Benjamin Disraeli och den sköra identiteten

Benjamin Disraeli (1804-1881)

PORTRÄTT | Vem kan tänka sig en svensk riksdagsledamot klädd i grön rock, lavendelblå byxor, kanariegul väst med guldkedjor i fickorna och med en svart sidenhalsduk runt halsen? En person vars tal mer utgörs av små excentriska enmansföreställningar och där budskapet guppar fram på en porlande flod av lustigheter, självförtjusta iakttagelser, och inströdda försmädligheter om motståndarna?

En sådan gestalt var tydligen vad de engelska väljarna önskade sig, eller i varje fall med viss förundran var beredda att acceptera, på 1840-talet. Mannen i fråga var naturligtvis Benjamin Disraeli, den unge dandyn och politiske uppstickaren. Disraeli var son till en excentrisk privatlärd vid namn Isaac d’Israeli som tillhörde en judisk venetiansk släkt, invandrad till England på 1700-talet. Disraeli själv var uppvuxen i londonstadsdelen Bloomsbury (innan den nått sitt rykte som hemvist för radikala bohemer) och valdes vid några å trettio år till medlem av parlamentet efter en rekordkort kampanj i valkretsen Maidstone. Unge Disraeli skulle med sin provokativa och kvicka stil komma att göra många häpna och en del rasande. Ändå kom han snart att vinna erkänsla för sin skicklighet som politisk taktiker och sammanjämkare. I dag betraktas han som en av Englands verkliga statsmän.

Omdömena om Disraeli beror nog mycket på hur bedömaren själv anser att en politiker bör vara. En del håller hårt på realpolitikern Disraeli, andra lika hetsigt på hans reformliberale och gudfruktige motståndare Gladstone. De båda antagonisterna satte båda djupa spår i den viktorianska epoken. Den omvände labour-mannen och Gladstone-anhängaren Paul Johnson tecknar i sin detaljspäckade bok Det modernas födelse ett kritiskt porträtt av Disraeli med tonvikt på hans äventyrligheter i media- och förlagsbranschen, och redogör även med föga överseende för hans spekulationer i sydamerikanska gruvaktier.

Uppenbart agerade den ärelystne unge Disraeli ofta på gränsen till det bedrägliga och olagliga. Samtidigt kände han uppriktigt för de socialt utsatta. Politikern Disraelis insats bestod bland annat i trygghetsreformer som stadfäste fackets rätt att agera och som begränsade arbetstiden. Disraeli sökte även bredda och modernisera det konservativa partiet. Utrikespolitiskt räknas hans förhandlingsinsats vid 1878 års Berlin-kongress som en obestridd triumf.

Skeva äldre svenska uppfattningar

I svenska bedömningar tar man fasta på äventyraren eller på den förment tillbakablickande romantikern. Hans insatser erkänns, men den politiska visionen bakom dem framställs mer som en samling tillfälliga hugskott av en filosofisk drömmare och en författningsmässig amatör. I sin (på många sätt oinformerade och fördomsfulla) bok De konservativa idéerna från 1939 påpekar t.ex. Herbert Tingsten att Disraeli sökte föra det gamla samhällets solidariska och chevalereska anda vidare in i industrins och folkstyrets tidsålder. Det tänkte han skulle ske genom en ’naturlig aristokrati’ av begåvade och ideellt sinnade förnyare, stödda av en kungamakt som kunde säkra den politiska kontinuiteten, men också genom ett överhus som kunde agera mindre partitaktiskt och bjuda särintressena stången.

Tingsten tar i sin livfulla karakteristik nog miste, inte minst vad gäller Disraelis syn på vad som konstituerar moget politiskt handlande. Redan det faktum att denne alls åberopar traditionen tycks enligt den svenske professorn göra Disraeli suspekt. Sant är att han (liksom Burke, de Maistre och flera andra) är skeptisk till abstrakta och formallogiska resonemang då de drivs utan hänsyn till omständigheterna eller tidigare händelser. Varje situation är enligt Disraeli unik – därav hans vid första anblicken cyniska tal om politik som ”det möjligas konst”. Men Disraeli skulle enligt Tingsten tydligen sky systematiskt tankearbete över huvud taget: ”Det icke genomtänkta anses på ett särskilt sätt naturligt och äkta” skriver han. Någon sådan åsikt har dock Disraeli veterligen aldrig hyst. Han framstår tvärtom som en medveten, reflekterande person, som mitt i sina traditionsidéer bär tydliga inslag av klarhetssträvande upplysningsman – men som till skillnad från Gladstone söker hålla huvudet kallt.

Tingsten måste sägas beträda spekulationens gungfly när han skriver: ”Överhuvud visar inte Disraeli något intresse för speciella ekonomiska och sociala frågor, och det finns inte anledning att anta, att han i någon punkt drivit mera djupgående studier”.

