En konservativ syn på rätt och rättvisa

PÅ DJUPET | Synen på rätt och rättvisa är den kanske yttersta grundvalen i varje politisk åskådning. Detta utmynnar i ett slags ”moraliskt inbördeskrig” i vårt sekulära, idéburna samhälle – ett krig om både tanken och känslan. Både socialismen och liberalismen gör radikala anspråk på värden som i och för sig finns inom kristendomen, den religion som lagt värdegrunden för vår civilisation. För socialisten är jämlikheten (jfr att alla är vi likar i Guds ögon) kärnan i vad som är rätt och rättvist, och man ser den sociala ingenjörskonsten – det aktiva, kollektiva förändrandet av villkoren för alla medborgare – som verktyg för att uppnå detta. För den liberale är det friheten (jfr att människan är skapad av Gud med en fri vilja och ett eget ansvar för sina handlingar som inte kan överlåtas på någon grupp eller annan person) som är kärnan i det rätta och rättvisa, och i det ingår den individuella friheten från alla tvång och ofrivillig association. Konservatismen för sin del bygger desto mera på hävden, jag ska strax nedan utveckla detta.

Ett stort problem är att den sekulära idébildningen utigenom romantiken, marxismen, darwinismen, positivismen, totalitarismen, och den moderna vetenskapsteorin slutligen har landat i ett totalt urvattnande av innebörden av ”rätt” och ”fel”. Det postmoderna samhället har inte riktigt infunnit sig fullt ut ännu i så måtto att folket tycker att allting är relativt. Men vi står vid dess stränder – media har genomgående en nihilistisk överideologi där allt ska tolereras utom det normativa. Värdekonservatismen har därmed kommit att bli någonting så paradoxalt som ett tryggt alternativ för dem som motsäger sig den rådande samhällsordningen – en trygg, fast mark under fötterna på det stormande havet.

Före postmodernismen genomlevde vi modernismen, med dess överideologi av antitraditionalism och konformism. Detta var mer än någonting annat socialdemokratins tidevarv, och de har därför särskilt i Sverige varit oerhört framgångsrika med att driva igenom sin egna, nya uppfattning om vad rätt och rättvisa är. För dem handlar det om jämn fördelning och jämlikhet (därför att jämn fördelning är jämlikhet, och jämlikhet är rättvisa – enligt deras resonemang). Men på vilket vis är det mera rättvist att de som har och kan ska berövas det de skapar, för att de som inte har eller kan ska ha det lika bra? I det följande vill jag ge perspektiv på konservatismens inställning till rätt och rättvisa, i kontrast till både socialismens och liberalismens syn.

Vad är ”rätt” enligt konservatismen?

”Rätt” (här genomgående avsett i dess sociala bemärkelse) betyder att någonting är i sin behöriga ordning, det är som sig bör, det är riktigt och korrekt. Vad som är rätt ur konservativ synpunkt, är inte rätt därför att en majoritet gillar det vid en viss tidpunkt (jfr socialismen), eller för att det är möjligt vid en viss tidpunkt (jfr liberalismen). Den konservativa uppfattningen om rätt och fel bygger å ena sidan på vad som är moraliskt riktigt, vad som är hänsynsfullt mot våra medmänniskor. Å andra sidan bygger det på hävden, på etablerade seder och bruk. Det som är rätt följer av vad som visat sig vara mer värdigt utifrån generationernas erfarenhet, med undantag för när det faktiskt är mera respektfullt att förfara på ett annorlunda sätt.

För konservatismen är det personliga ansvaret alltid fundamentalt, och det kanske allra tydligast i synen på vad som är rätt och fel. Den konservative ställer krav på sig själv i första hand, innan man begär eller önskar någonting av någon annan. Endast så kan det som är rätt också bli rätt i en vidare bemärkelse än att ”någon annan har bestämt att det ska vara så”. Det hänsynsfulla, långsiktiga, hållbara och uppbyggande är alltid mer rätt ur konservativ synpunkt – än det hänsynslösa, kortsiktiga, övergående och nedbrytande.

Konservatismens begrepp om ”rätt och fel” sammanfaller i stor utsträckning med kristendomens Gyllene Regel ”var mot andra så som du vill att andra ska vara mot dig”. Immanuel Kant (1724-1804) har utvecklat en hel lära om rätt och fel kring detta, och talar om det ”kategoriska imperativet” att man ska handla endast så som man vill att alla andra ska göra, och det ”praktiska imperativet” att man ska handla så att man alltid behandlar mänskligheten och människor som ett ändamål i sig och inte bara som ett medel. Enligt Kant är rättsligt tvång rätt om det förhindrar handlingar som inte är förenliga med andras frihet (jfr den konservativa parollen ”frihet under ansvar”).

