DEBATT | I förra måndagens DN mötte vi återigen rapporter om att det går trögt med att stävja den sociala snedrekryteringen till högskolan. ”I sju år har arbetet med att bredda den sociala mångfalden på högskolan varit ett krav från regeringen. Trots anslag, projekt och satsningar har inte mycket hänt.” Det är någonting som knappast bör förvåna men måste man betrakta snedrekryteringen som ett problem i sig? Finns det kanske en helt ny sorts socialsnedrekrytering som orsakas av arbetet mot den? En del arbete mot den sociala snedrekryteringen är ändå bra men kanske av andra orsaker än de tänkta.
Skillnader mellan högskolor
DN-artikeln redovisar statistik som visar på hur andelen studerande med högutbildade föräldrar varierar mellan ett antal högskolor i ett spann mellan 22% (Gymnastik- och idrottshögskolan) och 76% (Handelshögskolan). Totalt sett i landet är andelen 34%. Artikeln talar inte om hur stor andel föräldrar till barn i studentåldern det är totalt sett som är högutbildade (vilket ju är avgörande om man vill hävda att det är en snedrekrytering). I ett faktablad från Arena för tillväxt hävdas dock att det var 19 % av befolkningen i åldrarna 25-64 år som hade en minst 3-årig eftergymnasialutbildning år 2005.
Förutom Handelshögskolan finns störst andel studerande med högutbildade föräldrar på en del konstnärliga utbildningar med Kungl. Musikhögskolan i topp. Långa utbildningar som riskerar att inte bli ekonomiskt lönande förekommer alltså främst bland dem som kommer från en studerad bakgrund, knappast en överraskning. Inte heller bör det förvåna att andelen är lägre vid ett en lågstatushögskola som Södertörns högskola (32%) än den är vid Stockholms Universitet (44 %) eller Karolinska institutet(38%).
Södertörns högskola ser sin låga andel studerande med högskoleutbildade föräldrar som en bekräftelse på att man lyckats relativt sett väl i sitt arbete mot social snedrekrytering som pågått sedan högskolan startade 1996. Säkert kan man inhösta beröm från Högskoleverket. Själv tror jag att det också finns helt andra faktorer. Att flumstället Lärarhögskolan hamnar näst lägst med 25% bekräftar bilden. De som kommer från högutbildade hem vet oftare att söka sig till högskolor med viss tyngd, tradition och kvalité, medan de som inte gör det oftare blir offer för skattefinansierad reklam från mindre bra högskolor.
Rapp ska locka studenter till Malmö.
studiemotiverande?
När jag igår var på bio rappades det i en reklamfilm för att man ska söka till Högskolan i Malmö. Reklammakarna (som liksom filmen naturligtvis var betalda med skattepenningar) avsåg förstås att arbetarklassens och invandrarnas barn skulle lockas av rappandet. Detta ser jag snarast som en förolämpning av målgruppen. Jag har mycket svårt att förstå hur någon alls vill söka till nämnda högskola p.g.a. ett rappbudskap. Skulle så ändå vara fallet är det mycket illa ställt. Om barn till lågutbildade söker sig till Malmö högskola istället för Lunds universitet förstärks också den sociala snedrekryteringen mellan högskolor som Stockholmstatistiken ger prov på.
I högskolornas arbete för mer ”representativa” studenter görs ändå en del bra. Bl.a. agerar studenter mentorer för studieovana högstadielever. Detta är liksom läxläsningshjälpprojekt naturligtvis ett alldeles utmärkt arbete och är ifall det är lyckosamt bra för såväl samhället (fler studiebegåvade går vidare till högre utbildning) som eleverna (bättre möjlighet och motivation att välja högskoleutbildning). Man får hoppas att dessa projekt också leder till att man söker sig till goda utbildningsinstitutioner.
Liknande arbete som jag känner till utförs av studenter på frivillig basis och (kan säkert) organiseras av studentkårerna till en ringa kostnad. Det ideologiskt motiverade och politiskt ordinerade arbetet mot snedrekryteringen som kräver en massa anställda och kostbara ”satsningar” kan vi dock vara utan.
