MÄNSKLIGHET | Är vi människor djur? Det finns minst två enkla sätt att besvara detta: det darwinistiska och det kristna. Enligt darwinistisk syn är vi däggdjur, närmare bestämt en form av apa, och därmed är svaret definitivt Ja. Enligt kristen syn är vi ättlingar till Adam och Eva som Gud en gång skapade till sin avbild, och därmed är svaret definitivt Nej. Men frågan kan också besvaras mera sofistikerat, genom att försöka förstå människans väsen i förhållande till (de andra) djuren. Människan har – genom evolutionen – lagt sig till med egenskaper och beteendemönster som verkligen skiljer ut oss i naturen. I själva verket finns det en lång röd tråd av mänsklig strävan bort från det som kännetecknar djurriket.
Låt mig börja någonstans i begynnelsen. Någon gång där långt tillbaka insåg människan att det är bättre att jaga på dagen än på natten, dels för att alla djur sover på dagen och dels för att det är lättare att se i dagsljuset. När vi människor vände på dygnet och började jaga tillsammans i dagens ljus förbättrades förutsättningarna för att kommunicera, och både det muntliga språket och kroppsspråket kunde utvecklas. Även detta är vi människor ensamma om, i djurvärlden finns bara ljud men i den mänskliga världen kretsar en mycket stor del av tillvaron kring kommunikation. Genom att utveckla språket kunde vi börja kommunicera mer på distans, och så småningom allteftersom vi spred ut oss över allt större områden lärde vi oss också värdet av att kommunicera till andra människor längre bort att här finns det också människor.
Att förstå var det fanns andra människor har under en mycket stor del av mänsklighetens historia varit en fråga om liv och död. Exempelvis har vi mycket länge byggt vägar – för djuren är vägarna osynliga, men för oss innebär de trygghet och vissheten om att i ena eller andra riktningen finns andra människor som är någorlunda civiliserade. Att förstå var andra människor bor har också varit nödvändigt för att inte bli överrumplad och dödad av sina fiender. Detta har medfört att människan har utvecklat behovet att förstå genom analys, till skillnad från djurens mera känslobaserade förståelse för t.ex. fara, och de av våra artfränder som förstått minst har hamnat efter och kommit att domineras av dem som förstår bättre. Visst stämmer det in på darwinismen, men medan Darwin framför allt kopplade ihop oss människor till djurriket pekar just samma logik på människans väg bort från djurriket – och detta är onekligen ett viktigt perspektiv när det gäller att förstå oss själva.
Utifrån dessa faktorer har människan utvecklat samhällen med olika nivåer och funktioner, vilket ytterligare skiljer ut oss från de flesta (dock inte alla) djur. Den genomsocialiserade existens som det sedan mycket länge innebär att vara människa är av ett helt annat slag än t.ex. vargflockens maktstruktur eller myrsamhällenas arbetsfördelning. Och även i de sociala mönstren har vi valt en väg som går på tvärs mot hur saker och ting fungerar i djurriket. För oss människor har t.ex. ett viktigt sätt att uttrycka uppskattning över tillvaron varit att le och visa tänderna – betänk att när djuren visar tänderna så visar de fientlighet, men när människan visar tänderna så visar de tvärtom inbjudande välvilja (hundar ska man vara försiktig med att le mot). Att människor gråter när någonting gör ont, d.v.s. när vi befinner oss i ett mera hjälplöst tillstånd, är också ett socialt fenomen som handlar om att vi vill att våra artfränder uppmärksammar att vi behöver hjälp. Inga djur gråter, och ute i den vilda naturen skulle självfallet en gråtande människa locka till sig rovdjur som förstår att här finns en mera hjälplös människa att sätta tänderna i.
