En konservativ syn på rätt och rättvisa

PÅ DJUPET | Synen på rätt och rättvisa är den kanske yttersta grundvalen i varje politisk åskådning. Detta utmynnar i ett slags ”moraliskt inbördeskrig” i vårt sekulära, idéburna samhälle – ett krig om både tanken och känslan. Både socialismen och liberalismen gör radikala anspråk på värden som i och för sig finns inom kristendomen, den religion som lagt värdegrunden för vår civilisation. För socialisten är jämlikheten (jfr att alla är vi likar i Guds ögon) kärnan i vad som är rätt och rättvist, och man ser den sociala ingenjörskonsten – det aktiva, kollektiva förändrandet av villkoren för alla medborgare – som verktyg för att uppnå detta. För den liberale är det friheten (jfr att människan är skapad av Gud med en fri vilja och ett eget ansvar för sina handlingar som inte kan överlåtas på någon grupp eller annan person) som är kärnan i det rätta och rättvisa, och i det ingår den individuella friheten från alla tvång och ofrivillig association. Konservatismen för sin del bygger desto mera på hävden, jag ska strax nedan utveckla detta.

Ett stort problem är att den sekulära idébildningen utigenom romantiken, marxismen, darwinismen, positivismen, totalitarismen, och den moderna vetenskapsteorin slutligen har landat i ett totalt urvattnande av innebörden av ”rätt” och ”fel”. Det postmoderna samhället har inte riktigt infunnit sig fullt ut ännu i så måtto att folket tycker att allting är relativt. Men vi står vid dess stränder – media har genomgående en nihilistisk överideologi där allt ska tolereras utom det normativa. Värdekonservatismen har därmed kommit att bli någonting så paradoxalt som ett tryggt alternativ för dem som motsäger sig den rådande samhällsordningen – en trygg, fast mark under fötterna på det stormande havet.

Före postmodernismen genomlevde vi modernismen, med dess överideologi av antitraditionalism och konformism. Detta var mer än någonting annat socialdemokratins tidevarv, och de har därför särskilt i Sverige varit oerhört framgångsrika med att driva igenom sin egna, nya uppfattning om vad rätt och rättvisa är. För dem handlar det om jämn fördelning och jämlikhet (därför att jämn fördelning är jämlikhet, och jämlikhet är rättvisa – enligt deras resonemang). Men på vilket vis är det mera rättvist att de som har och kan ska berövas det de skapar, för att de som inte har eller kan ska ha det lika bra? I det följande vill jag ge perspektiv på konservatismens inställning till rätt och rättvisa, i kontrast till både socialismens och liberalismens syn.

Vad är ”rätt” enligt konservatismen?

”Rätt” (här genomgående avsett i dess sociala bemärkelse) betyder att någonting är i sin behöriga ordning, det är som sig bör, det är riktigt och korrekt. Vad som är rätt ur konservativ synpunkt, är inte rätt därför att en majoritet gillar det vid en viss tidpunkt (jfr socialismen), eller för att det är möjligt vid en viss tidpunkt (jfr liberalismen). Den konservativa uppfattningen om rätt och fel bygger å ena sidan på vad som är moraliskt riktigt, vad som är hänsynsfullt mot våra medmänniskor. Å andra sidan bygger det på hävden, på etablerade seder och bruk. Det som är rätt följer av vad som visat sig vara mer värdigt utifrån generationernas erfarenhet, med undantag för när det faktiskt är mera respektfullt att förfara på ett annorlunda sätt.

För konservatismen är det personliga ansvaret alltid fundamentalt, och det kanske allra tydligast i synen på vad som är rätt och fel. Den konservative ställer krav på sig själv i första hand, innan man begär eller önskar någonting av någon annan. Endast så kan det som är rätt också bli rätt i en vidare bemärkelse än att ”någon annan har bestämt att det ska vara så”. Det hänsynsfulla, långsiktiga, hållbara och uppbyggande är alltid mer rätt ur konservativ synpunkt – än det hänsynslösa, kortsiktiga, övergående och nedbrytande.

Konservatismens begrepp om ”rätt och fel” sammanfaller i stor utsträckning med kristendomens Gyllene Regel ”var mot andra så som du vill att andra ska vara mot dig”. Immanuel Kant (1724-1804) har utvecklat en hel lära om rätt och fel kring detta, och talar om det ”kategoriska imperativet” att man ska handla endast så som man vill att alla andra ska göra, och det ”praktiska imperativet” att man ska handla så att man alltid behandlar mänskligheten och människor som ett ändamål i sig och inte bara som ett medel. Enligt Kant är rättsligt tvång rätt om det förhindrar handlingar som inte är förenliga med andras frihet (jfr den konservativa parollen ”frihet under ansvar”).

En i sammanhanget särskilt relevant synpunkt, är huruvida det är moraliskt berättigat – ”rätt – att angripa någon för att denne har en annan moraluppfattning – grundsyn ifråga om rätt och fel – än en själv. Frågeställningens lösning börjar med nödvändighet i om den avvikande moraluppfattningen är: berättigad. Som jag ser det finns det två berättiganden: 1) det gudomliga berättigandet och 2) det mer hänsynsfulla beteendets företräde. I det första fallet landar man gärna i en teocentrisk åskådning, att ens egen gud är den ende riktige Guden och på den grunden anser man sig ha rätt att avfärda någon annans moraluppfattning som ”fel”. Men kristendomens Gyllene Regel (tillika Kants kategoriska imperativ) om att vara mot andra så som man vill att de ska vara mot en själv, landar i alternativ nr 2. Istället för att pådyvla någon annan sin egen gud är det mer hänsynsfullt att nöja sig med att alla troende människor ser ett gudomligt berättigande i sina handlingar. Samtidigt måste människor som inte ser ett sådant berättigande motivera sig tydligt med att ha en förhållandevis mer hänsynsfull ståndpunkt – eller helt enkelt acceptera att deras uppfattning är mindervärdig, samt att det är rätt i sig att den mer moraliskt högtstående ståndpunkten i sammanhanget har komplett företräde. Eftersom konservatismen till sin natur vill motverka ytterlighetstendenser, och fundamentalism är en sådan ytterlighet/extremism, så är det min fasta övertygelse att det är mer konservativt att visa respekt (utan att förringa sig själv!), än att begära att andra vars moral baseras på en annan religion ska anta den kristna tron. Det goda föredömet är i sig någonting som kännetecknar och särskiljer kristendomen från andra religioner. Däremot är alltså den kristna moralen rättesnöret i vår egen europeiska civilisation.

Man skulle kunna förklara detta som så att det finns ett högre, gudomligt, Rätt som har att göra med civiliserat beteende – men att människor i sin ofullkomlighet tolkar detta på delvis olika sätt beroende på kulturella förutsättningar i det sammanhang där de befinner sig. Vi är själva ”bäst” eftersom alla andra har förstått sämre än vi det som är viktigt just för oss – så tänker alla, och det ska man inte förringa betydelsen av. Lika viktigt är det att förhålla sig till detta faktum (jfr Kants lära om tingen-i-sig, att saker och ting har ett eget sätt att vara på som inte nödvändigtvis stämmer överens med hur vi uppfattar dem). Den konservative inser att en person eller ett folk inte ensam(t) kan förstå allt vad som är rätt och orätt för alla – och försöker därför vara respektfull i mötet med andra människor, samtidigt som han/hon själv försöker vara ett gott föredöme.

Normer och normativitet är någonting nödvändigt för att det rätta och rättvisa ska kunna upplevas som rätt och rättvisa av och för alla. Givetvis bör i slutändan lagen stadfästa vad som är rätt och fel, och lagen ska följas. Men lagen behöver i sin tur utvecklas organiskt genom folkets samlade erfarenhet över generationerna. Det värsta som kan hända är att lagen kidnappas för politiska ändamål, att lagstiftningen används som ett verktyg (social ingenjörskonst) för radikala förändringar av människors vardag och diverse sociala experiment, snarare än att spegla den allmänna och etablerade uppfattningen om rätt och fel som vuxit fram över tid. I så fall är det inte demokrati, det är majoritetens diktatur.