Snedrekrytering – naturliga och politiska förklaringar
För några decennier sedan talades det ofta om den s.k. begåvningsreserven, d.v.s. den andel av befolkningen som av ekonomiska skäl inte kunnat läsa vidare trots begåvningsmässiga förutsättningar. När de statliga studiemedlen infördes på 60-talet ökade antalet studenter på universiteten dramatiskt (högskolorna var tack och lov knappt uppfunna!) och den sociala snedrekryteringen minskade. Minskningen har nu förbytts i en ökning.
Det finns kanske ett naturligt skäl till varför snedrekryteringen ökar som jag tvekar att ta upp, dels därför att det är ytterligt känsligt, dels därför att jag har svårt att bedöma hur pass viktigt det är. Förutsatt att begåvning inte bara har med miljö att göra utan också med biologiskt ärftliga faktorer (vilket torde vara svårt att förneka), borde begåvningsreserven ha minskat. Föräldragenerationens mest begåvade hade ju redan dem möjlighet att studera vidare och många gjorde det. Begåvningsreserven minskade som följd och den första generationens högutbildade förde sina begåvningsgener vidare till sina barn som ökade på snedrekryteringstalen när de började studera. Det borde vara vanligare att begåvade föräldrar har begåvade barn än att mindre begåvade föräldrar har begåvade barn och fler begåvade föräldrar är högutbildade än vad som var fallet på sextiotalet. Nästan två generationer efter att statliga studiemedel införts är det därför kanske inte så konstigt om snedrekryteringen ökar. Den avgörande frågan är förstås hur många ur begåvningsreserven som började studera på 60- och 70-talen, förr eller senare borde en sådan effekt uppstå.
”Verkligheten är vår fiende” lär Olof Palme ha sagt. I den socialdemokratiska föreställningsvärlden är det bara sociala faktorer som spelar roll för begåvningen. Tilltron till att ändra saker med politik är total. Man tror sig med olika åtgärder som ska kompensera intellektuellt torftiga hemmiljöer helt övervinna den sociala snedrekryteringen. Skolan måste ge alla samma chans, säger man, och resultatet är en undervisning som inte passar någon.
Den sociala motivationen och förutsättningarna för att läsa vidare betyder utan tvekan mycket och skolan är här ännu viktigare för dem med studieovan bakgrund. Gårdagens kunskapsskola, innan socialdemokraterna förstörde den, gav goda förutsättningar för alla att läsa vidare. Flumskolan missgynnar i synnerhet dem som kommer från studieovan bakgrund och detta spär på snedrekryteringen.
Att skillnaderna i inkomst mellan låg- och högutbildade i Sverige är internationellt sett relativt små bidrar naturligtvis också till att många inte bryter familjetraditionen och skaffar sig höga studieskulder.
Snedrekrytering – ett problem?
Samhällets behov av fler med högre utbildning (som kan diskuteras men inte är ämnet för detta inlägg) är numera också en faktor bakom arbetet mot social snedrekrytering men det borde i detta fall kallas något annat – målet är ju då att få fler att studera överhuvudtaget – inte social utjämning.
Arbetet mot social snedrekrytering handlar i hög grad fortfarande om en socialistisk vilja att minska klassklyftor. Bakgrunden är den socialistiska synen på samhället som bestående av klasser mellan vilka råder en nödvändig animositet. Lösningen blir att avskaffa klassamhället. Arbetet mot den snedrekryteringen har då nått sitt mål när det är lika sannolikt att ett läkarbarn väljer att bli ”arbetare” som att en ”arbetarson” väljer att bli ”arbetare”. Hur sannolikt är det att det målet nås?
Grundfrågan är ändå: Vad är problemet med att barn till högutbildade väljer högre utbildning i högre grad än barn till lågutbildade? Vad är problemet med att läkarbarn blir läkare och målarens son blir målare? Klassargumentet håller inte, de sociala skillnaderna i Sverige är relativt små och det råder knappast klasshat i Sverige som måste stävjas genom större rörlighet mellan ”klasserna” med klassamhällets utplånande som det utopiska målet. Klass är överhuvudtaget ett svårt begrepp till att fånga in den sociala verkligheten i Sverige idag (högutbildade kan vara fattiga, lågutbildade rika och deras värderingar och intressen är inte alltid så olika) men visst kan man tala om grupper med skilda förutsättningar. Konservatismen anser inte att det finns någon naturlig antagonism mellan olika grupper i samhället. Men en rörlighet mellan klasser har alltid funnits i Sverige och det har varit till stor nytta. Konservatismen tror däremot inte att skillnader måste eller kan utplånas.