Människans uppfinningsförmåga är också någonting som skiljer oss från djuren, och är givetvis en kombination av våra mer avancerade överlevnadsbehov och vår analytiska förmåga (samt den intelligens vår art har utvecklat). Ett mycket stort genombrott, kanske större än att människan uppfann hjulet, var när vi uppfann handväskan. Därmed kunde vi bära med oss och utveckla föremål över tid samt utbyta kunskap människor emellan, istället för att massor av tid går åt både till att gång på gång sitta och förfina t.ex. ett verktyg eller för den delen glömma hur äldre släktingar brukade göra och behöva börja om på nytt igen. Uppfinnandet tog oss längre och längre bort från djurens behov av att leva ur hand i mun. Därmed lärde vi oss mer och mer att behärska tillvaron runt oss och bestämma våra egna förutsättningar och betingelser, istället för att tillvaron bestämde över allting i vår tillvaro. Så småningom lärde vi oss att tämja elden, det som alla djur räds allra mest blev en mycket god vän till människan. Vid elden fick vi värme, ljus och trygghet, och när vi började laga vår mat över den ökades markant våra möjligheter att föda oss själva och våra familjer. Djur äter, som bekant, sin mat rå.
Den alltmer avancerade mänskliga tillvaron förde med sig kulturutveckling – vi lärde oss att vissa mönster är mera gynnsamma för oss personligen, för våra familjer och för vår stam i förhållande till andra människor och andra stammar. Seder utvecklades utifrån mänskliga sociala behov och även i förhållande till varandra – inspirerade av andra seder eller som avståndstagande från vissa andra seder. Sederna hjälpte oss ännu mer att se skillnad på vänner och fiender, de som delade våra seder var tryggare och lättare att ha att göra med än andra. Det var ett sätt att överleva och på samma gång föra med sig tidigare generationers kunskap om ett välavvägt och långsiktigt hållbart beteende. I människans strävan att förstå världen runtomkring sig utvecklades också religionerna, med förklaringar på hur saker och ting hänger samman och varför allting är som det är. Ur människans behov av goda seder och normer utvecklades både tro och religionsutövning, och tillsammans medförde de moralen som både personlig och social stabiliserande faktor. Moralens förmåga att kontrollera sexualiteten (äktenskap, familjesammanhållning och avhållsamhet som dygder) har varit nödvändig både för att kontrollera reproduktionen och smittspridningen så att bägge sker på ett långsiktigt hållbart och gynnsamt sätt för samhället.
Sålunda har de mänskliga civilisationerna utvecklats, som en helt egen existensform vid sidan om djurriket. Över tid har människan gått från att jaga i grupp till att bosätta sig stamvis, och till att utveckla alltmer sofistikerade samhällen både sett till boendeformen och till livet i samhällena. Kulturutbyte har ägt rum så länge som kultur har existerat, men samtidigt skiljer kulturen också människorna åt och varje kultur är sin egen mix av inslag från andra kulturer – t.ex. genom att en artefakt som är vanlig i en kultur anses exotisk och åtråvärd i en annan kultur och därmed blir ett statusföremål där. Genom kulturen förstår vi oss själva som människor, och det tillfredsställer ett djupt existentiellt behov vi har sedan urminnes tider.
Det som är så bra med mänskligheten är dels att vi skiljer oss från djuren, dels att vi (de flesta av oss) vet att uppskatta det mänskliga mer än det djuriska. Ju mera djurisk, desto mindre civiliserad och därmed desto mindre mänsklig. Låt det vara en tumregel i tillvaron och försök så ofta Du kan tänka Dig vad som vore mera ”mänskligt” att göra när du står inför ett val. Alla människor har alltid ett val, möjligheten att välja det bättre framför det sämre. Djuren har ytterst sällan något val. Sträva bort från den omedelbara behovstillfredsställelsen, och undvik att leva ur hand i mun. Var stolt över att vara människa – och gör mänskligheten stolt.
Idag domineras dessvärre de flesta västerländska samhällen av radikala ideologier, ett uppluckrande av skillnaderna mellan människor och djur pågår för fullt och vår civilisation håller på att monteras ned. Den politiska riktning vi BORDE eftersträva är tvärtemot detta ett fördjupande av det specifikt mänskliga och ett höjande av civilisationen. Betänk att vi idag håller på att förlora kontrollen över vår tillvaro återigen – när vi håller på att bli till slavar under system som vi själva en gång startat. Hur mänskligt är det egentligen att vara liberal, när man tänker på det på detta vis? Hur mänskligt är det att vara socialist? Konservatismen är nog faktiskt den enda riktigt mänskliga ideologin, om man då inte räknar kristendomen som en ideologi. Både liberalismen och socialismen bortser på det hela taget ifrån vad det egentligen innebär att vara människa. Liberalismen har oböjeligt sin individualism och socialismen på samma vis sin kollektivism. Det största problemet är att det bara är vi konservativa som tror på historien och generationernas erfarenhet som en källa till insikt om vad som är bra.