Det konservativa rättvisebegreppet

Rättvisa är när sakernas tillstånd är i enlighet med det rätta. I centrum för det konservativa rättvisebegreppet står som sagt det personliga ansvaret, och bygger på ett slags proportionalitetsprincip om att vara eller göra sig förtjänt eller oförtjänt (jfr Aristoteles). Rättvisa i social bemärkelse handlar om likhet inför lagen, och att följa lagens påbud är att handla rättvist. Nåd är i detta avseende motsatsen till rättvisa, nåden upphäver vad som är principiellt fel för att medge detta i det enskilda fallet. Det hindrar förstås inte att nåden kan vara moraliskt riktig i enskilda fall, i enlighet med det kategoriska eller praktiska imperativet enligt Kant (eller en kristen, eller annan religiös grundsyn).

Rättvisa i ekonomisk bemärkelse handlar om fördelning av tillgångar. Ur konservativ synpunkt är det självklart att lön ska bygga på ansvar – förmåga att ta ansvar, för sig själv och för andra. I och med konservatismens värnande om den privata äganderätten är arv lika självklart som ekonomisk ojämlikhet är naturlig och inte alls ett problem i sig. Problem kan dock uppstå om de som har mycket agerar omoraliskt. I kraft av sin makt har de inte bara förmåga att sätta gott eller dåligt föredöme, deras eventuella oförmåga att agera ansvarsfullt kan också få direkta negativa konsekvenser för dem som har mindre och/eller är i beroendeställning till dem som har mer. Här kommer alltså ytterligare en dimension in ifråga om det personliga ansvaret: noblesse oblige, ställning förpliktigar, den som har mycket bör också ta ett stort ansvar. Jfr den paternalistiska ordningen som i modern tappning går igen i relationen mellan arbetsgivare och arbetstagare, där den som anställer även bör ha ett ansvar för den anställdes väl och ve. Edmund Burke skriver: ”Särskilt när en människa sätts över andra bör hon, eftersom den bättre naturen alltid bör råda, så långt möjligt söka fullkomna sig.”

Det är ur konservativ synpunkt helt rättvist att den dygdige personen åtnjuter större respekt och frihet inom samhällets ram. Liksom att en förorättad person, t.ex. ett brottsoffer, får både upprättelse och kompensation som är kopplad till vad denna har upplevt eller ”förtjänat” på ett djupare plan och som inte bara ligger i nivå med vad andra människor har. Så djupt är även det personliga ansvarets betydelse för rättvisan, att en medborgare som begår personbrott mot en annan medborgare enligt konservativt synsätt därmed också har begått övergrepp på själva rättvisan och kränkt civilsamhällets goda ordning. Därför har förhållandevis hårda straff för personbrott alltid varit en konservativ ståndpunkt.

Jakob E:son Söderbaum

40 Responses to “En konservativ syn på rätt och rättvisa”


  1. 1 Michaël Lehman juni 13, 2009 kl. 14:33

    »Den sekulära idébildningen»? Varföre icke använda det vedertagna begreppet ‘filosofi’? Och för övrigt är de filosofiska strömningarna under romantiken för disparata för att ensidigt kunna avfärdas som ett av ursprungen till till dagens relativism. Romantiken har haft en stor betydelse för konservatismens idéutveckling och självaste Edmund Burke var ju en av Englands romantiska idébärare. Romantiken uppstod ju trots allt som en reaktion mot Upplysningens förnuftstro, materialism, och mekaniska världsbild. Nationalencyklopedin skriver bland annat följande om romantiken.

    Den romantiska filosofin hade sina rötter i Tyskland. Schelling kom att betraktas som romantikens filosof framför andra. I synnerhet hans läror om den besjälade naturen och om konstens och poesins profetiska makt fick ett oerhört inflytande långt utanför Tysklands gränser. Betydelse för den romantiska strömningen i bred mening fick även religionsfilosofin hos Schleiermacher, med dess nya värdering av religionen som kulturfaktor, samt den mystiska natur- och samhällsfilosofin hos Franz von Baader (1765–1841). Inom samhällsfilosofin blev det framför allt konservativa eller reaktionära tankegångar som utvecklades av tyskspråkiga romantiker som Adam Heinrich Müller, J.J. von Görres och Friedrich Schlegel.

    I Storbritannien var skalden och skriftställaren Coleridge den romantiska filosofins främste företrädare och popularisator. Hans till stor del av Schelling inspirerade natur- och religionsfilosofi kom att få avgörande betydelse för 1800-talets brittiska idéklimat.

    I Frankrike kom den romantiska filosofin att introduceras av författare som Chateaubriand och Madame de Staël. Stor betydelse hade samhällstänkandet hos konservativa, romersk-katolskt inspirerade författare som Joseph de Maistre och Louis de Bonald.

    I Sverige fick den romantiska filosofin inflytelserika företrädare som Nils Fredrik Biberg, Samuel Grubbe, Geijer och Atterbom. I det östeuropeiska området och i Ryssland kom den romantiska filosofin att spela en utomordentlig roll, inte minst genom den inspiration den gav nationalistiska strömningar inom politik, litteratur och konst.

    Så långt en första kritisk kommentar. Möjligen återkommer jag med fler, när jag har läst igenom artikeln mer noggrant.

  2. 2 Andreas L juni 13, 2009 kl. 15:11

    En konservativ syn på rätt och rättvisa – Söderbaum: ”Därför har förhållandevis hårda straff för personbrott alltid varit en konservativ ståndpunkt.”

    Vad betyder detta egentligen? Vad är ett hårt straff?

    Jag har på senare tid studerat ett land med låg brottslighet, Japan. I Japan så är det inte personen som får bära hela straffet utan även hans familj får ta en del av straffet i den form att de underättas och måste betala en symbolisk summa.

    åste det vara just ett fängelse straff vi talar om?
    Skam kan väl vara ett lika hårt straff som att sitta inne länge.

    Utöver denna lilla petitess så håller jag med fullt ut.

  3. 3 Söderbaum juni 13, 2009 kl. 16:39

    Andreas L: Ett ”förhållandevis hårt” straff är ett straff som är hårdare än straffet för andra brott. Ett ”hårdare” straff är ett mera kännbart straff än ett ”mildare” straff.

    Det är inte nödvändigtvis fängelsestraff vi talar om. Men med skadestånd på några tiotusentals kronor för att invalidisera någon för livet så behövs även hårdare skadeståndsstraff.

    När det gäller skam tycker jag att av viss betydelse i sammanhanget är att de allra flesta tycks neka i rättssalen alldeles oavsett att de är skyldiga. D.v.s. de få som verkligen hamnar i rättssalen efter att ha begått ett brott har ingen skam i kroppen. Skam har trots allt kanske bara hederliga människor, och i Sverige är heder ett fult begrepp medan det i Japan är av oerhört stor betydelse för den enskildes vardag.

    Även jag tycker att Japan i mångt och mycket är ett föredöme, få samhällen betonar familjens heder och det personliga ansvaret så mycket och grunden för landets ekonomi är fortfarande idag familjeföretag.

  4. 4 Andreas L juni 13, 2009 kl. 20:23

    Ah, det var ett väldigt informativt svar och ger ett bra förtydligande över vad som menas. Man tackar.

  5. 5 S. O. Pettersson juni 13, 2009 kl. 23:10

    Lehman: ”Och för övrigt är de filosofiska strömningarna under romantiken för disparata för att ensidigt kunna avfärdas som ett av ursprungen till dagens relativism”

    Jag har inte läst hela Söderbaums artikel, men kan inte annat än hålla med i denna slutsats. Jag skulle tvärtom säga, att romantiken var allt annat än relativistisk – utmärkande för romantiken är hur den anknöt till föreställningar om eviga ideal.

    Man bör undvika att schablonisera, och romantiken är ett mångbottnat fenomen, som innehåller flera, delvis oförenliga, idéströmningar. Om man ändå skall säga något om dess filosofiska idéinnehåll, så bör man inte avfärda det som till sin natur radikalt; det är ett ytligt, för att använda en helt anakronistisk term, strukturkonservativt sätt att resonera.