Såväl socialister som liberaler har en förenklad bild av människans frihet, liberaler bortser ofta från sociala och historiska faktorer, socialister (och ganska ofta liberaler) tänker sig att sociala och historiska faktorer utgör hinder för frihet och därför måste undanröjas. Sociala faktorer må begränsa antalet troliga utfall av en människas val, men frihet att välja är inte att undanröja betydelsen av alla faktorer av social art som kan tänkas ha betydelse för en människas val. Det är omöjligt att något sådant alls vore möjligt. För en konservativ är betydelsen av social och historisk kontext av väsentligen positiv betydelse för människan. För de allra flesta människor är ens bakgrund en källa till positiv identitet. Att man vill gå i sina fäders eller mödrars fotspår behöver inte vara resultaten av en social insnävning utan kan vara uttryck för stolthet över sina föräldrar, en vilja att fortsätta deras verk, ja en förnöjsamhet med det liv som man känner och vet något om. Frihet är inte frånvaron av sociala och kulturella sammanhang utan uppstår endast ur ett positivt bejakande av de sammanhang i vilka vi ingår. Vi lever i Sverige i ett samhälle med goda möjligheter till social rörlighet och det ska vi vara glada över. Klåfingriga politikers försök att med social ingenjörskonst leka ”hela havet stormar” kan vi däremot vara utan.
Vad vi behöver är en skola som är kunskapsinriktad, det är bäst för alla. En skola som inspirerar till att söka sig till högre utbildning men som inte nödvändigtvis ser det som ett misslyckande när vissa elever med studieovan bakgrund istället väljer att söka sig till yrkesprogram. De kommer också behövas i morgondagens samhälle.
Staffan Andersson
Tradition & Fason 
Mycket bra resonerat om begreppet ”social snedrekrytering”. Man kan verkligen fråga sig när och varför vänstern har utvecklat ett sådant kraftigt arbetarförakt?
”Det finns kanske ett naturligt skäl till varför snedrekryteringen ökar som jag tvekar att ta upp, dels därför att det är ytterligt känsligt, dels därför att jag har svårt att bedöma hur pass viktigt det är. Förutsatt att begåvning inte bara har med miljö att göra utan också med biologiskt ärftliga faktorer (vilket torde vara svårt att förneka), borde begåvningsreserven ha minskat.”
Denna typ av argument är ytterst tveksamma av flera skäl.
För det första är ärftlighet något mycket komplext där det ibland krävs generationer för att gener ska komma fram. På den relativt korta tidsperiod, om vi med denna ser tiden från 60-talet, är det knappast troligt, även om man skulle erkänna grundresonemanget som sådant, att hela begåvningsreserven skulle ha kunna exploaterats. Dessutom kräver detta resonemang att ”begåvade” får barn med ”begåvade” vilket alls inte är någon självklarhet. Märk därtill att det även finns högskoleutbildade som när det gäller begåvning är högst medelmåttiga.
För det andra, och kanske främst, kan man ifrågasätta hela utgångspunkten för resonemanget kring social snedrekrytering. I grunden har resonemanget sin utgångspunkt i ren och skär marxism, där allt utgår ifrån att människor, med en nit som inte ligger Linné efter när han klassificerade växterna i sitt sexualsystem, skall kategoriseras och placeras in i klasser och grupper. Marxisterna är helt fast i en svartvit modell där modellen är sanningen och verkligheten närmast ses som en irriterande störning.
Att det finns olika grupperingar av människor är inget som kan ifrågasättas. Problemet, som marxisterna inte vill förstå, är att en människa på olika sätt är relaterade till flera olika grupper och inte endast en grupp.
Ur detta perspektiv är resonemanget kring hög- och lågutbildade vanskligt då det säkerligen finns fler bedömningsgrunder i det fall en seriös analys av en fråga som eventuell social snedrekrytering skall analyseras.