Inte ”i någon punkt”? Sådana ord om den engelske politikern är direkt vilseledande, ja förolämpande. Denne arbetade ju ingående med frågor som rörde hur praktiska, partiella reformer borde se ut. Att visa ointresse för ”speciella ekonomiska och sociala frågor” skulle i rådande tidsläge nog ha varit tanklöst och en inbjudan till politiskt självmord. Reformer får dock inte göra mer skada än nytta. Här kom upplysningsmannen in i bilden. Disraeli studerade även ingående vad som i det alltmer historiemedvetna England fanns av politik- och författningshistoria. Hans bedömningar befann sig i bredd med tidens bästa vetande, och var i vissa fall snarast nydanande. Nog begagnade sig Disraeli av vetenskapen, men han insåg den formella logikens gränser. Han sökte främst använda det historiska förnuftet, väglett av fantasi och konkret erfarenhet. Därför var han inte på minsta vis fiende till klart eller okonventionellt tänkande.

Den mångsidige Disraeli

Benjamin Disraeli During His Maiden Speach to Parliament. Målning av Rainer Paul.

Disraeli var som person både mångsidig, begåvad och sammansatt. Hans själsliv saknade inte spänningar. Det är frestande och lätt att förenkla bilden av hans personlighet. Man kan se honom som den viktorianske machiavellisten, beredd att uppoffra långsiktiga värden för ögonblickets segrar. Än ter han sig romantiskt sensibel och medkännande, än lika självhävdande och äregirig. Ytterst är kanske historien om Disraelis liv berättelsen om hur en sårad, jagupptagen romantiker övervinner sig själv och förmår arbeta för helheten. Genom att med närmast självterapeutisk verkan driva ett skönlitterärt författarskap hittade den forne dandyn så småningom en livsuppgift. Han öppnade sitt liv för ett personligt ansvar. Med den erfarenheten kunde han i sina regeringar bidra till att forma det moderna England.

En sak som Tingsten förbiser är hur annorlunda Disraeli redan genom sin judiska identitet måste ha upplevt sin tids homogena och fördomsfulla England. Synpunkten finns däremot med i Georg Brandes Disraeli-bok. Några plågsamma episoder från hans skolgång bär syn för sägen. Hans känsliga och introspektiva natur och hans stora behov av bekräftelse – drag som nog primärt formats i upplevelsen av en kylig och avvisande mor – blev i sin tur en hjälp att förstå t.ex. de arbetargrupper som då ännu levde i anonym misär. Klart är att Disraeli under flera år i den sena tjugoårsåldern kände en livsångest som inte stod de romantiska diktarnas efter. Han visade även den för narcissisten typiska oförmågan till äkta vänskap och inlevelse. I perioden före sin politiska karriär genomled Disraeli än en personlig kris (med spår av vad man numera kallar långvarig stress) och detta hämmade honom från mer aktiva arbetsinsatser. Disraeli tog till skönlitteraturen, primärt med traumat som drivkraft och för att nå klarhet om sin egen personlighet, men givetvis också för att åskådliggöra sina politiska avsikter. Hans romaner utgör ett slags dramatiserade politiska långtidsprogram.

Genom sin kamp för en psykologisk identitet förstod Disraeli som sagt tidigt, vilken betydelsefull roll företeelser som självbild och bekräftelse spelar i det sociala och politiska umgänget, ja även på nationernas plan. Kan vi mot bakgrund av hans eget psykologiska drama då enbart se de historiska och symboliska dragen i hans politik som teater och retorik? Sannolikt inte. Han blev på detta område något av en pionjär. Den känsla för engelsk tradition som exempelvis Tingsten anser vara tanklös nostalgi eller bekväm konvention var för Disraeli en sak av livsavgörande vikt. Han insåg att politik före allting annat är symbolskapande. Han anade hur de utestängda kände det i det starkt klassindelade England, och kanske än mer bakom de murar som den urbana finansrikedomen börjat skapa. Disraeli myntade i den insikten sitt odödliga uttryck ”de två nationerna”.

I sin törst efter identitet anade Disraeli nog också att de som i goda avsikter strävar till politisk och social rättvisa riskerar att göra våld på en ärvd kulturell ordning. Deras ingrepp kan slita av vitala känslofästen utan att erbjuda några i deras ställe. Frågor kring detta upptar bland annat Disraelis romangestalter. Även angreppen på tidens nyttoliberaler får ses i det synfältet. Disraeli var inte likgiltig för reformer. Hans skepsis och agg gäller dem som framtvingar reformer utan att inse de berördas centrala behov av identitet och självrespekt.