Jakob E:son Söderbaum
Tradition & Fason 
Ja, vi vet i alla fall feministernas svar på frågan: ”Män är djur”
Jag har aldrig förstått behovet av den här debatten. Det är väl klart som korvspad att människor är levande, varmblodiga varelser och därmed alldeles uppenbart djur. Samtidigt är det också klart att vi som art är otroligt mycket mer avancerade än övriga djurarter och att mycket av detta har med förmågan till kommunikation och analys att göra. Att vi skiljer mellan människor och (övriga) djur är ju mer en språklig konstruktion och fråga om identitet.
Finns det någon kristen som menar att människan är guds skapelse men inte djuren? Finns det någon ateist som menar att det inte finns signifikanta skillnader mellan djur och människor?
Oskari:
Människor skiljer sig inte från varandra, och gör de det så ska vi ändra på den saken. Mänskligt beteende är onda strukturer som vi ska göra oss av med. Människor skiljer sig inte från djur, och människor ska kunna bete sig som djur. Omedelbar behovstillfredsställelse ska förhärligas och bit för bit ska alla samhällsgrupper tvingas leva ur hand i mun eftersom arbete är det enda som är värt något. Djur ska ha rättigheter på samma vis som människor, och djur som människan har domesticerat är det synd om ungefär som om de vore slavar. Det civiliserade beteendet är förlegat och hör inte hemma i det moderna samhället. Det vore bra om vi kunde lära oss att klara oss utan el igen. Konservativt sinnade, som inte alls håller med om detta, har en omänsklig människosyn.
Detta är exempel på ett antal maximer som gäller i samhället idag. Och som visar att om vi konservativa ska kunna ändra på någonting så måste vi även kunna konfrontera radikalernas människosyn på djupet. Denna artikel är ett bidrag till det.
Om man ska våga sig på en filosofisk reflektion över detta ämne brukar jag ibland fundera över tillvaron som två dimensioner, den materiella och den andliga. Då dimensioner som förvisso är relaterade med varandra men som ändå är väsenskilda.
Den materiella dimensionen består av det vi kan obeservera och beskriva. I detta sammanhang finns det också rent biologiskt likheter mellan djur och människor, men det vi talar om här är sådant som på ena eller andra sättet, och vetenskapen har långt ifrån hittat alla samband, kan härledas till naturlagar och instinktiva beteenden av olika slag.
Den andliga dimensionen består av något mycket mer komplext som vi aldrig kan beskriva med rationella metoder eller med vedertagna språk och begrepp. Här finns hela den komplexitet som gör oss till människor med fri vilja, förmåga till empati, förmåga att vara ickerationella och förmåga att känna tillfredställelse för sådant som inte direkt går att härleda till det materiella. Kort sagt, här har vi vår själ.
Skillnaden, som jag ser det, är alltså att människan också har den andliga dimensionen vilket djuren inte har.
För materialisten, som förnekar den andliga dimensionen, är det därför naturligt att se människan som ett djur. För oss andra, som tror att det också finns en andlig dimension, är det däremot en grundläggande skillnad mellan människor och djur.
”Är människan ett djur?”
Inte långt ifrån. Hon har visserligen en gentemot djuren överlägsen (?) intelligens, har skapat det vi kallas vetenskaplig forskning osv. Frågan är dock om hon använder denna intelligens systematiskt i meningen sunt förnuft tänkande.
Hon har vidare en talförmåga, kläder, hus, massor av materiella saker, osv, men som hon uppträder och är i stort, med alla moraliska tillkortakommanden, och så misslyckad som den mänskliga civilisationen är, vete det tusan om människan inte är en rätt renodlat biologisk varelse. Någonting tämligen djuriskt, med andra ord.
Sedan finns ju den kristna uppfattning att en kristen Gud har gjort människan till skapelsens krona, och rent av skapat henne till en avbild av sig själv, så vitt jag förstår. Hur sedan detta ska kombineras med människan och alla hennes brister, är jag verkligen inte rätt person att redogöra för. Ett är dock säkert; hur jag än tittar på mänskligheten, och försöker göra det med en överseende blick, tvingas jag konstatera, att mänskligheten knappast övertygar.