Det finns här också fog att fråga sig vad som avses med högskoleutbildad. Socialdemokraterna har under lång tid bedrivit en likriktningspolitik varigenom det gått inflation i begreppet högskoleutbildad. Idag faller ju i princip all eftergymnasial utbildning in under begreppet högskola. Detta är dock långtifrån någon garanti för att utbildningen som sådan håller nödvändig akademisk standard.
Vad allt, enligt min åsikt, är frågan om är studiemotivation.
Denna motivation har en av sina grunder i uppväxtmiljön. Denna problematik har knappast sin lösning i vare sig reklamfilmer med rappare eller i diverse ”rekryteringsprojekt” som tar sin grund i ett marxitiskt synsätt. Här är det också närmast förnedrande att påstå att kloka föräldrar, som själva inte råkar vara ”högskoleutbildade” inte skulle kunna ge sina barn studiemotivation.
Det är en självklarhet, och i grunden inget problem alls, att de flesta som växer upp i en miljö där man från barnsben uppfostras att ha respekt för kunskap och utbildning, också blir mer studiemotiverade. Ur denna synvinkel har vänsterkrafterna, genom sitt kunskapsförakt och utarmning av kunskapen i skolan, gjort sig själva en stor otjänst, genom att man trott att lägre kunskapskrav på något sätt skulle leda till studiemotivation.
En annan aspekt som inte alls nämns i inlägget är att det också måste finnas en ”morot” för att studera vidare. Det är här ofrånkomligt att inkomst är en naturlig del av denna ”morot”.
Också här har vänsterkrafterna målmedvetet bedrivit en politik för att utjämna inkomster ”in absurdum”. En del i detta är skattepolitiken och en annan del är lönesättning inom de sektorer där staten är normgivande.
Ett av de mest förfärande exempeln är lärarlöner. Får man tro de uppgifter som finns på http://www.lonestatistik.se är medellönen för en gymnasielärare i Västra Götaland med 6 års erfarenhet 24566 kr. En lastbilschafför på 21 år och utan erfarenhet kan enligt samma källa inkassera 25000 kr i månadslönlön. Om gymnasieläraren utbildar sig i minst 4 år upparbetas också en studieskuld på kanske uppemot en kvarts miljon kronor. Lastbilschaffören kan under motsvarande tid inkassera en lön på 1.2 miljoner kronor.
På vilket sätt skapar detta studiemotivation?
Orsakerna del den förmenta sociala snedrykyteringen har alltså långt fler orsaker än de som i grunden utgår från marxismens förenklade och primitiva världsbild. Flera av dessa orsaker är dessutom vänsterkrafterna själva orsak till.
Allianspartisten: ”En annan aspekt som inte alls nämns i inlägget är att det också måste finnas en ”morot” för att studera vidare. Det är här ofrånkomligt att inkomst är en naturlig del av denna ”morot”.”
-Jag skrev ”Att skillnaderna i inkomst mellan låg- och högutbildade i Sverige är internationellt sett relativt små bidrar naturligtvis också till att många inte bryter familjetraditionen och skaffar sig höga studieskulder.”
Din andra invändning mot mitt resonemang om en ev. biologisk faktor till snedrekrytering är ju någon invändning alls mot detta utan stämmer ganska bra överens med vad jag i övrigt skriver.
Din första invändning förstår jag, och jag uttryckte också en viss reservation i den riktningen. Under skrivandets gång upptäckte jag procentantalet av den vuxna befolkningen med högskoleutbildning var lägre än jag hade trott. Därför är säkert inte begåvningsreserven ”uttömd” ännu. Förr eller senare borde det ändå synas i statistiken .
Jag håller med dig fullständigt om inflationen vad gäller vad som räknas till högskoleutbildning. Själv talar jag helst om akademisk utbildning och övrig eftergymnasial utbildning men anslöt här till gängse språkbruk.
”är ju någon invändning” i min kommentars tredje mening ska vara ”är ju inte någon invändning” .
Staffan Andersson,
Min mening var väl inte främst att hitta invändningar utan se på problemet från ett annat håll.