Tänkaren och politikern

För Disraeli är inte samhället bara ett materiellt faktum. Det är en skapelse av vår aktiva, symbolskapande fantasi. Människorna är inte bundna av sina traditioner, men stöds av dem i ett arbete med en öppen horisont. I Disraelis ögon är tiden den stora värdeskaparen. Som han skriver: ”Tiden och dess följeslagare, tanken och lidelsen”. Med Burke skulle Disraeli ha kunnat kalla samhället ett verk av ”man’s slow genius”.

I dagens rörliga värld med växande befolkningsrörelser anser vi på nytt detta symbol- och identitetsskapande viktigt och anser de problem som det väcker som seriösa. (För att ta ett exempel, Murray Edelmans bok From art to politics: How artistic creations shape political conceptions, 1995). Klockan tickar lika obarmhärtigt i dessa frågor som då det gäller att mätta hungrande eller mäkla fred i ett inbördeskrig.

Men Disraeli ser också fantasins roll för politiken i stort. Inga planer eller projekt i världen kan enligt honom genomföras utan att först ha tagit form i fantasin. En lyhörd författare blir därmed en lagstiftare med drag av profet. Disraelis romaner blev ett sätt att med lätt anslag föra ut livsstilsvisioner till mottagliga läsare, och att vidga gränsen för det ”politiskt möjliga”. En typgestalt för detta slags skönlitterär spekulation är den vise juden och världsvane rådgivaren Sidonia i Tancred, lika skicklig på att skärskåda hjärtan som att ana sociala stämningar och använda sig av maktens subtila instrument. Sidonia är nog också den typgestalt med vilken Disraeli främst identifierar sig själv.

Drottning Victoria och Benjamin Disraeli på en målning av Theodore Blake Wirgman.

En avigsida hos Disraeli politikern möter vi i en viss form av ytlighet. Disraeli gillade inte det trägna arbetet med att förbereda sina framträdanden och beslut – men stod ändå hjälpligt ut med detta. Som resultat blev hans politiska löften storslagna men i förstone något suddiga. Han fick när han skulle beskriva dem något av välövad skådespelare över sig. Men världen vill låta sig bedras, och en gest i rätt ögonblick, en accent som vädjar till fantasin kan i en viss fas av reformarbetet vinna större respekt än ett troget uppradande av torra fakta. Detta förstod Disraeli.

Om insikten om politikens symboliska sida först var Disraelis egen, började den mot 1800-talets slut också prägla presentationen av den engelska kungamakten och imperiet. Väldet tycktes liksom evigt och oövervinneligt, redan genom de symboler och den speciella sorts prakt varmed det nu började framträda.

I Disraelis litterära skildringar märks föga av de konkreta målsättningar som upptog hans samtid: framsteget, nyttan, den breddade utbildningen. Romanerna utspelas ofta bortom de jäktade, trista industrimiljöer som präglade tidens England. Som kontrast till dess jäkt och jakt på vinster företer romanerna något så exotiskt som orientalisk livsklokhet. Hur deras upphovsman än kan tyckas fly realiteterna fanns där, som Todd Endelman har betonat, alltid en tanke med direkt adress till samtiden:

”Hur skenbart förvirrade Disraelis åsikter än var, var hans avsikter allvarliga. Hans budskap var tvåfaldigt: för det första var den engelska civilisationen med dess framstegsdyrkan, dess falska upphetsning, dess sjudande förnyelsesträvan och dess rastlösa iver, trött och artificiellt; dess politiska liv mållöst och futtigt; för det andra borde det för att rädda sig och finna inspiration, fantasi och tro rikta blickarna mot Asien, mot Främre Orienten, religionens och värdenas källa. En stor tanke lik den som tidigare utgått från berget Sinai, från Galiléens byar och från Arabiens öknar skulle kunna vitalisera England och dess människor; den skulle kunna omskapa alla dess institutioner, förbättra dess handlingsprinciper och gjuta ny ande i hela dess livsvärld”.

Disraeli såg bara alltför tydligt det livsvacuum som framsteget och förändringarna efterlämnade. Som upplysnings- och samtidsman ville han samtidigt inte bara gå tillbaka till den förindustriella tidens samhälle eller enande principer. Som alla verkliga reformmän bar han ett ”janusansikte”. Viljan och fantasin behöver anlitas för att ge samhället nya, eller ”nytraditionella” former. Främst fann Disraeli ideer som lockade honom i orientaliskt och judiskt liv. Han talar i romanen Tancred om ”Asiens ande”.

Dessa idéer utgår dock hela tiden mer från den måttfulla moderniseringens ande än konkreta traditionsbruk, exempelvis de mosaiska som hans släkt ju frångått genom att låta döpa sig. Någon fundamentalist är alltså inte Disraeli, tvärtom arbetar han med dagens behov som ledstjärna och den konstruktiva fantasin som redskap. Avgörande är känslo- och identitetsbehoven hos samtida människor.