Konservatismen är det omänskligaste snarare, människan ska stå för rättigheter till alla djur (människor också alltså). Att människor har samma rättigheter betyder alltså att man inte kan vara ledare p.g.a t.ex att man är störst eller starkast, som i djurriket, annars är vi ändå 100% djur.
Sanningen:
Om man inte tror på människan som människa så närmar man sig förstås att bli ett djur… Att undvika det djuriska kräver ju viss medvetenhet om att man som människa har förmåga att ta ett ansvar som djur inte kan ta. Genom att växa i det ansvaret växer man som människa. Och konservatismen betonar och befrämjar detta ansvar. Konservativa går i regel också ett steg längre, och betonar respekten för att alla människor inte är lika bra på att ta detta ansvar. Därför bejakar den konservative också behovet av yttre faktorer – moral, lagar och politisk makt – för att komplettera den ofullkomliga enskilda människan. Endast på så vis kan vi människor genom samhället höja oss över djuren, och det är detta som är sann utveckling. Inte vilken förändring som helst. Konservatismen är i allra högsta grad för mänsklig utveckling – men inte för vare sig omänsklig utveckling, förfall eller dekadens.
Sanningen:
Jag vill se den konservativ som inte tar ställning för djurvälfärd. Den, i ordets rätta bemärkelse, omänskliga exploatering av djur och natur som pågår under vissa regimer i tredje värden, exempelvis i Kina, går emot konservativa kärnvärden. Det är vår mänsklighet som ger oss möjligheten att ställa oss över den djuriska driften att plåga och äta upp det arma djuret för vår profits skull.
Idéer om att djur ska ha mänskliga rättigheter är dock en annan sak.
Fast nu finns ju mer än ”bara ljud” bland andra djur. Präriehundar har ett stort ordförråd, schimpanser har olika ord för olika saker (och kan lära sig mänskligt teckenspråk), bin har ett sätt att kommunicera exakt var vissa växter befinner sig genom dans, delfiner har antagligen någon form av språk, åtminstone tilltalsnamn.
Verktyg används också av andra djur, så som schimpanser och uttrar.
Även om inte andra djur ler med tänderna eller gråter med tårar, så har de en mängd andra sätt att kommunicera exakt samma saker med: uppskattning, lek, smärta, kontaktsökande. Enligt skribentens sätt att se saker skulle hundar kunna argumentera för sin unikhet och överlägsenhet, genom att hundar viftar på svansen vid lek, medan katter viftar på svansen vid irritation och människor inte viftar på någon svans alls!
Att människan är ett djur går inte att förneka. Vi är flercelliga organismer med muskel- och nervceller. Alltså djur. Sen kan folk av moraliska eller religiösa skäl vilja skilja på oss från andra djur. De flesta tycker det är mer fel att döda än människa än något annat djur. Det tycker jag är helt förståeligt. Men det ändrar inte på det faktumet att människan är ett djur hon också. Vi har ju andra graderingar också – som att det är mer fel att döda någons älskade husdjursråtta, än en vild råtta som brytit sig in i ens skafferi. Men båda är ändock råttor.
Ingenting ang. detta inlägg men ärligt talat hela den här bloggen är sjuk. Dina åsikter som du för fram som faktan är så otroligt ologiska, oetiska och helt enkelt fel. T.ex jag läste ett inlägg om päls där du sa att varan är ”förnybar”. Att varan är förnybar. Hör någon vad som är fel med det? DJUR är inte varor som vi kan hantera på samma sätt som t.ex plast, dem är levande varelser som känner stress, glädje och smärta etc. Och att säga att dem är förnybara är nog det sjukaste jag har hört. Ska vi döda människor och säga att eh vem bryr sig, det föds ju nya hela tiden!! Förnybar betyder med andra ord att man kan få fram en ny likadan vara genom att använda samma gamla material och hur relaterar det till djur? Varje djur är en egen individ och man kan inte säga att en individ är förnybar.
Vet ärligt talat inte ens hur man ska svara på det, hela det inlägget var fel på så många sätt.