Jag uttryckte mig för övrigt slarvigt när det gäller ”morötter” och borde reflekterat mer över vad du faktiskt skrev, ber om överseende för detta. Min poäng är att det inte räcker med att ”gå jämt upp” med studieskulder utan ”moroten” måste vara betydligt större än så.
Det är rimligt att det finns en marknat skillnad även i livsinkomst som kan relateras till utbildningsnivå. Här går att göra en analogi med jobbpolitiken där en av huvudbeståndsdelarna är att det skall vara skillnad mellan att jobba och inte jobba.
En annan fråga är hur den förmenta ”sociala snedrekryteringen” ser ut om man tittar på det du benämner ”akademisk utbildning” d.v.s. den utbildning som återstår när den stora mängden ”eftergymnasial utbildning”, som saknar akademisk nivå, skalats bort. Här är frågan om vi lyckas ta tillvara på de verkliga begåvningarna och med vänsterkrafternas flumskola kan man inte vara helt säker även om man hoppas.
Jag kan hålla med dig om morötter. Detta är ju den socialdemokratiska poltikens dilemma. Ju fler ekonomiska morötter man ger mot den sociala snedrekryteringen, desto större ekonomiska skillnader, just det man vill undvika.
Allianspartisten:
Motivation är viktigt men det är inte allt. Det krävs andra karaktärsegenskaper som uthållighet, d.v.s. att kunna hålla motivationen uppe under lång tid, vid motgångar och vid periodvis hög arbetsbelastning.
Det krävs också begåvning. Analytisk förmåga och förmåga att tillgodogöra sig information. Här finns en tydlig relation: Ju mindre begåvning (”läshuvud”) desto mer motivation och uthållighet krävs det. Men det finns naturligtvis till slut ett minimikrav på begåvning för att klara sig. Åtminstone på seriösa utbildningar.
Beteendegenetisk forskning visar att begåvning (intelligens) har en hereditet på mellan 0.5 och 0.8. Det vill säga intelligens är i populationen till mellan 50 och 80% ärftligt. Detta innebär dock inte att intelligens finns i högre utsträckning i en viss socialgrupp eller hos dem med en viss utbildningsgrad. Vad man KAN konstatera är att människan är en produkt av arv OCH miljö, inte enbart miljö vilket många verkar vilja utgå ifrån. (Jag orkar inte sitta och lista referenser här. Detta är ett etablerat forskningsfält och resultaten pekar åt ett tydligt håll. Leta gärna själv om intresse finns).
Det krävs dessutom en hyfsad kunskaps- och bildningsgrad innan högre utbildning påbörjas, annars blir kunskapsklyftan för stor och man förstår inte vad föreläsare säger eller vad som står i böckerna. Ett säkert tecken på förekomst av detta problem är när studenter på högskolenivå kräver att utbildningen och föreläsarna ska bli mer ”pedagogiska” (d.v.s. de vuxna studenterna vill bli betraktade som och undervisade som barn), vilket idag är vanligt förekommande.
Antingen får vi ha en riktig högre utbildning vilket ställer stora krav på studenternas begåvning, motivation och uthållighet eller så får vi göra högskoleutbildning till en förlängning av gymnasieskolan med moderna och populära utbildningar som t.ex. ”media” och ”genus”, där folk förvaras under några år för att hyfsa arbetslöshetsstatistiken i lågkonjukturer och för att inympa studenterna med ”rätt” politiskt tänkande. Inga krav ställes på studenterna i denna nya underbara högskola utan de informeras om att det är deras ”rättighet” att ”få” en högskoleutbildning samt om deras ”rättighet” att ”få” höga betyg.
Frågan är varför alla, eller så många som möjligt ska ”få” högskoleutbildning idag? Hur är det ett självändamål? Behöver de som inte vill gå på högskola övertalas, tvingas eller skickas på politisk omskolning? Återigen : När, hur och varför utvecklade den moderna vänstern sitt oerhörda arbetarförakt?
Jämlikhet råder när alla som har tillräcklig förmåga och motivation kan studera. Jämlikhet kräver inte att alla gör samma livsval, varken på individ- eller gruppnivå.
Stoller:
Jag har i sak ingenting att invända mot vad du skriver.