Disraeli fångar först in de långsiktiga, historiskt-psykologiska problemen. Han uppehåller sig gärna vid tidiga brytningsskeden i Englands historia – den normandiska erövringen, tiden för parlamentets uppkomst, reformationen, och den ärorika revolutionen. Dessa moment antas ge nycklar för att lösa dagens dilemma. Disraeli bryr även sina tankar med verkan av de berömda s.k. whiglordernas politiska inflytande och med andra maktbalansfrågor.

Livsverket och dess betydelse

Att Disraeli som var skeptisk till lärdomspedanteri ogärna hänvisar till de forskare han läst har fått somliga att tro att han inte skulle ha behärskat dessas verk, vilket i dag får anses vederlagt. Disraeli hade inte legat i Cambridge eller Oxford men hade ivrigt fördjupat sig i sin fars omfattande bibliotek, och var väl inläst även på den relevanta historiska och konstitutionella litteraturen. Hans intellektuella smak var utpräglat fransk. Från 1840-talet tillhörde han för övrigt det franska historiska sällskapet. En central slutsats av Disraeli som i förstone kan te sig konspiratorisk – att de brittiska tories historiskt blivit påtvingad det liberala whigväldet av en inflytelserik minoritet – förefaller mot bakgrund av ny forskning i själva verket fullt rimlig.

Också den liberala vanföreställningen (delad av en svensk som Tingsten) att det fanns en tory-elit vars hårda intressepolitiska grepp kunde brytas först tack vare en bred folklig offensiv ledd av Gladstone har punkterats. Ny forskning visar att Gladstone snarare talade för nya merkantila intressen, som ofta var ensidiga och opportunistiska, medan tories (vilket Disraeli hävdat) speglade bredare skikt av det viktorianska samhället, inklusive dess ”tysta majoritet” om man så vill. Att frånta överhuset makt och skänka underhuset mer makt var som bekant ett liberalt krav, men underhuset präglat av den nya medelklassen var avgjort inte representativt för folket som helhet.

Två statyer över Benjamin Disraeli har rests i England.

Disraeli fångade med sin politiska lyhördhet upp denna egenhet i det dåtida parlamentet. Han vädjade till djupt rotade föreställningar om olika samhällsgruppers oberoende. Han framhävde värdet av patriotism och rojalism, och drev även en rättvisekamp mot höga skatter, den växande statsmakten och byråkratin. Liksom hos Burke var denna vision av det engelska samhället i sin radikalitet fullt förenlig med att godta en etablerad kyrka, en social hierarki och respekt för regionala särdrag.

Anser man det uppenbart att landets gamla grupper (naturligtvis inbegripet de jordägande grupperna) med historiens logik måste ge plats för rent kommersiella intressen och för en fri finansmarknad kommer Disraelis roll i skeendet att ses som fördröjande och förrädisk. Han blir föga mer än en bromskloss, ett tynande språkrör för en på sikt dödsdömd intresseminoritet. Men så profilerad var enligt nyare forskning knappast gränsen mellan dåtidens klassgrupperingar. Situationen hade inslag av osäkerhet, många kände inför den sociala rörligheten vacklan och rådvillhet. De nya lojaliteterna hade inte utbildats. Ingen visste egentligen hur ett ”fritt” samhällsskick bör se ut. Det var en modernitet på prov. Nya politiska roller väntade på sina uttolkare. Partierna var löst sammanfogade plattformar, intressena oartikulerade och överlappande. En del brukar självsäkert hävda att 1832 års rösträttsreform skapade ett öppet och mer representativt maktsystem. Men politiken var dessförinnan på god väg att förnyas, ej minst genom tillkomsten av nya klubbar, medier och andra kanaler mellan ombud och väljare. Den vid tiden företagna utvidgningen av överhuset (antalet ledamöter fördubblades i princip) gjorde också att betydelsen av valreformen blev begränsad.

I Disraeli möter oss en skicklig homo novus som snart överger rebellens roll och blir det etablerade Englands uttolkare och företrädare. Han ger oss exemplet av en konservativ strävan som (kanske mot vanan) låter reflektion och social medkänsla sätta igång den historiska fantasin och skapa psykologiskt bärande gemenskapssymboler. I det rättighetsbundna folkstyrets annaler måste Disraelis insatser te sig både aktningsvärda och pionjäraktiga. Värdet av hans verk betygas av att de problem som han den gången urskilde alltjämt tvingar sig på oss. I en ”postmaterialistisk” tid blir Disraeli en levande och vägvisande gestalt.

Carl Johan Ljungberg