    Svante Nordin, som har upphovsmannen till citerade NE-artikel, tycker jag lyfter fram flera flera intressanta, och i sammanhanget beaktansvärda, namn. Joseph de Maistre och Louis de Bonald är självklara konservativa hjältar, som kom att förkroppsliga det hopp som tändes under restaurationen. Chateaubriand nämner han också, men som ett exempel på tidig romantik, snarare än som kristen tänkare och monarkist; det kristna budskapet genomsyrar alla hans verk, även om man är dålig på att uppmärksamma det. Överlag kan man säga att den franska romantiken var till själva sitt väsen en sund reaktion mot den s.k. upplysningen, vars yttersta konsekvens manifesterades i 1789.

    Även den engelska romantiken uppvisade sunda anti-modernistiska tendenser, förutom Coleridge kan man nämna Blake. Den tyska romantiken fostrade också några goda konservativa namn, där Adam Müller särskilt kan framhållas som en inspiratör för de traditionellt hållna preussiska junkrar som kämpade mot Hardenbergs reformpolitik.

    Den svenska romantiken var också ett mångbottnat fenomen. Atterbom, den kanske mest idémedvetne av alla romantiker, var liksom många andra inspirerade av Shelling; Schück har utnämt Schelling till den, vilken utövat det största inflytandet i Sveriges intellektuella liv. Visst kan man tycka att det ligger något konstlat över den schellingska filosofin, men ibland måste man kapitulera för dess kraft – undertecknad gör det när han läser följande rader (ur Atterboms Fågel blå):

    Och ej är dikten den egentliga
    naturen? ej materiens liv och mönster?
    Ej alla formers omedelbara urform?
    Har något kallt beräknande förstånd,
    en klokhet, lik den mänskliga, väl bildat
    den borg av ljus och natt, där skaparn bor
    de bloss, som tindra från dess höga tinnar?
    Tror du, att solens brand och hjärtats slag,
    och minnets suck och blommans morgondoft,
    och vårens lust och ungdomens förtjusning,
    på någon slutkonsts lagar grunda sig?
    Nej! ur en lågande inbillnings fullhet
    en kärlek, som ej fann sin like, födde,
    den härliga naturen, för att träffa
    ett föremål att älska och se.
    Giv mig mänsklighet, så skön som världen
    ett släkte, som det eviga förstår
    och sedan enligt det förstådda handlar:
    Ett folk, som ej begapar dumt och kallt
    vad hjälten vågar och den vise tänker,
    vad målarn ger en kropp med penselns trollstav,
    och sångens lyra sist odödligt gör!
    Med denna ätt vore jag strax försonad,
    jag flydde ej från människorna mer,
    ja, till och med från hovet ej, Cyprino!
    Men säg mig du, vad jag förmår beställa
    med dess varelser, som likna djur,
    för vilka jag är en gåta är, ett spöke;
    som, när jag talar, undra vad jag säger,
    och, när jag tiger, undra nästan mer!

  6. 6 S. O. Pettersson juni 13, 2009 kl. 23:13

    ”som har upphovsmannen till citerade NE-artikel”
    Vad skriver jag egentligen? ”Som är upphovsman till den citerade NE-artikeln” skall det stå.

  7. 7 David Högberg juni 14, 2009 kl. 7:26

    Jag håller inte alls med om att Gudomligt mandat är nödvändigt för det rätta. Oavsett om man tror att Gud ligger bakom världen eller inte så kan man stödja tanken på en naturrätt. Som jag uppfattar det är det just den naturrätten som du är ute efter. Att då begränsa den till att endast vara gällande om man har en religiös grund för den är felaktigt.

  8. 8 Söderbaum juni 14, 2009 kl. 9:37

    Lehman och Pettersson: Ja, romantiken har betytt väldigt mycket för konservatismens utveckling under 1800-talet. Man kan nog inte heller sticka under stol med att darwinismen haft visst inflytande. Jag avfärdar inte alla dessa strömningar (romantiken, marxismen, darwinismen, positivismen, totalitarismen, och den moderna vetenskapsteorin), jag sätter dem bara i ett sammanhang för att visa hur det totala urvattnandet av rätt och fel har gått till idéhistoriskt (exemplet är inte citerat från, men influerat av ett kapitel i kurslitteraturen från när jag läste Allmän rättslära). Det är genom dessa som den kristna naturrätten har förlorat mark, både i universitetslivet och i den konservativa idébildningen.

    Uppriktigt sagt vet jag inte varför jag inte satt Upplysningen först i ordningen, jag ska fundera närmare över det. Kanske också behöver förtydliga om naturrätten, se vidare nedan.

    Högberg: Det finns ju som bekant två slags naturrätt, en kristen (katolsk) och en liberal, vilka leder till ganska motsatta slutsatser och ståndpunkter. Det var framför allt därför jag valde den kategorisering jag gjorde. Ett sådant resonemang hade förtagit den röda tråden i denna relativt korta framställning. Men jag ska ändå fundera närmare över saken, eftersom jag alltså avgränsat bort naturrätten ur sammanhanget endast av framställningstekniska skäl – naturrätten är givetvis central i den konservativa diskussionen om rätt och rättvisa. För tydlighets skull bör det nog finnas med, ändå.

  9. 9 Michaël Lehman juni 14, 2009 kl. 10:40

    Jag avfärdar inte alla dessa strömningar (romantiken, marxismen, darwinismen, positivismen, totalitarismen, och den moderna vetenskapsteorin), jag sätter dem bara i ett sammanhang för att visa hur det totala urvattnandet av rätt och fel har gått till idéhistoriskt (exemplet är inte citerat från, men influerat av ett kapitel i kurslitteraturen från när jag läste Allmän rättslära). Det är genom dessa som den kristna naturrätten har förlorat mark, både i universitetslivet och i den konservativa idébildningen.

    Denna artikel är publicerad i en artikelserie, som redaktionen har valt att kalla »På djupet». Trots detta är den betydligt kortare än en B-uppsats och de problematiserande ansatserna saknas helt (förutom författarens egen tes). Här förekommer inga operationalisationer av de termer och begrepp, som författaren använder som verktyg och analysredskap, men däremot svepande generaliseringar. Det är problematiskt.

    Vad menas, när man påstår, att »den sekulära idébildningen utigenom romantiken […] har landat i ett totalt urvattnande av innebörden av ”rätt” och ”fel”»? Som oven har påpekats, är den romantiska epokens filosofi icke någon helt enhetlig idéströmning. Där samsas en övertro på förnuftet allena (och här har vi nog det antydda ursprunget till marxism m.m.) med en känslans irrationalism. Förnuft och känsla — där här vi spännvidden i romantikens filosofi men också spännvidden i människans väsen. Bland romantiska tänkare och filosofer finner vi så skilda namn som Jean-Jacques Rosseau, Friedrich Hegel (Se där! Ännu en inspiratör till Marx, men också till din egen historiesyn som jag har förstått den, Söderbaum!), Edmund Burke, Alexis de Tocqueville, och Leopold von Ranke.

    Vad i romantiken leder till urvattningen av rätt och fel? I Frankrike, som med nöd och näppe hade genomlevat 1789, kom för romantikerna försvaret av Gud att bliva en särskilt viktig. De smärtsamma minnena av revolutionen var i högsta grad levande, och hos den då levande generationens filosofer kom en katolsk konservatism att spira. Joseph de Maistre har redan nämnts.

    Möjligen skulle historismen, som förespråkar en kontextberoende historiesyn och i viss mån förnekar den historiska utvecklingens beroende av tidlösa normer, kunna sägas vara just en sådan anledning. Intressant nog brukar Burke hänföras till denna skola. Motsvarande inriktning inom rättfilosofien kallas »den historiska skolan» och den avvisar uppfattningen, att rätten är universell och evig och hävdar i stället, att rätten, som icke kan filosoferas fram på rationella grunder, är skapad av traditionen och folket (återigen detta kontextberoende, men vi konservatister gillar ju hävden, inte sant?).

    Huru som helst är min poäng, att det vore värdefullt med flera operationalisationer, definitioner, problematisationer, och diskussioner (vilket också kommentarerna ovan om naturrätten visar). Eller helt enkelt en artikel — På djupet.

  10. 10 Söderbaum juni 14, 2009 kl. 12:00

    Lehman:

    T&F:s redaktion har aldrig någonstans eller i något sammanhang påstått att kategorin På djupet är avsedd att omfatta B-uppsatser, eller vara lika långa som B-uppsatser. Vi har aldrig heller hävdat att T&F är en tankesmedja, vilket skulle kunna motivera en sådan kommentar som din. Som det är nu ter den sig dock både märklig och omotiverad. Du är hjärtligt välkommen att låna idéer härifrån till B-uppsatser som du vill skriva, om du vill det. T&F är mer till för att egga våra läsares egen tankeverksamhet än för att tänka åt våra läsare.