Min poäng är dock att det är motivationen som brister när personer som borde gå högre utbildning inte gör det. I sakens natur ligger då att dessa personer har de förutsättningar i övrigt som krävs för att kunna genomgå en akademisk utbildning.
Sedan tycker jag det är bra att du konstaterar:
”Detta innebär dock inte att intelligens finns i högre utsträckning i en viss socialgrupp eller hos dem med en viss utbildningsgrad.”
I denna del av frågan finns mycket komplexa samband som jag inte tror kan beskrivas med enkla modeller. Det skulle därför otvivelaktigt leda debatten fel om socialgrupp och utbildningsgrad tas som utgångspunkt för vem som är bäst lämpad för akademiska studier.
På samma sätt leder det fel när marxisterna tar sin utgångspunkt i att hela problematiken bottnar i klass och klasskamp där ”arbetarklassen” förtrycks och förmenas utbildning av de mer eller mindre illasinnade ”medel-” och ”överklasserna”.
Vidare:
”Frågan är varför alla, eller så många som möjligt ska ”få” högskoleutbildning idag? Hur är det ett självändamål? Behöver de som inte vill gå på högskola övertalas, tvingas eller skickas på politisk omskolning? Återigen : När, hur och varför utvecklade den moderna vänstern sitt oerhörda arbetarförakt? ”
Ett huvudproblem här, som även berörts i mitt föregående inlägg, är att högskola i dagens, av jantelagen dominerande, samhälle inte är identiskt med akademisk utbildning. Begreppet högskola är enbart en produkt av socialdemokraternas likriktning och oförståelse för vad kunskap är och vad förmedlandet av denna kräver.
Följden har blivit en uppsjö av utbildningar där det kan råda både osäkerhet om utbildningens kvalitetsnivå och även om behovet av utbildningen som sådan utifrån perspektivet om verkligen arbetsmarknaden efterfrågar alla utbildningar.
Det bästa vore givetvis att göra upp med detta arv från socialdemokratins likriktningspolitik och klart definiera olika typer av utbildningar. Detta kan vara:
– Akademiska utbildningar med höga krav och där en examen skall kunna utgöra grund för påbörjande av doktorandutbildning
– Eftergymnasiala yrkesutbildningar
Bra att begreppet läshuvud tas upp. Kunskaper är inte samma som bokliga kunskaper. Bondebefolkningen i 1700-talets Europa hade stora kunskaper i jordbruk men väldigt få hade gått i skola.
Integreringen av yrkesutbildningarna i gymnasiet och s.k. praktik i de teoretiska linjerna på gymnasierna fyller bara politiska syften och borde tas bort.
Över huvud taget borde utbildningspolitiken radikalt svängas om. Det har blivit mer av inbillning än utbildning. Friskolorna borde bli just fria.
För den historiskt intresserade kan följande notis göras om bondebefolkningens kunskaper i 1700-talets Sverige.
Från slutet av 1600-talet och framåt, fanns en ganska spridd läskunskap hos bondebefolkningen. Om denna kunskap kan betraktas som ”boklig” kan givetvis diskuteras men det fanns ändå en möjlighet att, om än stapplande, ta del av det skrivna ordet.
Orsaken till denna kunskap var nitiska prästers undervisning i katekesens anda. Att en del präster bedrivit olika former av organiserad utbildning redan 150 år före folkskolans inrättande blir här uppenbart.
För till exempel Växjö stift finns ett ganska heltäckande källmaterial tillgängligt för tiden i början av 1690-talet, de så kallade katekisationslängderna. Här finns ofta noteringar om varje persons kunskaper och kommentaren ”läser i bok” är inte ovanlig.
Jag tror inte att det är uppenbart. Man kan lika gärna tänka sig att föräldrar lärde sina barn att läsa. Min poäng är att man kan lära sig saker utanför skolan. Lika väl som man kan befinna sig i skola utan att lära sig något.
Visst kan man lära sig saker utanför skolan. Ett exempel på detta som också följt genom historien är ”mästare – lärling” varigenom traditionellt hantverkskunskap förts från generation till generation. Pratikplatser kan kanske ses som en inte alltid helt lyckad modern variant på detta tema.
FredrikN: ”s.k. praktik i de teoretiska linjerna på gymnasierna”.