En i sammanhanget särskilt relevant synpunkt, är huruvida det är moraliskt berättigat – ”rätt – att angripa någon för att denne har en annan moraluppfattning – grundsyn ifråga om rätt och fel – än en själv. Frågeställningens lösning börjar med nödvändighet i om den avvikande moraluppfattningen är: berättigad. Som jag ser det finns det två berättiganden: 1) det gudomliga berättigandet och 2) det mer hänsynsfulla beteendets företräde. I det första fallet landar man gärna i en teocentrisk åskådning, att ens egen gud är den ende riktige Guden och på den grunden anser man sig ha rätt att avfärda någon annans moraluppfattning som ”fel”. Men kristendomens Gyllene Regel (tillika Kants kategoriska imperativ) om att vara mot andra så som man vill att de ska vara mot en själv, landar i alternativ nr 2. Istället för att pådyvla någon annan sin egen gud är det mer hänsynsfullt att nöja sig med att alla troende människor ser ett gudomligt berättigande i sina handlingar. Samtidigt måste människor som inte ser ett sådant berättigande motivera sig tydligt med att ha en förhållandevis mer hänsynsfull ståndpunkt – eller helt enkelt acceptera att deras uppfattning är mindervärdig, samt att det är rätt i sig att den mer moraliskt högtstående ståndpunkten i sammanhanget har komplett företräde. Eftersom konservatismen till sin natur vill motverka ytterlighetstendenser, och fundamentalism är en sådan ytterlighet/extremism, så är det min fasta övertygelse att det är mer konservativt att visa respekt (utan att förringa sig själv!), än att begära att andra vars moral baseras på en annan religion ska anta den kristna tron. Det goda föredömet är i sig någonting som kännetecknar och särskiljer kristendomen från andra religioner. Däremot är alltså den kristna moralen rättesnöret i vår egen europeiska civilisation.

Man skulle kunna förklara detta som så att det finns ett högre, gudomligt, Rätt som har att göra med civiliserat beteende – men att människor i sin ofullkomlighet tolkar detta på delvis olika sätt beroende på kulturella förutsättningar i det sammanhang där de befinner sig. Vi är själva ”bäst” eftersom alla andra har förstått sämre än vi det som är viktigt just för oss – så tänker alla, och det ska man inte förringa betydelsen av. Lika viktigt är det att förhålla sig till detta faktum (jfr Kants lära om tingen-i-sig, att saker och ting har ett eget sätt att vara på som inte nödvändigtvis stämmer överens med hur vi uppfattar dem). Den konservative inser att en person eller ett folk inte ensam(t) kan förstå allt vad som är rätt och orätt för alla – och försöker därför vara respektfull i mötet med andra människor, samtidigt som han/hon själv försöker vara ett gott föredöme.

Normer och normativitet är någonting nödvändigt för att det rätta och rättvisa ska kunna upplevas som rätt och rättvisa av och för alla. Givetvis bör i slutändan lagen stadfästa vad som är rätt och fel, och lagen ska följas. Men lagen behöver i sin tur utvecklas organiskt genom folkets samlade erfarenhet över generationerna. Det värsta som kan hända är att lagen kidnappas för politiska ändamål, att lagstiftningen används som ett verktyg (social ingenjörskonst) för radikala förändringar av människors vardag och diverse sociala experiment, snarare än att spegla den allmänna och etablerade uppfattningen om rätt och fel som vuxit fram över tid. I så fall är det inte demokrati, det är majoritetens diktatur.

Det konservativa rättvisebegreppet

Rättvisa är när sakernas tillstånd är i enlighet med det rätta. I centrum för det konservativa rättvisebegreppet står som sagt det personliga ansvaret, och bygger på ett slags proportionalitetsprincip om att vara eller göra sig förtjänt eller oförtjänt (jfr Aristoteles). Rättvisa i social bemärkelse handlar om likhet inför lagen, och att följa lagens påbud är att handla rättvist. Nåd är i detta avseende motsatsen till rättvisa, nåden upphäver vad som är principiellt fel för att medge detta i det enskilda fallet. Det hindrar förstås inte att nåden kan vara moraliskt riktig i enskilda fall, i enlighet med det kategoriska eller praktiska imperativet enligt Kant (eller en kristen, eller annan religiös grundsyn).

Rättvisa i ekonomisk bemärkelse handlar om fördelning av tillgångar. Ur konservativ synpunkt är det självklart att lön ska bygga på ansvar – förmåga att ta ansvar, för sig själv och för andra. I och med konservatismens värnande om den privata äganderätten är arv lika självklart som ekonomisk ojämlikhet är naturlig och inte alls ett problem i sig. Problem kan dock uppstå om de som har mycket agerar omoraliskt. I kraft av sin makt har de inte bara förmåga att sätta gott eller dåligt föredöme, deras eventuella oförmåga att agera ansvarsfullt kan också få direkta negativa konsekvenser för dem som har mindre och/eller är i beroendeställning till dem som har mer. Här kommer alltså ytterligare en dimension in ifråga om det personliga ansvaret: noblesse oblige, ställning förpliktigar, den som har mycket bör också ta ett stort ansvar. Jfr den paternalistiska ordningen som i modern tappning går igen i relationen mellan arbetsgivare och arbetstagare, där den som anställer även bör ha ett ansvar för den anställdes väl och ve. Edmund Burke skriver: ”Särskilt när en människa sätts över andra bör hon, eftersom den bättre naturen alltid bör råda, så långt möjligt söka fullkomna sig.”

Det är ur konservativ synpunkt helt rättvist att den dygdige personen åtnjuter större respekt och frihet inom samhällets ram. Liksom att en förorättad person, t.ex. ett brottsoffer, får både upprättelse och kompensation som är kopplad till vad denna har upplevt eller ”förtjänat” på ett djupare plan och som inte bara ligger i nivå med vad andra människor har. Så djupt är även det personliga ansvarets betydelse för rättvisan, att en medborgare som begår personbrott mot en annan medborgare enligt konservativt synsätt därmed också har begått övergrepp på själva rättvisan och kränkt civilsamhällets goda ordning. Därför har förhållandevis hårda straff för personbrott alltid varit en konservativ ståndpunkt.

Jakob E:son Söderbaum