eget hjärta, och inte efter vem man är kompis med eller utifrån det skitsnack som florerat. Skitsnackandet hade tydligen varit mycket omfattande, om än i paritet med tidigare år. Varför, tänker jag, ägnar man överhuvudtaget energi åt att försöka ge sina meningsmotståndare dåligt personligt rykte?

Åsiktsbredden inom MUF, vilken resulterat i olika falanger, går från anarkokapitalister och nyliberaler, via klassiska liberaler och liberalkonservativa till neokonservativa och klassiska konservativa. Det borde båta för en fantastisk interndebatt. Men respekten för avvikande åsikter är minimal, och falangerna ägnar sig istället åt skyttegravskrig. Personer som inte tar ställning för en viss falang ogillas och misstänkliggörs. Liksom alla krig går även MUF:s inbördeskrig ut på att vinna maximalt antal positioner – och att sedan beskjuta fienden därifrån. De stora striderna står mellan de liberala inriktningarna, och den konservativa minoriteten framstår i mina ögon som ett slags gemensam fiende.

MUF är också Sveriges största politiska ungdomsförbund. Men förbundet skulle alldeles tveklöst kunna vara ännu större – om man istället för att ägna sig åt skyttegravskrig och att smutskasta sina motståndare odlade en kultur att respektera avvikande åsikter, för att i det kvalificerade samtalet kring borgerliga värderingar och frågor kunna fördjupa var och ens egen uppfattning och förmåga. Den borgerliga idébildningen skulle då kunna ha sitt allra största och mest effektiva växthus i MUF. Förbättringspotentialen i så måtto är enorm.

Artikelförfattaren på plats i baren efter MUF-banketten.

Hur skulle man då kunna lösa detta, på ett bra sätt? Om MUF beslöt att inordna sin förbundsstyrelse efter de olika åsiktsinriktningarna, istället för utifrån principen om majoritetens och skitsnackets diktatur, skulle problemet vara löst. På det interna planet skulle en sådan ordning innebära att all energi används konstruktivt, istället för all denna sönderslitande destruktivitet. På det externa planet skulle alla borgerligt sinnade känna sig ganska hemma i MUF, vilket förstås skulle sätta sprutt på den sakpolitiska inriktningen i de andra ungdomsförbunden. Det skulle självklart innebära ett rejält uppsving i medlemstal för det redan största politiska ungdomsförbundet MUF. Man skulle locka ännu fler unga in i politiken, på sin egen sida. Givetvis räcker det då inte med endast 8 st ledamöter, men ett större förbund ska givetvis också ha en större styrelse.

Den gångna helgens förbundsstämma i MUF vittnar om en allmän mycket ansvarslös attityd inom förbundet, både inför de egna leden idag och gentemot förbundets framtid. MUF kan rimligen inte tjäna någonting alls på rådande situation. MUF har länge varit den överlägset bästa festfixarorganisationen i Sverige, men under sådana här omständigheter blir det givetvis också allt tråkigare att festa tillsammans. För hur roligt kan det vara att sitta på den stora stämmobanketten tillsammans med personer som man antingen har hört skitsnack om eller vet har smutskastat folk, och andra som visar eller har visat disrespekt mot en själv och/eller ens vänner? Detta alltså utöver det evigt tråkiga för en förlorare att behöva vara med när vinnaren firar sin seger. Och uppå detta, eftersom läget är sådant i MUF, förlorarnas ännu större bitterhet när de har förlorat en strid som man har satsat allt krut på under lång tid.

Det kan finnas många skäl att lämna ett politiskt ungdomsförbund efter att ha tagit det ganska stora steget att en gång bli medlem. Men ingen som enligt partiprogrammet hör hemma där ska behöva överväga om han/hon vill stanna. Än mindre utsättas för systematiska trakasserier och regelrätta personangrepp. Vilket den här helgen gett mig vid handen att det hör till vardagslivet inom MUF.

Det kritiska läget i MUF är inte bara på förbundets eget ansvar. Det är också på Moderaternas, och faktiskt hela Alliansens ansvar. Ju mindre bredden blir i MUF, desto mindre blir chanserna till framtida borgerliga valsamarbeten. Utan dem, ingen chans till valseger – så enkelt är det. Samarbete är alltid vägen till framgång, och det får aldrig vara för ens egen skull man engagerar sig i politiken. Det är för medborgarnas skull, för högre intressen än den egna karriären som har med samhällets framtid att göra, och som bygger på ett genuint personligt engagemang för dessa frågor som faktiskt inte särskilt många har i Sverige idag. Som Gunnar Hökmark sade i sitt tacktal under lördagens bankett: om inte vi engagerar oss i politiken för de frågor vi brinner för, finns det ingen annan som gör det. För mig pekar detta på att vi som är engagerade i samhället och dess framtid faktiskt måste respektera varandra just för att vi engagerar oss i någonting så stort och viktigt och vill göra det inom samma politiska ram. Men jag är rädd att många där inne i det ögonblicket istället kände hur viktigt det är att göra slut på sina motståndare inom förbundet, eftersom det då inte finns någon som engagerar sig för deras sak.

—————————————
Tillägg 2008-11-26

Här följer även några kuriosa erfarenheter:

• Under motionsbehandlingen försvarade MUF:s förbundsstyrelse den offentliga sektorn. Ingen sjöng ”Jag hatar staten”.

• För första gången var en fackrepresentant inbjuden och höll tal vid banketten. Hon var från SACO.

• Det Internet-bekanta vänsterbandet Kreti & pleti var pausunderhållning. Halva lokalen stod upp och hoppade i takt framåt slutet när bandet spelade ”Ni ska få se att allt blir bra om vi får bomba”.

• Distriktsordföranden för MUF-Uppsala Hannes Beckman fick diplom för mest framstående distriktsordförande. Nyligen debatterade han i radio mot KDU:aren Ebba Busch, som krossade honom totalt.

Jakob E:son Söderbaum