Detta är ett nytt inslag från det att jag gick gymnasiet som jag faktiskt inte alls kände till.
Allianspartisten:
Vi verkar vara överrens om mycket om än inte allt. Att jag riktade inledningen av mitt inlägg till dig beror inte på att jag argumenterade mot dig, utan snarare på att jag i mitt funderande tog avstamp i ditt inlägg.
Jag tror dock inte att det stora problemet inom universitet och högskola av idag ligger i en sammanblandning av akademiska- och yrkesutbildningar. Det är svårt över huvud taget att göra denna uppdelning. Exempelvis är psykolog-, läkar-, och juristutbildningarna både akademiska och yrkesutbildningar. Rent praktiska utbildningar sker väl snarare som KY-utbildningar och liknande?
Jag tror att faran ligger på två andra plan. Dels faran i att kvaliten sänks remarkabelt när kravnivån ska sänkas nu då alla har ”rätt” att gå på högskola. Man tar in mer simpel litteratur då den gamla anses för svår och föreläsningarna sänks till gymnasienivå då det måste bli mer ”pedagogiskt”. Detta hänger också ihop med att flumpedagogiken nu börjar sprida sig till högskolan. Seminarier blir kravlösa ”examinationstillfällen” som man kan sova sig igenom. Salstentor anses omodernt (de måste man ju plugga till och de är något så fult som en kunskapskontroll!), o.s.v.
Den andra faran är att man i relativismens namn inte gör åtskillnad mellan vetenskap och ideologi. Det finns utbildningar som är rena ideologifabriker där ”kritiskt tänkande” innebär att vara (negativt) kritisk mot allt utifrån ett eller ett par perspektiv som görs till dogm och axiom (alltid vänsterideologi – ju mer radikal desto bättre). Denna utveckling har varit konsekvent sedan 1968. Mest utsatta är troligen humaniora, sociala och samhällsvetenskapliga utbildningar. Ett flagrant exempel är genus-”vetenskap”. Ett annat sociologin där marxismen varit dogm i fyrtio år. Men nu sprids det även till de ”hårda” vetenskaperna (inte ens fysiker kan längre freda sig) Detta är alltså en fara mot all vetenskap. Att staten nu reglerar all högre utbildning ideologiskt (”genusperspektivet” SKA genomsyra ALLA högskole- och universitetsutbildningar!!) gör att vi nu faktiskt inte längre har någon fri akademi och i praktiken inte någon fri forskning.
Stoller,
Jag håller med dig i vad du säger kring kvalitet och relativism.
Genus är väl det senaste exemplet på denna typ av stolligheter. Genusteorin är dock, som jag ser det, en variant av marxismen. Bourgeosin har bytts ut mot ”patriarkatet” och ”proletariätet” har blivit alla kvinnor (…småborgarna kanske också går att få in på ett hörn). Hur som helst är det frågan om en primitiv lära där tesen är att en grupp (…som man tillhör utifrån en kollektiv klassifikation och inte i egenskap av individ), av ren elakhet, förtrycker en annan grupp. Det är förunderligt att denna typ av tänkande till den grad kan slå rot i en miljö som säger sig vara vetenskaplig.
Sedan vill jag nog fortsatt hävda att det finns en problematik i sammanblandning av akademiska utbildningar och eftergymnasiala yrkesutbildningar. Denna problematik har med kvalitet att göra.
Genom att alla utbildningar får stämpeln ”högskola” leder detta till ambitionen att det skall bedrivas forskarutbildning inom ett gigantiskt stort antal områden och på ett stort antal ”högskolor”. Att upprätthålla en godtagbar vetenskaplig kvalitet i detta scenario är, som jag ser det, knappast möjligt.
Jag har inget som helst emot att forskarintresserade personer som får sin grundutbildning i eftergymnasiala yrkesutbildningen beredes möjlighet att forska. Jag tror dock att denna forskning har större möjlighet att hålla kvaliten om den bedrivs inom ramen för etablerade akademiska institutioner. Svårigheten med detta borde inte vara större än att de intresserade, efter viss kompletterande utbildning, flyttas över till nämnda institutioner.
Sedan inser jag, som du mycket riktigt påpekar, att gränsdragningen mellan akademisk utbildning och eftergymnasial yrkesutbildning är svår.