    Min uppfattning om romantikens betydelse för utvecklingen av väldigt olika idéströmningar under 1800-talet poängterar du här mycket väl.

    I den mån jag finner det intressant att utveckla mina tankar ytterligare utifrån kommentarer i kommentarsfältet, så vet bloggens läsare sedan tidigare att jag i så fall gör det i ett huvudinlägg. Men eftersom vi alla här skriver helt och hållet idéellt och som ett fritidsintresse, så måste vi ju i första hand följa våra egna intressen. Det är en annan sak när jag skriver åt Expressen eller Axess, då skriver jag vad de vill ha eftersom jag får betalt.

  11. 11 Michaël Lehman juni 14, 2009 kl. 12:12

    T&F:s redaktion har aldrig någonstans eller i något sammanhang påstått att kategorin På djupet är avsedd att omfatta B-uppsatser, eller vara lika långa som B-uppsatser. Vi har aldrig heller hävdat att T&F är en tankesmedja, vilket skulle kunna motivera en sådan kommentar som din. Som det är nu ter den sig dock både märklig och omotiverad. Du är hjärtligt välkommen att låna idéer härifrån till B-uppsatser som du vill skriva, om du vill det. T&F är mer till för att egga våra läsares egen tankeverksamhet än för att tänka åt våra läsare.

    Poäng med min kommentar av artikelns längd är så klart, att artikeln till sitt innehåll stämmer mycket illa överens med artikelseriens namn. Ämnet är intressant, men det är problematiskt, när man icke definierar sina begrepp. Då uppstår (som här) en debatt, som månne icke behövde uppstå, om man redan från början hade klargjort sina operationalisationer och mer tydligt avgränsat i detta falll vilka av romantikens filosofiska idéer, man menar. Och just anspråket På djupet tarvar litet mer av problematisation, diskussion, och — djup.

  12. 12 Söderbaum juni 14, 2009 kl. 12:31

    Lehman:

    Jag tror att de flesta (andra) läsare delar redaktionens uppfattning om att artiklar som den här är mera djuplodande än T&F:s vanliga dagspolitiska kommentarer.

  13. 13 Michaël Lehman juni 14, 2009 kl. 13:03

    I en relativ värld är allting möjligt, men jag trodde inte, att du är relativist, Söderbaum. Se där! En kopp med punsch, och så är vi alla plötsligt postmodernister.😉

    Jag har alltså icke bedömt artikeln i förhållande till andra artiklar på ToF, utan i förhållande till mer konstanta kriteria för en djuplodande och analytisk artikel.

  14. 14 Michaël Lehman juni 14, 2009 kl. 14:43

    Efter denna diskussion om romantiken och dess implikationer för konservatismen å ena sidan och värderelativismen å den andra, kan det var lämpligt att gå vidare i artikeln.

    Artikeln avhandlar därefter begreppet ‘rätt’ (i begreppets sociala konnotation). Här ser vi faktiskt en begreppsdefinition, som giver mig anledning att modifiera min tidigare tämligen skarpa formulering om total avsaknad av operationalisationer. Jag ställer mig däremot tvekande till några formuleringar i fjärde stycket i avhandlingen om rätten. Där står följande.

    Istället för att pådyvla någon annan sin egen gud är det mer hänsynsfullt att nöja sig med att alla troende människor ser ett gudomligt berättigande i sina handlingar.

    Är detta verkligen rimligt? Talibaner och andra islamister ser ett gudomligt berättigande i sina handlingar. Betyder detta verkligen, att deras handlingar är rätt?. En sådan ståndpunkt synes ju strida emot den strax därinnan anförda ståndpunkten, att kristendomens gyllene regel (och därmed Kants kategoriska imperativ) är ett etiskt axiom. Nu skulle man för all del kunna hävda, att talibaner och andra extremister bryter mot den andra ovan anförda principen, nämligen det hänsynsfulla beteendets företräde. Men frågan är, vem eller vilka talibaner och andra islamister ser sig förpliktigade gent emot. För dem är Gud, den Allra Högste, den, gent emot vem man skall visa sin hänsyn. Hans vilja står över alla människor. I den meningen har de ju handlat rätt jämlikt båda principerna (såvitt de har tolkat och förstått både principerna, Koranen, och andra heliga texter och utläggningar) och gent emot Gud (och därmed berättigat sina handlingar gudomligt). Skall vi då visa dem respekt (utan att de i någon som helst rimlig mening har förtjänat den — respekt är ingenting, som man kan kräva som vissa muslimer görer, utan något, som man förtjänar; det, som dessa muslimer talar om, är egentligen underkastelse)? Och leder icke detta till en viss värderelativism? Det kan icke räcka därmed, att jag själv definierar mig som troende och därtill hävdar, att mina handlingar äger gudomligt berättigande. Om denna invändning skriver författaren följande.

    Den konservative inser att en person eller ett folk inte ensam(t) kan förstå allt vad som är rätt och orätt för alla – och försöker därför vara respektfull i mötet med andra människor, samtidigt som han/hon själv försöker vara ett gott föredöme.

    Men räcker det verkligen alltid att vara ett gott föredöme? Måste man icke åtminstone stundom protestera och säga ifrån? »Nej, Usama! Gud tycker inte att det är OK, att man med berått mod kraschar flygplan in i hus! Det är orätt!»

  15. 15 Populisten juni 14, 2009 kl. 14:49

    Mycket av de problem som uppstår runt begrepp som frihet, trygghet och rättvisa i det moderna samhället kommer sig av att de modernistiska ideologoierna söker objektivisera begreppen. Men frihet, trygghet och rättvisa är ytterst känslor och därför är det meningslöst att sikta på t.ex maximal objektiv rättvisa. Det enda som räknas är ändå om folk upplever sig rättvist behandlade eller inte.

    När man insett detta kommer man naturligt att landa i radikalt annorlunda uppfattningar om rättvisa än vad som är vedertaget idag. Om folk ska KÄNNA sig rättvist behandlade är det svårt att se att någon annan princip än straff och belöning efter förtjänst ska kunna erhålla acceptans.

  16. 16 Michaël Lehman juni 14, 2009 kl. 14:58

    Mycket av de problem som uppstår runt begrepp som frihet, trygghet och rättvisa i det moderna samhället kommer sig av att de modernistiska ideologoierna söker objektivisera begreppen. Men frihet, trygghet och rättvisa är ytterst känslor och därför är det meningslöst att sikta på t.ex maximal objektiv rättvisa. Det enda som räknas är ändå om folk upplever sig rättvist behandlade eller inte.

    Jag hävdar motsatsen. Problemet är den relativism, som de modernistiska och postmodernistiska ideologierna står för. Och om man hävdar, att frihet, trygghet, och rättvisa är känslor, förlorar diskussionerna om dessa begrepp all mening. Ty hur skall man på något som helst fruktbart sätt kunna diskutera ett begrepp med sex milliarder möjliga operationalisationer?

  17. 17 Populisten juni 14, 2009 kl. 15:55

    Objektivism i dessa frågor leder omedelbart till just relativism. Vad är objektiv rättvisa? Objektiv frihet? Största möjliga valfrihet kanske? Det är så världen drivs idag och där sitter vi nu och kan välja både telefonbolag, elleverantör och pensionsförvaltning samtidigt som befolkningen känner sig ofriare. Objektivitet är en chimär i frågor som dessa och endast en metod att legitimera sin egen subjektiva uppfattning genom att klä den i objektiva ord.

    Eller detta med trygghet. Vi lever garanterat i den fysiskt sett säkraste tillvaro som människan någonsin levt i. Ändå ökar den upplevda otryggheten. Det kan vara så att lindansaren känner sig tryggare än personen i en madrasserad cell. Så kan känslor fungera.

    Jag HÄVDAR inte att frihet, trygghet och rättvisa är känslor. Det ÄR så. Det är ett axiom.