Inte bara forskningen blir dålig. Även det som borde vara en yrkesförberedelse blir lidande. Sjuksköterskeutbildningen och lärarutbildningen är exempel på detta. Istället för att lära sig de praktiska sakerna ska eleverna skriva uppsatser.
Allianspartisten:
” Genusteorin är dock, som jag ser det, en variant av marxismen.”
Visst är det så.
Lärarutbildningen är verkligen ett sorgebarn. Den borde bestå i att man tar en magister i ett huvudämne och sedan fil. kand. i andra ämnen man vill undervisa för att avsluta med ett års seriös pedagogisk utbildning. Detta åtminstone för högstadium och gymnasieskola. Nu är det istället 4-5 år klipp och klistra samt flum som gäller. Här var det verkligen bättre förr!
Sjuksköterska är ett rent praktiskt yrke. Visst borde den utbildningen ligga utanför högskola/universitet.
Jag tror att strävan att göra alla utbildningar till universitetsutbildningar har att göra med vänsterns ytlighet. Många verkar tro att ett yrkes status och dess grad av intellektualitet har att göra med rent utanpåverk och inget annat.
Detta knyter an till vänsterns märkliga syn på språket, vilken vi tidigare diskuterat. Om man börjar kalla städare/städerska för ”renhållningsingenjör” eller dylikt, inför en utbildning i ”lokalvårdsvetenskap” samt inför ”lokalvårdarlegitimation” så tror de att yrket i sig och synen på det kommer förändras. De tror alltså att benämning och företeelse är samma sak, allt är språk. Andra exempel på detta tänk i samhället är att kalla socialbidrag för ”inkomststöd”, förtidspension för ”aktivitetsgaranti” mm. Om vi bara döper om något så är det inte längre ett problem.
Om alla, oavsett vad de sysslar med, har papper på några högskolepoäng så tror vänstern kanske att de har avskaffat det de kallar ”klassamhället” (dvs. att människor har yrken som kräver olika mycket intellektuell begåvning, som ger olika mycket status och pengar, som är olika svåra att bemästra, som ukräver olika mängd ansvar mm.).
Kan det vara så?
För marxisten måste utbildning och förbättrad kunskapsnivå vara ett dilemma. I den primitiva endimensionella klassteorins värld kan ju ökad utbildning leda till att personer ur ”arbetarklassen” (…eller kanske ”proleariatet” om man ska vara Marx trogen) lämnar sin klass och rent av börjar springa ärenden åt den förhatliga och elaka ”bourgoisin”. Man blir ”medelklass” (…eller mer marxistiskt ”småborgare” eller möjligen ”mellanskikt”, det sistnämnda en innovation sentida marxister gjort för att hjälpligt försöka få något sammanhang mellan Marxs 160-åriga teorier och det samhälle vi lever i idag).
Genom att öka utbildningsnivån försvagar man alltså ”arbetarklassen” och förstärker de förhatliga klasser som ändå ska gå under när vi träder in i det klasslösa samhället.
För socialdemokrater är väl kanske marxismen mest ett polityr som tas fram vid högtidliga tillfällen som t.ex.första maj. Trots detta har den nog ändå haft en stor inverkan på det socialdemokratiska tänkandet. Detta blandat med jämlikhetsvurmande har inneburit att man på något sätt försöker med konststycket att både ha kakan kvar och att äta upp den. Resultatet kan studeras i hela vårt utbildningsväsen som genomsyras av att hålla tillbaka kunskap och kvalitet till förmån för medelmåttigheten, det ”lagoma”. I detta ingår då ”slätstrykandet” av hela den högre utbildningen.
Tja, vi har ju knappt någon arbetarklass i klassisk mening. Nästan bara medelklass i lagomlandet. En medelklass som hatas och förlöjligas av den självutnämnda ”kulturella eliten”, vilken mangrant består av just medelklass, ofta högre medelklass. Dessa andefattiga ser sig som modiga förkämpar för andra (utan att vara ombedda, á lá Don Quijote)) alternativt adopterar de en helt förvriden verklighetssyn i försöken att bevisa hur förtryckta de är.
Hur fick de makt över hela utbildningssystemet?