  18. 18 Michaël Lehman juni 14, 2009 kl. 16:09

    På vilken grund påstår du, att befolkningen känner sig ofriare? Och om så är fallet, vilka är orsakerna till detta? Det kan ju vara en falsk ofrihetskänsla, id est en ofrihetskänsla orsakad av ovanan att taga ansvar. Människor i socialistiska länder — och dit räknar jag Sverige — förmenas ju detta. Det är inte så konstigt, att införandet av marknadsekonomi i Östeuropa har gått litet olika. I sjuttio år var människorna förbjudna att tänka själva. Det gjorde staten åt dem. Och helt plötsligt vändes detta över ända och de lämnades åt sitt eget öde. De tvangs taga ansvar för sina egna liv. Det är klart, att det upplevdes som en chockartad otrygghet, när Farbror Staten plötsligt släppte stora delar av sitt grepp. Men även dessa människor kommer så småningom att mogna och växa i sig själva.

  19. 19 Populisten juni 14, 2009 kl. 16:39

    Du är klart smittad av den liberala bacillen. Ta detta med pensionsavsättningarna. Vi förväntas idag placera en del av dessa själva. Nu är det så att om jag vore en skicklig penningplacerare så skulle jag inte varje morgon gå till ett arbete som löneslav utan leva av att placera mina pengar. Av detta kan man dra slutsatsen att det är ooptimalt att just jag ägnar mig åt penningplacering. Särskilt illa är det att jag anförtros ansvaret att placera något så viktigt som de pengar som ska försörja mig på min ålderdom. Detta vet jag och det vet de flesta människor om sig själva och därav uppkommer en väldigt stess och ofrihetskänsla då de tvingas att göra saker de vet att de inte behärskar. Då de tvingas att ta beslut som de inte kan överblicka baserade på för dålig information. Värst av allt är att man inte ens kan klaga eferåt. Det är ditt eget fel, du hade ”friheten” att välja.

    Man kan bara ta ansvar och känna sig tillfreds med det om man behärskar det man ska ta ansvar för.

    Eller ta skolan. Eleverna lämnas ansvaret att välja alltmer vad de ska lära sig. Och sedan då kunskaperna visar sig otillräckliga är det kanske deras eget fel som nyttjade sin frihet så illa?

    En tämligen vedertagen teori om varför den moderna människan konkurerade ut Neanderthalarna är att de senare var generalister där alla kunde allt medan vi moderna människor organiserade oss så att vi specialiserade oss på olika saker och därigenom skapade effektivare samhällen. Det liberala, ”fria”, samhället har som grundprincip att alla ska välja av alla saker för att sålla fram det bästa. Denna mekanism kan endast fungera om alla kan allt. Den liberala friheten gör oss sålunda till Neanderthalare.

  20. 20 Staffan Andersson juni 14, 2009 kl. 22:14

    Jakob, jag måste nog hålla med om Michaël Lehman om att ”På djupet inte riktigt motsvarar innehållet. Det finns alltför många problem hela vägen igenom i artikeln. Det är så mycket jag reagerar mot att jag omöjligen kan läsa igenom den i ett svep. Jag skulle förstås kunna försöka att vara konstruktiv och då ser jag att du kastar ut en del teser, men de vävs alltför mycket in i problematiska resonemang som jag stör mig på. Du kunde hellre ha valt att skriva ”Fem teser för en konservativ syn på rättvisa” eller dylikt.

    Jag begränsar mina invändningar till några saker:

    • Du använder rätt och rättvisa synonymt. Likväl har väl rättvisa en bredare betydelse.

    • Du sätter upp flera motsatser som inte behöver vara varandra uteslutande och som inte gäller samma sak (T.ex. liberalism/frihet kontra konservatism/hävd)

    • Du ger väldigt svepande beskrivningar av andra fenomen (Du förutsätter t.ex. att postmodernismen innebär att alla måste anse att allting är relativt – i vilket uppslagsverk eller filosofisk handbok hittar du denna beskrivning?)

    • Du skriver ” media har genomgående en nihilistisk överideologi där allt ska tolereras utom det normativa.”
    Vi förstår nog alla som är konservativa vad du menar men ska det vara ”på djupet” så får man konstatera att då är det ju ingen nihilistisk ideologi varför ”förment nihilistisk” hade varit bättre.

    • Man kan få intrycket att relativism och nihilism är samma sak. Nihilisten förnekar moralen, relativisten framhåller sammanhangets betydelse för moralen. Som du säkert vet finns en diskussion om inte konservatismen är relativistisk p.g.a. dess betoning av det historiska sammanhanget. Vissa konservativa menar att den är det. Hävden, som du talar ser ju inte likadan ut i Somalia och i England. En av konservatismens utmaningar är just hur det universella och det partikulära i moralen ska kunna samsas. Se här Claes Ryns diskussion i hans bok ”A Common Human Ground”.

    • Du skriver ” Den konservative ställer krav på sig själv i första hand, innan man begär eller önskar någonting av någon annan.”
    Blir inte detta trivialt såsom uttryck för konservativ åskådning? Är inte detta vanligt enkelt hyfs? Intressant blir det först om man säger att företrädare för andra ideologier, även om de på ett personligt plan lever enligt denna princip, ändock har ideologiska övertygelser vars konsekvenser går emot denna princip (vilket man skulle kunna hävda för både liberala och socialister del).

    • Du skriver ”För konservatismen är det personliga ansvaret alltid fundamentalt, och det kanske allra tydligast i synen på vad som är rätt och fel.”
    Att man har ett personligt ansvar är väl förutsättningen för att ha en moral överhuvudtaget, vare sig man är konservativ eller något annat. Intressant blir det först om man t.ex. hävdar att välfärds- och högskattesamhället inte uppmuntrar till ett sådant personligt ansvarstagande men då rör det ju inte den konservativa synen på etiken som sådan vilket rubriken förutskickade..

    • Du skriver ” Det hänsynsfulla, långsiktiga, hållbara och uppbyggande är alltid mer rätt ur konservativ synpunkt – än det hänsynslösa, kortsiktiga, övergående och nedbrytande.” Återigen, vad är specifikt konservativt med detta? Skulle det inte lika gärna kunna var hämtat från mp:s eller nästan vilket partiprogram som helst?

    • Det du beskriver som Kants kategoriska imperativ är din egen omskrivning som bygger på din egen tolkning. Jag har ingen uppslagsbok inom räckhåll men enligt Wikipedian lyder den ” Handla endast efter den maxim genom vilken du tillika kan vilja att den blir en allmän lag.” Det är inte självklart att detta borde vara en konservativ utgångspunkt eller en utgångspunkt överhuvudtaget. Ett klassiskt problem i kristen etik är: Är bergspredikans etik en allmän etik eller gäller den bara kristna? Kan ”man” (samhället/Gud?) kräva uppoffrande kärlek av alla eller bara av vissa? Enligt Kants maxim kan ingen egentligen ”bjuda över i kärlek” för att anspela på Paulus (Rom 12). Någon måste överträffa mest i en relation. En lag ställer lika krav på människor men (den kristna) moralens krav är inte ”jämlika”. Jag vet inte vilken plats kärleken har i Kants etik men kärleken (enligt kristendomen) är till sitt väsen överbjudande. Ur såväl kristen som konservativ synpunkt är jag missnöjd med Kant. Någon speciell konservativ teori om etiken finns knappast – den är väl snarast skeptisk till detta. Därav beroendet av den historiska erfarenheten av vad som visat sig hållbart.

    • Det du kallar det praktiska imperativet är Jacques Thiroux’s beteckning på vad som för Kant är en annan formulering av det kategoriska imperativet.

  21. 21 Söderbaum juni 15, 2009 kl. 0:05

    Lehman:

    ”I en relativ värld är allting möjligt, men jag trodde inte, att du är relativist, Söderbaum. Se där! En kopp med punsch, och så är vi alla plötsligt postmodernister. ;-)”

    Jag är nog en väldigt utpräglad postmodern person, jag har alltid gått min egen väg utan att bry mig speciellt mycket om vad andra tycker. Min tro på det okonventionella är stark och orubblig. Och jag vill förstå själv, inte bara ta till mig. Mitt favorittalesätt, som jag ofta reciterar, är ju också ”beroende på var man står ser man olika saker”.

    ”Jag har alltså icke bedömt artikeln i förhållande till andra artiklar på ToF, utan i förhållande till mer konstanta kriteria för en djuplodande och analytisk artikel.”

    Visst, men kategorin På djupet är namngiven med utgångspunkt i att det är djupare artiklar än vad som är det vardagliga på T&F.

    ”Är detta verkligen rimligt? Talibaner och andra islamister ser ett gudomligt berättigande i sina handlingar. Betyder detta verkligen, att deras handlingar är rätt?”

    Om det är ett respektfullt och värdigt beteende i den muslimska kontexten, så javisst. Men utan några närmare kunskaper egentligen om islam så uppfattar jag ändå talibanerna som ganska intoleranta och hänsynslösa typer både gentemot icke-muslimer och andra muslimer.

    ”Och leder icke detta till en viss värderelativism?”

    Bara mellan olika civilisationer, inte inom dem.

    ”Men räcker det verkligen alltid att vara ett gott föredöme? Måste man icke åtminstone stundom protestera och säga ifrån? »Nej, Usama! Gud tycker inte att det är OK, att man med berått mod kraschar flygplan in i hus! Det är orätt!»”

    Det var det där med att visa hänsyn. Hänsyn kräver förbud. Att jag är en varm anhängare av förbud behöver knappast förtydligas just för dig i den här artikeln, eller hur?😉 Det är snarare så att jag blir förvånad över att jag anar att du själv skulle vara för förbud?

    Andersson:

    ”Jakob, jag måste nog hålla med om Michaël Lehman om att ”På djupet inte riktigt motsvarar innehållet.”

    Det kan du väl göra, men B-uppsatser finns varken tid för att skrivas av skribenterna eller läsas av besökarna på en site som T&F.

    ”Du använder rätt och rättvisa synonymt. Likväl har väl rättvisa en bredare betydelse.”

    Du har inte läst artikeln särskilt noga, som det tycks. Under rubriken ”Vad är ‘rätt’ enligt konservatismen?” diskuterar jag rätt, och under rubriken ”Det konservativa rättvisebegreppet” diskuterar jag rättvisa utifrån definitioner som bygger på SAOB.

    ”Du sätter upp flera motsatser som inte behöver vara varandra uteslutande och som inte gäller samma sak (T.ex. liberalism/frihet kontra konservatism/hävd)”

    Den dikotomin och begreppsapparaten utgår jag ALLTID utifrån, så den behöver inte motiveras särskilt.

    ”Du ger väldigt svepande beskrivningar av andra fenomen (Du förutsätter t.ex. att postmodernismen innebär att alla måste anse att allting är relativt – i vilket uppslagsverk eller filosofisk handbok hittar du denna beskrivning?)”

    Nu har jag inte läst Wikipedia-artikeln tidigare, men när jag slår upp det där står bl.a.: Postmodernismen vände sig ifrån tanken på att det fanns fasta värden, absoluta sanningar och jagets existens och kritiserade därmed varje tanke på objektivitet. Istället är allt relationellt och kontextuellt; den postmoderna världsbilden är skeptisk.

    ”Som du säkert vet finns en diskussion om inte konservatismen är relativistisk p.g.a. dess betoning av det historiska sammanhanget. Vissa konservativa menar att den är det. Hävden, som du talar ser ju inte likadan ut i Somalia och i England. En av konservatismens utmaningar är just hur det universella och det partikulära i moralen ska kunna samsas. Se här Claes Ryns diskussion i hans bok ”A Common Human Ground”.”

    Ja, och min artikel är ett inlägg just i den diskussionen. Jag har tidigare kallat mig för ”postmodernistiskt värdekonservativ” eftersom jag betonat olika moral baserat på religion, men slutat med det eftersom det är både motsägelsefullt och felaktigt utifrån vad jag tror. (Att jag är en ganska postmodern person av mig, är en annan sak..)

    ”Du skriver ”Den konservative ställer krav på sig själv i första hand, innan man begär eller önskar någonting av någon annan.” Blir inte detta trivialt såsom uttryck för konservativ åskådning? Är inte detta vanligt enkelt hyfs? ”

    Jag tror att väldigt mycket av de konservativa värdena återfinns i det vi kallar ”hyfs”. Som bekant ställer radikalerna alltid krav på andra i första hand, det är aldrig fel på dem själva.

    ”Att man har ett personligt ansvar är väl förutsättningen för att ha en moral överhuvudtaget, vare sig man är konservativ eller något annat.”

    Ja, det är min uppfattning. Så har jag ju alltid också betonat hur central moralen är i konservatismen, vilket t.ex. Lehman alltid har stört sig på och polemiserat emot.

    ”Intressant blir det först om man”

    Du har en viktig poäng i att det alltid blir intressantare om man belyser med exempel på motsatsen. Människan behöver kontrast för att kunna förstå.

    ”Återigen, vad är specifikt konservativt med detta? Skulle det inte lika gärna kunna var hämtat från mp:s eller nästan vilket partiprogram som helst?”

    Jag tycker iofs att miljöaktivisterna tänker genomgående i konservativa termer. Men vårt nuvarande samhälle är hänsynslöst, kortsiktigt, trendcentrerat och nedbrytande av både moral och värden. D.v.s. tvärt emot ett konservativt samhälle där det hänsynsfulla, långsiktiga, hållbara och uppbyggande gäller. För att svara på din iofs mycket märkliga huvudfråga: det som är så väldigt konservativt med just detta, är att det är bevarande.

    ”Det du beskriver som Kants kategoriska imperativ är din egen omskrivning som bygger på din egen tolkning. Jag har ingen uppslagsbok inom räckhåll”

    Min återgivning utgår från ”Rättsfilosofi – samhälle och moral genom tiderna” av Joakim Nergelius (red), s. 75.

  22. 22 Michaël Lehman juni 15, 2009 kl. 0:12

    En kort kommentar innan läggdags. Resten får anstå till morgondagen.

    Så har jag ju alltid också betonat hur central moralen är i konservatismen, vilket t.ex. Lehman alltid har stört sig på och polemiserat emot.

    Nej! Jag är emot din inskränkta moralism, genom vilken du fördömer det naturliga som syndigt, och genom vilken du lägger dig i andras privatliv (men enligt både egen och andras utsago icke själv efterlever; det kallas hyckleri). Det är enligt min mening – omoraliskt! Detta har jag påpekat gång på gång, men det synes vara lönlöst…

  23. 23 Michaël Lehman juni 15, 2009 kl. 7:11

    Du är klart smittad av den liberala bacillen.

    Om du med den bergfasta övertygelsen, att jag vet bättre än staten, vad som är bra för mig menar den liberala bacillen, så är jag en mycketstolt bärare av bacillen.

    Ta detta med pensionsavsättningarna. Vi förväntas idag placera en del av dessa själva.

    Ja, men i ditt ansvar för ditt eget liv ingår också möjligheten att frivilligt överlåta vissa val åt andra. Du kan ju exempelvis välja att låta en professionell värdepappersförvaltare placera dina pensionsavsättningar. Men grundprincipen är, att du äger ansvaret för ditt liv.

  24. 24 Michaël Lehman juni 15, 2009 kl. 7:39

    Jag är nog en väldigt utpräglad postmodern person, jag har alltid gått min egen väg utan att bry mig speciellt mycket om vad andra tycker.

    Jag anar ytterligare en ideologisk konfliktlinie emellan oss. När jag hörer ordet ‘modern’, osäkrar jag min revolver. Du kan ju då tänka dig min reaktion, när jag hörer ordet postmodern… Men det är ju intressant, att du å ena sidan talar om respektfullt agerande gent emot omgivningen och å andra sidan alltid går din egen väg utan att bekymra dig speciellt mycket om vad andra tycker. Där kan jag ana en inre konflikt i ditt resonemang.

    Visst, men kategorin På djupet är namngiven med utgångspunkt i att det är djupare artiklar än vad som är det vardagliga på T&F.

    Att något går från ytligt till mindre ytligt betyder icke, att det är på djupet.

    Om det är ett respektfullt och värdigt beteende i den muslimska kontexten, så javisst.

    Så givet, det mord vore accepterat i en kultur (exempelvis på grund av gudomligt berättigande), vore mord berättigat? Intressant! Men trots detta tal om anpassning till kulturell kontext, fortsätter du dina moralistiska utfall mot andra människors privatliv, trots att det, förutom att det är människors privata angelägenheter, handlar om ett (numera) kulturellt och socialt accepterat agerande? Jag anar ytterligare en inre konflikt i ditt resonemang.

    Det var det där med att visa hänsyn. Hänsyn kräver förbud.

    Nej, hänsyn kräver god uppfostran och goda manér (och goda manér kräver samtidigt uppenbarligen ett visst mått av självinsikt…)! Hänsynen har aldrig sprungit ur statens gevärspipa!

    Att jag är en varm anhängare av förbud behöver knappast förtydligas just för dig i den här artikeln, eller hur?😉

    Jag vill, att du här och nu förklarar för mig, varföre du vet bättre än jag, huru jag skall leva mitt liv!

    Det är snarare så att jag blir förvånad över att jag anar att du själv skulle vara för förbud?

    Jag har ingenstans talat om förbud. Jag har bara talat om rätten (eller den moraliska plikten) att i förekommande fall påpeka andras dåliga ageranden.

    Det kan du väl göra, men B-uppsatser finns varken tid för att skrivas av skribenterna eller läsas av besökarna på en site som T&F.

    Haka inte upp dig på det där med B-uppsatsen. Just en B-uppsats är nödvändigtvis icke den optimala mallen, ty även en B-uppsats är ganska kort. Och just det var min poäng. Också en B-uppsats är för kort för att egentligen gå på djupet i något ämne, och här har vi en artikel, som publiceras i artikelserien På djupet, men artikeln är alltså kortare än en B-uppsats. Så emedan längre artiklar varken kan framställas eller kommer att läsas på ToF, vore ju lösningen, att ändra namnet på artikelserien. Den skulle ju kunna heta Litet djupare än vanligt

  25. 25 Michaël Lehman juni 15, 2009 kl. 7:40

    Äsch då!😦

  26. 26 Söderbaum juni 15, 2009 kl. 17:19

    Lehman:

    ”Att något går från ytligt till mindre ytligt betyder icke, att det är på djupet.”

    Det beror nog på vem läsaren är. De flesta orkar inte läsa en B-uppsats om det inte är ett obligatoriskt moment på ens egen högskoleutbildning.

    ”Så givet, det mord vore accepterat i en kultur (exempelvis på grund av gudomligt berättigande), vore mord berättigat?”

    Mord tangerar onekligen frågan om respekt mellan människor… men om man jämför med Japan där självmord är både accepterat och påbjudet i kulturen (om än motarbetat i de moderna lagarna), så anser jag det berättigat för Japaner i Japan.

    ”Men trots detta tal om anpassning till kulturell kontext, fortsätter du dina moralistiska utfall mot andra människors privatliv, trots att det, förutom att det är människors privata angelägenheter, handlar om ett (numera) kulturellt och socialt accepterat agerande?”

    Intet nytt under solen. Jag anser fortfarande att det bara finns en, absolut moral i varje civilisation. I Europa är det den kristna moralen. Eftersom jag är en varm anhängare av moral är det för mig inte bara en rättighet utan dessutom en skyldighet att tala om vikten av ett mera moraliskt leverne i det moraliska mörker som vi genomlever i dagens Sverige.

    ”Nej, hänsyn kräver god uppfostran och goda manér (och goda manér kräver samtidigt uppenbarligen ett visst mått av självinsikt…)!”

    Barn kan inte få ”god uppfostran” och ”goda manér” utan förbud. Så enkelt är det.

    ”Jag vill, att du här och nu förklarar för mig, varföre du vet bättre än jag, huru jag skall leva mitt liv!”

    Eftersom du använder ordet ”skall” och brukar tycka om att märka ord, så är ju det rent akademiska svaret att jag vet bättre än du hur du ”skall” leva ditt liv eftersom jag har läst juridik och det har inte du. Annars är det förstås ganska ointressant vad jag ”tycker” om ditt leverne, det intressanta är vad som är idealiskt ur samhällssynpunkt.

    ”Haka inte upp dig på det där med B-uppsatsen. Just en B-uppsats är nödvändigtvis icke den optimala mallen, ty även en B-uppsats är ganska kort. Och just det var min poäng. Också en B-uppsats är för kort för att egentligen gå på djupet i något ämne, och här har vi en artikel, som publiceras i artikelserien På djupet, men artikeln är alltså kortare än en B-uppsats.”

    Ja, i ljuset av detta är ju diskussionen uppenbarligen ganska meningslös. B-uppsatser är på 20-30 s, och därmed alldeles för långa för att kunna locka mer än en handfull läsare. Ur vetenskaplig synpunkt är de diskvalificerade och kan aldrig användas som källor.

    Det finns givetvis ingenting som säger att beteckningen ”På djupet” uppställer berättigade förväntningar om doktorsavhandlingsnivå på inlägg med den etiketten.

    Till syvende og sidst kan en artikel vara både intressant och läsvärd av helt andra skäl än att den strickt följer vetenskapliga normer, och fungera som en fördjupning i ett ämne som de flesta läsare annars inte kommer i kontakt med. Om en eller flera läsare får upp ögonen för ämnet och väljer att intressera sig ännu mer för det, så är det naturligtvis jättebra och glädjande! Det gäller även dig och Pettersson.

  27. 27 Michaël Lehman juni 15, 2009 kl. 17:50

    <blockquote<Eftersom jag är en varm anhängare av moral är det för mig inte bara en rättighet utan dessutom en skyldighet att tala om vikten av ett mera moraliskt leverne i det moraliska mörker som vi genomlever i dagens Sverige.

    Att lägga sig i och döma andras privatliv är icke moraliskt, det är omoraliskt. Och när man själv heller icke lever efter de moralkoder, med vilka man dömer andra, är det dubbelmoral och hyckleri.

    Barn kan inte få “god uppfostran” och “goda manér” utan förbud. Så enkelt är det.

    Nu talar vi icke om barn och föräldrars förbud, utan om vuxna, myndiga människor och statliga förbud.

    Eftersom du använder ordet “skall” och brukar tycka om att märka ord, så är ju det rent akademiska svaret att jag vet bättre än du hur du “skall” leva ditt liv eftersom jag har läst juridik och det har inte du. Annars är det förstås ganska ointressant vad jag “tycker” om ditt leverne, det intressanta är vad som är idealiskt ur samhällssynpunkt.

    Nej, det vet du icke, ty lagar är bara ramverk och rekommendationer. Ytterst är det ens eget samvete, som är avgörande för ens agerande. En lag skall icke följas till varje pris. Men du vet mycket väl, att du icke svarade på den fråga, som jag ställde (och du vet mycket väl, att dina moralistiska utfall icke handlar om förslag om rekommendationer till andra, utan om huru du anser dem skola leva sina liv.

  28. 28 Michaël Lehman juni 15, 2009 kl. 17:55

    Och en kommentar till.

    Annars är det förstås ganska ointressant vad jag “tycker” om ditt leverne, det intressanta är vad som är idealiskt ur samhällssynpunkt.

    Du har faktiskt ingen rätt alls att anse någonting alls i denna fråga och av den anledningen bliver dina synpunkter intressanta. Och vad som är »idealiskt ur samhällssynpunkt» avgörer så klart icke du.

  29. 29 Söderbaum juni 16, 2009 kl. 0:19

    Lehman:

    ”Nu talar vi icke om barn och föräldrars förbud, utan om vuxna, myndiga människor och statliga förbud.”

    Jag trodde du sade att med god uppfostran behövs inga förbud? Jag svarade att då har du inte förstått innebörden av god uppfostran.

    ”Nej, det vet du icke, ty lagar är bara ramverk och rekommendationer. Ytterst är det ens eget samvete, som är avgörande för ens agerande.”

    Här är det nog du som missar ett mycket väsentligt ”djup” i förståelsen. Lagen säger vad du ”ska” och ”inte ska” göra. Vad du sedan själv ”vill” göra är upp till ditt eget samvete. Vad jag för min del anser om enskilda och samhället i stort är hur det ”bör” vara. Det är tre helt olika saker. Har jag lärt mig.

    ”Du har faktiskt ingen rätt alls att anse någonting alls i denna fråga och av den anledningen bliver dina synpunkter intressanta.”

    Yttrandefrihet gäller, men bara så länge jag inte yttrar mig om sådant som berör någon annan. Är det så du menar? Eller vad menar du med ”rätt”? Det är ju faktiskt det som är själva sakfrågan här, vad som är ”rätt” i en vidare bemärkelse än att Du själv har bestämt det.

    ”Och vad som är »idealiskt ur samhällssynpunkt» avgörer så klart icke du.”

    Nej, jag avgör det inte. Men jag kan både filura och bilda opinion kring vad jag anser idealiskt för samhället precis så mycket jag vill, både utifrån vad jag själv tycker och vad jag läser. Och det är precis det jag gör.

  30. 30 Michaël Lehman juni 16, 2009 kl. 7:55

    Jag trodde du sade att med god uppfostran behövs inga förbud? Jag svarade att då har du inte förstått innebörden av god uppfostran.

    Om du icke har förstått diskussionen, rekommenderar jag dig att läsa den igen. För övrigt hävdar jag motsatsen: Det är du, som icke har förstått innebörden av en god uppfostran (i. e. hur en man av god uppfostran och goda manér agerar).

    Här är det nog du som missar ett mycket väsentligt “djup” i förståelsen. Lagen säger vad du “ska” och “inte ska” göra. Vad du sedan själv “vill” göra är upp till ditt eget samvete. Vad jag för min del anser om enskilda och samhället i stort är hur det “bör” vara. Det är tre helt olika saker. Har jag lärt mig.

    Du vet mycket väl, att min poäng med min kommentar är, att du alltid uttrycker dig i form av moralistiska lagar och dömer andra med dem.

    Yttrandefrihet gäller, men bara så länge jag inte yttrar mig om sådant som berör någon annan. Är det så du menar? Eller vad menar du med “rätt”? Det är ju faktiskt det som är själva sakfrågan här, vad som är “rätt” i en vidare bemärkelse än att Du själv har bestämt det.

    Så var det återigen detta med god uppfostran och goda manér. Jag citerar nedan mig själv från en av våra tidigare debatter (och det mest lästa blogginlägget på min blogg).

    Även om man i Sverige får och kan säga säga vad som helst om Profeten Muhammed, så måste man inte göra det. Och även om jag anser X vara både ful och korkad, så sade jag det icke nödvändigtvis till X. Det har att göra med vett och etikett, artighet och uppfostran, och hänsyn och respekt. Dessutom har herr S. icke med dessa saker att göra. Vad andra människor görer, med vem eller vilka, och när, var, och huru, angår honom icke (så länge ingen kränker hans rätt till liv, frihet, och egendom)!

    Så ja, du har inte i någon som helst bemärkelse någon rätt (varken legal eller moralisk) att på något sätt (varken praktiskt eller teoretiskt) lägga dig i andra människors privatliv.

    Nej, jag avgör det inte. Men jag kan både filura och bilda opinion kring vad jag anser idealiskt för samhället precis så mycket jag vill, både utifrån vad jag själv tycker och vad jag läser. Och det är precis det jag gör.

    Dessvärre lägger du dig också i andra människors privatliv många gånger (ehuru du verkar oförmögen att förstå det). Och med dina domar dömer du icke enbart dina vänner, utan också dig själv.

  31. 31 Patrik M juni 16, 2009 kl. 8:34

    Herrar Lehman och Söderbaum,

    Det är min uppfattning att er diskussion sedan en tid lämnat en diskussion av allmänt intresse kring den ursprungliga artikeln, och övergått till ett mera personligt samtal rörande era personliga meningsskiljaktigheter.

    Jag ber er därför att ta under övervägande om det inte vore bättre att ni fortsatte ert samtal via mail, eller varför inte över en kopp kaffe.

  32. 32 Michaël Lehman juni 16, 2009 kl. 9:33

    Bara en liten kommentar till.

    Här är det nog du som missar ett mycket väsentligt “djup” i förståelsen. Lagen säger vad du “ska” och “inte ska” göra. Vad du sedan själv “vill” göra är upp till ditt eget samvete. Vad jag för min del anser om enskilda och samhället i stort är hur det “bör” vara. Det är tre helt olika saker. Har jag lärt mig.

    Det där är juristens perspektiv, Söderbaum. Jag är emellertid icke rättspositivist. Jag utgår från mitt mänskliga perspektiv.

  33. 33 Staffan Andersson juni 17, 2009 kl. 22:06

    Ja, sen var det det där med postmodernismen och konservatismen. Edmund Burke föregrep mycket av den postmoderna kritiken (förnuftskritiken). Flera konservativa författare vill numera se konservatismen såsom postmodern. T.ex. i en studie av Russell Kirk: http://www.amazon.com/Postmodern-Imagination-Russell-Kirk/dp/0826217206#
    Fast då får man tillstå att man använder termen ”postmodern” ganska kreativt – det är de konservativa som är de verkligt postmoderna som lever upp till namnet. Den vedertagna postmodernismen tycks nämligen ofta vara senmodern eller hypermodern snarare än eftermodern.
    Googlar man på postmodernism och conservatism får man fram en del intressant.
    Se också Claes G. Ryns essä om Peter Viereck i nyutgåvan av dennes Conservatism revisited : the revolt against ideology (2005).

  34. 34 Michaël Lehman juni 18, 2009 kl. 10:38

    en sida på Institutionens för idé- och lärdomshistoria i Upsala domän har jag funnit följande diskussionsfrågor till kursen Modernism och postmodernism (som verkar vara en distansutbildning vid Högskolan på Gotland).

    Kategori B: Postmodernistiska positioner

    B1. En postmodernistisk etik? Mot slutet av Postmodernist Culture hävdar Steven Connor att postmodernismen inneburit en mindre revolution inom den västerländska etiken:

    Postmodern cultural analysis and cultural politics certainly mark an important, indeed, probably an epochal stage in the development of ethical awareness, in the recognition of the irreducible diversity of voices and interests. (s. 244)

    Andra har riktat kritik mot det postmoderna tänkandet på just denna punkt och gjort gällande att dess relativistiska hållning omöjliggör varje form av etiskt ställningstaganden. Till denna grupp hör konservativa företrädare, men även människorättskämpar, frihetsideologer och försvarare av upplysningsprojektet. Hur ställer du dig till Connors påstående? Existerar det en specifik postmodern etik och är denna i så fall att betrakta som ett nytillskott förhållande till den västerländska moralfilosofiska traditionen? Eller är detta det postmoderna tänkandets svaga punkt?

    Här lutar jag själv emot att instämma i den ovan refererade kritiken av postmodernismens relativism. (Vilket alltså, intressant nog, placerar mig på samma sida som försvarare av upplysningsprojektet, som jag tager avstånd ifrån. Men om man, likt a href=”https://traditionochfason.wordpress.com/2009/06/13/per-manssons-antiklimax/#comment-6273″>en annan debattör här på ToF, icke förmår att inse, att man kan ha samma uppfattning i en specifik sakfråga utan att för den sakens skull ha samma ideologiska hemvist och ha kommit fram till slutsatsen på samma väg, är det ju fritt fram för guilt by association här…)


  1. 1 Konservativ moralism är icke vägen till ett liv under eget ansvar « Kunskap * Bildning * Tradition Trackback vid juli 12, 2009 kl. 12:22
  2. 2 Har syndaren vaknat? « Kunskap * Bildning * Tradition Trackback vid oktober 8, 2009 kl. 10:36
  3. 3 VPS Trackback vid april 6, 2016 kl. 2:30
  4. 4 buy backlinks Trackback vid augusti 28, 2016 kl. 3:26
  5. 5 how to get backlinks Trackback vid september 13, 2016 kl. 8:38
  6. 6 PhenQ Weight Loss Trackback vid september 20, 2016 kl. 1:16

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s





Organisationer & information


Konservativt Forum samlar klassiskt konservativa runtom i Sverige till diskussion och arrangerar bl.a. en årlig konferens.



Emprons informationsportal Konservatism.se har utmärkta sammanfattningar och fördjupningsmaterial om konservatism på svenska.


Föreningen Heimdal i Uppsala är Sveriges största och äldsta politiska studentförening. Föreningen verkar sedan 1891 för en reformvänlig konservatism.



Sprid ordet... stöd Tradition & Fason på Facebook!

Antal besökare

  • 928,732 träffar
Bloggtoppen.se

Politik bloggar